Stenungsunds Sportfiskeklubb - Medlemstidningen Vaket

Text: Borgström Foto: Båth SSFK Vaket
-Lilla Rotenonvatten
deklarerade sjöns intendent, Dan
Skogberg, och granskade den lilla
tjärnens synbara ytor. Vi var vid Lilla
Holmevatten av ren nyfikenhet. Det
var första maj, ljumma vindar och
briljant solsken.
Den lilla tjärnen ­ om 1,8 hektar
­ omfattar ett öringbestånd som
ingen egentligen vet så mycket
om. Kontinuerligt har öring
satts ut sedan flera säsonger
och säkert möjliggjorts genom
några liter Rotenon då det var
tillåtet. Besöken är få och man
får pussla ihop helhetesbilder
av historier, skrönor och vad
som faktiskt går att se på plats.
Om inte annat så är sjön värd
ett besök bara för den vackra
omgivningen. Den branta sluttningen
från vägen upp till sjön är täckt
med orörd skog och mustig mossa.
­En gärdsgård, hasplade jag fascinerat
ur mig mitt i gran­ och tallskogen när
jag upptäckte den stensatta längan.
­Det är en väg!, upplyste Dan ­ för
dagen min och Mickes guide vid vårat
premiärbesök.
­Och här har det legat ett hus, fortsatte
Dan och pekade ut en gammal
husgrund just där vägen borde gått
fram. Vid sidan av husgrunden syntes
ett mossbevuxt klippblock ha lossnat
ur det branta berget. Vi blev stående
en stund och spekulerade över hur det
kunde tänkas hänga ihop. Det enda
jag riktigt kunde föreställa mig var
oproportionerliga troll teckande av
John Bauer och jag undrade om inte
något av dem hade ställt till allt det
där.
Vid sjöns utlopp i bäcken som rinner
ner för det branta trollberget vi just
kämpade oss upp för, var det också
liv.
­Grönblåa ögon, sa jag till Dan om
den lilla fisk jag sett pila undan då vi
skulle kliva över bäcken.
­Spigg!, konstaterade Dan och det
lät så där svenskt som mossa, troll
och granskog även om Dan är född i
Norge!
Vid sjön letade vi rätt på den lilla båten
och jag tog sikte på den lilla ön i sjöns
mitt. Iklädd vadarbyxor var jag fast besluten
att ta mig dit för att pröva en
nyinhandlad sjunklina. Dan varnade
mig att det inte var helt uppenbart att
vada ut till ön och jag lovade att inte
ge mig ut på några dumheter. Fast det
var lite på gränsen ­ ikastade pinnar
och plank gav fotfäste och ­stöd, men
vid sidan om var botten dyig och djup.
Det fick en att lura lite på sjöns topografi.
Delad av ön har den lilla sjön,
som växer igen i stora delar av de
grundare vattnen, varsin djuphåla à 12
meter. En spännande variation med
andra ord. Fast fångstjournalen var
som väntat blank som en nypolerad
vattenrutschkana.
Micke blev kvar vid båtplatsen medan
Dan sysselsatte sig med att sjösätta
båten. Det stod inte på förrän jag trasslat
in större delen av min nya fina lina
i buskarna på ön och ett koncentrerat
och tålmodigt insamlande påbörjades.
­Hojj, tjoade Micke från båtplatsen.
­Prata inte med mig, försökte jag
tänka högt och fortsatte trassla
loss lina ur buskagen. Efter ytterligare
några sekunder gav jag
förstås efter för min nyfikenhet
och kastade en blick över axeln.
Och tror Du inte att han hade
fisk!
Spöbugningarna avslöjade en
pigg öring, som behövde sin
tid.
­Det är en stor fisk, sa Micke
då han fått syn på den för första
gången.
När jag till slut fått linan tillbaka på
rullen och balanserat mig över till fastlandet
knatade jag fortfarande lika nyfiken
bort till tallen där Micke hängt
upp den granna öringen. Lång och
välvuxen skimrade den i eftermiddagssolen
och jag gladdes av flera anledningar.
I första kastet bankade det på
en riktigt fin öring i en sjö där det
knappt rapporterats de senaste åren.
Lika roligt var att sjöns intendent ­
Dan ­ guidade och blev åsyna vittne
till fångsten. Han hade kanske varit
svår att övertyga annars?
­Hur gör Du egentligen?!, skrattade
jag fram och tittade på Micke som väl
ändå skakade en smula förundrad på
huvudet.
Och allt var precis sådär fint också när
vi gick därifrån. Genom gran­ och tallskogen
och på mossan nedför branten
där de stora trollen bor.
Johan