Ladda ner FJ-4 - Igenom

TANKAR KRING
jord, humus och kompost
Vad gör jord till matjord? Varför
tillhör matjorden inte mineralriket,
där ämnena underkastas
fysikens lagar, sorteras, skiktas,
packas ihop och hårdnar, så
som alltid sker en bit längre ner
i jorden? Vad är det egentligen
som får jord att bli levande jord?
Vilka krafter kan lösa, lyfta, sammanföra
och organisera ämnena
i marken så att mineraljord blir
levande mulljord?
Växternas betydelse
Svaret skulle naturligtvis kunna vara
växterna. Varje gång ett frö gror bildas
där ett energicentrum i direkt kontakt
med solen som börjar förverkliga fröets
växtidé genom att organisera sin omgivning.
Rötterna finkammar jorden för att
hitta fram till de rätta ämnena. Näringen
finns inte samlad på ett ställe och sällan
väntar den i färdig löst form. Rötterna
själva måste aktivt uppsöka och med
hjälp av rotutsöndringar och mikroorganismer
lösa ut näringsämnen. I rå jord
kan rötterna behöva söka sig långt bort
för att få ihop inte bara ett eller två men
kanske tjugo olika ämnen i rätta proportioner.
Lavar tar itu med mineraljakten
även på naken sten. De skapar över tid
en liten samling av alla de ämnen som
tillsammans kan underhålla något så
komplicerat som en levande växt. Med
vissnandet och nedbrytningen återförs
även denna växt till jorden. Men nu har
allt det som rötterna och bladen har fört
ihop lokaliserats till en liten fläck på
jordytan. Nästa växt kan bygga sitt livsverk
på detta förarbete. Och så byggs
matjorden upp bit för bit. Men mull är
visst mer än bara en skaplig ansamling
mineraler. Vad gör den så mjuk och
klibbig?
Luft och vatten
Det mesta som finns i växten är inte
alls mineraler. Mineraljorden är liksom
det tyngsta på jordytan som har satt sig
längst ner och håller på att tätna och
stelna. Växten, den hör ett annat, lätttare
och rörligare rike till. Den består till
största delen av kolgas, som i det gröna
bladet förenas med vatten och förtätas
till växtsubstans: såkallade kolhydrater
skapas genom fotosyntesen. Även kvävet
hör till luftens lätta substanser. Gasen
finns i markens luftfyllda porer och
därifrån förtätas det till växtnäring av
bakterier. Dessa ämnen tillsammans utgör
det vi kallar organiska beståndsdelar,
som utgör största delen av den matiga
mullen. Växten och mullen är både
släkt med luften och med vattnet.
Humusen är den substans som kan
förmedla mellan växterna och jorden.
Humusbildning försvagas ju längre ner
i jorden vi kommer, för där saknas alltmer
de element som behövs för liv: värme
och luft. Således är det inte konstigt
att kompostering fungerar bäst när man
lägger upp komposten i luftiga högar
”ovan jord”, där de organiska ämnena
hör hemma. När växtprocessen övergår
från uppbyggnad till nerbrytning är det
dock inte självklart att ämnena håller
ihop. De vill sticka iväg som lukt och
lakvatten. Vad är det som hindrar de
flyktiga ämnen från att sticka iväg igen
när växtrester vissnar och förgår?
Djurens betydelse
De växtätande djuren är med i alla högsta
grad när matjord skapas. De organiserar
ihop växtsönderfallets substanser
till nya komplicerade molekyler som är
stabila över tiden. Dessa stabila humusmolekyler
består inte bara av kolhydrat
men innehåller även kväve. Och som
stabil proteinaktig substans bär humus
släktskap med djurens kroppar. Humusmolekyler
kan bli decennier gamla. Djuren
ger jorden således just den egenskap
som skiljer dem från växten: deras kroppar
är beständiga i tiden medan växterna
snarare är en flyktiga uppenbarelser
av årstiderna i den större organismen
jorden. När fröet läggs i jorden kan man
tala om en befruktning av ”moder jord”.
Genom humusen har matjorden utvecklats
till en kropp som kan föda och bära
det växtliv som kommer och går med
årstiderna. Redan små encelliga organismer
kan vara med att skapa humus
när rätta villkor bjuds. Men förmågan
att organisera ihop de komplicerade humusmolekylerna
ökar när djuren själva
blir mera kompletta varelser med magar
och tarmar. Daggmasken är en duktig
beredare av humusjord, genom sin förmåga
att leda växtrester genom nerbrytning
fram till humusbildning i sin långa
tarm.
Men mästaren i denna konst är idisslare
som kor och får. De sköter allt från att
tugga sönder växten, till att bryta ner den
med hjälp av mikroorganismer, att lösa
upp och senare åter foga ihop ämnena.
Till slut levereras gödsel, nästan färdig
humus. I odlarens tjänst arbetar daggmasken
hela den långa hösten med att
skapa humus av skörderesterna. Varmblodiga
djur jobbar till och med vintern
igenom med att producera gödsel. Det är
en förklaring varför husdjuren bidrar så
mycket till att förhöja jordens fruktbarhet
speciellt i de kalla klimaten.
De olika husdjuren ägnar sig dock med
varierande hängivenhet åt humusberedningens
mödosamma sysslor. Den utåtvända
och nervösa hönan sköter detta
ytterst slarvigt och helt i förbifarten.
På kort tid far maten genom mag- och
tarmkanalen, den hinner lösas upp men
inte sättas ihop till humus. Hönsgödsel
har således likheter med den lättlösliga
konstgödseln. De inåtvända och lugna
idisslarna ägnar timmar och även dagar
åt varje portion foder som skall smältas
- och bereder också en gödsel som är
stabil och lätt kan införlivas i matjordens
humusförråd.
Kompostmästaren!
Kompostmästaren har gått i kossans
skola. Materialet han samlar blandas och
sönderdelas. Precis som kossan ser han
till att materialet inte är för lätt- eller för
svårsmält eller att den är en blandning
av bådadera. Han bygger komposthögen
som en stor vom, där han reglerar fukt
och värme så att mikroorganismerna
1/2007 1/2007
kan arbeta optimalt. Som kossans mage
vänder och blandar han komposten, ger
den sedan ett hölje som skyddar mot
sol och uttorkning och håller inne fukt
och värme. Sedan kan nerbrytningsprocesserna
följas av uppbyggnad och
mognad när insekter och masker tar
itu med humusbyggandet i deras egna
”kotarmar”. Utöver detta som kompostmästaren
lärt av kossan kanske han även
tillsätter mineralrik jord, så att mineral
och organiskt material förenas redan i
komposthögen. Som redan nämnts ovan
är det komposthögens vara i luftriket
och just utanför det processdämpande,
tunga täta jordriket som intensifierar
humusbildningen.
Människans egen ”kompost”
Man kan tänka olika om människogödseln.
Ser man endast till växtnäringsämnen
när man tänker gödsel, då är det bara
bra med mycket bajs i odlingen. Men
matjorden är mer än ämnen, den är ämnen
i ett stabilt kraftfält som vi kallar för
mull eller humus. För matjorden och för
växterna, som får en välbalanserad kost
från en mullig matjord, är en bra gödsel
den som bygger upp och underhåller humusförrådet.
Fröets organiserande kraft
och solenergin som lagts ner i växtmaterialet
blir delvis förbrukade när djuren
bygger upp sina egna kroppar.
Det kan vara en förklaring varför rovdjur
producerar sämre gödsel än växtätare:
deras spillning består av animalisk
substans som de nu ytterligare tömt
på krafter. Och människan står högst i
kedjan, hon både äter till viss del ani-
maliska och annars ofta värmebehandlade
(dvs. tillagade) livsmedel och hon
är en mycket okoncentrerad ätare. Människor
förbrukar energi även till den
unika verksamheten som bara människor
utför: tänkandet. Kvar i avföringen
blir materia som är tömd på livskrafter
och ute i naturen mödosamt behöver
lyftas tillbaka in i levande sammanhang.
Tar man hänsyn till sådana funderingar
använder man människogödsel
återhållsamt i odlingen av livsmedel.
Latrin borde kanske innan dess få genomgå
en ny vitalisering genom att tas
upp i (icke mat)växter och sedan på nytt
komposteras.
Text Peter Müller
Foto Vera Billing