Frødings union - O. Henrik Akeleye Braastad

sociala ränder – ”Se löjtnanten rider ...O, Gud, vad han är vacker i sin
vita väst” - i en idyllicerad herrgårds och högreståndsmijö. - ”Den
bortvända Bellona” har lundensaren Erik Zillén kallat den unga Gustaf
Fröding. 2
Frödings uppväxt hade få norska koplingspunkter. Familjen, umgänge
var knutet till Värmland och Karlstad, till företagsamhet och bruksmiljö,
men även i någon mån till övrigheten. På senare 1800-talet dök det i
Värmland upp vissa spänningar gentemot norrmännen, främst genom de
stora skogsförvärv som norrmän i perioden gjorde i västra Värmland.
Uppsala och ”de två stora norrmännen”.
Under studieåren i Uppsala under första hälften av 1880-talet träffade
diktaren på ”de två stora norrmännen”, Björnson och Ibsen. Dessa kom
att inta en viktig roll i hans litterära liv, kanske särskilt Björnson som
Fröding ända från början kom att förguda, fast kanske väl så mycket
mannen som diktaren. 3
Som journalist i Karlstads-tidningen från mitt på 80-talet hade han tagit
itu med det raseri som den unionsinnade svenska högern visade mot
det norska Stortinget som med riksrätten i 1884 avsatte den kungatrogna
norska regeringen Selmer. Han hade även i spalterna gått emot de fräna
markeringarna som kom till uttryck hos svenska högersinnade och från
det norska Venstrepartiet under debatten senare på 80-talet.
Evigt grannskap
Fröding såg från tidigt olikheterna mellan det sätt vanliga norska och
svenska människor mötte varann med och politikernas ilskna
högljuddhet. Språkgemenskapen i mittre Skandinavien lär ha varit viktigt
för honom, han skriver att de östnorska dialekterna står honom som
värmlänning mycket närmare än talmålet söder eller längst norr i det
2 I artikeln ”Den bortvända Bellona” i Karlfeldtsällskapets årsbok 2003, Fästskrift til
Lundagårdsredaktören Jöran Mjöberg, har Fil.dr. Erik Zillén skisserad Fröding som ett barn av ”la
belle epoque” , där ”militären är en avskild social grupp i den borgliga offentligheten och har i praktiken
inget med väpnade konflikter att göra”. Han exemplifierar även hur detta visas i metaforiken i dikterna,
som Lillehammerdikten ”Härjarinnor” (om dr. Torps barn) förmedlar en ”artilleristämning”.
3 Han har själv skrivit att han hela sitt liv fascinerats av Björnson, Ibsen tog han för allvar itu med
under sitt möte med den norska littraten under Uppsalatiden.
2