här - Franciskus-Sällskapet i Finland

SYSKON-
BREVET
Franciskus-Sällskapet
i Finland r.f.
Hösten har kommit
Nr. 98
november 2006
med regn och rusk, men också med soliga dagar och höstens färgrikedom.
För Franciskus-Sällskapets del betyder hösten Basar. Och basar skall det bli:
Söndagen den 19 november kl. 11-14
i St. Henrikskyrkans församlingssal i Helsingfors.
Vi räknar med att sälja böcker, handarbeten, hembakat bröd, sylter m.m.
Vi hoppas ha ett fint snabblotteri och kaffeservering. Vi är tacksamma för bidrag
till de olika borden. Vi tar emot bidragen lördag 18 nov. kl. 16-18 eller i
god tid på söndagen före kl. 10.30.
Om du har lust och möjlighet att hjälpa till på basaren så är du välkommen.
Du är lika välkommen att besöka basaren, dricka en kopp kaffe, köpa
litet. Tag gärna någon vän med dig.
Basarintäkten går som vanligt oavkortat till Vukovar, framförallt till barnen
i församlingen.
Hedda Johanson

En plats att vila på
KATARINA GÄDDNÄS, FÖRFATTARE OCH PRÄSTFRU PÅ KÖKAR HAR EN DRÖM
Huset myllrar av liv och rörelse.
Samtidigt talas det engelska, tyska, italienska,
litauiska, finska och svenska.
Telefoner ringer. Människor springer
ut och in genom öppna sommardörrar.
Någon lånar en cykel för att i sista minuten
fixa kaffefilter till församlingshemmet.
En annan arrangerar blommande
nyponrosor vackert i en stor
plåthink. Ett par utmattade munkar
svalkar sig med en öl, sedan lånar de
datorn för att kolla sin e-post. Under
pergolan sitter en kvinnlig biskop och
planerar högmässa tillsammans med en
katolsk prior från Kroatien och en luthersk
präst från Kairo. Någon behöver
plåster för sina skavsår och en hord
ungar skriker och skrattar på studsmattan
bakom huset.
Fader Zlatko skyndar med
stora kliv genom huset på väg till kyrkan.
Med händerna i diskbaljan ser jag
i ögonvrån hur han hejdar sig mitt i ett
språng och sätter sig ner på huk för att
hälsa på treåringen. Han talar tyska
med henne och jag tror hon förstår allt
för efter en liten stund dansar de något
som ser ut som en käck kroatisk folkdans
så munkkåpan flaxar. De fnissar
i samförstånd. Några korta sekunder
sker ett viktigt möte. Inte i EU-parlamentet
i Bryssel, inte i World Trade
2
Center eller Kyrkornas världsråd, men
i en liten prästgård ute på en holme i
Östersjön.
Under och efter kriget på Balkan
fick fader Zlatko den omöjliga
uppgiften att ta hand om en stor grupp
barn som förlorat sina föräldrar. Jag
måste vara både en mor och en far för
dem, berättar han och rösten bryts av
rörelse. Jag tror jag förstår varför han
är så rörd när han ser de frimodiga
kökarungarna leka trygga och fulla av
tillit. Av hans församlingsmedlemmar
var den äldsta som dog under kriget
en 104-åring som sköts i huvudet av
serberna, den yngsta en sex-månaders
baby som blev skalperad. Efter kriget
bor fortfarande serber och kroater i
staden Vukovar. Att nå en försoning
är ett långsamt, på gränsen till omöjligt
arbete. Men Zlatko fortsätter och ber
om både förbön och ekonomisk hjälp
för sitt arbete. För inte alls så länge
sedan hörde han en sexåring be i kyrkan:
Käre Gud ge mig en peng, så jag
kan köpa ett stycke bröd.
Jag har en dröm. Att Kökar
och Franciskusfesten kunde bli en vallfartsort
för människor som längtar efter
fred och försoning, med sig själva,
varandra och vår miljö. Har man mött
sin fiende, sin meningsmotståndare

ansikte mot ansikte är det mycket svårare
att demonisera honom eller henne.
Kökar med sin klostertradition och sin
långa historiska tradition som mötesplats
för resande skulle passa ypperligt.
Jag drömmer om en reträttplats,
en liten Franciskusgård, en mötesplats
för kristna som vill gå i dialog med andra,
som vill arbeta för miljö och fredsfrågor.
Sponsorer sökes. Är inte det
här en viktig sak? Kan någon skänka
oss en gård eller pengar att bygga en?!
Dikt
Maj-Britt Palmgren
Jag grävde i Abrahams brunnar
och hittade källor
med vatten från urtidens djup
det som rördes i gudsvind
när jorden var tom
och källans språk
blev ett valv från djupen
till vattenbägaren
i min hand
Vägen till landet som hägrar
hos vandrare fulla av längtan
vägen går genom ökensand
stundom oaser med källor
men vägen är ritad i sand
när det blåser på dynen
Eller vill du komma med och bygga?
Tveka inte att ta kontakt. Redan nästa
sommar ser det ut att bli ett internationellt
ungdomsläger med katolska ungdomar
från Litauen och åländska ungdomar.
Vi behöver volontärer. Det går
bra att sova i tält till en början, men
det är många som behöver en plats att
vila på.
katarina.gaddnas@aland.net
tfn 018-55712
vad kan det tjäna till
här förgås vi
varför flydde vi från Egypten
men i nätter tänds eldar
där folket slår läger
Simons stam, Juda ättlingar,
Sebulons barn
varje släkt för sig
som det blev sagt
det finns bröd i öknen
och svalkande källor för pinade fötter
för torra strupar finns vatten
i nätter tänds stjärnor
när brödet delas
när sångerna tonar och sägnerna går
vi är folket som Herren valde
vi är folket på väg
vi är hoppets folk
3

Sissel Lund-Stenbäck refererar från sin
pilgrimsresa till Assisi september 2006
I Franciskus fotspår
En tidig morgon i september 2006
samlas en grupp mogna kvinnor och
några herrar på Helsingfors/Vanda
flygplats. Vi skall på pilgrimsresa till
staden Assisi i norra Italien. Stämningen
är både uppsluppen och lite
spänd. Några är helt obekanta för varandra
och vet inte riktigt vilken ton de
skall slå an. För de flesta är det första
gången man beger sig på en kollektiv,
meditativ resa till heliga platser.
Prästen från vår lokala församling
lyckas emellertid få oss att fungera
som alldeles vanliga resenärer. Vi
checkar in, hittar våra flygplanssäten,
inleder samtal med den som sitter närmast.
När värmen slår emot oss i Rom,
känns det skönt att ha en buss som tar
oss hela vägen fram till Assisi - i
ett bergigt Umbrien. Egentligen borde
väl pilgrimer närma sig sina resmål
till fots, men för oss moderna nordbor
verkar det omöjligt att rent fysiskt
komma vandrande till den heliga
Franciskus gamla hemby.
På flygplatsen i Rom ansluter sig
en rikssvensk präst som hemma i
Sverige är en uppskattad Franciskuskännare.
Han kommer under den närmaste
tiden att varsamt lotsa oss i
helgonets fotspår. Det visar sig senare
4
att några oförglömliga dagar ligger
framför oss.
Författaren och kolumnisten
Merete Mazzarella funderar i en lång
artikel i Svenska Dagbladet
(22.1.2006) över dagens pilgrimsresor.
”Att göra en pilgrimsfärd är att
”be med fötterna”. Att göra en pilgrimsfärd
innebär ett medvetet uppbrott
från vardagen och rutinerna och
kan därför fungera som en övergångsrit.
Själva vandringens rytm och den
nära kontakten med både jord och himmel
kan öppna för nya skikt i medvetandet.
Genom att gå där människor
gått i mer än tusen år, kan man uppleva
en enastående kontinuitet, en
traditionstillhörighet av nästan metafysisk
art”.
Franciskus av Assisi vandrade
runt i Italien för åttahundra år sedan,
men känns lika aktuell idag. Han ville
leva utan egendom och världsliga
ambitioner, men hade större inflytande
än dagens makthavare. Han var en
enkel tjänare, men författare och konstnärer
har under många århundraden
ställt sina gåvor i hans tjänst. Han
uppfattas som den första naturälskaren,
en ekologiskt tänkande
person, som också ansågs ha förmå-

gan att kommunicera med djuren, speciellt
med fåglar. Franciskus talade inte
enbart om Guds godhet och kärlek
och hans fullkomliga skapelse, utan
också om människans högmod och
egoism.
Hans egna skrifter är lätt räknade,
men de finns översatta till de flesta
moderna språk och utgör en rik källa
för många människor. Dessutom
existerade det redan från början flera
biografier - de äldsta skrivna av
två av de första franciskanerbröderna.
I dagens Assisi finns en fantastisk
vallfärdskyrka. Ovanför den kala
kryptan med Franciskus grav har hans
beundrare byggt två olika kyrkor, fyllda
av värdefull kyrkokonst. Den översta
av dem innehåller en unik serie av
fresker med scener ur helgonets liv. I
mera än 700 år har dessa fresker talat
om vad som var kärnan i Franciskus
förkunnelse. En kraftig jordbävning i
september 1997 skadade några
fresker, men de är nu helt återställda.
Franciskus budskap är enkelt och
ständigt aktuellt: Gud är stor och god.
Vi tillhör alla Guds familj och bör därför
tjäna och hålla fred med varandra.
Så länge vi lever, bör vi förvalta jorden
efter Guds planer.
Han visar på en alternativ livsstil
i vår materialistiska värld och därför
har många upptäckt honom på
nytt. Han fungerar också som ett
ekumenikens helgon. År 1979 blev
han dessutom utsedd till miljöns
skyddshelgon. Påven Johannes Paulus
II inbjöd år 1986 andliga ledare
från hela världen till Assisi för att be
om fred i världen. Den här bönedagen
upprepades 2002 när ett nytt hot
om allvarliga konflikter uppstod.
Våra svettiga vandringar i 30 graders
värme på Franciskus egna, gamla
stigar gav oss en unik upplevelse av
att ta del av denna märkliga mans visioner.
Även om åttahundra år av generationers
genomlevda liv fanns mellan
oss och honom, hade vi ingen svårighet
att förstå hans enkla budskap.
Människan är sig lik. Också
Gud.
Sissel Lund-Stenbäck
Esbo
5

Tankar kring porten till evigheten
Mitt i vårt firande av Alla Helgons dag
blir också den kristna trons föreställning
om ett liv som övervinner döden
angelägen. I novembermörkret möts
vi av Bibelns vittnesbörd om att döden
är porten till det eviga livet. Genom
evangeliernas berättelse om Guds
väg till räddning genom Jesus Kristus
inbjuds vi alla till ett liv bortom tid och
rum.
De första kristna stavade vidare
på detta oerhörda perspektiv under
den tidiga kyrkans tid. Döden var övervunnen.
Har några förkunnare genom
kyrkans gemensamma historia.
Människan är genom Guds nåd
bärare av en ”gudsstråle” menade
Gregorius av Nazianos (330-390).
Människans kallelse är att vara hemort
för Gud. Han som är djup utan slut.
”Människan är oändligt mycket större
än människan” menade filosofen Blaise
Pascal (1623-62) Aposteln Paulus
skrev att människan är den levande
Gudens tempel. Gud skulle bo och
vandra mitt ibland medlemmarna i
6
Korint. 2 Kor 6:16. Vi människor kan
alltså inte definieras enbart av våra jordiska
omständigheter. ”Du ensam (i
skapelsen) har gjorts till avbild av den
verklighet som övergår allt förnuft, den
oförgängliga skönhetens likhet, den
sanna Gudomens prägel, sällhetens
käril och det sanna ljusets sigill. När
du vänder dig mot honom (Gud) blir
du vad han själv är… ” skrev
Gregorios av Nyssa i sin predikosamling
över Höga Visan på 300-talet.
Genom tron har dopet inlemmat
oss i en gudomlig rytm av död och uppståndelse.
När dödens ”vatten” omslöt
oss förvandlades det till ”evighetens
moderssköte” menade Kyrillos av
Jerusalem (315-ca 387).
Nattvarden eller brödsbrytelsen
låter oss bli påminda om hur vi genom
brödet och vinet i tro tar emot
”odödlighetens surdeg” skrev Ignatius
av Antiokia (d. 100-117)
Och Franciskus förmedlade tillit
i sina ord om Syster död. ”Tack Gud
för syster Död, som tar allt levande i
sitt förvar. Halleluja. Hon för oss i sin
tysta vagn en afton hem från mödans
mark. Tack för alla dina under. Halleluja.
Leif-Erik
Källa: Den kristna spiritualitetens ursprung.
O Clément, Artos 2004.

”Stenars sång och havets credo”
Välkommen till Kökar på Franciskusfest!
Fredag 29.6 – söndag 1.7 2007
Uppmuntrade av innerligheten och gemenskapen
på årets Franciskusfest är
planeringen för nästa år redan i gång.
Avsikten är att genomföra festen i
samma stil och anda som årets. Vi vill
att programmet skall innehålla såväl
andlig gemenskap, aktuella samtal om
miljö och internationell solidaritet och
högklassigt kulturprogram, men också
ge utrymme för rekreation och personliga
möten.
Eftersom det är ont om logi på
Kökar kan det vara skäl att boka i god
tid, antingen direkt till turistföretagare
på Kökar eller via de åländska resebyråerna.
Vi vill också tipsa om möjligheten
att övernatta i tält eller husvagn
på campingplatsen nära Hamnö.
Behovet av frivillig arbetskraft/
volontärer ökar hela tiden, i synnerhet
som finansieringen av nästa års fest
ännu är mycket osäker. Är du intresserad
av att mot mat och husrum arbeta
under festen, tag kontakt med
projektledare Katarina Gäddnäs (tel
018-55712, 040-767 80 79 eller
katarina.gaddnas@aland.net). Hon tar
också gärna emot feedback, samt förslag
på förbättringar och programpunkter.
Information om fortskridandet av
festplaneringen kan man läsa på Kökar
kommuns hemsida:
www.kokar.aland.fi
Peter Karlsson
församlingspastor på Kökar
Ålands södra skärgårdsförsamling
7

Ett samtal med
franciskanbrodern
Zlatko Spehar
En varm sommarmorgon sitter
några personer i bersån vid Kökar
prästgård under Franciskusdagarna.
Fader Zlatko berättar om
sitt liv och sin verksamhet i staden
Vukovar i Kroatien. Det är en spännande
livshistoria som vi här vill
delge Syskonbrevets läsare. Det som
fader Zlatko berättar känns angeläget
och vi har den gemensamma
upplevelsen: Detta måste vi berätta,
i synnerhet åt alla dem som stöder
Vukovar materiellt, i omtanke och
bön. Nu vet vi att också det vi gör
är viktigt. Ju tydligare vi ser framför
oss alla dem som är föremål för
vår verksamhet, desto mer motiverade
blir vi också att fortsätta med
vår hjälpverksamhet.
”Jag är född i Kroatien år 1953”,
berättar fader Zlatko, ”i staden Nova
Gradiska i den kungliga kroatiska familjen”.
Det är med tveksamhet och
stor ödmjukhet Zlatko yppar sin kungliga
härkomst. Den kungliga kroatiska
familjen har inte varit vid makten sedan
1527, när den habsburgska ätten
tog över makten i Ungern-Kroatien.
Några praktiska och materiella förde-
8
lar har han inte haft av att tillhöra en
högt uppsatt ätt. Zlatko Spehars officiella
namn är Johannes Aurelius de
Zapolya. Det finns någonting majestätiskt
och i bästa mening aristokratiskt
över Zlatkos person. Men så har
han också fått förtroende på alla sätt i
sin hemtrakt. Andligt, socialt och politiskt
är Zlatko en viktig person i ett
Kroatien som håller på att återhämta
sig efter de förödande krigen på 1990talet.
Kroatien kämpar med stora interna
problem. Det är ett splittrat folk
med hat, misstroende och djupa psykiska
sår i folksjälen, som orienterar
sig mot väst för att finna en ny identitet
inom ramen för EU.
Zlatko är guardian för klostret i
Vukovar. Det betyder i klartext att han
är föreståndare. Klostret blev
sönderbombat under Balkankrigen
och har småningom rustats upp. För
tillfället bor sju franciskanerbröder i
klostret i två hus. Som guardian – som
för övrigt är ett ämbete som cirkulerar
– är Zlatko inte bunden vid sitt kloster,
utan uppgiften sträcker sig betydligt
längre än till att enbart gälla det lokala
klostret. En guardian har mångsi-

diga uppgifter av kyrklig, politisk, diplomatisk
och social karaktär. Zlatko
kallades efter krigsslutet av
församlingsborna i Vukovar och blev
samtidigt guardian för klostret i
Vukovar. Då gick han in i de uppgifter
som gällde hela landets mångdimensionella
utveckling. Zlatko har
gjort sig känd i hela regionen som en
återuppbyggnadens strateg och förekämpe,
vilket betyder att han åtnjuter
stort förtroende också bland de högt
uppsatta politikerna. I Zagreb lyssnar
man när Zlatko tar till orda. Som ett
av de viktigaste målen för sin verksamhet,
ser Zlatko behovet att skapa ett
förtroendefullt samarbete i regionen
och hela nationen. Landet är sönderslitet
av etniska tvister och det tar lång
tid att skapa fred bland folkgrupper
som jäser av hat mot varandra. Det
gäller att skapa en miljö av samlevnad
och ömsesidigt accepterande. Det gäller
att återanpassa de fördrivna som
finner sina bostadsområden övertagna
av angivarna. Det finns ett omättligt
behov av andligt och socialt stöd.
I Kroatien har Vukovar med
klostret och församlingen blivit en symbol,
inte bara för andlig och materiell
förstörelse, utan också för möjligheten
för olika etniska grupper att kunna
leva tillsammans. Före kriget bodde
46.000 personer i Vukovar. Staden
var en rik stad med blomstrande industri
och handel. Av befolkningen var
knappt hälften kroater, en tredjedel var
serber och resten från andra nationaliteter.
År 1991 fördrev de serbiska
styrkorna 22.000 icke-serbiska människor
från Vukovar. Av dem placerades
10.000 personer i koncentrationsläger
i Serbien. Industrin och all infrastruktur
(elnät, vattenförsörjning, vägar
och broar) blev förstörd. De flesta
serber blev kvar och i detta nu har
dessutom 17.000 kroater återvänt till
sin gamla hemstad. Staden har en
mycket brokig etnisk sammansättning;
24 olika nationaliteter finns representerade
i Vukovar. Arbetslösheten är
hög. 34% av de arbetsföra människorna
är utan jobb. Närmare hälften
av Vukovars befolkning behöver psykisk
vård på grund av skador genom
traumatiska krigsupplevelser. Alla mår
dåligt – inte minst de unga familjerna
med små barn. Zlatko ser som en viktig
uppgift i sitt arbete att hjälpa dessa
barn så att de inte blir gatubarn. Föräldrarna,
i synnerhet papporna, är psykiskt
så illamående att de inte orkar ta
hand om sina små barn, utan skickar
dem ut ur hemmet.
Men situationen i staden är dyster.
Närmare 1000 barn är föräldralösa
på grund av kriget och flera hundra
barn är hundraprocentiga invalider.
Många barn lider fortsättningsvis psykiskt
av krigstraumor och många är
psykiskt sett fullständigt hjälplösa och
helt beroende av hjälp och vård. Efter
kriget under återuppbyggnadsprocessen
var hämndmord en vardaglig
9

företeelse överallt i Kroatien. Människorna
hade svårt att överse med de
grymheter de utsattes för av grannar,
vänner och bekanta. Zlatko berättar
att de i Vukovar finns familjer där 11
personer dödats. Det är svårt att fortsätta
att leva när man exakt vet vilken
serb i grannhuset som angivit medlemmarna
i ens egen familj. Hat betyder
att ständigt nya dödar utsås, både i
konkret och symbolisk mening.
År 1997 var ett märkesår i
Vukovars moderna historia: det året
utfördes inte ett enda hämndmord i
Vukovar. Guds nåd och franciskanernas
arbete har kunnat skapa nytt liv
och försoning. Ända sedan Zlatko kom
till Vukovar har han sett som sin viktigaste
uppgift att hjälpa människorna
att förlåta. Det är en lång och krokig
väg. Zlatko berättar om en äldre kroatisk
dam, som bodde granne med serber
i ett höghus. Före kriget var alla
goda vänner och umgicks. Sedan kom
de etniska krigen. Grannarna mördade
hennes barn och hela hennes familj.
Den fullständiga oförmågan att förstå
hur kriget totalt kunde förändra människors
beteende och inställning till
varandra, gör att hon själv har svårt
att förlåta. Varje dag ber hon om kraft
att kunna komma så långt att hon kan
förlåta sin serbiska grannar. Vukovar
är fullt av människor med liknande livsöden.
Zlatko ser därför som sin mest
angelägna uppgift att hjälpa människor
att komma över sitt hat för att kunna
10
hitta en ny väg i livet. Hatet binder
människan vid det föflutna. Endast med
Guds kärleks hjälp vågar människorna
hoppas och gå in i en process för att
bearbeta sitt djupa hat. En kroatisk
kvinna uttryckte det så: ”När jag ser
serber, spricker jag av hat”. Zlatko är
mån om att dra gränsen: ”Ni kan inte
komma in i kyrkan bärande på ert hat”.
Man inser att den väg, som leder till
försoning, är lång. Men det är inte bara
attityderna som behöver förändras.
Den materiella nöden är stor. Varje dag
är otaliga människor, inte minst barn
och ungdomar, beroende av den hjälp,
som Zlatko delar ut. Jag berättar mer
om den konkreta hjälpverksamheten i
en annan artikel.
Stefan Djupsjöbacka

Vukovar-resa
2007
Föreningen har under flera år arbetat
för att en resa till Vukovar i Kroatien
skulle bli verklighet. Inom styrelsen har
vi försökt hitta en samarbetspartner,
som kunde bidra med sakkunskap i
resebranschen. Andra alternativet är,
att resan verkställs i mera egen regi.
För att få en realistisk lägesbedömning
om intresse för resan, görs nu en förfrågan
direkt till medlemmarna.
Planerat datum för resan: 10 –
20.6.2007. Pris: uppskattas till 1.500
– 2.000 euro. Det är inte möjligt att
åka flyg direkt till staden Vukovar.
Därför har vi planerat att flyga till en
”grannstad” och därmed kombinera
flyg med buss/bil. Fader Zlatko hälsar
oss Franciskusvänner välkomna.
Intresserade kan ta kontakt med
Pia Mantila tel. 09 - 598 815 eller 040
– 588 1973.
Basar 19.11.2006
Årets basar hålls söndagen den 19
november 2006 kl. 11.00 – 14.00 i
församlingssalen vid Sankt Henriks
kyrka i Helsingfors. Hedda Johanson
(09 - 323 7494) är kontaktperson,
för den som vill bidra med
försäljningssaker eller lotterivinster till
basaren.
Avkastningen skickas i sin hel-
Föreningens
ekonomi
Kassörens bedömning: läget är stabilt
och utvecklingen motsvarar förväntningarna
på budgeten. Nordeakonto;
insättningar från början av året 1.206
euro och utgifter 918,86 euro (per
30.9.2006).
Under hösten består utgifterna av
främst Syskonbrevet (tryckeri- och
portokostnader) och annons för basaren.
Vukovarkontot i Andelsbanken
saldo 124,01 euro, skickas med behållningen
från basaren till Vukovar i
december.
Några medlemmar kommer att
få inbetalningsgiro för medlemsavgiften
i Syskonbrevet då inte inbetalning
noterats per 30.9.2006
Tage Olander
kassör (040 – 7168 926)
het till föreningens biståndsprojekt,
som finns i staden Vukovar i
Kroatien. Penningsumman används
för det lokala barn- och ungdomsarbete
i staden under ledning av
Fader Zlatko. Medlemmar, vilka inte
har möjlighet att delta i basaren, kan
bidra med en inbetalning på föreningens
insamlingskonto.
Välkommen på basar!
11

Mera om samtalet med
franciskanerbrodern
Zlatko Spehar
En sommardag i samband med
franciskusfesten i Kökar berättar
franciskanerbroder Zlatko Spehar om
förhållandena i Vukovar. Fastän han
gärna berättar om allt det han upplevt,
ser man att det är ansträngande att förmedla
skildringar om människornas
situation i Vukovar. Kroatien befinner
sig i återuppbyggnad efter de förödande
krigen på 1990-talet. Människorna
mår dåligt. De saknar mycket
av allt det materiella som behövs för
det dagliga livet.
Kriget på Balkan var egentligen
inte ett religionskrig, säger Zlatko Spehar.
Allt berodde egentligen på djupt
liggande politisk, nationell aggression
som länge hade präglat situationen i
Serbien. Ända sedan det forna Jugoslaviens
sönderfall, har Serbien strävat
till herravälde i regionen. Den serbiska
nationalismen har djupa rötter
hos folket och eftersom den ortodoxa
kyrkan i Serbien är en nationalkyrka,
kom den att i hög grad alliera sig med
den politiska makten. År 1986 publicerades
ett memorandum i Serbien,
bakom vilket stod bl.a. den ortodoxa
kyrkan, fria författare och den serbiska
vetenskapsakademin. Detta dokument
innehöll planer på hur ett Storserbien
skulle kunna förverkligas. Sammanfattningsvis
hette det i dokumentet: Där
en serb lever, där är Serbien. Tyvärr
har den serbiska nationalkyrkan lierat
sig med de politiska makthavarna. Efter
andra världskriget gav president
Tito och kommunisterna ett erbjudande
till kyrkorna: om man avstår från
religionsundervisningen, kan prästerna
få socialförsäkring. På så sätt ville man
frånta kyrkan rätt att ge offentlig undervisning
i den kristna tron, men samtidigt
garantera dem en viss social
trygghet. Den serbiska ortodoxa kyrkan
godtog erbjudandet, men de katolska
kyrkorna i regionen vägrade gå
med på fördraget. Så har den ortodoxa
kyrkan stått på god fot med
statsmakten, medan den katolska kyrkan
varit i oppositionsställning. I femtio
års tid har det inte funnits statlig religionsundervisning
i Serbien, vilket har
lett till en kraftig avkristning. År 1991
var mindre än 18 % av serberna döpta
och i de omgivande områdena (främst
Bosnien-Hertzegovina) endast 5 % av
nationens serber. De olika områdena
präglas av olika religioner – Serbien
domineras alltså av ortodoxa, medan

Kroatien till stor del är ett katolskt land.
Samtidigt har många av staterna stora
befolkningsgrupper som är muslimer.
Men det oaktat var de förödande krigen
inte krig om vilken av religionerna
som var mäktigast. Konflikterna var
primärt politiska och nationella, men
religionerna drogs med.
Varje år i januari ordnas i
Vukovar en bönevecka för kristen enhet.
Om biskoparna kommer med,
berättar Zlatko, måste de sitta tillsammans
med de vanliga människorna. De
får inte isolera sig och utnyttja sin makt.
Präster och biskopar från olika kyrkor
och samfund skall kunna be tillsammans
och vara på folkets sida.
Guds tjänare skall föregå med gott
exempel och i den mån de vill vara
med, skall de vara föredömen för
fredssträvanden. Ett annant exempel
på ekumenik på gräsrotsnivå, är seden
att scouter vid jultid hämtar levande
ljus från Betlehem till Wien.
Dessa ljus delas sedan ut till olika kyrkor
i Europa. Ett sådant ljus tänds varje
år vid barngudstjänsten på julaftonen i
Vukovar. Efter inbjudan i tre års tid
och trägen väntan, kom den serbiska
kyrkan med i ljusprojektet. Trots att
den ortodoxa kyrkan i Serbien är en
nationalkyrka för det serbiska folket,
finns det ändå en minoritet bland de
serbiska ortodoxa som tänker annorlunda.
Zlatko ser som en av sina viktigaste
uppgifter att enträget uppmana
den serbiska kyrkan att delta i enhets-
strävanden för att så kunna förnya förtroende
mellan olika kristna grupperingar,
som glidit isär genom kriget.
Nöden är stor i Vukovar. Arbetslösheten
är stor. Mängder av barn är
föräldralösa. Familjer är splittrade på
grund av sjukdom. Den katolska kyrkans
hjälporganisation Caritas gör allt
vad den kan för bistå de nödlidande i
Vukovar. Men lagren räcker inte till.
Snabbt är de tömda och man är
tvungen att skicka iväg människorna
med mindre hjälp än man velat ge.
Varje månad är 740 familjer beroende
av kyrkans diakonala hjälp. Mellan
800 och 1300 personer får regelbundet
kläder, skor och hygienartiklar,
bussbiljetter och resehjälp. Ständigt är
problemet stort: varifrån man skall få
allt det material, som dagligen behövs
för utdelning åt de nödlidande? Det
senaste projektet som Zlatko lett, har
gällt att bygga ett hus åt barnen, där
de kan vara före och efter skolan. Med
bl.a. den hjälp som har kommit från
Finland, har Zlatko upprättat ett
pastoralcentrum. Dagligen får 400
barn, huvudsakligen i skolåldern, hjälp
att hitta sin plats i samhället. Det sker
genom att barnen erbjuds aktiviteter,
lekar, samvaro, undervisning. Det viktiga
är att befria dem från det
traumatiska förflutna som hotar att
binda dem. Man vill visa dem på en
väg in i frihet, gemenskap och tolerans.
Med pengar som samlats in av oss,
köper man material som behövs för

pastoralcentrets verksamhet. Dessutom
förser man barnen med bussbiljetter,
som är nödvändiga för att de
skall kunna gå i skola. Familjerna skulle
inte ha råd att skicka sina barn till skolan
om inte pastoralcentret skulle träda
till och bekosta barnens skolresor.
Den andra delen av pastoralcentret
är en konferenssal, där man
skapar en gemensam mötesplats för
olika etniska grupper och hjälper dem
att förstå varandra.
Det har nu gått tre
och ett halvt år sedan
centret öppnades.
Alla samtalsämnen är
tillåtna –utom politik.
Över 700 gånger har
konferenscentret
kunna bereda plattform
för möte mellan
olika människor under
dessa tre och ett
halvt år. Zlatko berättar
med stor glädje
och viss stolthet i rösten
om en ekumenisk träff där kroatiska
och serbiska barn möttes. De umgicks
konstruktivt utan att strida.
Zlatko kan se hur den uppväxande generationen
har en chans att utveckla
attityder som präglas av försoning och
förlåtelse. När serbiska och kroatiska
vuxna träffades, uppblossade häftiga
och hetsiga diskussioner. Zlatko påpekar,
att när en serbisk föreläsare
kommer till centret, förutsätter man ett
innehåll i försoningens tecken. Endast
så kan man bygga upp ett ömsesidigt
förtroende.
Pastoralcentret, som för övrigt
har fått namn efter den helige
Bonifacius, har nu blivit ett begrepp i
Kroatien. Vuovar har fått bli en förebild
för utvecklingen i hela Kroatien
och egentligen för alla stater på Balkan.
Den politiska och ekonomiska situationen
i Vukovar har förändrats genom
pastoralcentrets
verksamhet. Statsmakten
investerar nu
mera i Vukovar.
Bland planerna finns
nu att i Vukovar
bygga ett varv för
donautrafikerande
fartyg. Det skulle betyda
en kraftig
minskning av arbetslösheten
och därmed
att allmännt uppsving
för staden.
Zlatko påpekar
vikten av att vi inte bara ber om
att få det dagliga brödet, utan också
skapar möjligheter att skaffa bröd. Det
behövs en ekonomisk grundlag som
kan garantera överlevnaden. Det ger i
sin tur mera tid för vänskap, samarbete
och försoning – faktorer som på
lång sikt kan garantera välbefinnande
och harmoni.
Rörd berättar Zlatko om hur stor
betydelse hjälpen från Finland har.

Hjälpen bildar garantin för pastoralcentrets
fortsatta verksamhet. Utan
centret, säger Zlatko, kan vi bara be
och gråta. Det är länge sedan vi i
gudstjänsterna har samlat in kollekt,
berättar Zlatko. Det finns ingenting att
ge av. Inte ens änkans skärv. Zlatko
berättar om en 9-årig flickas första
nattvard: ”Flickan hade inför konfirmationen
flätat ett kors av en törnbuske.
Det är tecknet för livet i
Vukovar. Till flickan sade jag då, att
man inte kan göra cirkus och narr av
Kristi kors. Till det sade flickan, att det
för oss inte är ett vackert kors vi lever
med i Vukovar, utan ett kors som
sticker. Med tanke på konfirmationsgåvan,
bad då flickan: Käre Jesus,
skicka mig litet pengar, så att jag kan
köpa litet bröd.”
Nu har vi kommit överens med
vissa familjer och med vissa butiker,
att familjerna får hämta det de behöver
och i slutet av månaden betalar
församlingen räkningen.
Mycket av de kläder människorna
går med, har de fått från Finland.
En del av de kläder vi sände dem
för några år sedan, sparades för vintern.
En flicka, som kom till oss, berättar
Zlatko, frös därför att hon saknade
varma ytterkläder. Vi frågade
ordenssystrarna ifall de hade varma
kläder att ge. Här finns en anorak från
Finland, svarade de. Flickan fick vinterrocken
och grät av glädje.
Man kan inte ta miste på enga-
gemanget och offerviljan när man lyssnar
till Zlatkos berättelse. Zlatko kommer
gärna tillbaka till Kökar gång efter
gång. Kökar betyder så mycket för
honom personligen. Han kom till den
första kökarfesten som nybliven präst
och franciskanerbroder. Han hade
vissa svårigheter att anpassa sig till
klosterlivets enkelhet, furstlig som han
är. Han hade hela sitt liv levt avskild
från de vanliga människorna. När han
kom till Kökar sommaren 1979, upplevde
han starkt skärgårdens vidder,
den öppenhet och närhet till människorna,
som präglade miljön. Det blev
för honom ett tilltal och en appell: det
är bland de vanliga, enkla människorna
han skall vara. Varje gång kan kommer
till Kökar, bekräftar han detta
uppdrag. Därför ligger Kökar honom
så nära hjärtat.
Det är bland folket i Vukovar han
vet att han skall vara. Han behövs där.
Han är kallad att vara där. Vi får vara
med och stöda honom. Som han själv
har sagt upprepade gånger: Det viktigaste
för människorna i Vukovar är inte
att de någon gång då och då få en
större hjälpsändning. Det viktiga är att
de vet att någon uthålligt tänker på dem
och ber för dem och regelbundet stöder
dem, även om summorna inte alltid
är så stora. Zlatko behöver vår
hjälp. Vi skall inte svika honom och
de människor som behöver oss. De
litar på oss.
Stefan Djupsjöbacka

2
FRANCISKUS-SÄLLSKAPET
I FINLAND r.f.
c/o Tage Olander
Afrikavägen 6
04130 SIBBO
Nordea 205721-27212 (Medlemsavgiften)
Andelsbanken 556104-222691 (Vukovarbidrag)