Kriminalvård och etnicitet - Kriminalvården

RAPPORT 11 

Kriminalvård och 

etnicitet 

- ETNISK MÅNGFALD OCH PERSONALREKRYTERING INOM 

KRIMINALVÅRDEN 

- ETNISK TILLHÖRIGHET OCH PERMISSIONER, REGELVERK OCH 

SUBJEKTIVA BEDÖMNINGAR 

ERIK OLSSON 

CATARINA LUNDQVIST 

ANNELI PERSSON KUYLENSTIERNA 

TEMA ETNICITET, INSTITUTIONEN FÖR TEMATISK UTBILDNING OCH FORSKNING 

(ITUF), CAMPUS NORRKÖPING, LINKÖPINGS UNIVERSITET 

-

Omslag: Anfang Reklambyrå AB, Norrköping 

Layout: Tina Ehsleben, Kriminalvårdsstyrelsen, Planeringsenheten, 2003 

Tryckning: Kriminalvårdsstyrelsens reprocentral, 2003 

Ytterligare exemplar kan beställas från: 

Kriminalvårdsstyrelsen, Förlaget, 601 80 Norrköping. Fax nr: 011-496 35 17 

Hemsida: www.kvv.se 

Beställn.nr: 4762 

ISBN 91-85187-01-1 

ISSN 1650-8335

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 

► KRIMINALVÅRD OCH ETNICITET ◄ 

FÖRORD............................................................................................................................. 6 

FÖRFATTARENS FÖRORD............................................................................................... 7 

EN INTRODUKTION, SAMMANFATTNING OCH UTGÅNGSPUNKT............................... 8 

Om mångfald, kultur och etnicitet ................................................................................................................ 8 

Mångfald i praktiken......................................................................................................................................... 10 

Avslutningsord.................................................................................................................................................... 11 

DELSTUDIE - ETNISK MÅNGFALD OCH PERSONALREKRYTERING INOM 

KRIMINALVÅRDEN .......................................................................................................... 13 

REKRYTERING FÖR ETNISK MÅNGFALD .................................................................... 14 

ETNICITET OCH SOCIALA PROCESSER – TEORETISK FÖRSTÅELSEGRUND ....... 17 

SAMHÄLLELIG KONTEXT OCH MÅNGFALDSUTVECKLING ....................................... 19 

KRIMINALVÅRDEN IDAG; UPPDRAG, VISION OCH ARBETSGIVARPOLITIK ............ 23 

Kriminalvårdens uppdrag, vision och etiska riktlinjer......................................................................... 23 

Arbetsgivarpolitik i kriminalvården ............................................................................................................. 24 

KRIMINALVÅRDSPROJEKTET ETNISK MÅNGFALD I KRIMINALVÅRDEN ................. 27 

PERSONALUTBILDNING INOM KRIMINALVÅRDEN ..................................................... 32 

Central utbildning av personal – KRUT ................................................................................................... 32 

Lokala utbildningsinsatser för personal................................................................................................... 36 

- 3 -


DE LOKALA MYNDIGHETERNAS MÅNGFALDSARBETE .............................................39 

KRIMINALVÅRDENS PERSONAL OM ETNISK MÅNGFALD .........................................43 

SLUTDISKUSSION – KULTUR OCH URSPRUNG, LIKHET OCH OLIKHET .................47 

Kriminalvårdens etniska mångfald.............................................................................................................47 

Olika typer av etnisk mångfald ....................................................................................................................49 

REFERENSER..................................................................................................................52 

DELSTUDIE - ETNISK TILLHÖRIGHET OCH PERMISSIONER, REGELVERK OCH 

SUBJEKTIVA BEDÖMNINGAR ........................................................................................55 

PERMISSIONER OCH ETNICITET ..................................................................................56 

Metod och material...........................................................................................................................................56 

Intagnas utevistelse – intentioner och innehåll ....................................................................................58 

Kritik, utredning och förändring ...................................................................................................................59 

Misskötta permissioner...................................................................................................................................59 

Praktisk tillämpning av föreskrifter och allmänna råd om permissioner. ...................................60 

KONTAKTVÅRDARE MED UTLÄNDSK BAKGRUND .....................................................73 

Reflektioner kring permissionerna .............................................................................................................73 

Föreställningar om språket ...........................................................................................................................75 

Föreställningar om ”den Andre” ..................................................................................................................77 

Sammanfattande reflektion...........................................................................................................................78 

Frågor att utveckla och fördjupningsförslag. .........................................................................................81 

REFERENSER:.................................................................................................................82 

BILAGA 1 – PERMISSIONER ENLIGT 32 § KVAL ..........................................................83 

- 4 -


Antal påbörjade permissioner enligt 32 § KvaL åren 1992-2001 ................................................. 83 

Antal påbörjade normalpermissioner enligt 32 § KvaL år 2001 .................................................... 83 

Antal påbörjade särskilda permissioner enligt 32 § KvaL................................................................ 84 

Påbörjade normalpermissioner och därav andel misskötta genom uteblivande åren 1997- 

2001........................................................................................................................................................................ 84 

Påbörjade särskilda permissioner och därav andel misskötta genom uteblivande åren 

1997-2001............................................................................................................................................................ 84 

BILAGA 2 - JÄMFÖRELSE MELLAN PERMISSIONSUTREDNINGEN, KVVFS 1998:9 

OCH KVVFS 2002:2 ......................................................................................................... 85 

Sammanfattning av Permissionsutredningens redovisade resultat. ........................................... 85 

Permissionsutredningens förslag på förändringar av regelverk. .................................................. 87 

Reflektion över jämförelsen.......................................................................................................................... 90 

RAPPORTFÖRTECKNING............................................................................................... 91 

- 5 -

FÖRORD 


Föreliggande rapport belyser hur kriminalvården som institution uppmärksammar etnisk 

mångfald och på vilket sätt åtgärder vidtas som är avsedda att möta en förändrad situation i 

det svenska samhället. En av de viktiga frågor som rapporten tar upp handlar om hur man 

kan behandla alla lika samtidigt som man tror sig veta att vi är olika. 

Rapporten består av två delrapporter som exemplifierar två olika ingångar till att 

diskutera mångfaldsfrågorna inom kriminalvården. Den första delen handlar om etnisk 

mångfald och personalrekrytering, den andra om permissioner och etnicitet. I båda rapporterna 

diskuteras bland annat frågor om ordens och begreppens makt och betydelse. Talar 

man om etnisk mångfald och kultur bör man också klargöra vad man avser. Författarna 

menar att det annars finns en risk att positiva ansatser i förlängningen kan ge negativa konsekvenser. 

Det finns inget enkelt samband mellan kultur och etniskt ursprung och det kan 

finnas risk att låsa fast individer i grupper och att detta i sin tur kan komma att påverka 

individernas villkor. 

Rapporterna ställer vidare frågan om varför etnisk mångfald i sig skulle vara något 

positivt inom en institution där man samtidigt anstränger sig för att behandla alla lika? Finns 

det risker för att klienter kan bli betraktade som representanter för en viss etnisk grupp eller 

som en kulturell representant och inte i första hand som individ? Man varnar för att en 

uppdelning mellan till exempel ”svenskar” och ”invandrare” eller mellan vissa nationaliteter 

riskerar att förstärkas på grund av felaktiga utgångspunkter. 

Studien har - på uppdrag av kriminalvårdens forskningskommitté - genomförts inom 

Tema Etnicitet vid Institutionen för tematisk utbildning och forskning (ITUF), Campus 

Norrköping, Linköpings universitet. Författarna står själva för genomförandet, innehållet i 

rapporten och de slutsatser som dras. 

Avsikten är att de uppdrag som finansieras via forskningskommittén fortlöpande skall 

publiceras i en särskild rapportserie i vilken denna rapport är den elfte. 

Birgitta Göransson 

Forskningskommitténs ordförande 

- 6 -

FÖRFATTARENS FÖRORD 

Vintern 2002 tecknade kriminalvården 

och Linköpings universitet en överenskommelse 

om att utföra det projekt om 

etnicitet och kriminalvård som här 

rapporteras. Projektet är en pilotstudie 

om hur kriminalvården möter det svenska 

samhällets sociokulturella omvandling. I 

projektbeskrivningen nämns särskilt vikten 

av att förstå hur kriminalvårdens olika 

praktiker och den personal som arbetar på 

till exempel anstalter förstår, begreppsliggör 

samt hanterar etnisk och sociokulturell 

heterogenitet, det vill säga det som i 

många sammanhang brukar benämnas 

som etnisk mångfald. 

Projektet påbörjades i maj 2002. Den 

delrapportering som färdigställdes i november 

gav en lägesbeskrivning och ett 

slags karaktärisering av projektets undersökningsmaterial 

samt en kort introduktion 

om vilka teman som projektet särskilt 

undersöker. I denna slutrapport lämnas 

framför allt en mer detaljerad rapportering 

av det som blivit projektets fokus: 

mångfaldsfrågorna bland personalen och 

permissionsfrågor (inklusive kontaktvårdarskap). 

Catarina Lundqvist (fil mag), doktorand 

vid tema Etnicitet, har genomfört och 

rapporterat en stor del av de empiriska 

undersökningar som projektet genomfört. 

Materialet finns tillgängligt i en diger 

arbetsversion vid tema Etnicitet. Lundqvists 

delrapport Etnisk mångfald och personalrekrytering 

inom kriminalvården (bifogas) 

är en fördjupad diskussion av några framträdande 

teman som framkom under projektets 

inventerande fas. En annan och 


- 7 - 

kompletterande studie har genomförts av 

Annelie Persson Kuylenstierna (fil mag). 

Rapporten Etnisk tillhörighet och permissioner, 

regelverk och subjektiva bedömningar (bifogas) 

är även den baserad på sådana teman som 

vi i våra inventerande undersökningar 

fann särskilt intressanta. Erik Olsson har 

fungerat som projektledare/handledare 

för dessa undersökningar samt svarat för 

föreliggande sammanfattning av projektet. 

Även Anna Bredström bör genom sitt 

pågående doktorandprojekt vid tema 

Etnicitet om unga invandrade män och 

kriminalitet (planerad disputation 2005) 

räknas som en del av projektet. Dessutom 

och i direkt anslutning till projektet pågår 

arbete med två magisteruppsatser inom 

det Samhälls- och kulturanalytiska programmet. 

James Åberg och Stefan 

Johansson beräknas slutföra sina arbeten i 

maj 2003 om mångfaldsdiskurser respektive 

gängbildningar bland ungdomar inom 

kriminalvården. Universitetslektorerna 

Kenneth Petterson och Thomas Öhlund 

har bidragit med kollegialt stöd och konstruktiva 

synpunkter. 

Norrköping 25 mars 2003 

Erik Olsson 

Projektledare 

Tema Etnicitet 

Ituf/Campus Norrköping


EN INTRODUKTION, SAMMANFATTNING OCH 

UTGÅNGSPUNKT 

I en studie om ”rekonstruktionen av det 

moraliska subjektet inom svensk kriminalvård” 

riktar Kenneth Petersson bland 

annat uppmärksamheten mot de olika 

politiska och moraliska villkor som medverkar 

och har betydelse för kriminalvårdens 

förändrade syn på straffet och de som 

är verksamma inom kriminalvårdsmiljöerna. 

Petersson sätter fingret på ett slags 

pedagogisk diskurs där bestraffningsformerna 

förändras och det straffade subjektet 

omformuleras. I föreliggande projekt uppmärksammas 

en annan och måhända mer 

konkret omvandling inom ramen för 

svensk kriminalvård, nämligen förändringen 

av den etniska sammansättningen 

bland såväl personal som intagna. Statistiken 

om nyintagna och inskrivna utländska 

medborgare på anstalt har de 

senaste åren ökat något och uppgår för 

närvarande till drygt 27 procent av det 

totala antalet fängelsekunder (frivården 

uppvisar emellertid betydligt lägre siffror). 

Men den sociokulturella omvandlingen av 

kriminalvården handlar inte enbart om 

antal utländska medborgare utan om en 

allt markantare uppmärksamhet på skillnader 

i bakgrund och föreställningar om 

att denna har betydelse. Personer som invandrat 

till Sverige och de som är svenskfödda 

med utrikes födda föräldrar, skiljs 

ut från befolkningen i övrigt och bidrar 

till sociokulturell heterogenitet – eller 

”etnisk mångfald” som det numera ofta 

heter. 

- 8 - 

Det är dock inte en studie av gängbildningar 

eller andra grupperingar bland 

intagna, som projektet här rapporterar. Ej 

heller har vi studerat förekomsten av 

exempelvis rasism på anstalter eller hur 

fängelsekunder har möjlighet att praktisera 

specifika kulturella eller religiösa 

seder. Det projekt som här rapporteras 

har intresserat sig för hur kriminalvården 

som institution uppmärksammat etnisk 

mångfald och (i mån det aktualiserats) 

vidtagit åtgärder som varit avsedda att 

möta den nya situationen. En fråga som 

projektet aktualiserar handlar om hur man 

kan behandla alla lika samtidigt som man 

tror sig veta att vi är olika. 

OM MÅNGFALD, KULTUR OCH 

ETNICITET 

Vår inledande kartläggning av fältet visar 

att ”etnisk mångfald” främst aktualiseras i 

olika former av åtgärder för personal 

genom till exempel aktiv rekrytering av 

personal med annat etniskt ursprung än 

svenskt. I Lundqvists studie diskuteras 

bland annat de värden som sätts i förgrunden 

i kriminalvårdens mångfaldsarbete 

samt eventuella konsekvenser av 

sådana. I en etikförklaring till sin personal 

säger Kriminalvårdsstyrelsen bland annat 

att: ”Klientens kulturella och etniska 

intressen och behov skall så långt det är 

möjligt tillvaratas oavsett kön, ras, samhällsställning, 

religion eller politiska åsikter.” 

Den rekrytering av personer med

annat etniskt ursprung än svenskt som 

kriminalvården iscensatt, kan ses som ett 

led i uppfyllandet av dessa etiska ambitioner. 

Den etniska mångfald som uttrycks 

i olika centrala och lokala dokument, 

i centrala och lokala utbildningsinsatser, 

i olika projekt för etnisk mångfald 

samt inte minst i olika utsagor från 

kriminalvårdens personal, visar på föreställningar 

om och behov av personal 

med annat etniskt ursprung än svenskt. I 

allmänhet görs en positiv värdering av 

sådan rekrytering. Men varför skulle 

etnisk mångfald i sig vara något positivt 

inom en institution där man – som våra 

undersökningar gör gällande – anstränger 

sig för att behandla alla lika? I en institution 

där dessutom rättvisan och allas likhet 

inför lagen måste vara ett slags ledstjärna. 

Det finns en utbredd föreställning 

inom kriminalvården som på intet sätt 

skiljer sig från uppfattningar som uttrycks 

inom andra myndighetsområden som 

forskare studerat, nämligen uppfattningen 

om att de intagnas kulturella och etniska 

intressen och behov bäst tillvaratas av 

”landsmän”, av dem som talar samma 

språk eller helt enkelt av ”andra invandrare”. 

Paradoxalt skymtar denna föreställning 

trots att det i övrigt råder en 

ganska strikt hållning i etniska frågor som 

framhåller att alla intagna ska behandlas 

lika. I Lundqvists rapport ges ett tydligt 

exempel på denna kluvenhet. Den slutsats 

som vi drar av detta är att intagna med 

annat etniskt ursprung än svenskt tycks, 

med hänsyn till den ”kultur” de (föreställs) 

tillhöra, utgöra ett ”problem” men 

att personal som har annan etnisk tillhörighet 

också är lösningen på detta problem 

– paradoxalt nog också på grund av 

de har samma kultur. Och för att underlätta 

kommunikationen med personer 


- 9 - 

som pratar dålig eller ingen svenska, är det 

bra att tillgå personal som har utländsk 

bakgrund. Kriminalvårdens mångfaldsorientering 

handlar härvidlag alltså om ett 

slags kulturell och språklig matchning. 

Det finns dock uppenbara praktiska problem 

med genomförandet av en sådan 

men också problem som har med kultur- 

och etnicitetsbegreppets komplexitet att 

göra. 

En vanlig sammanblandning i samhällsdebatten, 

som också förekommer 

inom kriminalvården, är den som likställer 

etnicitet och kultur. Ett annat vanligt problem 

är att betrakta kultur som en statisk 

produkt som människor bär med sig. Vi 

menar att det av flera skäl inte går att förutsätta 

att det med ett visst etniskt ursprung 

också följer en viss kultur. Vi är 

starkt kritiska mot sådana definitioner och 

väljer, i enlighet med modern kulturforskning, 

att betrakta kultur som ett resultat 

av olika strömningar som till exempel 

traditioner, normer, kunskap och värderingar. 

Människor använder sig av sådant 

kulturellt material i sin mellanmänskliga 

kommunikation – till exempel för att 

etablera gemenskap och förståelse – och 

skapar därför de meningssammanhang 

som vi kallar kultur. 

Individer rör sig i allmänhet i olika 

situationer och sammanhang och ingår 

därför i ett flertal kulturer eller åtminstone 

i flera varianter av en kultur. För det 

mesta är skillnaderna mellan dessa kulturella 

sammanhang odramatiska, ibland är 

de mer markanta. Könstillhörighet, socioekonomisk 

position (klass) eller generation 

(ålder) är vanliga faktorer som påverkar 

hur sådana meningssammanhang 

(det vill säga kultur) ser ut. Deltagande i 

kriminella organisationer och nätverk kan 

naturligtvis vara ett annat exempel där 

kunskapen används på ett specifikt sätt

och där värderingar har utvecklats från 

helt andra premisser än i mainstreamsamhället. 

Naturligtvis kan också nationella 

och etniska enheter ha stort inflytande 

över hur kulturer utformas – särskilt vad 

gäller ”officiella proklamationer” som 

nationalhymn, flagga, språk osv – men det 

bör hållas i minnet att kultur i sådana 

sammanhang bör ses som symboliska 

gränsreferenser för vilka som tillhör eller 

inte tillhör en viss föreställd gemenskap. 

Vad som faktiskt är gemensamt gods 

innanför den etniska eller nationella 

gränsen är sällan homogent och överenskommet 

men det är identifierbart av de 

människor som förekommer där. Vad 

detta har för konsekvenser är bland annat 

att människor som invandrat till Sverige, 

inte på något förutsägbart sätt uppvisar 

vare sig avvikande kulturella drag jämfört 

med ”svenskar” och ej heller att de med 

automatik delar vare sig kultur eller social 

tillhörighet med landsmän i Sverige. Inte 

minst blir skillnader tydliga mellan de som 

har levt en stor del av sitt liv på anstalter 

och de som inte har något kriminellt förflutet. 

Det som på olika sätt framkommer 

i våra studier är, för att knyta an till en 

problematik i Kenneth Peterssons studie, 

ett utfall av en diskurs som ”kulturaliserar” 

subjekten utifrån förment ursprung. 

Därmed har vi också berört frågan 

om etnicitet och etnisk tillhörighet. I sådana 

sammanhang talar vi företrädesvis 

om sociala gränser – det vill säga social 

organisation snarare än mening – som 

aktualiseras i vissa sammanhang (men inte 

i andra). Som framgår av diskussionen 

ovan är det vår uppfattning av det inte 

finns något enkelt samband mellan kultur 

och etnisk tillhörighet. Det går med andra 

ord mycket väl för en svenskfödd person 

att vara spanjor – trots att denne i huvudsak 

talar svenska och i övrigt uppträder 


- 10 - 

som de flesta andra svenskar. Vad som är 

avgörande är att personen i fråga i vissa 

sammanhang kommer att uppfattas (och 

uppfatta sig själv) som just spanjor och 

anför särskilda drag eller en historia för 

detta (till exempel släktskap). Däremot används 

ofta t.ex. ”kultur” och ”historia” 

som referenser för en etnisk grupptillhörighet. 

MÅNGFALD I PRAKTIKEN 

En praktik inom kriminalvårdens verksamhet 

där frågor om kulturell särart eller 

etnisk tillhörighet, rimligen borde ha viss 

betydelse är frågan om permissionsutredningar. 

De beslut som kriminalvården här 

har att ta kan tänkas vara färgade av kunskap 

och uppfattningar om till exempel en 

viss persons skötsamhet och därför benägenhet 

att rymma, risk för återfall osv. 

Annelie Persson Kuylenstierna visar att 

det inom permissionshanteringen, på 

samma sätt som inom övrig kriminalvård, 

existerar en uppfattning om att alla intagna 

ska behandlas ”lika”. Likväl tycks 

kriminalvårdens aktiva rekrytering av personal 

med annan etnisk tillhörighet än 

svensk, betraktas som något positivt och 

önskvärt. Uppenbarligen ställs förhoppningar 

till den matchning som nämndes 

ovan och att man med den ska lösa kommunikativa 

och andra problem inom 

verksamheten. 

Såväl Lundqvists som Persson 

Kuylenstiernas rapporter visar på en flerbottnad 

problematik i mångfaldsfrågan. 

Den allmänt positiva hållningen gentemot 

ökad mångfald inom personalgruppen kan 

dels vara ett utslag av social önskvärdhet 

– det är ”inne” just nu att vara positiv till 

mångfald – dels ett exempel på att (föreställningar 

om) skillnader ändå finns där 

under ytan. Under personalens pragmatiska 

(men orealistiska) önskan om match-

ning, svävar ofta ett slags visshet om det 

annorlunda och en osäkerhet om hur den 

andre ska bemötas. Givetvis finns alltid en 

sådan osäkerhet mellan personal och intagna 

som har att göra med vem som 

straffas och den som i viss mån ska förvalta 

straffet men i fallet med ”invandrare” 

och utländsk bakgrund tycks denna 

osäkerhet vara förstärkt. Osäkerhet och 

kanske olika villkor eller diskriminering 

kan drabba denna kategori intagna mer än 

andra vad gäller till exempel tillstyrkan av 

permissioner. En kontaktvårdare vars omdömen 

till beslutsunderlag i hög grad 

grundas på personlig kännedom om den 

intagne och dennes skötsamhet, kanske 

gör en hårdare bedömning av den intagne 

som kontaktvårdaren på grund av till 

exempel bristfällig kommunikation eller 

osäkerhet. I sådana fall finns uppenbara 

risker för ett slags institutionaliserad diskriminering. 

Mot den bakgrunden kan en ökad 

mångfald bland personalen framstå som 

en positiv utveckling. Vi vill naturligtvis 

inte motsäga detta – det är givetvis positivt 

att kriminalvården representerar hela 

befolkningen. Och på sikt kan etnisk 

mångfald medföra en ökad tolerans och 

förståelse. Men vi är kritiska mot själva 

matchningstänkandet eftersom detta förutsätter 

att matchningen blir ”rätt” med 

avseende på sociala och kulturella 

skillnader – skillnader som inte raderas ut 

enbart därför att två personer betraktas 

som ”invandrare” eller ens som ”landsmän”. 

Skillnader av det här slaget torde 

ofta vara större än så, särskilt som vi här 

intresserar oss för sådana som är straffade 

och sådana som representerar den straffande 

sidan – två kategorier med två helt 

skilda roller. 


- 11 - 

AVSLUTNINGSORD 

De rapporter som bifogas denna projektredovisning 

exemplifierar två olika ingångar 

till att diskutera mångfaldsfrågorna 

inom kriminalvården. I båda rapporterna 

diskuteras på sätt och vis frågor om 

ordets och begreppens makt och betydelse. 

De ord och begrepp som berörs i 

våra rapporter och som på ett eller annat 

sätt förekommer inom kriminalvården, är 

viktiga att belysa. Vi menar att innan man 

talar om etnisk mångfald och kultur bör 

man också klargöra vad man avser. Det 

finns annars en risk att positiva ansatser i 

förlängningen kan ge negativa konsekvenser. 

Med detta menas att ett perspektiv 

som slår fast ett enkelt samband 

mellan kultur och etniskt ursprung kan 

komma att låsa fast individer i grupper 

och att detta i sin tur kan komma att påverka 

individernas villkor. Den matchning 

som det talas om i rapporterna kan säkert 

ha positiva effekter i enskilda fall men vi 

vill samtidigt varna för de risker som en 

alltför stor tilltro till just detta medför på 

lång sikt. Vi är kritiska mot själva matchningstänkandet 

som finner enkla samband 

mellan till exempel kultur, etnisk tillhörighet 

och social gemenskap. Det hindrar 

givetvis inte att etnisk mångfald representerar 

en positiv trend inom kriminalvården. 

Att ”hela befolkningen” och inte bara 

etniska svenskar ges möjlighet att arbeta 

med kriminalvård är en sådan positiv 

effekt och på sikt kan etnisk mångfald 

medföra en ökad tolerans och förståelse 

mellan olika etniska grupper. 

Avslutningsvis kan en fråga resas ur 

denna begreppsdiskussion är om det finns 

viss risk för en kulturalisering och essentialisering 

inom kriminalvården (och 

annorstädes). Vi syftar här på tendensen 

att individer i vissa, måhända extrema, fall 

blir betraktade som representanter för en

etnisk grupp eller som en kulturell representant 

och inte i första hand som 

individer. Vi vill varna för att en uppdelning 

mellan till exempel ”svenskar” och 

”invandrare” 


- 12 - 

eller mellan vissa nationaliteter – kort sagt 

”vi” och ”dom” – förstärks och sedimenteras 

helt enkelt på grund av felaktiga utgångspunkter.


DELSTUDIE 

ETNISK MÅNGFALD OCH PERSONALREKRYTERING 

INOM KRIMINALVÅRDEN 

CATARINA LUNDQVIST 

TEMA ETNICITET 

- 13 -


REKRYTERING FÖR ETNISK MÅNGFALD 

Denna rapport tar utgångspunkt i 

kriminalvårdens personalrekrytering och 

dess aktiva satsning på rekrytering av 


svenskt. Denna satsning har bland annat 

tagit sig uttryck i projektet Etnisk mångfald 

i kriminalvården, genomfört 1997-1999, ett 

projekt som syftade till att i kriminalvården 

aktualisera, förankra och verka för 

en ökad rekrytering av personal med 

annat etniskt ursprung än svenskt samt att 

tillvarata den kompetens denna personal 

besitter. 1 Projektet kan ses som en grund 

för kriminalvårdens mångfaldsarbete 2 och 

i föreliggande studie tas utgångspunkt i 

rapporteringen från projektet och vidare 

kommer övriga insatser och praktiker som 

relaterar till frågor om etnisk mångfald 

inom kriminalvården att studeras. 

I en tidigare arbetsrapport 3 pekar vi 

på att medvetenheten om etnisk mångfald 

inom kriminalvården främst kommer till 

uttryck i talet om personalen. Med detta 

menas att etnisk mångfald främst relateras 

till personalfrågor, exempelvis vad gäller 

kompetens, rekrytering, behov m.m., i 

jämförelse med frågor som direkt rör 

klienterna och där det inte talas om etnisk 

mångfald i lika stor utsträckning, exempelvis 

i samband med behandling, syssel- 

1 Etnisk mångfald i kriminalvården rapport 1998 

och Etnisk mångfald i kriminalvården slutrapport 

1999. 

2 Vissa myndigheter har tidigare och utanför ramen 

av detta projekt även initierat lokala insatser ifråga 

om etnisk mångfald. 

3 Denna delstudie bygger på en arbetsrapport som 

producerades vid en kartläggning i projektet 

”Kriminalvård och etnicitet”. 

- 14 - 

sättning etc. Utgångspunkten för föreliggande 

studie är att ett så kallat ”personalperspektiv” 

kan ge värdefull förståelse 

för, inte bara personalrekrytering, 

utan även för hur kriminalvården förhåller 

sig till etnisk mångfald bland klienterna 

och vidare hur man kan tänka sig att 

utveckla det praktiska arbetet relaterat till 

en etnisk heterogen klientsammansättning. 

I denna studie studeras således utifrån 

ett personalperspektiv hur etnisk mångfald 

uppfattas, framställs och omvandlas 

till i talet om personalrekrytering. Vilken 

syn på etnicitet framträder, hur motiveras 

rekrytering av personer med annat etniskt 

ursprung än svenskt och hur förstås dessa 

insatser i förhållande till den etniskt 

heterogena klientsammansättningen? Hur 

kommer föreställningar om kriminalvårdens 

klienter fram genom detta perspektiv 

på personalrekrytering? 

Motiven till rekrytering av personal 

med annat etniskt ursprung än svenskt 

samt föreställningar om denna personalkategori 

förmedlar indirekt en insikt om 

hur kriminalvården föreställer sig klienter 


och ger dessutom ett perspektiv på hur 

man tänker sig att ”invandrare” bör 

hanteras. Det visar även på en förställning 

om vilka behov dessa klienter har, vilka 

som har en önskvärd (kultur)kompetens, 

samt hur relationen mellan etniskt ursprung 

och kultur förstås. 4 

4 Att detta kan påtalas redan inledningsvis i 

rapporten, beror på erfarenheter ur materialunderlag 

från den tidigare arbetsrapporten.

Detta ”personalperspektiv” upplevs 

därför som en mycket relevant ingång till 

förståelse för hur kriminalvården förhåller 

sig till etnisk och sociokulturell mångfald 

bland klienter. Erfarenheter från tidigare 

arbetsrapport har visat att talet om/föreställningar 

kring kriminalvårdens klienter 

främst kommer till uttryck genom diskussioner 

om kriminalvårdens personal. 5 Det 

är således tydligt att föreställningar och 

förhållningssätt till personal med annat 

etniskt ursprung än svenskt (in)direkt är 

en viktig och tydlig källa till insikt om 

hanteringen av kriminalvårdens klienter i 

relation till temat etnisk och sociokulturell 

mångfald. Att fokusera på kriminalvårdens 

personalarbete för etnisk mångfald är 

således en ingång till att synliggöra föreställningar 

kring och åtgärder för att 

hantera det vardagliga arbetet med klienter. 

Som nämnts inledningsvis tar studien 

utgångspunkt i rapportdokumentationen 

kring projektet Etnisk mångfald i kriminalvården. 

Förutom att aktivt rekrytera personal 

med annat etniskt ursprung än 

svenskt kan även kriminalvårdens utbildningsinsatser 

ses som en strategi för att 

hantera arbetet med en etniskt heterogen 

klientsammansättning. Ett kapitel i föreliggande 

studie behandlar således hur 

kriminalvården i olika utbildningsinsatser, 

främst centralt men även lokalt, förhåller 

sig till ”etnisk mångfald” och vilka föreställningar 

som eventuellt föreligger i 

sådana utbildningsinsatser. 

5 Det är ganska tydligt att det upplevs som lättare 

(kanske mer politiskt korrekt) att tala om ämnen 

såsom kultur, ursprung, invandrare mm, när det 

gäller personalen och deras kompetens medan man 

i talet om klienter intar en försiktigare hållning 

(kanske av rädsla för att verka diskriminerande). 


- 15 - 

Med utgångspunkt i centrala strategier/styrdokument 

6 har även lokala 

kriminalvårdsmyndigheter utformat egna 

mångfaldsplaner och arbetar lokalt utifrån 

dessa med att rekrytera personal med 

annat etniskt ursprung än svenskt. I denna 

studie har valts att belysa ett antal sådana 

lokala insatser, för att ge exempel på de 

uttryck detta arbete kan ta sig på lokal 

nivå. Därefter kommer tyngdpunkten i 

studien att ligga på intervjuer med ett 

antal personer anställda inom kriminalvården. 

I dessa intervjuer fokuseras bland 

annat på föreställningar om etnisk mångfald, 

personal med annat etniskt ursprung 

än svenskt, deras (kulturella) kompetens 

samt hur dessa faktorer relateras till 

kriminalvårdens klienter. Sammantaget är 

ambitionen att dessa ingångar till ämnet 

ska ge en inblick i hur kriminalvården, 

dess personal och dess olika praktiker, 

förstår, begreppsliggör samt hanterar 

etnisk och sociokulturell heterogenitet. 

I följande kapitel ges en kortare 

redogörelse för de teoretiska utgångspunkter 

som studien baseras på och 

främst det synsätt som vi anlagt vad gäller 

etnicitet. Denna redogörelse syftar främst 

till ett tydliggörande av utifrån vilken position 

denna studie har konstruerats samt 

att den kan ge en förståelse för de tolkningar 

av material som föreligger. Därefter 

ges en kortare inblick i den samhälleliga 

utvecklingen på området ”etnisk 

mångfald i arbetslivet”, i syfte att kunna 

placera kriminalvårdens praktik i en kontext, 

som i sig kan generera förståelse för 

de uttryck som kriminalvården accentuerar. 

Innan rapporten behandlar 

kriminalvårdens mångfaldsarbete present- 

6 Exempelvis KVVAF 2001:1, Kriminalvårdsstyrelsens 

föreskrifter och allmänna råd om anställning, 

samt kriminalvårdens arbetsgivarpolitiska dokument.

eras även en kortare beskrivning av 

kriminalvårdens position, uppdrag, vision 

samt arbetsgivarpolitik för att ge en övergripande 

bild av den miljö som omgärdar 

det mångfaldsinriktade arbete som påbörjats. 


- 16 -


ETNICITET OCH SOCIALA PROCESSER – TEORETISK 

FÖRSTÅELSEGRUND 

Termen etnicitet refererar ofta till en tillhörighet 

som knyter an till kultur, härkomst, 

språk och historia. 7 Beroende på 

vilket perspektiv som anläggs får sådana 

faktorer för tillhörighet olika värde för 

förståelsen av etnicitetsbegreppet. Etnicitet 

sätts i denna studie i samband med 

sociala processer och gränser och förstås 

som ett föränderligt socialt attribut som 

skapas och återskapas i olika sociala 

sammanhang. Vi menar därmed att etnicitet 

inte är statiskt och en gång givet utan 

situationsbundet och föränderligt över tid 

och rum. Etnicitet är inte alltid lika viktig 

för individens identitetsskapande utan 

som identitetsvariabel betraktad är den en 

av flera möjliga vars betydelse varierar 

med sammanhanget. Etnisk identitet och 

även formerandet av etniska grupper 

beror av sociala processer, i vilka människor 

kategoriserar sig själva och andra i 

interaktion och där detta sociala samspel 

är en förutsättning för den etniska medvetenheten. 

8 Etnisk tillhörighet skapas 

och förstås ofta relationellt och kontrastivt 

– ”Vi” och ”Dom Andra” – i 

termer av nationell eller kulturell tillhörighet. 

I det vardagliga livet används 

allmänt sådana grupperingar av människor, 

av sig själv och andra, kanske främst 

för att individen ska kunna orientera sig, 

7 Rune Johansson, ”Etnicitetens grunder. Etnicitet 

som konstruktion och process”, i Etnicitetens gränser 

och mångfald, Erik Olsson, (red.), (Stockholm, 2000.) 

8 Fredrik Barth, (red.), Ethnic groups and boundaries, 

(Oslo, 1994). 

- 17 - 

göra vardagen mer begriplig och finna sin 

sociala plats i relation till andra människor. 

Vi vill med denna studie på sätt och 

vis sätta fingret på de gemensamma 

institutionernas roll i eller förhållande till 

etnicitetsprocesser. Hur relaterar sig 

kriminalvården till samhällets diskurser 

om ”Den Andre”? För att få veta något 

om detta måste vi först försöka förstå hur 

”invandrare” eller den ”etniska Andre” 

kommer in i det institutionella tänkandet. 

Kriminalvården förstås i detta sammanhang 

som en institution som kan sägas 

utveckla ett sorts institutionellt tänkande i 

sin praktik. Olika processer och strategier 

legitimeras i dess praktiska hantering och 

på detta sätt byggs en institution upp med 

specifika uttryck och handlingsplaner. 

Frågan är hur invandrare/etniska minoritetsklienter 

synliggörs, beskrivs och förstås 

genom den praxis av begrepp, definitioner 

och institutionella procedurer som 

kriminalvårdens praktik byggs upp av 

samt vad det kan få för konsekvenser för 

dessa klienter. I föreliggande studie ligger 

fokus på kriminalvårdens hantering av 

etnisk och sociokulturell heterogenitet 

genom ett personalperspektiv. Här kommer 

således ”invandrare” eller den ”etniska 

Andre” in i det institutionella tänkandet 

genom föreställningar om och strategier 

för ”etnisk mångfald i personalrekrytering”. 

För att återknyta till ovanstående 

så kan det konstateras att etnisk tillhörighet 

här aktualiseras i en process av

”aktiv rekrytering av personal med annat 

etniskt ursprung än svenskt”. Frågan är 

vad denna strategi i förlängningen betyder 

för institutionens roll i och förhållande till 

etnicitetsprocesser i termer av vilka föreställningar 

och handlingsplaner som produceras, 

legitimeras och eventuellt får 

praktiskt genomslag. Genom att fokusera 

på kriminalvårdens strategier för aktiv 

rekrytering av personal med annat etniskt 

ursprung än svenskt kan ovanstående processer 

studeras; på vilket sätt blir etnicitet 

relevant i denna diskussion, hur skapas en 

förståelse av ”Vi” och ”Dom Andra”, 

vilka förstås som en etnisk grupp, på vilka 

grunder sker detta och vilka ”kontrasterande 

symboler och tecken” används i processen, 

samt vilka karakteristika tillskrivs 

individer i de förställda grupperna. I detta 

personalperspektiv tydliggörs vilken föreställning 

som framkommer om personal i 

termer av etnicitet men även hur klienter 

förstås med avseende på etnicitet och 

etnisk tillhörighet. 


- 18 - 

Grunderna för etnicitet, och till lika 

för etnisk gruppering, förstå utifrån 

sociala processer påverkade och aktualiserade 

av bland annat samhällsutveckling. 

Sverige beskrivs idag ofta som ett samhälle 

med mångfald och i utvecklingen 

återfinns processer som ur olika aspekter 

betonar etnicitet och etniska grupper. En 

utveckling i ”dagens mångkulturella 

Sverige” är arbetsmarknadens fokus på 

etnisk mångfald. Arbetslivet präglas idag 

allmänt av en utbredd diskussion som kan 

sammanfattas med att arbetsmarknaden 

måste bli mer etniskt mångfaldig, motiverat 

genom exempelvis jämlikhet, rättvisa 

och lönsamhet. Denna diskussion för 

även med sig och legitimerar vissa uttryck 

och processer som anknyter till etnicitet, 

en diskussion som med största sannolikhet 

även påverkar enskilda institutioner 

såsom kriminalvården. 

Med anledning av detta presenteras i 

nedanstående kapitel en kortare summering 

av mångfaldsutvecklingen i arbetslivet 

med förhoppning om att denna ska 

ge en ökad förståelse- och jämförelsegrund 

för kriminalvårdens hantering av 

dessa frågor.


SAMHÄLLELIG KONTEXT OCH MÅNGFALDSUTVECKLING 

I följande kapitel är ambitionen att ge en 

inblick i den utveckling som skett på 

arbetsmarknaden ifråga om ett aktivt ställningstagande 

för etnisk mångfald i arbetslivet. 

Kriminalvårdens hållning i frågan 

måste ses som ett led i en allmännare samhällsutveckling 

och den är i varierande utsträckning 

påverkad av den utveckling 

och diskussion som finns på olika arenor i 

samhället, vad gäller attityder, politiska 

ställningstagande, laglig reglering, ansvarstagande 

som en offentlig aktör m.m. 

Sverige anses idag ur etniskt avseende 

vara ett mångfaldigt samhälle. Cirka elva 

procent, i siffror nästan en miljon, av 

Sveriges befolkning är utrikes födda och 

ytterligare cirka 800 000 personer som 

själva är födda i Sverige har minst en förälder 

född i ett annat land. Detta innebär 

att idag har cirka 1,8 miljoner medborgare 

i Sverige utländsk bakgrund. 9 Statistik 

visar dock att denna etniska mångfald inte 

har sin motsvarighet i arbetslivet. Personer 


svenskt har ibland tre–fyra gånger högre 

arbetslöshet än personer som anses vara 

etniskt svenska och detta visar att en stor 

del av Sveriges befolkning idag inte släpps 

in på arbetsmarknaden. Aktiva ställningstaganden 

och strategier för etnisk mångfald 

i arbetslivet kan på så sätt även förstås 

som en samhällelig strävan mot integration. 

9 Näringsdepartementet, Mångfaldsprojektet, Ta tillvara 

mångfalden!, (Stockholm, 1999), s. 17 ff. 

- 19 - 

Denna befolknings- och arbetsmarknadsutveckling 

sägs ofta vara utgångspunkt 

för de mångfaldsstrategier som på 

senare år rönt allt större aktualitet inom 

svensk arbetsmarknadspolitik. Bland 

annat har en utveckling och skärpning av 

lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering 

i arbetslivet formulerats 10 och regeringen 

gav i oktober 1999 alla statliga 

myndigheter som lyder omedelbart under 

regeringen i uppdrag att för sina verksamheter 

utarbeta handlingsplaner för att 

främja etnisk mångfald. Avsikten med 

uppdraget är bland annat att göra staten 

till en förebild vad gäller etnisk mångfald i 

arbetslivet. Regeringen har även i flera 

propositioner poängterat vikten av att de 

anställda i statlig och offentlig sektor 

speglar befolkningens sammansättning 

vad gäller könstillhörighet, ålder, etnicitet, 

funktionshinder samt sexuell läggning. 

Den politiska viljan har således tydligt 

uttryckts för ett mångfaldsarbete inom 

svenskt arbetsliv, i form av lagtexter, statligt 

initierade program och andra uppmaningar 

och direktiv från regeringen. Privata 

såväl som offentliga aktörer i arbetslivet 

har i stor utsträckning slutit upp bakom 

denna strategi och det kan påstås att det 

på senare år skett en värdeutveckling, där 

etnisk mångfald ses som något positivt 

och eftersträvansvärt. 

10 Svensk författningssamling 1999, Lag (1999:130) 

om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet.

Vad innebär då begreppet mångfald i arbetslivet? 

Definitionerna varierar ofta men generellt 

syftar mångfald rent normativt på ett 

önskvärt tillstånd med avseende på fördelningen 

av vissa kännetecken som till 

exempel etnicitet, ålder och könstillhörighet 

inom ett samhälles eller samhällssektors 

struktur samt att dessa olika 

faktorer ska värderas, respekteras och tas 

tillvara. 11 I Näringsdepartementets rapport 

anges faktorer som innefattas i mångfaldsbegreppet. 

För mångfaldsbegreppet i relation 

till arbetsmarknaden är de olikheter 

som kan påverka någons karriärmöjligheter 

av stor betydelse; kön, etnisk bakgrund, 

ålder, social bakgrund, funktionshinder 

och sexuell läggning. 12 En allmän 

föreställning är att mångfald inte endast 

kan avgränsas till en representation av 

”olika” människor utan att det även förutsätter 

ett visst förhållningssätt till dessa 

inom organisationen. Integrationsverket 

presenterar i sin rapport en syn på mångfald 

som väl summerar den allmänna 

synen på mångfaldsbegreppets innebörd i 

kvalitativ bemärkelse: 

”Att arbeta med mångfald innebär att 

värdera och tillvarata mångfalden bland 

organisationens medarbetare, kunder, 

leverantörer och andra intressenter i 

samhället. Mångfaldsarbetet handlar om 

att skapa en icke-diskriminerande och 

inkluderande arbetsorganisation. /…/ 

Mångfaldsarbete handlar inte bara om 

att öka antalet medarbetare med utländsk 

bakgrund och på andra sätt öka 

organisationens mångfald. För att skapa 

en icke-diskriminerande och inkluderande 

arbetsorganisation måste ofta chef- 

11 Westin, Charles, (red.), Mångfald som vision och 

praktik. Utvärdering av sex företag och organisationer, 

Integrationsverkets rapportserie 2001:05, (Norrköping, 

2001), s. 10 ff. 

12 Näringsdepartementet, Mångfaldsprojektet, Ta 

tillvara mångfalden!, (Stockholm, 1999). 


- 20 - 

ernas och medarbetarnas attityder och 

beteenden förändras, liksom organisationsstrukturerna 

och processerna inom 

verksamheten.” 13 

Kriminalvårdens mångfaldsarbete fokuserar 

(åtminstone i detta skede) främst på 

etnisk mångfald och sammanfaller med 

fokus i föreliggande rapport. Allmänt 

uppfattas etnicitet som en självklar aspekt 

av mångfaldsbegreppet, ofta uttryckt och 

begränsat som etnisk mångfald. Den etniska 

aspekten i mångfaldsarbetet är den del 

som uppmärksammats mest i dagens samhällsutveckling. 

Även vid avgränsning till 

etnisk mångfald möts man av skilda 

definitioner på vad som ingår i begreppet. 

I Lagen (1999:130) om åtgärder mot etnisk 

diskriminering i arbetslivet talas om etnisk 

tillhörighet, vilket avser en grupp av 

personer som anses ha samma rastillhörighet, 

hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung 

eller en viss trosbekännelse. 14 

Som tidigare nämnts finns ett visst 

mått av variation i definitioner av etnisk 

mångfald i arbetslivet. Dessa är till viss del 

avhängiga de olika motiv som föreligger 

för ”mångfaldsarbete”. Mångfaldsarbetet 

förs fram med varierande ideologiska förtecken. 

I de flesta fall så förs lönsamhet 

fram som ett starkt huvudargument till 

mångfaldsarbete. 15 Med hjälp av lönsamhetsargument 

ses strategier för etnisk 

mångfald som frivilliga företagsstrategier, 

som antas leda till ökade vinstmöjligheter 

och konkurrenskraft. Dessa två förtjänster 

av mångfaldsarbetet förklaras med att en 

blandning av människor med olika bakgrunder 

är en fördel för en organisation 

13 Integrationsverket, Mångfald som verksamhetsstrategi, 

(Norrköping, 2001), s. 10 f. 

14 Lagen (1999:130) om åtgärder mot etnisk 

diskriminering i arbetslivet. 

15 Paulina de los Reyes, Var finns mångfalden, 

(Stockholm, 2000), s. 30.

som leder till ökad kreativitet, förändringsförmåga 

och flexibilitet. 16 Olikheter 

mellan människor i en organisation antas 

främja en dynamisk och nytänkande 

arbetsmiljö. I denna diskurs ses personer 

med annat etniskt ursprung än svenskt, 

främst tack vare deras skilda bakgrunder 

och kunskaper, som ett positivt och 

värdefullt tillskott till arbetslivet. Till de 

motiv som bygger på lönsamhet framkommer 

även argumentet att företagets/organisationens 

personalsammansättning 

ska spegla de kunder/medborgare som 

finns i samhället, då detta skapar en bättre 

service och ger större marknadsandelar. 17 

Mångfaldsstrategier på arbetsmarknaden 

motiveras även utifrån en värdegrund 

som bygger på rättvisa och jämlikhet. 

Motiven för mångfald bygger här 

således på ståndpunkten om att alla medborgare 

i Sverige ska ha rätten till ett 

arbete och känna delaktighet. Mångfaldsarbetet 

syftar här till att uppnå en fördelning 

av olika grupper i samhället inom 

olika nivåer i arbetslivet. Ytterligare motiv 

för etnisk mångfald är att motverka 

diskriminering av personer med annat 

etniskt ursprung än svenskt. Detta kan ses 

i relation till ovanstående grundtanke 

genom att alla människor ska bemötas 

rättvist och att samtliga ska ha tillträde till 

arbetsmarknaden. 

Hur kan mångfaldsarbetets aktualitet i 

dagens samhälle förstås? Som inledningen av 

detta kapitel visar kan en stor del av samhällets 

mångfaldsarbete härledas till den 

befolknings- och arbetsmarknadsutveckling 

som skett i Sverige. I Näringsdeparte- 

16 Detta är även utgångspunkten för ”managing 

diversity”, vars utveckling är som starkast i USA 

och som även i viss utsträckning influerat den 

svenska mångfaldsutvecklingen. 

17 Jämför med Daina Alm, Fördel mångfald, (Uppsala, 

1999). 


- 21 - 

mentets rapport Ta tillvara mångfalden! Betonas 

denna utveckling och den ökade 

mångfaldsutvecklingen i arbetslivet antas 

ha ett samband med en markant ökning 

av den etniska mångfalden befolkningsmässigt, 

samtidigt som denna befolkningsförändring 

inte har fått fullt genomslag 

i arbetslivet. 18 Mångfaldsarbetets nuvarande 

aktualitet kan även förstås med 

grund i aspekter såsom globalisering, lagstiftning, 

arbetskraftsbrist, nya kompetenskrav, 

ny syn på gruppdynamik, influenser 

från bland annat USA m.m. 

Mångfaldsarbetets aktualitet måste således 

även förstås i ljuset av de statliga 

styrmedel som upprättats. Regeringens 

tydliga ställningstagande för etnisk mångfald, 

bland annat att samtliga myndigheter 

som lyder direkt under regeringen måste 

upprätta mångfaldsplaner, kan tolkas som 

en signal till övriga aktörer i samhället. 

Även den nya lagen om åtgärder mot 

etnisk diskriminering i arbetslivet kan ses 

som ett starkt styrmedel. Den 1 maj 1999 

trädde den nya och skarpare lagen mot 

etnisk diskriminering i kraft. 19 Lagen har 

till ändamål att i fråga om arbete, anställningsvillkor, 

utvecklingsmöjligheter 

och andra arbetsvillkor främja lika rättigheter 

och möjligheter oavsett etnisk tillhörighet, 

d v s främja etnisk mångfald i 

arbetslivet. 20 Lagen ställer krav på att 

arbetsgivaren inom ramen för sin verksamhet 

ska bedriva ett målinriktat arbete 

för att aktivt främja etnisk mångfald samt 

att tillsammans med arbetstagare främja 

etnisk mångfald i arbetslivet och motverka 

alla former av etnisk diskriminering. 

18 Näringsdepartementet, Mångfaldsprojektet, Ta 

tillvara mångfalden!, (Stockholm, 1999), s. 7. 

19 Lag (1999:130) om åtgärder mot etnisk diskriminering 

i arbetslivet. 

20 Lag (1999:130) om åtgärder mot etnisk diskriminering 

i arbetslivet.

Lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering 

i arbetslivet skiljer sig från de övriga 

diskrimineringslagarna, genom dess krav 

på aktiva åtgärder och ett målinriktat 

arbete för att främja etnisk mångfald. 21 

Etnisk mångfald i arbetslivet måste i 

samhällets ögon alltså ses som något 

önskvärt som olika samhällsaktörer måste 

verka för. Som ovanstående beskrivning 

visar förs mångfaldsarbete fram utifrån 

varierande förståelsegrunder och olika 

motiv. 

21 Tommy Iseskog, Diskriminering i arbetslivet, 

(Knivsta, 1999), s.9. 


- 22 - 

Förståelsen av etnisk mångfald baseras 

till viss del på den enskilda institutionens 

roll, förutsättningar och praktik. I 

följande kapitel ger vi därför en beskrivning 

av kriminalvårdens uppdrag, riktlinjer, 

vision och arbetsgivarpolitik, med 

syfte att utifrån en sådan beskrivning 

kunna se dess mångfaldsarbete i sitt 

institutionella sammanhang.


KRIMINALVÅRDEN IDAG; UPPDRAG, VISION OCH 

ARBETSGIVARPOLITIK 

Som föregående kapitel visat ges etnisk 

mångfald i arbetslivet idag ett stort utrymme 

på den politiska dagordningen och 

hos olika privata och offentliga aktörer på 

arbetsmarknaden. Mångfald syftar på olikheter 

i könstillhörighet, ålder, etnicitet, 

klass, sexualitet och funktionshinder och 

den kvalitativa innebörden av begreppet 

är viktig. De olika motiven för etnisk 

mångfald ryms inom ett jämlikhetsperspektiv 

och ett lönsamhetsperspektiv, där 

det senare allmänt tycks dominera. Mångfaldsutvecklingens 

ökade aktualitet beror 

delvis på att den etniska mångfalden, befolkningsmässigt, 

har ökat markant i samhället 

de senaste decennierna samtidigt 

som denna befolkningsförändring inte har 

fått fullt genomslag i arbetslivet. Samtidigt 

måste en stor del av mångfaldens 

aktualitet spåras till övriga förändringar i 

samhället då bland annat globalisering, 

lagstiftning, arbetskraftsbrist, nya kompetenskrav, 

ny syn på gruppdynamik och 

influenser från bland annat USA har påverkat. 

Kriminalvården har initierat ett aktivt 

arbete för etnisk mångfald, uttryckt främst 

genom en rekrytering av personer med 

annat etniskt ursprung än svenskt. Ovanstående 

bild av samhällsutvecklingen är 

tänkt att reflektera den omgivande kontext 

i vilken kriminalvårdens agerande 

ifråga om etnisk mångfald kan speglas. 

Självklart spelar den enskilda institutionens 

position, uppdrag, begränsningar 

och villkor in på och skapar specifika för- 

- 23 - 

utsättningar för de uttryck och föreställningar 

som praktiken kring etnisk mångfald 

tar sig. Nedan följer en överblick över 

kriminalvårdens uppdrag, dess vision och 

riktlinjer för verksamheten, samt ett avsnitt 

om kriminalvårdens arbetsgivarpolitik. 

KRIMINALVÅRDENS UPPDRAG, 

VISION OCH ETISKA RIKTLINJER 

Kriminalvårdens huvuduppgifter är att 

verkställa påföljderna fängelse och 

skyddstillsyn, inklusive samhällstjänst och 

kontraktsvård, att ansvara för övervakning 

av villkorligt frigivna, att verkställa föreskrifter 

om samhällstjänst vid villkorlig 

dom samt utföra personutredningar i 

brottmål. Kriminalvården ansvarar dessutom 

för verksamheten vid häktena. 

Kriminalvården sköter vidare sina egna 

transporter och transporterar även andra 

frihetsberövade personer, bland annat de 

som ska avvisas eller utvisas från 

Sverige. 22 Regeringen beskriver kriminalvårdens 

uppdrag på följande sätt: 

”Kriminalvården vidtar åtgärder som 

påverkar den dömde att inte återfalla i 

brott samt att man i sin verksamhet 

upprätthåller en human människosyn, 

god omvårdnad och ett aktivt påverkansarbete 

med iakttagande av hög grad av 

säkerhet samt respekt för den enskildes 

integritet och rättssäkerhet.” 23 

22 www.kvv.se 

23 Kriminalvården, Visionen ”Bättre ut”.

Kriminalvården har som vision att fram 

till år 2010 ytterligare ha utvecklat och befäst 

sin position som en av de mest 

humana och effektiva kriminalvårdsorganisationerna 

i världen. Ett mål är att 

halvera återfallen fram till år 2010. 

Kriminalvårdens arbete ska därmed inriktas 

mot att förändra den dömdes situation 

och inställning till det liv som lett till 

kriminalitet och tillföra denne färdigheter, 

kunskaper, attityder och tankemönster 

som kan leda till bättre förutsättningar att 

klara ett laglydigt liv i samhället. Kortfattat 

sammanfattas kriminalvårdens vision med 

uttrycket; ”Bättre ut”. 24 

I skriften Etik för kriminalvårdens personal 

sammanfattas de etiska riktlinjer, 

vilka är grundläggande för personalen i 

deras dagliga arbete. Det övergripande 

förhållningssätt som ska prägla kriminalvårdens 

arbete lyder: 

”Klientens kulturella och etniska intressen 

och behov skall så långt det är 


religion eller politiska 

åsikter.” 25 

Här markeras det tydligt att kulturella och 

etniska aspekter, uttryckt som intressen 

och behov, ska tillvaratas av kriminalvården. 

Denna formulering kan ses som en av 

utgångspunkterna för denna rapport vad 

gäller kriminalvårdens hantering av den 

etniskt och sociokulturellt heterogena 

klientsammansättningen. Frågor att resa i 

detta sammanhang är vidare hur detta 

”tillvaratagande” realiseras i praktiken, 

under vilka premisser samt var gränser för 

detta ”så långt det är möjligt” dras? 

24 Kriminalvården, Visionen ”Bättre ut. 

25 Kriminalvården, Etik för kriminalvårdens personal. 


- 24 - 

ARBETSGIVARPOLITIK I 


I de etiska riktlinjerna för kriminalvården 

fastslås således att klientens kulturella och 

etniska intressen och behov så långt det är 

möjligt skall tillvaratas oavsett kön, ras, 

samhällsställning, religion eller politiska 

åsikter. Hur ska detta uppfyllas? I 

kriminalvårdens arbetsgivarpolitiska dokument 

uttrycks det att kriminalvården är i 

behov av en kulturell förståelse och kompetens, 

vilket sannolikt kan förstås i 

relation till de ovan formulerade etiska 

åtagandena. I det arbetsgivarpolitiska 

dokumentet, Arbetsgivarpolitik i Kriminalvården 

behandlas etnisk mångfald på 

följande sätt: 

”Utifrån Kriminalvårdens behov av 

kulturell kompetens, kulturell förståelse 

och mångfald samt av språkkunskaper 

är det viktigt att rekrytera personal med 

annan etnisk bakgrund än den traditionellt 

svenska. 

Detta är också en viktig demokratisk 

fråga. Myndigheterna skall upprätta 

mångfaldsplaner som skall vara kopplade 

till verksamhetsplaneringen”. 26 

Ovanstående citat pekar på klara motiv 

för rekrytering av personal med annat 

etniskt ursprung än svenskt. Kriminalvården 

anser sig ha ett behov av inte bara 

språkkunskaper utan även av kulturell 

kompetens och kulturell förståelse. Vad 

detta behov grundas på är outtalat men 

det kan antas bygga på en vilja att tillgodose 

de behov som man föreställer sig 

att kriminalvårdens klienter har, samt på 

det etiska förhållningssättet att i möjligaste 

mån tillgodose sådana behov. 27 Dessutom 

26 Kriminalvården, Arbetsgivarpolitik i Kriminalvården, 

(1998). 

27 Se tidigare presenterat citat från Etik för kriminalvårdens 

personal.

poängteras den demokratiska aspekten av 

rekryteringen; att alla medborgare ska ha 

lika rättigheter till arbete. Sammanfattningsvis 

visar bland annat detta citat att 

rekryteringen av personal med annat 

etniskt ursprung än svenskt baseras på två 

grunder, nytta och värde. 

De frågor vi vill resa i anslutning till 

ovanstående sammanhang är vilka föreställningar 

som ligger bakom begrepp som 

kulturell kompetens och kulturell förståelse 

samt hur man relaterar denna sorts 

kompetens till personer med annat etniskt 

ursprung än svenskt? Det arbetsgivarpolitiska 

dokumentet ger inga förtydliganden 

på denna punkt. 

Kriminalvårdens riktlinjer för anställning 

finns reglerat i kriminalvårdsverkets 

administrativa föreskrifter; KVVAF 

2001:1, Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna 

råd om anställning. De praktiska 

regler som styr frågan om anställning och 

avslutande av anställning återfinns i ett 

antal lagar, förordningar och avtal, som i 

de flesta fall återfinns i författningsboken. 

Kriminalvården måste dessutom bland 

annat förhålla sig till Lagen (1999:130) om 

åtgärder mot etnisk diskriminering i 

arbetslivet. 

I de allmänna råden angående rekryteringsbehov 

skriver KVV att: ”Myndigheten 

bör som en första del av en eventuell nyrekrytering 

göra en analys av arbetssituationen.” 28 De 

aspekter som kan vara relevanta för 

kriminalvårdens rekrytering av personer 

med annat etniskt ursprung än svenskt, 

anges exempelvis i de allmänna råden för 

annonsutformning. En platsannons kan 

till exempel innehålla ”Om annan etnisk 

bakgrund”. 29 I de allmänna råden för meritvärdering 

talas bland annat om ”Annan 

28 KVVAF 2001:1, Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter 

och allmänna råd om anställning, s. 2. 

29 Ibid., s. 6. 


- 25 - 

saklig grund” och att det i vissa fall kan bli 

aktuellt att beakta annan saklig grund vid 

anställning, såsom bland annat: 

”Etnisk bakgrund skall vid rekrytering 

av kriminalvårdspersonal särskilt beaktas. 

Det är viktigt att personalens 

sammansättning speglar samhällets kulturella 

mångfald.” 30 

Strategier för etnisk mångfald bland personalen 

följs upp och betonas i Kriminalvårdsstyrelsens 

Planeringsdirektiv 2002 – 2004, 

där man menar att ökade kompetensutvecklingsinsatser 

är ett av de verksamhetsområden 

som ska särskilt prioriteras 

under den kommande treårsperioden. 

Under denna punkt formuleras bland 

annat att: 

”Personalens etniska förhållningssätt, 

känsla för rättsäkerhetens krav och 

grundläggande värderingar i arbetet skall 

ägnas uppmärksamhet, vilket även skall 

bidra till att skapa jämställdhet mellan 

män och kvinnor, och en utveckling av 

den etniska mångfalden inom kriminalvården.” 

31 

Även här kan frågor likt tidigare resas, 

exempelvis vad ett etniskt förhållningssätt 

innebär? 

Ovanstående sammanfattning av 

kriminalvårdens olika policy- och styrdokument 

ger en samlad bild av medvetna 

ställningstaganden för etnisk mångfald i 

kriminalvården. I kriminalvårdens arbetsgivarpolitiska 

dokument, i de lagreglerade 

föreskrifter och allmänna råd om anställning 

samt i Kriminalvårdsstyrelsens 

planeringsdirektiv för år 2002-2004, är det 

tydligt att en etniskt mångfaldig arbetsstyrka 

i kriminalvården är eftersträvansvärd. 

Kulturell kompetens och etniska 

förhållningssätt behövs för verksamheten 

30 Ibid., s. 9. 

31 Kriminalvården, Kriminalvårdsstyrelsens Planeringsdirektiv 

2002 – 2004, s. 10.

samtidigt som man på detta sätt värnar 

om demokratiska jämlika värderingar 

genom lika tillträde på arbetsmarknaden 

för samtliga individer i samhället. 

En för detta kapitel avslutande och 

övergripande frågeställning är på vilken 

grund som kriminalvårdens mångfaldsarbete 

med personal vilar; om det är värde 

eller nytta som sätts i förgrunden? Svaret 

på denna fråga kan påverka utfallet av 

insatserna, bland annat då nyttoaspekten 

är mer beroende av en marknadsmässig 

tillgång och efterfrågan, konjunktursvängningar 

samt även tycks vara beroende av 

klientsammansättningen vad gäller etnisk 

heterogenitet. Detta samtidigt som ett 

arbete som grundas på ”värde”, värderingar 

såsom jämlikhet, demokrati, rättvisa, 

kan ha en starkare förankring och därmed 

inte i lika stor utsträckning påverkas av 

exempelvis konjunkturella variationer och 

klientsammansättning. 


- 26 - 

I följande kapitel exemplifieras 

kriminalvårdens praktiska arbete med 

etnisk mångfald ifråga om personalrekrytering. 

Det projekt Etnisk mångfald i 

kriminalvården som presenteras och diskuteras 

i kommande kapitel kan ses som 

grundläggande och initierande för en stor 

del av kriminalvårdens centrala och även 

lokala mångfaldsarbete.


KRIMINALVÅRDSPROJEKTET ETNISK MÅNGFALD I 


Kriminalvården har de senaste åren i olika 

organisatoriska led aktivt strävat mot en 

ökad etnisk heterogenitet bland personalen. 

I projektet Etnisk mångfald i 

kriminalvården har kriminalvårdens ambitioner 

kommit till uttryck och detta projekt 

kan i stort ses som en utgångspunkt 

för myndighetens mångfaldsarbete gentemot 

personal. De aspekter av etnisk 

mångfald som uttrycks i vissa av de 

tidigare presenterade styrdokumenten är 

(till viss del) ett resultat av detta projekt. 32 

Projektet Etnisk mångfald i kriminalvården 

startades 1997 i samarbete med Utvecklingsrådet 

och målet var att personer 

med utländsk härkomst ska få lika möjligheter 

till arbete inom kriminalvården 

oberoende av etnisk eller kulturell bakgrund. 

33 I bakgrundsbeskrivningen till 

projektet framgår detta: 

”I regeringens proposition 1997/98:16 

”Sverige, Framtiden och mångfalden” 

betonas bl a den demokratiska principen 

om alla människors lika rätt till arbete. 

Därutöver har kriminalvården ett särskilt 

behov av personal med annat etnisk 

och kulturell bakgrund. På bl a 

anstaltssidan torde ca 18-20 % av de 

intagna vara utlänningar fördelade på ett 

60-tal nationaliteter.” 34 

Detta pekar mot de motiv som föreligger 

och det kan även i denna motivering 

32 Enligt information ifrån Etnisk mångfald i 

kriminalvården slutrapport 1999. 

33 Etnisk mångfald i kriminalvården rapport 1998. 

34 Ibid., s. 2. 

- 27 - 

tolkas som att mångfaldsinitiativet vilar på 

dels en värdegrund, dels en nyttogrund, där 

den senare måste ses i relation till hanteringen 

av klienter. Mångfaldsprojektet 

har bland annat resulterat i att tillägg om 

etnisk mångfald gjorts i kriminalvårdens 

arbetsgivardokument och etiska riktlinjer. 

Vidare har kriminalvården via projektet 

ökat personalantalet med invandrarbakgrund, 

”kopplat ihop kompetens med 

kriminalvårdens behov”, gett frågan en 

känslomässig förankring hos chefer, 

rekryterare, fackliga företrädare samt 

skapat rutiner för verksamhetsplanering, 

uppföljning och tillsyn. 35 Projektgruppen 

har även formulerat ett antal punkter för 

att möjliggöra en ökad rekrytering av 

personal med invandrarbakgrund; däribland 

nyanserade språkkunskapskrav, 

aktiv rekrytering via annonser och förankring 

av frågorna i Kriminalvårdsstyrelsen. 

Nedanstående sammanfattning av 

projektrapporterna är selektiv så tillvida 

att endast de delar som kan ge en inblick i 

de för studien relevanta frågeställningarna 

tas i beaktande. Således är ambitionen att i 

sammanfattningen ge förståelse för 

kriminalvårdens hantering av etnisk och 

sociokulturell heterogenitet; genom en 

inblick i föreliggande rekryteringsmotiv, 

föreställningar om personal med annat 

etniskt ursprung än svenskt samt i för- 

35 Etnisk mångfald i kriminalvården slutrapport 

1999, s. 4.

längningen föreställningar om klienter 


och hur man anser att dessa ska hanteras. 

Rent metodiskt vill vi påpeka att de åsikter 

ur rapporterna som belyses och diskuteras 

nedan ska ses om ett urval ur en större 

mängd material. Det innebär att föreliggande 

material är hämtat från en sekundärkälla, 

d v s författaren till projektrapporterna 

har själv gjort ett urval, ur 

vilket vi senare har valt att belysa vissa 

aspekter. Detta bör hållas i åtanke för att 

göra projektet rättvisa. Dock anser vi att 

de delar ur rapporterna som i detta 

sammanhang har valts ut säger något om 

hur personal inom kriminalvården förhåller 

sig till etnisk mångfald. Detta förstärks 

av att vi kan se tydliga paralleller 

mellan åsikter presenterade i rapporterna 

och det intervjumaterial som insamlats till 

studien. 

Projektet för etnisk mångfald i 

kriminalvården inleddes med en förstudie 

där en anlitad konsult intervjuade två 

mindre grupper av personal inom 

kriminalvården. 36 Intervjuerna låg sedan 

till grund för ett seminarium med ett urval 

i personalgruppen. De synpunkter som 

kom fram i denna process bearbetades 

och låg sedan i sin tur som grund för de 

allmänna seminarierna senare i projektet. 

Resultatet från förstudien pekar bland 

annat på att deltagarna i intervjuerna och 

seminariet var kritiska mot de formella 

kompetenskrav som förelåg och att man i 

större omfattning borde ta övrig (livs)erfarenhet 

och förmåga i beaktande vid anställning. 

Ifråga om språkkunskaper 

menade många att kravet på kunskaper i 

engelska skulle kompletteras med ”…eller 

annat språk”, då andra språkkunskaper 

36 En grupp med personer med annat etniskt ursprung 

än svenskt och en grupp bestående av 

etniska svenskar. 


- 28 - 

anses minst lika värdefulla att besitta. 

Diskussionernas fokus låg även på vilka 

förtjänster som en etniskt mångfaldig 

arbetsstyrka kan generera. Några av de 

fördelar med etnisk mångfald som 

presenteras i förstudierapporten beskrivs 

som: 

”Genom att få in fler i kriminalvården 

med annan kulturell bakgrund än den 

svenska, vinner man oerhört många 

fördelar, var alla ense om. Det finns idag 

ca 60 nationaliteter bland kriminalvårdens 

klienter, vilket skapar stora 

problem. Dels språkliga, men även kulturella 

och etiska. Fördelarna med att 

t.ex. ha anställda som talar andra 

språk än svenska och engelska är stora. 

Inom gruppen med personer med utländsk 

bakgrund kunde ett stort antal 

exempel ges på problem, då det svenska 

och ett annat etniskt kulturmönster 

mötts och problem kunnat lösas genom 

en representant från det senare. Genom 

att anställa fler med utländsk bakgrund, 

går det att nå fram till fler av klienterna 

och framförallt lösa problem med hänsyn 

till helheten på ett annat och bättre sätt. 

Det vinner såväl klienten, som 

kriminalvården på. 

En deltagare använde ordet att vara 

kulturbrytare. Det innebär dels att använda 

andra sätt att lösa problem, dels 

att det finns klienter med olika bakgrund, 

vilkas problem måste lösas på 

olika sätt. 

Det är mycket viktigt att ha representanter 

från andra kulturer med i de 

olika programverksamheter som finns på 

anstalterna. Kriminalvården handlar om 

omsorg, påverkan och säkerhet. För att 

det skall kunna utföras på rätt sätt, 

krävs att rätt typ av åtgärder kan sättas 

in. I dessa fall kan en vårdare med utländsk 

bakgrund tillföra mycket både i 

kommunikationen med klienten och med 

arbetslaget.

De etniska svenskarna underströk att 

de såg en möjlighet till kontinuerligt lärande 

genom att arbeta tillsammans med 

personer med utländsk bakgrund. 

Genom att arbeta och lösa problem tillsammans, 

kommer de etniska svenskarnas 

kulturkompetens att öka.” 37 

Vad säger oss ovanstående citat? Klart är 

att man anser sig vinna flera fördelar med 

att rekrytera personer med annat etniskt 

ursprung än svenskt. Många fördelar 

ligger i att en etniskt mångfaldig personalstyrka 

kan motverka de problem som man 

tycks anse att en etniskt heterogen klientsammansättning 

medför. Jämfört med de 

tidigare presenterade styrdokumenten 

ställs här klienternas kulturella behov och 

personalens kulturella kompetens i en 

betydligt klarare och mer uttalad relation 

till varandra. Här anses klienter med annat 

etniskt ursprung än svenskt således utgöra 

ett problem, baserat på både språkliga, 

kulturella och etiska aspekter. En konflikt 

anses ligga i mötet mellan svenska och 

andra etniska kulturmönster; något som i 

sin tur kan lösas genom att anställa personal 


svenskt. Det kan sammanfattningsvis 

sägas att ovanstående citat visar på en tilltänkt 

matchning mellan klienter och personal 

för att lösa problem som anses ha 

sin uppkomst i språkliga, kulturella och 

etiska skillnader. I citatet poängteras även 

att det ska ske ett kontinuerligt lärande 

mellan etnisk svensk personal och personal 


svenskt, i syfte att öka den tidigare 

”gruppens” kulturkompetens. Citatet 

pekar även mot att kriminalvården säger 

37 Hallberg, Christina, Sökes: Personal till kriminalvården, 

gärna med utländsk bakgrund. Rapport om 

kompetens, attityder, hinder och möjligheter för att 

möjliggöra målet att öka antalet anställda med utländsk 

bakgrund inom kriminalvården, (Norrköping, 

1997), s. 11. 


- 29 - 

sig vara lyhörd för varierande sätt på vilka 

man kan lösa ett problem samt att det 

finns klienter med olika bakgrund, vilkas 

problem måste lösas på olika sätt. Dock 

visar citatet med tydlighet på en inställning 

om att viss personal, beroende 

på förment etniskt och kulturellt ursprung, 

är mer eller mindre lämpade att 

lösa vissa problem eller hantera vissa 

klienter. 

De synpunkter som kom fram under 

förstudien låg därefter till grund för fem 

följande seminarier och informationsmöten 

för ledande chefer, personaladministratörer, 

rekryterare m fl., vilka alla 

hölls inom ramen för projektet under 

våren 1998. Seminarierna bestod av föreläsningar 

och även av ordnade gruppdiskussioner 

utifrån de frågeställningar 

som utarbetats i förstudien. I projektrapporten 

sammanfattas och redogörs för 

de synpunkter som diskuterades vid dessa 

möten. Under seminarierna diskuterades 

frågan om behov av annan språklig och 

kulturell kompetens än den traditionellt 

svenska och bland annat uppgav flera av 

deltagarna att det språkliga behovet är 

stort. Man menade också att den kulturella 

kompetensen ofta följde med språket 

och att den kulturella kompetensen var ett 

måste för att undvika missförstånd. Man 

ansåg även att personal med svensk bakgrund 

måste ges utbildning i ”andra 

kulturer” (som ett måste i grundutbildningen). 

I diskussionsfrågorna behandlades 

även hur möjligheterna att anställa 

personal av utländsk härkomst såg ut, hur 

man skulle få dessa människor att söka till 

kriminalvården samt vilka interna hinder/motstånd 

det fanns för ökad mångfald. 

De hinder som uppmärksammades var 

exempelvis formella behörighetskrav, 

dålig information till invandrargrupper, 

dålig rekryteringsprocess, gruppnormer,

fördomar och rädsla för det främmande, 

religion och kvinnosyn. 38 

Kriminalvården förlängde projektet 

under 1999, bland annat för att möjliggöra 

utbildnings- och påverkansinsatser på 

”nya” målgrupper såsom kriminalvårdsinspektörer, 

personalinspektörer m.fl. – 

personer som till stor del kan påverka ett 

lokalt mångfaldsarbete. Under projektets 

gång genomfördes elva seminarium, där 

man bland annat spelade upp en pjäs som 

inbegrep ett aktivt medverkande av seminariedeltagarna 

samt att man samtalade 

om aktuella frågor i mindre diskussionsgrupper. 

I rapportsammanställningen (slutrapporten 

1999) blir återigen ett behov av 

kompetens på grund av den etniskt 

heterogena klientsammansättningen 

aktualiserat. Även vid de senare seminarierna 

efterfrågades ”invandrarkunskap” i 

personalgruppen, då personalen ansåg att 

de hade dåligt med utbildning i fråga om 

religion, kulturella skillnader etc. Även här 

ställdes frågan vad en annan språklig och 

kulturell kompetens kunde tillföra arbetsplatsen 

och svaren var bland annat att det 

ger en ökad förståelse för klienterna, tillför 

kunskap om seder och religion, ger 

tolkhjälp och gör så att kulturkrockar kan 

undvikas. Under ett av de redovisade 

diskussionssvaren säger en deltagare att: 

”Det känns när personalen har svårt att 

hantera invandrarklienter. Vi behandlar 

inte invandrarklienter på samma sätt 

som svenska klienter. Det blir lättare 

om man anställer fler personer med invandrarbakgrund.” 

39 

I mångfaldsprojektets bakgrundsbeskrivning 

skapas föreställningen om att pro- 

38 Etnisk mångfald i kriminalvården rapport 1998, 

s. 8. 

39 Etnisk mångfald i kriminalvården slutrapport 

1999, s. 14. 


- 30 - 

jektet (och därmed arbetet för en aktiv 


ursprung än svensk) ska grundas dels på 

en värdeaspekt (demokrati och jämlikhet) 

dels på en nyttoaspekt (behov av specifik 

kompetens). I samtliga tre rapporter tycks 

dock tyngdpunkten helt klart vila på det 

senare; etnisk mångfald ska vara till nytta 

för kriminalvården. Detta speglas tydligt i 

ovanstående citat; invandrarklienter anses 

här vara svårare att hantera och en lösning 

är att anställa personer med invandrarbakgrund. 

Nyttoaspekten uttrycks bland 

annat genom efterfrågan på kulturell kompetens. 

Vad menas då med kulturell kompetens 

i detta sammanhang? De röster 

som är representerade i rapporterna tycks 

mena att kulturell kompetens innebär 

kunskap i seder, traditioner, religion, 

språk, moral och allmän förståelse. Vidare 

tycks denna kulturella kompetens vara en 

självklar ingrediens i det etniska ursprunget, 

d v s beroende på vilket land 

individen härstammar ifrån. Denna föreställning 

tycks vara grundad på en rad 

”självklara” antaganden, bland annat om 

relationen mellan kultur och ursprung. 

Denna och ytterligare problematiseringar 

diskuteras vidare senare i denna rapport. 

Efterfrågan av kulturell kompetens 

hos personalen, vars syfte är att matcha 

personal och klienter med ”samma” 

etniska och kulturella ursprung, visar 

indirekt på att det förekommer föreställningar 

om klienter med annat etniskt ursprung 

än svenskt; hur dessa klienter ”är” 

och uppför sig, varför de ”är” på ett visst 

sätt, vilka behov de har, hur behov ska 

tillgodoses och hur problem ska lösas. 

Åtgärder för problem som kopplas samman 

med klienter med annat etniskt ursprung 

än svenskt baseras här till stor del 

på en förställning om kulturella skillnader 

och kulturell kompetens. Etnisk mångfald

utifrån ett personalperspektiv säger på så 

sätt något om kriminalvårdens hantering 

av och förhållningssätt till etnisk mångfald 

bland klienterna. Ifråga om föreställningar 

om klienter och hur dessa ska hanteras, 

kan diskussionerna om personal därmed 

ge indikationer på att klienter med annat 

etniskt ursprung än svenskt kategoriseras 

som en specifik grupp. Dessa klienter anses 

medföra särskilda problem, problem 

baserade bland annat på språkliga, kulturella 

och etiska aspekter. Som det uttrycks 

i citaten tycks problemen uppstå när 

svenska och andra etniska kulturmönster 

möts. 

Därmed tycks det indirekt föreligga 

en viss föreställning om klienter med 

annat etniskt ursprung än svenskt och 

även en viss föreställning om personal 

med annat etniskt ursprung än svenskt. 

Att klienterna ses som problem och personalen 

som problemlösarna är naturligt 

att tänka sig men skillnaderna jämfört 

med ”svenska fall” är att både problem 

och problemlösning grundas på annorlunda 

kultur. 


- 31 - 

Diskussionen i ovanstående handlar 

mycket om kunskaper i att möta klienter 

och i detta fall uttrycks detta som kulturell 

kompetens. Att rekrytera personal med 

annat etniskt ursprung än svenskt tycks i 

kriminalvårdens ögon vara en effektiv 

strategi för att uppnå en sådan kulturell 

kompetens. 

Övriga insatser är att utbilda personal 

i sådana frågor. I följande kapitel följer en 

diskussion om kriminalvårdens utbildningsinsatser 

för personal, med fokus på 

hur aspekter av etnisk mångfald kommer 

till uttryck i utbildningen.


PERSONALUTBILDNING INOM KRIMINALVÅRDEN 

CENTRAL UTBILDNING AV 

PERSONAL – KRUT 

En åtgärd för att anpassa personalens 

kompetens till en etnisk heterogen klientsammansättning 

är även förändring av 

kriminalvårdens utbildning. Etnisk mångfald 

blir genom utbildning en aspekt som 

kriminalvården i varierande utsträckning 

förhåller sig till. 

Kriminalvården har under år 2002 

implementerat en ny typ av utbildning för 

nyanställd personal inom kriminalvården. 

Tidigare har kriminalvården bedrivit en 

intern utbildning, vilken sträckt sig över 

sexton veckor och främst innehållit en 

introduktion, teoretiska utbildningsavsnitt, 

praktik och praktisk tjänstgöring under 

handledning. Den inledande utbildningen 

på sju veckor har skett på kursgården i 

Norrköping och de övriga nio veckorna 

har deltagarna gått utbildningen i sin 

hemmaregion. Efter (bland annat) kritik 

från Riksrevisionsverket har kriminalvården 

tagit fram en ny utbildning. KRUT, 

som denna kriminalvårdens nya utbildningsorganisation 

kallas, har varit i drift 

sen årsskiftet 2002. 40 Den nya utbildningen 

består av olika delar: en lokal 

introduktion på tre veckor vid den egna 

myndigheten/verksamheten och en 

40Vid tidpunkten för materialinsamlingen till denna 

studie hade kriminalvårdsintroduktionen startat och 

även högskoledelen i grundutbildningen hade pågått 

under en termin. Den kriminalvårdsspecifika 

delen vid de olika utbildningsregionerna hade ännu 

inte börjat utan startade hösten 2002. Detta har 

delvis påverkat tillgängligheten på relevant material. 

- 32 - 

central kriminalvårdsintroduktion på tre 

veckor. Därefter följer grundutbildningen/kriminalvårdsutbildningen 

som syftar 

till att den som arbetar i direkt klientnära 

arbete ska få en bred utbildning som praktiskt 

såväl som teoretiskt förbereder 

kriminalvårdsarbetet. Utbildningen består 

av två kursdelar; en högskolekurs 41 och en 

kriminalvårdsspecifik kurs. 42 Högskolekursen 

omfattar 10 högskolepoäng och genomförs 

vid universitet och högskolor på uppdrag 

av kriminalvården. Syftet med kursen 

är att ge en teoretisk beteende- och samhällsvetenskaplig 

grund för det fortsatta 

arbetet och för påföljande del av grundkursen. 

Den kriminalvårdsspecifika delen 

genomförs av kriminalvården med heltidsstudier 

under fjorton veckor och målet 

är att ge fördjupad kunskap om kriminalvårdens 

specifika arbetsområde och dess 

arbetsmetoder. 43 

Nedan följer en översiktsbeskrivning 

av dels högskoledelen, baserad på kursplaner 

från respektive universitet/högskola 

som genomför uppdragsutbildningen 

för kriminalvården, dels av kursplanen 

41 Högskoledelen är förlagd till; Linköpings universitet, 

Örebro universitet, Stockholms universitet, 

Malmö högskola, Göteborgs universitet. 

42 Den kriminalvårdsspecifika delen är lokaliserad 

till kursgårdar i regionsdelarna Stockholm, Göteborg, 

Malmö och Norrköping. Innehållet i den 

kriminalvårdsspecifika kursen utformas av den enskilda 

regionenheten och kan därför variera mellan 

de fyra olika utbildningsenheterna. 

43 Dokument från Kriminalvårdsstyrelsen, 

Kriminalvårdsutbildningen, kriminalvårdsspecifik 

kurs.

för den kriminalvårdsspecifika delen. I 

anknytning till sammanfattningen av den 

senare följer även en redogörelse för delar 

av det material som kriminalvården använts 

sig av i den gamla utbildningen och 

som troligtvis kommer att användas i den 

nya kursen. 44 

Högskolekursens kunskapsmål och 

huvudfokus beskrivs som: 

”- Kursens mål är att ge deltagarna en 

ökad förståelse för välfärdssamhällets och 

vårdinstitutionernas framväxt och uppbyggnad, 

särskilt vad gäller kriminalvårdens 

framväxt och nuvarande roll. – 

Kursens huvudfokus är att ge ökade 

kunskaper om beteendevetenskapliga 

teorier och perspektivs betydelse i 

kriminalvårdsarbete, särskilt då påverkan 

och behandling ses som läroprocesser 

vilka äger rum på individ- och 

gruppnivå. – Kursen bör ge ökade kunskaper 

och förståelse för att kriminalvårdsarbete 

skall bedrivas utifrån etiskt 

grundade och accepterade utgångspunkter 

och i enlighet med kriminalvårdens 

etiska riktlinjer.” 45 

Utifrån bland annat dessa riktlinjer utformar 

sedan respektive universitet/högskola 

i samråd med Kriminalvårdsstyrelsen 

utbildningens innehåll, vilket innebär 

att kurserna kan skilja sig åt mellan de 

olika universiteten/högskolorna men med 

de ovan nämnda gemensamma målen. Vid 

en granskning av de olika universitetens/högskolornas 

kursplaner framkommer 

”etnicitetstemat” i olika utsträckning. 

En kortfattad redogörelse av hur etni- 

44 Enligt information av personal som arbetar med 

den kriminalvårdsspecifika kursen. Vi vill poängtera 

att materialet som insamlats för föreliggande studie 

endast är en begränsad del av det material som 

används i kriminalvårdens utbildning. 

45 Kriminalvårdsutbildningen, kriminalvårdsspecifik 

kurs, Högskoledelen, s. 5. 


- 33 - 

citetsaspekten tydliggörs i respektive kursplan 

speglar kriminalvårdens förhållningssätt 

till frågan, i och med att kursplanerna 

är utformade utifrån direktiv av och i 

samråd med Kriminalvårdsstyrelsen. Örebro 

universitet har bland annat utformat 

kursens mål som att: ”Tillägna sig grundläggande 

kunskaper om makt, etnicitet, genus och 

etik, varav reflektion över etik, människosyn och 

värderingar genomsyrar kursen. Dessa begrepp 

kopplas till socialt arbete och vårdarbete institutionella 

förhållanden.” Vidare skriver man 

att: ”Särskilt utrymme ges etnicitets- och genusperspektiv 

i arbete med människor.” Kursen 

vid Stockholm universitet innehåller bland 

annat ett delmoment som heter ”Beteende 

och samhällsvetenskapliga perspektiv och teorier”. 

Deltagarna ska i detta moment ta del av 

samhällsvetenskapliga perspektiv och 

teorier som har särskilt stor relevans för 

arbetet inom kriminalvården. Teman som 

behandlas här rör bland annat betydelsen 

av klass, genus och etnicitet. Malmö högskola 

formulerar i kursens syfte att; 

”Etiska frågor belyses fortlöpande i kursens 

olika moment liksom kön, klass och etnicitet.” 

Vidare skriver man att: ”Centrala begrepp 

under kursen är normalitet, makt och avvikelse. 

Kön, klass och etnicitet är andra viktiga begrepp 

som är integrerade i kursens olika moment.” 

Även Göteborgs universitet lägger i sin 

kurs tyngdpunkt på denna aspekt. Inom 

området ”Teorier och perspektiv som berör vård 

och behandling” behandlas teman som klass, 

genus och etnicitet. Linköpings Universitet 

har inte formulerat en sådan tydlig 

kursplan, utan har ganska kortfattat beskrivit 

kursens syfte och innehåll och etnicitetsaspekten 

är där inte särskilt betonad. 

Sammanfattningsvis; trots dessa korta 

beskrivningar kan det slås fast att etnicitet 

är en viktig aspekt i utbildningen. Mer 

specifikt hur detta tar sig uttryck i de olika

utbildningarna blir en fråga för vidare 

studier. 

Inom den kriminalvårdsspecifika 

kursen för nyanställd personal ingår nio 

stycken olika teman; ”Etik och förhållningssätt”, 

”Anställd i statlig tjänst”, 

”Kriminalvårdens klienter”, ”Kriminalvård”, 

”Kommunikation/påverkan”, 

”Säkerhet/konflikthantering”, ”Verkställighetsplanering/frigivningsplanering”, 

”Hälsa och sjukvård”, ”Praktik/individuellt 

fördjupningsarbete”. 46 Under 

temat ”Etik och förhållningssätt” står att 

läsa: 

”Temat ska ge deltagaren möjlighet att 

reflektera över sin egen yrkesroll och egna 

etiska ställningstaganden i samband 

med kursens övriga delar” 47 

Temat ”Kriminalvårdens klienter” syftar till 

att ge deltagare: 

”…en fördjupad bild av kriminalvårdens 

klienter vad avser brott, straff, 

social bakgrund, kön, ålder samt särskilt 

drogmissbruk och dess faktorers 

betydelse för kriminalvårdens säkerhetsoch 

behandlingsarbete.” 48 

De punkter som ingår i detta tema är 

bland annat att ”ge kännedom om” 49; 1) 

kriminalvårdens klientstruktur avseende 

bakgrund, ålder, kön, brottstyp och strafflängder; 

2) anhörigas situation under 

kriminalvårdspåföljder och särskilt uppmärksamma 

barnens situation; 3) samhällets 

arbete med brottsoffer; 4) klientgruppens 

etniska bakgrund och dess 

betydelse för kriminalvårdsarbetet; 5) 


kurs, Kriminalvårdsspecifik del, s. 7. 





49 Kännedom om innebär att deltagarna får information 

om och en ökad förståelse för målets innehåll 

och dess relevans för kriminalvårdsarbetet. 


- 34 - 

brott med rasistiska, främlingsfientliga 

och homofobiska inslag; 6) drogers 

psykiska och fysiska effekter på missbrukaren; 

7) de droger som frekvent missbrukas 

av kriminalvårdens klienter; 8) 

svensk drogpolitik och dess inverkan på 

kriminalvårdens drogbekämpning. 

I detta sammanhang kan punkt fyra 

lyftas fram; ”klientgruppens etniska bakgrund 

och dess betydelse för kriminalvårdsarbetet”. Det 

ges som sagt var inte någon specifik 

information om vad som ska ingå i denna 

”kännedom”, men utifrån intervju med 

utbildningspersonal rör det sig mest om 

en kriminologisk kunskap. Exempelvis 

diskuterar man i utbildningen ”invandrares” 

brottslighet utifrån rapporter av 

BRÅ 50 och försöker att nyansera sådan 

statistik utifrån olika kriminologiska perspektiv, 

som till exempel hur socioekonomiska 

och kulturella faktorer påverkar 

brottslighet etc. Under temat 

”kriminalvårdens klienter” ingår även 

kunskap om olika religioner, samt en 

”orientering av olika kulturella skillnader”. 

51 

Varje utbildningsenhet är dock relativt 

fri att själv tolka och utforma hur 

dessa teman skall behandlas och då många 

av temana förs på diskussionsnivå med 

mindre styrning från specifikt tryckt 

material varierar tydligen också utformningen 

beroende på ansvarig lärare. 52 

50 Brottsförebyggande Rådet. 

51 Efter samtalsintervju med en person som arbetar 

med den kriminalvårdsspecifika kursen. 


med den kriminalvårdsspecifika kursen.

Nedanstående är ett exempel på 

utbildningsmaterial från den gamla utbildningen, 

här presenterat för att ge en inblick 

i hur aspekter av utbildningen kan se 

ut. 53 Dessa riktlinjer är tänkta som lärarhandledning 

och här berörs temat Etik; 

”Etikavsnittet är tänkt som en träning i 

att reflektera över egna bedömningar och 

värderingar som i förlängningen styr det 

möte som avspeglas i mötet med klienten. 

Försök därför att få den enskilde kursdeltagaren 

att fokusera på sig själv och 

inte falla för frestelsen att mera tala om 

andras brister.” 

Ett diskussionsmaterial för att träna dessa 

färdigheter kan se ut på detta sätt: 

”Kort snutt ur filmen ’Festen’: 

Kränkande möte. Individnivå. 

Målsättning: Diskussion om främlingsfientlighet, 

förhållningssätt till dem som 

är annorlunda i synnerhet när avvikelsen 

kommer nära. Osäkerhet. Fördomar och 

värderingar. Bemötande. Accepterande 

av den som avviker. OK i bekantskapskretsen. 

Hur är det i familjen? Flyttar 

ihop med din dotter? Gifta sig med dig? 

Ibland överdrivet hänsynstagande. Tycka 

synd om. ’Onkel Tom syndrom’. Får 

man tycka att någon är skit om hans 

hudfärg är svart? Eller bär turban? Är 

brott’ värre’ om det begås av en invandrare 

(svart man)? Våldtäkt av 

svart man? 

”Sagan om ett underligt folk: 

En berättelse om svenskarna och deras 

sedvänjor. 

Målsättning: En diskussion om kulturmöten. 

Kriminalitet och främlingskap. 

Ska invandrare integreras i det 

svenska samhället? I hur hög grad? Ska 

53 Vid samtal med personal med ansvar för utbildningen 

på regional nivå så menade denne att detta 

material troligen kommer att användas i den nya 

utbildningen. 


- 35 - 

de behålla sina sedvänjor eller bli som 

vi? Ska vi skicka tillbaka dem som 

begår brott i Sverige? Också om de riskerar 

dödsstraff eller tortyr? Invandrare 

och kriminalitet. Invandrare i kriminalvården.” 

Vid samtal med personal med ansvar för 

kriminalvårdens utbildning framkom alltså 

att temat ”Etik och förhållningssätt” ska fortlöpa 

under hela utbildningen och grunden 

är här att ”eleven” ska reflektera över sina 

egna tankar genom att ställas inför olika 

problemområden. 54 Allmänt ska man utgå 

från kriminalvårdens etiska riktlinjer, där 

grunden är att all personal som anställs 

ska ta del och anamma dessa. Ovanstående 

exempel visar hur olika teman och 

frågeställningar, mer eller mindre ”känsliga”, 

tas upp till reflektion och diskussion. 

Undervisningen sker på diskussionsbasis, 

där eleven ska våga reflektera över 

sina egna värderingar och reaktioner ifråga 

om olika fenomen. Undervisningen tar 

upp vissa frågeställningar och eleverna får 

reflektera över dessa och sedan diskutera, 

för att man ska våga detta krävs ett öppet 

klimat. Man pratar om ”olikheter, etnicitet, 

och annorlunda människor, kulturella 

skillnader”, detta är en formulering som en 

av informanterna själv använder och 

menar att: 

”Nu är det lättare med detta i och med 

att en del av personalstyrkan är ”utländsk”, 

det börjar bli så vanligt, både i 

samhället och bland personalen, man är 

mer van…./…/ Det är givande med 

invandrare i gruppen, lärande och dom 

är ju så välkomna också då de har 

värdefull kunskap, vidsyntheten har 

ökat.” 

Denna diskussion om etnicitet och ”kulturella 

skillnader” tycks dock inte vara helt 


med den kriminalvårdsspecifika kursen.

strukturerad i undervisningen. Som en 

annan informant med ansvar för kriminalvårdens 

utbildning uttrycker det så är det 

mycket beroende på vad deltagarna själva 

väljer att föra upp till diskussion. 

Ovanstående text baseras alltså på 

information från personal som arbetar 

med utbildningsinsatser på regionsnivå 

och informationen handlar om hur en viss 

del av den tidigare etikundervisningen varit 

utformad vid just denna enskilda utbildningsenhet. 

Hur den nuvarande nya 

kriminalvårdsspecifika utbildningen är 

utformad rent innehållsligt angående 

”etnisk mångfald”, kan vi här inte vidare 

gå in på eftersom informationen är otillräcklig. 

Sammanfattningsvis; trots ett relativt 

”magert” material vad gäller kriminalvårdens 

utbildning (som måhända inte gör 

kriminalvårdens utbildningsinsatser rättvisa), 

visar ovanstående exempel att 

kriminalvården i viss utsträckning aktualiserar 

frågan om ”etnisk mångfald”. Genom 

utbildning ges kunskap i vad klientgruppers 

etniska bakgrund har för betydelse 

för kriminalvårdsarbetet samtidigt 

som möjlighet till ett kontinuerligt etiskt 

reflektionsarbete där ”eleverna” konfronteras 

med egna fördomar och åsikter. 

I den kriminalvårdsspecifika kursen ges en 

viss kännedom om klienternas etniska 

bakgrund och dess betydelse för kriminalvårdsarbetet. 

Detta pekar mot att 

kriminalvården anser att etnisk bakgrund 

påverkar arbetet, eller åtminstone har 

betydelse för detta. Frågan är på vilket sätt 

kriminalvården anser att etnisk bakgrund 

påverkar och vilka strategier som utvecklats 

för hantering? 


- 36 - 

LOKALA UTBILDNINGSINSATSER 

FÖR PERSONAL 

Det har även inom kriminalvården initierats 

lokala myndighetsinsatser för vidareutbildning 

av personal, i frågor om etnisk 

mångfald. Två sådana exempel är kriminalvårdsmyndigheten 

Kumla och kriminalvårdsmyndigheten 

Hall. 

På Kumla har personal på Utvisningsenheten 

(för några år sedan) genomgått en 

universitetskurs på fem poäng i Interkulturell 

förståelse: 

”Kursens syfte är att bidra till fördjupad 

kunskap och förståelse samt ökade insikter 

om interkulturella relationer i ett 

samhälle som alltmer präglas av en ökad 

etnisk mångfald. 

Inom kursen aktualiseras möten mellan 

olika etiska värdesystem, liksom frågor 

om språk och kommunikation i samband 

med den alltmer ökande etniska 

mångfalden. Det interkulturella perspektivet 

problematiseras och centrala 

begrepp i sammanhanget som kultur, 

etnicitet, etnocentrism m.fl. studeras och 

diskuteras.” 55 

Denna beskrivning återfinns i kursplanen 

men dock fanns ingen mer detaljerad beskrivning 

att tillgå. Initiativet som sådant 

bör dock uppmärksammas för dess fokus 

på etnisk mångfald och bör förstås som 

en aktiv strategi för ökad kunskap om den 

etniska sammansättningen bland de klienter 

som finns. Frågan som kan ställa är 

dock om det har någon betydelse att 

initiativet kom från Kumlas utvisningsavdelning? 

Är detta faktum en slump eller 

kan det istället tolkas som att man där 

jämfört med andra avdelningar anser sig 

vara i mer behov av interkulturell förstå- 

55 Material från ansvarig person på Utvisningsenheten 

Kumla.

else? Vad grundar sig i så fall en sådan 

föreställning på? 

På kriminalvårdsmyndigheten Hall 

och dess anstalt har under år 2001 cirka 

20 personer, mest vårdare, genomfört utbildningen 

Mångfald och dialog. Utbildningen 

fokuserade främst på värderingar 

och attityder om andra människor, 

exempelvis ifrågasättande om vad som är 

”svenskt” och inte. En personal vid 

anstalten menar vid ett samtal om utbildningen 

att: ”Självklart grundar sig utbildningen 

på ett perspektiv på de intagna, att det är en stor 

etnisk heterogenitet bland dessa.” Således kan 

utbildningsinsatsen kopplas till den etniskt 

heterogena klientsammansättning som 

återfinns inom kriminalvården. Utbildningen 

omfattade först två utbildningsdagar 

där man arbetade med att skapa insikt 

om dialog, värderingar och möten 

mellan människor. Dessa följdes senare 

upp med två dagar där deltagarna arbetade 

med ”kulturförbättringar” på arbetsplatsen. 

Här skulle man ”skapa en mötesplats med 

intagna och på så vis också medverka till att 

föregå med gott exempel på hur man kan förhålla 

sig mot varandra”. I den tredje delen av 

programmet ingick handledning eller 

pedagogisk utbildning, vilket innebar ett 

möte med personalen där man följde upp 

om programmet hade påverkat dem till 

förändring. 

Mångfald och dialog, MOD, är ett koncept 

som går ut på att jobba förebyggande 

och bearbetande med fördomar, synen på 

varandra och förtryck. MOD är ett 

metodmaterial som med dialogen i centrum 

visar vägar för att bearbeta fördomar, 

etnocentrism, främlingsfientlighet 

och rasism. Man arbetar med diskussioner 

och aktiva värderingar i lekform, sagoform, 

rollspel m.m. Kortfattat handlar det 

om: 


- 37 - 

”Arbetet med MOD innebära att i 

samtalets form söka förhindra att de 

gränser som finns mellan människor av 

olika etniska bakgrund, nationalitet, 

religion och kultur skall utvecklas till 

fientlighet. MOD syftar till att motverka 

fördomar och främlingsfientlighet i 

det svenska samhället, genom samtal i 

grupp öka medvetenheten om våra egna 

attityder, reaktioner och inneboende fördomar 

samt hjälpa oss att bearbeta 

dessa.” 

Det handlar om: mig själv, olikheter 

och likheter, fördomar, möte med andra 

människor. Arbetar för: positiva 

värderingar, självförtroende, samarbetsförmåga, 

konfliktlösning. Arbetar 

med: mångfald, okunskap, främlingsrädsla, 

rasism.” 56 

Detta är grunden för Mångfald och dialog, 57 

vilken har utarbetats vidare för att passa 

syftet för kriminalvårdsanstaltens personal. 

Dock finns inget vidare material att 

tillgå men med ovanstående korta beskrivning 

är ambitionen att ge en viss inblick i 

en del av kriminalvårdens utbildningsinsatser. 

Ovanstående två utbildningsinsatser 

som kan ses som exempel på kriminalvårdens 

fokus på och medvetenhet om 

relevansen av ”etnisk mångfald”. För att 

göra kriminalvårdens personalutbildning 

och även lokala utbildningsinsatser rättvisa 

måste understrykas att det i föreliggande 

studie inte genomförts någon djupare 

undersökning av sådana utbildningsinsatser. 

Exemplen i detta kapitel pekar dock 

på att vissa initiativ tagits, vilka visar på att 

56 Citat hämtat från förordet till MOD-pärmen, det 

arbetsmaterial som man i kursen arbetat utifrån. 

Material förmedlat av ansvarig på kriminalvårdsmyndigheten. 

57 För vidare information om Mod-konceptet se 

hemsidan http://www.mod.nu/mod.htm

kriminalvården anser sig behöva kunskap 

och att denna kunskapsstrategi har sin utgångspunkt 

i uppmärksamheten kring den 

etniskt heterogena klientsammansättning 

som finns inom kriminalvården och 

hanteringen av denna. 


- 38 -


DE LOKALA MYNDIGHETERNAS MÅNGFALDSARBETE 

Föregående kapitel har visat på medvetna 

utbildningsinsatser som kan spåras till behovet 

av ökad kunskap, kopplat till en 

etniskt heterogen klientsammansättning 

inom kriminalvården. I detta kapitel återgår 

vi till personalrekryteringen. Tidigare i 

rapporten har projektet Etnisk mångfald i 

kriminalvården och olika styrdokument behandlats 

och här följs dessa upp och med 

särskild tonvikt på lokala insatser i form 

av exempelvis de mångfaldsplaner och 

preciserade rekryteringsprocesser som 

kriminalvården initierat. 

I styrdokumenten framgår att 

kriminalvården är i behov av kulturell 

kompetens och kulturell förståelse och att 

en strategi för att tillgodose detta behov är 

att rekrytera personal med annat etniskt 

ursprung än svenskt. I styrdokumenten 

framgår dock inte vad detta behov 

grundas på men implicit kan man anta att 

det baseras på klientgruppens etniskt 

heterogena sammansättning samt på föreställningar 

om hur denna ska hanteras på 

bästa sätt. I rapporteringen av projektet 

Etnisk mångfald i kriminalvården framkommer 

dock en tydlig föreställning om 

att personal med annat etniskt ursprung 

än svenskt besitter en annars försummad 

kulturell kompetens och att klienter med 

annat etniskt ursprung än svenskt har 

andra behov än de etniskt svenska klienterna. 

Frågan är hur dessa strategier och 

föreställningar har implementerats på 

lokal myndighetsnivå. För att få en inblick 

i hur styrdokumenten blir lokalt genomförda, 

ges i detta kapitel exempel på ett 

- 39 - 

antal lokala personalstrategier för etnisk 

mångfald. Detta kapitel kan ses som en 

”mellannivå”, mellan de centrala direktiven 

och individerna ”på golvet”, och tar 

fasta på lokala dokument. I det därefter 

följande kapitlet är ambitionen att ge en 

inblick i den andra frågan; om och hur de 

tendenser som tydliggjorts, i exempelvis 

projektrapporter, tar sig uttryck hos de 

individer som arbetar med klienter ute i 

de olika verksamheterna. Denna ”mikronivå” 

speglas genom intervjuer med personal 

på olika befattningar, främst inom 

anstalter, och syftar till att på ett mer 

detaljerat sätt närmare verkligheten fånga 

föreställningar om personal och klienter 


och relationen mellan dessa. 

I stora institutioner är det inte sällan 

ett (större eller mindre) glapp mellan ”det 

tänkta” och ”det gjorda”, mellan vision 

och praktik. Nedan följer några nedslag på 

myndighetsnivå, som syftar till att få en 

inblick i hur kriminalvården på en sådan 

mellannivå implementerat den centrala 

visionen. I kriminalvårdens personalpolitiska 

dokument skrivs att: ”Myndigheterna 

skall upprätta mångfaldsplaner som skall vara 

kopplade till verksamhetsplaneringen.” Många 

av kriminalvårdens myndigheter har också 

utformat sådana mångfaldsplaner. 

I mångfaldsplanen för kriminalvårdsmyndigheten 

Eskilstuna står det skrivet 

att myndigheten ska arbeta för att öka 

antalet anställda med olika etniska bakgrund. 

Myndigheten behöver nämligen 

medarbetare som har ”kunskaper, erfaren-

heter och perspektiv från andra länder och 

kulturer. Har vi detta kan vi målmedvetet arbeta 

med att dra nytta av vår kulturella mångfald och 

därigenom öka förutsättningarna för framgång 

och effektivitet.” De åtgärder som ska vidtas 

är; målmedvetet agerande, riktad rekrytering, 

”mångfaldsarbetsgrupp” startas, 

seminarium och utbildningar, skräddarsydd 

utbildning för invandrare (t.ex. i 

svenska) och årlig inventering av medarbetare 

med utländsk härkomst (två 

generationer). 58 

Ytterligare ett exempel på lokala 

myndigheters mångfaldsplaner är kriminalvårdsmyndigheten 

Hall. I denna mångfaldsplan 

redovisas att i september år 

2001 hade 36 av totalt 250 stycken anställda 

vid kriminalvårdsmyndigheten Hall 

”invandrarbakgrund” och sedan dess har 

13 stycken med ”invandrarbakgrund” 

rekryterats under år 2001. För att öka 

andelen anställda med invandrarbakgrund 

ska vissa riktlinjer gälla vid rekrytering: 

”-Mångfaldsaspekten skall alltid finnas 

vid rekryteringsprocessen. Alla sökanden 

skall värderas efter kompetens och kvalifikationer. 

Sökanden får inte sållas bort 

av diskriminerande orsaker. 

-Vid extern annonsering skall myndigheten 

utforma annonserna så att personer 

med invandrarbakgrund känner 

sig särskilt manade att söka. 

-Vid intervjuer skall vikten av mångfald 

bland personalen avseende kultur, religion 

och språk särskilt lyftas fram. Den 

intervjuade skall även få en överblick av 

de intagnas sammansättning, samt personalens 

sammansättning.” 

58 I mitten av år 2000 arbetade på myndigheten 23 

st eller 11 % med invandrarbakgrund (två generationer); 

Mångfaldsplan Kriminalvårdsmyndigheten 

Eskilstuna. 


- 40 - 

I planen skrivs att arbetsklimatet på Hall 

ska kännetecknas av respekt, förståelse 

och kunskap om olika människor och kulturer 

och målet är att få en personalsammansättning 

som bättre speglar samhällets 

etniska mångfald. En del av personalen 

på Hall har under år 2001 genomgått 

en utbildning kring mångfaldsfrågor 

Mångfald och Dialog. I mångfaldsplanen 

skrivs att målet under 2002 är att kunna 

erbjuda denna utbildning till all personal 

vid myndigheten. 

Inom Norrköpings kriminalvårdsmyndighet 

har man utformat en etnisk 

mångfaldsplan som innehåller mål för 

arbetet, förslag till handlingsprogram och 

aktiva åtgärder inom myndigheten. Inledningsvis 

säger planen att: 

”Regeringen fastslår i sina integrationspolitiska 

mål att lika rättigheter och 

möjligheter för alla oavsett etnisk och 

kulturell bakgrund, inte minst på 

arbetsmarknaden, ska gälla. Idag förekommer 

det intagna och klienter av 

olika etniskt ursprung och kulturell 

bakgrund i myndigheten. För att kunna 

tillgodose den gruppens behov, integritet 

och rättsäkerhet samt tillhandahålla en 

effektivare och framgångsrikare 

kriminalvård, krävs en bredare och 

djupare språk och kulturkompetens, 

med bättre förutsättningar för utveckling 

och flexibilitet för verksamheten.” 59 

Vidare menar man vid myndigheten att ett 

effektivt arbete för att främja etnisk 

mångfald och dess effekter förutsätter att 

detta integreras i verksamheten och att 

hänsyn tas i all planering, t.ex. vid verksamhets-, 

projekt-, personal- och utbildningsplanering. 

Ett mål för mångfaldsarbetet 

är att alla oavsett etniskt och kulturellt 

ursprung ska ges lika möjlighet att 

59 Kvm Norrköping, Etnisk mångfaldsplan Kvm 

Norrköping, 2000-04-12.

utvecklas i sitt arbete, ett annat är att 

uppnå en större och jämnare etnisk mångfald 

inom alla personalkategorier, samt att 

spegla samhällets statistiska definition, dvs 

cirka arton procent av personalen ska vara 

av annat etniskt ursprung. Norrköpingsmyndigheten 

har även som mål att mångfaldsarbetet 

ska ses som utveckling som 

bedrivs i det vardagliga arbetet samt att 

ingen arbetstagare ska utsättas för etniska 

trakasserier eller för trakasserier på grund 

av eventuell anmälan om etnisk diskriminering. 

Slutligen formuleras i mångfaldsplanens 

målbeskrivning att: 

”Personalsammansättningen skall ge 

myndigheten möjlighet att i den dagliga 

verksamheten främja kunskap och förståelse 

för olika kulturer.” 

Det är i samband med målsättningen 

viktigt att skapa likvärdig arbetssituation 

och likvärdiga utbildnings- och befordringsmöjligheter 

för all personal och: 

”I samband med planering och genomförande 

av uppdrag skall arbetsuppgifterna 

fördelas med beaktande av etniskt 

ursprung och kulturell bakgrund.” 

Som ett led i att främja etnisk mångfald 

bland myndighetens personal har man i 

platsannonser tydligt uttryckt denna 

önskan om att rekrytera personer med 

annat etniskt ursprung än svenskt. Vid en 

annons för vikariat som kriminalvårdare 

skriver man således att: ”Vi ser gärna sökande 

med utländsk bakgrund för att främja 

mångfald av kompetenser inom vår komplexa 

verksamhet.” 

Inom myndigheten har man även 

genomfört en kartläggning i syfte att se 

hur stort antal ”anställda med utländsk 

härkomst” som arbetar inom myndigheten. 

Detta är ett led i myndighetens aktiva 

åtgärder inom handlingsprogrammet för etnisk 

mångfald, vilket har följande övergripande 

inriktning; ”Att uppnå en större och jämnare 


- 41 - 

etnisk mångfald inom alla personalkategorier och 

på alla nivåer”. I handlingsprogrammet 

med riktlinjer för aktiva åtgärder skriver 

kriminalvårdsmyndigheten; ”När behov av 

extern eller intern rekrytering uppstår skall den 

etniska mångfaldsaspekten alltid beaktas”. 

Den lokala myndighetens verksamhetsplan 

ska vara ett instrument för styrning 

och uppföljning och verka för att utveckla 

och uppnå de generella och 

myndighetsspecifika målen. Ett prioriterat 

verksamhetsområde för Norrköpingsmyndigheten 

för år 2002 är att öka kompetensutvecklingsinsatserna, 

åtgärder som 

kan ses med grund i myndighetens mångfaldsambitioner. 

”Åtgärder när det gäller 

rekrytering av personal med utländsk bakgrund” 

ses som ett led i detta och i texten uttrycks 

detta på följande sätt: 

”Åtgärder när det gäller rekrytering av 

personal med utländsk bakgrund. – 

Arbetet fortsätter som tidigare, d.v.s. i 

huvudsak genom att via annonsutformning 

attrahera personer med utländsk 

bakgrund samt genom omhändertagande 

och bemötande arbeta för att de ska 

uppleva sig välkomna och behövda. 

Myndigheten har under året fått mycket 

god respons från nyanställda med utländsk 

bakgrund för sitt arbete med 

dessa frågor. Idag i myndigheten verkande 

personal har med sitt professionella 

arbetssätt och positiva attityd starkt 

bidragit till en allmän positiv attityd till 

medarbetare av utländsk härkomst, 

vilket i förlängningen underlättar rekrytering 

av personal med utländsk härkomst.” 

60 

Sammanfattningsvis har vi i detta kapitel 

beskrivit hur kriminalvårdsmyndigheterna 

Hall, Eskilstuna och Norrköping i sina 

lokala styrdokument förverkligat de 

centrala direktiven ifråga om etnisk mång- 

60 Kriminalvårdsmyndigheten Norrköping Verksamhetsplan 

2002-2004.

fald på myndighetsnivå. Denna nivå kan 

ses som en ”mellannivå” mellan centrala 

direktiv och den praktik som skapas på 

praktisk ”mikronivå” och allmänt vill vi 

påstå att en förankring på en sådan nivå 

ofta är en förutsättning för ett gott utfall 

på praktisk nivå. Kapitlet har visat att de 

tre kriminalvårdsmyndigheterna i sina 

lokala dokument uttrycker en ambition 

och vilja att implementera ett arbete med 

etnisk mångfald inom den egna myndigheten. 

Samtliga tre myndigheter ger även 

exempel på hur ett sådant arbete kan ta 

sig praktiskt uttryck, bland annat hur 

rekryteringsprocesser kan utformas. 


- 42 - 

Etnisk mångfald inom personalstyrkan 

motiveras bland annat med grund i ett 

specifikt kompetensbehov, Eskilstunamyndigheten 

är exempelvis i behov av 

”kunskaper, erfarenheter och perspektiv 

från andra länder och kulturer” och Norrköpingsmyndigheten 

kräver ”en bredare 

och djupare språk och kulturkompetens”. 

I följande kapitel är ambitionen att 

fånga upp och spegla några av de röster 

om ”etnisk mångfald” som hörs på 

”mikronivå”, detta i form av intervjuer 

med personal vid olika verksamheter 

inom kriminalvården, främst personal i 

olika befattningar inom anstaltsverksamheten.


KRIMINALVÅRDENS PERSONAL OM ETNISK MÅNGFALD 

I detta kapitel tar diskussionen fasta på 

intervjuer med personal och deras syn på 

etnisk mångfald i kriminalvården. Intervjuer 

har genomförts med personal i olika 

befattningar inom kriminalvårdens olika 

myndigheter och fokus har främst legat på 

anstaltsverksamhet. Personerna som intervjuats 

har varierande befattningar såsom 

vårdare, programledare, kriminalvårdsinspektörer 

och högre chefer. 61 Det allmänna 

intrycket av intervjuerna är att 

etnisk mångfald just i relation till en 

diskussion om personalrekrytering är en 

”tacksam” ingång till det övergripande 

temat om hur kriminalvården hanterar 

etnisk och sociokulturell mångfald. Med 

det menar vi att ämnet etnisk mångfald 

och kriminalvårdens hantering i övriga 

diskussioner som berör klienterna mer 

direkt – ifråga om t.ex. vård, behandling 

och utbildning – här är mer svårfångat 

och med en sådan jämförelse är denna 

”personalingång” mer ”öppen”. 

Sammanfattningsvis kan påstås att 

samtliga informanter uttrycker åsikten att 


svenskt är ett positivt och värdefullt tillskott 

till personalstyrkan. En av informanterna 

betonar sin verksamhets ökade 

rekrytering av ”invandrarpersonal” och 

den ”jättetillgång” detta innebär. Dock 

varierar informanternas svar på hur och på 

vilket sätt rekryteringen är värdefull samt 

61 Vi vill här påpeka att informanterna har givits 

fingerade namn samt att deras arbetsplats inte har 

namngetts, med syftet att de ska förbli anonyma. 

- 43 - 

svaren präglas i detta sammanhang ofta av 

en viss tveksamhet. Samma informant 

som anser att ”invandrarpersonal” är en 

tillgång svarar på frågan om vilken praktisk 

nytta dessa har: 

Kalle: ”-…Eeehh,…, det är ju bra, 

dom tillför ju någonting nytt och dom 

kan ju, antingen att man matchar, att vi 

har en forn-jugoslav som jobbar hos oss 

och han får ju naturligtvis bra kontakt 

med dom som kommer från forna Jugoslavien 

för dom har ett gemensamt språk 

men sen också att invandrare ser att det 

jobbar invandrare här, det kan ju 

stärka upp respekten, för oftast det kan 

ju finnas ett visst motstånd, att ’du din 

jävla svenne, vem tror du att du är’.” 

Som ett allmänt exempel på nyttan av ”invandrarpersonalens” 

kompetens berättar 

han en historia om en vårdare med invandrarbakgrund 

som jobbade på häktet i 

Göteborg. 62 Kontentan av historien är att 

denne man, tack vare sitt ursprung och sin 

”kultur”, kunde hjälpa en intagen landsman 

att reda ut vissa ”kulturella missförstånd”. 

En annan informant menar att kriminalvården 

inte riktigt var beredd på att det 

skulle uppstå behov av personal med 

annat etniskt ursprung än svenskt och att 

de i dagsläget upplever de positiva aspekterna 

av denna sammansättning: 

Lars: ”- Det är som jag sa tidigare, 

man var inte förberedd när det kom till 

62 Jämför med artikel ”Andra rötter ett stort plus. 

Göteborgshäktet satsar aktivt på mångfald”, i Runt 

i Krim, nr. 10, december, 2000.

att ha vårdpersonal utav den etniska 

bakgrunden. Det tycker ju jag är en 

fördel på något sätt va, när vi träffar 

iranska eller jugoslaviska killar så tror 

jag att, jag känner att det är en trygghet 

att ha personalen med. Det har inte vi 

varit beredda på, men det håller vi på 

och jobbar in. Den delen tror jag är 

viktig inom kriminalvården, att man får 

även mångfald när det gäller personalsidan. 

Sen kanske det inte går att göra 

så att man flyttar över allihop på en 

gång, säg att det är 75 procent invandrare 

idag, det betyder att det nästan bara 

skulle vara en 25 procent svenska killar 

här va. Så är det ju inte heller riktigt 

va, vissa invandrare är ju jätteduktiga 

på att prata svenska och har bott här i 

hela sitt liv. Men jag tror att det är bra i 

vissa lägen, man är inte beredd på dom 

här sakerna, deras kultur, vi kan inte 

den riktigt va, vi vet inte hur man gör. 

Dom är ju högljudda ibland, dom pratar 

så med varandra, och då är det skönt att 

veta att man har någon personal som 

man kan stämma av det här ibland med 

på nåt sätt. Man skäller inte på varandra 

och är arga men vi har det här 

tonläget.” 

Ytterligare en informant bland personalen 

poängterar värdet av personal med annat 

etniskt ursprung än svenskt, med kommentaren 

att: 

Sara: ”- Och där kan man också tänka 

sig att det här med utländsk härkomst 

skulle ha betydelse, för det har vi ju 

märkt av vår personal som kommer 

någon annanstans ifrån, jag tänker 

speciellt på Iran, en iransk man som vi 

har som vårdare här som har, där dom 

här iranska intagna har en helt annan 

respekt för honom än vad dom har för 

oss, för att dom pratar precis samma 

språk och då menar jag inte persiska 

utan det kulturella språket skiljer./…/ 

/…/ men när vi började att anställa 

personal av utländsk härkomst så 

kunde man se tendenser på viss personal, 


- 44 - 

inte rent rasistiskt men ”jaha, ojdå, ska 

vi ha personer som inte är svenskar…”, 

som hade jobbat här länge och det hade 

ju inte funnits någon personal som inte 

var svensk. Men nu har vi ju ca 10 

stycken som kommer från oerhört varierande 

världsdelar och det är ju med dom 

som med dom intagna, en del är ju födda 

här fast dom har kanske utländska 

föräldrar, språkkunskaperna har dom 

oftast och så finns det dom som kommit 

för tio år sen. Det har fullständigt lagt 

sig och det blev aldrig något stort av det, 

men jag tyckte att jag såg på vissa att… 

men det blev aldrig något av det och nu 

är dom väldigt uppskattade i stället och 

är klart en del av personalgruppen och 

det uppfattas som väldigt positivt det här 

med kulturförståelsen och språkkunskapen. 

Catarina: - Hur yttrar det sig rent 

praktiskt? 

Sara: - Ibland kan det ju vara en kille 

som är jugoslav, serb, kroat eller vad 

han nu är för någonting, men som pratar 

serbokroatiska i varje fall, som är lite 

hängig eller ledsen alternativt aggressiv, 

dum, då är det ju faktiskt så att det 

kan vara lättare i det läget att nån som 

kan hans språk pratar med honom för 

att förstå vad det är som har trasslat till 

sig. Det kan vara också så i den här 

intagnes hemförhållanden på ett eller 

annat sätt som kan vara mycket lättare 

för en som har samma kultur själv att 

förstå det.” 

Språkkunskapen som personal med annat 

etniskt ursprung än svenskt besitter är 

värdefull. Tydligt är även att kulturen tillskrivs 

ett stort värde. Informanterna talar 

i termer av kulturförståelse, det kulturella 

språket, samma kultur samt kulturell kompetens. 

I de sammanhang som det talas om 

språk- och kulturförståelse/kunskap förekommer 

ofta begreppet matchning. I de 

flesta intervjuer talar informanterna om

att det ofta sker en medveten matchning 

mellan personal, exempelvis mellan vårdare 

eller kontaktman och klient, där denna 

matchning baseras på nationalitet eller 

kultur. Kultur tycks i detta sammanhang 

användas synonymt med nationalitet. 

Denna matchning anser generera förtjänster 

bland annat i kommunikation och 

förståelse, såväl språklig som kulturell, 

vilket i förlängningen underlättar det vardagliga 

arbetet. 

Termer som språk, kultur, kulturell 

kompetens och matchning har genomgående 

förekommit i intervjudiskussionerna 

för att beteckna de förtjänster som 


svenskt har eller bidrar med. I samband 

med dessa teman talas även om kulturkrockar. 

Två informanter menar att: 

Åke: ” - En liten vinst tycker jag dock 

är att vi har fått in personal med invandrarbakgrund 

som jobbar. Alltså 

dom har i alla fall, dom gör att man 

kan förstå lite andra, hur man tänker. 

Det blir ju kulturkrockar också… 

Catarina: - Hur kan det ta sig uttryck? 

Åke: - Ja, kulturkrockar, det är så 

känsligt att prata om ibland men det är 

ju inget snack om att dom här killarna 

som kommer från vissa andra kulturer 

har jäkligt svårt att jobba med när det 

kommer en ung kvinnlig vårdare och 

säger åt dom. Det blir ju en kulturkrock, 

därför att dom klarar inte det. 

Olle: - Det har med, respekt för dom är 

ju i mångt och mycket ett väldigt 

konstruerat begrepp. Respekt för dom är 

ju att man ska, att dom är coola och 

gärna att man är rädd. Och kommer då 

en tjej… I många av dom här samhällena, 

nu är det viktigt att inte generalisera 

men, alltså där har ju kvinnor en 

annan roll och definitivt inte ska tala 

om vad den här killen ska göra och det 


- 45 - 

blir ju en ganska fundamental kulturkrock. 

Och då gäller det ju så att säga 

att arbeta med det hela tiden. Vi har ju 

väldigt mycket kvinnor som jobbar här 

och vi försöker ju att jobba med att få in 

invandrare. Det har varit väldigt lyckat. 

Åke: - Dom för ju in, dom har ju också 

den här kulturkompetensen. Alltså vi 

har ju invandrare från forna Jugoslavien, 

arabiska länder, Polen, Finland och alla 

möjliga länder. Det är svårt att specificera 

allting men det uppstår ju ofta 

kulturkrockar där vi inte förstår hur 

man beter sig. Bara ett enkelt sätt som 

att vissa av dom här killarna kan ju 

skrika och gapa och bli förbannade och 

sen går det över. Och det är ju inte 

riktigt förenligt med hur vi som svenskar 

gör, vi drar ju gärna på saker. Men att 

man lär sig att förstå det här, förstå hur 

dom fungerar. Det innebär ju inte att vi 

förändrar men vi försöker ju att ha 

våran struktur som vi vill ha men att 

man kan förstå hur det fungerar. Jag 

har i varje fall lärt mej mycket, hur dom 

fungerar, hur dom tänker, det är 

annorlunda. Många av dom här killarna 

lever i två världar, dom lever ju i en 

värld, deras familj som har med sig 

kulturen då från sitt hemland, där dom 

har den familjen som upprätthåller en 

tradition och kultur från ett land. Men 

sen så lever dom faktiskt inte i svenska 

samhället utan dom skapar sig nån egen 

i svenska samhället… 

Olle: - En subkultur… 

Åke: - Aaa, och den stämmer inte 

överens med vare sig familjens kultur 

eller våran kultur, det är en krock åt 

flera håll och det är det som jag tror gör 

det så väldigt svårt att få dom här 

killarna att inrätta sig så att säga, dom 

har levt i en egen värld med många 

märkliga regler.” 

Dialogen ovan speglar ganska klart vad 

som är genomgående i intervjun; för-

tjänsten av personal med utländsk bakgrund, 

språkkunskaper, kultur, kulturkompetens, 

(kulturell) matchning och kulturkrockar. 

Sammantaget visar detta på olika 

föreställningar om individers ursprung i 

relation till ”kulturen”, en reflektion som 

kommer att följas upp i rapportens avslutande 

del. Dialogen tydliggör även något 

av en paradox just vad gäller ”kultur”. 

Samtliga informanter, även de två i ovanstående 

dialog, tycks mena att personal 

och klienter med samma etniska ursprung 

har samma kultur och att sådan personal 

därmed har lättare att arbeta med och 

möta dessa klienter. Samtidigt uttrycker 

informanterna i dialogen (vilket även har 

stärkts genom övriga exempel), att dessa 

klienter har en egen kultur, en (antagligen 

kriminell) subkultur som varken överensstämmer 

helt med den svenska kulturen 

eller familjens hemlandskultur. Dessa 

klienter anses alltså leva i en egen värld 

med egna regler som varken passar i den 

”svenska” eller ”hemlandets” ”kultur”. 

Ytterligare ett exempel kan spegla detta: 

Olle: ”- Sen är det ju en annan kultur 

som killarna kommer ifrån. Det är ju 

min personliga uppfattning, när jag 

pratar med många, att dom har valt ett 

utanförskap, dom känner sig inte delaktiga 

i det här samhället, dom lever 

inte efter samma normer och värderingar 

som du och jag gör, dom lever av dom 

normer och värderingar som är satta av 

gänget där dom bor. Det är väldigt svårt 

att beskriva men när man pratar med 

dom så förstår man att dom lever i en 

annan värld, dom har ställt sig utanför 

samhället. Det är väldigt mycket 

kriminalitet, det startar väldigt tidigt.” 

Paradoxen ligger i att matcha personalens 

”kultur” med klienternas ”kultur” utifrån 

den gemensamma nämnaren att de delar 

samma nationalitet eller hemland, samtidigt 

som man slår fast att klienterna 


- 46 - 

lever efter och i en egen subkultur som 

varken sammanfaller med den ”svenska 

kulturen” eller med ”hemlandets kultur”. 

Frågor som måste ställas är om kulturell 

matchning egentligen är möjlig? Om ”kultur” 

går att avgränsa på detta sätt samt om 

man automatiskt kan härleda klienternas 

beteende till deras ”hemlandskultur”? 

Kommer arbetet automatiskt att underlättas 

om personal med viss kulturkompetens 

matchas med vissa klienter, eller, 

om man som informanterna i ovanstående 

dialog tycks mena, måste ta hänsyn 

till en viss subkultur? Återigen kommer 

det ytterst att handla om vilka föreställningar 

om kultur och ursprung som föreligger. 

Diskussionen i detta kapitel visar på 

något som kan tolkas som ett visst behov 

av specifik kunskap och kompetens (kulturell 

och språklig sådan), uttryckt genom 

den personal som kriminalvården rekryterar 

samt nyttan med denna personal. 

Detta behov pekar även på hur kriminalvården 

hanterar dess klienter, eller i varje 

fall vilken förställning man har om dessa 

klienter, deras behov och hanteringen av 

dessa. Därmed kan vi säga att genom 


ursprung än svenskt så speglas kriminalvårdens 

behov, föreställningar om klienternas 

behov samt föreställningar och 

praktiker om hur dessa ska hanteras. 

Ytterst kommer detta behov att 

handla om ett förställt kulturellt sådant 

och hur myndigheten och i förlängningen 

samhället föreställer sig etnisk och kulturell 

tillhörighet.


SLUTDISKUSSION – KULTUR OCH URSPRUNG, LIKHET OCH 

OLIKHET 

Som en avslutning på denna rapport kommer 

tidigare material och diskussioner 

kortfattat att sammanfattas och jämföras. 

Summeringen kommer främst att fokusera 

på och utmynna i en diskussion om 

relationen mellan kultur och ursprung. I 

anknytning till de slutsatser som presenteras 

kommer ytterligare reflektioner och 

frågeställningar att resas. En central fråga 

är vilka föreställningar och värden som 

sätts i förgrunden i kriminalvårdens mångfaldsarbete 

samt vilka eventuella konsekvenser 

detta får. Rapporten avslutas med 

en jämförelse av dessa resultat och övriga 

aspekter av ”etnisk mångfald” som framkommit 

under arbetet med tidigare arbetsrapport 

och föreliggande studie. Fokus 

ligger här på en diskussion om likhet och 

olikhet i relation till etnisk mångfald och 

ambitionen är att tydliggöra att det tycks 

förekomma olika föreställningar om 

etnisk mångfald inom kriminalvården beroende 

på från vilket perspektiv man 

närmar sig frågan och att detta bör uppmärksammas 

för vidare diskussion. 

KRIMINALVÅRDENS ETNISKA 

MÅNGFALD 

”Klientens kulturella och etniska 

intressen och behov skall så långt det är 



åsikter.” 63 

63 Kriminalvården, Etik för kriminalvårdens 

personal. 

- 47 - 

Detta citat ur kriminalvårdens etiska riktlinjer 

har varit en central utgångspunkt för 

denna studie. Som tidigare nämnts aktualiserar 

formuleringen en rad intressanta 

frågeställningar som bland annat berör 

praktik samt de gränsdragningar som görs 

med hänsyn till denna praktik och dess 

riktlinjer. Ur ett perspektiv kan kriminalvårdens 

rekrytering av personer med 

annat etniskt ursprung än svenskt, ur olika 

aspekter ses som ett led i uppfyllandet av 

de ambitioner som citatet anger. Utifrån 

rapportens framställning kan det sammanfattningsvis, 

trots vissa skillnader i framförande 

och styrka, slås fast att ”etnisk 

mångfald”, ur ett ”personalperspektiv”, 

återfinns i såväl centrala styrdokument, 

lokala myndighetsdokument, centrala och 

lokala utbildningsinsatser, i centrala och 

specifika projekt för etnisk mångfald samt 

inte minst i positiva utsagor från personal 

inom kriminalvården. I samtliga dessa 

källor har det tecknats inte bara en bild av 

föreställningar och behov av personal 

med annat etniskt ursprung, utan även en 

bild av kriminalvårdens klienter, klienternas 

behov och hur man hanterar dem. 

Därmed kan vi påstå att de förtjänster och 

konsekvenser som ”etnisk mångfald inom 

personalen” genererar kan tolkas i linje 

med kriminalvårdens etiska visioner. I 

flera fall, såväl uttryckt i dokument som i 

personalintervjuer, förs åsikter fram som 

pekar mot en föreställning om att klienters 

”kulturella och etniska intressen och behov 

tillvaratas” genom en etniskt heterogen

personalstyrka. Det ligger inte i rapportens 

syfte att argumentera för eller emot 

något sådant påstående men däremot kan 

frågor om etniskt ursprung, kultur och 

kulturell tillhörighet i relation till individer, 

diskuteras på en mer övergripande nivå 

med utgångspunkt i kriminalvårdens praktik 

kring etnisk mångfald. 

Slutsatsen av projektrapporterna 

”Etnisk mångfald i kriminalvården” har i 

denna rapport setts i relation till de föreställningar 

om klienter och personal med 

annat etniskt ursprung än svenskt som 

tycks vara rådande. De förra ses i termer 

av problem och de senare ses i termer av 

lösning på just dessa problem. Både problem 

och problemlösning grundas således 

på antagandet om en annorlunda kultur 

hos de individer som har annat etniskt ursprung 

än svenskt. Denna konklusion 

stämmer väl in också på de föreställningar 

som intervjuerna speglar. Genomgående, i 

såväl ”projektrapporterna” som i intervjuerna 

för föreliggande rapport, ser 

kriminalvården personer med annat 

etniskt ursprung än svenskt som en 

attraktiv arbetskraft. Motiv till att rekrytera 

personer med annat etniskt ursprung 

än svenskt tycks främst vara att kriminalvården 

är i behov av dessa personers 

kulturella och språkliga kompetens och 

med en sådan utgångspunkt talas ofta om 

matchning mellan personal och klienter 

baserad på förment kulturell tillhörighet. 

Dessa aspekter återfinns inte bara i intervjuer 

och i rapporteringen av projektet 

Etnisk mångfald i kriminalvården utan i 

varierande grad även i kriminalvårdens 

centrala och lokala styrdokument. I Norrköpingsmyndighetens 

mångfaldsplan 

finns exempel på sådan matchning; ”I samband 

med planering och genomförande av uppdrag 

skall arbetsuppgifterna fördelas med beaktande 

av etniskt ursprung och kulturell bakgrund.” 


- 48 - 

I stort tycks mycket av diskussionen 

om personal och klienter med annat 

etniskt ursprung än svenskt grunda sig på 

en föreställning om att dessa individer utifrån 

ett gemensamt ”ursprungsland” delar 

samma språk och kultur, en kombination 

som ska underlätta kommunikationen, 

den språkliga, praktiska och även känslomässiga 

förståelsen. 

Förståelsen av etnicitetsbegreppet är 

ofta förknippad med synen på kultur och 

kultur är inte sällan ett vanligt kriterium 

vid särskiljandet av en etnisk grupp. Utgångspunkten 

för studien är dock att 

kultur inte kan tolkas som en enhetlig och 

slutgiltig produkt av fastställda symboler 

och meningar. Det kan inte heller förutsättas 

att med ett visst etniskt ursprung 

följer en viss kultur. För vad menar man 

egentligen med kultur? Är kultur ett fast 

och över tid oföränderligt fenomen som 

individen alltid bär med sig eller är det 

något som försvinner om det utsätts för 

olika påverkan? Definitionen och förståelsen 

av kultur varierar beroende på perspektiv 

och förhållningssätt. I denna 

studie förstås kultur liksom etnicitet som 

ganska föränderliga attribut och praktiker 

som hänger samman med en rad sociala 

processer. Kultur kan inte oproblematiserat 

förstås som en grund för etnicitet, 

etniska grupper eller etniskt ursprung. 

Samtidigt används kultur som ett slags 

referent för att markera tillhörighet på 

båda sidor om en social gräns. Ett sådant 

perspektiv innebär således att kultur ses 

som en repertoar av traditioner, normer 

och värderingar, vilka kan påverka individen 

i varierande grad beroende på vilken 

situation denne befinner sig i. 64 I relation 

till olika förhållningssätt kan det även 

64 Billy, Ehn, ”Etnicitet – symbolisk konstruktion 

av gemenskap”, i Kultur och erfarenhet. Aktuella teman 

i svensk etnologi, Billy Ehn (red.), (Stockholm, 1996).

ifrågasättas om man talar om en kultur 

eller flera kulturer, om kultur överhuvudtaget 

oproblematiskt går att avgränsa samt 

om kultur alltid verkligen refererar främst 

till etniskt ursprung och inte till aspekter 

som har att göra med skillnader i 

exempelvis kön, socioekonomisk position 

eller ålder och generation. 

Ovanstående frågor är viktiga att belysa 

innan man kan tala om vad etnisk 

mångfald och kultur i relation till matchning 

mellan personal och klienter innebär. 

Inte minst därför att det annars finns en 

risk att positiva ansatser i förlängningen 

kan ge negativa konsekvenser. Med detta 

menas att ett perspektiv som gör ett 

enkelt samband mellan kultur och etniskt 

ursprung kan komma att låsa fast individer 

i grupper och därmed påverka individernas 

villkor. Risken blir här uppenbart 

att man gör sig skyldig till såväl kulturalisering 

som essentialisering; d v s att individer 

betraktas i huvudsak som etniska 

och kulturella representanter. Detta kan 

göra att individen i vissa fall endast förstås 

utifrån sitt förmenta etniskt ursprung och 

i relation till sin ”kulturella grupp” snarare 

än som en individ med en mängd olika 

tillhörigheter och med en stor beteenderepertoar. 

I förlängningen kan ett sådant 

förhållningssätt komma att skapa, upprätthålla 

och förstärka en (ytterligare) uppdelning 

mellan t.ex. ”svenskar” och ”invandrare” 

– mellan vi och dom – en 

diskussion som i relation till kriminalvård 

kan komma att få negativa konsekvenser 

genom ofta felaktiga (och diskriminerande) 

föreställningar. 

Som avrundning till diskussionen om 

kultur och ursprung förtjänar en tidigare 

nämnd reflektion att lyftas fram, en aspekt 

som anknyter till och problematiserar 

ovanstående fråga om vilken ”kultur” man 

egentligen talar om och om det alltid 


- 49 - 

handlar om en kultur baserad på etniskt 

ursprung. Här syftas alltså på intervjudialogen 

mellan två kriminalvårdare, i 

vilken de talar om svensk kultur, familjens 

hemlandskultur och även en tredje alternativ 

subkultur. I dialogen syns en klar 

paradox, då vårdarna dels menar att 

kriminalvården ska matcha personal och 

klienter med samma etniska ursprung för 

att de anses ha samma kultur, samtidigt 

som det även anses att klienterna har en 

kultur som varken kan likställas med en 

svensk kultur eller med ett visst hemlands 

kultur, utan som måste ses som en (kriminell) 

subkultur någonstans mitt emellan. 

Även om vårdarna, som de uttrycker sig i 

intervjun, på ett sätt motsäger sig själva, så 

sätter de fingret på en väldigt viktig punkt 

som gör att man måste ifrågasätta sina 

föreställningar om kultur och även öppna 

för vidare problematiseringar. Deras 

exempel visar att man inte kan utgå från 

en självklar matchning mellan kultur och 

ursprung och inte heller mellan personal 

och klienter med samma etniska ursprung 

– bland annat därför att de inte självklart 

delar samma kultur mer än vad 

”svenskar” och ”invandrare” gör. 

OLIKA TYPER AV ETNISK 

MÅNGFALD 

Den övergripande frågeställningen för 

projektet ”Kriminalvård och etnicitet” är 

hur kriminalvården hanterar och förhåller 

sig till etnisk och sociokulturell heterogenitet. 

I denna studie ligger fokus på personalrekrytering 

som en uttalad strategi 

för etnisk mångfald bland kriminalvårdens 

personal. Genom detta perspektiv fångas 

indirekt även hur kriminalvården hanterar 

etnisk mångfald bland klienter. Det vill 

säga personalens praktik tar sin utgångspunkt 

i klienthantering och föreställningar 

om personalen säger därmed något om

föreställningar om och hantering av 

klienter. Redan inledningsvis (med hänvisning 

till vår arbetsrapport), slog vi fast 

att ett sådant personalperspektiv är ett 

tacksamt förhållningssätt för att även 

närma sig frågor rörande uppfattningar 

och hantering av kriminalvårdens klienter. 

Kortfattat kan mångfaldsfrågan liknas vid 

en entré med olika dörrar och ingångar, 

som alla så småningom leder till samma 

mål, fast där man stöter på olika berättelser 

beroende på ingång. Med utgångspunkt 

i denna metafor och erfarenheter 

från vår studie diskuteras i nedanstående 

hur olika föreställningar presenteras 

beroende på hur och i vilket sammanhang 

de ventileras. Således är ambitionen 

med följande diskussion att tydliggöra 

att det till synes förekommer varierande 

föreställningar om etnisk mångfald 

beroende på vilken ingång man har i 

frågan. Man kan säga att olika ingångar till 

ämnet etnisk mångfald i kriminalvården 

ger olika bilder av föreställningar och 

praktiker som berör etnisk mångfald. De 

föreställningar som aktualiseras i ett 

”personalperspektiv” verkar i jämförelse 

med andra ingångar visa på att det i 

kriminalvården tycks finnas olika specifika 

diskurser och föreställningar om etnisk 

mångfald och hur denna hanteras, som 

också gränsar till och knyter an till andra 

praktiker inom kriminalvården. En fråga 

som kan resas i relation till kriminalvårdens 

perspektiv på etnisk mångfald, kultur 

och etniska grupper är hur man i praktiker 

av behandling, vård, utbildning etc. på 

olika sätt hanterar och förhåller sig till 

”individer” och ”grupper”. 

Genomgående i denna studie är att 

kriminalvårdens prat och text om rekrytering 

av personal med annat etniskt ursprung 

än svenskt, på olika sätt signalerar 

en föreställning om att klienter (och då 


- 50 - 

även personal) med annat etniskt ursprung 

än svenskt (oftast) är (kulturellt) 

annorlunda. Detta tar sig uttryck bland 

annat i en diskussion om ”problem”, 

”kulturkrockar”, olika ”behov” som ofta 

har kulturella och språkliga laddningar. 

Denna bild av klienter har tydliggjorts 

genom och i relation till personal och diskussioner 

om denna personal. Anlägger man 

däremot ett ”rent” klientperspektiv på 

”etnisk mångfald” – hur personal i diskussioner 

som direkt rör klienter inom 

kriminalvården – med fokus på exempelvis 

hantering av klienter med annat etniskt 

ursprung än svenskt vad gäller utbildning, 

vård och behandling, framkommer en 

annan föreställning. I flera fall kommer 

det istället att handla om likhet och som 

en informant uttrycker det: 

”Här är, behandlas, alla lika oavsett 

var man kommer ifrån. Vi bryr oss inte 

så mycket om var dom kommer ifrån. 

Det är samma arbete oavsett om man är 

svensk eller invandrare.” 

I detta sammanhang är det, till skillnad 

från i tidigare exempel, likheter som betonas 

eller i varje fall lika behandling. I 

undersökningen har det genomgående 

framkommit att personal är av den allmänna 

och direkta uppfattningen att ”man 

i arbetet inte gör någon skillnad och att alla 

behandlas likadant”. Detta gäller allmänt i 

arbetet med klienter och inom såväl utbildning 

som vård och behandling. Hur 

ska det tolkas att det i diskussioner om 

personal och etnisk mångfald tydliggörs 

en klar föreställning om annorlundahet, 

olikhet och skillnader baserat på etniskt 

ursprung och kultur, medan det i direkta 

diskussioner om klienter betonas ”likhet 

och att alla är lika”? Helt klart visar det på 

en motsägelsefull och paradoxal inställning 

och att vissa föreställningar är präglade 

av det sammanhang och den kontext

som de uttalas i och refererar till. Är det 

helt enkelt fråga om att uttrycka någon 

sorts politisk korrekthet när man upplever 

sig kunna säga vad, och i så fall vad beror 

denna på? Eller är det så att kriminalvården 

faktiskt ser skillnader mellan 

klienter med olika bakgrund men inte vill 

eller kan göra skillnad i hanteringen? Vi 

kan självklart inte besvara dessa frågor här 

men några intressanta frågeställningar kan 

vara värd en fortsatt granskning; exempelvis 

om det är önskvärt att behandla alla 

lika eller om också det innebär en kränkning 

mot en persons individualitet? Handlar 

det om en normativ likhet som praktisk 

utgångspunkt, utifrån vilka grunder 

läggs i så fall en sådan norm och vad 

händer med dem som skiljer sig från 

normen? En annan fråga är vad som 

egentligen ses som diskriminering? Är likhet 

i hantering eller är olikhet i hantering 

diskriminerande för individen? 

Här kommer ytterst att handla om 

vilken syn som anläggs på individer och 

grupper och i detta sammanhang rör det 

sig främst om ”individer och grupper med 

annat etniskt ursprung än svenskt”, vilket 

gör att det även till stor del här även 

kommer att handla om relationen mellan 

ursprung och kultur. En allmän reflektion 

handlar om vilka kriterier som sätts i förgrunden 

vid gruppformeringar – vare sig 

det handlar om personal eller klienter – 

och som skapar vad som uppfattas som 

gemensam ”kultur”; etniskt ursprung, livsbana, 

generation, socioekonomisk position 

eller könstillhörighet? 

Som den inledande teoretiska diskussionen 

anger vill vi med denna studie 

bland annat uppmärksamma gemensamma 

institutioners roll i eller förhållande 

till etnicitetsprocesser och således 

också hur kriminalvården relaterar sig till 

diskurser om ”Den andre”. En förutsätt- 


- 51 - 

ning för att närma sig en förståelse av 

detta är att studera hur ”invandrare” eller 

den ”etniska Andre” kommer in i det 

institutionella tänkandet och hur invandrare/etniska 

minoritetsklienter föreställs 

och hanteras genom den praxis av begrepp, 

definitioner och institutionella 

procedurer som finns inom kriminalvårdens 

praktik. Utifrån denna studie kan vi 

säga att ”invandraren” eller den ”etniska 

Andre” speglas genom föreställningar om 

och strategier för ”etnisk mångfald i personalrekrytering”. 

I studien har visats hur och framförallt 

i vilka sammanhang som etnicitet blir relevant, 

att fokus varierar beroende på kontext, 

samt att etnicitet skapas som ett 

fenomen som får sin betydelse i relation 

till andra, i detta sammanhang betonat 

genom kultur, kulturell kompetens, annorlundahet, 

olikhet och skillnader. 

Kriminalvården har en klar ambition 

om en etnisk mångfaldig personalsammansättning, 

något som man även 

förankrat och genomfört i praktiken. 

Denna utveckling är värd att uppmärksamma 

och även att ta lärdom av i positiv 

mening. Samtidigt är en fortsatt reflektion 

en nödvändighet, främst för att inte fastna 

i och upprätthålla de allmänna föreställningar 

om ”invandrare”, ”svenskar”, 

”kultur” och ”ursprung” som lätt kan 

skapas när människor i sociala sammanhang 

försöker att ordna sin verklighet. 

En fortsatt reflektion och gemensam 

diskussion om föreställningar om ursprung, 

kultur, kulturell kompetens – men 

också övriga faktorer såsom könstillhörighet, 

socioekonomisk position, generation 

och sexuell läggning – kan göra kriminalvården 

till en än mer, på flera sätt, mångfaldig 

praktik.

REFERENSER 

Kriminalvårdsmaterial: 

Hallberg, Christina, (Allmentor AB), 

Söker: Personal till kriminalvården, gärna med 

utländsk bakgrund. Rapport om kompetens, 

attityder, hinder och möjligheter för att möjliggöra 

målet att öka antalet anställda med utländsk 

bakgrund inom kriminalvården, (december, 

1997). 

Kriminalvården, KVVAF 2001:1, 

Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter och allmänna 

råd om anställning. 

Kriminalvården, Visionen ”Bättre ut”. 

Kriminalvården, Arbetsgivarpolitik i 

Kriminalvården, (1998). 

Kriminalvården, Kriminalvårdens strategiska 

verksamhetsinriktning, (2002). 

Kriminalvården, Etik för kriminalvårdens 

personal. 

Kriminalvården, Kriminalvårdsstyrelsens verksamhetsplan, 

år 2002-2004. 

Kriminalvården, Kriminalvårdsstyrelsens 

planeringsdirektiv, 2002-2004. 

Kriminalvården, Etnisk mångfald i kriminalvården, 

rapport 1998. 

Kriminalvården, Etnisk mångfald i kriminalvården, 

slutrapport 1998. 


- 52 - 

Kriminalvården, Kriminalvårdens officiella 

statistik 2001, (2002). 

Kriminalvården, Kriminalvårdens strategiska 

verksamhetsinriktning 2002 (2002). 

Runt i Krim, ”Andra rötter ett stort plus. 

Göteborgshäktet satsar aktivt på mångfald”, nr. 

10, december 2000. 

Information från Kriminalvårdens 

officiella hemsida: www.kvv.se 

Internt material Kriminalvården: 

Material från kriminalvårdens intranät 

Dokument från lokala kriminalvårdsmyndigheter, 

exempelvis mångfaldsplaner 

Dokument rörande kriminalvårdens utbildning, 

KRUT, samt arbetsmaterial om 

utbildning 

Övrigt material: 

Intervjumaterial från intervjuer genomförda 

med personal på olika befattningar 

inom kriminalvården, främst inom 

anstaltsverksamhet. 

Arbetsrapport som innefattar en kartläggning 

genomförd inom ramen för projektet 

”Kriminalvård och etnicitet” (2002). 

Denna arbetsrapport innehåller grundlig 

kartläggning och genomgång av rapporter 

och övrigt material producerat inom 

kriminalvårdens verksamheter. 

Arbetsrapporten har i denna studie används 

som grundläggande bakgrundsmaterial 

med syfte att ge en övergripande 

bild av kriminalvården.

Övriga referenser: 

Alm, Daina, Fördel mångfald (Uppsala, 

1999). 

Barth, Fredrik (red.), Ethnic groups and 

boundaries (Oslo, 1994). 

De los Reyes, Paulina, Var finns mångfalden 

(Stockholm, 2000). 

Ehn, Billy, ”Etnicitet – symbolisk konstruktion 

av gemenskap” i Kultur och 

erfarenhet. Aktuella teman i svensk etnologi, 

Billy Ehn (red.), (Stockholm, 1996). 

Integrationsverket, Mångfald som verksamhetsstrategi 

(Norrköping, 2001). 

Iseskog, Tommy, Diskriminering i arbetslivet 

(Knivsta, 1999). 


- 53 - 

Johansson, Rune, ”Etnicitetens grunder. 

Etnicitet som konstruktion och process”, 

i Etnicitetens gränser och mångfald, Erik 

Olsson, (red.), (Stockholm, 2000). 

Näringsdepartementet, Mångfaldsprojektet, 

Ta tillvara mångfalden! 

(Stockholm, 1999). 

Svensk författningssamling 1999, Lag 

(1999:130) om åtgärder mot etnisk 

diskriminering i arbetslivet. 

Westin, Charles, (red.), Mångfald som vision 

och praktik. Utvärdering av sex företag och 

organisationer, Integrationsverkets 

rapportserie 2001:05 (Norrköping, 2001).


- 54 -


DELSTUDIE 

ETNISK TILLHÖRIGHET OCH PERMISSIONER, 

REGELVERK OCH SUBJEKTIVA BEDÖMNINGAR 

ANNELIE PERSSON KUYLENSTIERNA. 

TEMA ETNICITET 

- 55 -


PERMISSIONER OCH ETNICITET 

Denna studie 65 fokuserar på hur de intagnas 

utevistelse i form av permissioner 

enligt 32 § KvaL hanteras inom kriminalvården. 

Under inledningen av min undersökning 

fann jag att det under de senaste 

åren har skett förändringar i hur permissionssystemet 

tillämpas. En betydande 

åtstramning i praxis har inneburit en 

minskning av antalet permissioner 66 samt 

en utökad kontroll och uppföljning av 

dessa permissioner. Valet att fokusera på 

permissioner grundar jag delvis på ett 

antagande om att verksamheter som 

genomgår förändringar och omstruktureringar 

sannolikt tvingas omvärdera vissa 

handlingar/praktiker, t.ex. rutiner som det 

tidigare kanske inte reflekterats särskilt 

mycket över. Organisationsstrukturer, 

relationer och olika handlingar kan framstå 

i ett nytt ljus, få en ny innebörd och, 

som jag föreställde mig, kanske också 

genererar en del nya frågor rörande etnicitet 

och permissioner. 

Det övergripande syftet med denna 

text är att visa hur personal inom kriminalvården 

förstår och förhåller sig till 

etnisk och sociokulturell heterogenitet i de 

65 Studien ingår som en delstudie i projektet 

”Kriminalvård och etnicitet”. 

66 Enligt KOS 2001 (Kriminalvårdens Officiella 

Statistik) Kap. 4.25. har antalet permissioner enligt 

32 § minskat från 53 391 st. år 1999, till 29 138 st. 

år 2001. Under samma tid har antalet intagna på 

anstalt ökat från 4 093 år 1999 till 4 763 år 2001 

(mättillfälle den 1 oktober båda åren). KOS 2001 

Kap. 4.3. 

- 56 - 

specifika praktiker som är direkt kopplade 

till permissionshandläggandet. Mina övergripande 

frågor har varit om de förändringar 

som genomförts inneburit att 

frågan om etnisk och sociokulturell 

heterogenitet inom kriminalvårdens verksamhet, 

blivit belysta, uppmärksammade 

och fått en ny eller accentuerad aktualitet? 

Är etnisk tillhörighet en faktor som personalen 

på ett eller annat sätt förhåller sig 

till i permissionshandläggandet? Jag kommer 

även att rikta viss uppmärksamhet 

mot personalens allmänna förhållningssätt 

till intagna med utländsk bakgrund, 

grundat på en tanke om att en viss 

inställning kan inverka på de subjektiva 

bedömningar som föregår beslut om 

permissioner. 

Delstudien ingår i en pilotstudie 

och har därmed självklart haft pilotstudiens 

begränsade mål och resurser. 

Den ska inte betraktas som en avslutad 

undersökning, utan som en första kartläggning 

av ett tema väl värd en fördjupning. 

Förhoppningsvis lyckas den lyfta 

fram några olika områden, frågeställningar 

och infallsvinklar som kan fungera som en 

utgångspunkt vid en fördjupad studie. 

METOD OCH MATERIAL 

Studien bygger främst på intervjuer, kompletterade 

med viss dokumentanalys. Som 

de flesta andra praktiker inom kriminalvården 

är permissionshanteringen i stora 

delar reglerad genom lagar, föreskrifter

och allmänna råd. För att sätta mig in i 

regelverket kring permissioner har jag läst 

ett antal dokument av vilka jag närmare 

granskat följande. 

Kriminalvårdens Officiella Statistik 2001 

(KOS) 

1999 års permissionsutredning. Långtidsdömdas 

utevistelser. 

KVVFS 1998:9. Kriminalvårdsstyrelsens 

föreskrifter och allmänna råd om permissioner. 

KVVFS 2002:2. Kriminalvårdsstyrelsens 

föreskrifter och allmänna råd om permissioner. 

Med hjälp av dessa dokument har jag försökt 

att utröna hur Permissionsutredningen 

motiverat de förslag till förändringar 

man lämnat samt i vilken omfattning 

Permissionsutredningens förslag överensstämmer 

med de konkreta förändringar 

som fastslagits i KVVFS 2002:2 – föreskrifter 

och allmänna råd om permissioner. 

67 

Resultatet av detta bildar bakgrund till 

studiens perspektivval vilket grundar sig 

på en föreställning om att dessa förändringar 

har kommit att påverka arbetssituationen 

för anstaltspersonalen och 

livssituationen för de intagna. 68 

I den statistik över permissionsfrekvens 

som presenteras i Kriminalvårdens 

Officiella Statistik 2001 (KOS) är resultatet 

uppdelad i två kategorier. Permis- 

67 Presentation av dokumenten och resultatet av en 

jämförelse dem emellan finns samlat i bil. 1. 

68 Personer som är dömda till fängelse benämns i 

olika sammanhang och i olika dokument som 

klienter, intagna, interner, straffade och fångar. 

Eftersom de dokument jag studerat genomgående 

använder sig av begreppet intagna har jag funnit det 

lämpligt att också använda mig av den benämningen 

i studien. 


- 57 - 

sionsfrekvensen redovisas utifrån de olika 

säkerhetsklasser anstalterna är indelade i, 

dvs sluten respektive öppen anstalt. KOS 

gör däremot ingen uppdelning i utländska 

respektive svenska medborgares permissionsfrekvens. 

Frågan är om resultatet av 

en sådan kategorisering skulle säga oss 

något om kriminalvårdens förhållningssätt 

till etnisk och sociokulturell mångfald i 

själva permissionsförfarandet? En kategorisering 

utifrån medborgarskap skulle 

behöva ställas i relation till en mängd olika 

faktorer som brottstyp, skötsamhet, 

familjesituation, strafflängd, ålder, etc. för 

att ha något egentligt värde. Även om 

man lyckas urskilja och relatera skillnader 

mellan dessa olika faktorer skulle 

resultatet bli svårtolkat. En enskild kvantitativ 

undersökning lämpar sig därför inte 

särskilt väl för en studie som undersöker 

frågor som söker en förståelse för olika 

värderingar och förhållningssätt som inte 

alltid är medvetandegjorda. Det finns inslag 

av ”subjektiva” värderingar i verksamheters/institutioners 

förhållningssätt. 

Till exempel talar man i intervjuerna om 

”en anda” som skulle vara typisk för vissa 

anstalter. Vad den ”andan” får för praktiska 

konsekvenser för personal och 

intagna skulle en kvantitativ undersökning 

sannolikt ha svårt att få grepp om. För en 

fördjupad förståelse och inblick i en specifik 

anstaltskultur och dess förväntningar 

på och därmed formande av specifika 

individer – både intagna och personal - 

krävs en kvalitativ metod, t.ex. intervjuer 

och observationer, som kan fånga uttryck 

för personalens upplevelser, bedömningar 

och förhållningssätt. 

För att få en uppfattning om hur förändringarna 

i permissionsföreskrifterna 

har inverkat på permissionspraxis och om 

detta har aktualiserat frågor kopplade till 

etnicitet har i denna studie tre kvalitativa

intervjuer med personal inom anstaltsvården 

genomförts: 

Inga, rättsvårdshandläggare som 

arbetar på öppen anstalt. 

Lisa, kriminalvårdsinspektör (Kvinsp) 

som arbetar på en sluten anstalt 

(tidigare klass II). 

Michael, kontaktvårdare som arbetar 

på en sluten anstalt (tidigare klass 

II). 69 

Tre intervjuer är givetvis ett mycket begränsat 

empiriskt underlag. Det har dock 

inte varit avsikten att i denna studie dra 

alltför långtgående slutsatser. Samtalen 

med informanterna har syftat till en ökad 

insikt och, som resultat därav, öppna för 

fördjupade frågeställningar vad gäller 

praktiker kopplade till permissioner. 

INTAGNAS UTEVISTELSE – 

INTENTIONER OCH INNEHÅLL 

En av grundtankarna i KvaL, Lagen om 

kriminalvård i anstalt. (1974:203), är att 

anstaltsvistelsen redan från början skall inriktas 

på åtgärder som förbereder den intagne 

för tillvaron utanför anstalten. 

Permissionsinstitutet ses som en viktig del 

i detta arbete och syftar till att den intagne 

ska kunna hålla kontakten med anhöriga 

och andra personer i hans närhet. Det ska 

också utgöra ett betydelsefullt medel för 

att underlätta den intagnes anpassning i 

samhället och för att motverka anstaltsskador. 

70 Det finns i dag ett antal möjligheter 

för de intagna att ha vistelse utom 

69 Jag har av etiska skäl valt att inte använda informanternas 

riktiga namn. Informanterna har därmed 

avidentifierats i rapporten. 

70 Kriminalvårdsstyrelsen, Långtidsdömdas utevistelse, 

1999 års permissionsutredning, s. 15. 


- 58 - 

anstalt och reglerna runt dessa möjligheter 

är beskrivna i KvaL: 

11§ KvaL avser frigång. 

14 § KvaL avser fritidsaktiviteter 

utanför anstalt. 

32 § KvaL avser permissioner. Indelas 

i normalpermissioner, särskilda 

permissioner och lufthålspermissioner. 

71 

33 § avser IÖV-utsluss. (Den s.k. 

elektroniska fotbojan) Det har 

använts inom frivården i några år, 

men sedan oktober 2001 kan elektronisk 

övervakning även tillämpas 

vid anstaltsplacering 

34 § avser placering på i huvudsak behandlingshem 

och familjehem. 

Det finns idag ett antal föreskrifter i 

KVVFS 2002:2 som i detalj styr permissionspraxis. 

När den intagne påbörjar sin 

anstaltsvistelse genomförs en kartläggning 

av ev. kriminell historik, behov, hur eventuella 

tidigare permissioner har förlöpt 

o.dyl. för att utifrån detta göra upp en 

verkställighets-/behandlingsplan, där möjligheten 

till permission är ett moment. 

Förutom information som finns samlade i 

olika dokument kompletteras bilden med 

uppgifter som framkommer i de samtal 

71 Enligt KVVFS 2002:2 har den intagne, efter 

genomgången prövning och avtjänad kvalifikationstid, 

möjlighet att inom ramen för en permissionsperiod 

om en månad beviljas normalpermissioner, 

vilket t.ex. kan innebära utevistelse under 48 timmar. 

Den som inte medges normalpermission får 

beviljas en kortare bevakad särskild permission, s.k. 

lufthålspermission, ungefär två år efter häktningsdagen 

och därefter var sjätte månad. Särskild permission 

får beviljas för att en intagen utanför 

anstalten ska kunna ombesörja angelägenheter som 

är av väsentlig betydelse för honom och som inte 

kan ombesörjas under normalpermissionen.

som kontaktvårdaren har med den intagne. 

Detta ligger sedan till underlag för 

beslut om när den intagne kan beviljas sin 

första permission (kvalifikationstid) och 

vilka villkor som skall vara kopplade till 

permissionerna. 

KRITIK, UTREDNING OCH 

FÖRÄNDRING 

Med anledning av den kritik RRV 1999 

riktade mot Kriminalvårdsverkets styrning 

och uppföljning av verksamheten samt att 

det visat sig att en av förövarna i de s.k. 

Malexander-dåden var på permission från 

en kriminalvårdsanstalt, beordrade 

generaldirektören samtliga myndighetschefer 

att omedelbart förvissa sig om att 

man hade erforderlig kontroll över långtidsdömdas 

utevistelse. Detta kom även 

att resultera i utredningen, Långtidsdömdas 

utevistelse. 1999 års permissionsutredning, vars 

resultat kom att ligga till grund för en omarbetning 

av regelverket rörande de intagnas 

utevistelser. Dessa förändringar 

fastställdes i kriminalvårdens föreskrifter 

och allmänna råd om permissioner, 

KVVFS 2002:2. 

Den åtstramning i permissionspraxis 

som förändringarna i KVVFS 2002:2 

innebar, har lett till att antalet tillstyrkta 

permissioner drastiskt minskat mellan 

1999 och 2001. Den största minskningen 

gäller särskilda permissioner där antalet 

tillstyrkningar minskade, från 33 457 till 

15 481, dvs. siffrorna mer än halverades. 

När det gäller normalpermissioner är 

minskningen dock inte lika stor, från 

19 934 till 13 657. Handläggandet av de 

särskilda permissionerna har, vilket 

Permissionsutredningen kritiserar, haft 

stort inslag av individuell bedömning. 

Efter nämnda åtstramning har dock 

möjligheten till särskild permission blivit 

mer begränsad och detaljstyrd som följd 


- 59 - 

av att föreskrifterna har blivit tydligare. 

Normalpermissionerna är mer reglerade i 

KvaL och utrymmet för ”subjektiva” bedömningar 

i handläggandet därför begränsat. 

Det utrymme som trots allt 

funnits har med de tydligare ramar som 

införts ytterligare inskränkts. Det lämnas 

inga uppgifter om antalet lufthålspermissioner 

i KOS. De andra formerna av utevistelse 

har också har minskat i antal 

sedan 1999. Det gäller särskilt 14 § som 

minskat från 14 075 till 3 375 tillfällen. 72 

MISSKÖTTA PERMISSIONER. 

Generaldirektör Bertel Österdahl uttalar 

sig i personaltidningen RUNT i KRIM 

angående den ”uppståndelse” som uppstod 

i media efter att Permissionsutredningens 

resultat blev känt. 

Endast cirka 300 misslyckanden på 

52 000 permissioner är siffror som vi 

kan vara stolta över. Tyvärr har emellertid 

några av dem fått mycket allvarliga 

följder med känt resultat.” 73 

Som tidigare nämnts, var Malexanderdåden 

en bidragande och viktig orsak till 

att permissionsföreskrifterna förändrades. 

När det inträffar att någon begår brott 

eller avviker från en anstalt under en 

permission skapas det ibland stora rubriker 

i media, särskilt om det gäller en person 

som bedöms som samhällsfarlig eller om 

personen tidigare figurerat i media. Trots 

att vi då kanske får uppfattningen att detta 

sker titt som tätt är det i realiteten ett 

mycket litet antal av alla permissioner som 

missköts. 

Under de senaste tio åren har permissionerna 

ökat från 43 600 år 1989 till 

ca 52 000 år 1998. Under samma tid 

72 KOS 2001, s. 78. 

73 Bertel Österdahl, ”Inget idiotstopp av permissioner”, 

Runt i Krim, nr 1, januari 2000, s. 2.

har misskötsamheten sjunkit på ett 

anmärkningsvärt sätt. 1989 missköttes 

2,7 % (1 180) av permissionerna 

medan samma tal för 1998 var 0,6 % 

(317). 74 

Det framgår av de olika dokumenten att 

antalet permissioner som missköts är 

mycket lågt. Samtidigt som antalet permissioner 

har ökat har misskötsamheten 

minskat. 75 Det ges ingen förklaring till 

detta och det tycks som om kriminalvården 

står frågande inför detta faktum. 

En kriminalvårdsinspektör från en 

sluten anstalt bekräftar det motsägelsefulla 

i medias bild och de siffror som framkommer 

i statistiken. Hon pekar också på 

konsekvenser det fått: 

Anneli: Hur vanligt är det att man 

missköter permissionen härifrån? 

Lisa: Det är rätt ovanligt faktiskt, det 

är det, vi har inte haft så många fall, 

väldigt få som har avvikit, jag tror vi 

hade någon i somras. Men det är få 

faktiskt. 

Anneli: Men den bilden man kanske 

har ute i samhället det är att det är 

vanligare än det är? 

Lisa: Nu har det varit.. massmedia har 

ju riktat mycket uppmärksamhet mot 

kriminalvården, med tanke på Malexander 

naturligtvis och dom fritagningar, 

rymningsförsök, rymningar som har varit 

på permissioner och även lufthålspermissioner 

då där personal har varit 

med. Det gör ju hela tiden att allting 

stramas åt, man får utreda på myndigheterna 

vad ska vi göra för att det här 

inte ska inträffa. Och då drabbar det 

alla, det gör det. 

74 Kriminalvårdsstyrelsen, Långtidsdömdas utevistelser, 

1999 års permissionsutredning, s. 8. 

75 Se bilaga 1. KOS 2001, kapitel 4.25. 


- 60 - 

PRAKTISK TILLÄMPNING AV FÖRE- 

SKRIFTER OCH ALLMÄNNA RÅD OM 

PERMISSIONER. 

Efter redovisningen av studiens förutsättningar 

och bakgrund i föregående kapitel 

kommer vi i detta kapitel att övergå till 

den empiri som består av informanternas 

utsagor. En av informanterna i studien 

beskriver kriminalvården som en platt 

organisation. Ändå framstår kriminalvården 

som en tydligt hierarkisk organisation 

där personalkategorier som vårdare, frivårdsinspektörer,kriminalvårdsinspektörer, 

inspektörer och chefer av olika befattningar 

har delegerad och preciserad 

befogenhet och beslutanderätt. Inom 

kriminalvården finns sålunda en kedja av 

personer och befattningar som, utifrån de 

ramar som lagar och förordningar bildar, i 

olika hög grad har befogenheter och 

möjligheter att påverka och begränsa den 

intagnes vardag. De tre personer som jag 

intervjuat är placerade på olika nivåer 

inom organisationen: en kvinnlig rättsvårdshandläggare 

som arbetar på öppen 

anstalt, en kvinnlig kriminalvårdsinspektör 

(Kvinsp) och en manlig kontaktvårdare 

som arbetar på en sluten anstalt (tidigare 

klass II). Syftet med att tala med personer 

som har olika befattningar och olika grad 

av beslutanderätt var att jag på så sätt 

hoppades få en mer nyanserad bild av 

kriminalvårdens praktiker; de som huvudsakligen 

utövas och styrs med hjälp av 

reglementet, dvs. beslutsfattandet, och de 

praktiker som har ett större inslag av 

subjektiva bedömningar och individuella 

ställningstaganden. För att göra en 

distinktion mellan de olika praktikerna har 

jag i rapporten valt att göra en uppdelning 

och först redovisa resultatet av intervjuerna 

med rättsvårdshandläggaren och 

kriminalvårdsinspektören (som har likn-

ande arbetsuppgifter) och därefter intervjun 

med kontaktvårdaren. 

DE NYA PERMISSIONSFÖRESKRIFT- 

ERNAS INVERKAN PÅ VERKSAM- 

HETEN. 

Permissionsutredningens slutsats var, som 

redovisas i bilaga 2, att de långtidsdömda 

hade alldeles för många ostrukturerade 

och oplanerade permissioner och föreslog 

därför en minskning av antalet samt en 

ökad kontroll av utevistelserna. De nya 

regler som Kriminalvårsverket sedan kom 

att införa tycks ha hörsammats inom 

kriminalvården och för vissa grupper 

tycks de till och med ha kommit att tillämpas 

mer restriktivt än vad som var utredningens 

avsikt. Permissionsutredningens 

förslag på permissionsrestriktioner gäller 

främst de långtidsdömda och KOS statistik 

visar att en åtstramning skett för den 

här gruppen under de senaste åren. Men 

de restriktivare reglerna har också påverkat 

de korttidsdömdas möjlighet till 

utevistelse. Detta bekräftas också av informanternas 

redogörelse. Överraskande nog 

tycks de långtidsdömda fått ökade möjligheter 

till permission under det sista året av 

verkställigheten. 

Kriminalvårdsinspektören på den 

slutna anstalten och rättsvårdshandläggaren 

på den öppna anstalten beskriver hur 

de nya permissionsföreskrifterna påverkat 

verksamheten och menar att det skett 

stora förändringar: 

Lisa, (sluten anstalt): Permissionsföreskrifterna 

har stramats upp väldigt 

mycket, både med de villkor som gäller 

permissionsperioder och timmar. Kvalifikationstiden 

för dom som sitter under 

längre tid vart betydligt längre. /…/ 

man har ett större krav på sig med 

riskbedömningar och uppföljning efter 

permissionen. /…/ nu så har du en 


- 61 - 

permissionsperiod på en månad och du 

går ut en gång, och den ska omfatta 

högst 48 timmar och om det är så att du 

har mindre än ett år kvar, då kan du få 

72 timmar./…/ här får du inte mer än 

max 72 timmar när du går ut och det 

är max ett tillfälle i månaden och det 

måste vara tre veckor innan du får ta ut 

din nästa permission. /…/ sedan finns 

det SP, särskild permission som det 

också finns angett väldigt tydligt vad 

man får särskild permission för och det 

är något som är striktare i dag. Över lag 

så var det lättare att få särskild permission, 

och p 14 som det heter, att du får 

gå ut och utöva någon fritidsaktivitet. 

Någon sån har vi inte över huvudtaget i 

dag. Särskild permission är också 

mycket striktare, att det ska vara… det 

är inte självklart heller men det kan 

vara om en nära anhörig är väldigt sjuk, 

medverkan nära anhörigs begravning. 

Det kan vara sådana saker det rör sig 

om. 

Inga, (öppen anstalt): Vad vi möjligen 

kunde bevilja innan det blev känt 

att vi måste titta på ärendena bättre och 

göra bättre utredningar, det var väl att 

man kunde vara generösare i sina 

bedömningar runt särskilda permissioner. 

Även till den här möjligheten till 

fritidsaktiviteter som heter § 14. När 

det gäller normalpermissioner vet jag inte 

om det har blivit någon större skillnad. 

Antalet har ju automatiskt minskat 

som man har ändrat lagstiftningen. Man 

har ju idag inte möjlighet att ta ut lika 

många permissioner om man är dömd 

till under två år som man hade förut. 

Rent lagtekniskt blir det ju en minskning. 

Anneli: Vad är skillnaden? Dröjer det 

längre innan man får börja ha 

permissioner eller är det längre mellanrum 

mellan dom? 

Inga: om vi tittar på dom här då som 

har under två års fängelse så hade dom

ju tidigare möjlighet till permission var 

fjortonde dag, de hade att spela med 144 

timmar under en två månaders period 

och kunde alltså plocka ut fler antal 

tillfällen. I dag får dom en permission 

per månad, maximalt 72 timmar. De 

kan inte spela med ett flertal antal, det 

måste gå tre veckor emellan. /…/ Särskilda 

permissioner får man ju om man 

inte har möjlighet att använda sin 

normalpermission, endast om det är 

något som inte går att planera. [Det] 

skrevs tydligare i våra föreskrifter när 

den nya permissionslagstiftningen kom, 

det blev liksom inskrivet på pränt, 

tanken var säkert sådan innan också, 

fast nu skrevs det ner också. 

Uppföljning av permissioner är det 

moment som informanten anser har förändrats 

mest. Idag har de intagna ”en 

uppsjö” av olika villkor att följa under 

sina permissioner. Kontrollmomenten har 

blivit allt fler och som det moment som 

ökat mest nämns anmälningsplikten. Den 

intagne är t.ex. skyldig att anmäla sig till 

någon myndighet under sin utevistelse. 

Inga: Polis, anstalt, frivård eller häkte, 

eller att vi har en telefonanmälan till 

anstalten, det är ju den lägsta graden av 

anmälningsplikt. Någon form av anmälningsplikt 

har samtliga av de intagna 

som är dömda för våldsbrott eller narkotikabrott. 

Sedan har vi det på några till 

givetvis där vi vill ha en kontrollbit. 

Anneli: Hur upplever dom det? 

Inga: Ja, det är väl inte jättepopulärt. 

Det står också tydligt idag i våra föreskrifter, 

så då är det lätt både för kontaktvårdarna 

och mig om dom vill 

ifrågasätta det att visa på att det står 

skall. Då kan vi inte välja bort det. 

Lisa: Så kontrollmomenten är många, 

många fler. Och vi har ju också skyldighet 

att följa upp, se att det fungerade 


- 62 - 

under förra permissionen till nästa ansökan 

kommer in. 

Inga menar att statistiken över misskötsamhet 

har påverkats av den ökade kontrollen 

och anmälningsplikten. Det finns 

nu fler tillfällen att göra misstag som betraktas 

och registreras som misskötsamhet. 

Inga: Då det statistiskt står misskött 

permission kanske man har glömt ringa 

och man kan ha ringt fem timmar för 

sent och ropar - hjälp jag glömde det jag 

är hemma nu. Den är på papperet 

misskött för han har inte gjort det som 

det stod, mellan dom klockslag som det 

stod, men han kanske inte har misskött 

den hur ska jag säga utifrån sitt perspektiv 

Anneli: Så misskötsel, det är oftast 

såna saker, det är inte att man inte 

kommer tillbaka, att man kommer en 

dag för sent eller så utan det är… 

Inga: Det är nog det vanligaste, att man 

glömmer att ringa, man går på fel tid 

eller fel dag, det är ju mycket att komma 

ihåg ibland, olika klockslag också. Vi 

har väl haft några intagna på sistone 

som inte har kommit tillbaks efter permissionen. 

Oftast har dom ringt, konstigt 

nog, och sagt att dom kommer i 

morgon men så har dom inte kommit i 

morgon. Men dom har haft viss kontakt 

med oss och har till slut dykt upp igen. 

Men då har dom varit efterlysta givetvis 

från start till mål. 

Om man missköter en permission så kan 

permissionerna bli indragna för en tid, 

dvs. att kvaltiden till nästa permission kan 

förlängas. Man kan också få påslag på 

domen så att man ”muckar” senare än vad 

som var bestämt. Men det beror mycket 

på vilken form av misskötsamhet det är 

frågan om. Om misskötsamheten består i 

att man missbrukat kan konsekvensen bli 

att villkor som rör alkohol och narkotika

förtydligas. Anmälningsplikten kan också 

utökas. 

På frågan om de upplevt att det 

finns någon grupp som har blivit särskilt 

drabbad av de strängare reglerna, på ett 

sätt som de bedömer som negativt, nämns 

grupperna långtidsdömda med strafftid på 

18 år eller mer. 

Lisa: Det är väl framför allt att kvalifikationstiden 

för de långtidsdömda 

förlängdes ett år. Att de som vara nära 

och skulle få gå ut fick det förlängt med 

ett år. /…/ Tidigare var det tre och ett 

halvt år, nu är det fyra och ett halvt år. 

Och om du började närma dig tre och ett 

halvt års gränsen så ändrades reglerna 

och det var fyra och ett halvt år. 

Andra grupper som påverkats av restriktionerna 

är de som tidigare varit dömda 

för våldsbrott och/eller har en missbruksbakgrund. 

Inga: /…/ det är ju dom som är tidigare 

dömda, personer som vi tror det 

finns risk att de missköter permissionen 

i en eller annan form men ska få möjligheten, 

de får kanske inte så många 

timmar, de får kanske inte så många 

permissioner. Så ska det rätteligen vara 

förmodligen. Det finns kanske en missbruksbakgrund, 

en upprepad kriminalitet 

i våldsbrott. För övrigt så känner 

jag inte att man kan peka ut någon 

grupp eller personer på nått sätt, nej. 

Anneli: Du menar att det var lättare 

för dom tidigare, trots att de hade den 

här riskbilden? 

Inga: Jag tror att man har varit slarvigare 

men det var inte lika uttalat heller 

att bedöma att göra skillnader mellan de 

intagna efter deras kriminella historik. 

Vi är duktiga på det i dag. 

De intagnas reaktioner på förändringarna 

tycks ha varit förhållandevis begränsade 


- 63 - 

och idag blir det sällan några diskussioner 

om permissionerna. 

Inga: Man förändrade inte antalet 

timmar totalt sett, antalet tillfällen förändrades, 

så där var det inga stora 

skrik vill jag påstå alls, när man gick 

över i permissionssystemet. Dessutom 

fick de långtidsdömda fler timmar, de 

gick ifrån möjliga 72 till möjliga 96 så 

att det var ju ett glädjande bud. För dom 

som har två år och däröver har ju 

möjlighet till två permissioner per period, 

maximalt 96. De har ju fler timmar än 

de korttidsdömda har. Så att det hördes 

väl egentligen ingenting när föreskrifterna 

kom. Det ända dom möjligen muttrade 

om var att alla måste börja med en permission 

på 8 timmar, så var det inte 

tidigare. /…/ Det var det enda man 

opponerade sig mot. Jag tycker inte att 

det är så mycket diskussioner om 

permissionerna idag, möjligen blir en och 

annan intagen irriterad på oss när vi 

beslutar att du får inte den kortast 

möjliga kvaltiden, du har nämligen en 

kriminell historik som säger att du får 

vänta lite längre än den kortaste tiden 

innan du får möjlighet att gå ut första 

gången. Och det är en bedömningsfråga 

och det blir det möjligen diskussion om 

ibland. 

Anneli: För där kan ni påverka? 

Inga: Ja, det är en individuell bedömning. 

Men det finns ju rättssäkerheten, 

dom kan ju gå vidare till styrelsen och få 

det prövat där, så gå vidare sen då. Det 

är sällan dom gör det, men det händer. 

Jag tror dom är rätt så medvetna om 

man framför resonemanget rätt tydligt, 

”så här har vi resonerat och kommit 

fram till att du kan inte gå så tidigt”. 

Gör man det på ett professionellt sätt så 

brukar det landa efter några dar. Den 

intagne får tänka igenom vad som är 

sagt.

Utrymmet för subjektiva och individuella 

bedömningar har minskat, men som vi ser 

finns det fortfarande, inom vissa värderingsmoment 

i hanteringen av normalpermissioner, 

ett inslag av subjektivitet. 

Lisa menar att restriktionerna medfört 

vissa konsekvenser som de intagna 

upplever negativt. Men det är inte begränsningar 

i antalet permissioner som är 

värst, utan att myndighetsutövningen har 

ökat i och med de striktare kontrollkraven. 

De redan snäva ramarna som styr 

en intagens möjlighet att bestämma över 

sitt liv har begränsats ytterligare. 

Lisa: Om man ser utifrån dom intagna 

då visst det är ju alltid negativt när 

någonting stramas åt, för det blir ju så 

att inträffar det någonting inom 

kriminalvården så är även dom som 

sköter sig väldigt bra som blir drabbade. 

Att det blir restriktivare med dom 

säkerhetsbedömningar vi ska göra, med 

dom permissioner vi planerar. Så att det 

är väl egentligen dom bitarna, sedan tror 

jag inte att man har påverkats negativt 

utifrån dom permissionsperioder och 

antal timmar man har så, men man blir 

ju väldigt utsatt på det här sättet när 

man ständigt blir utsatt för myndighetsutövande 

att man inte kan bestämma 

själv om saker som kanske 

betyder väldigt mycket för mig så är det 

ju inte säkert att jag får komma iväg på 

en särskild permission. Utan allting är 

föremål för bedömning av oss. 

PLANERING AV VERKSTÄLLIGHETEN 

PÅ ANSTALT 

Som tidigare nämnts genomgår de långtidsdömda 

en utredning på riksmottagningen 

på Kumla. De långtidsdömda som 

får avtjäna slutet av verkställigheten på en 

öppen anstalt har kvalificerat sig genom 

att sköta sin verkställighet. För korttidsdömda 

som påbörjar verkställigheten på 


- 64 - 

en öppen anstalt sker en anstaltsplanering 

som består i bedömning och planering för 

permissionsgång och övrig verksamhet. 

Planen utformas utifrån det utredningsmaterial 

som eventuellt finns och utifrån 

samtal med den intagne. 

Inga: Det är klart att innan de kommer 

till en öppen anstalt över huvudtaget 

har de ju skött ett antal permissioner, 

och skött sin verkställighet i övrigt 

också, så att de som vi får ut hit till den 

öppna världen dom är ju prövade kan 

man säga, riskbedömningsmässigt, 

säkerhetsmässigt./…/ Inom tre veckor 

ska vi ha ett behandlingskollegium för 

den nyanlända där vi skall ha.. att man 

skall ha satt sig ner i ett längre samtal 

och gått igenom historik bakåt, tankar 

framåt och vad man ska använda verkställigheten 

till och där hämtar man ju 

hem så mycket man kan av utredningsmaterial. 

Det kan finnas personutredningar 

från frivården, vi tar alltid 

fram ett belastningsregister där får vi 

väldigt mycket av den kriminella historiken 

på papperet. Sen är det ju samtalet 

mellan den intagne och kontaktvårdaren 

som ger en del. Och det blir 

våran grund när vi ska bedöma hur 

verkställigheten ska se ut vilken behandling 

som behövs. Behövs det någon programverksamhet? 

Tycker vi att den här 

intagna bör ställas under övervakning 

och så vidare? Det görs rätt så tidigt och 

ska göras så fort som möjligt. Sedan får 

man ju ibland revidera den på vägen, 

inställningen man har. 

Det är många personer som ska lämna ett 

omdöme om den dömde. Omdömen som 

till viss del grundar sig på subjektiva bedömningar. 

Den intagne har ju i alla led 

haft någon form av interaktion med de 

berörda myndigheterna och måste därmed 

också haft någon möjlighet att påverka 

omdömet. Den intagnes verbala förmåga 

och ”sociala kompetens” bör därför 

kunna ha en viss påverkan på beslutet.

Innebär det att bilden man får av den intagne 

i dessa samtal kan påverkas om personen 

har problem att uttrycka sig och 

förstå det svenska språket? 

Inga: Jaa, det kan det säkert, det kan 

säkert ha en betydelse. Nu förlitar man 

sig på att de här bakgrundsutredningarna 

som är gjorda är korrekt gjorda på 

frivården. Vi har använt oss och ska 

använda oss av tolk när vi känner att 

det liksom inte..får inte missförstå den 

här intagne. Måste förklara alla saker 

väldigt tydligt, så det har vi faktiskt haft 

ute ett par gånger i år minst. Men det 

kan säkert göras oftare det tror jag. 

Inga antyder ovan att det kan finnas 

brister i hur kommunikationen med en intagen 

som har svårigheter att förstå och 

uttrycka sig på det svenska språket hanteras. 

PLANERING AV PERMISSIONERNA 

För de intagna som är dömda till fyra år 

eller mer är permissionsgången ofta fastställd 

redan när de kommer till den anstalt 

där de ska avtjäna strafftiden. På Kumla 

riksmottagning beslutas om de särskilda 

villkor som ska komma att gälla personens 

utevistelser. Det kan till exempel vara angett 

villkor kopplade till den intagnes 

”permissionsstege”, d.v.s. de olika former 

av beledsagad och kontrollerad utevistelse 

som föregår den första normalpermissionen. 

Det kan röra sig om antalet steg som 

permissionsstegen ska innehålla men 

antalet timmar per steg avgörs av respektive 

anstalt. Anstalten har också att följa 

regler om kvalifikationstid som är den 

minimitid som gäller innan den intagne 

kan få gå ut på normalpermissioner. 

Kvalifikationstiden får inte understiga en 

fjärdedel av den totala strafftiden. 

Lisa: Men är det så att du har blivit 

dömd flera gånger, kanske likartad grov 


- 65 - 

brottslighet under senare tid, eller att du 

har misskött dig kraftigt under din 

nuvarande verkställighet så är det inte 

säkert att du får gå ut på minimitid 

utan du kanske får några månaders förlängd 

kvalifikationstid innan du får 

börja din stege. 

När den intagne kommer till en sluten 

anstalt så gör man en anstaltsplanering 

som bl.a. innefattar att planera hur 

normalpermissionerna ska se ut. Om personen 

redan är i permissionsgång när han 

kommer till anstalten så dröjer det en 

månad innan han/hon får börja gå ut på 

permission igen, eftersom man vill få 

möjlighet att skapa sig en bild av den 

intagne. Vid planeringen bestäms hur de 

olika stegen i permissionsstegen ska se ut. 

Det kan till exempel innebära att de första 

fyra permissionerna omfattar fyra timmar 

och är beledsagade av två tjänstemän. 

Först därefter får den intagne gå ut på 

egen hand, kanske sex timmar och nästa 

gång åtta timmar. Om det fungerar kan 

han/hon sedan gå över till normalpermission. 

Lisa: /…/ vi brukar ha 24 timmar 

första steget utanför stegen, för att prova 

på och sedan så löper det på med 48 

timmar om det har funkat bra. Så man 

tar ju ett ställningstagande varje gång det 

är ny permission. Det är inget som är 

föreskrivet att du ska ha permission 

utan det är en möjlighet och det är beroende 

på hur det fungerat tidigare. Och 

hur det fungerar på anstalten. 

Anneli: Och det är en bedömningsfråga 

för er alltså? 

Lisa: Det är en riskbedömning som vi 

alltid måste göra för varje permission och 

det är någonting som fastställs i vårat 

kollegium som vi har varje vecka och då 

har den intagne skrivit en anhållan om 

att han vill ha permission eller ja…

Den intagne måste lämna in en ansökan 

inför varje permission där han/hon beskriver 

vad permissionen ska användas till, 

vilken permissionsadress han/hon har, 

etc. Kontaktvårdaren ska dessutom ha 

skrivit ett utförligt yttrande som tillsammans 

med den intagnes ansökan bildar 

underlag för det beslut Kriminalvårdsinspektören 

eller rättsvårdshandläggaren 

sedan fattar. Beslutsfattaren har också att 

ta ställning till var personen befinner sig i 

stegen och vilka villkor som gäller. Omfattar 

villkoren anmälningsplikt bestäms 

det av anstaltskollegiet på vilket sätt den 

intagne ska anmäla sig. Vid lufthålspermissioner, 

som den intagne har rätt till var 

sjätte månad innan han kommer i fråga 

för normalpermission, tillämpas särskilda 

rutiner. 

Lisa: Och sen måste man göra en bedömning 

utifrån det senaste som varit 

aktuellt, det är ju lufthålspermissioner 

där det förekommit fritagningar och där 

har vi just utrett vilka rutiner vi ska ha 

här i XXX. Att har man en lufthålspermission 

så vet man att var sjätte 

månad har man rätt till det. Däremot 

så har man inte information om när den 

äger rum, vart man ska åka utan där 

måste vi göra en säkerhetsbedömning, 

vilka ska följa med, vart ska vi åka, 

vad ska vi göra under den här permissionen. 

DE INTAGNAS REAKTIONER I 

SAMBAND MED UTEVISTELSE. 

Inga upplever att det är en känslomässig 

anspänning både inför permissionen och 

när den intagne ska inställa sig på anstalten 

efter utevistelsen. Det kommer till uttryck 

i en oro bland de intagna före permissionen 

och att de är ”rätt så slut” 

efteråt. Jag undrar om hon har upplevt att 

det är någon skillnad mellan hur de med 


- 66 - 

utländsk bakgrund och ”svenskarna” 

reagerar inför och efter permissionerna? 

Inga: Nej, det är inget som jag har 

tänkt på, faktiskt. Vi har några unga 

invandrare som inte har berättat hemma 

att de sitter i anstalt. /…/ det är inte 

helt ovanligt fast dom är inte många, 

men det kommer en då och då och då får 

man hantera det. Och där finns det en 

oro givetvis för att det ska komma ut till 

anhöriga. Dom har inte haft kort verkställighetstid 

heller. Så det blir jättejobbigt 

för dom. Men den jag tänker på 

främst han har väl numera berättat för 

några syskon, dock inte mamma och 

pappa. Dom skulle ta livet av sig, inom 

citationstecken, om de fick veta. ”Dom 

skulle vara så besvikna på mig”. Och 

det är klart att det är tufft att gå ut. Jag 

kan tänka mig att de permissionerna är 

jobbiga. /…/ Och i det fallet har vi 

försökt att vara ett stöd och kanske säga 

att det här kanske du måste berätta, det 

är för lång tid, tycker vi då, att vara 

hemifrån så lång tid utan att berätta, 

men det… jag tror snart han friges och 

han har inte berättat det. 

Anneli: Var har han sagt att han är 

någonstans? 

Inga: Jobbar. Så kommer han då hem 

och besöker dom. Ja det måste vara jättejobbigt. 

Men han, nu har han väl stöd 

av syskonen han berättat det för. Inte 

alla dock, men några. Det kanske är en 

problematik som är speciell för invandrare, 

ja. 

Inga menar att skammen skulle vara större 

för en ung invandrare än vad den är för 

en ”svensk”. Att de känner en större oro 

för att göra sina föräldrar besvikna än vad 

de intagna med svensk bakgrund gör. Inga 

ger här uttryck för en föreställning om att 

kulturella mönster skiljer invandrare från 

svenskar. Å andra sidan tycks Inga ha 

vissa invandrargrupper i åtanke.

Lisa t.ex. anser inte att hon kan se 

någon skillnad på reaktioner mellan 

”svenskarna” och de med utländsk bakgrund. 

Snarare är det väldigt individuellt 

hur en intagen reagerar. 

Lisa: En del… man längtar jättemycket 

efter sin permission, men när det 

väl blir dags så är det jätte nervöst, det 

är jättejobbigt, det betyder väldigt mycket 

vem man har med sig av personalen. 

Man vill ofta ha med sig någon som 

man har bra kontakt med och känner 

trygghet med som följer med. Också 

väldigt viktigt när vi åker hem till 

familjen. Att man, att de ofta vill ha 

med sig någon som det känns bra att 

åka hem med. För en del är det också 

oerhört jobbigt att komma tillbaks. För 

man ser fram emot sin permission men 

sen dom här timmarna är oftast så 

intensiva och så värdefulla och så 

kommer man tillbaks och så vet man att 

det är en månad till nästa gång. Så att 

det är väldigt individuellt, en del tycker 

att det går jättebra och vissa tycker att 

det är jättejobbigt. 

KONTAKTVÅRDARENS ROLL OCH 

ARBETSSITUATION 

På anstalternas avdelningar arbetar ett 

antal kontaktvårdare. På en öppen anstalten 

kan det t.ex. arbeta tre kontaktvårdare 

på en normalavdelning med 24 platser, 

medan en sluten anstalt har färre intagna 

per kontaktvårdare. Kontaktvårdaren 

fungerar som en länk mellan den intagne, 

beslutsfattare och övrig personal. 

Inga: /…/ det är därigenom den 

främsta kontakten går eller den första 

kontakten går i olika ärenden, och dom 

här kontaktmännen ska ju förbereda 

ärenden, dom ska också löpande följa 

upp planer under verkställigheten för den 

intagne, frigivningsförberedelser, se så att 

permissioner har fungerat och att den 


- 67 - 

nya har en bra plan så därigenom går 

den främsta kontakten. 

Anneli: Det måste vara väldigt viktigt 

att det fungerar mellan den intagne och 

kontaktvårdaren … eftersom dom är så 

nära? 

Lisa: Absolut, och samtidigt är det 

väldigt viktigt att det fungerar i hela 

personalgruppen, det får inte bara hänga 

på en person, även om det kanske är… 

en intagen har få utvalda personer som 

han anförtror sig mer till. Men att vi har 

samarbete hela personalgruppen för att 

kunna checka av hur den intagne mår, 

kanske vissa konstellationer som vi 

börjar fundera på, att vi har samarbete 

mellan terapeuten och psykologen, programledarna, 

så att vi inte går om varandra 

så att den intagne i slutänden blir 

missförstådd, så det är ett jätteviktigt 

samarbete. 

Relationen mellan kontaktvårdaren och de 

intagna är sålunda mycket viktig och ska 

helst bygga på förtroende. Samtidigt 

måste det finnas en gräns för hur god 

kontakt man kan och bör ha. Inga menar 

att det är viktigt att hålla en viss distans 

och att sätta gränser, men antyder att det 

kan vara individuellt var kontaktvårdarna 

sätter dessa gränser. Kontaktvårdarna kan 

ha stor hjälp av regelverket vid gränssättandet. 

Inga: /…/ Och det är ju våran uppgift 

att hitta nya medarbetare som klarar av 

den här gränssättningen och distansen på 

ett lagomt sätt och stödja dem som vi har 

haft länge, så att inte… att hitta en 

linje som fungerar. 

Anneli: Jag kan tänka mig att det kan 

bli svårt ibland. 

Inga: Ja, man kan ju ta ett exempel, en 

intagen vill ha en permission som 

kanske inte är så självklar, och jag 

förväntar mig då att en kontaktman

utreder det här, vilket de också gör, och 

kommer kontaktmannen fram till att 

det här som den intagne sökt för inte är 

ett tillräckligt skäl så ska det framgå av 

ett yttrande som kontaktmannen skriver 

och i det kan man ju komma i konflikt 

med den som man är kontaktman för, 

men det ska man ha stöd att hantera 

och handledning har ju våra kontaktvårdare 

en gång i månaden. Eller så 

kommer man ner till mig och tycker att 

det är helt fel ute. Jag tror att det är 

viktigt med kunskap i den här frågan 

när det gäller att hantera ärenden och 

permissioner i synnerhet, så att jag 

tycker numera att våra kontaktvårdare 

är jätteduktiga på att hitta lagstiftning, 

hitta och kunna visa upp för intagna att 

det står faktiskt här och vad jag egentligen 

tycker och tänker så finns det en 

ramlag som jag måste titta på. 

Sedan man införde kontaktmannaskapet 

har det administrativa arbetet ökat för 

vårdarna. De ska dokumentera allt som 

rör den intagne och deras utförliga 

yttranden ligger sedan till grund för alla 

beslut som ska fattas. Det gäller förutom 

permissionsförfarandet även den intagnes 

olika ansökningar om besök, telefontillstånd, 

innehav av olika föremål etc. Allt 

sådant ska dokumenteras. Dessutom innebär 

den ökade kontrollen kring permissionerna 

också fler arbetsuppgifter. 

Lisa: Dokumentationen behövs, den är 

jätteviktig därför att en intagens verksamhet 

får inte hänga på att en kontaktman 

har all kännedom, utan det 

måste finnas dokumenterat så att kollegor 

och vikarier kan gå in och fullfölja 

ärenden. Vi har ju en handläggningstid 

enligt förvaltningslagen och för kriminalvården 

gäller att vi har ju kollegium 

minst var fjortonde dag, det innebär att 

en intagen måste få ett svar på sin anhållan 

inom den tiden. /…/ Det är ju 

mycket planerande för kontaktmannen, 

med att planera permissionen, att göra 


- 68 - 

en säkerhetsbedömning, att planera vart 

personen ska, biljetter som ska beställas, 

kanske brottsofferinformation som ska 

ut, man har kontakt med polisen inför 

varje permission. 

Även om dokumentationen är en hjälp i 

arbetet så finns det, enligt informanterna, 

vissa delar som kan bli lidande. Kraven 

har ökat på innehållet i planer och dokumentation 

vilket lett till en ökad press på 

kontaktvårdarna att hinna med sina olika 

arbetsuppgifter. Tiden måste tas någonstans 

ifrån och det är samtalskontakten 

mellan intagna och kontaktvårdare som 

riskerar att få stryka på foten. Det positiva 

med de utökade arbetsuppgifterna är att 

arbetet kan kännas mer stimulerande. 

Lisa: /…/ att man hinner med det 

administrativa, att man hinner med 

kontaktmannasamtal med dom intagna, 

att man hinner med att sitta och samtala 

när en person mår dåligt, en person som 

man behöver sätta sig med och göra 

anstaltsplanering med. Att det blir ett 

levande dokument som ska gälla under 

verkställigheten. Så det är egentligen 

tidsbristen som många upplever. 

Inga: Det blir ju kanske mer stimulerande 

möjligen att titta lite mer på varje 

enskilt ärende lite mer extra, följa upp 

permissioner, används dom på rätt sätt. 

Så att det finns väl både plus och minus. 

För att jag ska kunna fatta ett beslut så 

måste jag ha någon typ av underlag och 

ett yttrande och antalet kontaktvårdare 

har ju inte blivit fler. Och så får dom 

fler arbetsuppgifter som kanske ändå gör 

att dom till viss del måste sitta framför 

datorn och den tiden måste ta någonstans 

ifrån så risken är ju att den tas 

ifrån den här samtalskontakten, kontakten 

med de intagna. Och det är ju 

synd. Så det är ju baksidan av det. 

Den ökade detaljstyrningen av reglementet 

vad gäller t.ex. vid ansökan om 

särskild permission samt kontroll och

uppföljning av permissionerna upplevs 

vara till hjälp för personalen och särskilt 

för kontaktvårdaren. Vid klagomål och 

påtryckningar från de intagna kan de visa 

att det står i lagen och att personalen inte 

kan påverka reglerna. 

Anneli: Har det blivit lättare då för 

personalen att hävda sådana saker? 

Inga: Absolut 

Anneli: Så lagen är en hjälp? 

Inga: Ja i det fallet tycker jag absolut 

att det är så och man frågar ju också 

mycket tydligare idag från kontaktvårdarna 

– vad ska du göra på permissionen? 

vad har du tänkt att planera in? 

- och då kan det dyka upp sådant som 

arbetsförmedling, socialförvaltning och 

besöka frivården som då som du säger 

möjligen las utanför tidigare, ja, som inte 

var lika självklart att det skulle ligga i 

normalpermissionen. Det är en stor 

vinst. 

Inga: Det står också tydligt idag i våra 

föreskrifter, så då är det lätt både för 

kontaktvårdarna och mig om dom vill 

ifrågasätta det att visa på att det står 

skall. Då kan vi inte välja bort det. 

INTAGNA MED UTLÄNDSK 

BAKGRUND. 

De generella erfarenheterna av och föreställningar 

om intagna med utländsk bakgrund 

säger att det inte görs någon åtskillnad 

mellan de intagna på grund av 

deras bakgrund. Alla behandlas ”lika”. På 

frågan om det under senare tid har blivit 

fler intagna som har utländsk bakgrund så 

svarar informanterna att de är osäkra men 

att kanske en ökning skett. 

Inga: Jag tycker framförallt man får 

känslan lite att det är de unga invandrarna 

som ökar, de kan ju vara födda i 


- 69 - 

Sverige. Och många av dem är nog 

dömda för våldsbrott i någon form har 

jag en känsla av. Utan att ha tittat 

statistiskt på det. Och det finns hos 

många av dom en multiproblematik, det 

är inte enkelt att hitta rätt väg utan 

problemen har uppstått under så många 

olika bitar i livet. 

Anneli: Hur stor andel tror du det 

finns idag som har utländsk bakgrund? 

Inga: Det ligger nog någonstans mellan 

en fjärdedel – en tredjedel. 

På den slutna anstalten tycks andelen vara 

större än på den öppna. 

Lisa: Oj, idag… det varierar väldigt 

mycket men inte ovanligt om det skulle 

ligga på 50 % eller mer emellanåt. 

Kategorin med utländsk bakgrund på den 

slutna anstalten uppfattas ha olika anknytningar 

till Sverige. 

Lisa: Ja dels är det ju många som är 

födda här eller som har kommit när de 

var väldigt små. Det finns också dom 

som kanske har släktingar i Sverige och 

har kommit hit och begår brott eller att 

man rent yrkesmässigt har hållit på med 

någon form av smuggling. 

Vissa intagna ska utvisas efter avtjänad 

verkställighet på den slutna anstalten. De 

tycks inte få anpassad undervisning eller 

sysselsättning utan placeras tillsammans 

med övriga intagna på de aktiviteter som 

står till buds. Planeringen inför utvisningen 

kan ofta vara problematisk: 

Lisa: Oavsett om du ska bli utvisad så 

påbörjar man undervisning eller verkstadsarbete 

i princip så fort du kommer 

hit för du ska ha en sysselsättning, vi 

har ju arbetsplikt på anstalten så du 

ska ha en sysselsättning. 

Anneli: Har ni någon planering inför 

deras utvisning, förbereds dom på något 

sätt inför den här?

Lisa: Ja vi får ju försöka göra så mycket 

vi kan, sen är det ju dom som inte vill 

ange kanske vart dom kommer ifrån, att 

man inte vill tillbaka, så att polisen är 

ju alltid inkopplad när det är någon som 

är utvisad, så dom kommer hit och 

utreder den situationen. Så det är en del 

vi haft under åren och vi har några på 

gång också. 

Anneli: Dom får inga permissioner alls 

dom som ska utvisas, eller hur ser det 

ut? 

Lisa: Nej, eh det beror ju också på hur 

lång tid du sitter, men lufthålspermission 

har du rätt till var sjätte månad och det 

beror ju också på hur långt straff du 

har. 

Anneli: Vill alla utnyttja den? 

Lisa: Ja, dom flesta vill det. 

Informanterna menar att det förekommer 

konflikter mellan olika etniska grupper i 

anstalten, särskilt mellan svenskar och invandrargrupper, 

men att det inte är någon 

vanlig företeelse. 

Inga: /…/ men de gångerna det är 

någonting så är det ju att invandrargruppen 

har gått ihop på något sätt av 

någon anledning och finner styrka i varandra 

och kanske går emot någon 

svensk intagen eller någon grupp av 

svenskar. Det är vanligare med invandrargrupper 

än grupper av svenskar, så är 

det väl i samhället också tycker jag. 

Lisa: Det kan förekomma. Det gör det, 

det beror ju på… det finns vissa med… 

beroende på vilken bakgrund man har, 

men inte något som har lett till några 

större konflikter./…/ Visst kan det 

alltid finnas motsättningar oavsett om 

det är på grund av det etniska eller att 

man har andra motsättningar, men inte 

något som har lett till stora grupperingar 

där vi känt att kontrollen börjat naggats 

i kanten på. 


- 70 - 

När Inga ger uttryck för föreställningen 

om att invandrare oftare sluter sig samman 

i grupper i samhället avser hon förmodligen 

ungdomsgäng. Jag upplever att 

det finns ett visst motstånd mot att tala 

om konflikter som uppstått mellan olika 

grupperingar av ”svenskar och invandrare”. 

Det behöver naturligtvis inte bero 

på frågans känsliga natur, utan kan helt 

enkelt bero på att sådana konflikter inte är 

så vanligt förekommande. 

Informanternas utsagor tyder på att 

andelen intagna med utländsk bakgrund 

har blivit en allt större del av populationen 

i de anstalter de arbetar på. Trots att de 

menar att detta inte inverkar på deras sätt 

att arbeta i någon hög omfattning (eftersom 

alla intagna behandlas lika), framkommer 

att man anpassat verksamheten 

efter vissa behov som föreställs vara 

kopplade till den ökade etniska heterogeniteten 

i anstalterna. Kriminalvårdsstyrelsen 

ger direktiv i de etiska riktlinjer som 

ska vara grundläggande för kriminalvårdens 

personal i det dagliga arbetet. Riktlinjerna 

finns sammanfattade i skriften 

Etik för kriminalvårdens personal. Där står 

det under rubriken ”Förhållningssätt” att 

läsa: 

Klientens kulturella och etniska intressen 

och behov skall så långt det är 



åsikter. 76 

Dessa riktlinjer tycks förutsätta att den 

etniska och sociokulturella heterogenitet 

som i dag präglar populationen i anstalterna 

innebär att personalen har att förhålla 

sig till en rad nya situationer och behov. 

De behov som informanterna 

nämner rör kosthållning, religionsutöv- 

76 Kriminalvården, Etik för kriminalvårdens personal.

ning, släktförhållanden och språkförbistringar, 

vilket också är de konkreta aspekter 

som nämns i kriminalvårdens föreskrifter. 

Mer komplexa behov som vård, 

behandling, förberedelser inför frigivning 

etc., omtalas inte. 

Lisa: /…/ alltså om vi ser kosthållningen 

till exempel, så är det något som 

vi måste tillgodose, försöker naturligtvis, 

alla äter ju inte fläsk, så det måste vi 

tillgodose. Vi måste också tillgodose att 

deras religion. Är det så att man ber 

under vissa tider under dygnet så måste 

vi kunna tillgodose det i möjligaste mån. 

Vi har ju anstaltspräster men vi har 

också en imam som kommer. Så att 

man kan tillgodose alla etniska grupper 

och olika kulturella behov. Sen kan 

man ju se på dom besökstillstånd som 

kommer in att dom invandrarna har 

mycket större släkter. Och då kan det 

vara så att en släkting som avlider, att 

man söker en SP [särskild permission] 

för att vara med på en begravning, att 

man får göra en individuell bedömning 

för att den personen kanske betyder 

mycket mer än vad en ”Svenssons” 

kusin skulle innebära. Så det är sånt 

som man får väga för eller emot. 

Personalen får under sin grundutbildning 

möjlighet att studera och diskutera frågor 

som handlar om etnicitet och kultur. Man 

har dessutom fortlöpande handledning 

där man kan ta upp frågor som rör dessa 

områden, Trots detta uppstår det situationer 

där de menar att deras kunskaper 

inte räcker till. I huvudsak tycks det 

emellertid vara fråga om språkförbistringar. 

Åtminstone är det det enda 

exempel på kunskapsbrist som mina 

informanter lyfter fram. Kriminalvården 

har bl.a. av den anledningen valt att aktivt 

gå ut och rekrytera personal med utländsk 

bakgrund. 

Lisa: Ja, självklart så kan man komma 

i olika konflikter där man känner att 


- 71 - 

man måste utreda frågan mer med hjälp 

av kanske någon landsman. Är det så 

att det vid viktiga diskussioner viktiga 

forum, där vi vet att den intagne inte 

förstår svenska så måste vi ha en tolk. 

Vid beslut t.ex. så att han vet att han 

kanske har fått förändringar i sina särskilda 

villkor eller andra viktiga beslut 

så måste vi ha en tolk. Sen så har 

kriminalvården gått ut när vi har… vid 

anställningsförfaranden att vi vill ha in 

en mer kulturell mångfald där vårdare 

med utländsk härkomst är jätteviktiga 

för dom här killarna. 

A: Har ni fått här också, har det blivit 

någon mer mångfald i personalen? 

Lisa: Ja, det har det blivit. Och som det 

flera gånger dom intagna med invandrarbakgrund 

har uttryckt att det är så 

skönt att prata med en landsman, där 

man kan uttrycka sig på ett spontant 

sätt och det är väl egentligen den känslomässiga 

biten som är svår att förklara 

på ett språk man inte behärskar. Och 

det kan också vara svårigheter för oss att 

bemöta den personen och där är det ju 

guld värt med dom vårdarna som kan ta 

dom bitarna på ett bättre sätt. Och 

också kan göra oss övriga mer förstående 

för vad som diskuteras. 

I uttalandet ovan skymtar även en föreställning 

om att kulturskillnader kan bemötas, 

tolkas och förmedlas via den intagnes 

landsman. Informanterna uttrycker 

stor förtröstan på personal som på grund 

av sin utländska bakgrund antas ha förmåga 

att förhindra konflikter, skapa förståelse 

och fungera som ventil för kulturellt 

präglade känslor. I denna föreställning 

tycks varje land bestå av ett folk 

som utgör en kulturell och språklig enhet - 

en vanligt förekommande men, med 

studiens teoretiska utgångspunkt, felaktig 

föreställning. Att en person på grund av 

att han är landsman eller talar samma

språk också självklart kan skapa ett slags 

förtroende till den intagne är i så fall felaktigt. 

Att två personer talar samma språk 

betyder inte att de också delar t.ex. genus-, 

klass- och/eller religionsrelaterade erfarenheter, 

vilka har betydelse för att personerna 

ska förstå varandras ”känslomässiga” 

uttryck, men framför allt torde 

skillnader uppstå med tanke på den intagnes 

brottsliga förflutna. Vårdare och 

intagen är bokstavligen på skilda sidor av 

gallret. 

Inga och Lisa är båda i beslutandeposition 

inom kriminalvården och jag 

upplever att de i sina svar ofta lutar sig 

mot ett regelverk. De beskriver hur det 

ska fungera och hur det fungerar utifrån 

regelverket som ska tillämpas. Deras kontakt 

med de intagna, liksom deras utsagor, 

präglas först och främst av deras position 

som beslutsfattare. De har en viss distans 

och möter sällan de intagna i det var- 


- 72 - 

dagliga arbetet. Detta är kontakvårdarnas 

uppgift. 

Sammanfattningsvis ser vi att kriminalvården 

och informanterna har en föreställning 

om att de intagna med utländsk 

bakgrund har särskilda behov. Som en 

följd av detta får personalen i sin grundutbildning 

möjlighet att studera och diskutera 

frågor kopplade till etnicitet och 

kultur. Det tycks dock vara ett begränsat 

antal definierade behov som uppmärksammas 

och uppfylls i den vardagliga 

praktiken, d.v.s. kosthållningen, religionsutövningen 

och språkkunskaper. 

I följande stycke kommer vi att få 

möta en kontaktvårdare som har utländsk 

bakgrund och ta del av hans erfarenheter. 

Inledningsvis fokuseras på frågor rörande 

permissioner och därefter språkets betydelse 

för att sedan avsluta med reflektioner 

kring intagna med utländsk bakgrund.


KONTAKTVÅRDARE MED UTLÄNDSK BAKGRUND 

Michael flyttade till Sverige i slutet av 80talet 

och hans modersmål är arabiska, syrianska 

och han har dessutom kunskaper i 

turkiska. Han arbetar sedan två år som 

kontaktvårdare på en sluten anstalt. 

Michael arbetade tidigare bl.a. som tolk 

men efter att ha läst en annons där man 

uttryckligen sökte personer med utländsk 

bakgrund för anställning som vårdare på 

en kriminalvårdsanstalt, blev han intresserad 

och sökte en tjänst. 

Michael: /…/ tänkte att det säkert 

var bra att någon från en annan kultur, 

annan bakgrund med andra språk och 

så där hjälpte till för att ibland kan det 

bli missförstånd om man säger att… ja 

vad som helst då kan man misstolka det 

om man inte vet vad han menar riktigt. 

Och när det gäller språket kan det bli 

helt galet. Och då tänkte jag att det 

kanske är nånting bra, värt att prova. 

Efter tre månaders provanställning fick 

Michael anställning som kontaktvårdare. 

En kontaktvårdares arbetsuppgifterna består 

i huvudsak av att finnas i närheten av 

de intagna för kontroll, umgänge och 

samtal, dessutom ingår en hel del administrativa 

sysslor. 

Michael: Ja intagna har man, bortsett 

från den tid dom är i skolan och verkstad, 

då har man dom på avdelningen 

jämt. Och är det så att man inte har 

någonting att Klasa, alltså skriva in i 

KLAS-systemet, så brukar man sitta i 

korridoren och prata med dom, eller i 

promenadgården. 

Anneli: Hur mycket tid är administration? 

- 73 - 

Michael: Det är olika från dag till dag 

och det beror på de intagna hur mycket, 

hur aktiva dom är. Ibland kan det dyka 

in fem, sex, sju, åtta anhållan samma 

dag som man ska behandla och skriva 

yttranden och sånt där. Det kan vara 

nånting annat, telefontillstånd eller grejer 

som dom vill få in. Då blir det lite 

mycket. Sen ska man ta emot besökarna, 

visitera, det är lite mycket. 

När jag träffar Michael är han ordinarie 

kontaktvårdare för en intagen och vice 

kontaktvårdare åt två andra intagna. Förutom 

det särskilda engagemang som detta 

innebär, ska han, när så krävs, finnas tillgänglig 

för alla intagna på den avdelning 

där han arbetar. 

REFLEKTIONER KRING 

PERMISSIONERNA 

Michael anser att det är positivt att det 

sker en kontroll av de intagnas utevistelse 

och att man inte beviljar permissioner för 

lättvindigt. Han anser att det är kriminalvården 

som har ansvaret om någon missbrukar 

förtroendet och begår brott under 

permissionen. 

Michael: Det är ändå vårat ansvar om 

det händer någonting med nån oskyldig 

eller nån som har med deras brott att 

göra så jag tycker det är positivt. Och 

sen det här att vissa försvann från Hall 

och andra anstalter under sina permissioner 

då har vi blivit mer hårda kan 

man säga. Och självklart det här med 

Malexander-mordet, det har påverkat 

vissa killar och deras permissioner,/…/ 

särskild permission, det är vi verkligen

hårda på. Vi kan inte bevilja hur som 

helst. Det är svårt att få här. 

Anneli: Och det vet dom intagna, det är 

inga konflikter? 

Michael: Visst blir dom ledsna och 

dom kan höja rösten, men efter ett tag 

lugnar dom ner sig, dom vet att det är 

så, det är så för alla. 

Kontaktvårdaren har möjlighet att påverka 

permissionsbeslutet genom den 

kunskap de har om de intagna. Men de 

kan inte påverka de särskilda villkoren. 

Michael: Ja, vi har ju bra kontakt med 

killarna, de intagna, och vi vet var vi 

har dom någonstans, hoppas jag, och 

efter det så gör vi en stege, och så tar vi 

upp det till kollegiet. Och vi försöker 

hålla oss till gränsen, eller om vi gör en 

permissionsstege med sex steg då kanske 

Kvinspen [kriminalvårdsinspektören] 

säger ”men ta fem då” då är det något 

positivt i alla fall tycker killen. Men om 

vi skulle säga ”du får två steg” och nej 

det blev inte godkänt, då sitter vi där 

mellan Kvinspen och en intagen. 

Anneli: Det kanske är så att ni är lite 

hårdare och så blir det… 

Michael: Ja, och om det blir mildare 

från Kvinspen är det bara att tacka och 

ta emot. Men så får man göra, om dom 

har särskilda villkor så följer man det. 

Vi kan inte bara göra steget hur som 

helst heller. 

Liksom de andra informanterna upplever 

Michael att personalen har stöd av de nya 

reglerna kring permissioner. De begränsar 

de intagnas möjlighet att utsätta personalen 

för press. 

Michael: Ja, visst det hjälper om man 

går med lagen ”här är lagen jag kan inte 

göra någonting”. Då blir det lättare, 

både för kontaktmannen och Kvinspen 

också. Så att man inte känner den pressen. 


- 74 - 

Han ger exempel på hur personal ser på 

och använder sig av olika villkor för att 

kontrollera utevistelsen. Sköter man sig 

får man lättnader i villkoren efter hand, 

om inte utökas de. 

Michael: Och om man sköter sig under 

dom här permissionerna och hans brott 

är inte till exempel alkoholrelaterat då 

kan man… eller behöver inte skriva 

…men om han kommer hit och vi ser 

att han är berusad då tar vi ett utandningsprov 

och ser att det är positivt 

kan vi inte bestraffa honom då utan 

nästa permission lägger vi till alkoholförbud. 

Eftersom det inte står i villkoren 

att det är alkoholförbud så kan vi inte 

göra någonting åt det. 

Anneli: Nej, men det är främst brott 

som är alkoholrelaterade eller drog… 

Michael: Ja precis då är det obligatoriskt. 

Annars behöver man inte. 

Michael framhåller även han de livstidsdömda 

som den grupp som särskilt missgynnats 

av permissionssystemet 

Michael: Till exempel dom som har 

begått brott när de var alkoholpåverkade, 

det är inte nån ursäkt det heller, 

och har gått så långt att man fick livstid 

så att de inte kan få den möjligheten att 

träffa till exempel barnen. Så det är 

jobbigt kan jag tänka mig. 

Anneli: Och dom fick vänta… det blev 

ett år längre för deras kvalifikationstid 

och så? 

Michael: Precis, och sen vet dom inte 

när de kommer ut. Det är jobbigt kan 

jag tänka mig. 

Liksom de andra informanterna menar 

han att eventuell utländsk bakgrund inte 

har någon relevans när det gäller permissionshandläggandet. 

Det som avgör bedömningen 

är enbart skötsamhet och 

brottets art.

Michael: Jag kan inte tänka mig att 

nån sätter alkoholförbud på en invandrare 

för att han är invandrare. Det tror 

jag inte. Så det är ganska bra. 

FÖRESTÄLLNINGAR OM SPRÅKET 

Michael anser att det är bra att anställa 

personal som kan olika språk och som 

kan tolka när det behövs. Förutom tolkning 

finns det även andra fördelar: ”Ja, 

när dom ser nån från deras länder eller en 

invandrare så kanske dom lugnar ner sig 

eller respekterar dig mer, jag tror det i alla 

fall.” Han pekar också på vissa nackdelar: 

Michael: Men i vissa fall kan det vara 

tvärtom. /…/ jag har upplevt ”jamen 

du är också invandrare du behöver inte 

göra det och det. - Ja men då får jag 

bråk då hamnar jag i din situation”, då 

förstår dom. 

Anneli: Att du skulle känna en större 

lojalitet mot den intagne bara för att du 

också har en invandrarbakgrund? 

Michael: Ja, dom kanske tror det, men 

det är inte så, nej. Så funkar det inte. 

Anneli: Men dom svenska intagna då, 

reagerar dom på något sätt så att du 

upplever det som negativt? 

Michael: Nej, i början var det lite 

svårare för att jag var bland dom första 

invandrarna som kom hit när dom 

började med att ta in vikarier och då var 

det en svår tid måste jag säga, men det 

gick över. 

Anneli: Vad var det som var svårt? 

Michael: Ja, att vi var nya, att vi inte 

kunde jobbet, att … sen låg det säkert 

något i det här att jag var invandrare 

också, men jag hade planer på att ”ja, 

då ska ni få se hur jag är som medmänniska, 

ni ska inte bara se utseendet utan 

hur jag är som en människa”. Och det 


- 75 - 

gick ju bra, jag kan sitta och prata med 

nazister, rasister nu, och går förbi och 

hälsar, så det är okej. Nu när dom vet 

hur jag är mot dom och hur jag är mot 

invandrarna. Hur jag behandlar dom 

och var jag står. 

Anneli: Så du kanske har extra koll 

på dig att du är rättvis än vad en svensk 

vårdare har? 

Michael: Ja, det är så ….Tyvärr 

(skratt) 

Intervjun med Michael visar även den att 

invandrarbakgrund såväl som språk förmedlar 

vissa förväntningar på lojalitet, 

förståelse och samhörighet mellan personer 

med sådan bakgrund oavsett om de har 

gemensam etnisk och/eller kulturell tillhörighet 

eller inte. 

Michael anser emellertid att det 

enda värdet med gemensamt modersmål 

kontaktvårdare och intagna emellan är att 

man kan göra sig förstådd. ”För mig är 

språket bara ett redskap som man kan använda 

sig av för att göra sig förstådd.” 

Michael: Så jag pratar hellre svenska 

med invandrarna än att prata till 

exempel arabiska, men när man ser att 

dom inte förstår använder man sådana 

ord så dom ska förstå. 

Anneli: Jaha, så du använder inte 

arabiska i …? 

Michael: Nej, nej. 

Anneli: Utan det är bara när du 

känner att det behövs? 

Michael: Precis. 

Anneli: Men hur är det, pratar dom 

arabiska med dig och du svarar på 

svenska, eller? 

Michael: Ja, det brukar vara så /…/ 

han måste ju lära sig svenska också, det 

är ju bra att han börjar nånstans. Visst

han kan lite svenska så och jag vet att 

han förstår lite grann men han kanske 

har lite svårt att uttrycka sig, så det är 

lika bra att han hör, så att det inte bara 

är arabiska. Språket är bara till för att 

förstå varandra, mer är det inte för mig. 

Anneli: Nej, men om någon till 

exempel mår väldigt dåligt och du får gå 

in och prata om det är känsliga saker, 

känslor..? 

Michael: Jag använder svenska språket 

i alla fall. 

Anneli: Och det är inte så att… dom 

blir inte arga på dig då? 

Michael: Nej, nej. Visst när dom inte 

förstår och… men då märker man det. 

Att dom inte har först… jag frågade om 

han hade förstått. Eller att man både 

pratar svenska och sedan översätter 

direkt på arabiska, till en kille som 

pratar arabiska. 

Samtidigt tycks det som om Michael tagit 

som sin uppgift att förbättra de intagnas 

kunskaper i svenska. Förklaringen till 

denna hållning är, som Michael anför, att 

han anser att goda kunskaper i svenska 

språket kan förhindra att man hamnar i 

kriminalitet. Det är en slutsats han grundar 

på det faktum att många av andra 

generationens invandrare i anstalten har 

mycket bristfälliga kunskaper i svenska. 

När jag frågar om han kan se att det finns 

några särskilda behov hos den här gruppen 

så svarar han därför utbildning; att ge 

de intagna en möjlighet att förbättra sina 

språkkunskaper. Möjligheten till detta 

finns också för de flesta men Michael är 

bekymrad över att alla inte utnyttjar den. 

Många väljer i stället att arbeta i verkstaden 

där man främst sysslar med diverse 

enklare legoproduktion på uppdrag av 

olika företag. 


- 76 - 

Anneli: Har dom några andra behov 

som du ser är speciella för den gruppen? 

Michael: Utbildning. 

Anneli: Men man satsar ganska 

mycket på utbildning här på anstalten? 

Michael: Ja, men vi kan inte ge utbildning 

till samtliga och vissa vill inte 

läsa. Dom orkar inte, dom är trötta så 

det går inte. Vill man inte så kan man 

inte göra någonting med våld, och det 

ska vi inte göra heller (skratt) utan vi 

kan inte tvinga dom. Då vill dom gå in 

till verkstaden och vad är det då dom 

kommer att lära sig? Inte mycket. 

På frågan om det finns något som han 

skulle vilja förändra eller något som man 

skulle kunna förbättra i rutiner och innehåll 

för de intagna som har utländsk bakgrund, 

är utbildning det han lyfter fram. 

Michael skulle önska att utbildning, som i 

dag är ett frivilligt val, var obligatorisk för 

de intagna. 

Anneli: Har ni något motivationsarbete 

då för dom som ni ser skulle behöva 

egentligen? 

Michael: Ja, det har vi. Vi brukar 

prata med dom att ”du behöver det här 

och det här, du ska inte vara kvar här 

livet ut, du är ute om tre år, fyra år, så 

passa på att studera, läs det här, du 

kommer behöva det”. Vissa brukar 

lyssna, men vissa struntar i det och då 

kan man inte tvinga dom. Det är svårt 

att göra någonting åt det. 

Språket är med andra ord inte bara ett 

kommunikativt redskap utan en källa till 

föreställningar om tillhörighet och social 

integration.

FÖRESTÄLLNINGAR OM ”DEN 

ANDRE” 

Det föregående resonemanget aktualiserar 

frågor om tillhörighet och etniska gränser. 

Det är givetvis vanskligt att dra några slutsatser 

från Michaels utsagor. Likväl vill jag 

lyfta fram frågor som har med långtgående 

stereotypiseringar och diskriminering 

i samband med permission och kontaktmannaskap. 

Inledningsvis säger Michael att det i 

kontakter med intagna som har utländsk 

bakgrund inte är någon skillnad om vårdaren 

har svensk eller utländsk bakgrund. 

Men efterhand framkommer det att vissa 

svenskar uppvisar tecken på osäkerhet 

och rädsla i relation med intagna med utländsk 

bakgrund. Kontaktvårdare med utländsk 

bakgrund kan hantera relationer 

med andra utländska intagna på ett smidigare 

sätt. I detta påstående kan det 

tyckas ligga en föreställning om att invandrare 

och svenskar har skillnader i 

temperament, men det är, som vi ser i 

följande excerpt, kanske snarare en fråga 

om en tro att det förhåller sig så. 

Michael: Jag vill inte påstå det, men jag 

kan kanske prata med honom… inte så 

försiktigt som en svensk kanske gör, och 

med det menar jag alltså, jag kan gå 

långt.. inte så att jag skadar honom eller 

trakasserar honom, då vet jag alltså 

mina gränser. En svensk kanske 

pratar… ”säger jag så till en invandrare 

så kanske han blir arg på mig, 

förbannad, dom har sånt där temperament” 

ja, det är inte generellt det heller, 

men det finns. 

Michael ger ett exempel på samhällets 

föreställningar om vem som är svensk och 

vem som är invandrare och vilka roller 

som är kopplade till dessa föreställningar. 

Exemplet tycks bygga på egna erfaren- 


- 77 - 

heter som kriminalvårdare med utländsk 

bakgrund. 

Michael: Jag kan tänka mig alltså om 

jag går.. om vi går ut på permission med 

någon och vi har civila kläder och även 

en svensk intagen så tror dom att det är 

jag som är intagen, så vi har den synen 

kan jag tänka mig./…/ Säger man att 

man är från fängelset så… 

Vad intervjun med Michael visar är att invandrare 

såväl som svenskar är påverkade 

av föreställningar och bilder som säger att 

invandrare är annorlunda än svenskar. 

Dessutom framträder bilden av invandraren 

som mer temperamentsfull än 

svensken vilket kräver någon som hanterar 

dom som avviker. Förutom detta 

tycks Michael känna av samhällets syn på 

vilka som är brottslingar eller inte. 

I kriminalvårdens skrift Bättre ut, en 

vision om hur arbetet ska utvecklas fram 

till 2010, finner vi inom ramen för visionen 

bl.a. principen: ”Skapa utvecklingsmöjligheter 

för alla och fördöma 

diskriminering var den än uppträder. Vi 

ska värna om möjligheterna för alla att 

utvecklas som människor och ta hänsyn 

till enskilda och minoriteter. Varje form 

av diskriminering, trakasserier, hot eller 

våld ska aktivt bekämpas.” 77 Jag frågar 

därför om han upplever att det finns 

någon grupp som blir diskriminerade i 

någon form inom anstaltssystemet. 

Michael: Ja, som sagt om en invandrare 

gör någonting så syns det direkt. Men 

om en svensk gör någonting så är det 

okej. 

Anneli: Varför syns det direkt? 

Michael: Ja, som jag sa till dig förut 

också, det är utseendet. Det finns 

svenskar som verkligen missköter sig och 

är verbala i ord. Och så finns det in- 

77 Kriminalvården, Visionen ”Bättre ut”.

vandrare som till exempel inte diskar en 

kopp, säger vi, det syns alltså det där i 

ögat. Bland dom andra intagna. 

Anneli: Är man mer uppmärksam på 

invandrare? Accepterar inte lika mycket 

från en invandrare som från en svensk 

alltså? Är det så? 

Michael: Ja. 

Anneli: Men det är mer ifrån andra 

intagna eller är det också personalen? 

Michael: Nej, det är intagna. Personalen 

är inte så. Nej, utan vi ser dom 

som människor och allihopa sitter i fängelse 

så det finns ingen helig. 

Anneli: Nej, men i det här att se… för 

man pratar om att alla behandlas lika, 

men i det att behandla alla lika kan det 

finnas någon slags…. Att det blir en 

diskriminering utan att man menar det, 

man vill… förstår du hur jag menar? 

Michael: Ja, det kan finnas, det kan 

förekomma fast vi inte ser det. 

Anneli: Nej, just det om man är väldigt 

verbal och kan snacka för sig, att man 

har fördelar och så. 

Michael: Jovisst. Då kan man tänka 

att han får det här bara vi blir av med 

honom. 

De svenska intagna tycks ha ögonen på 

intagna med utländsk bakgrund. Den kontroll 

de utsätts för kan leda till en inskränkning 

av deras fysiska såväl som 

sociala svängrum. Michael ger exempel på 

hur de intagna med utvecklad verbal förmåga 

och envishet kan påverka personalens 

beslut. Michaels vittnesmål pekar mot 

tendenser till att de svenska intagna i viss 

mån diskriminerar invandrare eftersom de 

tycks utsätta de senare för extra krav och 

kontroll. 

Det är uppenbart att diskriminering 

också försvårar såväl anstaltstiden som 


- 78 - 

möjligheter i samband med permissionsvistelse. 

Om den intagne kontrolleras 

hårdare är det sannolikt att denne också 

oftare bryter (eller upplevs bryta) mot 

uppförandekoder, vilket kan leda till ny 

eller förlängd kvaltid. 

SAMMANFATTANDE REFLEKTION 

Den svenska kriminalvården har sedan 

1974 års kriminalvårdsreform haft som 

grundtanke att anstaltsvistelsen redan från 

början ska vara inriktad på konkreta 

åtgärder som förbereder den intagne på 

tillvaron utanför anstalten. I detta arbete 

har permissionerna varit ett viktigt medel. 

I Permissionsutredningens översyn över 

hur permissioner för gruppen långtidsdömda 

bör hanteras, väcktes ett antal förslag 

på förändringar som Kriminalvårdsstyrelsen 

i princip också kom att genomföra. 

De restriktioner som därmed infördes 

kom i praktiken att påverka alla intagna 

– kortidsdömda som långtidsdömda. 

Denna skärpning går emot den 

översyn av permissionsbestämmelserna 

som gjordes 1978, då man, trots betydligt 

större misskötsamhet, inte ansåg någon 

allmän skärpning av permissionsbestämmelserna 

vara påkallad. 78 En förklaring till 

omsvängningen ger Bertel Österdahl när 

han slår fast att kriminalvården är känslig 

för massmedias påverkan. 79 Samhället 

dömer med andra ord personer som begår 

[vissa] brott betydligt hårdare idag än t.ex. 

under 70-talet. Enstaka händelser, ”misslyckanden” 

från kriminalvårdens sida, ger 

ytterligare bränsle åt krav om ”hårdare 

tag” från både medborgare och opinionskänsliga 

politiska makthavare. Dessa krav 

måste kriminalvården hantera för att inte 

78 Permissionsutredningen 1999, s. 14. 

79 Bertel Österdahl, ”Inget idiotstopp av permissioner”, 

Runt i Krim, Nr. 1 januari 2000, s. 2.

förlora det förtroende man är beroende 

av. 

Resultatet av de genomförda restriktionerna 

kan, som jag ser det, i värsta fall 

innebära att den öppna och behandlingsinriktade 

kriminalvård, som förvisso är en 

förutsättning för den intagnes anpassning 

i samhället, äventyras då individens integritet 

inskränks i och med den rigorösa 

kontroll de utsätts för. 

De tankar som väcks utifrån den begränsade 

studie som gjorts stämmer väl 

överens med de reflektioner som framkommer 

i vår delrapport Mångfald och 

Personal. När jag ställer frågor om hur etnisk 

tillhörighet kan påverka sådant som 

har att göra med permissionsförfarandet, 

hävdar informanterna att alla behandlas 

lika och att den intagnes etniska/kulturella 

tillhörighet inte har betydelse. Även om 

de förändringar av permissionspraxis som 

genomförts har drabbat vissa intagna mer 

än andra, t.ex. de med omfattande kriminellt 

förflutet, hävdar man att den intagnes 

etniska/kulturella bakgrund inte 

har någon betydelse i det fallet. Besluten 

som fattas grundas enbart på faktorer som 

brottshistorik, strafflängd och skötsamhet. 

Detta kan vi en första reflektion tyckas 

vara rättvist. Men i detta förhållningssätt 

konkretiseras en del av det större dilemma 

som ligger i kriminalvårdens dubbelriktade 

uppdrag, d.v.s. återanpassning och 

samhällskydd. 

När en person blir intagen på en 

anstalt sker en dramatisk ”avidentifiering”. 

Möjligheten att handla som subjekt 

blir mycket begränsad och personen betraktas 

i stora stycken som ett objekt som 

kriminalvården måste handskas med. Det 

mesta av individens personliga tycken och 

smak minskar i betydelse. Det som hädanefter 

kommer att styra personens vardag 

är de bedömningar regelverket gör kring 


- 79 - 

några av personen utförda handlingar. 

Intressen, insikter, vanor och erfarenheter 

- sådant som vi ofta kallar kultur och som 

vi kanske delar med andra som har en 

liknande bakgrund, har ringa betydelse i 

det anstaltssystem där alla behandlas 

”lika”. Under permissionen öppnas 

möjligheten att åter bli individ och att 

komma ifrån den beskurna och tilldelade 

rollen som fånge. 

I anstaltssystemets hantering av de intagna 

ligger ett dilemma. Å ena sidan 

bygger systemet på avidentifiering och 

disciplinering av den intagne, å andra 

sidan innebär en allt för genomgripande 

anstaltsanpassning ett slags ”hospitalisering”, 

ett problem som kriminalvården 

länge brottats med. Det senare riskerar 

situationen då den intagne i så hög grad 

internaliserar en identitet som är relaterad 

till anstaltslivet att verkligheten utanför 

murarna är såväl skrämmande som 

främmande. Kriminalvården har i så fall 

misslyckats i sin grundtanke om återanpassning. 

80 Utifrån denna grundtanke 

borde de inskränkningar i permissionsmöjligheterna 

som alla intagna kom att 

drabbas av vara svår att motivera. Samtidigt 

styrs kriminalvården av kraven på 

samhällsskydd. Kriminalvårdens uppdrag 

är att se till att den intagne förhindras att 

begå brott under verkställighetstiden i 

anstalt. Detta krav ska kunna tillgodoses 

genom att den intagne vistas hela verkställighetstiden 

i en sluten anstalt utan 

möjlighet till utevistelse. Men det skulle 

enligt Permissionsutredningen leda till ett 

80 En grundtanke i 1974 års kriminalvårdsreform 

var att anstaltsvistelsen redan från början skulle 

inriktas på konkreta åtgärder som förbereder den 

intagne för tillvaron utanför anstalten, allt i den 

omfattning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd 

ersätts. Se prop. 1974:20 s. 83.

dåligt samhällsskydd i ett längre perspektiv: 

De skadliga biverkningarna på den 

enskilde som allmänt anses förknippade 

med frihetsberövandet skulle med största 

sannolikhet leda till att de intagna friges 

i ett mentalt direkt farligt tillstånd. I 

värsta fall fyllda av hat mot det samhälle 

från vilket de länge varit avskurna, med 

redan ansträngda familjeband brutna, 

utan förberedelser för ett återinträde i 

normalt samhällsliv – detta skulle sammantaget 

leda till att samhällsskyddet 

blir ytterst illa tillgodosett. 81 

Här åskådliggörs den svåra balansgång 

och avvägning mellan återanpassning och 

samhällsskydd som finns implicerad i 

kriminalvårdens uppdrag. 

De ökade kraven på kontroll medför 

paradoxalt nog att tiden till kontakt 

mellan de intagna och kontaktvårdarna 

minskar. Häri ligger ett dilemma. Kontaktvårdaren 

grundar i hög grad de omdömen 

som blir till beslutsunderlag på sin 

kännedom om den intagne. Minskad tid 

för kontakt kan innebära att de subjektiva 

omdömena i ökande grad riskerar att 

fattas utifrån förhastade slutsatser, i 

synnerhet om det är en person som har 

svårigheter att kommunicera på det 

svenska språket, vilket också informanterna 

uppmärksammade. Dessutom kan 

den diskriminerande kontroll som de 

”svenska” intagna utsätter de intagna med 

utländsk bakgrund för leda till att personalen 

(omedvetet) tar med dessa 

”brott” mot uppförandekoder i sin bedömning 

av de intagna med utländsk 

bakgrund. Detta skulle kunna få inverkan 

på, exempelvis, beslut om kvaltid. 

Det har i detta projekt (som helhet) 

blivit tydligt att kriminalvårdens aktiva 

rekrytering av personal med utländsk bak- 

81 Permissionsutredningen, s. 8. 


- 80 - 

grund är ett uppskattat inslag. Det kan 

finnas många förklaringar till detta, men 

en uppenbar fördel med språklig mångfald 

i personalgruppen är att kontrollen av 

en tidigare ”besvärlig” klientgrupp därmed 

kan stärkas. Att inte kunna göra sig 

förstådd på svenska är naturligtvis ett 

problem för de intagna. Samtidigt medför 

de intagnas möjligheter att tala ett språk 

som personalen inte behärskar vissa 

fördelar. Den intagne har möjlighet att bevara 

en större del av sin integritet intakt 

eftersom han kan kommunicera med 

”landsmän” utan att personalen förstår 

vad de talar om. Språket skulle därmed 

kunna användas som en form av motstånd. 

I och med att personal med utländsk 

bakgrund anställs begränsas den 

möjligheten. Och ytterligare en strategi 

från de intagnas sida blir att alliera sig med 

personal som de uppfattar som ”landsmän”. 

För att slutligen återkomma till frågan 

om de förändringar som genomförts inneburit 

att frågan om etnisk och sociokulturell 

heterogenitet vid kriminalvårdens 

permissionshandläggande, tycks svaret 

vara dubbelbottnat. Policyn om allas likhet 

står fast och personal anser att det är 

rättvist. Men ligger det inte i en sådan 

policy ett ofrånkomligt moment av urskiljande? 

Ramarna för likabehandling är inte 

neutrala och innefattar implicit ett förhållningssätt 

där skillnader och avvikelser 

från normen tvingar personalen att förhålla 

sig. Ju större avvikelser desto större 

ingrepp. 

Personalens bedömningar av den intagne 

utgår från regelverket men också 

från en osynlig norm där ett ”normalt beteende” 

premieras. Kontaktvårdaren har 

som uppgift att lära känna den intagne 

och kunna avläsa om personen är mogen 

för t.ex. en första normalpermission, d.v.s.

att den intagne har blivit tillräckligt avidentifierad 

och anstaltsanpassad för att 

det ska bedömas som tillrådigt med hänsyn 

till säkerhetsaspekten. Genom 

Michaels utsagor har vi kunnat utläsa att 

kontrollen av intagna med utländsk bakgrund 

utförs av både personal och intagna, 

vilket kan betyda en mer genomgripande 

kontroll av dessa personer. Det 

innebär dock inte att den kontrollen 

resulterar i mer rättvisa bedömningar. 

Följer den intagne det ”normala” 

mönstret är det lättare att tro att man lärt 

känna personen. Men hur bedömer man 

någon som man inte (tror att man) förstår? 

Problemet har kriminalvården löst 

genom att kontakten överlåts till vårdare 

med utländsk bakgrund, som man förväntar 

sig ska förstå en intagen med utländsk 

bakgrund bättre. Men om det enda 

personerna har gemensamt är en osvensk 

bakgrund riskerar båda (eller alla) att bli 

förlorare. Kontaktvårdaren, som känner 

ett tryck från alla håll, kan inte leva upp 

till förväntningarna, den intagne missgynnas 

och kriminalvården har invaggat 

sig i en falsk trygghet. 

FRÅGOR ATT UTVECKLA OCH FÖR- 

DJUPNINGSFÖRSLAG. 

De reflektioner som gjorts i denna 

rapport bygger på en mycket begränsad 

empiri. För att få en djupare inblick i hur 

man inom kriminalvården förhåller sig till 

etnicitet och sociokulturell heterogenitet i 

permissionsförfarandet bör naturligtvis ett 

större antal kontaktvårdare, rättsvårdshandläggare 

och kvinspar studeras, men 

även hur intagna – gärna långtidsdömda 

som har erfarenhet av olika permissionspolicys 

– upplever kriminalvårdens hantering. 


- 81 - 

Under arbetets gång har en rad olika 

frågor väckts: Hur är möjligheten idag att 

efterleva policys, visioner och intentioner 

då de ekonomiska ramarna krymper, med 

platsbrist och överbeläggning? Vad händer 

med programverksamheten på anstalterna 

när situationen blir allt mer ansträngd? 

Vilka intentioner drabbas? Hur 

går det med de intagnas förberedelser inför 

frigivningen? 

Med utgångspunkt från vad som 

framkommit i denna delstudie finns det 

ett moment i kriminalvårdens hantering 

av de intagna som visar sig vara den 

skärningspunkt där föreställningar om 

normer, identitet, integritet, kultur och 

etnicitet finns implicerat – d.v.s. i likabehandlingsprincipen. 

På vilket sätt inverkar 

policyn ”alla behandlas lika” på personalens 

föreställning och hantering av etnisk- 

och sociokulturell heterogenitet? Kan 

man behandla alla lika utan att göra sig 

föreställningar om skillnader mellan olika 

grupper och individer? Kanske är det 

dessa frågor som vi bör fokusera och fördjupa 

oss i om vi ska ha någon möjlighet 

att närma oss en förståelse för hur 

kriminalvården relaterar sig till samhälleliga 

föreställningar om och bemötanden 

av ”den Andre”.

REFERENSER 


Kriminalvårdsmaterial: 

Kriminalvårdens Officiella Statistik, KOS 2001. 

Kriminalvården, Etik för kriminalvårdens personal. 

Kriminalvården, Visionen ”Bättre ut”. 

Kriminalvårdsstyrelsen, Långtidsdömdas utevistelser, 1999 års permissionsutredning. (2000). 

KVVFS 1998:9, Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om permissioner. 

KVVFS 2002:2, Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om permissioner. 

Österdahl, Bertel, ”Inget idiotstopp av permissioner”, Runt i Krim, nr. 1, (2000). 

- 82 -


BILAGA 1 – PERMISSIONER ENLIGT 32 § KVAL 

ANTAL PÅBÖRJADE PERMISSIONER ENLIGT 32 § KVAL ÅREN 1992-2001 

Säker- 

År 

hetsklass 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 

Sluten 16076 18126 23386 28144 27412 25564 25781 27432 20660 16109 

Öppen 32246 30274 31555 34397 29866 26310 26117 25959 18380 13029 

Summa 48322 48400 54941 62541 57278 51874 51898 53391 39040 29138 

Misskötta 

genom 

uteblivande 769 621 602 506 398 312 317 323 198 220 

Procent 

misskötta 1,6 1,3 1,1 0,8 0,7 0,6 0,6 0,6 0,5 0,8 

Källa: Verksamhetsstatistik 

ANTAL PÅBÖRJADE NORMALPERMISSIONER ENLIGT 32 § KVAL ÅR 2001 

Normal- 

Därav misskötta 

Genom 

Säkerhetsklass permissioner uteblivande På annat sätt 

Sluten 7237 134 183 

Öppen 6420 48 136 

Summa 13657 182 319 


- 83 -


ANTAL PÅBÖRJADE SÄRSKILDA PERMISSIONER ENLIGT 32 § KVAL 

Särskilda 

Därav misskötta 

Genom 

Säkerhetsklass permissioner uteblivande På annat sätt 

Sluten 8872 31 39 

Öppen 6609 7 46 

Summa 15481 38 85 


PÅBÖRJADE NORMALPERMISSIONER OCH DÄRAV ANDEL MISSKÖTTA GENOM 

UTEBLIVANDE ÅREN 1997-2001 

Säker- År 

hetsklass 1997 1998 1999 2000 2001 

Procent 

Procent 

Procent 

Procent 

Procent 

Antal misskötta Antal misskötta Antal misskötta Antal misskötta Antal misskötta 

Sluten 8931 1,9 9027 2,0 10329 1,8 9364 1,3 7237 1,8 

Öppen 10090 0,6 9503 0,6 9605 0,7 8088 0,6 6420 0,7 

Summa 19021 1,2 18530 1,3 19934 1,3 17452 1,0 13657 1,3 


PÅBÖRJADE SÄRSKILDA PERMISSIONER OCH DÄRAV ANDEL MISSKÖTTA GENOM 

UTEBLIVANDE ÅREN 1997-2001 

Säker- År 

hetsklass 1997 1998 1999 2000 2001 

Procent 

Procent 

Procent 

Procent 

Procent 

Antal misskötta Antal misskötta Antal misskötta Antal misskötta Antal misskötta 

Sluten 16633 0,4 16754 0,4 17103 0,3 11296 0,2 8872 0,3 

Öppen 16220 0,1 16614 0,1 16354 0,1 10292 0,05 6609 0,1 

Summa 32853 0,2 33368 0,2 33457 0,2 21588 0,1 15481 0,2 


- 84 -


BILAGA 2 - JÄMFÖRELSE MELLAN PERMISSIONSUTREDNINGEN, 

KVVFS 1998:9 OCH KVVFS 2002:2 

Som bakgrund till föreliggande studie har 

ett antal dokument som behandlar permissioner 

granskats och analyserats. Syftet 

var, förutom att få en insikt i det regelverk 

som omgärdar hanteringen av permissioner, 

att kunna tolka nyss genomförda 

förändringar i permissionshanteringen utifrån 

ett historiskt och samhälleligt perspektiv. 

Denna bilaga inleds med en 

genomgång av Permissionsutredningens 

resultat och förslag på förändringar samt 

hur dessa förslag motiveras. Därefter görs 

en jämförelse mellan Kriminalvårdsstyrelsens 

föreskrifter och allmänna råd 

om permissioner KVVFS 1998:9 och 

KVVFS 2002:2, som kom att ersätta 

dessa. Resultatet jämförs med de förslag 

som framlades av Permissionsutredningen 

för att få en uppfattning om i hur stor 

omfattning Permissionsutredningens förslag 

överensstämmer med de konkreta 

förändringar som fastslagits i KVVFS 

2002:2. 

SAMMANFATTNING AV 

PERMISSIONSUTREDNINGENS 

REDOVISADE RESULTAT. 

Permissionsutredningens arbetsgrupp 

hade som uppdrag att beskriva och analysera 

situationen vad gällde utevistelser 

för intagna dömda till fyra års fängelse 

eller mer. Utredningens granskning visade 

att de ca 250 långtidsdömda, av samtliga 

1 100 intagna med 4 års fängelse eller 

mera som medges utevistelser på egen 

hand, fick ca 60 utevistelser vardera i 

- 85 - 

genomsnitt per år. Det innebar att ca 300 

intagna tillsammans hade 18 000 utevistelser 

per år. (Den totala mängden utevistelser 

jämlikt 14 och 32 § KvaL, uppgick 

1998 till 69 103 avseende alla intagna.) 

BRISTANDE KONTROLL OCH 

UPPFÖLJNING 

Från och med den 1 januari 1999 omfattas 

alla som avtjänar fängelse i lägst fyra år av 

beslut om särskilda villkor. Det är 

Kriminalvårdsstyrelsen som fattar alla beslut 

om särskilda villkor och därmed 

också beslutar om när normalpermission 

för första gången får beviljas enligt de 

regler som anges i föreskrifterna. I besluten 

om särskilda villkor anges ofta att 

den intagne skall erhålla normalpermission 

enligt en strukturerad permissionsstege. 

Syftet med att göra en permissionsstege 

är bl.a. att utfallet av varje permission 

noggrant skall följas upp innan nästa 

permission beviljas. Utredningen riktade 

dock kritik mot att anstalterna regelmässigt 

beviljade permission i enlighet 

med de särskilda vilkoren utan att göra 

någon adekvat uppföljning. Dessutom 

riktades kritik mot att många normalpermissioner 

beviljats villkorslöst samt att 

anstalterna tagit bort villkoren för permission 

allt för snabbt. 

[…] tillämpningen av gällande regler för 

de granskade långtidsdömda har varit 

mycket generös och att planering och 

kontroll av utevistelser varit bristfällig.

Utredningen fann att mängden utevistelser 

varit mycket stor, att besluten fattas 

på låg nivå och att chefernas kontroll 

varit otillräcklig. Kritiken gäller /…/ 

företrädesvis de helt öppna anstalterna 

/…/ [där] allt för många utevistelser 

medgivits när lång tid återstår av 

straffet. 82 

De riktade även kritik mot den bristfälliga 

dokumentationen i personakterna vilket 

innebar att det var svårt att utläsa om 

uppföljning skett av genomförd permission 

och i så fall på vilket sätt. 83 

GENERÖST BEVILJANDE AV 

SÄRSKILD PERMISSION 

I föreskrifterna om särskild permission 

(8§ KVVFS 1998:9) anges att det skall 

gälla angelägenhet av väsentlig betydelse 

och som inte kan ombesörjas under 

normalpermission. Utredningen fann att 

ett stort antal särskilda permissioner har 

beviljats i strid med huvudregel i permissionsföreskrifterna 

och man menar att 

många av de verksamheter som särskild 

permission har beviljats för, hade kunnat 

utföras under normalpermission. 

SAMHÄLLSSKYDD, FÖRTROENDE 

OCH FÖRÄNDRAT KLIENTEL 

I sin motivering till den åtstramning av 

permissionssystemet som Permissionsutredningen 

föreslagit hänvisar man bl.a. 

till att kravet på samhällsskydd är stort när 

det gäller den grupp man studerat. 1974 

års kriminalvårdsreform innebar vidgade 

möjligheter för en stor del intagna att 

vistas utom anstalt, medan strängare 

regler, s.k. särbehandling, kom att 

tillämpas för en liten grupp intagna. Från 

början avsågs främst personer som ägnat 

82 Permissionsutredningen, s. 40 ff. 

83 Ibid., s. 20. 


- 86 - 

sig åt grov narkotikabrottslighet, men 

sedan dess har avgränsningen för den 

grupp som varit föremål för restriktivare 

åtgärder ändrats vid flera tillfällen. 1999 

avskaffades den formella klassificeringen 

för särbehandling och ersattes av en mer 

individualiserad bedömning. Fortfarande 

omfattas alla som dömts till fängelse i 

lägst fyra år av bestämmelsen men bedömningen 

av män samordnas nu på 

riksmottagningen vid anstalten Kumla. 

Utifrån en individuell risk- och behovsprofil 

fattas beslut om särbehandling, 

vilket innefattar särskilda villkor. De särskilda 

villkoren ska nu sätta de yttre ramarna 

för den intagnes verkställighet vad 

gäller säkerhet. 84 Villkoren inom ramarna 

sätts sedan på anstaltsnivå och det är mot 

tillämpningen av regelverket på denna 

nivå som utredningen riktar sin kritik. 

Man hävdar också att kriminalvårdens 

möjlighet att bedriva en bra verksamhet i 

hög grad är beroende av allmänhetens och 

politikers förtroende. Utredningen anser 

därför att samtliga dömda för grova brott, 

både i och utanför anstalt, bör vara föremål 

för kontroll under hela verkställighetstiden. 

85 Trots att det bevisligen är en 

mycket liten andel som missköter sina 

permissioner anser man att den individualiserade 

bedömningen nu ska ersättas med 

mer detaljstyrda villkor och att stramare 

tillämpning ska gälla alla intagna som är 

dömda till fängelse i lägst fyra år. 

En förklaring till detta förslag är att 

utredningen menar att klientbilden i 

anstalterna har ändrats de senaste decennierna. 

De olika möjligheterna för utevistelse 

som tillkom genom kriminalvårdsreformen 

har från början varit anpassade 

efter en klientgrupp som numera 

inte är så vanlig inom anstalterna, dvs. 

84 Permissionsutredningen, s. 11 ff. 

85 Permissionsutredningen, s. 30.

”socialt utslagna personer som länge levt 

utanför samhället, var dåligt utbildade 

med svag eller ingen kontakt med arbetsmarknaden, 

sviktande eller helt brutna 

sociala relationer och medicinskt/psykologiskt 

i allmänt dåligt skick”. 86 Reformen 

infördes för att stödja rehabilitering och 

frigivningsförberedelser för denna grupp. 

Detta arbete har under en lång tid präglat 

kriminalvården och medfört ”en grundmurad 

tradition av allmän hygglighet, 

humanitet och stark inriktning på hjälp 

och stöd”. 87 Nu har detta förändrats 

genom narkotikans inträde: 

” Narkotikan och de stora ekonomiska 

intressena förbundna med hanteringen 

har medfört en snabb ökning av antalet 

långtidsdömda i fängelserna. Den under 

de senaste decennierna fortgående 

kriminalpolitiska utvecklingen med en 

markant utbyggnad av alternativ till 

fängelse samtidigt som andelen långtidsdömda 

under lång tid ökat har sammantaget 

ändrat klientbilden i anstalterna. 

Förenklat kan bilden beskrivas som att 

från ett tidigare läge där personal på 

anstalterna fick lägga ner stor möda på 

att ordna strukturerade utevistelser för 

att träna och förbereda de intagna för 

frigivningen, där icke ringa energi åtgick 

för att motivera de intagna för åtgärder 

har nu på många anstalter i stället 

uppstått ett starkt tryck från resursstarka 

intagna att utnyttja varje tillfälle 

att komma ut. /…/ Balansgången 

mellan vad som är erforderligt för en god 

anpassning till samhället och samtidigt 

tillgodoseende av ökade krav på kontroll 

är komplicerad. Verksamhetsinriktning 

och arbetsmetoder när det gäller utevistelser 

har applicerats på en ny situation 

vilket torde vara en förklaring till 

86 Ibid., s. 28. 

87 Ibid., s. 28. 


- 87 - 

de förhållanden utredningen vid sin 

undersökning funnit. 88 

I Permissionsutredningens analys av den 

förändring anstalternas klientel genomgått, 

nämns inte det ökade inslaget av 

dömda med utländsk bakgrund. Sverige 

har successivt förändrats från att vara ett 

relativt homogent samhälle till ett mer 

etniskt och sociokulturellt heterogent, 

vilket också återspeglas inom kriminalvården. 

Detta berörs inte i utredningen. 

Huruvida det beror på att det inte ses som 

relevant i sammanhanget eller för att det 

är en för ”känslig” sak att påpeka så är 

risken stor, med tanke på att det är allmänt 

känt att antalet intagna med utländsk 

bakgrund ökat, att människor drar 

slutsatser och tolkar in förhållanden som 

inte är styrkta. Till exempel att man 

implicit sätter likhetstecken mellan de 

”resursstarka intagna” som Permissionsutredningen 

beskriver, och de intagna 

med utländsk bakgrund. 

PERMISSIONSUTREDNINGENS 

FÖRSLAG PÅ FÖRÄNDRINGAR AV 

REGELVERK. 

Nedan redovisade förslag avseende utevistelser 

avser i huvudsak gruppen personer 

dömda för grov brottslighet med 

strafftid på fyra år eller mer. Förslagen, 

som bl.a. gäller planering av permission, 

är enligt utredningen relevanta även vad 

avser övriga intagnas utevistelser. 

Det gäller nu att, utan att ge upp de 

grundläggande värderingarna, bedriva 

verksamhet anpassad till den förändrade 

klientgruppen. Kontroll, individuell behovsprövning, 

tillsyn och personalutbildning 

är några av de faktorer som måste 

beaktas för att fortsätta en positiv verk- 

88 Ibid., s. 27 ff.

samhetsutveckling anpassad till nya 

förhållanden.” 89 

Utredningen fann ingen anledning att 

göra ändringar i lagstiftningen, men anser 

att regelverket behöver omarbetas. Den 

huvudsakliga kritiken riktas mot den praktiska 

tillämpningen av regelverket, så som 

brister i intern kontroll och uppföljning. 90 

Man har särskilt reagerat på det stora antal 

särskilda permissioner som medgivits den 

undersökta gruppen. Normalpermissioner 

har enligt utredningen i stor utsträckning 

kommit att uppfattas som en med viss 

regelbundenhet återkommande rättighet 

till vistelse utanför anstalt i ”rekreationssyfte”. 

För de många viktiga angelägenheter 

som skall ombesörjas för att i vid 

mening underlätta den intagnes anpassning 

i samhället har istället i stor utsträckning 

särskild permission kommit att användas. 

91 Något som man menar inte är 

förenligt med gällande permissionsföreskrifter. 

Av detta skäl och för att få en 

ökad kontroll och uppföljning föreslås ett 

antal ändringar. Några av dessa återges 

nedan i en sammanfattad form: 

Normalpermission som tidigare 

kunnat medges med 14 dagars intervall 

bör ändras till en månad. 

Det maximala uttaget per permissionsperiod 

om en månad bör vara 48 

respektive 72 timmar. 

Alla aktiviteter som i förväg kan planeras 

ska ske under normalpermissioner. 

Permissionen ska ha ett strukturerat 

och planerat innehåll som tillika kan 

kontrolleras och där utfallet i efterhand 

kan följas upp. Planen inför 

89 Permissionsutredningen, s. 30. 

90 Ibid., s. 31. 

91 Ibid., s. 31. 


- 88 - 

varje utevistelse skall upprättas i samråd 

mellan den intagne och kontaktmannen 

och utformas på ett sådant 

sätt att olika aktiviteter är möjliga att 

kontrollera och följa upp. Som rutin 

införs att kontaktmannen tillsammans 

med den intagne kontrollerar utfallet 

av den uppgjorda permissionsplanen. 

Samtalet dokumenteras i den intagnes 

behandlingsjournal. 

Utökad kontroll av vistelsemiljö. 

Utökning av villkor i samband med 

långtidsdömdas utevistelser. Villkor 

om vistelseort, permissionsadress och 

anmälningsplikt skall meddelas och 

också i större utsträckning gälla för 

gruppen långtidsdömda under hela 

verkställigheten. 

Kriminalvården skall i ökad utsträckning 

utnyttja egna myndigheter för 

kontroll under permission. Den intagne 

kan besöka frivård, anstalt eller 

häkte i samband med permission. 

Som skäl till särskild permission 

endast acceptera de angelägenheter 

som inte är planerbara eller av annat 

skäl inte kan ombesörjas i anslutning 

till normalpermission. 92 

En kort sammanfattning av Permissionsutredningens 

förslag på förändringar av 

permissionspraxis lyder sålunda: utökad 

kontroll av permissioner samt restriktioner 

vad gäller särskilda permissioner. 

FÖRÄNDRINGAR I KVVFS 2002:2 

Permissionsutredningen framlägger, som 

vi sett, ingen kritik mot lagstiftningen som 

sådan utan riktar främst kritik mot 

tillämpningen av regelverket. Vid en jäm- 

92 Permissionsutredningen, s. 30 ff.

förelse mellan Kriminalvårdsstyrelsens 

föreskrifter och allmänna råd om permissioner 

KVVFS 1998:9 och KVVFS 

2002:2 ser vi att de förändringar som 

kommit att genomföras främst består i ett 

förtydligande av föreskrifterna, vilket i 

vissa avseenden konkretiserats i ett 

minskat utrymme för subjektiva och 

individualiserade bedömningar. Där det i 

de tidigare föreskrifterna står att man bör 

besluta på det ena eller andra sättet, styrs 

tillämpningen i den senare ofta av ett mer 

odiskutabelt skall. Resultatet blir i praktiken 

en stramare tillämpning, utökad 

kontroll och minskad volym av utevistelser. 

Nedan redogörs för några av de 

moment i KVVFS-dokumenten som särskilt 

berörs i Permissionsutredningen. 

PERMISSIONSINTERVALL 

Enligt KVVFS 1998:9 kunde normalpermission 

medges med ett 14 dagars intervall. 

I 1999 års permissionsutredning föreslås 

att detta ska ändras till en månad. 

KVVFS 2002:2 väljer dock en kompromiss, 

man inför ett tre veckors intervall 

men ändrar, i enlighet med Permissionsutredningens 

förslag, permissionsperioden 

från två månader till en månad. Det innebär 

att normalpermission endast får påbörjas 

vid ett tillfälle inom permissionsperioden 

om en månad till skillnad från 

tidigare då det var möjligt att påbörja fler 

permissioner under två månadsperioden 

med 14 dagars intervall. Undantag medges 

enligt KVVFS 2002:2 för intagen som 

avtjänar fängelse i lägst två år och som är 

placerad på öppen anstalt. Då kan, från 

och med att ett år återstår av den beräknade 

verkställigheten, normalpermission 

förläggas i form av en eller två permissioner 

under permissionsperioden, 


- 89 - 

dock inte oftare än med 14 dagars intervall. 

TIDSUTTAG 

Vad gäller tidsuttag följer man Permissionsutredningens 

uppfattning att det 

maximala uttaget per permissionsperiod 

om en månad bör vara 48 respektive 72 

timmar enligt samma kriterier som tidigare 

gällde för att kunna erhålla 72 respektive 

144 timmar per permissionsperiod 

om två månader. Ny regel i KVVFS 

2002:2 är att första normalpermission som 

beviljas under verkställigheten får omfatta 

högst åtta timmar. Tidigare var det också 

möjligt att bevilja längre sammanhängande 

permission än 72 timmar om det 

förelåg särskilda skäl i det enskilda fallet. 

Här fanns det möjlighet att göra individuella 

bedömningar men den möjligheten 

har i KVVFS 2002:2 ersatts med en uttalad, 

riktad föreskrift. ”/…/ normalpermissioner 

får för varje permissionsperiod 

omfatta /…/ högst 96 timmar för en intagen 

som avtjänar fängelse i lägst två år 

och som placerad på öppen anstalt från 

och med att ett år återstår av den beräknade 

verkställighetstiden.” 

Det kan tolkas som att det i praktiken 

har blivit en förbättring för de långtidsdömda 

som avtjänar det sista året av verkställigheten 

på öppen anstalt - trots att 

utredningen, efter den debatt som förts, 

kom fram till att strama åt permissionsmöjligheten 

för denna kategori. Men om 

det var så att personal tidigare utsattes för 

”ett starkt tryck från resursstarka intagna”, 

som därigenom lyckades få särskilda skäl 

godkända i hög utsträckning, kan den nya 

föreskriften i själva verket innebära en 

åtstramning. Det är däremot tveklöst så 

att det blivit en försämring för de intagna 

som dömts till arton år eller mer samt

livstidsdömda. För dessa grupper har 

kvalifikationstiden för att komma ifråga 

för permission förlängts från tre år och 

sex månader till fyra år och sex månader. 

En annan nyhet är att man nu understryker 

att dessa föreskrifter om timtal 

inte ska betraktas som att en intagen är 

berättigad detta antal timmar. Det är 

fortfarande viktigt att besluten grundar sig 

på det som framkommit i riskbedömningen 

och vad som angivits i permissionsplanen. 

Det innebär att det fortfarande 

krävs att inom de mer tydliga 

ramar som KVVFS 2002:2 ger göra bedömningar 

utifrån risker och ev. misskötsamhet. 

Detta tillägg förmodas ha tillkommit 

efter den kritik som Permissionsutredningen 

framfört. 

VILLKOR, UPPFÖLJNING OCH 

KONTROLL 

I KVVFS 2002:2 finner vi en nytillkommen 

rubrik: Villkor 7 §. Tidigare har 

råd och föreskrifter kring de villkor som 

var knutna till permissioner avhandlats 

under rubriken Allmänna råd. I skrivningen 

som gäller villkor finner vi att 

skillnaden dels handlar om formuleringar 

- i föreskrifterna från 1998 formuleras 

eventuella undantag med orden bör – 

normalt meddelas, medan det i 2002 års 

utrycks med skall – om det inte kan anses 

obehövligt. Det är en viss gradskillnad i 

dessa sätt att formulera föreskrifterna, där 

de senare måste betraktas som mer 

tvingande. Ett detaljerat förtydligande 

gäller också anmälningsplikt som endast 

nämns hastigast 1998; ”Anmälningsplikt 

är en viktig form av kontroll vilken bör 

användas i stor utsträckning”. KVVFS 

2002:2 är överlag mer utförlig och detaljerad 

vad gäller olika villkor. Permissionsplan 

5 § är även det en nytillkommen rubrik i 

KVVFS 2002:2. Här fastslås att ”skriftlig 


- 90 - 

permissionsplan skall upprättas för varje 

permissionstillfälle” och den ska utformas 

så att dess innehåll så långt som möjligt 

kan kontrolleras och följas upp. I 11§ 

KVVFS 2002:2 står uttryckligt att ”Utfallet 

av den uppgjorda permissionsplanen 

skall kontrolleras i nära anslutning till att 

den intagne återkommit efter permissionen”. 

Detta omnämns överhuvudtaget inte 

i KVVFS 1998:9. 

SÄRSKILDA PERMISSIONER 

Skillnaden mellan de båda dokumenten 

vad gäller föreskrifterna i samband med 

särskild permission består i att det i 

KVVFS 2002:2 särskilt påpekas att ”[i] 

samband med planeringen av normalpermission 

bör alla förutsebara aktiviteter 

inplaneras att utföras under normalpermissionen”. 

Därmed faller det moment i 

hanteringen av de långtidsdömdas permissionsuttag 

vilket utredningen särskilt 

kritiserade i praktiken bort. Bestämmelserna 

runt ett eventuellt tillstyrkande av 

särskild permission är också tydligt detaljerade, 

vilket inte var fallet tidigare. 

REFLEKTION ÖVER JÄMFÖRELSEN 

Det framgår tydligt att man tagit intryck 

av utredningens kritik och dess förslag vid 

utformningen av KVVFS 2002:2, och på 

de flesta områden gått utredningen till 

mötes. 

I de dokument jag studerat nämns 

inget om eventuellt ställningstagande eller 

explicit förhållningssätt till etnisk och 

sociokulturell mångfald.

RAPPORTFÖRTECKNING 


Forskningskommitténs rapporter och faktablad med angivet rapportnummer finns att hämta 

i pdf-format på kriminalvårdens KrimNet samt www.kvv.se. Samtliga rapporter går även att 

beställa från 

Kriminalvårdsstyrelsen 

Förlaget 

601 80 Norrköping 

Fax nr 011-496 35 17 

FÄNGELSDÖMDAS LEVNADSNIVÅ 

Henrik Tham, Anders Nilsson 

Stockholms universitet, 1999. 

Beställningsnr: 4656 

Faktablad finns ej 

RAPPORT 1: ATT PÅVERKA OCH 

PÅVERKAS 

- Kriminalvårdens insatser för sexualbrottsdömda 

i anstalt. 

Niklas Långström, Gabrielle Sjöstedt 

Sektionen för Rättspsykiatri, Karolinska 

Institutet, 2000. 


Faktablad 

RAPPORT 2: KRIMINALVÅRDENS 

STÖDAVDELNINGSVERKSAMHET 

Docent Martin Grann, doktorand Knut 

Sturidsson, Sektionen för Rätts-psykiatri, 

Institutionen för Klinisk Neurovetenskap, 

Arbetsterapi och Äldrevårdsforskning 

(NEUROTEC) vid Karolinska Institutet i 

Stockholm, 2000. 


Faktablad 

- 91 - 

RAPPORT 3: FÅNGARNAS FÖRÄLDRA- 

SKAP 

- En utvärdering av föräldrautbildningar 

inom kriminalvården. 

Ulla-Carin Hedin, Göteborgs universitet, 

Institutionen för socialt arbete, 2000. 


Faktablad 

RAPPORT 4: PROJEKT SOKRAMI OCH 

PROJEKT MORGAN 

- En utvärdering av två lokala samverkansprojekt. 

Margareta Bure, Institutionen för 

Tematisk Utbildning och Forskning,Campus 

Norrköping, Linköpings 

universitet, 2000. 


Faktablad

RAPPORT 5: ÖVERLEVNAD OCH 

FÖRÄNDRING 

- Vardagsliv och behandling av sexualbrottsdömda 

på Skogomeanstalten. 

Sven-Axel Månsson, Ulla-Carin Hedin, 

Jari Kuosmanen, Ann Lindholm, 

Institutionen för socialt arbete, Göteborgs 



Faktablad 

RAPPORT 6: ATT STUDERA I 

FÄNGELSE 

- Utvärdering av klientutbildning inom 

kriminalvården. 

Silwa Claesson, Hans Dahlgren, 

Institutionen för pedagogik och didaktik, 

Göteborgs universitet, 2000. 


Faktablad 

RAPPORT 7: MOTIVATIONS- OCH 

PÅVERKANSARBETE INOM FRI- 

VÅRDEN 

Ingela Thylefors, Olle Persson, 

Psykologiska institutionen, Göteborgs 



Faktablad 


- 92 - 

RAPPORT 8: PROGRAMVERKSAMHET 

FÖR INTENSIV-ÖVERVAKNING 

Nuläge och förslag till förändring. 

Dan Magnusson, Internationella 

Handelshögskolan, Jönköping, 2002. 


Faktablad 

RAPPORT 9: NÄTVERKSANALYS AV 

FÄNGELSEGÄNG 

- pilotstudie. 

Lena Roxell, Kriminologiska 

Institutionen, Stockholms Universitet, 

2002. 


Faktablad 

RAPPORT 10: FÄNGELSET OCH DEN 

LIBERALA FANTASIN 

– En studie om rekonstruktionen av det 

moraliska subjektet inom svensk 

kriminalvård. 

Kenneth Pettersson, Institutionen för 

Tematisk Utbildning och Forskning 

(ITUF), Campus Norrköping, Linköpings 



Faktablad

Kriminalvård och etnicitet - Kriminalvården

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?