15773-Den anständige massmördaren-inlaga.indd - Isaberg Förlag

Den anständige
massmördaren
roman av
Calle Hård

På Isaberg Förlag har av författaren
tidigare utgivits:
Numret till Calicut. (roman) 2006
Med döden som bröllopsgäst
Om människor i Kerala,
Södra Indien (reportagebok) 2007
Isaberg förlag
Mogatan 26
330 27 Hestra
0370 – 33 63 10
e-post: info@isaberg.nu
web: www.isaberg.nu
Calle Hård: Den anständige massmördaren
COPYRIGHT © 2008 Calle Hård
& Isaberg förlag
FORM OMSLAG Helene Åberg
TRYCKNING Tryckmästarna, 2008
ISBN 978-91-7694-773-9
ISABERG ART NR 15773
Kopieringsförbud
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen.
Kopiering är förbjuden.

FÖRSTA KAPITLET
Östersjön, juli 1978
Efteråt kom kvinnan ihåg att orkestern spelat låten ”Om
du nånsin kommer fram till Samarkand”. Det var den som
Lill Lindfors brukade sjunga. Texten var så sorglig men
ändå mycket klok, tyckte hon. Han hade bjudit upp henne
flera gånger under kvällen, de hade dansat så tätt att hans
kropp till slut inte kändes främmande längre. Naturligtvis
var han en främmande karl men hans kropp kunde inte
bevara några hemligheter för henne. Då han i en paus höll
kvar sina händer runt hennes överarmar och frågade om
han fick bjuda på en drink beslöt hon sig för att ligga med
honom. Hon skulle be honom följa med till hytten.
I polisförhöret tre dagar senare uttryckte hon sig inte lika
rakt på sak. Där sa hon bara att de suttit och småpratat i
baren innan både mannen och kortet som öppnade hennes
hyttdörr helt oförklarligt försvunnit. När det hände hade
hon befunnit sig på toaletten.
Handväskan hade hon förstås tagit med sig men lämnat
kvar det lilla hyttkortet på bordet med flit, som ett slags invit.
Inte heller det hade hon sagt till polisen. Allt detta hade
utspelat sig innan brandlarmet gick på fartyget. Hur lång tid
som gått mellan det hon lämnade bordet tills brandsirenen
började tjuta hade hon ingen klar uppfattning om. Kanske
tio minuter, inte längre än en halvtimme i varje fall. Jo, han
hade talat engelska.
Roslagen Shippings passagerarfärja M/S Aurora Borealis
hade lagt ut från Södra Hamnen i Helsingfors på tidtabell
klockan 18.00 lokal tid. Ombord fanns 908 passagerare
och 138 mans besättning. De flesta resenärerna var svenska
5

kryssningsgäster på hemväg efter en dag i den finska huvudstaden.
Eftersom det var mitt i semesterperioden blandades
den vanliga lasten av långtradare på bildäck med tyska och
holländska husvagnsekipage. Befälhavaren, kapten Karl-
Erik Andersson från Holmsund i Västerbotten och de tre
styrmännen hade alla avlagt examen som linjelotsar. Därför
behövde de inte passa den röda kuttern vid lotsstationen
på Gråhara.
Då autopiloten styrde in Aurora Borealis i leden mot Porkala
tänkte Karl-Erik Andersson att de små, totalt irrationella
fritidsbåtarna borde separeras från nyttotrafiken. En vacker
dag skulle en färja dränka en fritidsbåt. Fritidsbåten skulle
sugas in i propellern och slås i bitar. Av kropparna skulle
nästan ingenting bli kvar. Det var en tanke som brukade
återkomma hos kapten Andersson varje år i juli. Då kunde
det vara rena lotteriet ibland, speciellt i det smala gattet vid
Sveaborg.
Aurora Borealis var en gammal färja, byggd i Frankrike 1961,
ursprungligen för traden Marseille-Korsika. Efter ett antal
ägarbyten och namnändringar hade hon blivit liggande som
kombinerat lager och budgethotell i Pireus med Zeus-bilden
från rederiet Stefanidis Group i de båda skorstenarna. Roslagen
Shipping chartrade henne som Aurora Borealis för att
kapa topparna i turisttrafiken på Östersjön under sommarens
högsäsong. Besättningen kom från en grekisk bemanningsfirma
medan befälet var svenskar och finländare.
Då färjan byggdes hade varvet i Le Havre följt de internationella
säkerhetsbestämmelserna i SOLAS enligt 1960
års regelbok. För brandsäkerheten gällde att alla väggar
och tak i passagerarutrymmena skulle vara utrustade med
ett 30 millimeter tjockt lager av asbestsilikat och utanpå
det ytterligare ett plastlaminat på 1,5-2 millimeter. Om en
brand skulle uppstå i någon hytt förväntades asbesten och
ett sprinklersystem hindra elden från att sprida sig.
6

Det svenska rederiets representanter blev bestörta då de på
ort och ställe i Grekland inspekterade skeppet som de skulle
ta emot. Hösten innan hade Stefanidis Group förbundit sig
att låta den gamla fransyskan genomgå en ordentlig ansiktslyftning.
Även om det tekniska fungerade klanderfritt fanns
passagerarutrymmen, som inte sett en snickare de senaste
10-15 åren. Kapten Karl-Erik Andersson poängterade att
speciellt hytterna på Däck 5 var rena slummen. Tapeter
hängde i trasor på väggarna och all belysningsarmatur var
antingen bortskruvad eller sönderslagen.
Ett nytt avtal skrevs mellan Roslagen Shipping och direktör
Kristos Kristoforos vid Stefanidis Group om att resterande
inredningsarbeten skulle ske i Sverige med svensk arbetskraft.
Räkningen skulle Kristoforos ta hand om.
Under hemresan berättade kapten Andersson för sina
chefer om ett nytt flamsäkert material som höll på att testas
på cellulosafabriken hemma i Holmsund. Han hade hört att
någon av kemisterna i labbet på Ljumviken Pulp fått fram
ett impregneringsmedel som skulle vara helt brandsäkert.
Så kom det sig att hytterna 5001-5034 på femte däck mellan
Aurora Borealis övre bildäck och restaurangdäck renoverades
med nya flamsäkra tapeter av en så kallad HET-syranhydrid,
framställda i experimentsyfte av norrländsk skogsindustri.
På Däck 5 hade kvinnan i baren sin hytt. Problemet var
att hon varken kom ihåg sitt hyttnummer eller vilket däck
hon skulle åka till. Upplysningarna stod på dörrkortet
och det hade försvunnit tillsammans med den tilltänkte,
engelsktalande älskaren. Siffrorna fanns också på hennes
landgångskort, som låg i kappfickan i den hytt som hon
glömt numret på.
Kvinnan tänkte först att mannen kanske gått i förväg. Hon
gick ut i hissen och läste på de små skyltarna till höger
om raden med knappar. Det fanns nio stycken staplade på
7

varandra; överst Open air deck och Engine room and tanks
längst ner. På två skyltar stod det Cabins. Det blev hon inte
klokare av. Hytterna stod tätt som provrummen på Domus
i Bollmora men var så många att de med säkerhet skulle ha
fyllt hela varuhuset.
Eftersom musiken ännu spelade och baren var full av
festglada människor beslöt kvinnan att skjuta upp all problemlösning
till ett senare tillfälle och gick tillbaka till sin
plats. Som tur var var den ännu ledig. Nästa kavaljer bjöd
genast på en drink. Han var inte det minsta intresserad av
att dansa.
Mannen som beslutat att ta sitt liv skyndade till förvaringsboxarna
vid ingångsdörrarna på sjätte däck. Kvinnans hyttkort
hade räddat honom ur ett komplicerat dilemma. Hans
plan krävde en singelhytt som han nu lyckats komma över
med minsta möjliga besvär. Eftersom han sannolikt redan
var efterlyst som avviken från den slutna avdelningen på
Lappvikens mentalsjukhus hade han inte velat köpa någon
hyttbiljett för överresan till Stockholm. Risken var stor att
polisen kollade med färjornas passagerarlistor. Där stod
hyttpassagerarnas namn men då det gällde hopen av senkomna
däckspassagerare brukade inte rederiet fråga efter
namn och adress.
Ur boxen lyfte mannen ut en kappsäck. Han sneglade
diskret över axeln för att se om han var iakttagen. Framför
ytterdörrarna var det tomt och vid purserns disk stod bara
ett medelålders par med ryggen till och växlade pengar.
Kappsäcken kändes svårbalanserad. Den innehöll två bensindunkar
i grön plast med fem liter i varje.
Han valde trappan i stället för hissen. Det var också av
säkerhetsskäl. Det trängdes alltid folk i hissarna och innehållet
i kappsäcken kunde både ge lukt och ljud ifrån sig.
Kvinnan som ville knulla kunde också stå där. Väntade
hon utanför hytten visste han vad han skulle göra. Kvävdes
8

hon i en kudde innan hon brann upp var det ändå bara en
fråga om valörer. Hans egen hädanfärd var det enda riktigt
viktiga. Den var i detalj bestämd. Alla moment var så väl
genomtänkta på förhand att han själv knappt hade något
inflytande över skeendet längre.
I övermorgon skulle Anna och flickorna få brevet. Då
hade de säkert sett på teve hur ett passagerarfartyg brunnit
upp på Östersjön. I brevet skulle de få läsa att allt var deras
fel. Då kunde de sitta där och ångra vad de gjort honom.
Esko skulle snart få veta det. Satans Esko. Själv skulle han
inte finnas. Det skulle Aurora Borealis propellrar se till.
Brandövervakningssystemet på bryggan larmade klockan
02.15. Tredje styrman, som hade vakten, noterade att elden
kommit lös i passagerarutrymmena midskepps på femte
däck. Under ett kort ögonblick övervägde han vem han
skulle väcka först, kaptenen eller maskinchefen. Kaptenen
ansvarade för fartyget i dess helhet medan chiefen hade
totalkoll på brandbekämpningen ombord.
Han valde kaptenen och medan de första signalerna gick
fram beordrade han utkiken, som lämnat sin plats vid dörren
till styrbords bryggvinge att springa ned till femman för att
rapportera vad som hände.
Befälhavaren, kapten Karl-Erik Andersson, stoppade maskin
och kopplade in sig på fartygets intercom. Varje högtalare
ombord levererade budskapet ”Mister Hatchway. Mister
Hatchway”. För oinvigda betydde den nattliga efterlysningen
av Herr Däckslucka ingenting, men varje nattarbetande
ombordanställd visste att elden kommit lös på fartyget och
att han eller hon förväntades agera enligt tidigare inövade
rutiner. Kapten Andersson ville ha ut besättningsmedlemmar
till uppsamlingsplatser och räddningsstationer innan
halvpackade och skräckslagna passagerare skapade allt för
mycket kaos.
Från trappan ned till femte däck rapporterade utkiken över
9

sin walkie-talkie att han hade svårt att ta sig fram. Trapphuset
var fullt av folk som trampade ned varandra för att komma
upp i friska luften. Det rådde i det närmaste panik. Man
talade om att någonting exploderat i en hytt, osäkert var,
med kraftig värme- och rökutveckling som följd.
Då Aurora Borealis brandlarm utlöstes sekunderna efteråt,
sju korta och en lång, skedde det samtidigt som det första
beskedet från fartygsbrandkårens rökdykare nådde bryggan.
Branden hade uppstått någonstans mitt i hyttraden
5001-5034. Det var tydligen kemikalier som fattat eld, med
största sannolikhet bensin. Det låg medvetslösa eller döda
människor i hytterna, oklart hur många. Sprinklersystemet
fungerade och slangsläckningen hade kommit i gång. Man
förberedde snabbevakuering för att stänga de brandsäkra
dörrarna.
Kaptenen anropade Stockholm Radio över räddningskanalen.
Räddningsledaren vidarebefordrade nödropet till
alla fartyg i närheten. Silja Line och Viking Line kvitterade
omedelbart.
– Diana här. Det är ju bra väder så vi kommer och lägger
oss bredvid. Säg om du vill börja evakuera, hördes en
påfallande lugn åländsk stämma över VHF:en.
Innan Karl-Erik Andersson fortsatte med nästa räcka av
beslut genomfors han av någonting som närmast kunde
beskrivas som en lyckokänsla. Havets brödraskap höll ihop.
I eld och vatten.
Två dagar senare meddelade Statens haverikommission att
fartygsbranden förmodligen endast krävt ett dödsoffer. Några
ögonvittnen hade kunnat berätta om en yngre man i mörk
kostym som rusat genom korridoren på femte däck och ut
på akterdäck sekunderna före explosionen.
Kriminalteknikerna hade hittat spår som kunde tyda på att
branden varit anlagd. Efterforskningar hade inte givit några
10

uppgifter om mannens senare förehavanden. Förmodligen
hade han hoppat över bord. Antagandet stöddes av ett
självmordsbrev som en patient, avviken från Lappvikens
mentalsjukhus i Helsingfors, postat till sin hustru timmarna
före Aurora Borealis avfärd.
Fem personer vårdades på sjukhus. Ett par av dem hade
ådragit sig allvarliga skador på luftvägarna. De hade förgiftats
av blåsyregas som nått dem via färjans ventilationssystem.
Gasen hade bildats av material som upphettats i en av de
äldre hyttväggarna. Ett effektivt fläktsystem hade med största
sannolikhet räddat deras liv eftersom blåsyregas var dödlig
redan efter en minuts inandning.
Däremot hade alla passagerare närmast brandhärden klarat
sig utan skador.
Deras hytter hade renoverats efter att fartyget levererats
till Sverige. Ett stort antal passagerare hade ännu befunnit
sig i nattklubben då branden uppstod.
Aurora Borealis befälhavare och samtränade besättning
fick en stor eloge för sitt agerande. Haverikommissionens
ordförande framhöll att kapten Karl-Erik Andersson avvärjt
en omfattande fartygskatastrof genom att han lyckats
begränsa elden till ett enda hyttavsnitt. De skadade hade
förts i land av marinens Verthol-helikoptrar medan ett
femtiotal passagerare från den brandskadade korridoren i
gryningsljuset kunnat promenera från bildäck över rampen
till en assisterande Finlands-färja.
Aurora Borealis låg på Finnboda Varv och var avspärrat
område enligt tjugosjunde kapitlet, femtonde paragrafen i
Rättegångsbalken.
***
Eftersom klorerade flamskyddsmedel inte utgjorde någon
betydande produkt för cellulosaindustrin Ljumviken Pulp
var det ingen i koncernledningen som kände till leveransen
11

till Roslagen Shipping. Man togs mycket snabbt ur sin okunskap
av bolagets informationsdirektör som sammankallat
ledningsgruppen till ett extra sammanträde på kontoret i
Stockholm. Närvarande var också en yngre kemist från
Holmsundsfabriken, Gösta Wendelin, flamskyddsmedlets
upphovsman.
– Vi har alla följt rapporteringen om pyromandådet ombord
på Aurora Borealis, inledde direktören. Vi känner med
de skadade och deras anhöriga. Dock vill jag framhålla att
vår koncern spelar en avgörande roll för att detta sjödrama
slutade med begränsade skadeverkningar. En flamskyddsprodukt
som tagits fram av vår unge kollega här, doktor Gösta
Wendelin, hindrade elden från att göra avsedd skada. Det
fanns mer än niohundra passagerare ombord då pyromanen
slog till. Jag vill inte ens tänka på vad som kunde ha hänt
om branden fått sprida sig.
– Ljumviken avser att, som det heter, hårdlansera doktor
Wendelin som den begåvade kemist han är. Och vårt flamskyddsmedel
förstås. Gösta möter media på Hotell Reisen
vid Skeppsbron redan nu vid lunch tillsammans med ett
äldre svenskt par som vill tacka honom och Ljumviken för
att de lever. Vi genomför ett liknande event i samband med
en presskonferens i Helsingfors i morgon. Och detta, mina
vänner, är bara början.
Då Stockholmsbörsen stängde för dagen hade kursen för
Ljumviken stigit med åtta procent under en livlig eftermiddagshandel
med aktien. En för den stora allmänheten totalt
okänd doktorand i klorföreningar från norra Sverige toppade
kvällens nyhetssändningar i radio och teve och tidningarnas
första sidor dagen därpå. Inte många tittare förstod hans
beskrivningar av de sex kloratomerna i den svåruttalade
kemikalien hexachlorocyklopentadien. Men av sättet som
han beskrev sina impregnerade tapeter på, begrep alla att
den unge mannen var en hjälte.
12

ANDRA KAPITLET
Lycksele, Sverige. Trettio år senare.
Journalisten Marit Sköld lutade sig fram mot mannen i
besöksstolen. Han reagerade med att sträcka sig bakåt mot
vänstra armstödet, så långt bort från henne som han kunde
komma utan att tvingas resa sig. Hon tyckte att han liknade
ett järnspett som någon lutat snett mot ryggstödet. Ett
känslokallt jävla järnspett.
– Det är ju helsjukt, sa hon och ansträngde sig för att
hålla rösten neutral.
Hon fick inte börja gråta. Inte nu. Det övertaget skulle
hon inte skänka honom. Helst hade hon velat strypa aset.
– Jag kan bara beklaga men så här fungerar arbetsmarknaden.
Sist in, först ut, svarade Chefredaktören.
Han måste ha tränat på repliken då han åkte hit, tänkte
hon. Så här fungerar arbetsmarknaden. Som om arbetsmarknaden
var en naturlag som mänskligheten i varje skede
av livet tvingades rätta sig efter. Eller ett högre väsen. Ske
Din vilja såsom i himmelen så ock på Arbetsmarknaden.
Löjligt. Marit visste. Så här fungerade det på tidningar där
svaga chefredaktörer tvingats lämna ifrån sig initiativet. Hon
visste att han visste att hon visste.
– Som jag sa i telefon, fortsatte Chefredaktören. Styrelsen
har beslutat om en avkastning på tolv procent. Upplagan
minskar och vi kan inte sälja fler annonser. Alltså måste vi
skära ner på våra kostnader. För att trygga fortsatt utgivning.
Lokalredaktören Marit Sköld, tjugofem år gammal, vid
tidningen Norrlands Nyheters enmansredaktion i Lycksele
hade fått sparken. Efter två år, tre månader och fem dagar, var
13

hennes tid ute. Hennes kontor skulle stängas. Åtgärden ingick
i ett sparpaket som omfattade den redaktionella verksamheten
i tidningens hela spridningsområde från Tornedalen i norr till
Ångermanland i söder. Norrlands största dagstidning med
huvudredaktion i Umeå och administrativ ledning i Luleå
skulle fokusera på läsarna vid kusten, hette det.
Marit Sköld hade fått jobbet bland fyrtio sökande, flyttat
från Jönköping till södra Lappland och, tydligen i ett anfall
av galopperande hybris, för en sekund trott att hon dugt
någonting till.
– Du reserverade dig händelsevis inte mot sparpaketet i
styrelsen?
Frågan var ganska onödig eftersom hon visste att hennes
chef skulle värja sig.
– Det går inte till på det viset, kom det från järnspettet
i stolen.
Gudars månskensnatt, tänkte reportern. Du ljuger också.
En riktig chefredaktör hade kunnat stå emot. En riktig
chefredaktör var en publicist med kunskap och integritet
som byggt upp sin position genom att göra tidningen känd
och respekterad långt utanför det egna spridningsområdet.
En tidningsdirektör var någonting annat. Till skillnad från
den publicistiska chefen hade direktören en undanskymd
plats i offentligheten. Hans uppgift var kort och gott att
skapa ekonomisk rörelsefrihet för redaktionen att göra en
bra tidning. Populärt hette det att chefredaktören var chef
för bokstäverna och direktören för siffrorna i ett tidningshus.
Mer komplicerad än så var inte arbetsfördelningen.
Med tiden skedde en förskjutning. Lockade av börsbolagens
sug efter snabba och spektakulära vinster började mediedirektörerna
betrakta tidningshusen som tillverkningsindustrier.
Snille och smak skalades av för att produktionskostnaderna
skulle bli mindre. Ytterst få kvartalskapitalister begrep att
nyheter och kommentarer inte var några dagligvaror som
kunde produceras och förpackas som mjölk eller korv.
14

De insåg inte att tidningar hade ett uppdrag. Läsarna var
tidningarnas uppdragsgivare. En tidnings viktigaste uppgift
var att stå på den enskilda människans sida mot etablissemanget.
Syftet var inte i första hand att tjäna pengar utan
att sprida vetande.
Fega chefredaktörer skrämdes till lydnad av den egna bristen
på kunskaper i företagsekonomi och teknikutveckling. Andra
sålde sin integritet mot andelar i generösa bonusprogram.
Lättledda sömntutor i stiftelseledda styrelser lät det ske.
Med det nya synsättet gled den reella makten över det
fria ordet i Sverige från humanister till en begränsad grupp
väskdängare. Innehållet i tidningarna försämrades och upplagorna
minskade.
– Du har aldrig tänkt på att göra en bra tidning som folk
vill ha? frågade Marit Sköld provocerande.
– En dagstidning är en mogen produkt, svarade hennes
chef. Den går inte att utveckla.
– Skitsnack, fräste Marit Sköld.
Järnspettet ställde sig upp. I den fladdriga trenchcoaten
såg han mer uppblåst ut än vanligt. Hon tyckte att han
liknade Mårran i Muminböckerna. Där Mårran satte sig
frös marken.
– Det är kanske ingen idé att vi fortsätter diskussionen,
sa han. Men jag vill ändå passa på önska dig lycka till i livet.
För fan, Marit, du är ju ung och skärpt. Du kommer säkert
att hitta ett nytt jobb.
Det smällde till i dörren. Hon var ung och skärpt och
väldigt ensam.
***
– Värre saker kan hända.
Fyra ord. Mer sade han inte. Hon hade väntat med att
berätta om uppsägningen tills Kalle Lundberg kom hem.
Hennes pojkvän och hans far höll till med sin skogsmaskin
15

på en slutavverkning söder om Malgomajsjön i Vilhelmina
och bodde i veckorna i en arbetsvagn på hygget.
Värre saker kan hända. Kalle Lundberg var definitivt ingen
mångordig person. Vanligtvis tyckte hon om hans tystnad.
Det var en mjuk, lyhörd tystnad som aldrig lämnade henne
utanför. Nästan oförmärkt hade han tagit plats i hennes
tillvaro under de uppskakande händelserna två år tidigare
då en hacker öppnade dammluckorna i ett kraftverk i Umeälven.
Under en rättsvidrig jakt på misstänkta terrorister i
Lapplandsskogarna anhölls en indisk kvinna. Hon teg sig
genom alla förhör vilket togs som en bekräftelse på att hon
var inblandad i attentatet. Det skulle så småningom visa sig
att den främmande kvinnan befunnit sig vid älven av fullt
legitima skäl. Hon var den indiske adoptivpojken Kalle
Lundbergs biologiska mor och hade kommit till Sverige för
att leta efter sonen.
– Vad då värre saker? frågade Marit Sköld.
– Mm, att du gått och blivit sjuk, sa Kalle.
– Det kommer sen. Var lugn bara, sa hon. Arbetslösa
kvinnor deppar ihop.
– Jag ska se efter dig.
Kalle tog ett par steg över köksgolvet och slog båda armarna
om henne. Han luktade skog och diesel. Fingrarna
var säkert helt svarta av hydraulolja men just nu gjorde det
ingenting om det hamnade någonting på hennes tröja.
– Ja, men jag kommer ju inte att ha något jobb, mumlade
hon.
– Nä.
– Snälla Kalle. Det här är allvarligt.
Han släppte henne, Det såg nästan ut som om han log.
– Du kan ju börja plugga. På distans, föreslog han.
– Va? Ska jag sitta här mitt i skogen och plugga för mig
själv är det lika bra att du fixar en blankett för organdonationer,
svarade hon.
– Men du kan ju ändå pröva hur det funkar, vädjade han.
16

– Men Kalle. Det är ju helsjukt. Jag har ju redan en examen.
Jag har kunskaper i ett yrke som jag älskar och vill
hålla på med.
Naturligtvis hade hon tänkt sig möjligheten att läsa tio
poäng i något nyttigt ämne som u-landskunskap eller freds-
och konfliktforskning. Men i så fall bara för att skapa lite
andrum. Och absolut inte mer än en termin. Men vad skulle
det ge henne? Ett studielån.
– Vi kan ju flytta, föreslog Kalle. Hyra nåt närmare stan.
Vid älven. Så kan vi pendla båda två.
Vad var det han försökte säga? Han tänkte inte ändra på
någonting i sitt liv. Hon skulle göra det. För att Lundbergs
Entreprenadmaskiner AB skulle kunna fortsätta att förse
svensk pappersindustri med råvara från Västerbottens kustland
och inland skulle hon parkeras i något sammanhang
som hon inte kände den minsta dragning till. Vad skulle
hända sen? Efter fyra, fem år skulle hon befinna sig i exakt
samma situation som nu, fyra, fem år äldre och med
en livstidsprenumeration på inbetalningskort till Centrala
studiestödsnämnden. Hur gammal skulle hon vara då? Över
trettio, långt över trettio. Snudd på tant.
– Min grej för att överleva är att jag måste bort. Upp
och iväg, fastslog hon så övertygande som möjligt. Bara
tama fåglar känner längtan. De vilda flyger ... Diktonius,
tillade hon.
Det verkade som om Kalle inte förstått. Eller så ville han
inte förstå.
– Vi köper en bil till, sa han. Du måste ju lämna igen
tidningens bil.
– Jag är ledsen, Kalle. Det handlar inte om en eller två
bilar. Det handlar om att jag måste flytta för att få ett jobb.
Kanske dom har något vikariat i Skåne eller var som helst
där jag kan börja. Då kan jag ju inte typ ha klockradion på
väckning här i Kvarnträsk.
– Ska du flytta?
17

Det hade kommit något nytt i hans röst. Någonting som
nästan aldrig funnits där. Någonting som hördes tunt och
darrande.
– Nej inte så, avbröt Marit. Vi tillsammans. You and I,
Blåbärspaj. Ska jag tillbaka in på banan måste jag ge järnet.
Jag måste synas. Här i skogen syns jag inte. I skogen syns
bara träd. Därför måste vi dra.
– Kan inte, klippte den tunna rösten av.
– Varför inte det?
– Det vet du.
– Vet vad då? frågade hon.
– Jag har ju jobb hos farsan, svarade Kalle.
– Men du kan väl byta? utbrast hon förvånad. Hamnar
jag i Stockholm kan du väl hänga med.
– Vad skulle jag göra i Stockholm?
Nu var Kalle Lundbergs röst fylld av misstro.
– Tja, svarade hon. Samma sak. Söka jobb. Plugga något
kanske. Något med teknik eller skog. Det är du ju bra på.
– Går inte.
– Du kan. Du är fena på att köra skogsmaskin. Du kan
fälla tusen träd i dygnet. Du borde bli jägmästare. Hur många
jägmästare har din erfarenhet?
– Skoja inte, sa han.
– Det gör jag visst inte, sa Marit. Den tiden är förbi då
människan sitter och glor genom samma fönster hela livet.
Kom igen, Blåbärspaj. Du är ju europé.
Den här gången svarade han inte. Han gick mot ytterdörren,
böjde sig ned vid klädhyllan och tog på sig stövlarna.
Det fick bli den engelska Gore-Tex-jackan med konstpäls
som hon köpt honom i julklapp. Hon var glad att han gillade
den. Först hade han visserligen sagt att den var för dyr och
sedan att det inte var något fel på den gamla skinnpajen.
Men i skinnjackan såg han alltid så frusen ut, tyckte hon.
Han klämde ihop armbågarna mot sin tunna indiska kropp
och låren mot varandra samtidigt som han lutade sig svagt
18

framåt. Det gjorde att han ofta såg kissnödig ut, åtminstone
mellan november och vårdagjämning.
Utan att lämna någon förklaring öppnade Kalle Lundberg
dörren och försvann ut på gården. Hon hörde bilen starta.
Från köksfönstret såg hon firmans King Cab svänga ut på
vägen och vända till höger ned mot sjön.
19

TREDJE KAPITLET
Satan, satan, satan.
Att hon tänkte flytta. Det hade han inte väntat sig. Inte
på det här sättet. Tjejer brukade göra slut av andra orsaker.
En tjej kunde dra om killen kommit hem på fyllan och
spöat upp henne. Om hon hittat någon annan som var
bättre. Om hon blivit tvärless på den nuvarande. Om hon
upptäckt att han varit ute och vänstrat. Om hon fick sitta
hemma varje kväll medan han var ute med polarna. Om hon
ville ha barn och inte han. Eller tvärtom. Men Marit hade
inte antytt någonting sådant. Ingenting på felsökningslistan
stämde in på honom.
De var ihop även om de aldrig gjort någon manifestation
av det. Förlovningen hade smugit sig på dem utan att de
själva upptäckt det.
– Du börjar låta förlovad, hade Kalles mamma sagt.
Det hade med ordet vi att göra. Förlovade personer ändrade
tydligen från jag till vi då de pratade. Vi ska göra det och
det, inte jag ska göra det. Själv hade han inte märkt något.
De hade inte annonserat om någon förlovning i tidningen.
Alla som behövde veta att de var ihop visste om det och
inga andra hade med saken att göra. För det mesta bodde
Marit hos honom i Kvarnträsk. Torpet var idealiskt för två
personer. Då han var borta på någon avverkning i veckorna
hände det att hon sov över i stan. Jämfört med Kvarnträsks
åtta lyktstolpar var Lycksele rena Manhattan. Det var ett liv
som han gillade. Tills nu hade han trott att hon också gjorde
det. Det var hon och han.
De hade kul ihop. Hon hittade på grejer. Förra sommaren
hade de fjällvandrat i Marsfjällsmassivet. Fyra dagar med
20

tält och spritkök. Vem hade kunnat tro att Kalle Lundberg
som vuxit upp i södra Lappland och sågade timmer
i ödemarken, frivilligt skulle bege sig på vandring längs en
led som Länsstyrelsen rösat upp för frystorkade tyskar och
stockholmare med lindade ben? Och dessutom gilla det.
Den mesta tiden hade de inte sett en människa. De hade
badat nakna i jokkarna. En vit kropp och en mörk, nej det
kalla vattnet gjorde alltid hennes kropp svagt ljusröd. Små
ljusröda bröst, det långa ljusa håret spretande åt alla håll.
De tunna svarta hårstråna där nere med glittrande vattendroppar
i, de små rundningarna över skinkorna som knappt
syntes i motljus. Leendet som alltid brukade följa då hon
sagt någonting. Myggorna.
Lelle hade upptäckt leendet före honom. Första gången
de träffades alla tre var på en tävling i Folkrace, som hon
skulle skriva om i tidningen. Hon var ny då. Han hade fått
motorstopp redan efter starten. Efteråt hade polaren Lelle
sagt att den nya tjejen haft ett ansikte som kylargrillen på
en Ford Thunderbird 64:a. Från vilken vinkel man än betraktade
fronten lyste det i kromen. Det var bra sagt. Det
kunde stråla om henne.
Han hade lärt henne köra snöskoter och backa med släp.
Hur många kvinnliga journalister kunde själva vinscha upp
en fyrhjuling som kört fast i ett kärr? Inte många. I Kanada
kanske, men inte i Sverige.
Visserligen brukade de inte diskutera sin gemensamma
framtid så ofta, inte i detalj i varje fall. Inte så där som att
de bestämde att år då och då skulle de börja leta efter villa
och skaffa barn. Det behövdes inte. Det kändes som om
varje dag var en framtid. Hela jävla livet var fullt av framtid
som bara kom och kom utan att det gick att värja sig.
Han strök med handen över ögonen. Det kändes blött.
Han tryckte igång vindrutetorkarna.
I kväll hade han tänkt berätta för henne om ett jobb på
sensommaren. Hon kunde hänga med om hon ville. Det
21

gällde lite skitskog på en ö i Kvarken men i jobbet ingick
en hyresfri sommarstuga. Det skulle bara bli han från
Lundbergs.
Nu ville hon flytta.
Vilka jävla fåglar? Vem är Diktonius?
22
***
Arbetsförmedlingens kontor i Lycksele liknade en romersk
katedral uppförd till Frälsarens ära och människan till
underkastelse. Stilenligt borde bruset från några hundra
orgelpipor ha mött besökarna på trappan. Storvulenheten
berodde på ett glastorn mitt i byggnaden. I vinkeln mellan
ett par ointressanta kontorslängor hade arkitekten baxat in
en modul på högkant helt i glas. Det flödande ljuset från
två transparanta kontorsvåningar med bågformat koppartak
speglade sig i alla vattenpölarna på E 12:an och omgav hyresgästens
aktiviteter med en illusion av makt och dignitet.
Inga ordinarie bönehus i stan framstod på långt när som
lika himmelska trots att fromheten i trakten räknade många
fler anhängare än antalet öppet arbetslösa även under värsta
lågkonjunktur.
Genom glasväggarna tvingades varje besökare exponera
sig i helfigur och bidrog på så sätt till att skänka arkitekturen
liv; bara genom att finnas till kom de arbetssökande att
piffa upp inredningen minst lika mycket som den inhyrda
kontorsgrönskan.
Marit Sköld ville inte bli sedd. Att hon blivit av med jobbet
var hennes privatsak eller möjligen hennes och Chefredaktörens
gemensamma ärende. Han hade bestämt att hon måste
bort. Även om hennes lokalredaktion måste stängas hade
han kunnat flytta henne till en annan avdelning på tidningen.
Det hade bara behövts lite god vilja. I stället hade han valt
att skylla uppsägningen på arbetsbrist och tidningens mesige
fackklubbsordförande hade naturligtvis lagt sig platt. Att hon

tvingades sluta hade mycket lite med tillgången på arbete att
göra. Det var hon övertygad om. Hon fick lämna tidningen
eftersom hon visat sig vara fel person. Chefredaktören hade
trott att han anställt en ung formbar tjej som alltid skulle
göra som han ville. Hon hade gjort ett bra jobb, det kunde
ingen ta ifrån henne, men hon hade också blivit känd för
att vara obekväm. Hon hade sagt ifrån om saker som hon
inte gillade. Det borde hon inte ha gjort.
En ung nyanställd tjej skulle vara söt och snäll och samtidigt
tänka som en femtioårig gubbe med hårtofsar i öronen. Den
tjej som klarade det reptricket hade framtiden för sig. Allt
annat skulle göra henne till en riskfaktor.
För Marit Sköld hade det kört ihop sig redan i början.
Länet hade fått en ny riksdagsledamot som folkhumorn genast
döpte till Lapplands Evita Peron, efter den streetsmarta
partybruden, som gifte sig med Argentinas president och
började regera landet. Berit Malmberg var förre riksdagsmannen
Tage Malmbergs hustru. Hon hade också suttit i
riksdagen men på andra sidan skranket så att säga, bland
stenograferna, och på den tiden burit ett annat efternamn.
I slutet av sin politiska karriär hade den snabbt åldrande
riksdagsmannen äktat den paranta stenografen och lyckats
med konststycket att göra henne till sin efterträdare. På
så sätt hade Södra Lappland fått en företrädare i Sveriges
Riksdag som inte visste mycket mer om situationen i sitt
valdistriktet än att hennes man ägde skog där.
Då valresultatet var klart hade Marit Sköld erbjudit sig att
åka till Stockholm och skriva ett reportage om länets nya
riksdagskvinna. Marit hade, naturligtvis på skoj, föreslagit
rubriken; ”Så bäddade hon för en plats i Kammaren”. Chefredaktören
hade sagt bestämt nej. Politiker hade rätt till sitt
privatliv, ansåg han. Det skulle snart gå upp för Marit Sköld
att privatliv för tidningen högsta ledning var ett mycket
vidsträckt begrepp som omfattade de flesta missgrepp som
23

orgerliga politiker och företagare i spridningsområdet gjorde
sig skyldiga till. Att Chefredaktören gifte sig med en tjugo år
yngre medarbetare och som morgongåva gav henne posten
som sin ställföreträdare gjorde inte saken bättre. Att leda
och fördela arbetet räknades till samma privatliv.
Arbetslös. Det var någonting som bara drabbade andra,
tänkte Marit Sköld. Som en pisksnärtsskada ungefär. Ett
kraftigt slag utan förvarning bakifrån och så en värk som
aldrig släppte. Hon som i det dagliga jobbet skulle granska
myndigheter var nu plötsligt utlämnad till en av dem.
VI HAR GJORT LIVET LITE ENKLARE FÖR DIG
SOM SÖKER JOBB, stod det på en skylt ovanför besöksdatorn
i Arbetsförmedlingens entréhall. Vilka vi? tänkte
Marit. Finns det en enda människa i världen, förutom Kalle
Lundberg, nej, inte ens han, som känner till något om mitt
liv? Inte ens jag har koll. Det är ju därför jag står här och
glor. Hur kan främmande människor hos Ams ta på sig
ansvaret att förenkla något som de inte vet något om? Tur
för mänskligheten att de inte är elektriker. Eller kirurger.
PLANERA DIN FRAMTID, uppmanade ett annat anslag,
Herregud, hur korkad får en statlig myndighet vara? Jag har
inget jobb. Därför kan jag inte planera någon framtid.
GLÖM INTE BORT ATT UPPDATERA DIN MERIT-
FÖRTECKNING.
– Jag lovar, viskade Marit till dataskärmen. Så fort jag får
en merit ska jag förteckna den.
Från väntrummet var det fri insyn till arbetsförmedlarnas
bås. Där satt Mårten Nylund som hon talat med i telefon.
Ofta brukade kompromisslösningar av spånplattor och glas
växa upp i kontorslandskap när folk tröttnat på att avlyssna
varandras telefonsamtal. Marit Sköld kände sig uttittad.
– Kan du inte sätta upp en skärm, eller nåt, sa hon då
hon skakade hand med arbetsförmedlaren.
– Varför det? frågade Mårten Nylund förvånat.
24

– Det känns ju som att gå på en cat walk, sa hon. Det
här är väl ingen uttagning till Top Model heller.
Hon orkade inte förklara att hon jämförde deras möte
med ett besök på vårdcentralen. Det skulle vara ett samtal
mellan fyra ögon. Att det fanns en dörr till läkarens mottagningsrum
berodde på att ingen skulle kunna titta in.
En halv timme senare svor han åt henne. Då hade båda
konstaterat att det inte fanns några lediga journalistjobb för
henne inom ett vettigt avstånd. Hon hade droppat alla hans
förslag att springa runt och knacka dörr i stort sett överallt;
Hej, jag heter Marit Sköld och jag är Sveriges bästa journalist.
Därför gör jag vad som helst för pengar. Och eftersom jag
är tjej och fertil och har kille vill jag genast säga att jag inte
tycker om barn. Oh nej. Dom är kladdiga och skrikiga och
får ont i öronen. Jag lovar med fingret på bibeln att aldrig
belasta er med någon mammaledighet.
Hon påpekade att han borde ta reda på hur journalister
jobbade och vilka etiska krav som yrkesrollen ställde. Det
var bara Sveriges Radios frilansare som förväntades kunna
sprida sina lojaliteter över många olika branscher på samma
gång. Eftersom inga frilansare kunde leva enbart på radions
honorar behövde de inkomster från andra uppdragsgivare.
Därmed hade Public service skjutit sig själv i foten då det
gällde den gyllene regeln om medarbetarnas opartiskhet.
Plötsligt kom det:
– Nu jävlar ska du lyssna på mig.
– Svär inte åt mig, svarade hon med utstuderat lugn.
– Klart att jag svär åt dig, sa Mårten Nylund.
– Varför det? frågade hon. Brukar du alltid svära åt arbetslösa
människor.
– Jag svär åt dig för att du ska lyssna, fräste han. Och nu
lyssnar du. Du måste följa vår handlingsplan, säger jag. annars
riskerar du att bli av med a-kassan. Er handlingsplan,
tänkte hon. Regeringens torrsimsövningar.
– Okej då, lovade hon. För husfridens skull.
25

Plötsligt upptäckte Marit Sköld att förmedlaren vridit sin
dataskärm i en vinkel så att hon kom åt läsa allt som stod
på den. På tjugotummaren framträdde en förteckning över
andra arbetssökande journalister med namn på bokstaven
S. Utan svårighet kunde hon se att en sommarvikarie från
förra året ännu gick utan jobb.
– Jo, Mårten, sa hon och nickade mot skärmen medan hon
reste sig. Bara så du vet. JO kan ha kraftiga synpunkter på
ditt sätt att offentliggöra sekretessbelagda uppgifter.
På väg ut genom pärleporten kände Marit Sköld ett stänk
av tillfredsställelse. Självkänslan fanns kvar även om den låg
kraftigt hopskrynklad i ett hörn.
26