15804_Leva till varje pris_smakprov.pdf - Isaberg Förlag

oman av
Olle Sahlberg • Emma Söderhjelm

Av Olle Sahlberg / Emma Söderhjelm har tidigare utkommit:
Dö och låta leva 2008
Isaberg förlag
Mogatan 26
330 27 Hestra
0370 – 33 63 10
e– post: info@isaberg.nu
web: www.isaberg.nu
Olle Sahlberg • Emma Söderhjelm:
Leva – till varje pris
Copyright © 2010 Olle Sahlberg,
Emma Söderhjelm
& Isaberg förlag
Formgivning omslag Mason Linklater Design
& Photography
Författarfoton Per Bursell
Formgivning jMn, Isaberg förlag
Tryckning Isaberg förlag (P-ol), 2010
ISBN 978-91-7694-804-0
Isaberg art nr 15804
Kopieringsförbud
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen.
Kopiering är förbjuden.

18 november
Ola Kronborg knöt näven i byxfickan och tryckte ner luren
i klykan på den svarta, uråldriga bakelittelefonen. Telefonen
stod på ett litet bord i köket. Bredvid låg en telefonkatalog
och en almanacka. Duken under telefonen hade en gång
varit vit. Nu var den dammigt grå med ett par bruna fläckar
efter kaffe. Den hade inte blivit tvättad på över ett år. Det
var lika lång tid som gått sedan Ewy tog pojken och flyttade
hem till sin mamma i Tingsryd. Han hade inte sett sin son
sedan dess. Av den anledningen var han både arg och bitter.
Det satt som en sur kula i magen på honom all hans vakna
tid. Ewy klarade han sig utan. Maken till gnälligt fruntimmer
måste vara sällsynt. Allt hade varit fel. Fel hus, fel inkomst,
fel på badrummet, fel på hans jobb, fel på honom. Men
pojken fick de och för pojkens skull kämpade han vidare
mot gnälligheten i två långa år. Sedan tog det slut en dag.
Sinnet rann över, som det så ofta gjorde på honom och
Ewy fick ett par lusingar.
Ja, jävlar!
Visst var det dumt, men inte dog hon av det. Polisförhör,
läkarutlåtande och domen i tingsrätten. Böter och fotboja i
åtta månader och nittontusen i skadestånd. Men det värsta
var nog att inte få umgängesrätt med pojken.
”Farlig. Barnets säkerhet i första hand.”
Orden malde och klumpen i magen satt kvar. Ilskan växte
allt eftersom tiden gick.
Men Ola Kronborgs liv fortsatte och han flyttade sin
grävare med trailern till nya platser, nya kunder. Han var
egenföretagare och i branschen var han känd som en duktig
yrkesman, plikttrogen, arbetsvillig och lite billigare än de
5

stora firmorna. Det fanns alltid kunder.
Just nu röjde han för en skogsbilväg utanför Värnamo.
Det var ett bra kneg. Han hade grävt och jämnat till för
skogsbilvägen i en vecka nu. Trailern och grävaren stod
parkerad över nätterna ute i skogen. Själv åkte han hem med
dragbilen. Hem till Nästa för att få lite sömn. Han var nog
en arbetsnarkoman på sitt sätt. Satt i sin grävare från sju på
morgonen till nio, tio på kvällen. Åt sina mackor och drack
sitt kaffe i hytten. Mat blev det hemma i köket. Falukorv
och potatis, eller makaroner.
Ewy hade lagat bättre mat, godare. Det måste han erkänna,
men det var också det enda hon var bra på. Och i sängen.
Jo, de hade haft det bra ibland. Nej, va fan, kärringtankar.
Och så det här med dieseln. Helvete. Polisen gav fan i honom.
Det här var tredje gången på en dryg vecka.
”Vilket försäkringsbolag har ni?”
”Jag vill inte ha några jävla försäkringspengar. Jag vill att
ni tar fast dom jävla svinen som stjäl diesel ur min grävare
på nätterna.”
”Misstänker ni någon särskild?”
Hur fan skulle han kunna veta det? Sjuhundra liter försvann
i tisdags natt. Där försvann också en halv arbetsdag med
tankning och polisskitsnack. Sen tog dom fräcka jävlarna
fyrahundra liter i onsdags igen och i förrgår försvann minst
femhundra liter diesel.
Men nu skulle han visa dem. Natten som gick hade han
suttit i grävarens hytt. Matlådan med mackorna hade han haft
bredvid sig och kaffetermosen. Sedan hade han sovit till och
från, men inte fan hade det kommit några dieseltjuvar.
Ilskan vällde upp genom honom när han tänkte på tjuvarna.
Och klumpen i magen växte. Han bredde extra många
mackor, stekte ägg och kokade tre termosar kaffe.
I natt skulle de jävlarna få se på fan. När arbetsdagen var
slut satte han sig i dragbilen och körde iväg som vanligt, men
6

i stället för att köra hem parkerade han en bit bort på en
annan skogsväg och gick sen tillbaka genom skogen till sin
grävare. Siluetten av grävaren stod i den sena skymningen
som en stor svart drake mot den ljusa himlen. Vändplanen
var i stort sett färdig nu. Killarna från lastbilscentralen hade
varit där och tippat sin makadam. I morgon skulle han lägga
ut den jämnt och fint över hela vändplan. Sen var han klar.
Ännu ett jobb. Och han visste att de skulle bli nöjda. Grävaren
kunde han sköta. Den stora metallskopan var som en
förlängning av hans arm.
Han pissade bakom grävaren och klättrade sedan in i hytten.
Precis som föregående natt slog han på allt ljus och
stängde därefter av tändningen. Nu var det bara att vänta.
Han lutade sig bakåt och lade upp de stora kängorna på
instrumentbrädan för att kunna vila bättre. Runt omkring låg
skogen tyst. Nej. En orre, eller kanske en tjäder kacklade till
vänster. Man skulle kanske haft med sig hagelbössan, men
den fick han inte ha kvar efter domen.
”Aggressivt beteende!”
Ilskan bubblade upp igen och han tänkte på pojken som
han inte sett på över tolv månader.
Kände han igen honom? Visade Ewy kort på hans pappa.
Eller var han bara glömd och raderad? Frågade pojken någon
gång efter sin far?
Jävlar!
Marcus Jonsson och Tommy Hjelm körde fram mot grävskopan
med sin pickup. Det här var vardagsmat nu. Fjärde
gången på en vecka. Diesel till halva priset gick alltid att sälja,
bara man hade kontakter. Och Marcus hade kontakter. Hela
släkten var full med morbröder och farbröder som visste
hur man blir av med tjuvgods.
– Jag tycker vi försöker sälja till nån som betalar lite
bättre nu.
7

– Vet du nån?
– Nej.
– Håll käft då.
– Jag tycker i alla fall att vi får för lite betalt.
De körde upp bredvid grävaren. Allt var tyst och stilla.
De lät parkeringsljuset lysa för att kunna se. Tyst och vant
lastade de av pumpen och lät det tomma bensinfatet stå
kvar på flaket. Marcus sänkte ner slangen från handpumpen
i grävarens bränsletank.
Tommy började pumpa.
– Vi byter efter hundra tag.
Han vaknade av något. Inte visste han av vad, men han satt
alldeles stilla. Något var inte som det borde. Försiktigt flyttade
han ner fötterna från instrumentbrädan och satte sig
upp, greppade ratten och höll högra handen på startnyckeln.
En blick i backspegeln till vänster, utan att röra huvudet.
En bil med bara det svaga parkeringsljuset på. Två siluetter
som mixtrade med dieseltanken. Alla sinnen var plötsligt på
helspänn. Klumpen i magen var som bortblåst. En känsla
av lycka kom över honom. Nu var tiden inne.
Hans högra hand vred om nyckeln. Plötsligt badade hela
omgivningen i ett starkt ljus och den stora dieselmotorn
vrålade igång. I backspegeln såg han två gestalter som
liksom stelnade mitt i en rörelse. Den ene släppte handtaget
på handpumpen. Den andre tappade en tjock svart
slang. Ansiktena stirrade mot grävarens hytt. Kanske såg
de honom i backspegeln. Kanske var de bländade av det
plötsliga ljuset.
Ola väntade inte. Den stora mörka skopan svängde snabbt
runt över bilen. En Fiat pickup, ganska gammal, såg Ola
innan skopan dunsade ner mitt över förarhytten och krossade
den med ett infernaliskt, kraschande skrammel. Snabbt
lyftes skopan igen och knäckte bilens flak och bakaxel. Ett
tillbucklat bensinfat sprätte iväg.
8

Först nu blev det fart på de två männen. De rusade iväg
i vild panik bort längs den nytillverkade skogsbilvägen. Ola
följde dem med blicken tills de försvann över en liten backe.
Skopan plattade till pickupen med ännu tre, fyra smällar.
Sen rullade han fram ett par meter och började gräva en
grop mitt på vändplanens sandjord. Gropen blev snabbt
klar. Skopan tog tag bak i resterna av bilen och knuffade
ner den i gropen. Den försvann helt och följdes sedan av
en massa bråte, ljuddämpare, kofångare, glassplitter. Ett
bensinfat som verkade tomt och en handpump med slang
fick också följa med. När han var färdig fyllde han igen och
plattade till gropen. Körde fram och tillbaka över den en
stund. Han var nöjd. Inget syntes. Och klumpen i magen
var borta. För första gången på över ett år kände Ola hur
lugn och harmoni spred sig i kroppen. Han skrattade till.
Jävlar, vad dom sprang!
Han tog fram termosen och hällde upp en kopp. Drack
och log åt minnet.
En tanke dök upp.
Tänk om det satt en tredje kille i pickupen. För sent för
honom i så fall. Nu var han redan både död och begraven.
Den försvunna klumpen i magen gjorde sig påmind igen.
Varken Marcus eller Tommy var särskilt vältränade, så de
stannade snart och föll ihop bredvid vägen bland ljung och
mossa. De flåsade en stund och tittade sedan skräckslaget
på varandra. Försiktigt kikade de fram bakom några små
granar.
– Det var det jävligaste.
Med uppspärrade ögon såg de på när grävaren knuffade
ner resterna av bilen i den nygrävda gropen. Det var som ett
skådespel på en amfiteater. Svart granskog runt en nygjord
vändplats. Mitt på vändplatsen, scenen, ett upplyst urtidsdjur,
grävaren, just i färd med att sluka en hopplöst tillplattad
varelse. Marcus och Tommy var de enda åskådarna och de
9

hade sett nog. Mödosamt reste de sig och började en lång
vandring tillbaka till stan.
– Jag ska polisanmäla den jäveln.
Tommy hade tårar i ögonen av skräck och uppblossande
vrede. Han tog upp en tjock käpp från marken och slog
den mot vägen framför sig. Den gick av på mitten. De gick
vidare under tystnad.
Marcus sa inget, men tänkte desto mera. De kom ut på
den bit av skogsbilvägen som redan var färdig och täckt av
kraftig makadam. Bullret från grävaren hördes bara svagt
nu. Han snubblade till på det ojämna gruset.
–Jävla tur att vi inte satt i bilen.
Tommy slängde sin korta käpp i en vid båge in i mörkret.
– Fy fan vilken sjuk jävel. Jag ska anmäla honom.
Han sparkade på en sten. Det skramlade till när den studsade
mot andra stenar och försvann ner i diket. En skogsfågel
fladdrade iväg från en buske. Tommy ryckte till.
– Fan, jävla fågel!
– Det ska du nog inte.
– Vadå ska inte?
– Polisanmäla.
– Jag ska anmäla honom. Det kan du ge dig fan på. Vi
har ju alla bevis.
– Vad ska du säga till snuten hade du tänkt. En sjuk,
jävla grävare har bankat sönder våran pickup, som vi har
stulit. Och vi var bara ute vid hans maskin mitt i natten och
slangade diesel ur hans tank.
De hade hunnit ut ur skogen nu. Där borta låg stora vägen.
Och precis där stod en man bredvid en stor, mörk bil och
väntade på dem. Ja, han väntade, det var uppenbart. De
saktade in. Tvekade.
Var det snuten? Nej, det såg inte så ut. Inte fan körde
snuten Lexus.
10

Försiktigt fortsatte de framåt. Tommy stannade några meter
ifrån. Marcus höll sig strax bakom honom. Mannen var helt
klädd i svart och stod så att inget ljus föll i hans ansikte.
– Marcus Jonsson och Tommy Hjelm.
En svag brytning. Den svartklädde var inte svenskfödd.
De tittade på varandra. Ett tveksamt:
– Ja.
– Jag har ett erbjudande om jobb. Bra betalt, men inga
frågor och total lojalitet. Är ni intresserade?
De tittade på varandra igen. Ögonen möttes. Diesellukt
och orakad skäggstubb, men ögonen talade samförstånd.
De sken upp.
– Ja, för fan. Vi har just blivit arbetslösa.
19 mars
Det är kallt och fartvinden isar i kinderna. Träden långt därnere är
vita av rimfrost. Det är tyst och stilla, men ur tystnaden stiger surrandet.
Tusen getingar är efter honom. Han hinner tänka att getingar inte
finns på vintern. Så känner han en stöt och det blir tyst. Flygskärmens
linor lossnar och faller över honom och instinktivt sträcker han bak
armen efter nödskärmen, men handen fastnar i linorna. Han faller.
Faller och faller. Han störtar mot marken. En svindlande och hysterisk
känsla. Han tumlar runt och synfältet fylls av korta sekvenser av
grå himmel och en terräng där nere som kommer farande mot honom.
Flygskärmens tyg fladdrar våldsamt i vinden. Fladdrar och sliter. Den
isklädda sjön närmar sig med ofattbar hastighet. Störtar mot honom.
Tunna linor river och piskar och håller armarna fast när han förgäves
försöker sträcka sig bakåt efter nödskärmen en gång till. Det är för
sent. Allt hopp är ute. Han vet det, ögonblicket innan hans kropp
krossas mot den isiga marken.
11

Med ett ryck satte sig Joel upp och slog huvudet hårt i
överslafen i den trånga tågkupén. Mardrömmen var över
honom igen. Skräcken var lika intensiv nu som för fem år
sedan. Den gången, högt upp över sjön Borens is, flög en
radiostyrd helikopter in i hans flygskärm och han störtade
handlöst ner i isen. I ilfart blev han transporterad till universitetssjukhuset
i Linköping där ett läkarlag på eget bevåg
opererade honom med en mycket speciell metod. Sedan dess
hade han levt med sin gamla hjärna i en pojkspolings huvud.
Den då 63-årige Birger Simonssons hjärna blev inopererad
i Joel Bergmans 23-åriga kropp. Han fick ett nytt liv, ett
mycket annorlunda liv.
Det var inte riktigt det han hade tänkt sig när han några
år tidigare klargjorde för Eva och barnen att han var positiv
till att donera organ om han skulle dö. Genom operationen
förlorade Birger allt. Familj, släkt och vänner, men också
allt sådant som han tog för självklart, såsom körkort, lärarexamen,
bra ekonomi.
Över en natt fick han ärva Joel Bergmans unga, trassliga
tillvaro. Och i det livet var varje dag en balansgång i högt
tempo för att överleva. En osäker flykt undan ond bråd
död. Ja, han fick till och med sitta i fängelse för något som
Joels kropp hade gjort.
Han sjönk ner på rygg i sovvagnen och rös vid tanken.
Men det nya livet var inte bara elände. Det medförde också
underbara, överraskande gåvor. Den viktigaste var nog Lina.
Hon var egentligen alldeles för bra för den gamle Joel. Det
hade han tänkt så många gånger. Hur kunde denna underbara,
unga kvinna hålla ihop med en sådan tölp till slyngel?
Och plötsligt var det han. Förvandlingen var ofattbar,
men han hade inget val. Och utan att tveka gjorde den nye
Joel sitt yttersta för att vara en bra make åt Lina. Ja, de var
gifta numera. Hur hon kunde välja honom efter alla svek
och oförrätter i det förgångna, det skulle han nog aldrig
riktigt förstå, men hon tog honom självklart och enkelt
12

och gladdes uppriktigt åt att han behandlade henne med
respekt och omtanke.
Hos Joel växte redan från början en stark önskan att gottgöra
allt det gamla, trots att det inte var hans fel. Fortfarande
efter flera år kunde han märka en lätt osäkerhet hos Lina.
För något år sedan hade han blivit fast i en bilkö på väg hem
från en studiedag i Jönköping. Han hade glömt mobilen och
inte kunnat ringa. När han kom hem såg han oron i hennes
ögon, men det var orden som gjorde så ont.
– Jag trodde du hade gått tillbaka till ditt gamla liv…
Lina visste inget om hans stora hemlighet. Hon anade inte
att under hans blonda kalufs huserade en 68-årig hjärna.
Hon var lycklig med sin Joel. Att han hade fått en annan
människas hjärna hade hon ingen aning om. Han borde
berättat för länge sedan, men det var så svårt. Och för varje
dag blev det svårare. Han hade undanhållit det så länge så
det som från början varit en liten hemlighet nu hade vuxit
till en livslögn. Skulle hon klara av att få veta? Skulle han
ha henne kvar efteråt? Han älskade henne så mycket, och
han vågade inte chansa. En gång hade han förlorat allt. Det
fick inte hända igen. Inte till något pris.
Mardrömmen återkom regelbundet och rev varje gång i
samma gamla, variga sår i hans själ. Han var alltid kallsvettig
när han vaknade och brukade rulla nära intill Lina och lyssna
hur hon andades. Det gick inte nu. I en sovvagn på tåget på
väg från Åre kan man inte gärna rulla intill någon.
Men han behövde skingra tankarna och tände den lilla
infällda läslampan i kupéväggen. Boken borde ligga här
någonstans. Han hade legat och läst innan han somnade.
Var tusan hade den tagit vägen? Minnet var inte alltid med
honom. I nätfacket på väggen låg gårdagens Aftonbladet
och han drog fram den. Slöläste rubrikerna på förstasidan.
Någon dokusåpakändis som hade gjort bort sig igen. Stora
rubriker. Då hade det säkert inte hänt något allvarligt i världen.
Han vände blad, men hann inte mer än några sidor innan
13

den förlamande skräcken från mardrömmen åter var över
honom. En färgbild på en rödhårig man i halvfigur täckte
halva sidan.
Moses.
Det var Moses som hade varit den gamle Joels stora skräck
och det var inte utan anledning. Moses hade tillsammans
med Dragan organiserat den knarksmuggling som i slutänden
hade lett fram till att den gamle Joel hade krockat och
att hans kropp hamnat på universitetssjukhusets akutmottagning
samtidigt med Birger. Någonstans längs E4:an hade
Joel lämnat väskorna med knark. Joels gamla kompisar hade
blivit mördade för att de inte kunde hitta dem.
Nåja. För honom själv hade allt ordnat upp sig. Birgers
gamle vän, polisen Robert Gladh, hade hjälpt honom och nu
satt Dragan i fängelse. Joel vände sig på sidan och fortsatte
att läsa. Ögnade förbi ett reportage om Kumlaanstalten.
Mindes att Robert en gång hade berättat att Dragan inte
längre satt inlåst där. Fanns visst på något liknande säkerhetsfängelse
i Serbien. Livstid och därefter utvisning. Så
hade domen blivit. Enligt Robert Gladh hade han på egen
begäran blivit förflyttad till sitt gamla hemland. Det borde
väl knappast vara bättre än Kumla…
Moses hade blivit skjuten och hans hjärna förstörd. Samma
läkarlag som räddat livet på Joel och Birger hade opererat in
en ny hjärna i Moses. Den här gången kom hjärnan från en
kvinna, så Gudrun hette numera Gunnar och var en känd
feministisk politiker på vänsterkanten. Ofta såg man bilden
av den rödhårige jättemannen i tidningarna och varje gång
kramade skräcken hårt om Joels hjärta.
Sportsidornas rosa skimmer intresserade inte Joel i nattens
sena timme. Bara fotboll och ishockey. Enligt det här numret
av Aftonbladet fanns det inga andra sporter.
Han bläddrade tillbaka till artikeln om Gunnar S. Den här
gången handlade det till och med om transplantationen och
hur Gunnar nu såg på sig själv. Intressant. Visst fanns det
14

paralleller, men, men... Joel var glad att slippa alla närgångna
frågor. Han rullade över på rygg igen, släppte ner sportbilagan
på golvet och bläddrade vidare. Efter några sidor var
det dags för nästa chock.
Elma.
Det räckte med en snabb titt på den första bilden. Ja, det
var Elma. Hans gamla elev, hans nya systers bästa kompis.
Vad hade hänt? Med stigande oro läste han även den här
artikeln. Med ens var all trötthet borta. Hon var försvunnen.
Och en pojke från Nässjö var borta på samma mystiska
vis. Han böjde sig ut och kikade upp mot Linas säng. Det
var mörkt.
– Är du vaken?
– Ja, svarade Lina lätt irriterat, som alltid när hon blev
väckt.
– Jag kommer upp till dig.
– Vad är det? suckade Lina. Jag är lite trött, men OK.
En snabbis då.
Efter en kort paus fortsatte hon.
– Det är rätt mysigt på nattåg, men lite bökigt. Tycker du
inte det? Sover Emil?
– Jag menar inte så, jag måste visa dig en sak i tidningen.
Elma är försvunnen.
Han krånglade sig upp bredvid henne och höll upp tidningen.
Hon slängde en blick på bilden och grep sedan
tidningen med båda händerna.
– Du har rätt. Det är Elma, Ruts kompis. Vad kan ha
hänt?
– Och här på sidan sex står det om flera försvunna ungdomar.
De läste vidare med huvudena tätt intill varandra.
– Robert Gladh intervjuas här. Kolla. Det har försvunnit
massor av unga människor i hela världen. En del har kommit
till rätta, men ingen tycks veta varför det händer. Inte
Robert i alla fall.
15

– Robert Gladh. Det är väl han som utredde ditt fall? Han
som hjälpte dig då för fyra, fem år sedan. Den ende som
trodde på dig. Var det inte så?
Joel nickade.
De läste tysta tillsammans, hopträngda i överslafen på
en av SJ:s sovkupéer, medan tåget dunkade vidare söderut.
I nedersta sängen sov Emil, deras son. Någonstans långt
därifrån fanns Elma Selic som de kände väl genom Rut.
Levde hon? Joel ville inte ge tanken ord.
– Visst är det konstigt. Man hör talas om sådana här saker i
TV och radio och läser i tidningar, men det är inte förrän det
gäller någon man själv känner som det riktigt berör en.
Lina tog Joels hand och han kramade henne tyst. Den
fina flyg- och skidveckan i Åre var slut.
25 mars
Marcus Jonsson och Tommy Hjelm kom ut från A6 affärscentrum
i Jönköping. De sköt en överfull kundvagn framför
sig. Stereo, iPhone, hemmabiosystem och en stor platt-TV
som stod på högkant i vagnen. De gick utmed raderna av
bilar och stannade upp ett ögonblick för att lokalisera sin
bil på den gigantiska parkeringen. Jodå, den stod därborta.
Stack ut ordentligt. När Marcus tryckte på nyckeln och bilen
svarade med att blinka kunde han inte låta bli att le.
Här var han, Marcus Jonsson, ägare till en sprillans ny
Subaru Impresa. Och för första gången var bilen hans egen.
Inköpt kontant av en förvånad försäljare i Falkenberg som
först visat ringa intresse när han och Tommy strosade runt
i bilhallen.
De hade aldrig varit särskilt välklädda och såg nog ut som
lodisar där de traskade runt bland de välpolerade dyrgriparna.
16

När en försäljare till slut närmade sig verkade han osäker på
vad han skulle säga. Sanningen att säga grubblade han på
hur han skulle bli av med de två männen utan att det blev
alltför mycket bråk. Det visste både Marcus och Tommy.
Var det något de hade lärt sig ända sedan de var små så
var det att avläsa ansiktsuttryck på folk som jobbade i affärer.
Det här var ett spel som de kunde. Lura expediter i
affärer, snatta lite lagom mycket, driva runt för att till sist
bli avvisad, eller smita ut kvickt innan affärsinnehavaren
kom traskande med bestämda steg och med just den där
minen i ansiktet. Att bli avvisad, utslängd eller i värsta fall
polisanmäld var helt OK. Några pengar hade de sällan eller
aldrig, så enkelt var det.
Den här gången var det annorlunda. De hade pengar,
massor av pengar och de hade förtjänat dem genom hårt
arbete.
Mannen i bilaffären hade just öppnat munnen för att om
möjligt bli av med de två innan de skrämde bort kunder,
eller ännu värre, satte fingeravtryck på någon bil.
– Vad tar du för den här Impresan?
Munnen stängdes och han snappade lite luft innan han
svarade. Han övervägde om han skulle svara på frågan eller
avvisa dem direkt, men till slut svarade han artigt, men lite
ointresserat och överlägset.
– Den kostar som den står här med all den extrautrustning
som finns monterad tvåhundranittiofemtusen kronor.
Sedan öppnade han munnen igen för att fortsätta. Han
valde bland olika varianter och bestämde sig snabbt:
– Så det är nog lika bra att herrarna går ut genom bakdörren
här. Ute på gården har vi många trevliga begagnade
bilar i rätt prisklass.
Han fick inget svar, men den vänstra killen drog fram en
väldig sedelbunt ut fickan och började räkna upp tusenlappar
på motorhuven. Han räknade sakta och omständligt.
Högen på motorhuven växte.
17

– Här har du trehundra papp. Behåll växeln. Var har du
nycklarna?
Marcus log åt minnet. Det hade varit en revansch för alla
de nederlag som livet hade radat upp.
Tommy hade också velat köpa en bil, men han var i den
tråkiga situationen att han inte hade körkort ännu, så han
fick åka med Marcus.
De lastade in lådorna från vagnen i bilens bagageutrymme
och puttade iväg kundvagnen. Att släpa bort den för att
få tillbaka en tia hade ingen av dem lust med. Mobilen
ringde just som de hade stängt dörrarna om sig. Tommy
var genast på helspänn. Rösten var välkänd. Torr, bestämd
och mycket sträv.
– Släpp V2 och N1 i natt.
Att ifrågasätta eller ens diskutera någon order från den här
rösten fanns inte i Tommys sinnesvärd. Detta var chefen och
den som låg bakom deras nya ekonomiska situation.
– Ja.
– Använd skåpbilen. Släpp av dem på olika ställen, som ni
har blivit instruerade. Kör bara småvägar. Är allt klart?
– Ja, inga problem.
Det klickade till i mobilen. Marcus tittade på Tommy. Han
visste att de hade fått ett nytt uppdrag.
– Vi ska släppa tjejen som vi fick häromdan och killen
som vi haft sen förra veckan.
– Han som skriker så mycket.
– Ja.
Det var inte mer att säga om det. Order var order och
var det något som gällde i det här jobbet så var det att
hålla tyst och göra precis som man blev tillsagd. Inte mer,
inte mindre. De levde gott just nu, men de levde i en hård
värld. I tankarna fanns ständigt REGLERNA. De budord
som hade framförts med en kall, svart röst och som de hade
accepterat. Nu fanns de alltid i bakhuvudet:
18

– Ni får mycket bra betalt. Men jag accepterar inga misstag.
En tabbe och ni förlorar allt. Jobbet, pengarna och eftersom
ni vet för mycket, livet.
De kontrollerade varandra. Rånarhuvorna var på. Handskar
och arbetsoveraller. Ingen skulle kunna känna igen dem och
de lämnade inga fingeravtryck. Egentligen var det busenkelt
det som de skulle göra, men de tog sitt jobb på stort allvar.
Första gången de träffade chefen hade han lovat dem guld
och gröna skogar. Det hade de fått. Pengar i massor, men
dessvärre var de fast långa tider i ett gammalt dragigt hus
en bit utanför Hamra i närheten av Reftele. Skog överallt
och två kilometer till närmsta granne. När de väl gått med
på hans erbjudande fick de höra om reglerna och då hade
åtminstone Markus velat dra sig ur, men då fanns det ingen
återvändo. Det var att jobba eller dö.
Tommy vred om nyckeln och Markus sprang först in.
Den taniga tjejen var starkare än hon såg ut, men hade
ändå ingen chans mot dem båda. Hon tryckte sig upp mot
den sträva betongväggen och den gröna filten gled ner på
golvet. Markus drog i hennes arm för att hon skulle ställa
sig upp, men hon föll ur sängen med ett skrik.
– Äh shit, muttrade Markus och riktade en spark mot
hennes ben.
En rejäl knuff från Tommy fick Markus ur balans och
foten missade sitt mål.
– Fan, vad gör du, skrek Markus och vände sig mot sin
kompis som höll upp ett finger framför munnen.
Tommy sa inget nu heller, men hytte med näven.
Just det. Inte prata. Inte lämna några spår. Om de pratade
så fångarna hörde kunde de kanske spåras senare.
Shit.
Markus var plötsligt villrådig, men Tommy hade dragit
upp tjejen på benen, vridit upp ena armen bakom ryggen
på henne och föste henne omilt mot dörren. Den svarta
19

tygpåsen hade Tommy tappat på golvet. Marcus fiskade upp
den och trädde den över tjejens huvud. Hon skrek stackarn.
Marcus kände hennes hals och hur hon darrade. Säkert var
hon rädd hon också.
Han lufsade efter när Tommy till hälften föste till hälften
bar tjejen uppför trappan. Så fick han bråttom och trängde
sig fram till Tommy. Tecknade att han skulle stå däruppe så
hon inte kunde rymma. Jodå. Tommy kunde också reglerna.
Men när de tittade på byltet som de just släpade upp för de
sista trappstegen släppte lite av nervpressen.
Inte fan kunde hon rymma. Påse över huvudet och armarna
bakbundna. När de väl fått ut henne i skåpbilen skulle de
binda hennes fötter också. Sedan var det bara att hämta
killen i det andra källarrummet.
Det var mörkt ute och ett kallt, tunt duggregn strilade ner
över dem. Markus startade bilen och satte på vindrutetorkarna.
De körde iväg under tystnad. Nu var det allvar. Inga
tabbar. Ingen fick se dem och de skulle släppa dem på olika
platser kring Värnamo. Nästan fyra mil på småvägar. Helst
skulle de inte ens möta någon. Det skumpade när de körde
ut på grusvägen.
– Sätt på värmen.
Tommy huttrade i sin svarta skinnjacka. Marcus skruvade
på en ratt och fläkten surrade igång.
– Hörde du något? undrade Tommy.
– Nä, vadå?
– Det lät som om de pratade där bak. Stanna!
Markus tvärbromsade på den smala vägen och svängde in
till vägkanten. Tommy hade redan rundat bilen och öppnade
dörren till lastutrymmet. De två låg i en hög längst in i den
främre delen och han hoppade in för att se hur de hade
överlevt tvärniten. De rörde lite på sig och killen svor tyst
för sig själv. Tommy gav någon av dem en spark. Varför
20

visste han egentligen inte. Han kände att han träffade något
mjukt, hörde tjejen stöna till och hoppade ut i regnet. Det
hade tilltagit nu och var snöblandat så han slängde igen
dubbeldörrarna och väste åt Markus.
– Kör då, för fan. Vi kan väl inte stå här hela natten.
Tjejen dumpade de någonstans mellan Kärda och Vallerstad.
Markus öppnade skåpsdörren på bilen och drog ut henne på
marken. Framför bilen spelade strålkastarna över höga träd
på båda sidor om vägen. Regnet hade avtagit nu. Bakom
bilen var det mycket mörkt.
Först försökte han knyta upp repet kring hennes handleder,
men den fina råbandsknopen som han belåtet knutit innan
de åkte visade sig vara en vanlig kärringknut. Den var hårt
åtdragen och han frös om fingrarna medan han pillade med
de fuktiga repstumparna. Knuten gav inte med sig.
– Öh, kniven, halvskrek han åt Tommy och nickade mot
förarhytten.
Tommy blängde på honom, höll upp ett finger framför
munnen och klättrade ut.
Visst fan, inte prata.
Han fick sin kniv och skar av repen. Påsen kring huvudet
och repen kring anklarna fick sitta kvar. Hon skulle nog klara
sig. Det var ju bara att knyta upp repet kring benen och
påsen som var ihopdragen runt halsen satt inte alls hårt.
De lämnade flickan vid vägkanten och körde iväg. Grus
och avgaser sprutade över henne. Nu gällde det bara att
släppa av killen. Innan natten var slut skulle de vara tillbaka
i Smålandsstenar. Marcus drog med högra handen över pannan.
Torkade bort några svettblandade regndroppar. Fy fan
vad han längtade efter en bärs.
21

28 mars
Robin Karlsson låg nerbäddad i sin säng. Vanligtvis brukade
han vara tidigt uppe, men idag hade han ingen tanke på
att stiga upp trots att det började närma sig lunchtid. Han
var sjuk. Igår hade han varit som vanligt, men under natten
hade halsen börjat svullna. Nu hade han dessutom en
elak, slemmig hosta. Vad det betydde visste han mycket väl.
Minst en vecka i sjuksängen. Dessa förbannade infektioner.
Han uppfattade hur det slog i ytterdörren och hörde Lenas
ivriga röst från hallen.
– Vad blir det för mat?
Otåliga steg dunkade i trappan och ett huvud stack in
genom sovrumsdörren.
– Jag är vrålhungrig.
– Jag är sjuk, jag trodde att du skulle ta med dig mat från
restaurangen.
– Och jag jobbar faktiskt. Det är din tur att fixa mat den
här veckan.
Lena Lööf var minst sagt livrädd för allt vad hushållsarbete
hette, och det föll på Robin att göra det mesta i hemma i
villan. Nåja, inte var det så mycket de måste utföra själva nu
för tiden. Bara beställa mat från restaurangen, ställa disken i
plastbacken i köket när de ätit färdigt och lägga smutstvätt
i tvättkorgen. Vidare fick de själva hänga in de nytvättade
och nystrukna kläderna i garderoben, byta tandborstar när
de var utslitna samt ringa vaktmästaren eller städansvarig om
det var något som var sönder eller behövde göras. Huset
städades av personal från Nobelsjukhuset. Allt utom ett rum,
deras gemensamma arbetsrum. Lena hade bestämt att ingen
annan än de själva fick gå in där. Följden blev att just det
rummet hann bli både väldigt dammigt och rörigt mellan
de gånger Robin släpade dit dammsugaren.
Robin vände sig på sidan i sängen och suckade uppgivet.
22

Livet i den lilla ettan i Linköping var nu ett minne blott.
Numera jobbade de på Nobelsjukhuset. Egon Sabel, deras
gamla professor, hade byggt upp ett påkostat medicin– och
forskningscenter bland annat för pengar han fått när han
tilldelades Nobelpriset. Ett pris han egentligen stulit. Åtminstone
tyckte Robin det. Och han visste att Lena delade
hans åsikt. Det var han, Lena och Simon som hade gjort de
första hjärntransplantationerna, då för över fem år sedan.
Sedan dess hade mycket hänt. Socialstyrelsen hade stoppat
alla hjärntransplantationer med hänvisning till att det
behövdes etiska riktlinjer. Så endast tre transplantationer
hade de fått genomföra. Först Birger och Joel, men det var
hemligt, därefter kom Gudrun som blev Gunnar S. Ja det
var kanske lite magstarkt att sätta in en kvinnas hjärna i en
mans kropp. Men den sista operationen var han stolt över.
Ett par tvillingpojkar hade skadats svårt i en bilolycka och
de hade lyckats rädda den enas hjärna i den andras kropp.
Totalt var alltså två av de tre transplantationerna officiellt
kända. Ännu efter fem år var inga riktlinjer klara. Utredningen
pågick…
Sjukhuset hette Egon Sabels stiftelse för medicinsk vård
och forskning, men kallades i folkmun för Stiftelsen eller
det mer ädelt klingande Nobelsjukhuset. Byggnaden var ett
skrytbygge av sällan skådat slag. Den stora svarta marmorbyggnaden
låg högt upp på berget med en sagolik utsikt
över Vättern. Det var inte långt till staden Huskvarna där
nere, men ändå lite avsides, utom räckhåll. Byggnaden var
enorm. Den reste sig som ett slott över Vättern. Ett nutida
modernt Brahehus några mil söder om sin historiska förebild.
Parken där landskapsarkitekten hade bevarat gamla lövträd
och blandat dem med nyplanteringar gav ett aristokratiskt
intryck. Här hade inget sparats. En bit bakom huvudbyggnaden
låg personalbostäderna. Moderna, påkostade villor
ritade av en namnkunnig arkitekt och ett tiotal hus med
23

lägenheter. Inalles bodde ett drygt hundratal personer på
området, främst läkare, sjuksköterskor och andra specialister
vars kompetens gjort att de handplockats för specifika
uppdrag på Nobelsjukhuset.
Lenas och Robins villa var den största och hade också
den vackraste utsikten över sjön långt nedanför. Det hade
varit Lenas krav. Robin hade först inte förstått hur Lena
kunde ge upp och gå med på att bli anställd av Egon och
han hade varit emot det helt och hållet. Men nu var han
här. Han hade följt Lena, så klart, fast han absolut inte ville.
Simon, den tredje i deras väl sammansvetsade gäng och den
som löste alla praktiska problem hade inte följt med. Nu for
han omkring i världen och gav föreläsningar. Var tydligen
rätt efterfrågad och i de massmejl han vid sällsynta tillfällen
skickade till sina få vänner verkade han njuta av livet. Lena
hade ryckt på axlarna. Här hade de inga praktiska problem
som måste lösas med lödkolv och silvertejp av Simon. Lösningen
här och nu hette pengar. Men Robin saknade Simon.
Simon och den gamla tiden då livet lekte.
Det hade länge framstått som en gåta för Robin varför
Lena gick med på att sälja sig och sin kompetens till Egon.
Visserligen hade hon fått alla sina krav tillgodosedda, men
för Lena var en snuskigt hög lön, finare hus än Egon och
tre bilar inte särskilt viktigt. Inte ens ett eget specialutrustat
labb, fyra labbassistenter och halva anställningstiden till att
bedriva egen forskning, kunde fullt ut förklara varför Lena
tillät sig stå på Egons avlöningslista.
Det hade tagit tid för honom, men till slut hade han förstått.
Hon var besatt av tanken på hämnd. Robin insåg till sin häpnad
att Lenas främsta drivkraft de senaste åren var ett innerligt
och brinnande hat. Hennes hat var nattsvart och sedan flera
år jobbade hon intensivt på ett angrepp inifrån.
En skarp signal ljöd genom rummet just som Lena hade
24

lagt på luren efter att ha gjort sin lunchbeställning från
restaurangen.
– Det är från grindvakten.
– Vad vill de då? Hit kommer väl aldrig någon.
Strax efteråt dansade Anna-Lisa Lööf in genom dörren. En
stor kraftig man i stiftelsens svarta vaktuniform stod tafatt
bakom den gamla damen. Han hummade och den osäkra
blicken landade i Lenas ögon. Här hjälpte inga batonger och
svällande muskler från gymmet. Anna-Lisa Lööf stormade
in och från det hon kom innanför dörren tog hon huset
i besittning. Det var precis som vanligt, skillnaden var att
nu var det inte en minimal etta i Linköping, utan en vacker
nybyggd sjurumsvilla ovanför Huskvarna.
– Älskade ungar. Hur har ni det?
Anna-Lisa Lööf hade en liten egenhet. Hon pratade mycket
fort och de få andningspauser hon tog var sällan mellan
meningarna. Därför var det ofta svårt att komma med något
svar på alla hennes frågor. Lena kramade pliktskyldigast om
sin mamma, strosade ut till hallen och försäkrade den väntande
vakten om att allt var i sin ordning och hann lagom
in för att se sin mor rumstera om i bostaden.
– Här kan ni inte ha byrån. Visst blir det bättre om den
står här, eller hur?
– Ja, just det. Se så fint rummet blev nu.
– Vilken vacker villa. Ja, ni har verkligen valt rätt som
flyttat, det måste jag säga.
– Nej, vilka förfärliga blommor. De passar då rakt inte
till tapeterna. I morgon ska jag köpa dig nya. Det finns väl
en blomsterhandel här på sjukhuset?
– Ja…
– Ja, det visste jag väl. Inget sjukhus utan en blomsterhandel.
Konstigt egentligen så många allergiska som det finns
nu för tiden. Förr var det inte alls så många.
– Nej, vet du vad. Hur länge var det sen ni dammsög i
vardagsrummet?
25

– Det är vår städavdelning som sköter det, sköt Lena in,
men Anna-Lisa hade inte tid att lyssna, utan hade i stället
gett sig i kast med att justera gardinerna.
Robin gömde huvudet i kudden i sitt och Lenas sovrum.
Syns inte, finns inte sägs det, men det hjälpte inte.
– Men lille Robin. Ligger du i sängen. Är du sjuk, kära,
lilla gubben?
– Åh, då ska jag genast koka honungsvatten åt dig. Ligg
still där bara.
– Ta det lugnt, Anna-Lisa, harklade Robin fram. Jag klarar
mig. Ta hand om Lena i stället. Hon är ju gravid.
Det tog några sekunder innan Anna-Lisa reagerade, men
sedan blev det knäpp tyst och efteråt var Robin säker på
att även klockans tickande stannade upp några sekunder.
Puh, där fick jag allt tyst på tanten, tänkte Robin belåtet och
hann räkna ända till åtta innan ordsvadan åter drog igång.
– Åh vad roligt! Och var ska barnkammaren vara?
– Har ni köpt vagn och spjälsäng än?
– Vilken färg ska ni ha på väggarna?
Så stelnade hon plötsligt till mitt i en rörelse.
– När kommer bebisen förresten?
Lena blev kvar inne hos Robin, medan Anna-Lisa donade i
våningen och planerade för sitt barnbarn. Han såg upp på
henne med ett trött uttryck i ansiktet.
– Vad ska jag göra nu då? Jag kan ju inte ligga här med
henne farande runt överallt?
– Du får väl bli frisk, förslog Lena med ett ironiskt leende.
– Hur då hade du tänkt dig? Dricka honungsvatten som
din mamma föreslår?
– Ja, till exempel. Det är vetenskapligt bevisat att honung
har en lätt bakteriedödande effekt. Hellre det än att du bara
ska ligga och gnälla.
26

– Lena rädda mig. Finns det inte någon ledig säng på
infektion?
Dörren for upp och Anna-Lisa dånade in i sovrummet
med en svartklädd ung kvinna på släp. Kvinnan bar på en
stor silverfärgad bricka.
– Hon här påstår att det är lunchdags. Är det så här ni
brukar få er lunch?
– Ja.
– Vilken service. Men du, Lena, äter från och med nu
den mat jag lagar. Jag vet vad en gravid kvinna behöver.
Du måste tänka på ditt barn. Eller hur? Just det. Det är ju
mitt barnbarn!
Hon tog brickan med båda händerna och viftade ut flickan
med en nick mot dörren.
– Jag får stanna tills det har blivit någon sorts ordning här.
Det är min plikt, Lena lilla. Och ni har ju så gott om plats.
Är det rummet med grön fondvägg som är gästrummet?
Det tog bara några dagar så var Anna-Lisa väl installerad och
hittade bättre i huset och området än till och med Robin och
Lena. Efter högljudda protester hade vakterna vid grinden
lyckats få med henne för att ta en bild så att hon numera
hade ett passérkort. Alla som arbetade och bodde inne på
sjukhusets område var tvungna att ha ett. De mindre viktiga
patienterna fick tillfälliga kort utan foto, medan de viktigaste
patienterna ändå alltid hade en sjuksköterska bredvid sig och
därmed inte besvärades med sådana trivialiteter.
– Vad är det för några som arbetar i eran lilla trädgård? I
går visade jag en ung kvinna hur man krattar. Idag var det
en skäggig man som krattade igen och visst, det har fallit
nya löv, men han gjorde alldeles fel.
Hon buffade till en kudde i soffan.
Lena såg upp från sin bok och skrattade.
– Ingen aning. Det är personal från Nobelsjukhuset som
sköter det.
27

– Han var fullständigt omöjlig. Krattade än hit och än
dit.
Hon fäktade med armarna och var riktigt förargad.
– Jag säger det igen. Alla grässtrån ska ligga åt samma håll
och i medvind. Ska det vara så svårt att förstå?
Anna-Lisa for runt och skötte allt i huset med van hand.
– Och det där grötomslaget. Robin, Lena. Där ser ni att
det gjorde susen. Bra redan på morgonen efter. Tur att jag
kom, så mycket som ni fick att göra direkt sen.
Robin undvek svärmoderns blick och satte på TV:n i
vardagsrummet.
– Välkomna till Rapport: Den förre amerikanske utrikesministern
Condoleezza Rice opererades i går natt på Egon
Sabels stiftelses sjukhus utanför Huskvarna. Hon flögs in efter
attentatet i Berlin, men hennes liv stod inte att rädda.
– Egon Sabel, professor vid Egon Sabels medicinska vård–
och forskningsstiftelse. Hur ser du på det här?
– Givetvis är vi oerhört stolta över att ha fått äran att
vårda en av världens viktigaste personer. Det visar att vi
har byggt oss ett namn och ett rykte i världen. Det visar
också att vi har en bra logistik och bra kontakter som kan
föra en kropp från Berlin till vårt sjukhus på endast ett par
timmar. Våra läkare mötte upp på Axamo och behandling
kunde påbörjas redan i vår topputrustade ambulans.
– Nu överlevde inte Condoleezza Rice. Kan du se några
politiska effekter av det.
– Nej, egentligen borde det inte betyda något negativt för
vårt sjukhus. Hon var ju väldigt illa däran redan när hon
kom till Axamo. I praktiken nästan död redan då. Så det
kan vi ju inte lasta våra skickliga läkare för.
Bilden kom tillbaka till studion. En kostymklädd man i
medelåldern stod till höger om nyhetsankaret. På vänstra
sidan stod en lång, rödhårig man i skjorta och slipover. Båda
tittade uppfordrande in i kameran.
– I studion har vi med oss Carl Bildt, utrikesminister och
28

Gunnar S från feministiskt initiativ, välkomna.
– Carl, vad kan du se för effekter för Sverige efter det
som har hänt.
– Ja, precis som professor Sabel nämnde i inslaget så var
hon troligtvis bortom all räddning och vi behöver nog inte
känna någon oro från amerikanskt håll. Däremot verkar det
som att skytten i Berlin under en tid varit bosatt i Malmö.
Vi följer händelseutvecklingen mycket noga. Ännu är det
för tidigt att dra några slutsatser om det kan få några utrikespolitiska
konsekvenser för Sverige.
– Gunnar S, i det här fallet var det en kvinna, och dessutom
en svart kvinna som det satsades stora resurser på
att försöka rädda. Hur kan man se det inträffade ur ett
jämställdhetsperspektiv.
– Jämställdhet? Här kommer en toppolitiker från ett av
världens mäktigaste länder och glider före i alla köer som
finns och det satsas oerhörda resurser. Nu råkar hon förvisso
vara både svart och kvinna, men hon är ett exceptionellt
undantag och representerar i allra högsta grad en främmande
stormakt med ett patriarkaliskt styre. Varför ska vi
ha privatsjukhus här som används av världens societet, när
det inte ens finns bassjukvård för de flesta av jordens fattiga.
Det är inte ens alla svenskar som har råd med den sjukvård
de behöver. Hur länge ska det dröja tills ett människoliv i
Sudan är lika mycket värt som ett liv i USA? Tills en människa
i Rinkeby är lika mycket värd som en i Danderyd? Tills
fattiga och rika är lika mycket värda, tills vanliga kvinnor är
lika mycket värda som vanliga män?
– Tack Gunnar S…
29