Annus Medicus Fenniae 2011 - Valvira.fi

Ilmo Keskimäki 

Tarja Tamminen 

Pia Maria Jonsson 

(red.) 

Annus Medicus Fenniae 2011 

Reykjavik 11–12 augusti, Island

© Skrivarna och Institutet för hälsa och välfärd (THL) och 

Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira) 

Layout: Christine Strid 

Juvenes Print 

Tammerfors 2011

Förord 

Pekka Puska och Marja-Liisa Partanen 

År 2010 – THL:s och Valviras andra verksamhetsår 

År 2010 var det andra verksamhetsåret vid Institutet för hälsa och välfärd (THL) och Tillstånds- och tillsynsverket 

för social- och hälsovården (Valvira). Bägge inrättningarna inledde sin verksamhet i början av 

år 2009 – THL efter fusionen mellan Folkhälsoinstitutet (KTL) och Forsknings- och utvecklingscentralen 

för social- och hälsovården (Stakes), och Valvira efter fusionen mellan Rättsskyddscentralen för hälsovården 

(TEO) och Social- och hälsovårdens produkttillsynscentral (STTV). Året präglades av intern utveckling 

såväl genom kompletterande strategiarbete som genom etablering av nya strukturer och verksamhetsformer. 

Samtidigt förekom ekonomisk press och utmaningar till följd av många nya uppgifter. 

THL 

År 2010 bedrev THL ett omfattande forsknings-, expert- och utvecklingsarbete inom de olika verksamhetsområdena. 

Inom verksamhetsområdet för välfärds- och hälsopolitik anknöt arbetet till den allmänna 

hälsan och välfärden, skillnaderna mellan olika befolkningsgrupper och anknytande politik samt 

social ekonomi och hälsoekonomi. De teman som ingick i EU:s fattigdomsår lyftes fram i stor utsträckning. 

Verksamhetsområdet för främjande av välfärd och hälsa bistod och genomförde olika nationella 

program i stor omfattning (bl.a. program som gällde kost och motion, alkohol, förbyggande av olycksfall, 

förebyggande av diabetes, astma, allergier och narkotikamissbruk). Beträffande kost- och näringsfrågor 

deltog institutet i arbetet vid statens näringsdelegation och arbetet med att genomföra statsrådets principbeslut. 

Inom verksamhetsområdet för hälsoskydd präglades arbetet av en utvärdering av behandlingen av 

H1N1-pandemin och utredning av den förhöjda prevalensen av narkolepsi i anslutning till vaccinationsprogrammet. 

De allmänna förfarandena inom det nationella vaccinationsprogrammet utvecklades i samarbete 

med social- och hälsovårdsministeriet. Beslutsfattandet om upphandling av vacciner överfördes till 

ministeriet. Under året togs ett pneumokockvaccin in i det nationella vaccinationsprogrammet. Övervakningen 

och bekämpningen av mikrobiologiska epidemier och samarbetet med Europeiskt centrum för 

förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) stärktes. Institutet deltog också i arbetet kring miljöhälsa 

i kommunerna under året. 

Frågor kring utvecklingen av servicesystemet inom hälso- och sjukvården och det sociala området 

medförde många nationellt omfattande och krävande utmaningar inom verksamhetsområdet för social- 

och hälsotjänster. Institutet gav experthjälp vid beredningen av lagstiftningen om servicesystemets innehåll, 

tillhandahållandet och finansieringen. Institutet deltog aktivt i utvecklingen av servicesystemet inom 

ramen för det nationella utvecklingsprogrammet för social- och hälsovården (Kaste) och vid utvärderingen 

av olika regionala och lokala program. 

År 2010 inledde institutet flera nya betydande nationella uppdrag, eller också gjordes förberedelser 

för att ta emot nya uppdrag. Rättsmedicinen överfördes från länen och rättspsykiatrin från Valvira till 

THL, vilket gav upphov till en omfattande utmaning i att utveckla verksamheten. Ett utredningsarbete inleddes 

i syfte att genomföra en koncerninriktad reformering av de administrativa strukturerna och effektivera 

produktiviteten vid statens skolhem. Arbetet med att utveckla styrningen av statens sinnessjukhus 

och beslutsfattandet i anslutning till de ökade sinnesundersökningarna fortsatte. Beredning gjordes också 

inför den kommande styrningen av verksamheten vid UKK-institutet och verksamheten i anslutning 

till den helhet som kallas God medicinsk praxis. En mycket stor utmaning för institutet uppkom när riksdagen 

under hösten godkände en lag enligt vilken den operativa styrningen av arbetet med att reformera 

den elektroniska informationsadministrationen inom social-, hälso- och sjukvården överfördes till THL. 


THL 2011 

3

4 

Valvira 

I Valviras arbete innebär tillsynen över social- och hälsovården i första hand att klarlägga om skyldigheterna 

i lagstiftningen har iakttagits i verksamheten och om verksamheten i övrigt är säker och av tillräckligt 

god kvalitet för patienterna och klienterna. Tillsynen syftar till att förebygga sådan praxis som inte är 

ändamålsenlig och att ingripa i verksamhet som strider mot författningar och som understiger minimikraven 

på kvaliteten. I Finland har tillsynen över socialvården och hälso- och sjukvården ålagts social- 

och hälsovårdsministeriet, Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira), regionförvaltningsverken 

och delvis även kommunerna. 

Tillsynen över hälso- och sjukvården har redan länge betonat förutsebarhet och förhandstillsyn, även 

om behandlingen av det ökade antalet frågor som kräver efterhandstillsyn binder den knappa personalstyrkan. 

I de strategiska riktlinjerna som färdigställdes år 2010 lyfter Valvira uttryckligen fram framförhållning, 

riskbedömning och egenkontroll hos aktörerna inom hälso- och sjukvården. På grund av den 

nuvarande splittrade servicestrukturen inom hälso- och sjukvården kräver tillsynsverksamheten mer 

resurser än tidigare. Den nya hälso- och sjukvårdslagen, som trädde i kraft den 1 maj 2011, ger också nya 

metoder för tillsynen, men ökar samtidigt myndigheternas skyldigheter. Trots de framsteg som gjorts inom 

tillsynen, bland annat i och med de tillsynsprogram som införts, finns det ännu mycket att göra för att 

man ska kunna nå en tillräckligt planmässig och systematisk verksamhet. 

*** 

Expertisen vid bägge inrättningarna har anlitats i avsevärd omfattning såväl inom riksdagen, statsförvaltningen, 

kommunerna och social- och hälsovården som i medierna. Detta påverkansarbete återspeglas i att 

enbart THL gav cirka 100 utlåtanden år 2010, varav största delen gick till statsförvaltningen. Institutet utsåg 

också cirka 80 tillfrågade representanter i arbetsgrupper, delegationer och andra motsvarande organ. 

Dessutom hördes institutet ungefär 40 gånger i riksdagens utskott. 

Inrättningarna har haft ett omfattande samarbete och partnerskap och dialogen med intressegrupperna 

har utökats. Framför allt stärktes THL:s ställning som en internationell aktör inom sektorn – såväl 

inom forskningen som i olika expertuppdrag bland annat i förhållande till WHO och EU. 

Finlands nya regeringsprogram drar upp riktlinjer för servicestrukturen inom social-, hälso- och sjukvården 

och även i sådana frågor som gäller tillsynen. Målet är att stärka tillsyn inom hälso- och sjukvård. 

Enligt regeringsprogrammet kommer servicestrukturreformen att genomföras i och med en ny lag 

om hur social- och hälsovården ska tillhanda hållas, finansieras, utvecklas och övervakas. I regeringsprogrammet 

utlovas även tilläggsresurser för tillsynen. Programmet innehåller också förhöjningar i beskattningen 

av alkohol, tobak och sötsaker, och dessa förhöjningar är viktiga med tanke på folkhälsan. 

Pekka Puska 

Generaldirektör 

Institutet för hälsa och välfärd (THL) 

Marja-Liisa Partanen 

Överdirektör 



Annus Medicus Fenniae 2011

Innehåll 

Förord 3 

Pekka Puska och Marja-Liisa Partanen 

Social- och hälsovårdsreformen i Finland 2011 7 

Marina Erhola, Merja Kovasin, Simo Kokko, Riitta Haverinen, Pia Maria Jonsson, 

Vesa Jormanainen 

Alternativ för reformering av finansieringen inom den finländska social-, hälso- och 

sjukvården 11 

Markku Pekurinen 

Hälsotillstånd i Finland 14 

Antti Uutela 

Övervakningen av biverkningar i anslutning till pandemivaccinationerna i Finland 18 

Hanna Nohynek, Ulpu Elonsalo, Jukka Jokinen, Tuija Leino, Terhi Kilpi 

Den rättsmedicinska reformen i Finland 23 

Riitta Kauppila 

Tillsyn över hälso- och sjukvården 27 

Tarja Tamminen (red.) 

Sammandrag av några böcker som utgivits 2010–2011 från THL . . . . . . . . . . . . . 39 

Några pressmeddelanden från social- och hälsovårdsministeriet. . . . . . . . . . . . . . 52 

Några pressmeddelanden från THL . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 102 

Några pressmeddelanden från Valvira . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 123 



5

Social- och hälsovårdsreformen i Finland 2011 

Marina Erhola, Merja Kovasin, Simo Kokko, Riitta Haverinen, Pia Maria Jonsson, 


Sedan 1990-talet har förändringarna inom det finländska systemet för socialvården och hälso- och sjukvården 

genomförts stegvis och i enskilda delar, men någon enhetlig och omfattande totalreform har inte 

genomförts. Reformerna har haft två särskilda mål: 1) de har syftat till att samtidigt förnya strukturerna inom 

den kommunala verksamheten och hälso- och sjukvården och slutligen inom hela social-, hälso- och 

sjukvården och 2) tillhandahållandet av socialvård och hälso- och sjukvård har styrts via förenade administrativa 

strukturer. Under 2000-talet har man eftersträvat och genomfört reformer inom social-, hälso- 

och sjukvården på ett projektstyrt sätt. En omfattande reformering av hälso- och sjukvården inleddes år 

2001 inom det nationella hälsovårdsprojektet. 

Lagen om en kommun- och servicestrukturreform har ålagt kommunerna skyldigheter att säkerställa 

en enhetlig helhet inom social-, hälso- och sjukvården. Lagen har bland annat syftat till att utveckla sätten 

att producera och organisera servicen och att revidera kommunernas finansierings- och statsandelssystem. 

Strukturella förändringar i servicesystemet och finansieringsfrågor är föremål för utveckling under 

2010-talet också inom olika lagstiftningsprojekt. 

Kommun- och servicestrukturreformen 

Ansvaret för att tillhandahålla service inom socialvården och hälso- och sjukvården är en lagstadgad uppgift 

för kommunerna. I början av 2000-talet eftersträvades fortfarande strukturella förändringar i servicesystemet 

med hjälp av så kallad mjuk styrning. Kommun- och servicestrukturreformen inleddes år 2005 

och ramlagen som styr reformen trädde i kraft i februari 2007. Ramlagen gäller till slutet av år 2012. Lagen 

innehåller bestämmelser om att primärvården ska tillhandahållas för ett befolkningsunderlag på minst 

20 000 invånare. Detta har medfört en omfattande strukturreform främst för landsbygdens hälsocentraler. 

Den lag som stiftades fyra år senare förutsätter att kommunerna utöver primärvården också ska överföra 

ansvaret för den sociala servicen till samarbetsområdena. 

År 2008–2009 ledde kommun- och servicestrukturreformen till den största vågen av kommunsammanslagningar 

i Finlands historia. I samband med reformen erbjöds betydande incitament till sammanslagning 

av kommuner, och till följd av det minskade antalet kommuner med drygt 100. För närvarande 

uppgår antalet kommuner till 336. Utredningar om kommunsammanslagningar pågår hela tiden och därför 

kan en ytterligare minskning av antalet kommuner väntas i framtiden. Reformen uppskattas år 2013– 

2015 stegvis leda till att social- och hälsovården i Finland tillhandahålls av cirka 65 primärkommuner och 

cirka 60 samarbetsområden. Samarbetsområdet är en allmän benämning på två olika alternativa sätt att 

förena kommunernas ansvar för tillhandahållandet av service antingen i form av en samkommun eller 

med hjälp av den så kallade värdkommunsmodellen. Under 1970–80-talet uppgick antalet hälsocentraler 

i Finland till cirka 210. Under 1990-talet upplöstes samkommunerna för hälsocentraler, vilket ledde till att 

antalet hälsocentraler steg till mer än 270. 

I och med reformen har det varit nödvändigt att skilja mellan begreppen att tillhandahålla och att 

producera service. Fram till 1990-talet fick den offentliga finansieringen i Finland endast täcka driftsutgifterna 

för de kommunala social- och hälsovårdstjänsterna. År 1993 genomfördes en reform som gav kommunerna 

möjlighet att använda service av privata företag och organisationer på basis av köp av tjänster. 

Denna förändring medförde att kommunernas roll allt mer övergick till att vara tillhandahållare och avskaffade 

kommunernas monopol som serviceproducent. 

I Finland har ansvaret för att tillhandahålla hälso- och sjukvård decentraliserats till exceptionellt 

många små aktörer och befolkningsunderlag jämfört med de övriga nordiska länderna. Det är primärkommunerna 

som ansvarar för tillhandahållandet och finansieringen av specialiserad sjukvård, och de 

samarbetsområden för primärvård och social service som beskrivs ovan ändrar inte på detta ansvar. An- 



7

8 

svaret för tillhandahållande av social- och hälsovårdstjänster kommer inom den närmaste framtiden att 

finnas under gemensamma administrativa tak. Enligt lagen ska detta ske inom samarbetsområdena före 

år 2015. 

Revideringen av hälso- och sjukvårdslagstiftningen 

Vid sidan av kommun- och servicestrukturreformen har också revideringen av hälso- och sjukvårdslagstiftningen 

framskridit, och ett viktigt steg i denna revidering är den nya hälso- och sjukvårdslagen som 

trädde i kraft den 1 maj 2011. I lagen förenades bestämmelserna om verksamhetens och servicens innehåll 

som tidigare funnits i lagen om specialiserad sjukvård (från år 1991) och beträffande primärvården i folkhälsolagen 

(från år 1972). Målet har inte varit att direkt slå ihop organisationer, utan övergången till en enda 

lag har syftat till att öka samarbetet och att sudda ut onödiga gränser. 

Hälso- och sjukvårdslagen innehåller flera förändringar som påverkar kommunernas och sjukvårdsdistriktens 

verksamhet och som syftar till att förbättra klienternas ställning, servicen och vården och att ge 

upphov till smidig service. Lagen stärker primärvården och arbetet med att främja hälsa och välfärd och 

främjar tillgången på hälsovårdstjänster och effektiv produktion. Genom lagen säker ställs ett nära samarbete 

och klientorientering inom primärvården och den specialiserade sjukvården. För att öka klientorienteringen 

utökas medborgarnas valfrihet både beträffande vårdplatsen och vårdpersonalen. Patienten eller 

klienten kan bland annat i det inledande skedet välja vid vilken verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården 

han eller hon vårdas. Dessutom betonas patientens roll vid planeringen och genomförandet av den 

egna vården. Patienten kan också välja sjukhus inom landets fem specialupptagningsområden. År 2014 

utvidgas valfriheten både inom primärvården och inom den specialiserade sjukvården så att den blir riksomfattande. 

Totalreformen av social-, hälso- och sjukvården pågår fortfarande, bland annat pågår beredningen av 

en lag som gäller strukturerna inom tillhandahållandet av social-, hälso- och sjukvård. Också en revidering 

av lagstiftningen om privat hälso- och sjukvård som kompletterar den offentliga hälso- och sjukvården 

är under beredning. 

I utkastet till hälso- och sjukvårdslag inkluderades i det inledande skedet förslag till strukturella förändringar 

i den specialiserade sjukvården, främst minskning av antalet sjukvårdsdistrikt. Politisk enighet 

har inte nåtts om ovan nämnda förslag i anslutning till kommun- och servicestrukturreformen. Under lagberedningen 

har också andra betydande initiativ tagits i anslutning till tillhandahållandet av social-, hälso- 

och sjukvård, och arbetet med att revidera lagstiftningen har därför delats in i tre delar: 

De delar som gäller strukturerna för tillhandahållandet lämnades utanför hälso- och sjukvårdslagen, 

och bestämmelser utfärdas senare. Hälso- och sjukvårdslagen är en så kallad innehållslag som inte tar 

ställning till de organisatoriska strukturerna, utan dessa regleras av folkhälsolagen och lagen om specialiserad 

sjukvård som fortsätter att gälla. 

Målet är att stifta en egen lag om tillhandahållandet av socialvård och hälso- och sjukvård, och målet 

är att nå tillräcklig politisk enighet om de centrala lösningarna i lagen. 

Beträffande socialvården planeras en egen innehållslag på samma sätt som hälso- och sjukvårdslagen. 

Revidering av socialvårdslagstiftningen 

Vid sidan av omfattande ändringar i hälso- och sjukvårdslagstiftningen bereds en ny socialvårdslag, och 

avsikten är att regeringen ska avge en proposition före utgången av år 2011. Utöver en allmän lag om socialvården 

är avsikten att i speciallagstiftningen inom det sociala området beakta förändringarna i samhället. 

I utkastet till socialvårdslag betonas främjande av social välfärd, jämlik tillgång till social service, utveckling 

av levnadsförhållandena och förebyggande av utsatthet, ojämlikhet och utslagning. Lagen bereds 

så att principerna, målen och metoderna utgår från individernas behov och inte fokuserar på systemet. 

Öppenhet och olika former för hörande har införts i större omfattning än vanligt, klientfokuseringen har 

säkerställs genom diskussionsmöten för klienterna och genom en öppen beredningsprocess. 



Reformering av finansieringen inom social-, hälso- och sjukvården 

Finansieringen av den finländska socialvården och hälso- och sjukvården går genom ett system med 

många kanaler, och det finns minst åtta finansiärer, varav de viktigaste är staten, kommunerna, Folkpensionsanstalten, 

klienter, arbetsgivare och privata försäkringsbolag. Institutet för hälsa och välfärd har på 

begäran av social- och hälsovårdsministeriet gjort en utredning om fördelar, nackdelar och utvecklingsbehov 

i finansieringen av social-, hälso- och sjukvården genom många kanaler. På uppdrag av Statsrådets 

kansli har ett fortsättningsprojekt startats för att utveckla finansieringen inom hälso- och sjukvården. 

Vid sidan av de planer som gäller reformering av strukturerna har det också börjat förekomma initiativ, 

krav och diskussion som gäller de grundläggande lösningarna inom finansieringen. Man diskuterar 

framför allt finansieringen av hälso- och sjukvården, eftersom den på grund av en parallell kommunal finansiering 

och obligatorisk sjukförsäkring består av en modell med finansiering genom många kanaler, 

och också för att de minsta kommunernas finansiering av den dyra specialiserade sjukvården på grund av 

utjämnings- och jämlikhetsfrågor håller på att bli en allt mer problematisk fråga. 

Många betydande initiativ och utredningar har lyfts fram i diskussionen kring finansieringen. Hösten 

2009 föreslog social- och hälsovårdsminister Paula Risikko att servicen bör tillhandahållas av särskilda 

social- och hälsovårdsområden istället för av primärkommunerna. Det behövs uppskattningsvis omkring 

30–50 sådana områden i landet. En del av dessa områden kunde bestå enbart av en stor primärkommun 

eller utgöra samkommuner. Utöver detta presenterades flera initiativ med lösningar som bygger på en nationell 

fond. Det första av dessa initiativ bereddes av Folkpensionsanstalten. En expertgrupp vid Institutet 

för hälsa och välfärd (THL) föreslog hösten 2010 att problemet med finansiering genom många kanaler 

bör lösas så att man bygger upp ett finansieringssystem med endast en kanal. I THL:s utredning har man 

med avsikt låtit bli att ta ställning till hur strukturen i ett sådant system borde se ut och hur systemet kunde 

styras med hjälp av demokratiskt beslutsfattande. 

I social- och hälsovårdsministeriets rapport (SHM 2011:7) föreslås att tillhandahållandet och finansieringen 

av social-, hälso- och sjukvården ska handhas av samma instans. 

Ett hinder för finansieringsreformen har varit att det förekommit oklarhet och oenighet om hur finansieringen 

kunde harmoniseras och fördelas på en bredare bas så att man samtidigt kunde bibehålla 

den demokratiska styrningen vid beslut om de grundläggande strukturerna för såväl finansieringen som 

serviceproduktionen. Situationen försvåras också av att reformprocessen i den specialiserade sjukvårdens 

sjukhusnät saknar en stark nationell styrande strategi. Full service dygnet runt som baserar sig på hög teknologi 

kan inte upprätthållas vid alla sjukhus för specialiserad sjukvård och inte heller inom alla sjukvårdsdistrikt. 

Social-, hälso- och sjukvårdens datasystem 

Arbetet med att bygga upp en elektronisk informationshantering inom social-, hälso- och sjukvården fortsätter 

under de kommande åren så att patient- och klientuppgifterna på ett smidigt sätt ska kunna användas 

när medborgaren eller invånaren får service på andra ställen än det ställe där uppgifterna uppkommit. 

Den operativa styrningen av den elektroniska informationsadministrationen inom social-, hälso- och 

sjukvården övergick den 1 januari 2011 från social- och hälsovårdsministeriet till Institutet för hälsa och 

välfärd (THL) och en ny enhet (OPER) skapades för ändamålet vid avdelningen för information. Enheten 

har som mål att stegvis införa de riksomfattande tjänsterna inom det nationella hälso- och sjukvårdsarkivet 

(KanTa), dvs. elektroniska recept (eRecept), elektroniskt patientdataarkiv (eArkiv), möjlighet för medborgarna 

att ta del av de egna uppgifterna (eKatselu) och en tjänst för hantering av data (en del av eArkiv; 

hantering av medborgarnas samtycke, vägran och viljeyttringar på nätet och yrkespersonalens möjlighet 

att ta del av de centrala uppgifterna om patienten) vid apotek och inom den offentliga och privata hälso- 

och sjukvården i hela landet före utgången av år 2015. Från och med början av år 2012 utvidgas OPER-enhetens 

uppgifter till att också omfatta kontinuerlig utveckling av informationsadministrationen inom det 

sociala området, som under sju projektår har utvecklats inom projektet för utveckling av datatekniken inom 

det sociala området (Tikesos). I början av år 2012 övertar enheten dessutom de uppgifter som tidiga- 



9

10 

re skötts av projektbyrån KunTo som finansierats av social- och hälsovårdsministeriet och Finlands Kommunförbund 

(inklusive planeringen och samordningen av införandet av nationella datasystem). I och med 

lagändringen fastställdes en möjlighet för THL att utfärda normer av föreskriftskaraktär. 

Andra nationella projekt för utveckling av datasystemen inom social-, hälso- och sjukvården är till 

exempel Programmet för att påskynda elektronisk ärendehantering och demokrati (SADe-programmet) 

som finansieras av finansministeriet och vars mål är att alla de viktigaste tjänsterna ska ingå i medborgarnas 

och företagens elektroniska kommunikation före år 2013. 

Ansvaret för att tillhandahålla social-, hälso- och sjukvård och producera service i det 

nya regeringsprogrammet 

Den 17 juni 2011 ledde regeringsförhandlingarna till resultat om den nya regeringens program ”Ett öppet, 

rättvist och djärvt Finland”. Tyngdpunkter i det nya regeringsprogrammet är bland annat att minska fattigdom, 

ojämlikhet och utslagning och att stabilisera den offentliga ekonomin. I regeringsprogrammet konstateras 

att ansvaret för att ordna och finansiera social- och hälsovården bevaras hos kommunerna, men 

som ett alternativ till en stark kommun som klarar av att ordna och finansiera social- och hälsovården får 

vid behov ges möjlighet till ett undantagsförfarande, där kommunerna tillsammans kan bilda social- och 

hälsovårdsområden som klarar av att ansvara för ordnandet och finansieringen av social- och hälsovården 

och som till sitt befolkningsunderlag är tillräckligt stora. Genomförandet av reformen av servicestrukturen 

inom social- och hälsovården utreds som en del av utredningen om kommun- och servicestrukturen. 

För att genomföra reformen av servicestrukturen stiftas det en lag som gäller ordnande, finansiering, utvecklande 

och övervakning av social- och hälsovården. 

Marina Erhola 

Överdirektör 

Verksamhetsområdet för social- och hälsotjänster 

Merja Kovasin 

Utvecklingschef 

Verksamhetsområdet för social- och hälsotjänster 

Simo Kokko 


Enheten för utveckling av social- och hälsotjänster 

Riitta Haverinen 

Ledande expert 

Avdelningen för servicesystemet 

Pia Maria Jonsson 


Enheten för utveckling av social- och hälsotjänster 


Enhetschef 

Enheten för operativ styrning av informationsadministrationen inom social- och hälsovården 

Institutet för hälsa och välfärd 



Alternativ för reformering av finansieringen inom den 

finländska social-, hälso- och sjukvården 


Efter den statsandelsreform som trädde i kraft år 1993 har många förslag lagts fram till reformering av det 

finländska systemet för finansiering av hälso- och sjukvården. I de senaste förslagen har perspektivet utvidgats 

till att omfatta hela social-, hälso- och sjukvården. Förslagen anknyter till mer omfattande initiativ 

till att reformera hälso- och sjukvården. I samtliga förslag är syftet att slå ihop tillhandahållandet och finansieringen 

av servicen, att skapa ett tillräckligt finansieringsunderlag och att utöka klienternas valfrihet. 

I den tidigaste modellen (s.k. Unelma-modellen) är det ett hälsodistrikt som tillhandahåller service 

för cirka 20 000 invånare och som producerar service inom primärvården och beställer specialiserad sjukvård 

(Häkkinen et al. 1995). I senare förslag har befolkningsunderlaget för tillhandahållaren och beställaren 

varit betydligt större och aktörerna klart självständigare. 

I modellen med en regional finansiär för hälso- och sjukvården (s.k. Läkarförbundets modell) är beställaren 

en regional instans som kommunerna bildat och som sköter finansieringen av hälso- och sjukvården, 

medan servicen produceras av offentliga och privata serviceproducenter med lika konkurrensmöjligheter 

(Finlands Läkarförbund 2001). I modellen med en nationell hälsofond (s.k. Folkpensionsanstaltens 

modell) är det en riksomfattande hälsoförsäkringsinrättning som är beställare, medan servicen produceras 

av kommunala enheter och privata serviceproducenter som är jämbördiga konkurrenter (Forss och 

Klaukka 2003). Huvudlinjen i modellen med en nationell beställare och finansiär (s.k. Sitras modell) går i 

samma riktning som modellen med en hälsofond (Aronkytö et al. 2010). I modellen med en regional tillhandahållare 

och finansiär (s.k. THL:s modell) är det ungefär ett dussin områden med minst 200 000 invånare 

som ansvarar för tillhandahållet och finansieringen av alla de social- och hälsovårdstjänster som 

omfattas av den offentliga finansieringen. 

THL:s modell med en regional tillhandahållare och finansiär 

Finansieringen sammanställs hos ungefär ett dussin regionala aktörer som ansvarar för tillhandahållandet 

och finansieringen av alla social- och hälsovårdstjänster för invånarna inom området. Tillhandahållarens 

och finansiärens befolkningsunderlag är minst 200 000 invånare. All offentlig finansiering som är avsedd 

för tillhandahållandet av service sammanställs under en regional aktör. Statsandelarna betalas direkt 

till de regionala aktörerna och kommunerna betalar en ersättning per invånare till dessa aktörer för tillhandahållandet 

av servicen. Ett belopp som motsvarar sjukförsäkringsersättningarna överförs till den regionala 

finansiären. 

Pengarna följer klienten från den regionala tillhandahållaren och finansiären till serviceproducenten 

som kan vara antingen offentlig eller privat. Den offentliga finansieringen kanaliseras till vårdplatsen som 

klienten själv har valt ut som serviceproducent. Producenten får betalt enligt kapitationsprincipen (justerat 

efter behovet) inom primärvården och enligt prestationerna (riskjusterat) inom den specialiserade 

sjukvården och äldreomsorgen. Förslaget ger upphov till finansiering genom en enda kanal inom socialvården 

och hälso- och sjukvården. 

Statsrådets kansli har gett THL i uppdrag att till vissa delar ytterligare bearbeta och precisera den föreslagna 

finansieringsmodellen. Frågor som ska klarläggas är bland annat: Hur ska den regionala aktörens 

finansiering organiseras så att den sporrar till kostnadseffektiv verksamhet? Hur genomförs tillhandahållandeansvaret 

på ett ekonomiskt och effektivt sätt så att servicekedjorna är smidiga med tanke på klienten? 

Enligt vilken förvaltningsmodell organiseras tillhandahållarens och finansiärens verksamhet så att ett tillräckligt 

demokratiskt beslutsfattande kan säkerställas? Hur sker finansieringen till serviceproducenterna 

på primärnivå enligt principen ”pengarna följer klienten”? Hur ska finansieringen till serviceproducenterna 

organiseras på specialiserad nivå så att den sporrar till kostnadseffektiv verksamhet? Hurdan riksom- 



11

12 

fattande styrning förutsätter det regionala ansvaret för tillhandahållande och finansiering så att en nationellt 

enhetlig verksamhet ska kunna säkerställas? Hur avgörs ansvaret för produktionen av service som 

centraliseras nationellt och till vissa centrum? 

Likheter och skillnader i finansieringsmodellerna 

De föreslagna finansieringsmodellerna erbjuder alternativa utgångspunkter när man överväger hur finansieringen 

i framtiden ska kunna tryggas inom social-, hälso- och sjukvården. Förslagen uppvisar många 

likheter. De syftar till att förena tillhandahållandet och finansieringen av servicen och att avsevärt utvidga 

befolkningsunderlaget för tillhandahållandet av servicen. Gemensamt för förslagen är också att beställarens 

och utförarens roller blir klarare, att klienterna får större möjligheter att välja och att de offentliga och 

privata serviceproducenterna har samma utgångspunkter. 

I alla alternativ frångås kommunernas ansvar för att tillhandahålla service. Ansvaret övergår till en 

regional eller nationell aktör som är större än kommunerna. Kommunerna deltar fortfarande i finansieringen 

av servicen i enlighet med kapitationsprincipen. I alla modeller deltar staten i finansieringen, men 

statsandelens mottagare varierar och statsandelen styrs antingen direkt eller via kommunerna till den som 

tillhandahåller servicen. 

I samtliga modeller föreslås nationellt enhetliga principer för finansieringen till serviceproducenterna, 

kapitations- eller prestationsprincipen inom primärvården och prestationsprincipen inom den specialiserade 

sjukvården. Detaljerna i principerna för ersättningen till producenterna varierar, men förslagens 

huvudlinjer går i samma riktning. Klientavgifterna kommer möjligen att få en helt annan roll i finansieringen 

av hälso- och sjukvården, och används då mer aktivt för att styra användningen av service i alla 

modeller. 

Förslagen förhåller sig på olika sätt till offentlig finansiering genom många kanaler. Statens och kommunernas 

roll i finansieringen behandlas i huvuddrag på ett enhetligt sätt. De pengar som kanaliseras via 

sjukförsäkringen till hälso- och sjukvården integreras på olika sätt i den totala finansieringen i de olika 

modellerna. Modellen med hälsodistrikt och modellen med regionala tillhandahållare och finansiärer går 

ut på att nedmontera systemet med finansiering genom många kanaler, medan de andra förslagen inte ger 

någon klar bild av vad som ska ske med denna typ av finansiering. 

Modellerna förändrar i väsentlig grad aktörernas incitament inom social-, hälso- och sjukvården och 

påverkar användningen av service inom primärvården och den specialiserade sjukvården och den ömsesidiga 

betoningen inom servicen, möjligtvis så att primärvården får en starkare roll. Hur förhållandet mellan 

primärvården och den specialiserade sjukvården kommer att utvecklas med tiden beror på tillhandahållarens 

hälsopolitiska prioriteringar och de ekonomiska incitament som skapas för olika aktörer. Alla 

de modeller som granskats stärker avsevärt tillhandahållarens ställning i förhållande till producenterna. 

Med undantag för THL:s förslag har finansieringsmodellerna inte fokuserat på att främja en integrering 

av social-, hälso- och sjukvården. Modellerna fokuserar huvudsakligen på att granska hälso- och sjukvårdens 

finansiering. I princip kan alla modeller vidareutvecklas så att de omfattar hela social-, hälso- och 

sjukvården. 

Modellerna med hälsodistrikt, regionala finansiärer och regionala tillhandahållare och finansiärer utgör 

en fortsättning på den nuvarande modellen där verksamheten leds av kommunerna i riktning mot ett 

bredare regionalt integrerat ansvar för finansieringen och tillhandahållandet av social-, hälso- och sjukvården. 

De kan också betraktas som ett slags mellansteg på väg från det kommunala servicesystemet mot 

ett nationellt servicesystem. 

I och med modellerna med en hälsofond och en nationell beställare och finansiär överförs ansvaret 

för att tillhandahålla service från kommunerna direkt utan mellansteg till en nationell aktör och från en 

hälso- och sjukvård som leds av kommunerna till en nationell hälso- och sjukvård. En hälsofond innebär 

att hälso- och sjukvårdens finansieringskoncept byts ut från ett kommunalt skattefinansierat system till ett 

nationellt system som påminner om en obligatorisk offentlig sjukförsäkring. Detta kommer uppenbarligen 

också att ske om modellen med en nationell beställare och finansiär genomförs. 



I samtliga modeller föreslås stora förändringar för att omorganisera finansieringen jämfört med det 

nuvarande systemet. Samtliga förslag utgår från att finansieringen och tillhandahållandet av social-, hälso- 

och sjukvården i framtiden ska ske genom en sammanställning av den offentliga finansieringen hos 

en regional eller nationell aktör med ett väsentligt större befolkningsunderlag än den nuvarande mediankommunen. 

De granskade finansieringsmodellerna är i sig varken bra eller dåliga, möjliga eller omöjliga att genomföra 

med tanke på finansieringen och tillhandahållandet av social-, hälso- och sjukvården. På allmän 

nivå innehåller modellerna till stor del överensstämmande förslag. En bearbetning av finansieringsmodellerna 

förutsätter en klar nationell riktlinje för vilken instans som i framtiden ska ansvara för tillhandahållandet 

och finansieringen av servicen inom social-, hälso- och sjukvården. Fastställandet av en ansvarig 

instans underlättar i hög grad också de överväganden som gäller hur finansieringen ska organiseras inom 

sektorn. 

Källor 

Häkkinen U, Keskimäki I, Linnakko E, Pekurinen M. Terveydenhuollon UNEL MA-malli. [Modellen UNELMA inom hälso- 

och sjukvården) I publikationen: Rissanen P, Valtonen H (red.). Terveystaloustiede 1995. [Hälsoekonomi 1995]. 

STA KES, Aiheita 4/1995, 8–10. Helsingfors 1995. 

Finlands Läkarförbund. Terveydenhuollon rahoitus, alueellisen rahoittajan malli. Muistio 4.5.2001. [Finansieringen av hälso- 

och sjukvården, modellen med en regional finansiär. Promemoria 4.5.2001] 

Forss M, Klaukka T. Yleinen terveysvakuutus - idea terveydenhuollon uudeksi rahoitusmalliksi. [En allmän hälsoförsäkring 

– en idé om en ny finansieringsmodell för hälso- och sjukvården] Finlands Läkartidning 2003, 16–17, 1939–1940. 

Aronkytö T, Hallipelto A, Kangasharju A. Uusi terveydenhoidon rahoitus- ja ohjausjärjestelmä. [Ett nytt system för finansiering 

och styrning av hälsovården] Sitras utredningar 24. Helsingfors 2010. 

Pekurinen M, Erhola M, Häkkinen U, Jonsson PM, Keskimäki I, Kokko S, Kärkkäinen J, Widström E, Vuorenkoski L. Sosiaali- 

ja terveydenhuollon monikanavaisen rahoituksen edut, haitat ja kehittämistarpeet. [Fördelar, nackdelar och utvecklingsbehov 

vid finansiering av social-, hälso- och sjukvården genom ett system med många kanaler]. THL:s Rapport 

4/2011. Helsingfors 2011. 


Forskningsprofessor, avdelningsdirektör 

Avdelningen för servicesystemet 




13

14 

Hälsotillstånd i Finland 

Antti Uutela 

Den finländska befolkningens allmänna hälsotillstånd är i dag bättre än någonsin tidigare. Ändå finns det 

stora utmaningar i att förebygga de risker som finns kvar och som kan skönjas i framtiden, bland dem särskilt 

ojämlikheten i hälsa mellan olika befolkningsgrupper. Även om den förväntade livslängden ständigt 

har ökat, drabbas finländare i ett nordiskt perspektiv ganska tidigt av en begränsad funktionsförmåga, vilket 

innebär att en avsevärd del av befolkningen i arbetsför ålder måste gå i pension. Beträffande ojämlikheten 

i hälsa är den sociala ojämlikheten ganska stor och håller också delvis på att öka. Dessa problem är 

förknippade med fattigdom och utslagning, och anknyter ofta till levnadsvanorna. Sådana levnadsvanor 

som gäller alkoholkonsumtion, kost, motion, rökning och narkotikabruk är trots framsteg fortfarande ett 

problem. Bekämpningen av smittsamma sjukdomar är också fortfarande aktuell. 

År 2008 drabbades den finländska ekonomin av den globala finanskrisen, vilket ökade arbetslösheten 

och minskade den totala produktionen märkbart. Lågkonjunkturen ökade behovet av nedskärningar 

i den offentliga budgeten, vilket tillsammans med befolkningens stigande ålder och det nya hotet mot nationalekonomin 

i anslutning till euron har lett till ett ökat behov av offentliga besparingar under de närmaste 

åren. Redan den stora lågkonjunkturen 1991–1993 ledde till en ständigt ökande fattigdom och tilltagande 

ojämlikhet i hälsa. Denna trend har fortsatt sedan dess. Det har inte heller skett någon avsevärd 

förändring i trenden under de senaste åren (under finanskrisen), snarare har den bekanta utvecklingen 

fortsatt. Man kan dock konstatera att år 2009, då nationalekonomin störtade snabbt, uppvisade en ovanligt 

hög totaldödlighet i Finland. Även välfärden och livskvaliteten har försämrats under lågkonjunkturen. 

Finlands folkhälsopolitik 2011 1 

Finland har länge idkat en målmedveten folkhälsopolitik, i synnerhet genom att förebygga kroniska sjukdomar. 

Sedan början av 1970-talet har fokus legat på prevention av hjärt- och kärlsjukdomar och cancer, 

och under de senaste åren även på prevention av typ 2-diabetes. Växande hot är också problem i skelett- 

och rörelseorganen och mentala störningar. Även dessa kräver vård och omsorg. 

Finlands folkhälsopolitik baserar sig på Statsrådets principbeslut från år 2001 som gäller folkhälsoprogrammet 

Hälsa 2015 (www.stm.fi/c/document_library/get_file?folderId=42733&name=DLFE-7169. 

pdf). Utgångspunkten har varit en idé om hälsa i all politik som Finland tog upp under sitt EU-ordförandeskap 

år 2006. Principbeslutet syftar till att förbättra befolkningens hälsa och välfärd, att höja livskvaliteten 

och att minska ojämlikheten i hälsa mellan olika befolkningsgrupper. Ansvaret för åtgärderna delades 

i programmet ut till olika instanser som medverkat i arbetet med att utarbeta programmet, bland annat 

kommuner, näringslivet och organisationer. 

I programmet Hälsa 2015 ingår fem mål som gäller specifika åldersgrupper och tre gemensamma 

mål: 1) barnens välbefinnande ökar och deras hälsa blir bättre, 2) rökning bland ungdomar minskar och 

alkohol- och narkotikarelaterade problem sköts bättre, 3) dödsfall till följd av olycksfall och våld bland 

unga vuxna män minskar, 4) arbets- och funktionsförmågan samt förhållandena i arbetslivet utvecklas för 

att den arbetsföra befolkningen ska orka arbeta längre, 5) funktionsförmågan bland över 75-åringar fortsätter 

att förbättras, 6) finländare lever två friska år längre år 2015 jämfört med år 2000, 7) finländarna ska 

år 2015 vara åtminstone lika nöjda med hälso- och sjukvårdstjänsterna, den egna hälsan och miljöns påverkan 

på hälsan som de var år 2000 och 8) för att nå målen ska man arbeta för minskad ojämlikhet, förbättrad 

välfärd och en bättre relativ ställning för de minst gynnade befolkningsgrupperna (kön, utbildning 

och yrke). 

1 Jag tackar konsultativ tjänsteman Kerttu Perttilä för rådgivning i den här sektionen. 



Det nuvarande innehållet i den hälsofrämjande verksamheten anges i folkhälsolagen från år 2005 

(928/2005). Den 1 maj 2011 trädde en ny hälso- och sjukvårdslag i kraft som förenade de bestämmelser 

som tidigare fanns i folkhälsolagen och lagen om specialiserad sjukvård. Avsikten är att de författningar 

som gäller organisering, övervakning och utveckling i framtiden ska finnas i en enda lag som också förenar 

social- och hälsovården. Hälso- och sjukvårdslagen syftar till att främja och upprätthålla befolkningens 

hälsa, välfärd, arbets- och funktionsförmåga och sociala trygghet och att minska hälsoskillnaderna mellan 

befolkningsgrupperna. Jämlikheten, tillgängligheten, kvaliteten och patientsäkerheten ska genomföras 

och klientorienteringen, primärvårdens verksamhetsbetingelser och samarbetet mellan aktörerna ska 

enligt lagen intensifieras. 

Hälso- och sjukvårdslagen ålägger kommunerna och samkommunerna en skyldighet att på förhand 

bedöma hälso- och välfärdskonsekvenserna av beslut och åtgärder (HIA). Lagen förutsätter att befolkningens 

hälsa och välfärd ska följas upp och årligen rapporteras till fullmäktige. Hälso- och välfärdsmål 

ska ställas upp och åtgärder för att genomföra dessa mål ska fastställas, liksom också ansvarig sektor. Sjukvårdsdistrikten 

förpliktas att erbjuda kommunerna sakkunskap och att stödja den hälsofrämjande verksamheten 

genom att ta fram uppföljningsuppgifter, anordna utbildning och sprida god praxis. 

Regeringsperioden 2007–2011 präglades av ett flertal program och anknytande implementerings- 

och utvärderingsarbete. Det nationella utvecklingsprogrammet för social- och hälsovården (KASTE) definierade 

tre allmänna utvecklingsmål, dvs. ökad delaktighet och minskad marginalisering, ökad hälsa och 

välfärd samt förbättrad kvalitet på tjänsterna. Dessutom fastställdes tre instrument för att nå målen, dvs. 

tidigt ingripande i förebyggande syfte, tryggande av en yrkeskunnig och tillräcklig personalstyrka och skapande 

av sammanhängande servicehelheter och goda verksamhetsmodeller. KASTE-programmet utmynnade 

i 39 åtgärder inom social- och hälsovården avsedda för antingen staten, kommunerna, samkommunerna 

eller organisationer. Uppföljningen av programmet har genomförts i två faser med hjälp av 19 

indikatorer i alla tre målgrupper. KASTE-programmet kommer att få en efterträdare under den nuvarande 

regeringsperioden. 

Tre tvärsektoriella politikprogram ingick i Statsrådets strategi 2007–2011 (www.vnk.fi/julkaisukansio/2011/j06-politiikkaohjelmien-loppuraportti-j09-politikprogrammens-j10-policy/pdf/sv.pdf 

). Dessa 

gällde barns, ungas, och familjers välfärd, arbete, företagande och arbetsliv och hälsofrämjade verksamhet. 

De två första hade också en koppling till hälsan. Den grundläggande tanken i politikprogrammet för 

hälsofrämjande var hälsa i all politik. Förutom via social- och hälsotjänsterna påverkas hälsan också av 

samhällsplaneringen, trafikarrangemangen, idrotts- och kulturtjänsterna och organiseringen av skol- och 

arbetsmiljön. Därför har kommunerna en stor roll i att genomföra åtgärder. En viktig aspekt var också att 

stärka individernas egen kapacitet att ta hand om sin hälsa. 

Det nationella handlingsprogrammet för minskning av hälsoskillnader 2009–2011 (www.stm.fi/c/ 

document_library/get_file?folderId=39503&name=DLFE-10017.pdf) syftar till att påverka fattigdomen, 

utbildningen, sysselsättningen och boendet med hjälp av samhällspolitiken, att stödja hälsosamma levnadsvanor 

inom hela befolkningen och i synnerhet inom sådana befolkningsgrupper, där ohälsosamma 

levnadsvanor är frekventa. Dessutom eftersträvas en jämnare tillgänglighet och användning av social- och 

hälsovårdstjänster utgående från behovet. 

Andra program som bidrog till att främja folkhälsan var t.ex. alkoholprogrammet (www.stm.fi/c/document_library/get_file?folderId=28707&name=DLFE-4136.pdf&title=Alkoholprogrammet_2004_2007__ 

Verktyg_for_forebyggande_av_alkoholskador_sv.pdf ), planen för mentalvårds- och missbruksarbete 

(www.stm.fi/c/document_library/get_file?folderId=28707&name=DLFE-3549.pdf) och programmet 

Främjande av rökfrihet bland barn och unga – vårt gemensamma ansvar (www.stm.fi/c/document_library/get_file?folderId=1082856&name=DLFE-11427.pdf). 

I februari 2011 publicerade social- och hälsovårdsministeriet sin nya strategi Ett socialt hållbart Finland 

2020 (www.stm.fi/c/document_library/get_file?folderId=2765155&name=DLFE-15325.pdf). Strategin 

utvidgar tidsramen för principbeslutet, men specificerar också värderingar som är viktiga både för individen 

och för samhället. De mål som anges i strategin är att behandla alla samhällsmedlemmar rättvist, 

att stärka delaktighet och gemenskap, att stödja hälsan och funktionsförmågan och att tillhandahålla den 

trygghet och service som behövs. Tre riktlinjer har härletts från strategin för att styra det praktiska arbetet: 



15

16 

1. En stark grund för välfärden: hälsa och välfärd i allt beslutsfattande, längre arbetsliv med arbetshälsa, 

balans mellan de olika delområdena av livet och hållbar finansiering av den sociala tryggheten. 

2. Alla ska ha möjlighet till välstånd: skillnaderna i välstånd och hälsa minskas, kundcentrering som utgångspunkt 

för servicen, nya servicestrukturer och handlingssätt och stark social samhörighet. 

3. Livsmiljön ska stödja hälsan och tryggheten: miljöns livsduglighet stärks och samhällets fungerande 

i specialsituationer säkras. 

Statsminister Katainens nya regeringsprogram (http://www.vn.fi/hallitus/hallitusohjelma/sv.jsp) förutsätter 

att främjande av hälsa och välfärd och minskning av ojämlikhet ska beaktas i allt samhälleligt beslutsfattande 

och i verksamheten inom alla förvaltningsområden och vid alla ministerier. Programmet utlovar 

också arbete för att motverka fattigdom och utslagning. Regeringsprogrammet ska leda till konkreta program 

och åtgärder i framtiden. 

Organisering av folkhälsoarbetet år 2011 

De 336 kommunerna har ansvaret för att organisera folkhälsoarbetet. Statsförvaltningens roll är att styra 

arbetet genom lagstiftning och finansiering. Offentlig finansiering ges till kommunal hälsovård (via skatteinkomster) 

samt privat- hälsovård och företagshälsovård (via Folkpensionsanstaltens avgiftsinkomster). 

Hälso- och sjukvårdslagen förpliktar kommunerna och samkommunerna att upprätthålla hälsocentraler, 

vars antal uppgick till 172 år 2011. En del arbetsgivare köper också företagshälsovård av hälsocentralerna. 

Tjugo sjukvårdsdistrikt som förvaltas och finansieras av kommunerna, ansvarar för den specialiserade 

sjukvården. 

Lagen om en kommun- och servicestrukturreform (169/2007) syftar till att stärka kommun- och servicestrukturen, 

utveckla former för och organisering av serviceproduktion och att förnya kommunernas 

finansierings- och statsandelssystem. Enligt lagen ska en kommun eller en samkommun med ett befolkningsunderlag 

på minst 20 000 invånare ansvara för primärvården och den socialvård som är direkt 

ansluten till primärvården. Lagen förutsätter att kommunerna utarbetar en plan för organiseringen av 

hälsovårdstjänsterna som godkänns av sjukvårddistrikten för varje fullmäktigeperiod på fyra år. Utgångspunkten 

är att kommunerna har en bestående struktur när det gäller uppgifter om uppföljning och utvärdering, 

ledarskap, skyldighet till strategiarbete, en sektorövergripande förvaltningsstruktur, personalens 

multiprofessionella kompetens och nödvändiga resurser. Det kräver att högsta ledningen i kommunerna 

tar ansvar för att tillsätta ett tvärsektoriellt samarbetsorgan och att utse personer som ansvarar för hälsofrämjandet. 

Också regionalt arbete kring främjande av hälsa kräver ledning och definiering av ansvaret. 

Den utveckling som lagen förutsätter pågår för närvarande i kommunerna (www.thl.fi/teaviisari). 

Institutioner 2011 

Social- och hälsovårdsministeriet (www.stm.fi) har det övergripande ansvaret för styrningen och tillsynen 

inom arbetet med att främja hälsan. Inom sektorn verkar många självständiga ämbetsverk och inrättningar 

– en del producerar forskningsunderlag, andra är tillstånds- och tillsynsmyndigheter – som ministeriet 

styr antingen genom resultatavtal (10) eller med andra metoder (7). Det finns fem forsknings- och utvecklingsinstitut: 

Institutet för hälsa och välfärd (THL), Arbetshälsoinstitutet, Strålsäkerhetscentralen, Folkpensionsanstalten 

och Pensionsskyddscentralen. 

Institutet för hälsa och välfärd (THL) (www.thl.fi) bildades i början av år 2009 till följd av en fusion 

mellan Folkhälsoinstitutet (KTL) och Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården 

(Stakes). THL har ett övergripande ansvar för befolkningens hälsa och välfärd och institutet har fyra verksamhetsområden: 

välfärds- och hälsopolitik, främjande av välfärd och hälsa, hälsoskydd och social- och 

hälsotjänster. THL:s uppgifter är 

1. att främja befolkningens välfärd och hälsa, att förebygga sjukdomar och sociala problem och att utveckla 

social- och hälsotjänsterna 



2. att utföra sin uppgift genom forskning, uppföljning och utvärdering, utvecklingsarbete, expertinflytande 

och myndighetsuppgifter samt internationellt samarbete 

3. fungera som statistikmyndighet inom sin sektor samt sörja för kunskapsunderlaget inom sitt uppgiftsområde 

och nyttiggörandet av underlaget. 

THL:s kundkrets är bred och omfattar allt från Statsrådet och social- och hälsovårdsministeriet till enskilda 

medborgare, och även kommuner. THL:s uppgifter ökar ständigt: år 2010 överfördes exempelvis rättsmedicinen 

och rättspsykiatrin från länen till THL. Ett utredningsarbete för att reformera statens skolhem 

inleddes, styrningen av statens sinnessjukhus och beslutsfattandet i anslutning till det ökade antalet sinnesundersökningar 

utvecklades och beredning gjordes också inför styrningen av verksamheten vid UKKinstitutet 

och helheten God medicinsk praxis. En stor utmaning är också riksdagens beslut att överföra 

den operativa styrningen av utvecklingen av den elektroniska informationsadministrationen inom social-, 

hälso- och sjukvården till THL. 

Arbetshälsoinstitutet (TTL), som har ett nära samarbete med THL, är ett forsknings- och expertinstitut 

inom området för arbetshälsa och arbetarskydd (www.ttl.fi) . Målet för verksamheten är en frisk arbetstagare, 

en välmående arbetsplats och en trygg och produktiv arbetsmiljö. TTL bedriver forskning, förmedlar 

information, erbjuder sakkunnigservice och utbildar sakkunniga inom området arbetshälsa och 

arbetarskydd. Organisationen utgår från en modell med tre verksamhetsområden. Dessa är utveckling av 

lösningar, kundanpassade lösningar och förändring genom kunskap. http://www.ttl.fi/sv/arbetshalsoinstitutet/planering_och_uppfoljning/Documents/Strategi_2011_2015.pdf 

Strålsäkerhetscentralen (STUK) (http://www.stuk.fi/sv_FI/) har ett visst ansvar för miljön och arbetar 

för att skydda människor, samhälle, miljö och kommande generationer mot olika skadliga effekter till 

följd av strålning. STUK ställer säkerhetskrav på användningen av kärnenergi och ser till att kraftbolagen 

som producerar energi uppfyller dessa krav. Strålsäkerhetstillsynen övervakar användningen av strålning 

och radioaktiva ämnen inom hälsovården, industrin, forskningen och undervisningen. STUK producerar 

ny information om strålningens effekter, förekomsten av strålning och förebyggandet av strålningens skadeverkningar. 

STUK gör miljöövervakning, distribuerar information och bedriver beredskapsverksamhet. 

Folkpensionsanstalten (FPA) (www.fpa.fi) tryggar befolkningens utkomst, främjar hälsa och stödjer 

ett oberoende liv. FPA bedriver forskning och utvecklar medborgarnas social- och hälsotrygghet och 

FPA:s förmånssystem, verksamhet och kundservice. Därtill publicerar FPA statistik för planeringen och 

forskningen inom området. 

Pensionsskyddscentralen PSC (www.etk.fi/sve) bedriver forskning, tar fram statistik och gör bakgrundsutredningar 

för utvärderingen och utvecklingen av arbetspensionsskyddet och uppföljningen av 

arbetspensionsreformer och erbjuder planerings-, utbildnings- och kommunikationstjänster och stöd för 

lagberedningen. Dessutom erbjuder PSC tjänster för verkställandet av pension, juridiska tjänster, utlandstjänster, 

rådgivningstjänster och övervakningstjänster. 

Antti Uutela 

Forskningsprofessor, avdelningsdirektör 

Avdelningen för levnadssätt och delaktighet 




17

18 

Övervakningen av biverkningar i anslutning till 

pandemivaccinationerna i Finland 

Hanna Nohynek, Ulpu Elonsalo, Jukka Jokinen, Tuija Leino, Terhi Kilpi 

Sammanlagt cirka 2,7 miljoner doser av vaccinet Pandemrix med adjuvans användes i Finland mellan oktober 

2009 och augusti 2010 (Diagram 1). I enlighet med den strategi som utarbetats av den nationella expertgruppen 

för vaccinationsfrågor genomfördes vaccinationerna i en särskild prioriterad ordning för att 

dödsfall till följd av svininfluensa och allvarliga former av sjukdomen skulle kunna undvikas (Tabell 1). 

Vaccinationstäckningen varierade avsevärt per åldersgrupp (Tabell 2). Vaccinationstäckningen uppvisade 

dock inga betydande geografiska skillnader. 

Trots att det fanns relativt lite säkerhetsdata att tillgå, togs Pandemrix-vaccinet snabbt i bruk efter 

att det godkänts av Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA). Vid säkerhetsövervakningen tillämpades 

därför det så kallade systemet med enhanced passive reporting, där hälso- och sjukvårdspersonalen 

uppmanades att anmäla framför allt observationer av vissa sådana symtom och sjukdomar som EMA på 

förhand angett (se http://www.ktl.fi/attachments/suomi/osastot/roko/rotu/thl_roko103_h1n1_sv_valmis. 

pdf). Sådana var bland annat encefalit, meningit, Bells pares, Guillain-Barrés syndrom, neurit och demyeliniserande 

sjukdom. Dessutom deltar Finland tillsammans med åtta andra EU-länder i samarbetet i det 

så kallade VAESCO-konsortiet, där man genom en fall-kontrollstudie utreder förekomsten av Guillain- 

Barrés syndrom och narkolepsi bland personer som fått pandemivaccinet och matchade kontrollpersoner. 

Eftersom Finland beslutade att rekommendera vaccination också för gravida kvinnor, startade THL en 

särskild studie om immunogeniciteten, säkerheten och effekten hos gravida kvinnor. På grund av AH1N1epidemins 

snabba förlopp och fördröjningarna till följd av tillståndsförfarandet kunde studien inte ge ett 

svar på frågan om vaccinets effekt, men däremot gav studien svar på immunogeniciteten och säkerheten. 

Avsikten är att på befolkningsnivå också undersöka vaccinets säkerhet med tanke på både mamman, fostret 

och det nyfödda barnet utgående från olika register genom att förena registren över biverkningar, födslar, 

missbildningar, små prematurer, dödsfall och aborter, läpp- och gomspaltcentrets (HUSUKE) register, 

Folkpensionsanstaltens register över läkemedelsersättningar och sjukhusens utskrivningsregister. Det preliminära 

resultatet visar att pandemivaccinationerna inte signifikant ökade antalet missfall. 

Utgående från de inkomna anmälningarna om biverkningar sammanställde och publicerade THL 

sammanlagt tre lägesrapporter om Pandemrix-vaccinationernas säkerhet den 4 december 2009, den 14 februari 

2010 och den 19 augusti 2010. Fram till den 19 augusti 2010 hade THL fått in sammanlagt 761 anmälningar 

om fall med misstänkta biverkningar av Pandemrix-vaccinet. Oftast rapporterades feber och 

lokala reaktioner, illamående och trötthet. Totalt 62 av fallen hade klassificerats som allvarliga. 

Efter lägesrapporten som publicerades i augusti uppkom ett oväntat antal fall av narkolepsi bland 

barn och unga. Det utredningsarbete som läkemedelsmyndigheterna krävt både på nationell nivå och på 

EU-nivå och medieuppbådet kring frågan har gett upphov till en stor arbetsbörda inom den nationella 

övervakningen av vaccinbiverkningar, och därför kommer den slutliga rapporten om Pandemrix-vaccinets 

säkerhet att publiceras först den 31 augusti 2011. 

För att utreda signalen om narkolepsi tillsatte THL en nationell arbetsgrupp för narkolepsi i augusti 

2010. Gruppen består av sömnforskare, neurologer specialiserade i narkolepsi, en virolog, en immunolog, 

en epidemiolog, vaccinforskare och en biostatistiker. För att utreda sambandet mellan narkolepsin 

och vaccinationerna med Pandemrix beslutade arbetsgruppen att göra en retrospektiv kohortstudie, 

vars preliminära resultat publicerades i lägesrapporten den 31 januari 2011 (se http://www.thl.fi/thl-client/ 

pdfs/85b88efc-b6a4-4cb3-b22e-4a2536eb021e). Med stöd av utredningsarbetet konstaterade arbetsgruppen 

att Pandemrix-vaccinet som gavs under vintern 2009–2010 sannolikt har bidragit till det ökade antalet 

fall av narkolepsi som observerats bland personer i åldern 4–19 år i Finland. 



I slutet av år 2010 var det uppenbart att 60 barn och unga i åldern 4–19 år i Finland hade insjuknat 

i narkolepsi år 2009–2010. Siffrorna bygger på de uppgifter som samlats in vid sjukhusen och inom primärvården 

om dem som insjuknat i narkolepsi år 2009–2010 samt den granskning av journalhandlingar 

som genomförts av en expertjury bestående av neurologer och sömnforskare. När dessa uppgifter förenades 

med primärvårdens uppgifter om pandemivaccinationerna, framgick det att 52 av de insjuknade, dvs. 

nästan 90 procent, hade vaccinerats med Pandemrix, och att vaccinationstäckningen i hela åldersgruppen 

uppgick till 70 procent. Enligt det preliminära resultatet, som kommer att preciseras, var risken att insjukna 

i narkolepsi nio gånger större hos barn och unga i åldern 4–19 år som vaccinerats med Pandemrix än 

hos jämnåriga som inte vaccinerats. Tydligast var ökningen bland personer i åldern 5–15 år. Bland barn 

under 4 år har inte ett enda fall konstaterats. Hos personer över 19 år har ingen ökning av narkolepsi kunnat 

observeras, och det finns heller inte några tecken på att vaccinet skulle påverka risken för att insjukna. 

Sammantaget är sambandet mellan vaccinet och narkolepsin i åldersgruppen 4–19 år så tydligt att någon 

annan bakomliggande så kallad störande faktor knappast helt kan förklara det ökade antalet sjukdomsfall. 

I januari 2011 var det uppenbart att man förutom i Finland endast i Sverige och på Island hade konstaterat 

ökade fall av narkolepsi bland barn och unga, bland de länder som år 2009 använt samma pandemivaccin 

som Finland. Till skillnad från Finland har klart fler fall än normalt på Island konstaterats 

också hos barn och unga som inte vaccinerats. I Norge, Storbritannien, Tyskland och Kanada har uppskattningsvis 

sammanlagt 3,5 miljoner barn i åldern 4–19 år vaccinerats med ett likadant vaccin som i 

Finland, och bland dessa barn har man inte observerat ökade fall av narkolepsi. Utgående från det utredningsarbete 

som gjorts hittills finns det inget som tyder på att fallen av narkolepsi beror på de satser av 

vaccin som använts i Finland och Sverige. De som insjuknat i narkolepsi har fått vaccin från nio olika satser 

i Finland och 17 olika satser i Sverige, och av dessa har vaccin från fyra satser förekommit i bägge länderna. 

Fördelningen av vaccinsatser bland de insjuknade motsvarar i Finland fördelningen av vaccinsatser 

inom hela åldersgruppen. 

Sambandet mellan narkolepsin och Pandemrix-vaccinet kräver ytterligare utredningar i stor utsträckning. 

De fortsatta undersökningarna fäster stor vikt vid att identifiera infektioner och andra stimuli som 

tidsmässigt infallit nära vaccinationerna samt att klarlägga betydelsen av eventuell samverkan. I de epidemiologiska, 

immunologiska och genetiska undersökningarna utreds dessutom tilläggsfaktorer som bidragit 

till att narkolepsi brutit ut. Det centrala målet i de immunologiska undersökningarna är att utreda huruvida 

immunsvaret mot Pandemrix-vaccinet, dess komponenter och svininfluensavirus hos de barn och 

unga som insjuknat i narkolepsi eller som på grund av sin genetiska bakgrund hör till riskgruppen för narkolepsi 

avviker från immunsvaret hos andra barn och unga. Det är mycket viktigt att utreda om ett samband 

kan observeras också på andra ställen än i Finland. Finland deltar därför i den fall-kontroll studie 

som genomförs i nio EU-länder och som klarlägger pandemivaccinets och andra riskfaktorers andel i att 

narkolepsi brutit ut. 

Eftersom ökning av narkolepsi har observerats endast i några länder där Pandemrix använts i stor 

omfattning, anser arbetsgruppen att det är mest sannolikt att vaccinet i Finland har ökat antalet fall av narkolepsi 

i så kallad samverkan med någon genetisk och/eller miljörelaterad faktor. Arbetsgruppen lämnar 

sin slutrapport den 31 augusti 2011, trots att en del av de immunologiska utredningarna då ännu inte färdigställts. 

Användning av Pandemrix-vaccin för omfattande grupper har inte rekommenderats i Finland 

sedan augusti 2010. De finländska experterna har deltagit i expertmöten om Pandemrix och narkolepsi 

både vid Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) och vid EMA, och följande 

möte äger rum i juli 2011. 

I skrivande stund, den 27 juni 2011, har THL mottagit sammanlagt nästan 1 000 rapporteringar om 

biverkningar i anslutning till pandemivaccinationerna, och av dessa rapporteringar gäller 93 narkolepsi 

och/eller kataplexi. Utöver narkolepsi-kataplexi har mångfalden av de biverkningar som rapporterats i anslutning 

till pandemivaccinationerna varit väntad och biverkningarna har inte gett upphov till särskild begäran 

om mer omfattande utredningar. 



19

20 

Hanna Nohynek 

Specialforskare 

Enheten för vaccinationsprogram 

Ulpu Elonsalo 

Forskare 


Jukka Jokinen 

Statistikforskare 

Enheten för vaccinforskning 

Tuija Leino 

Specialforskare, enhetschef 


Terhi Kilpi 

Överläkare, avdelningsdirektör 

Avdelningen för vaccinationer och immunskydd 




TAbell 1. Målgrupper för pandemivaccinationerna 

1. Anställda som vårdar infektionspatienter eller infektionsbenägna patienter inom hälso- och sjukvården, 

socialvården och sjuktransporten, samt apoteksanställda inom kundtjänsten. 

2. Gravida kvinnor 

3. Personer i åldern 6 månader–64 år som hör till en riskgrupp på grund av en sjukdom. Till den här 

gruppen hör personer med en hjärt- eller lungsjukdom som kräver regelbunden medicinering, en 

ämnesomsättningssjukdom, kronisk lever- eller njursvikt, en sjukdom eller behandling som försämrar 

motståndskraften, en kronisk neurologisk eller neuromuskulär sjukdom. 

4. Friska barn i åldern 6–35 månader. 

5. Friska 3–24-åriga barn och ungdomar samt värnpliktiga. 

6. Personer som fyllt 65 år och som tillhör en riskgrupp på grund av sjukdom. 

Tabell 2. Pandemrix-vaccinationernas täckning per åldersgrupp 

Åldersgrupp N vaccinerade N alla Procent 

0–4 211593 298114 71.0 

5–9 218569 287786 75.9 

10–14 235986 302423 78.0 

15–19 181931 334636 54.4 

20–24 101500 324472 31.3 

25–29 106094 344634 30.8 

30–34 128826 337970 38.1 

35–39 125518 310768 40.4 

40–44 143581 358754 40.0 

45–49 154044 378341 40.7 

50–54 162547 378037 43.0 

55–59 182873 388165 47.1 

60–64 213064 396886 53.7 

65–69 143496 258319 55.5 

70–74 126711 225043 56.3 

75–79 97848 179671 54.5 

80– 117755 247408 47.6 

Totalt 2651936 5351427 49.6 

Källa: elektroniska journalhandlingar vid de finländska hälsocentralerna 



21

22 

Diagram 1. AH1N1-pandemins förlopp och vaccinationer efter åldersgrupp. 

DIAgRAM 1. AH1N1-pandemins förlopp och vaccinationer efter åldersgrupp. 

Diagram 2. Biverkningar som anmälts till det nationella registret över vaccinbiverkningar vid 

Institutet för hälsa och välfärd. Situationen den 27 juni 2011. 

1400 

1200 

1000 

800 

600 

400 

200 

DIAgRAM 2. biverkningar som anmälts till det nationella registret över vaccinbiverkningar vid Institutet för hälsa och 

välfärd. Situationen den 27 juni 2011. 


0 

1997 1999 2001 2003 2005 2007 2009 2011 

Alla 

Allvarliga 


Den rättsmedicinska reformen i Finland 


Rättsmedicinen är ett delområde inom medicinen där målsättningen är att utreda juridiska frågor samt 

att trygga och främja individens rättsskydd. Rättsmedicinen består av flera olika områden, varav klinisk 

rättsmedicin och rättsmedicinsk utredning av dödsorsak hör till läkarnas uppgifter. I Finland består rättsmedicinen 

av två system: rättsmedicinen vid Institutet för hälsa och välfärd och rättsmedicinen vid universiteten. 

Organiseringen av rättsmedicinen före år 2010 

Den modell för organisering av rättsmedicinen som tillämpades fram till år 2010 härstammar från år 1971 

då det rättsmedicinska systemet förnyades i Finland. Då inrättades rättsläkartjänster vid länsstyrelsernas 

social- och hälsovårdsavdelningar genom att en del av länsläkartjänsterna omvandlades till rättsläkartjänster 

och genom att helt nya länsrättsläkartjänster inrättades. Före reformen hade länsläkarnas kanslier ansvarat 

för obduktionsverksamheten. 

Vid länsstyrelserna ansvarade länsrättsläkarna i enlighet med lagen och förordningen om utredande 

av dödsorsak för länsstyrelsernas uppgifter i anslutning till rättsmedicinsk utredning av dödsorsak: verkställandet 

av rättsmedicinska obduktioner inom området, granskning av dödsattest och ledning och övervakning 

av utredningen av dödsorsak. Dessutom behandlade länsrättsläkarna klagomål beträffande hälso- 

och sjukvården som inkom till länsstyrelserna och gav utlåtanden i fall med misshandel samt vittnade 

vid rättegångar. Länsstyrelsernas rättsläkare ansvarade för största delen av de rättsmedicinska utredningarna 

av dödsorsak. En del av de rättsmedicinska obduktionerna genomfördes på basis av avtal vid universitetens 

institutioner för rättsmedicin och av andra läkare. 

Stödpersonalen inom länsstyrelsernas rättsmedicin utgjordes av kanslipersonal i tjänsteförhållande 

och obduktionsassistenter med uppgiftsspecifika arbetsavtal. Kanslipersonalens eller obduktionsassistenternas 

arbetsuppgifter ingick i en del av länsstyrelsernas avtal om användningen av obduktionslokaler vid 

centralsjukhusen eller universiteten. 

Länsrättsläkarna arbetade mycket självständigt, och efter att Medicinalstyrelsen lades ner arbetade de 

utan nationell samordning. Att uppgifterna inte samordnades på nationell nivå ledde till att länsstyrelserna 

inte inrättade ett behövligt antal nya rättsläkartjänster. Avsaknaden av samordning har också lett till betydande 

skillnader i avtalen mellan länsstyrelserna, sjukvårdsdistrikten, universiteten och den biträdande 

personalen. 

Rättsmedicinsk verksamhet finns vid universiteten i Helsingfors, Åbo, Tammerfors, Kuopio och Uleåborg. 

Det finns fyra professorer som leder de rättsmedicinska enheterna. Universiteten har i uppdrag att 

bedriva forskning och ge grundundervisning för läkarstudenter. Fram till förra årsskiftet var universiteten 

också de enda platserna för specialistutbildning inom rättsmedicin. Vid årsskiftet godkände professorerna 

1,5 års tjänstgöring vid Institutet för hälsa och välfärd (THL) som en del av specialistutbildningen, och en 

del av rättsläkarspecialisterna vid THL beviljades rätt att vara verksamma som handledare. 

Den rättsmedicinska verksamheten underställd THL 

I samband med att länsstyrelserna avskaffades koncentrerades deras rättsmedicinska verksamhet till den 

nya enheten för rättsmedicin vid Institutet för hälsa och välfärd från och med den 1 januari 2010. Syftet 

med överföringen av de rättsmedicinska uppgifterna var att förbättra samordningen av den rättsmedicinska 

verksamheten kring utredning av dödsorsak och därigenom garantera att verksamheten fortsätter på 

ett ändamålsenligt sätt också i framtiden. I regeringens proposition förutsattes att THL börjar utreda modellerna 

för omorganiseringen mera i detalj efter det att uppgifterna flyttats över. 



23

24 

Enheten placerades vid avdelningen för servicesystemet inom verksamhetsområdet för social- och 

hälsotjänster. I samband med överflyttningen ändrades lagen och förordningen om utredande av dödsorsak 

(från 1973), som innehåller bestämmelser om utredning av dödsorsak, tillsynen och den rättsmedicinska 

obduktionsverksamheten, och förordningen om ersättningar för rättsmedicinska undersökningar 

(från 2004). Institutet för hälsa och välfärd blev behörig myndighet beträffande utredning av dödsorsak. 

Institutet leder och övervakar den verksamhet som hänför sig till utredning av dödsorsak i Finland och ansvarar 

för den rättsmedicinska obduktionsverksamheten. 

Vid Institutet för hälsa och välfärd består rättsmedicinen av rättsmedicinsk utredning av dödsorsak 

och rättsmedicinska obduktioner. Rättsläkarna, som tidigare fanns vid länsstyrelserna och i dag finns 

vid THL, har i uppgift att utöver det som nämns ovan också styra och utöva tillsyn över utredningen av 

dödsorsak, att granska dödsattest och att sköta andra expertuppdrag. Till rättsläkarnas uppgifter hör också 

att utbilda yrkespersonal inom hälso- och sjukvården och polisen i frågor som anknyter till utredning 

av dödsorsak. Rättsläkarna uppträder som vittnen och experter vid domstolarna, i allmänhet vid fall som 

gäller brott mot liv. Expertutlåtanden som polisen och åklagaren begär till exempel i fall som gäller misshandel 

förekommer endast i liten utsträckning. En del av rättsläkarna deltar som experter i nämnder för 

utredning av trafikolyckor. 

I övergångsskedet flyttades personalen över till THL:s organisation och verksamheten fortsatte i de 

tidigare lokalerna. Den 1 januari 2010 överfördes 18 länsrättsläkare och fem byråsekreterare från länsstyrelsernas 

social- och hälsoavdelningar till THL. Som ny tjänst inrättades enhetschefens tjänst. Vid överföringen 

fortsatte verksamheten huvudsakligen oförändrad. Gällande avtal med olika samarbetsinstanser 

överfördes från länsstyrelserna till THL. I övergångsskedet gjordes inte heller ändringar beträffande verksamhetens 

regionala placering. Avtalen gällde utförande av obduktioner på 21 olika orter. 

Antalet rättsmedicinska obduktioner har ökat kontinuerligt sedan 1970-talet och på motsvarande 

sätt har antalet medicinska obduktioner minskat (Figur 1). Enligt uppgifterna för år 2008 genomfördes en 

rättsmedicinsk obduktion i 24,9 procent (12 215) av 48 982 dödsfall. År 1975 utgjorde andelen rättsmedicinska 

obduktioner 14,7 procent av alla dödsfall och år 1995 var andelen 18,6 procent. Motsvarande andelar 

medicinska obduktioner var 20,7 procent respektive 12,4 procent samt 7 procent år 2008. 

Flera förändringar i befolkningen och samhället har bidragit till att antalet rättsmedicinska obduktioner 

ökat. De stora åldersklasserna har blivit äldre och användningen av alkohol och andra droger har 

ökat. En stor del av de äldre bor och även dör ensamma hemma. Dessa dödsfall kommer ofta till rättsmedicinsk 

utredning av dödsorsak till exempel på grund av att det finns en möjlighet att dödsfallet inträffat 

genom olyckshändelse eller på grund av andra faktorer som anknyter till omständigheterna. Den äldre befolkningen 

genomgår i dag också i stor utsträckning krävande ingrepp, och vårdprocesserna har även sammantaget 

blivit mer komplicerade inom hälso- och sjukvården. När patienter avlider efter lång och aktiv 

behandling anser vårdpersonalen ofta att det är nödvändigt med en rättsmedicinsk utredning av dödsorsaken 

för att säkerställa personalens rättsskydd. De anhöriga vill också i allt större utsträckning med hjälp 

av rättsmedicinsk utredning av dödsorsaken klarlägga att hälso- och sjukvården har varit ändamålsenlig. 

Lagstiftningens formuleringar har lämnat utrymme för tolkning, vilket lett till en ökning av antalet 

rättsmedicinska obduktioner. Till det ökade antalet rättsmedicinska obduktioner har även bidragit att det 

är staten som ansvarar för kostnaderna för rättsmedicinsk utredning av dödsorsak, medan hälsovården 

ansvarar för kostnaderna för medicinsk utredning. 

Rättsläkarnas arbetsbörda har varit orimligt stor. I internationella bedömningar betraktas i genomsnitt 

300–350 obduktioner som en rimlig arbetsmängd per år för en rättsläkare som utför obduktioner 

under normal arbetstid. Många rättsläkare i Finland har varit tvungna att genomföra mer än dubbelt fler 

obduktioner, vilket innebär långa arbetsdagar och arbete också under veckoslut. Arbetsbelastningen ökar 

till följd av det stora antalet resor i anslutning till arbetet, otillräckliga konsultationsmöjligheter och ringa 

möjligheter till kompletterande utbildning. 

Till följd av den stora arbetsbördan uppkommer oundvikligen dröjsmål i utfärdandet av utlåtanden 

och dödsattester, vilket medför olägenhet såväl för de anhöriga som för myndigheterna. Enligt förordningen 

ska dödsattest utfärdas inom tre månader efter dödsfallet, men på många orter är det vanligt med en 

fördröjning på mer än ett halvår i rättsläkarnas arbete. Fördröjningar förekommer också när andra dödsattester 

som ska granskas sänds till Statistikcentralen. 



FIguR 1. Antalet rättsmedicinska och kliniska obduktioner 1975–2007. Källa: Statistikcentralen. 

Utvecklingsplan för rättsmedicinen 

Utvecklingsplanen har beretts som tjänsteuppdrag vid THL av Riitta Kauppila, Viveca Bergman och Lauri 

Vuorenkoski. Vid planeringen tillämpades Logical Framework Approach (LFA). Utkastet till utvecklingsplan 

gick på omfattande remiss till intressegrupperna. Sammanlagt 28 utlåtanden inkom, och dessa beaktades 

i den fortsatta beredningen av planen. Vid beredningen organiserades två workshopar, där tio rättsläkare 

deltog. Utgående från den problemanalys som gjorts kan de problemfrågor som måste utvecklas 

delas in i följande delområden: 

• Till följd av det faktum att den rättsmedicinska verksamheten länge varit decentraliserad och till följd 

av de reformer som under senare tid påverkat området är ansvarsförhållandet och samarbetet mellan 

aktörerna i den rättsmedicinska servicekedjan delvis oklart. 

• Rättsmedicinen hotas av en akut brist på rättsläkare, och det är oklart hur utbildningen av specialistläkare 

i rättsmedicin ska organiseras och finansieras. 

• Antalet rättsmedicinska obduktioner är alltför högt både med tanke på de nuvarande personalresurserna 

och personalresurserna under de närmaste åren. 

• Delvis till följd av den orimliga arbetsbördan förekommer betydande dröjsmål i att utfärda dödsattest 

som överskrider förordningens tidsgräns på tre månader. 

• Resurserna är placerade på ett oändamålsenligt sätt i olika delar av landet och administreras av flera 

organisationer. Detta gäller speciellt den biträdande personalen, men också verksamhetsenheter och 

obduktionslokaler. 



25

26 

• För närvarande sker behandlingen och produktionen av information på ett ineffektivt sätt i pappersform 

utan att möjligheterna i elektroniska system för informationshantering tas till vara. 

• Det har inte funnits någon samordning av den kompletterande utbildningen för rättsläkare, och utbildning 

har ordnats sporadiskt. 

Rättsmedicinens utvecklingsmål är att den rättsmedicinska service-, expert-, forsknings- och utvecklingsverksamhet 

som är underställd THL utvecklas till en högklassig helhet som uttrycker ett jämlikt bemötande 

av medborgarna, säkerställer rättsskyddet vid utredningen av dödsorsak, åstadkommer mångsidigare 

rättsmedicinska tjänster, ger upphov till en aktivare forsknings- och utvecklingsverksamhet inom området 

och stärker den finländska rättsmedicinens ställning på det internationella planet. 

Ett framgångsrikt genomförande av den nu framlagda planen innebär att den rättsmedicinska verksamhetens 

kvalitet och servicenivå förbättras före år 2015. Då kommer handläggningstiden vid utredning 

av dödsorsak att vara på den nivå som lagstiftningen förutsätter och de tjänster som riktas till de anhöriga 

kommer att vara tillräckliga och ändamålsenliga i hela landet. Antalet rättsmedicinska obduktioner kommer 

att vara 30 procent lägre än i dag och det årliga antalet obduktioner per rättsläkare kommer att uppgå 

till i genomsnitt 400. Det kommer också att finnas ett kvalitetssystem för den rättsmedicinska verksamheten. 

År 2015 genomförs den rättsmedicinska obduktionsverksamheten centraliserat inom fem specialupptagningsområden 

för den specialiserade sjukvården vid en stark verksamhetsenhet med tillräckliga resurser. 

Kvalitetsskillnaderna i de handlingar som utarbetas över de rättsmedicinska obduktionerna kommer 

att vara mindre. De kvalitativa och kvantitativa skillnaderna i tillsynen över utredningen av dödsorsak 

har då minskat i de olika delarna av landet. Ett centraliserat elektroniskt system för dokumentadministration 

har tagits i bruk. 

Utöver utredning av dödsorsak betonar rättsläkarnas arbetsinsatser också andra expertuppdrag – 

även inom klinisk rättsmedicin. Samarbetet med universiteten och sjukvårdsdistrikten är intensivt och 

iakttar enhetliga avtal. I utvecklingsplanen föreslås också att en särskild rättsmedicinsk delegation ska inrättas. 

Målet är att THL år 2015 ska ha minst 16 årsverken för rättsläkare och att i genomsnitt en specialistläkare 

utexamineras per år. Tre nya specialiseringstjänster inrättas vid THL från och med början av år 2011 

och permanent finansiering ordnas för specialiseringsutbildningen. 

Institutet för hälsa och välfärd ansvarar för genomförandet av utvecklingsplanen beträffande de åtgärder 

som kan vidtas inom ramen för institutets befogenheter. I fråga om de avtalsmässiga reformerna eftersträvar 

institutet att nå de önskade målen genom samarbetsförhandlingar. 


Överläkare, enhetschef 

Enheten för rättsmedicin 




Tillsyn över hälso- och sjukvården 

Tarja Tamminen (red.) 

Inledning 

I Finland pågår för närvarande en aktiv diskussion kring behovet att förnya lagstiftningen om organisering, 

utveckling och tillsyn över socialtjänsterna och hälso- och sjukvården. En arbetsgrupp tillsatt av 

social- och hälsovårdsministeriet har nyligen lämnat sin slutrapport med riktlinjer för organiseringen 

av hälso- och sjukvården. Även programmet för den nya regeringen, som utnämndes den 22 juni 2011, 

innehåller ställningstaganden om tillsynen över social- och hälsovården. 

Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira är ett centralt ämbetsverk underställt 

social- och hälsovårdsministeriet med uppgift att övervaka verksamheten inom social- och hälsovården, 

alkoholförvaltningen samt miljö- och hälsoskyddet och sköta tillståndsförvaltningen och styrningen 

i samband med dem. 

Ämbetsverkets nya strategi färdigställdes år 2010. I sin strategi framhåller Valvira bland annat behovet 

av att aktörerna inom social- och hälsovården utvecklar sin egenkontroll. Tillsynen har en avgörande 

roll för patient- och klientsäkerheten och för medborgarnas rättsskydd. Tyngdpunkten får dock inte ligga 

i tillsynsmyndigheternas arbete. Det huvudsakliga tillsynsarbetet ska bedrivas på fältet där tjänsterna tillhandahålls, 

på arbetsplatser och av arbetsgivare. 

Bedömning av nuläget 

Den allmänna planeringen, styrningen och tillsynen över socialvården och hälso- och sjukvården ankommer 

på social- och hälsovårdsministeriet. Landet har sex regionförvaltningsverk (f.d. länsstyrelserna) som 

vägleder och övervakar yrkesutövningen samt utövar tillsyn över såväl offentliga som privata sjukhus och 

vårdenheter inom sin region. 

Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira svarar för motsvarande ledning och 

tillsyn på riksnivå. Arbetsfördelningen mellan myndigheterna är inskriven i lagstiftningen samt i gemensamma 

avtal och tillsynsprogram som utarbetats tillsammans av regionalförvaltningsverken och Valvira. 

Regionförvaltningsverken är självständiga organisationer, men Valvira samordnar deras verksamhet för 

att åstadkomma gemensamma principer, förfaringssätt och beslutspraxis. 

Institutet för hälsa och välfärd (THL) är socialvårdens och hälso- och sjukvårdens forsknings-, utvecklings- 

och statistikmyndighet. THL påverkar social- och hälsovården genom kunskapsstyrning, men 

utövar ingen myndighetstillsyn. 

Servicesystemet för socialvård och hälso- och sjukvård i Finland är för närvarande splittrat och brokigt, 

vilket beror på ett pågående projekt som syftar till att utveckla kommun- och servicestrukturen. Detta 

skapar stora utmaningar för den praktiska tillsynsverksamheten. I nuläget är det ibland svårt för tillsynsmyndigheterna 

att klargöra vem som i praktiken svarar för produktionen av de olika tjänsterna och 

vilka som är de rätta mottagarna när utredningar begärs och påföljder bestäms för inadekvat verksamhet. 

Både regionförvaltningsverken och Valvira har observerat att det ofta är oklart till och med för personer 

i ledande ställning inom vårdsektorn vem som egentligen har ansvaret för att tillhandahålla enstaka 

tjänster och serviceformer. I den oklara situationen är det svårt att få en helhetssyn på hur vård- och omsorgstjänster 

bör tillhandahållas så att de uppfyller befolkningens behov och hur tillsynen ska inriktas för 

att den ska vara effektiv. 

Myndighetstillsynen har under de senaste åren i allt högre grad även bestått av att vägleda och utbilda 

aktörerna på fältet, men tills vidare är tillsynen på riksnivå inte tillräckligt planmässig och systematisk. 

Tillsynsprogram har gett bättre möjligheter till proaktiva insatser och systematisk planering. De som bedriver 

verksamhet på fältet har inte heller ännu en tillräckligt täckande och systematisk egenkontroll, och 



27

28 

någon sådan har inte heller formellt krävts av den offentliga vården innan den nya hälso- och sjukvårdslagen 

trädde i kraft i maj 2011. 

I fortsättningen kommer proaktiv tillsyn att innebära bättre möjligheter till riskanalyser, och tillsynen 

kommer i högre grad än hittills att inriktas på områden där riskerna är störst. Myndighetstillsynen har 

dock fortfarande varit alltför detaljorienterad och inriktad på enstaka rutiner och frågor som bäst skulle 

kunna lösas av vårdgivarna själva. 

Ett av problemen är att det inte finns någon systematisk insamling av sådana lägesrapporter som tillsynsmyndigheterna 

behöver för att kunna ingripa och att lagstiftningen inte anger på vilket sätt och av vilken 

myndighet fakta ska samlas in. Det finns också ett behov av att lagstiftningen skulle innehålla tydligare 

bestämmelser om minimikrav för att ge tillsynsmyndigheterna en juridisk grund för sina beslut. 

Om antalet klagomål, anmälningar och andra ärenden som hör till efterhandskontrollen också i fortsättningen 

ökar i samma takt som nu, kommer tillsynsmyndigheterna inte att kunna handlägga dem inom 

en rimlig tid med de resurser som för närvarande finns till förfogande. På Valvira är mediantiden för 

handläggning av tillsynsärenden för närvarande nio månader. Det innebär att hälften av tillsynsärendena 

avgörs på mindre än nio månader, medan handläggningstiden i den andra hälften av fallen är längre, upp 

till 1 1/2 år. Visserligen beror en lång handläggningstid inte alltid på tillsynsmyndigheten. 

Yrkesrättigheter 

Centralregistret över yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården 

För att få arbeta med uppgifter som kräver yrkesutbildning inom hälso- och sjukvården i Finland måste 

man få legitimation, rätt att använda en viss yrkesbeteckning eller rätt att utöva yrket för viss tid av Tillstånds- 

och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira). Efter beviljande införs uppgifterna i registret 

över yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (Terhikki). 

År 2010 fanns i registret ungefär 380 000 yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. 

Registret är ett medel för tillsyn över hälso- och sjukvården. I Terhikki kan man kontrollera att en 

person har rätt att arbeta i hälso- och sjukvårdsyrke och att rätten inte fråntagits till följd av felaktigt förfarande. 

Dessutom kan man i registret kontrollera om en person blivit tilldelad en anmärkning eller om 

yrkesrättigheterna begränsats. Uppgiften om en anmärkning sparas i registret i tio år. 

JulkiTerhikki betjänar arbetsgivare, apotek och medborgare 

I januari 2009 ändrades lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården så, att det blev möjligt 

att på Internet bygga upp en offentlig informationstjänst, som ger vissa noggrant avgränsade uppgifter 

om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Tjänsten, som tillhandahålls av Valvira, öppnades 

i september 2010 med namnet JulkiTerhikki (det offentliga Terhikki-registret). 

Genom att som sökord skriva in en persons namn eller registreringsnummer får man i JulkiTerhikki 

reda på yrkeskompetens (t.ex. specialist inom allmänmedicin eller utbildad massör) samt om personens 

yrkesrättigheter begränsats. Tjänsten anger även födelseår, eftersom det kan vara till hjälp för identifiering 

av personer med samma namn. I JulkiTerhikki får man inte veta om eventuella anmärkningar som personen 

fått. De är offentlig information, men måste begäras separat hos Valvira. 

JulkiTerhikki har visat sig behövlig. Tjänsten har cirka 6 000–7 000 besökare per vecka. 

JulkiTerhikki gör det lättare för arbetsgivare att kontrollera uppgifterna för dem de tänker anställa i 

stället för att under arbetstid ringa till Valvira. Apotekspersonal kan också kontrollera läkarnas uppgifter 

då de expedierar receptbelagda mediciner. Vem som helst som anlitar tjänster kan också kontrollera i JulkiTerhikki 

att en person har yrkesbehörighet eller till exempel vilken specialutbildning en läkare har. 



Antal yrkesutbildade personer inom vårdsektorn 31.12.2010 

Beslut om rätt att utöva yrke 


Sjukskötare 94 098 

Närskötare 88 033 

Hjälpskötare 25 513 

Hälsovårdare 16 946 

Fysioterapeuter 14 657 

Läkare 24 464 

Tandläkare 6 537 

År 2010 meddelade Valvira över 17 600 beslut om rätt att utöva yrke. Antalet var nästan 1 500 större än föregående 

år. Fler yrkesutbildade personer legitimerades än året innan, både i Finland och utomlands utbildade. 

Särskilt antalet läkare och sjukskötare som har examen från andra EU-länder har stigit. 

Även antalet yrkesutbildade med skyddad yrkesbeteckning har stigit från föregående år. Den största 

gruppen utgörs av närskötare. Det är fortfarande få yrkesutbildade med skyddad yrkesbeteckning som 

kommer till Finland från andra länder. 

TAbell 1. Viktigaste legitimerade yrkesgrupper som utbildats i Finland och i andra länder 

Utbildade i Finland 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 

Tandläkare, begränsad rätt efter grundutbildning 

Tandläkare, legitimering efter praktisk 

tjänstgöring 

53 53 45 67 69 83 85 

13 51 53 52 71 72 88 

Specialisttandläkare 23 24 28 24 24 31 19 

Läkare, begränsad rätt efter grundutbildning 

Läkare, allmänläkare med avlagd tilläggsutbildning 

inom primärvården (PTL) 

444 455 425 517 524 570 665 

345 337 395 367 546 500 569 

Specialistläkare 610 784 506 333 460 525 517 

Farmaceuter 323 323 400 372 357 305 315 

Fysioterapeuter 342 363 371 403 434 403 430 

Barnmorskor 144 153 129 164 144 178 178 

Provisorer 90 100 89 75 104 64 83 

Psykologer 225 237 229 186 253 146 196 

Sjukskötare 2 228 2 349 2 453 2 633 2 981 3 076 3 150 

Hälsovårdare 476 608 681 570 775 762 753 

Totalt 5 316 5 837 5 804 5 763 6 742 6 715 7 048 


29

30 

Utbildade utomlands 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 

Tandläkare, begränsad rätt efter grundutbildning 

Tandläkare,legitimering efter praktisk 

tjänstgöring 


0 4 2 0 0 6 6 

31 40 38 29 28 56 54 

Specialisttandläkare 0 0 1 0 2 3 3 

Läkare, begränsad rätt efter grundutbildning 

Läkare, allmänläkare med avlagd tilläggsutbildning 

inom primärvården (PTL) 

184 153 118 147 120 170 222 

61 90 42 67 10 18 36 

Specialistläkare 121 116 97 157 45 86 116 

Fysioterapeuter 5 5 11 9 7 9 4 

Barnmorskor 0 2 6 3 2 8 3 

Provisorer 4 9 5 5 6 8 7 

Psykologer 6 6 13 6 11 11 13 

Sjukskötare 40 56 71 79 89 127 154 

Hälsovårdare 1 2 0 4 1 0 1 

Totalt 453 483 404 506 321 502 619 

TAbell 2. Viktigaste yrkesgrupper med skyddad yrkesbeteckning; utbildade i Finland och utomlands 

Utbildade i Finland 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 

Utbildade massörer 519 538 686 666 576 713 730 

Närskötare 5 891 5 990 6 048 6 618 6 793 7 031 7 957 

Psykoterapeuter 287 325 390 340 263 295 284 

Totalt 6 697 6 853 7 124 7 624 7 632 8 039 8 971 

Utbildade utomlands 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 

Närskötare 7 2 7 8 13 17 17 

Psykoterapeuter 1 4 3 10 7 4 5 

Totalt 8 6 10 18 20 21 22 


Tabell 3. Yrkesutbildade personer som kommit från eu/eeS-länder år 2010 

Utbildningsland Läkare Tandläkare Sjukskötare 

Nederländerna 1 0 1 

Belgien 0 0 0 

Bulgarien 3 1 4 

Spanien 0 0 0 

Storbritannien 5 0 2 

Irland 1 0 0 

Island 3 0 0 

Italien 4 0 0 

Österrike 4 0 0 

Grekland 2 1 0 

Lettland 4 4 0 

Litauen 2 1 0 

Norge 4 0 3 

Portugal 0 0 0 

Polen 4 0 0 

Frankrike 0 0 0 

Rumänien 3 0 0 

Sverige 77 8 20 

Tyskland 14 1 7 

Slovenien 0 0 0 

Danmark 3 0 1 

Republiken Tjeckien 0 0 0 

Ungern 13 1 0 

Estland 163 36 108 

Totalt 310 53 146 

Totalt 509 yrkesutövare 

Tillstånd för privat hälso- och sjukvård 

Att tillhandahålla privata hälso- och sjukvårdstjänster förutsätter tillstånd. Tillståndet beviljas av regionförvaltningsverket, 

om företaget som tillhandahåller tjänsterna endast verkar inom en enda region. I de 

fall där serviceleverantören producerar tjänster inom ett område som sträcker sig över flera regioner beviljas 

tillståndet av Valvira. 

Tillståndet fungerar också som ett verktyg för proaktiv tillsyn. Ansökningen ska innehålla detaljerade 

uppgifter om den tilltänkta verksamheten, lokalerna och de tillgängliga resurserna. Om den som söker 

tillstånd ämnar erbjuda tjänster i flera vårdenheter ska en plan för egenkontroll företes med redovisning 

över hur den egna verksamheten kommer att övervakas. Valvira bereder som bäst en bestämmelse om vad 

planen för egenkontroll ska innehålla. Privata verksamhetsidkare och yrkesutövare ska dessutom årligen 

lämna tillståndsmyndigheten en verksamhetsberättelse. 

I slutet av 2010 hade Valvira beviljat 55 riksomfattande tillstånd att tillhandahålla vårdtjänster. De beviljade 

tillstånden gällde 628 verksamhetsenheter. 

Valvira beviljar även tillstånd för privata sjuktransporter om de har stationsplats inom två eller flera 

regioner. I annat fall beviljas tillstånden av regionförvaltningsverken. 



31

32 

Tillsyn 

Valvira styr och övervakar både organisationer och den yrkesutbildade personalen inom hälso- och sjukvården. 

Regionförvaltningsverken svarar lokalt för samma uppgifter. Valviras uppgift är att styra regionförvaltningsverken 

så att deras tillsyns-, tillstånds- och vägledningspraxis blir enhetliga i hela landet. 

Klagomålsärenden och anmälningar handläggs både av Valvira och av regionförvaltningsverken. Enligt 

en grov arbetsfördelning handlägger Valvira klagomål som gäller misstanke om fel eller försummelse 

som lett till patientens död eller svår, bestående skada. Övriga klagomål prövas av regionförvaltningsverken. 

Av samtliga klagomål handläggs cirka en tredjedel av Valvira och resten av regionförvaltningsverken. 

Därtill sköter Valvira ärenden som gäller principiellt viktiga frågor med långsiktiga konsekvenser 

samt ärenden som eventuellt kommer att leda till begränsade yrkesrättigheter för en vårdutbildad, fråntagande 

av rätten eller disciplinära påföljder. 

Retroaktiv tillsyn i Valviras regi 

Tillsynsärendena består av klagomål, anmälningar och utlåtanden. Klagomålen till Valvira kommer huvudsakligen 

från anhöriga till patienter som avlidit under vården. Anmälningsärenden är till exempel anmälningar 

som kommer från apotek och gäller läkare och tandläkare som misstänks förskriva läkemedel 

på felaktiga grunder. 

Anmälningar görs också av arbetsgivare vid misstanke om att en arbetstagare har allvarliga problem 

med missbruk av alkohol, droger eller läkemedel, eller om arbetstagarens kunskaper och färdigheter inte 

räcker till för en fullgod yrkesutövning. Även läkemedelsstölder anmäls. Anmälningar görs också av andra 

myndigheter, till exempel polisen. 

Valvira tar också självmant initiativ till handläggning av ärenden, till exempel på basis av nyheter i 

media och även planmässigt inom ramen för rikstäckande tillsynsprogram. 

Begäran om utlåtanden sänds till Valvira bland annat av Riksdagens justitieombudsman med anledning 

av mottagna klagomål samt av polisen i samband med utredning av dödsorsak. 

Antalet tillsynsärenden har ökat varje år. År 2010 inleddes vid Valvira över 1 000 tillsynsärenden. Av 

de tillsynsärenden som avgjordes av Valvira år 2010 gällde 28 procent i första hand somatisk specialiserad 

sjukvård, 19 procent öppen vård inom primärvården (hälsovårdscentraler), 11 procent institutionell vård 

inom folkhälsoarbetet och 9 procent privatläkarverksamhet. 

Av de olika yrkesgrupperna gällde tillsynsärendena i första hand oftast läkare (60 procent) och vårdpersonal 

(18 procent). I en andrahandsbetraktelse byter yrkesgrupperna plats: ärendena gällde i andra 

hand vårdpersonal i 56 procent av fallen och läkare i 27 procent av fallen. 

År 2010 har tillsynsärendena oftast gällt felaktig behandling eller felaktigt förfarande (35 procent), 

yrkesutövarens förmåga att utöva sitt yrke (18 procent) och läkemedelsförskrivning eller -behandling (16 

procent). 



FIguR 1. Antal tillsynsärenden som kommit till Valvira för prövning under tiden 1993–2010 

FIguR 2. Nya och avgjorda samt vid årsskiftet icke-slutbehandlade tillsynsärenden vid Valvira 



33

34 

Slutbehandlade tillsynsärenden inom hälso- och sjukvården: antal per verksamhetsområde; Regionförvaltningsverken 

och Valvira 2006–2010 

Avgjorda tillsynsärenden inom hälso- och sjukvården: antal enligt huvudsaklig brist/orsak; Regionförvaltningsverken 

och Valvira 2006–2010 



Påföljder av tillsynsärenden 

Omkring en tredjedel av de klagomål som sänds till Valvira leder till påföljder. Den vanligaste påföljden är 

s.k. administrativ vägledning: meddelande av uppfattning, påpekande eller anmärkning. Anteckning om 

anmärkning kvarstår i registret över yrkesutbildade personer i tio år. 

Klagomål leder mycket sällan till andra påföljder än administrativ styrning. Däremot är ärenden som 

kommer till Valvira genom anmälan ofta allvarliga. Missbruksproblem, oförmåga att utöva yrket eller till 

exempel läkemedelsstölder kan ha pågått en lång tid innan de anmäls till Valvira av någon arbetsgivare. 

Om patientsäkerheten anses vara äventyrad handläggs ärendena alltid av nämnden för tillsyn över yrkesutbildade 

personer inom hälso- och sjukvården. Påföljden kan bli skriftlig varning eller begränsade yrkesrättigheter. 

Rätten att utöva yrket kan också fråntas helt eller för en bestämd tid. 

TAbell 4. Påföljder av tillsynsärenden som avgjorts av Valvira åren 2006–2010 

KLAGOMÅL + ÖVRIG TILLSYN SAMMANLAGT Antal 

beslut 


2006 2007 2008 2009 2010 

Antal 

beslut 

Antal 

beslut 

Antal 

beslut 

Antal 

beslut 

Beslut sammanlagt 463 538 675 629 783 

Påföljder: 

påpekande 43 80 55 54 65 

anmärkning 26 42 45 34 57 

begränsning av yrkesrättighet 14 18 18 32 28 

fråntagande av yrkesrättighet* 12 13 49 45 81 

skriftlig varning 4 12 13 11 14 

PÅFÖLJDER SAMMANLAGT 99 165 180 176 245 

Tillsynsärenden som lett till påföljd/ samtliga 

tillsynsärenden varom beslut fattats 

21,4 % 30,7 % 26,7 % 28,0 % 31,3 % 

Beslut om återställande av yrkesrättighet 3 0 4 8 10 

* Inklusive fall där yrkespersonen själv ansökt om fråntagande av yrkerättighet/rätt att använda yrkesbeteckning. 

Fördelning enligt yrkesgrupp 

Fråntagande av rätt att utöva 

yrket / förbud att använda 

yrkebeteckning 

Begränsning av rätt att utöva 

yrket 

läkare tandläkare utövare av 

vårdyrken 

farmaceuter 

psykologer psykoterapeuter 

15 1 48 2 2 1 

13 1 11 

Varning 7 1 5 1 

Ansökan om återställande av 

rätt eller hävande av begränsning 

Rätten återställd helt eller 

delvis 

Ansökan om rätt att utöva 

yrket 

8 1 1 

5 1 

Tabellen innehåller inte de fall där yrkespersonen själv har ansökt om fråntagande av yrkesrättighet 

eller rätt att använda yrkesbeteckning. En person förekommer i två olika yrkeskategorier (psykolog och 

psykoterapeut). 


35

36 

Tillsyn över vårdgarantin 

Vårdgaranti avser lagstadgade tidsfrister inom vilka patientens vårdbehov ska bedömas och patienten tas 

in för icke-brådskande vård. Lagen innehåller också bestämmelser om hur vårdenheten ska informera befolkningen 

om väntetiderna. Dessutom innehåller lagen bestämmelser om att varje medborgare omedelbart 

ska kunna få kontakt med hälsovårdscentralen per telefon under tjänstetid. 

Institutet för hälsa och välfärd (THL) samlar in de fakta som behövs för tillsyn över vårdgarantin. 

Inom primärvården samlas uppgifterna in två gånger per år och inom den specialiserade sjukvården tre 

gånger per år. Valvira och regionförvaltningsverken har tillsammans utarbetat och uppdaterat en plan för 

tillsyn över vårdgarantin för åren 2009–2011. Det nya tillsynsprogrammet för 2012–2014 är som bäst under 

beredning. 

År 2010 har tillsynen i första hand inriktats på primärvården. Vissa tillsynskriterier har prioriterats 

och resurser allokerats särskilt på problem som uppstått vid försök att omedelbart få kontakt med hälsovårdscentralerna. 

Inom den specialiserade sjukvården har tillsynen varit fokuserad bl.a. på hur bedömningen 

av vårdbehovet inleds (hantering av remisser) samt hur vården ordnats inom utsatt tid. Enligt en 

överenskommen arbetsfördelning har Valvira övervakat hur vårdgarantin fungerat och hur vården ordnats 

inom den specialiserade sjukvården när det varit fråga om funktioner som gäller hela sjukvårdsdistriktet. 

Regionförvaltningsverken har övervakat tillgången till vård inom primärvården. 

År 2010 inledde Valvira tillsynsåtgärder i totalt nio sjukvårdsdistrikt av 21. I två av dessa effektiverades 

bestämmelsen genom åläggande av vite. Valvira har redan tidigare effektiverat sina bestämmelser genom 

vitesföreläggande, men har inte hittills behövt döma ut vitet. 

Sjukvårdsdistrikten förkortar sina köer när de får förordnande från Valvira att göra det. Problemet är 

den s.k. gummibandseffekten, där köerna efter avslutade tillsynsaktiviteter snabbt växer på nytt och måste 

åter förkortas genom extra insatser från tillsynsmyndigheten. Ett sådant förfarande ligger inte i någon 

parts intresse och kan inte på ett hållbart sätt vara en lösning som får sjukvårdsdistrikten att fullgöra sina 

åligganden. 

Tillsynsmetoder 

Tillsynsaktiviteterna kommer i fortsättningen i allt större utsträckning att fokuseras från retroaktiva åtgärder 

till proaktiv vägledning och övervakning. Detta för att reducera antalet klagomål och anmälningar 

som har sitt ursprung i att vårdgivarnas verksamhet inte varit adekvat. 

Tillståndsförvaltningen är ett av medlen för proaktiv tillsyn, där den som ämnar starta verksamheten 

redan före beviljande av tillstånd ges vägledning och ska bl.a. förete bevis på adekvata lokaler, personaldimensionering, 

journalföring, patientombudsman och över huvud taget god kvalitet, säkerhet och ändamålsenlighet. 

När den som ansöker om tillstånd har för avsikt att bedriva två eller flera verksamhetsenheter 

har kravet sedan år 2009 varit att ansökningen ska innehålla en plan för egenkontroll som säkerställer 

att vårdgivaren själv övervakar verksamheten i sitt företag. 

Olika tillsynsprogram som enligt ett avtal utformas i samarbete mellan Valvira och regionförvaltningsverken 

kommer allt mer att fungera som redskap för en proaktiv och planmässig tillsynsverksamhet. 

Målet för tillsynsprogrammen är att, utöver ökad förebyggande tillsyn, samordna tillsynen på riksnivå 

och åstadkomma enhetlig praxis i alla regioner. Programmen anger bl.a. tyngdpunktsområden, arbetsfördelning 

mellan Valvira och regionförvaltningsverken samt kriterier för inledning av tillsynsaktivitet. Inom 

hälso- och sjukvården har ett tillsynsprogram hittills utarbetats för tillsyn över tidsfristerna inom ramen 

för vårdgarantin. År 2011 färdigställs ett nytt tillsynsprogram som gäller förebyggande tjänster för 

barn och unga. 

I sin strategi prioriterar Valvira riskbedömning och egenkontroll. Med hjälp av riskbedömning och 

-identifiering kan tillsynen inriktas på områden där riskerna är störst. På längre sikt är målet att tillsynen 

mer än hittills baserar sig på kontroll över vårdgivarnas planer för egenkontroll: att de är ändamålsenliga 

och att verksamheten i vårdenheten bedrivs i enlighet med planen. På det sättet flyttas tyngdpunkten från 

myndigheten till vårdgivarna själva, och myndighetens roll blir att säkerställa att egenkontrollen fungerar. 



Tillsynsresurser 

I Finland är personalresurserna för tillsyn över social- och hälsovården mycket sparsamt tilltagna. För den 

rikstäckande tillsynen över social- och hälsovården, som även innefattar vägledning och utbildning av social- 

och hälsovårdens organisationer och yrkesutövare, har Valvira cirka 23 årsverken till sitt förfogande 

(plus biträdande personal). De sex regionförvaltningsverken har sammanlagt cirka 32 yrkesutbildade 

personer inom hälso- och sjukvården som arbetar med tillståndsförvaltning, vägledning och tillsyn. Därtill 

har regionförvaltningsverken i viss utsträckning tillgång till jurister och biträdande personal. Till följd 

av statens ”produktivitetsprogram” och pensionering av personal kommer antalet anställda inom myndighetstillsynen 

att minska under de närmaste åren samtidigt som behovet av styrning, vägledning, och tillsyn 

och antalet ärenden hela tiden växer. 

Servicestrukturen inom hälso- och sjukvården är för närvarande mycket splittrad och föränderlig, 

vilket leder till ökade tillsynsbehov samtidigt som de praktiska tillsynsåtgärderna försvåras av situationen. 

Även ny lagstiftning, till exempel hälso- och sjukvårdslagen som trädde i kraft den 1 maj 2011, innebär 

ökat behov av vägledning och tillsyn inom hälso- och sjukvården. 

Proaktiv vägledning och tillsyn, och även egenkontroll och vissa kommande lagstiftningsprojekt kan 

i framtiden tänkas minska behovet av retroaktiv kontroll, men tills vidare fortsätter antalet ärenden inom 

efterhandskontrollen att stiga. Med nuvarande resurser är det utomordentligt svårt att uppnå målet på effektivare 

styrning och tillsyn och handläggning av retroaktiva tillsynsärenden inom en rimlig tid. Detta 

innebär att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter är i farozonen. 

Riksdagens social- och hälsoutskott har i ett betänkande i år konstaterat att regionförvaltningsverkens 

produktivitetsmål och minskade resurser försvagar tillsynen över social- och hälsovården. Utskottet 

har ansett det vara nödvändigt att lagstiftningen som reglerar hur social- och hälsotjänster ska ordnas 

måste kompletteras med en precisering av kompetensfördelningen mellan tillsynsmyndigheterna. Därtill 

måste tillsynen effektiveras och tilldelas tillräckliga resurser. 

Valvira och regionförvaltningsverken har upprepade gånger uttryckt sin oro, både till social- och hälsovårdsministeriet 

och till finansministeriet, över de bristfälliga resurserna inom tillsynen över social- och 

hälsovården. Nu föreligger tecken på att budskapet har vunnit gehör: utökade resurser utlovas för tillsynen 

i den nya regeringens program. 

Strategiska framtidsplaner för tillsynen 

De strategiska riktlinjerna för den framtida tillsynen har behandlats i en arbetsgrupp vid social- och hälsovårdsministeriet 

som haft till uppgift att bereda de stora linjerna för lagstiftning som gäller organiseringen 

av social- och hälsovården och tillsynen över den. 

Arbetsgruppen konstaterar att tillsynssystemet måste anpassas till den blivande servicestrukturen. 

Dessutom ska lagstiftningen precisera tillsynsmyndigheternas befogenheter och deras inbördes arbetsfördelning. 

Tillsynen över offentliga och privata aktörer ska samordnas, men med hänsyn till att den offentliga 

sektorn har lagstadgad skyldighet att tillhandahålla tjänster. 

I det nya regeringsprogrammet konstateras, att tillsynen över social- och hälsovården kommer att 

koncentreras till Valvira. I programmet står också att medborgarnas jämlikhet i fråga om regional tillståndspraxis 

och regional tillsynsverksamhet förbättras genom att Valviras samordnande och övergripande 

roll i förhållande till regionförvaltningsverken stärks och ökas genom lagstiftning och andra åtgärder. 

Den riksomfattande handledningen och tillsynen över socialtjänsterna överfördes till Valvira så sent 

som i början av år 2010. Dittills har dessa uppgifter tillhört regionförvaltningsverken. 

Eftersom myndigheternas resurser är mycket begränsade, ska tillsynen i framtiden vara mer och mer 

baserad på en adekvat och systematisk egenkontroll, där myndigheternas roll är att säkerställa att egenkontrollen 

fungerar. 

Tillsynsmyndigheterna behöver stöd av en lagstiftning som beaktar tillsynsbehoven och som garanterar 

att ansvariga myndigheter har grundläggande förutsättningar att sköta sin uppgift. Detta innebär till 

exempel en tillräckligt detaljerad lägesbedömning och kriterier som gäller för de praktiska tillsynsaktiviteterna. 



37

38 

Man har eftersträvat en minskning av tillsynsärendena genom att öka och effektivera styrningen av 

och informationen till aktörer och vårdgivare på fältet. Även handläggningsprocessen för tillsynsärenden 

har förenklats utan att äventyra patienternas rättssäkerhet. Man har effektiviserat handläggningen av ärenden, 

men det behövs också ändringar i lagstiftningen för att mängden av tillsynsärenden ska kunna begränsas. 

Valvira har bl.a. föreslagit föreskrifter i lagstiftningen om att klagomål som gäller vård och behandling 

i första hand skulle handläggas av den enhet där patienten eller klienten vårdats och i sista hand, 

om behov föreligger, hos tillsynsmyndigheten. 

Valvira har också föreslagit en ändring av lagstiftningen som skulle innebära att klagomål över händelser 

som inträffat mer än två år tidigare inte skulle upptas till prövning. För närvarande är tidsgränsen 

fem år. 

När tillsynen fokuseras på egenkontroll får tillsynsmyndigheterna bättre möjligheter till proaktiv tillsyn, 

där de knappa resurserna effektivt kan inriktas på riskområden samtidigt som rutinmässiga tillsynsåtgärder 

på andra håll minskar. 

Tarja Tamminen 

Kommunikationschef 




Sammandrag av några böcker som utgivits 2010– 

2011 från THL 

Anna Leinonen, Päivi Mäki, Hanna Kääriä, Päivikki Koponen, Tuovi Hakulinen- 

Viitanen, Tiina Laatikainena och OPTE-arbetsgruppen 

Undersökningsrutiner, arbetssätt och arbetsmiljöer inom studerandehälsovården vid 

gymnasier och yrkesläroanstalter 

Sammandrag 

I denna rapport beskrivs resultatet av en undersökning om rutinerna för hälsoundersökningar, arbetssätten 

och arbetsmiljöerna inom studerandehälsovården vid gymnasier och yrkesläroanstalter. Undersökningen 

genomfördes år 2008–2009 som en del av det projekt som syftar till att utveckla uppföljningen av 

studerandes hälsa (OPTE). Projektet OPTE har som mål att utveckla en riksomfattande uppföljning av 

studerandes hälsa. 

Undersökningen genomfördes som en elektronisk enkät till hälsovårdare inom studerandehälsovården 

på andra stadiet vid 26 hälsocentraler. Från varje landskap inbjöds hälsocentralen i minst en kommun 

eller stad att delta i undersökningen. Enkäten besvarades av 176 hälsovårdare och svarsprocenten uppgick 

till 70. Enkäten syftade till att klarlägga rutinerna för hälsoundersökningar, arbetssätten och miljön inom 

studerandehälsovården. 

Största delen av hälsovårdarna har lång arbetserfarenhet inom studerandehälsovården. Nästan hälften 

av de hälsovårdare som deltog i undersökningen hade arbetat mer än tio år inom studerandehälsovården, 

och endast en tiondel hade mindre arbetserfarenhet än ett år. Totalt 80 procent av hälsovårdarna 

uppgav sig ha publikationen Handbok för studerandehälsovården (STM 2006) som innehåller rekommendationer 

för studerandehälsovården. Hälsovårdarna använder ändå handboken ganska sällan. Över hälften 

av hälsovårdarna uppgav att de använder handboken mindre än en gång per månad. 

Enligt enkäten genomgår alla studerande både i gymnasiet och vid yrkesläroanstalter under studietiden 

hälsoundersökningar som utförs av en hälsovårdare. Nästan alla studerande vid yrkesläroanstalter 

och största delen av gymnasieeleverna genomgår en undersökning under det första studieåret i enlighet 

med rekommendationerna. Läkarundersökningar och undersökningar av munnen utförs klart mer sällan 

än rekommendationerna anger. 65 % av gymnasieeleverna och ungefär en tredjedel av eleverna vid yrkesläroanstalter 

genomgår en läkarundersökning. En tredjedel av gymnasieeleverna och 14 % av eleverna vid 

yrkesläroanstalter genomgår en undersökning av munnen. 

Vanligast vid hälsoundersökningarna är mätning av vikt, längd och blodtryck samt synundersökningar. 

Största delen av hälsovårdarna använder sig av en hälsoenkät som fylls i före hälsoundersökningen. 

Endast hos en fjärdedel av hälsovår darna innefattar hälsoundersökningen en enkät för utredning av 

användningen av alkohol och andra droger. 

Ungefär hälften av hälsovårdarna är nöjda med studerandehälsovårdens lokaler. Mest problem rapporterades 

beträffande trånga lokaler, bristfällig ljudisolering och luftkonditionering. Enligt en femtedel 

av hälsovårdarna förekommer britser i utrustningen och förhållandena för undersökning av synen och enligt 

två tredjedelar för undersökning av hörseln. I genomsnitt hälften av hälsovårdarna uppgav att utrustningen 

för undersökning och mätning granskas och underhålls enligt rekommendationerna. 

Största delen av hälsovårdarna är nöjda med den mängd kompletterande utbildning som erbjuds och 

majoriteten deltar i kompletterande utbildning minst en gång per år. Ändå upplevde endast ungefär en 

fjärdedel av hälsovårdarna att de har tillräcklig utbildning för tidigt konstaterade och behandling av psykiska 

problem och missbruksproblem. Mindre än hälften av hälsovårdarna har möjlighet att delta i handledning. 



39

40 

Den viktigaste av studerandehälsovårdens utmaningar som lyftes fram i undersökningen var resurserna 

för servicen. Över hälften av hälsovårdarna upplevde att studerandehälsovårdens resurser är otillräckliga. 

Störst är bristen på hälsovårdare och läkar- och psykologtjänster. En annan utmaning för utvecklingen 

är att åstadkomma ett multiprofessionellt samarbete och stärka dess ställning inom studerandehälsovården. 

Elina Laitalainen, Satu Helakorpi, Antti Uutela 

Den pensionerade befolkningens hälsobeteende och hälsa, våren 2009 samt 

förändringar i dem åren 1993–2009. 

Sammandrag 

Postenkätundersökningen Den pensionerade befolkningens hälsobeteende och hälsa (EVTK) har genomförts 

vartannat år sedan år 1985. I undersökningen samlar man in uppgifter om de 65–84-åriga finländarnas 

hälsotillstånd, hälsobeteende, funktionsförmåga, användning av hjälpmedel och tjänster samt upplevelser 

av otrygghet. I denna rapport presenteras det grundläggande resultatet av undersökningen våren 

2009, och detta resultat jämförs med resultaten från tidigare år. 

För undersökningen våren 2009 valdes ett stratifierat urval av 65–84-åriga finländare ut enligt kön 

och ålder (N=2400) ur befokningsregistret. Enkätformuläret postades i april 2009. Till de personer som inte 

svarat skickades enkäten på nytt två gånger. Enkäten besvarades av 1741 personer (svarsaktivitet 73 %). 

Matvanorna har under uppföljningen kontinuerligt förändrats i en hälsosammare riktning. Användningen 

av smör har minskat betydligt och som mjölksort väljs allt oftare fettfri mjölk. Användningen av 

grönsaker samt frukt och bär har också ökat. Tobaksrökningen bland män har minskat och bland kvinnor 

har den hållits på en låg nivå. Alkoholkonsumtionen har ökat särskilt bland 65–74-åringarna, och andelen 

personer i pensionsåldern som inte alls använder alkohol har minskat på lång sikt. Andelen personer som 

motionerar minst fyra gånger per vecka har minskat. 

Pensionärernas funktionsförmåga och förmåga att klara av de vardagliga funktionerna har förbättrats 

under uppföljningen. Otrygghet upplevs främst på grund av låga pensioner, oro för att bli beroende av andras 

hjälp och försämrat minne. Den upplevda otryggheten har minskat mellan år 2003 och 2009. 

Annamari Nihtilä (red.) 

Ett nordiskt projekt om kvalitetsindikatorer för mun- och tandhälsovården 

Sammandrag 

De nordiska länderna inser behovet av kvalitetsindikatorer för tandhälsa för att man ska kunna följa upp 

tandvårdskvaliteten och jämföra prestationerna mellan de nordiska länderna. Kvalitetsindikatorerna behövs 

för att man ska kunna förbättra tandhälsovårdens kvalitet på en dokumenterad grund och för att 

ständigt nå allt högre vårdkvalitet. 

Projektet föranleddes av bristen på gemensamma kvalitetsindikatorer i Norden, även om kvalitetsarbete 

i samband med tandhälsa har utförts i respektive land. 

Av arbetsgruppens mandat framgick att projektet skulle förbereda ett förslag och ta fram gemensamma 

nordiska kvalitetsindikatorer för tandhälsovården. Arbetet skulle kopplas till OECD och föregående 

EGOHID-projekt. Arbetsgruppens mandatperiod fastställdes till tre år och projektet startade 2007. Danmark, 

Färöarna, Finland, Island, Norge och Sverige deltog i projektet. Finland fungerade som projektkoordinator. 

Projektet inleddes med en genomgång av befintliga indikatorer för tandhälsa i de nordiska länderna 

och filosofierna bakom dem. 



Indikatorerna valdes utifrån ECHI-rekommendationerna (European Community Health Indicators), 

OECD-rekommendationerna, EGOHID-arbetet (European Global Oral Health Indicators Development 

-Project) och utifrån de nordiska ländernas specifika intressen. 

Indikatorerna delas in i fyra grupper: 

1. Strukturindikatorer 

2. Processindikatorer 

3. Resultatindikatorer 

4. Potentiella kvalitetsindikatorer – indikatorer som ska tas fram. 

Arbetsgruppen enades om 4 strukturindikatorer (antal invånare per legitimerad tandvårdspersonal under 

pensionsåldern, antal invånare per yrkesaktiv tandvårdspersonal under pensionsåldern, antal tandläkare 

under pensionsåldern per tandvårdspersonal, tandvårdskostnader per invånare), 3 processindikatorer 

(andel (%) av befolkningen som har besökt tandvården inom ett år, tandborstningsfrekvens (mer än 

en gång per dag), konsumtion av sockerhaltiga läskedrycker), 5 resultatindikatorer (andel kariesfria av 

undersökta barn och ungdomar, medelvärdet för DMFT hos undersökta barn och ungdomar, SiC-index, 

andel (%) tandlösa 65–74-åringar i befolkningen, andel (%) 65–74-åringar som har minst 20 kvarvarande 

tänder i munnen) och 3 potentiella kvalitetsindikatorer (andel av befolkningen som besöker tandvården 

regelbundet, självupplevd tandhälsa (munhälsa), självupplevd tuggförmåga). Det krav som ställdes på indikatorerna 

för att de skulle tas med var att det skulle finnas data om dem i minst tre av de nordiska länderna. 

Bristen på data för några av resultatindikatorerna illustrerar svårigheten att få fram enhetliga och aktuella 

kvalitetsdata om tandhälsa i de nordiska länderna. Mycket arbete har lagts ned på att definiera indikatorerna 

och därför kan större delen insamlade data användas för jämförelser och benchmarking, men 

det krävs ändå ytterligare arbete för att utveckla relevanta kvalitetsindikatorer. Arbetsgruppen har betonat 

vikten av att alla nordiska länder arbetar för att få fram data om de överenskomna indikatorerna utifrån 

samma metoder, t.ex. identiska definitioner och jämförbara åldersgrupper. I framtiden krävs fler kvalitetsindikatorer 

för tandhälsa och arbetsgruppen var av åsikten att arbetet ska fortsätta. Det ansågs viktigt att 

ha indikatorer för följande: vårdtillgänglighet, patienttillfredsställelse, parodontitsjukdomar och deras effektiva 

behandling, implantat, omfattningen av ortodontisk behandling, resultatet av rotbehandlingar och 

förekomsten av erosion. För alla dessa områden behöver det utvecklas indikatorer. 

Niina Haake, Minna Kivipelto 

Enhetlig screening av fosteravvikelser. Utvärdering av implementeringen av stödoch 

utbildningsmaterial inom mödravården 

Sammandrag 

I denna rapport utvärderas arbetet i Finohtas nationella expertgrupp vid Stakes (numera THL), de produkter 

som arbetet gett upphov till och arbetets resultat. Expertgruppen har haft som mål att utöka kunskapen 

om screening hos gravida kvinnor och hos den personal som arbetar med screening av fosteravvikelser 

och att producera användbara redskap för information om screening. Expertgruppen har utarbetat 

(1) en handbok för gravida kvinnor och en broschyr om fortsatta undersökningar, (2) tre utbildningar 

som sammanställts i utbildningspaket för mödravårdspersonalen, (3) en handbok för mödravårdspersonalen 

om hur information ges om screening, (4) kort som beskriver riskerna och som mödravårdspersonalen 

kan använda för att åskådliggöra sannolikheter som anknyter till screening av kromosomavvikelser 

och (5) webbsidor för alla. 

Vid utvärderingen granskas (1) hurdana produkter den nationella expertgruppen har tagit fram och 

(2) hur dessa produkter har tagits i bruk inom mödravården. Beträffande implementeringen bedöms (3) 



41

42 

hur processen genomförts och (4) hur produkterna uppkommit till följd av processen. För utvärderingen 

har material samlats in genom enkäter och intervjuer, antalet sålda produkter, besökare och nedladdningar 

på webbsidorna har sammanställts och sådana undersökningar, utredningar, dokument, statistik 

och tidningsdebatter som anknyter till beskrivningen av implementeringsprocessen har granskats. Enkäten 

till dem som deltagit i utbildningen besvarades av 57 personer och enkäten till mödravårdspersonalen 

besvarades av 24 personer. I intervjuerna deltog nio av medlemmarna Finohtas nationella expertgrupp. 

Vid utvärderingen betraktas expertgruppens arbete som implementering med syftet att omvandla 

kunskap till praktik med hjälp av en utvecklingsprocess. Implementeringen har framskridit i olika takt för 

de olika produkterna och i vissa fall pågår den fortfarande. Alla produkter upplevs vara nyttiga, men utgående 

från utvärderingen är de inte alla lika kända. Mest kända och använda är produkterna avsedda för 

gravida kvinnor, dvs. handboken ”Fosterscreeningar – Guide för dem som väntar barn” och broschyren 

”Fortsatta undersökningar vid fosterscreening – Utredning vid misstanke om kromosomavvikelser och 

anatomiska avvikelser hos fostret”. Vid ungefär hälften av enheterna används den handbok som beskriver 

hur personalen kan ge information om screening av fosteravvikelser. De kort som gäl ler screening av 

kromosomavvikelser och som beskriver riskerna används fortfarande i relativt liten utsträckning. Webbsidorna 

om screening av fosteravvikelser är relativt kända. Största delen av de organisationer från vilka svar 

inkom har ordnat utbildning i anknytning till screening av fosteravvikelser. En del av dem som deltagit i 

utbildningen har ordnat fortbildning. Vid en del av utbildningarna har man använt de utbildningspaket 

som sammanställts av Finohtas nationella expertgrupp. 

Expertgruppen upplever att arbetet varit framgångsrikt, att det funnits motivation för uppgiften och 

att det funnits ett gemensamt behovsorienterat mål. Användningen av produkterna främjades genom insamling 

av användarrespons och genom marknadsföring. Kommunernas olika praxis, knappa resurser 

och avsaknad av engagemang för att förenhetliga screeningarna bromsade upp måluppfyllelsen. Expertgruppens 

kontakter med styrande och praktiska aktörer främjade måluppfyllelsen. Också expertgruppens 

breda bas och dess nätverk var till hjälp i denna uppgift. Speciellt värdefullt i expertgruppens arbete var att 

också klientperspektivet beaktades. 

För att fortsätta implementeringen som inletts på ett bra sätt behövs överenskommelse om den fortsatta 

marknadsföringen av produkterna, uppdatering av produkterna och kartläggning av utbildningsbehovet. 

Peppi Saikku, Leini Sinervo 

Etablering av hälsovårdstjänster för arbetslösa 

Sammandrag 

Välfärds- och vårdklyftan mellan olika socialgrupper har ytterligare vidgats. Undersökningar tyder på att 

arbetslöshet och försvagad hälsa förstärker varandra och bildar en ond cirkel. Hälsoproblem och bristande 

arbetskapacitet leder i många fall till utslagning från arbetsmarknaden. De arbetslösa är missgynnade 

i jämförelse med andra personer i arbetsför ålder i fråga om tillgång till hälsotjänster, eftersom de står utanför 

de för kunden avgiftsfria hälsokontroller och andra tjänster som omfattas av företagshälsovården. 

Projektet partnerskap för utveckling av långtidsarbetslösas hälsovård (PTT) var en riksomfattande 

projekthelhet som koordinerades av Institutet för hälsa och välfärd. PTT-projektet utvecklades i anknytning 

till politiska och övriga nationella program och genomförandeplaner. Under åren 2007–2010 genomfördes 

programmet i olika etapper av 24 orter och regioner. Inom olika delprojekt förbättrades verksamhetsmodeller 

som utgick från lokala förhållanden och aktörer i syfte att organisera hälsotjänster för 

svårsysselsatta personer inom ramen för sysselsättnings- och aktiveringstjänster. Målet för projekthelheten 

var att integrera hälsovårds- och hälsotjänsterna i andra processer som syftar till att upprätthålla arbetsförmågan 

och sysselsätta arbetslösa kunder och att etablera goda verksamhetsmodeller på projektorterna 

och sprida information om dem. 



Inom ramen för projektet utfördes olika slag av arbete för att integrera och sprida modellerna bland 

annat genom att påverka myndigheter, politiskt beslutsfattande och strategiskt arbete på regional och kommunal 

nivå. Arbetet omfattade utbyte och spridning av information med hjälp av nätverksdagar, kamratstöd 

och utbildningsdagar för kamratstöd. Inom projektet anordnades en serie regionala seminarier med 

täckning över hela landet. Rekommendationer och handböcker publicerades, en praktisk beskrivning av 

god praxis och enhetliga blanketter utarbetades för handledning av verksamheten och tillsammans med 

yrkeshögskolorna förbereddes ett webbstudiematerial som hänför sig till hälsovård för arbertslösa. 

De delprojekt som medverkade i uppföljningsstudien omfattade sammanlagt cirka 6 000 kunder av 

vilka 4 200 genomgick en hälsokontroll. Majoriteten av kunderna inom projektet bestod av män. Åren 

2009 och 2010 var kundernas ålder 42 år i genomsnitt. Omkring hälften av kunderna hade varit högst två 

år och hälften över två år utan anställning. Hos 75 procent av dem som genomgått hälsokontrollen konstaterades 

eller hade redan tidigare konstaterats någon riskfaktor ur ett folkhälsoperspektiv. Drygt 60 procent 

av kunderna dirigerades från projektet vidare till andra tjänster hos hälsocentralen. Omkring 40 procent 

av kunderna remitterades till läkare vid hälsocentralen. Hos omkring hälften av dem som genomgick hälsokontrollen 

kunde enligt hälsovårdaren konstateras nedsatt arbetsförmåga. Som arbetsdugliga bedömdes 

53 procent av kunderna, kapacitet för deltidsarbete eller begränsad arbetsförmåga konstaterades hos 

40 procent och arbetsoförmögenhet hos 7 procent. 

På lokal och regional nivå utföll införandet av hälsokontroller och hälsotjänster för arbetslösa inom 

ramen för PTT-delprojektets samt samarbetsmodellerna synnerligen väl. På en del orter kan verksamhetsmodellen 

redan betraktas som vedertagen praxis, På de flesta delprojektorter har ett positivt beslut redan 

fattats om att genomföra hälsokontroller och att ta en överenskommen verksamhetsmodell i bruk. Enligt 

riksomfattande enkäter har antalet genomförda hälsokontroller och hälsotjänster för arbetslösa ökat i 

kommunerna under de senaste åren. Av de kommuner och samkommuner som besvarade enkäten uppgav 

85 procent att de har genomfört åtgärder som hänför sig till förbättring av hälsotjänster för arbetslösa 

och över hälften av kommunerna hade genomfört hälsokontroller av arbetslösa under år 2009. 

Viktiga faktorer för en lyckad etablering av tjänsterna var att få ledningen för hälsovården att engagera 

sig, handledning för chefer och medarbetare och stöd från deras sida samt att engagera ett samarbetsnätverk 

som omfattar ett flertal sektorer. Att upprätthålla arbetssättet fordrar kontinuerlig förmedling av 

information till kunder och myndigheter samt aktiv medverkan och arbete för att påverka kommunernas 

ledande tjänstemän och politiska ledning. Att få olika aktörer att engagera sig kräver gemensamma överläggningar 

och överenskommelser om arbetssätt och ansvarsfördelning. 

Hälsotjänster för arbetslösa förutsätter samarbete, administration och åtgärder som överskrider sektorgränserna. 

Hälsokontroller och hälsotjänster för arbetslösa utgör i administrativt avseende en verksamhet 

för primärvården, men tjänsten kan i praktiken genomföras på olika verksamhetsställen. PTTprojektet 

har gett information om hurdana fördelar och utmaningar som hänför sig till etableringen av 

verksamheten och vad som särskilt bör beaktas i syfte att utveckla och etablera verksamheten. I rapporten 

ges rekommendationer och förslag till statsförvaltningens aktörer om åtgärder för att införa hälsokontroller 

och hälsosamtal som främjar de arbetslösas hälsa och arbetsförmåga samt hälsotjänster för arbetslösa. 

Satu Helakorpi, Tuuli Pajunen, Piia Jallinoja, Suvi Virtanen, Antti Uutela 

Den finländska vuxenbefolkningens hälsobeteende och hälsa, våren 2010 

Sammandrag 

Postenkätundersökningen ”Den finländska vuxenbefolkningens hälsobeteende och hälsa” (AVTK) har genomförts 

årligen sedan 1978. I denna rapport presenteras resultatet från undersökningen våren 2010. 

Målet är bland annat att kartlägga det nuvarande hälsobeteendet hos personer i arbetsför ålder och förändringarna 

på lång och på kort sikt. De viktigaste delområdena inom hälsobeteendet är tobaksrökning, 

matvanor, alkoholkonsumtion och motion. 



43

44 

Ett nationellt representativt sampel på 5 000 finska medborgare i åldern 15–64 år valdes ut ur befolkningsregistret 

genom slumpmässigt urval för undersökningen år 2010. Enkätblanketten postades i april 

2010. Till personer som inte hade svarat skickades enkäten på nytt tre gånger. Enkäten besvarades av 2 826 

personer (svarsprocenten var 57). 

Totalt 23 procent av de män som besvarade enkäten år 2010 rökte dagligen, och motsvarande andel 

av kvinnorna utgjorde 16 procent. På lång sikt har männens tobaksrökning minskat i Finland. Kvinnornas 

tobaksrökning låg länge på samma nivå som i mitten av 1980-talet, men började minska under senare delen 

av 2000-talet. År 2010 uppgav 32 procent av männen och 50 procent av kvinnorna att de åt färska grönsaker 

dagligen. Av männen drack 37 procent fettfri mjölk, och motsvarande andel bland kvinnorna var 47 

procent. På lång sikt har de matvanor som mäts i undersökningen förändrats så att de i allt högre grad följer 

näringsrekommendationerna. År 2010 låg alkoholkonsumtionen på samma nivå som år 2009. År 2010 

uppgav 53 procent av männen och 55 procent av kvinnorna att de motionerade åtminstone en halvtimme 

minst tre gånger per vecka under sin fritid. 

De regionala skillnaderna i den dagliga tobaksrökningen har minskat betydligt. De regionala skillnaderna 

i matvanorna har minskat och delvis försvunnit. Beträffande alkoholkonsumtionen är de regionala 

skillnaderna fortfarande tydliga. Mest alkohol konsumeras i Nyland. I Nyland förekommer övervikt mer 

sällan än i de övriga regionerna. Motion på fritiden har ökat i alla regioner. 

Arbetsgrupp för bekämpning av sjukdomar orsakade av papillomvirus 

Utredning av en arbetsgrupp som tillsatts av Institutet för hälsa och välfärd 

Sammandrag 

Arbetsgruppens uppgift 

THL (f.d. Folkhälsoinstitutet) tillsatte våren 2008 en arbetsgrupp för att kartlägga sjukdomsbördan till 

följd av humant papillomvirus (HPV) i Finland och för att lägga fram ett förslag till bästa möjliga åtgärder 

för att ytterligare minska livmoderhalscancer och den övriga sjukdomsbördan som orsakas av HPV. 

Arbetsgruppen förväntades i sitt förslag ta ställning framför allt till vilken metod för screening av livmoderhalscancer 

som är den mest effektiva och till frågan om att införa HPV-vaccin i det nationella vaccinationsprogrammet. 

Utöver sjukdomsbördan av HPV och den organiserade screeningen bedömde arbetsgruppen också 

omfattningen av den cellprovtagning som sker utanför screeningprogrammet. Dessutom sammanställde 

arbetsgruppen information om effekten och säkerheten hos tillgängliga vaccinpreparat och genomförde 

en kostnadseffektivitetsanalys. 

Sjukdomsbördan 

Det finns mer än hundra papillomvirustyper, varav 14 är så kallade högrisktyper som orsakar livmoderhalscancer. 

HPV-infektion är mycket vanligt och smittar huvudsakligen vid sexuell kontakt. Ungefär en 

fjärdedel av alla unga kvinnor i åldern omkring 20 år bär på en högrisktyp av HPV. Största delen av HP- 

Vinfektionerna går över av sig själv inom ett par år efter smittan. Ibland dröjer dock HPV-infektionen och 

blir ett förstadium till cancer eller cancer. Det tar i allmänhet minst sju år innan cancer utvecklas från det 

att HPV-infektionen konstaterats, ofta även längre. 

I Finland konstateras årligen ungefär 150 fall av cancer i livmoderhalsen, varav cirka en tredjedel 

har dödlig utgång. Vid screening av livmoderhalscancer görs cellprovtagningar och ytterligare histologiska 

undersökningar för att hitta förstadier till cancer som håller på att utvecklas. Förstadier som betraktas 

vara medelsvåra eller svårare än det behandlas kirurgiskt. I Finland genomförs något mindre än 500 000 

cell provtagningar årligen som screening, och av dessa görs omkring två tredjedelar utanför det organiserade 

screeningprogrammet. Årligen hittas cirka 2 800 förstadier, varav omkring 2 000 är åtminstone medelsvåra. 

Genom screening förhindras uppskattningsvis cirka 80 procent av fallen med livmoderhalscancer. 



Hälsooch sjukvårdens kostnader för livmoderhalscancer och dess förstadier uppgår för närvarande till 9,3 

miljoner euro per år. 

Också en del av fallen med cancer i bland annat tonsiller, penis, anus och vulva orsakas av HPV. Dessa 

cancerformer är ovanligare än livmoderhalscancer och ingår inte den screening som görs i Finland. Arbetsgruppen 

gjorde en grov bedömning av sjukdomsbördan av dessa former av cancer. Utöver cancer orsakar 

HPV årligen också mer än 6 000 fall av kondylom i Finland. 

Vaccin 

För närvarande finns det två HPV-vaccinpreparat som skyddar mot HPV-infektion och sådana förstadier 

till cancer och sådan cancer som utvecklas till följd av en HPV-infektion. Det vetenskapliga beviset för vaccinets 

effekt mot cancer är tills vidare ett indirekt bevis som påvisats mot HPV-infektion och förstadier till 

cancer. Bägge vaccinen skyddar mot de två allvarligaste typerna av HPV (16, 18) som orsakar cancer. Bägge 

vaccinen har en nästan 100-procentig skyddseffekt mot de medelsvåra eller ännu svårare förstadier som 

dessa HPV-typer orsakar. Det ena vaccinet skyddar dessutom mot två av de vanligaste HPV-typerna (6, 

11) som orsakar kondylom. Bägge vaccinen skyddar också i viss mån mot infektioner av andra HPV-typer, 

det ena vaccinet i något större utsträckning. 

För närvarande finns det två preparat på marknaden, och dessa har använts i så stor omfattning att 

det finns tillräckligt med kunskap om säkerheten för att rekommendationer ska kunna utfärdas. Utgående 

från rapporterade HPV-vaccinstudier finns det ingen anledning att misstänka att vaccinationerna har 

några sär skilda betydande immunologiska biverkningar. Hittills kan man ändå inte helt utesluta risken för 

mycket sällsynta autoimmuna sjukdomar, även om de bägge preparaten redan använts för vaccination av 

flera miljoner människor, det ena preparatet på rentav tiotals miljoner människor. 

Slutsatser och rekommendationer 

Screening av ovaccinerade 

Utgående från ett omfattande utredningsarbete och en matematisk modell konstaterade arbetsgruppen 

att det är möjligt att förhindra fler fall av livmoderhalscancer med mindre biverkningar och till väsentligt 

lägre kostnader i förhållande till nuvarande praxis genom att minska den cellprovtagning som sker utanför 

den organiserade screeningen och genom att optimera screeningprogrammet. Detta är möjligt genom 

minskad överprovtagning och överbehandling av unga kvinnor, genom fortsatt screening av HPV-positiva 

kvinnor över den nuvarande screeningåldern och genom utveckling av screeningen på ett kontrollerat 

och planenligt sätt med hjälp av HPV-testning. 

Arbetsgruppen rekommenderar att den organiserade screeningen inleds vid 25 års ålder och fortsätter 

ända fram till 65 års ålder, på så sätt att ett test som påvisar HPV-virus används som primärt screeningtest 

från och med 35 års ålder. Om testresultatet är positivt vid 65 års ålder, bör screeningen fortsätta fram 

till 85 års ålder eller tills HPV-testet vid följande screeningomgång är negativt. 

Utöver den organiserade screeningen görs för närvarande överflödiga screeningtest bland annat inom 

privata sektorn och primärvården. Kostnaderna för dessa överflödiga screeningtest är ungefär tre gånger 

större än kostnaderna för den organiserade screeningen. Cellprovtagningar som görs på alltför unga kvinnor 

utanför screeningprogrammet leder också lätt till onödig behandling, eftersom största delen av förändringarna 

går över utan behandling. Arbetsgruppen föreslår därför praktiska åtgärder för att minska 

den stora mängden cellprovtagningar, bland annat att primärvården ges anvisningar och att sjukförsäkringsersättning 

för opportunistisk cellprovtagning slopas. 

Vaccinering av flickor 

HPV-vaccinationer ger betydande hälsofördelar. Kostnadseffektivitetsanalysen visar att ett vaccinationsprogram 

för unga flickor i 12 års ålder på lång sikt är kostnadseffektivt med tanke på livmoderhalscancer 

och kondylom, och kan beroende på hur dyrt vaccinet är också leda till kostnadsbesparingar inom hälso- 

och sjukvården. Vaccinationerna kommer sannolikt att kosta omkring tre miljoner euro per år. Effekterna 

av vaccinationsprogrammet börjar enligt modellen synas inom knappt 10 år i de vaccinerade åldersklas- 



45

46 

serna. Arbetsgruppen rekommenderar att HPV-vaccinet inkluderas i vaccinationsprogrammet för flickor 

i åldern 11–12 år. Dessutom rekommenderar arbetsgruppen att ett så kallat catch-up-program för flickor i 

de högre årskurserna inom den grundläggande utbildningen tillämpas i det inledande skedet, dvs. att vaccin 

under vaccinprogrammets första år också ska erbjudas till flickor i åldern 13–15 år. 

Screening av vaccinerade 

Screening av livmoderhalscancer bör ske också i vaccinerade åldersklasser, eftersom vaccinet inte skyddar 

mot cancer orsakad av alla HPV-typer. Screeningen av vaccinerade åldersklasser ska ytterligare optimeras. 

I förhållande till de fördelar som nås är det mycket dyrt att fortsätta omfattande cellprovtagning utanför 

den nuvarande organiserade screeningen bland den vaccinerade befolkningen. 

Vaccinering av pojkar 

Vaccinering av pojkar förefaller vara kostnadseffektivt när man i analysen beaktar övriga former av cancer 

orsakade av HPV. Arbetsgruppen rekommenderar tills vidare ändå inte att pojkar vaccineras. Under 

de närmaste åren bör situationen bedömas på nytt, eftersom HPV också orsakar bland annat cancer i penis, 

tonsiller och anus bland pojkar. Det behövs mer kunskap om HPV:s andel i dessa cancerformer och 

vaccinets skyddseffekt mot dessa, och sådan kunskap kommer sannolikt att fås under de närmaste åren. 

Salha Ibrahem 

Stafylokockernas meticillinresistens: horisontell överföring av ett mobilt genetiskt 

element (SCCmec) mellan stafylokockarter 

Sammandrag 

Infektionssjukdomar är den ledande dödsorsaken i världen idag fastän antibiotikan har uppfunnits. Stafylokocker 

orsakar flera slag av infektioner med varierande gravhet men bakterierna kan också förekomma 

fredligt på flera ställen av människokroppen. Oftast koloniserar Staphylococcus aureus näsans slemhinnor, 

något som anses vara en riskfaktor för spridning av bakterien. 

S. aureus anses vara den viktigaste av arterna i Staphylococcus-släktet. Bakterien utgör en utmaning 

för läkarvetenskapen, speciellt som antalet meticillinresistenta S. aureus-stammar (MRSA) som påträffas 

på sjukhus och inom den öppna vården har ökat kraftigt i Finland och världen över. Också största delen 

av de koagulasnegativa stafylokockerna (KNS) från kliniska fynd är motståndskraftiga mot meticillin. 

Meticillinresistensen hos S. aureus orsakas av mecA-genen som kodar för det extra penicillinbindande 

proteinet (PBP) 2a. mecA-genen finns i resistenskassetten staphylococcal chromosome cassette mec 

(SCCmec) som är ett mobilt genetiskt område i bakteriekromosomen. SCCmec består av två genkomplex: 

mec-komplexet där mecA-genen sitter och ccr-komplexet med rekombinasgenerna cassette chromosome 

recombinase (ccr). SCCmec består utöver ccr- och mec-komplexen av så kallade ”junkyard” eller J-regioner. 

För tillfället har åtta SCCmec-typer (SCCmec I-SCCmec VIII) och ett antal varianter av dessa beskrivits. 

SCCmec är ett förvärvat område i S. aureus. De senaste årens forskning tyder på att KNS fungerar 

som reservoar för gener som ger bakterierna motståndskraft mot antibiotika. SCCmec har påträffats endast 

hos stafylokocker. 

Målet för det här forskningsprojektet var att undersöka den horisontella genöverföringen av SCCmec 

mellan S. aureus och KNS. Ett specifikt mål var att undersöka om vissa meticillinkänsliga S. aureus-stammar 

(MSSA) är mer benägna att ta upp SCCmec än andra. Metoden som användes gick ut på att jämföra 

genotyperna hos kliniska MSSA-isolat från Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt år 2001 med genotyperna 

hos de epidemiska MRSA-stammar (EMRSA) som påträffats i Finland under åren 1992-2004. Majoriteten 

av de kliniska MSSAstammarna var besläktade med EMRSA-stammarna. Observationen tyder 

på att det i Finland förekommit horisontell genöverföring där SCCmec har flyttats över från en eller flera 

okända donatorer till flera MSSA-genotyper. 



Även de molekylära karaktärsdragen hos en del av de kliniska meticillinresistenta S. epidermidis-bakterierna 

(MRSE) som påträffats på finländska sjukhus mellan år 1990 och 1998 undersöktes. Isolatens genetiska 

likhet kunde jämföras både inom gruppen och med internationellt kända genotyper av MRSE och 

gemensamma egenskaper hos SCCmec-kassetterna i MRSE och MRSA kunde påvisas. De kliniska MRSEstammarna 

var genetiskt besläktade sinsemellan. Elva av PFGE-typerna kunde anknytas till sekvenstyp 

ST2, en genotyp som har påträffats runt om i världen. En av MRSE-stammarna bar sannolikt på två SCCmec-typer, 

typerna III och IV. Båda SCCmec-typerna fanns också bland MRSA-stammarna. 

I en inrättning för långtidsvård i norra Finland bröt år 2003 en MRSA-epidemi ut som förorsakades 

av en MRSA-stam med en SCCmec-kassett av typen V. Sex månader efter utbrottet undersöktes SCCmeckassetterna 

hos de meticillinresistenta stafylokocker som påträffades i prov från klienternas näshålor. En 

stor del av klienterna var MR-KNS-bärare och mångfalden av SCCmec-typer var mycket stor. MRSE var 

den mest utbredda av KNS-arterna. Horisontell överföring av SCCmec kan ha förekommit eftersom samma 

person bar på både MRSA- och MRSE-isolat med SCCmec av typen V. 

Även SCCmec-kassetten hos kliniska S. sciuri-isolat undersöktes. Analysen visade att vissa delar av 

SCCmec-kassetten påträffades i S. sciuri och att plsgenen var allmän. Denna observation stöder hypotesen 

att stafylokockarterna utbyter genetiskt material sinsemellan. 

För att förstå uppkomsten av meticillinresistenta stafylokocker och för att utveckla lämpliga kontrollåtgärder 

är det nödvändigt att undersöka stafylokockernas epidemiologi. Att granska SCCmec är ytterst 

viktigt för att förstå hur MRSA uppkommer från KNS, eftersom forskningen tyder på att MR-KNS-populationen 

fungerar som den genpool ur vilken ständigt nya SCCmec-typer bildas för att sedan möjligen 

överföras till S. aureus. 

Samuli Saarni 

Information om effektiviteten inom hälsovården. Etisk analys 

Sammandrag 

Etiskt svåra beslut inom hälso- och sjukvården rättfärdigas allt oftare genom hänvisningar till effektiviteten. 

Denna undersökning analyserar tänkesätt som betonar effektivitet ur tre perspektiv för tillämpad etik: 

begreppsanalys, empirisk forskning och normativ etik. I begreppsanalysen klarläggs vikten av etiska frågor 

i förhållande till empirisk kunskap i situationer där effektivitet prioriteras inom hälso- och sjukvården. 

Den empiriska delen undersöker huruvida finländska läkare upplever etiska problem i anslutning till effektiv 

vård. I den normativa delen presenteras en modell där etiska frågor kan beaktas vid utvärderingen 

av metoder inom hälso- och sjukvården. 

Information om effektiviteten behövs för beslutsfattandet inom hälso- och sjukvården också av etiska 

orsaker, men effektivitet räcker inte ensamt som grund för vårdbeslut. För det första måste ett stort antal 

etiska frågor avgöras när information om effektiviteten tas fram: vad anses vara ett tillräckligt bevis på 

effektivitet, vilka problem, mål och vårdresultat är värdefulla och hur samordnas rättvisa och maximering 

av effektiviteten? När information om effektiviteten utnyttjas måste man avgöra många etiska frågor som 

anknyter till kultur- och organisationsmiljön. Idealfallet är att patienter och demokratiskt valda politiker 

avgör många av de etiska frågorna. I praktiken är det orealistiskt. Detta framhäver att transparens behövs 

och att frågor om värderingar måste beaktas vid insamlingen av information om effektiviteten och besluten 

om att tillämpa sådan information. 

Undersökningen visar att etiska problem inom den finländska hälso- och sjukvården oftast förekommer 

i situationer där man inte lyckas avgränsa vården: läkaren anser att patienten vårdas antingen för 

mycket eller för lite. Bakom övervård ligger sannolikt patienternas och de anhörigas krav, medan undervård 

sannolikt beror på otillräckliga resurser. Resultatet kan tolkas så att det finns ett problem i det nuvarande 

beslutsfattandet inom hälso- och sjukvården: patienterna, läkarna och de som finansierar systemet 

har inte överensstämmande uppfattningar om vårdbehovet. Informationen om effektiviteten skulle såle- 



47

48 

des kunna användas för att minska både övervård och undervård; å ena sidan för den uttalade regleringen 

av hälso- och sjukvården, å andra sidan för att garantera patienterna tillräcklig vård. 

I undersökningen presenteras en modell (s.k. kärnmodellen EUnetHTA) där behandlingen av etiska 

frågor kan integreras som en del av processen där information om effektiviteten tas fram. Modellen konkretiserar 

de etiska frågor som ska beaktas vid insamlingen och tillämpningen av information om effektiviteten. 

Modellen innehåller flera av etikens metoder som kan användas för att analysera etiska frågor och 

ger anvisningar för processen med den etiska analysen. Samtidigt visar modellen i praktiken varför informationen 

om effektiviteten inte kan erbjuda ett vetenskapligt och politiskt neutralt sätt att avgöra prioriteringarna 

inom hälso- och sjukvården. Med stöd av vetenskaplig kunskap främjar modellen insikt om etiska 

frågor inom hälso- och sjukvården och transparens i detta arbete. 

Mikael Holma 

Långtidsprognosen av DSM-IV svår depression inom psykiatrisk vård 

Sammandrag 

Denna studie är en del av ”Vanda Depressionsprojekt” (VDS), genomfört i samarbete med Institutet för 

Hälsa och Välfärd (THL), avdelningen för psykisk hälsa och missbrukarvård (före detta Folkhälsoinsitutets 

avdelning för mental hälsa och alkoholforskning) och Helsingfors Universitets Centralsjukhus (HUCS), 

Psykiatriska kliniken, Peijas sjukhus, Vanda. VDS är en progressiv och naturalistisk kohortstudie med 269 

öppenvårds- och sjukhusvårdspatienter insjuknade i ny DSM-IV svår depressiv störning. Studien inleddes 

med screening av 806 vuxna patienter (i åldern 20-59) för symptom på depression från och med 1.2.1997, 

de 542 patienter som gav sitt medgivande intervjuades med en semistrukturell diagnostisk metod (SCAN, 

version 2.0). På basen av intervjuerna, blev 269 diagnostiserade med DSM-IV svår depressiv störning och 

inkluderades i studien, och intervjuades vidare med semistrukturella metoder för tilläggsdiagnoser. Uteslutningsdiagnoser 

bestod av DSM-IV bipolär störning typ I och II, schizoaffektiv störning, schizofreni 

eller annan psykos, samt affektiva störningar inducerade av någon organisk sjukdom eller av rusmedel. 

Sjukdomsförlopp med en svår depressiv episod och komorbida tilläggsstörningar undersöktes med 

hjälp av upprepade semistrukturella intervjuer 6 månader, 18 månader och 5 år efter det studiens inletts. 

Den första depressiva episodens (index episod) varaktighet och datering av återfall och relapser undersöktes 

prognostiskt med hjälp av en grafisk livslinje, som byggde på DSM-IV definitioner. Tiden efter början 

av studien indelades i tre perioder: (1) fullständig remission (inga symtom på svår depressiv störning), 

(2) partiell remission (1-4/9 symtom), (3) svår depressiv episod (≥5/9 symtom). Förutom symtom, värderingar 

och besök på mottagningarna, antecknades på livslinjen tidpunkter för förändrat psykopatologiskt 

tillstånd med hjälp av betydelsefulla livshändelser och därtill information om medicinering, psykosocial 

behandling, sjukledigheter, beviljade invaliditetspensioner, självmordsförsök och eventuella förändringar 

i diagnos. 

Fem-års uppföljningsintervjuer ägde rum 12.4.2002−27.4.2004 i Vanda psykiatriska polikliniker och 

psykiatriska polikliniken vid Helsingfors Universitets centralsjukhus; 182 patienter (67.7%) deltog i intervjuerna. 

Vid tiden för intervjun, var hälften av patienterna (50%) i fullständig remission, nästan en fjärdedel 

(24%) led av aktuell svår depression och resten (26%) var i partiell remission. Av patienterna hade i 

genomsnitt hälften (49%) tillbringat av tiden utan symtom på depression, en femtedel (20%) svårt deprimerade 

och en tredjedel (31%) i partiell remission. Dessutom hade en sjundedel (15%) av patienterna försökt 

begå självmord minst en gång, och 29 (12%) hade insjuknat i bipolär störning. Nästan alla patienter 

(99%) hade tillfrisknat åtminstone delvis från den första depressiva episoden och majoriteten (88%) hade 

uppnått fullständig remission under en median tid på 11 månader. De flesta, nästan tre fjärdedelar (71%) 

insjuknade på nytt i svår depression under uppföljningstiden efter en median tid på 21 månader efter slutet 

på indexepisoden. Svårighetsgraden av en depression förutspådde betydligt depressiva återfall och antalet 

cykler av återfall samt förlängde tiden spenderad deprimerad. Kända prognostiska faktorer, såsom 



varaktigheten av en depression och samtidig dystymi, samt social fobi och cluster C personlighetsstörning 

försämrade prognosen. 

Förekomsten av självmordsförsök varierade avsevärt beroende på det depressiva tillståndet och var 

nästan 21-faldig under svåra depressiva episoder, och fyrfaldig under perioder av partiell remission jämfört 

med perioder av fullständig remission. Även om tidigare självmordsförsök och som lågt uppfattat socialt 

stöd också ökade risken, var tiden spenderad i svår depression den viktigaste riskfaktorn. 

Drygt en tiondedel (12%) av patienterna insjuknade under uppföljningstiden i bipolär störning 

(främst typ II), vilket är en något högre andel jämfört med tidigare studier. Insjuknande i typ I bipolär störning 

skedde i början av uppföljningstiden och i typ II bipolär störning jämnt distribuerad under den tiden. 

Förutom tidigare kända riskfaktorer förutspåddes diagnosförändringen av depressionens svårighetsgrad, 

samtidig social fobi, obsessiv-kompulsiv störning och symtom på cluster B personlighetsstörning. 

Majoriteten av uppföljda patienter hade en släkthistoria av inte bara affektiva störningar (61%), utan 

även av andra allvarliga psykiska störningar (sammanlagt 75%). En sådan släkthistoria var förknippad 

med sämre prognos med ökad risk för självmordsförsök, kroniskt sjukdomsförlopp och samtida personlighetsstörningar. 

Hos kvinnor var en släkthistoria av affektiva störningar förknippad med rådande neuroticism 

och hos män var en släkthistoria av alkoholism förknippad med alkoholberoende hos forskningspatienter. 

Allt som allt var långtidsprognosen för en svår depressiv störning på basen av denna studie med mest 

öppenvårdspatienter inom modern psykiatrisk vård mera varierad än den i tidigare, vanligen äldre studier 

utförda i Universitetskliniker och med sjukhuspatienter. Återfallsrisken för svår depression var stor även 

i denna studie, men nya episoder verkade vara kortare och sjukdomsförloppet vid en depression var mindre 

kroniskt. 

Merit Melin 

Virulensfaktorernas inverkan på förmågan hos Streptococcus pneumonia att skydda 

sig mot komplementet 

Sammandrag 

Streptococcus pneumoniae (pneumokock) är en bakterie som trivs i människans nässvalgrum. Pneumokocken 

orsakar kliniska symptom bara hos en liten del av dess bärare, men pneumokockens prevalens i 

människopopulationen är så hög att den ger upphov till en tung sjukdomsbörda. Globalt sett är S. pneumoniae 

den viktigaste bakteriella orsaken till blodförgiftning och lung- och hjärnhinneinflammation. Varje 

år avlider över 1 miljon barn till följd av pneumokocksjukdomar. Vid invasiv sjukdom sprids bakterien via 

blodcirkulationen till normalt sterila vävnader. Risken för att bärare av pneumokocker insjuknar beror på 

egenskaper i såväl bakteriestammen som i värdens immunförsvar. Polysackaridkapseln som omger bakterien 

är en av de viktigaste faktorerna som påverkar pneumokockens förmåga att orsaka sjukdom. Kapseln 

skyddar pneumokocken mot fagocytos och kan hjälpa den att fästa sig på slemhinnan. S. pneumoniae som 

art omfattar över 90 olika kapselserotyper, men alla är inte lika vanliga som sjukdomsalstrare. “Invasiva” 

serotyper förekommer sällan hos bärare, men de ger relativt ofta upphov till allvarliga sjukdomar. Serotyper 

som symptomfritt finns hos bäraren kan orsaka sjukdom hos patienter med nedsatt immunförsvar. 

Komplementsystemet består av en grupp proteiner som uppträder i blodet och på cellytor. Det har en 

central roll i försvaret mot sjukdomsalstrarna. Leukocyter, som uttrycker vissa receptorer på sin yta, känner 

igen och sväljer pneumokockceller belagda med komplementproteiner och på det sättet förhindrar de 

att bakterien sprids i kroppen. Pneumokockernas förmåga att skydda sig mot det medfödda immunförsvaret 

är avgörande för deras förmåga att orsaka sjukdom. Kapselserotypen, virulensproteiner och stammens 

genotyp, dvs. den unika kombinationen av gener, påverkar pneumokockens förmåga att motstå komplementet 

och orsaka sjukdom. Vaccination stimulerar kroppen att producera antikroppar som främjar deposition 

av komplement och fagocytos. Pneumokockvaccinet som inkluderades i det nationella vaccina- 



49

50 

tionsprogrammet år 2010 omfattar de vanligaste serotyperna som orsakar allvarliga sjukdomar. Kliniska 

undersökningar visar att vaccinets skydd mot mellanöreinflammation och möjligtvis också mot invasiv 

sjukdom beror på serotypen, av hittills okända orsaker. 

Syftet med denna doktorsavhandling är att bedöma virulensproteinernas och kapselns betydelse för 

pneumokockens förmåga att skydda sig mot komplementet och fagocytos. Den centrala frågan är att utreda 

om skillnaderna mellan serotypernas förmåga att orsaka sjukdomar är en följd av att de har olika motståndskraft 

mot komplementet. Det är möjligt att olika virulensfaktorers relevans för pneumokockens förmåga 

att orsaka sjukdomar också beror på bakteriestammens genotyp. I tidigare forskning har kapselns 

och virulensproteinernas inverkan på pneumokockens resistens mot komplementet bedömts genom jämförelse 

av endast en eller några bakteriestammar. I denna undersökning görs en jämförelse mellan flera 

genotypiskt olika bakteriestammar för att utreda hur pneumokockens virulensfaktorer inverkar på bakteriens 

resistens mot komplementet. 

Pneumokockens förmåga att förhindra att komplementproteinet C3 samlas på bakteriens yta beror 

enligt undersökningen både på kapselserotypen och på bakteriestammens genotyp. Resultatet visar att 

vissa av pneumokockens ytproteiner (histidine triad, Pht) påverkar motståndskraften mot komplementet, 

men deras påverkan beror på bakteriens genotyp. Enligt resultatet är kapselserotypen den viktigaste faktorn 

som påverkar resistensen mot komplementet; den har en större inverkan än bakteriestammens genotyp. 

I fråga om serotyper som är resistenta mot komplementet krävdes det en högre halt av antikroppar 

mot kapselpolysackarider för fagocytos. Dessa observationer tyder på att invasiva serotyper har anpassat 

sig bättre än opportunistiska serotyper för att motstå immunförsvarets mekanismer som kontrollerar invasiva 

infektioner. Skillnaderna mellan olika serotyper beträffande sensitiviteten till komplementet och fagocytosen 

borde beaktas vid bedömningen av vaccinernas effektivitet och utarbetandet av anvisningar om 

serologiska korrelat. Enligt resultatet av denna doktorsavhandling bör vaccin producera en högre halt av 

antikroppar eller kvalitativt effektivare antikroppar. 

Ulla-Maija Nakari 

Identifiering och epidemiologisk typning av campylobacterstammar isolerade från 

patienter 

Sammandrag 

Campylobacter är den vanligaste orsaken till bakteriell tarminfektion. Årligen rapporteras 3 000–4 000 fall 

till det riksomfattande registret över smittsamma sjukdomar i Finland. Den oftast isolerade arten är C. jejuni, 

men även C. coli rapporteras i viss utsträckning. Artidentifieringen förbättrades genom kombination 

av typningsmetoder gällande dels bakteriens egenskaper (fenotyp), dels dess arvsmassa (genotyp). Ge nom 

standardisering av mängden celler i suspensionen för hippurattest möjliggjordes pålitlig identifiering av 

de hippuratpositiva stammarna som C. jejuni. Vid PCR-bestämningen av artspecifika gener identifierades 

cirka 30 % av de hippuratnegativa stammarna som C. jejuni. På grund av det negativa hippuratresultatet 

hade dessa klassificerats som C. coli på laboratoriet för klinisk mikrobiologi. 

I arbetet undersöktes lämpligheten hos tre typningsmetoder för epidemiologisk uppföljning av C. 

jejuni-stammar. Metoderna var serotypning, PCR-RFLP-analys och pulsfältselektrofores (PFGE). Serotypningens 

diskriminationsförmåga reduce-rades av den stora andelen otypningsbara stammar. PCR- 

RFLP-analysen hade hög diskriminationsförmåga ifråga om både de stammar som kunde och inte kunde 

identifieras genom serotypning. Korrelationen mellan serotyperna och RFLP-typerna var dock inte tillräckligt 

god för att möjliggöra användning av PCR-RFLP-metoden för serotypning på molekylär nivå av 

stammar som inte kan bestämmas genom serotypning. PFGE hade god diskriminationsförmåga. Med enzymet 

KpnI uppnåddes nästan samma diskrimination som med enzymerna SmaI och KpnI tillsammans. 

Campylobacterinfektionernas typiska årstidsfördelning, det vill säga ett stort antal infektioner sommartid 

och ett litet antal under vintern, berodde huvudsakligen på variationer i antalet inhemska infektio- 



ner. Av C. jejuni -stammarna var 41 % av inhemskt ursprung medan motsvarande andel av C. coli -stammarna 

endast var 17 %. Serotyperna Pen 12, Pen 6,7 och Pen 27 var statistiskt signifikant bundna till 

inhemska infektioner, medan serotyperna Pen 1,44, Pen 3 och Pen 37 förekom vid infektioner som patienterna 

ådragit sig vid utlandsresor. Serotyperna Pen 2 och Pen 4-komplexet var vanliga vid infektioner 

av både inhemskt och utländskt ursprung. Serotypen Pen 2 var ovanligare hos personer över 60 år än hos 

yngre patienter och vanligare i västra Finland än i övriga delar av landet. Serotypen var därtill vanligare än 

de övriga serotyperna under vintern. Eftersom Pen 2 är den vanligaste serotypen hos finländsk nötboskap 

kan nötdjuren utgöra en smittkälla. 

PFGE-genotypen hos bakteriestammar som isolerats från patienter under sommaren 2003 jämfördes 

med genotypen hos stammar som isolerats från höns under samma period och hos stammar som isolerats 

från nötdjur under hela året. Förekomsten av samma genotyper kan innebära att 31 % av de humana 

infektionerna var hönsrelaterade och 19 % relaterade till nötdjur. 69 % av stammarna från patienter med 

inhemsk infektion utgjordes av sådana SmaI-PFGE-typer som uppträdde under både det första och det 

tredje insamlingsåret. 45 % av de inhemska stammarna utgjordes av fyra SmaI-typer. Vid typning av dessa 

stammar med enzymet KpnI identifierades sex SmaI/KpnI-typer som var vanliga under vartdera insamlingsåret. 

Dessa genotyper uppträdde endast sporadiskt i de utländska stammarna, vilket innebär att de är 

inhemska genotyper förbundna med serotyperna Pen 2, Pen 12, Pen 27, Pen 4-complex, Pen 41 och Pen 

57. Samma PFGE-typer uppträdde även hos höns. Två av genotyperna (S7/K1 och S64/K19) korrelerade 

tidsmässigt med de humana infektionerna år 2003. Fem av genotyperna (S5/K27, S7/K1, S7/K2, S7/K5 och 

S64/K19) uppträdde hos nötdjur. Nötkreatur kan utsöndra samma campylobacterstam under lång tid, vilket 

innebär att nötdjuren är en mer sannolik källa för infektioner med varaktiga genotyper. 



51

52 

Några pressmeddelanden från social- och 

hälsovårdsministeriet 

Pressmeddelande 25.5.2010 

Minister Risikko: Uppföljning av personer som haft cancer i barndomen ska bli en 

del av vårdsystemet 

”Tunga cancerbehandlingar i uppväxtåldern orsakar ofta olägenheter under en lång tid, av vilka många 

kan dyka upp först i vuxen ålder. Man har kunnat minska en del sådana olägenheter när behandlingsprogram 

har bearbetats utgående från forsknings- och uppföljningsdata. För dem som haft cancer som barn 

är det ytterst viktigt med fortsatt uppföljning långt upp i vuxen ålder”, sade omsorgsminister Paula Risikko 

när hon talade vid sommarmötet för Cancersjuka Barns Föräldraförening Sylva den 23 maj i Härmä. 

Enligt minister Risikko ska personer som haft cancer i barndomen följas upp systematiskt som en del 

av det normala vårdsystemet. 

”Barnpatienter som tillfrisknat från cancer har flera årtionden kvar att leva. Vi har i detta nu inte något 

sakkunnigt uppföljningssystem, och därför kan en människa som lider av behandlingars sena bieffekter 

länge slussas runt i vårdsystemet innan hennes problem kan identifieras.” 

Social- och hälsovårdsministeriet utser en sakkunniggrupp att överväga hur kontrollbesök för personer 

som haft cancer i barndomen bäst kunde fogas som en del till det normala servicesystemet inom hälso- 

och sjukvården. Planen ska uppgöras under hösten 2010. 

”Det rikstäckande elektroniska patientdatasystem som håller på att planeras kommer att stödja och 

underlätta uppföljningen och den systematiska insamlingen av uppgifter. Målet är att problem för människor 

som haft cancer i unga år utreds inom primärvården och vid behov i en enhet som ansvarar för 

uppföljningen inom den högspecialiserade sjukvården.” 

Att det är viktigt att följa upp människor som haft cancer i barndomen understryks också av den arbetsgrupp 

som dryftat behandling av cancer och som överlämnade sin rapport till minister Risikko i mars. 

I rapporten föreslås att diagnostiken, behandlingen och uppföljningen av cancer ska basera sig på nationella 

eller internationella rekommendationer. 

”Arbetsgruppen föreslog också att krävande cancerkirurgi samt diagnostik och behandling som kräver 

specialexpertis eller dyra investeringar ska centraliseras. Trots centraliseringen kunde en del av de 

centralt planerade cancerbehandlingarna ges närmare patientens boningsort. Vid uppföljningen av patienter 

ska primärvårdens andel ökas och de elektroniska datasystemen och kommunikation via flera kanaler 

utnyttjas bättre.” 


Hila: vid vård av leukemi fås specialersättning för Tasigna-preparatet 

Läkemedelsprisnämnden (Hila) informerar: 

Läkemedelsprisnämnden (Hila) har godkänt det Nilotinib innehållande Tasigna-preparatet som ett begränsat 

grundersättningsgillt läkemedel som man får upp till hundra procent ersättning för om man lider 

av leukemi, andra maligna blod- och benmärgssjukdomar eller maligna lymfvävnadssjukdomar med särskild 

indikation. Folkpensionsanstalten ger närmare föreskrifter om ersättning av preparatet. 

Tasigna-preparatet är avsett för behandling av vuxnas philadelphiakromosompositiv kronisk myeloisk 

leukemi i kronisk eller accelererad fas då tidigare vård inklusive behandling med imatinib har visat sig 

vara verkningslös eller patienten inte har tålt preparatet. 

Den verifierade specialersättningen för Tasigna-preparatet träder ikraft 1.8.2010. 




Arbetsgrupp: Barns och ungas användning av alkohol bör minska 

En arbetsgrupp som utrett begränsningarna för alkoholreklam anser, att det är speciellt viktigt att barns 

och ungas användning av alkohol hindras och att man ska medverka till att åldern för då alkoholbruket inleds 

ska senareläggas. Enligt arbetsgruppen iakttas begränsningarna för alkoholreklam som trädde ikraft 

2008 i stor omfattning. Majoriteten av arbetsgruppen anser att det inte finns skäl att göra lagändringar när 

det gäller alkoholreklam som baserar sig på föreställningar. 

De nya stadgandena har minskat exponeringen för alkoholreklam 

Enligt arbetsgruppen iakttas de nya begränsningarna för alkoholreklamen i stor omfattning. Begränsningarna, 

som trädde ikraft år 2008, har i någon mån begränsat barns och ungas exponering för alkoholreklam. 

Enligt arbetsgruppen skulle ett nationellt beslut där man förbjuder reklam som baserar sig på föreställningar, 

m.a.o. att övergå till produktuppgiftsreklam, inte nödvändigtvis minska alkoholreklamen och 

barns och ungas exponering för reklam. Tilläggsbegränsningar kunde flytta alkoholreklamen till allt mer 

oreglerade miljöer, såsom internet. Enligt majoriteten av arbetsgruppen är det inte i detta skede ändamålsenligt 

att göra lagändringar när det gäller alkoholreklam som baserar sig på föreställningar. 

Det behövs fler sätt för att minska barns och ungas alkoholanvändning 

Arbetsgruppen anser att man bör och kan påverka minskandet av barns och ungas alkoholanvändning 

och senareläggandet för då alkoholbruket inleds med olika medel som stöder varandra. Lösningarna bör 

grundas på forskningsuppgifter, metoder som visat sig vara verkningsfulla samt god praxis. 

Arbetsgruppen föreslår att det till alkoholprodukttillverkarnas, försäljarnas och annonsörernas samhällsansvar 

ska höra att minska skadeverkningarna av alkohol och barns och ungas användning av alkohol 

samt att medverka till att åldern för då alkoholbruket inleds ska senareläggas. Arbetsgruppen föreslår 

dessutom att den i alkohollagen stadgade övervakningen av förbudet av minderårigas innehav av alkoholdrycker 

ska effektiveras och att inblandningen i ungas alkoholbruk på offentlig plats ska skärpas. 

Föräldrarnas och andra vuxnas ansvar då det gäller barns och ungas bruk av alkohol betonas. Som 

vuxen – förälder, beslutsfattare och uppfostrare – har man ett stort inflytande då det gäller barns och ungas 

alkoholbruk. Ett ansvarsfullt föräldraskap och ett klokt beslutsfattande skyddar barn bäst mot problem 

som orsakas av alkohol. 

Arbetsgruppens promemoria skickas på utlåtanderunda, vartefter man besluter om fortsatta åtgärder. 

Arbetsgruppen var inte enhällig i sina slutsatser. 

Den av social- och hälsovårdsministeriet i september 2009 tillsatta arbetsgruppens uppgift var att utreda 

effekterna av begränsningarna för alkoholreklam som trädde i kraft 1.1.2008, utvärdera behovet av 

tilläggsåtgärder för reklam som baserar sig på föreställningar och samla forskningsmaterial om alkoholreklamens 

inverkan på unga och unga vuxna. Mandattiden för arbetsgruppen var 1.9.2009–31.5.2010. 


Vården av reumatism centralseras genom förordning 

Både barns och vuxnas reumatism sköts inom den offentliga hälso- och sjukvården. Universitetssjukhusen 

koordinerar vårdhelheten och ansvarar för vården av svåra sjukdomsformer. Social- och hälsovårdsministeriet 

har avgett en förordning genom vilken speciellt krävande ingrepp när det gäller reumasjukdomar 

centraliseras till några få enheter. Förordningen gäller bland annat de tjänster som tidigare producerats av 

Reumastiftelsens sjukhus. 

Mer krävande reumavård centraliseras till universitetssjukhusen 

För krävande vård av vuxna reumapatienter svarar universitetssjukhusen. Krävande reumaortopedi för 

vuxna utförs vid universitetssjukhusen i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Uleåborg. Vården av reuma- 



53

54 

sjukdomar till vilken hör organtransplantation och vissa krävande konsultationstjänster centraliseras till 

Helsingfors. 

Mer svårt sjuka barnreumapatienter vårdas vid universitetssjukhusen. Krävande operationsvård av 

barnreumatism centraliseras till universitetssjukhusen i Helsingfors och Åbo. Årligen utförs tjugo sådana 

här ingrepp. 

Krävande vård och rehabilitering i anslutning till vården av barnreumapatienter som håller på att 

bli vuxna centraliseras till universitetssjukhusen i Helsingfors och Tammerfors. Dessa patienter behöver 

mångsidig vård och rehabilitering. Målet är att upprätthålla funktionsförmågan och reparera ledskador. 

Förordningens genomförande följs upp årligen 

Universitetssjukvårdsdistrikten ska tillsammans följa upp genomförandet av centraliseringsåtgärderna 

och årligen inom loppet av juni ge en utredning om detta till social- och hälsovårdsministeriet. Centraliseringen 

av reumaortopedin utvärderas första gången i juni 2011. Dessutom jämförs under ledning av social- 

och hälsovårdsministeriet ordnandet av speciellt krävande vård för barnpatienter under 16 år i alla 

universitetssjukhus redan i början av september 2010. 

Social- och hälsovårdsministeriet har berett en förordning tillsammans med sjukvårdsdistrikten samt 

specialläkarförbund inom reumasjukdomsbranschen. Förordningen om ordnande och centralisering av 

den högspecialiserade sjukvården träder i kraft 11 juni 2010. 

Eftervården av reumastiftelsens sjukhus patienter har säkrats 

Patienter som vårdats vid Reumastiftelsens sjukhus har efter konkursen flyttats för eftervård vid centralsjukhus 

och universitetssjukhus. FPA har av andra tjänsteproducenter anskaffat tjänster för vuxna som ersätter 

rehabiliteringen vid Reumastiftelsens sjukhus. Producenter av ersättande rehabiliteringstjänster för 

barnpatienter väljs inom loppet av juni. 


Hälso- och sjukvårdslagen förbättrar klienternas ställning 

Utgångspunkten för den nya hälso- och sjukvårdslagen är att klienternas ställning, tjänsterna och vården 

ska förbättras. Detta försöker man nå genom att bland annat ge klienten möjlighet att välja vårdplats, genom 

att garantera en likvärdig tillgång till service och genom att förbättra kvaliteten på vården samt patientsäkerheten. 

Regeringen beslöt om innehållet i hälso- och sjukvårdslagen torsdagen den 10 juni. Republikens president 

avlåter propositionen till riksdagen på fredagen. 

Hälso- och sjukvårdslagen planeras träda i kraft 1.5.2011. 

Klientens valmöjligheter ökar 

Enligt förslaget skulle klienten friare få välja vårdplats och i mån av möjlighet en yrkesmänniska inom hälso- 

och sjukvården som ska vårda denne. Valfriheten gällande vårdplats skulle breddas stegvis. Det första 

skedet skulle träda i kraft i samband med ikraftträdandet av hälso- och sjukvårdslagen och det andra skedet 

1.1.2014. 

I första skedet kunde klienten inom den egna kommunen eller samarbetsområdet välja den hälsovårdscentral 

som ansvarar för vården. En enhet för specialsjukvård kunde väljas inom ett bredare område. 

Enhet för specialsjukvård skulle väljas i samförstånd med läkaren eller tandläkaren som skrivit ut remiss. 

Klienten kunde även använda offentliga hälso- och sjukvårdstjänster utanför sin hemkommun där 

denne vistas under en längre tid. Klientens egen hälsovårdscentral (i allmänhet i hemkommunen) skulle 

kvarhålla ansvaret för helhetsvården av åkomman och klienten skulle få service enligt en vårdplan som 

uppgjorts i den egna hälsovårdscentralen. 



I det andra skedet skulle valfriheten breddas till att gälla hela landets hälsovårdscentraler och specialsjukvårdsenheter. 

Ett stegvis breddande av valfriheten möjliggör en planmässig utveckling av ersättningssystemen 

kommunerna emellan. 

Kvaliteten och patientsäkerheten förbättras 

Enligt förslaget borde verksamhetsenheter inom hälso- och sjukvården uppgöra planer om kvalitetsledning 

och verkställande av patientsäkerhet. Kommunens primärvård skulle svara för sammanjämkning av 

helheten när det gäller vården av patienten. För första gången skulle det i lagen stadgas om lindrande av 

smärta i all vård av sjukdomar och i alla skeden av vården, också i vården av döende patienter och i terminalvården. 

Inom sjukvårdsdistriktet skulle man bilda ett gemensamt patientregister för de kommunala hälso- 

och sjukvårdsenheterna, vilket skulle möjliggöra en flexibel överföring av patientuppgifter mellan enheter 

som vårdar denna. På detta sätt skulle patienten inte behöva ta med sig sina vårduppgifter till exempel 

vid byte av vårdplats. 

Ansvaret för anordnande av akutvård skulle överföras från kommunerna till sjukvårdsdistrikten, varvid 

akutvårdsservicen bättre än tidigare skulle sammanlänkas som en del av servicekedjan inom hälso- 

och sjukvården. Sjukvårdsdistrikten kunde vid behov välja flere sätt att producera akutvård inom sitt område. 

Akutvårdsproducenterna kunde vara samma aktörer som nu. 

Planerna som bör uppgöras om kontroll av kvaliteten och patientsäkerheten, en smidig tillång till patientuppgifter 

samt centraliseringen av akutvårdsansvaret till sjukvårdsdistrikten skulle stärka patientsäkerheten 

inom hälso- och sjukvården. Dessutom är målet att till hela landet få akutvårdsläkartjänster som 

stöder och konsulterar hälso- och sjukvården i nödsituationer 

Preciseringar i vårdgarantin 

Kommuninvånarnas jämlikhet förbättras då vårdgarantin inom specialsjukvården preciseras. Specialläkarutlåtanden 

som förutsätts för bedömande av vårdbehovet eller i synnerhet diagnostiska avbildningsundersökningar 

eller laboratorieundersökningar borde genomföras inom tre månader från det att remissen 

anlänt till sjukhuset. Vård borde fortsättningsvis fås inom sex månader från att beslut om vård tagits. 

Unga under 23 år borde få tillgång till psykiatrisk vård inom tre månader. 

Rehabiliteringsservicekedjan mellan specialsjukvården och primärvården skulle göras smidigare. 

Kommunen skulle vara tvungen att inom lagstadgade tidsgränser ordna medicinsk rehabilitering åt en patient 

för vars vård den ansvarar, också då ansvaret aktörerna sinsemellan när det gäller ordnandet av rehabiliteringen 

eller kostnaderna ännu inte har klarnat. 

Primärhälsovården och samarbetet mellan olika aktörer stärks 

Målet med lagförslaget om hälso- och sjukvårdslagen är att stärka kommunernas och primärvårdens ställning 

i hälso- och sjukvården som helhet samt att förbättra samarbetet mellan primärvården och specialsjukvården. 

Kommunerna inom ett sjukvårdsdistrikt bör uppgöra en plan för anordnande av primärvård, i vilken 

man bland annat avtalar om samarbete mellan kommunerna, anordnandet av service, dejourering inklusive 

akutvårdstjänster, medicinsk rehabilitering, diagnostiska avbildningsundersökningar och samarbetet 

med andra aktörer. De multiprofessionella primärvårdsenheter som ska grundas inom sjukvårdsdistrikten 

skulle stöda detta arbete. 

Ett enhetligt samarbete inom social- och hälsovården ska effektiveras i synnerhet då det gäller den 

åldrande befolkningen, den psykiska hälsovården och rusmedelsvården samt barn och unga som riskerar 

att bli utslagna. Den som anordnar hälso- och sjukvårdsservice är skyldig att samarbeta med den som anordnar 

tjänster inom socialvård, om klientens situation förutsätter detta. 

Större vikt vid främjande av hälsa och välbefinnande 

Kommunen borde i sin strategiska planering och i sitt beslutsfattande uppställa mål om främjande av hälsa 

och välbefinnande som beaktar lokala förhållanden och behov samt precisera åtgärder som stöder dessa. 



55

56 

Beslut som gäller hälsa och välbefinnande görs och verkställs inom alla kommunala sektorer, såsom planläggning, 

byggande, planering och genomförande av boende, affärsplanering samt i utbildning och arbetsliv. 

Hälso- och sjukvårdslagen ger kommunerna en möjlighet att stävja tillväxten av kostnaderna 

Då behoven inom hälso- och sjukvården växer och möjligheterna ökar, ökar kostnaderna kontinuerligt. I 

hälso- och sjukvårdslagen presenteras nya lösningar med vilka man kan stävja tillväxten av kostnaderna 

under kommande år. I början behövs i någon mån tilläggsresurser för att till exempel precisera vårdgarantin, 

effektivera rådgivningstjänster och för att öka valmöjligheterna. Under kommande år kommer bland 

annat lösningar gällande kvaliteten och patientsäkerheten, samarbetet inom hälso- och sjukvården, utvecklingen 

av akutvården samt främjandet av hälsa att föra med sig sätt att stävja tillväxten av kostnaderna. 

Hälso- och sjukvårdslagen är en del av totalreformen 

Hälso- och sjukvårdslagen är första steget i en totalreform av social- och hälsovården. Reformen genomförs 

stegvis så att stadganden i folkhälsolagen och specialsjukvårdslagen som gäller innehållet i verksamheten 

och servicen i detta förslag sammanfogas till en ny hälso- och sjukvårdslag. Stadganden som gäller 

ordnande av och strukturer i servicen kvarstår oförändrade i folkhälsolagen och specialsjukvårdslagen. 

I nästa skede ska man stadga om strukturerna, övervakningen och utvecklingen samt finansieringen 

av anordnandet av social- och hälsovård. 


Depression hos kvinnor i expertyrken för med sig pension i arbetskarriärens 

slutskede 

Antalet nya pensioner på grund av mentala problem är högst bland kvinnor med sakkunniguppdrag i åldern 

58-64. Största delen av dessa invalidpensioner orsakas av depression. Däremot är också schizofreni 

och psykos allmänna i nya av mentala skäl orsakade pensioner bland yngre åldersgrupper. 

Uppgifterna framgår av undersökningen Yrken och invalidpensioner, i vilken man utredde pensioner 

under åren 1997−2006. 

I expertuppdrag är depression en vanligare orsak till pension än andra sjukdomar. I arbetstagaryrken 

är också andra sjukdomar, i synnerhet sjukdomar i stöd- och rörelseorgan, betydande orsaker till arbetsoförmåga. 

I arbetstagaryrken går två gånger fler på invalidpension än i expertuppdrag. 

Skillnaden mellan olika yrkesgrupper är mindre då det gäller pensioner på grund av mentala störningar 

än då det gäller sjukdomar i stöd- och rörelseorgan. Antalet nya pensioner på basen av depression 

var högre bland kvinnor än bland män, men det fanns skillnader mellan yrken. I arbetstagaryrken föregicks 

pension på grund av depression ofta av arbetslöshet. Något samband mellan arbetslöshet och sådana 

här pensioner kunde dock inte konstateras i expertyrken. 

Kvinnor går oftare på delinvalidpension än män. Största antalet nya delinvalidpensioner fanns i yrkesgrupper 

inom offentlig sektor såsom vårdbranschen samt städ- och fastighetsservice. 

Den av Stiftelsen för Rehabilitering och Pensionsskyddscentralen genomförda Yrken och invalidpensioner-undersökningen 

är en del av projektet Masto som har som mål att minska arbetsoförmåga som beror 

på depression. På basen av undersökningsresultaten ger man i Masto-projektets slutrapport som offentliggörs 

våren 2011 rekommendationer för hur arbetsoförmåga ska kunna minskas. 

Bakgrund 

I undersökningen Yrken och invalidpensioner granskades antalet nya invalidpensioner i olika yrken enligt 

sjukdomsgrupp åren 1997-2006. Registermaterialet omfattade 272 000 arbetsföra personer i åldern ca 

30−64. Materialet bygger på registeruppgifter från Statistikcentralen och Pensionsskyddscentralen. 

Relativt sett var antalet nya invalidpensioner för båda könen störst bland assisterande arbetstagare inom 

jord- och vattenbyggnadsbranschen, trädgårdsarbetare och avbytare. I fråga om antalet personår var 

antalet nya pensioner störst bland kvinnorna inom yrken såsom städare, primärskötare, när- och hemvår- 



dare, försäljare och lantbruksföretagare samt bland männen som fordonsförare och -reparatörer, el- och 

elektronikmontörer och timmermän. 


Minister Risikko: Hälso- och sjukvårdslagen stärker hälsovårdscentraler 

”Genom hälso- och sjukvårdslagen stärker vi hälsovårdscentralernas verksamhet. Man planerar att göra 

serviceutbudet mångsidigare så att man även vid hälsovårdscentralerna skulle kunna få specialsjukvårdstjänster. 

På hälsovårdscentralerna kunde man t.ex. erbjuda konsultation och göra små ingrepp” berättade 

omsorgsminister Paula Risikko tisdagen den 15 juni i Helsingfors på seminariet för åtgärdsprogrammet 

Fungerande hälsovårdscentraler. 

”Genom hälso- och sjukvårdslagen stärks också hälsovårdscentralernas samarbete. Kommunerna inom 

ett sjukvårdsdistrikt borde göra upp en plan för organisering av primärvården i vilken man avtalar 

om kommunernas samarbete och ordnande av service. En plan för organisering möjliggör samordning av 

tjänster och skapande av genensamma serviceprinciper.” 

”De multiprofessionella primärvårdsenheter som ska grundas inom sjukvårdsdistrikten skulle stöda 

samarbetet samt den utvecklings- och utbildningsverksamhet som sker i hälsovårdscentralerna”, berättade 

minister Risikko. 

Enligt minister Risikko är hälso- och sjukvårdslagens utgångspunkt att klienternas ställning, servicen 

och vården ska förbättras. 

”Jämlik tillgång till service förbättras och klienterna ges möjlighet att välja vårdplats. I första skedet 

kan klienten välja hälsovårdsstation eller –central inom den egna kommunen eller samverkansområdet. I 

nästa skede skulle valfriheten utvidgas till hela landet.” 

Vårdplanen och hälsonyttomodellen styr hälsovårdscentralernas verksamhet 

”Förslaget till hälso- och sjukvårdslag betonar hälsovårdscentralernas ansvar när det gäller systematisk 

vård av patienter. Den hälsovårdscentral eller –station patienten väljer skulle ha ansvar för vården av 

patienten och den vårdplan som uppgjorts där skulle utgöra bas för patientens undersökningar och vård, 

även på sådana orter där denne vistas längre tider.” 

Enligt minister Risikko är systematik i vården och stödande av egenvård viktigt i synnerhet vid långtidssjukdomar. 

Man fäster även uppmärksamhet vid långtidssjukdomar i åtgärdsprogrammet Fungerande 

hälsovårdscentraler, som för sin del genomför hälso- och sjukvårdslagens mål och stöder utveckling av 

hälsovårdscentralerna. 

”En central åtgärd är en hälsonyttomodell för långtidssjuka (Chronic Care Model), i vilken hälsovårdscentralen 

aktivt söker, leder och stöder människor som är i störst behov av förebyggande och vård. 

Hälsonyttomodellen tas först i bruk i hälsovårdscentraler inom vilkas område det bor cirka 2,5 miljoner 

finländare och den tas senare i bruk i hela landet. Ibruktagandet av hälsonyttomodellen stöds med finansiering 

från Kaste-programmet.” 

Seminariet för åtgärdsprogrammet Fungerande hälsovårdscentraler samlade närmare 200 hälsovårdscentralsdirektörer 

och –utvecklare för att diskutera primärvårdens effektivering och hälsonyttomodellen. 

Samma seminarium genomförs under hösten på fem orter runt om i Finland. 


Snabba framsteg för det kommunala samarbetet inom miljö- och hälsoskyddet 

Det kommunala miljö- och hälsoskyddet blir verklighet tack vare ett effektivt samarbete mellan kommunerna. 

Enligt lagen ska varje kommun eller samarbetsområde ha personalresurser som motsvarar minst 

10 årsverken för ordnande av miljö- och hälsoskyddet. Minimikravet uppfylls redan i dag i många enheter. 



57

58 

Miljö- och hälsoskyddet har till uppgift att se till att livsmiljön inte innehåller faktorer som är skadliga 

för människor och djur. De viktigaste lagarna för miljö- och hälsoskyddet är hälsoskyddslagen, livsmedelslagen, 

lagen om konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet, veterinärvårdslagen, kemikalielagen 

och tobakslagen. Lagen om samarbetsområden för miljö- och hälsoskyddet trädde i kraft sommaren 

2009. Minimikraven för hur miljö- och hälsoskyddet ska organiseras definieras i lagen. 

Fördelarna med samarbetet har tagits till vara 

För närvarande finns det 126 enheter för miljö- och hälsoskydd i vårt land. Av dessa uppfyller 50 samarbetsområden 

och enskilda kommunen minimikravet på 10 årsverken. Enligt information från kommunerna 

kommer ca 80 kommuner och samarbetsområden att uppfylla minimikraven i lagen före början av 

2013. 

Kommunerna har i regel gått med frivilligt i samarbetet. I vissa områden behöver man dock konsultera 

de ministerier och regionförvaltningsverk som har ansvaret för miljö- och hälsoskyddet. Uppskattningsvis 

återstår det endast för 30 enheter inom miljö- och hälsoskyddet i enskilda kommuner att ansluta 

sig till ett fungerande samarbetsområde eller en kommun. 

En kommun som inte klarar av att organisera miljö- och hälsoskyddet på egen hand måste ansluta sig 

till ett samarbetsområde. Med samarbetsområde avses ett område som består av två eller fler kommuner. 

I en enhet av tillräcklig storlek kan miljö- och hälsoskyddet organiseras effektivt och med goda resultat. 

Grunden för samarbetet är statsrådets principbeslut från 2003 och 2007 om utveckling av livsmedelstillsynen. 

Det långsiktiga arbetet för att utveckla samarbetet mellan kommunerna har pågått sedan 

1970-talet. Startskottet för dagens kommunala samarbete var YTERVA, ett projekt för utveckling av miljö- 

och hälsoskyddstillsynen som genomfördes i Uleåborgs län 1998 och 1999. Inrättandet av samarbetsområden 

för miljö- och hälsoskyddet har främjats och understötts både ekonomiskt och administrativt. Satsningar 

har också gjort för att utbilda kommunernas ledning, myndigheter och förtroendemän. Samarbetet 

mellan de inblandade ministerierna (SHM, JSM och ANM) och Finlands Kommunförbund har fungerat 

friktionsfritt på dessa fronter. 


MDPV definieras snabbt som narkotiskt medel 

Det kemiska ämnet känt under namnet MDPV ska snabbt klassas som narkotiskt medel, varvid produktionen 

av det, importen till Finland, handel, innehav och användning förbjuds. MDPV (metyleenidioksipyrovaleron) 

är en drog, som till sitt utseende och sin verkan påminner om amfetamin. Regeringen föreslog 

att lagförslaget ska godkännas onsdagen den 23 juni. Republikens president ämnar stadfästa lagen på 

torsdagen. Lagen träder i kraft redan 2 juli. 

Användningen av MDPV har ökat snabbt och då den används är faran för överdos stor. För närvarande 

klassas MDPV som otillåtet läkemedel. Enligt läkemedelslagen är användningen och innehavet av ett 

otillåtet läkemedel inte straffbart, och straffen för tillverkning, import och försäljning av ämnet är milda. 

Definitionen av MDPV som ett narkotiskt medel ger polisen och tullen bättre medel än nu att övervaka 

och undersöka införsel, försäljning och användning av MDPV i Finland. Att användningen och innehavet 

av MDPV blir straffbart fördröjer eller till och med hindrar ämnets spridning till nya användarkretsar, 

i synnerhet bland ungdomar. 


Regleringen av produkter för hälso- och sjukvård görs tydligare 

Den nya lagen förtydligar regelverket om produkter för hälso- och sjukvård från och med början av juli 

2010. Syftet med den är att försäkra att hälso- och sjukvårdens produkter är trygga för såväl användare 



som patienter. Regeringen föreslog att lagförslaget ska godkännas onsdagen den 23 juni och republikens 

president ämnar stadfästa lagen på torsdagen. 

Produkter och utrustning för hälso- och sjukvård måste uppfylla essentiella krav som ställs på dem 

innan de förs ut på marknaden och tas i bruk. Ibruktagandet förutsätter också att man iakttar krav och direktiv 

som gäller tiden efter tillverkningen. I den nya lagen stadgas också om de krav som en verksamhetsenhet 

för hälso- och sjukvård måste iaktta i den egna produkttillverkningen. 

Målet är också att underlätta för näringslivet när det gäller dess ställning på marknaden för hälso- och 

sjukvårdsprodukter. Tillverkarnas ansvar är omfattande, men distributörer och yrkesmässiga användare 

är skyldiga att iaktta tillverkarens instruktioner och meddela tillverkaren om säkerhetsrisker som gäller 

apparaten. En yrkesmässig användares ansvar har alla de användare av produkter för hälso- och sjukvård 

vars huvudsakliga arbetsuppgift har anknytning till vårdarbete. Vården kan gälla auktoriserad hälso- och 

sjukvård, s.k. alternativ vård eller undervisningsverksamhet. 

Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovårdens uppgift är att utföra marknadsövervakning 

av produkter och utrustning för hälso- och sjukvård och upprätthålla ett register för farosituationer. Övervakning 

kan också utföras genom att granska, undersöka och testa produkter. Övervakningsmyndigheten 

kan använda sig av förvaltningsmässiga tvångsmedel för att korrigera och eliminera brister. 


Donatorns egen vilja betonas vid organdonation 

Ändringen av bestämmelsen om samtycke till tagande av organ framhäver bättre donators egen vilja och 

möjliggör flera transplantationer än hittills. Organ, vävnader och celler får tas för vård av en annan människa 

om den avlidne under sin livstid inte antas ha motsatt sig ingreppet. Den inställning en person uttryckt 

under sin livstid ska iakttas. Tagandet ska förutsätta att vårdnadshavaren eller någon annan närstående 

person inte motsätter sig ingreppet om den avlidne på grund av ålder, utvecklingsnivå eller till 

exempel sjukdom inte under sin livstid kunnat bilda sig en uppfattning om ingreppet. 

Regeringen föreslog onsdagen den 23 juni att lagarna stadfästs. Republikens president ska stadfästa 

lagarna på torsdag. 

Om en myndig person gett ett skriftligt förbud mot donation av organ ska detta iakttas och organdonation 

kan inte genomföras om det finns anledning att misstänka att den avlidne under sin livstid hade 

motsatt sig ingreppet. Man kan anteckna sin vilja på ett papper eller redogöra för den för sina anhöriga. 

Det elektroniska arkiv för patientinformation som bereds gör det sannolikt i framtiden möjligt att lagra 

patientens vilja på ett centraliserat sätt. 

Målet med de lagar som träder i kraft vid ingången av augusti 2010 är att öka antalet transplantationer 

och betona donatorns inställning till ingreppet. I Finland görs årligen knappt 400 transplantationer, av 

vilka knappt 300 är transplantationer av fasta organ och drygt 100 transplantationer av benmärg. En ökning 

av antalet transplantationer av organ och vävnader sparar människoliv och förbättrar funktionsförmågan 

hos de personer som får ett transplantat. I Finland finns det för närvarande över 3 500 patienter 

som fått ett transplantat. 

Därtill är undersökningar och vård av en levande donator av organ och vävnader avgiftsfria så att donationen 

inte hindras av ekonomiska orsaker. Om arbetsgivaren betalar donatorn lön för den tid han eller 

hon är arbetsförmögen på grund av donationen, kan dagpenningen enligt sjukförsäkringslagen betalas 

till arbetsgivaren i stället för till givaren. Avsikten är att minskar kostnaderna för en levande donator. 



59

60 


Social- och hälsovårdens regionala försök påskyndar totalreformen 

Social- och hälsovårdsministeriet påskyndar totalreformen av social- och hälsovården med att starta regionala 

försök. Dessutom tillsätter ministeriet en arbetsgrupp för att bereda framtida strukturer för social- 

och hälsovården och för att stöda kommunerna i reformen som uppfyller målet med regionförsöken. 

I social- och hälsovårdens regionala försök utreds hur man ännu kan förbättra kvalitén på den service 

klienterna får och hur man kan utveckla social- och hälsovårdsservicesystemet. Utgångspunkten är ett 

social- och hälsovårdsområde som en helhet bestående av en kommun eller en samkommun vilket svarar 

för bastjänster inom social- och hälsovården samt för en del av tjänsterna på specialiserad nivå. 

Hållbara strukturer måste åstadkommas inom social- och hälsovården 

Omsorgsminister Paula Risikko väntar med iver på resultaten av de regionala försöken. ”Nu då hälso- och 

sjukvårdslagen som täckande förnyar verksamheten och innehållet i hälso- och sjukvården har avgetts, 

kan man koncentrera sig på förnyandet av strukturerna.” 

”Till en början kontrollerar man läget med kommunerna, hur man ska framskrida, då man redan i 

vissa kommuner håller på att förnya strukturerna för social- och hälsovården. Efter en situationsbedömning 

tar man tag i lagstiftningen, m.a.o. vad som bör stödas i lagstiftningen eller vad som på annat sätt bör 

ges området”, tillägger minister Risikko. 

I social- och hälsovårdens regionala försök utreder man i dialog med kommunerna lagstiftningsbehov 

som totalreformen av servicesystemet kräver. I vissa kommuner och områden har man redan integrerat 

social- och hälsovårdens verksamhet samt primärvården och specialsjukvården. I de regionala försöken 

stöds också dessa strukturförändringar som den nuvarande lagstiftningen möjliggör. 

Kommunerna kan ansöka om deltagande i social- och hälsovårdens regionförsök genom att göra upp 

en plan för hur målen med regionförsöken ska uppnås. 

Arbetsgrupp bereder reformen som gäller ordnandet 

Social- och hälsovårdsministeriet tillsätter en arbetsgrupp som ska bereda riktlinjer för ordnande, utveckling 

och övervakning av social- och hälsovården. En central del av arbetsgruppens arbete är också att leda 

social- och hälsovårdens regionala försök. 


Minister Risikko: Bra underlag från arbetsgrupp för kontroll av brottslig bakgrund 

hos hälso- och sjukvårdspersonal 

Omsorgsminister Paula Risikko är nöjd med det grundarbete som en arbetsgrupp vid justitieministeriet 

gjort, som gäller kontroll av brottslig bakgrund hos hälso- och sjukvårdspersonal. Enligt minister Risikko 

kunde man redan i anställningsskedet gallra ut sådana personer från uppgifter inom social- och hälsovården 

som på basen av sin brottsliga bakgrund inte lämpar sig för sådana här uppgifter. 

”Förslaget om kontroll av hälso- och sjukvårdspersonalens brottsliga bakgrund som justitieministeriets 

arbetsgrupp gjort ger ett gott underlag för fortsatt beredning i ärendet. Man bör dock i alla fall ännu 

precisera bland annat de brott, som bör tas i beaktande då man bedömer en persons lämplighet för uppgifter 

inom social- och hälsovården. På samma sätt bör man precisera hurudana anställningsförhållanden 

kontrollen av den brottsliga bakgrunden gäller. Man bör också kontrollera om de av arbetsgruppen föreslagna 

skilda lösningarna för bäddavdelningar och vård som ges i hemmet behövs”, konstaterar Risikko. 

”Det finns skäl för att utvidga den fortsatta beredningen även till personal med uppgifter inom socialvården. 

Man bör också utreda om begärandet av utredning i vissa fall bör göras obligatoriskt för arbetsgivaren” 



Social- och hälsovårdsministeriet inleder nu på basen av arbetet som justitieministeriets arbetsgrupp 

gjort fortsatta beredningar av lagstiftningen om kontroll av hälso- och sjukvårdspersonalens brottsliga 

bakgrund i samarbete med de instanser som varit representerade i arbetsgruppen. 

Två olika modeller för utredning av brottslig bakgrund 

Justitieministeriets arbetsgrupp föreslår två alternativa modeller för utredning av brottslig bakgrund. Enligt 

den ena skulle uppgifter om brottslig bakgrund sparas direkt i centralregistret för yrkespersoner inom 

hälso- och sjukvården på basen av anmälan från domstol. Arbetsgivaren kunde då kontrollera uppgifter 

om brottsbakgrund i registret. Enligt det andra alternativet skulle personer som verkar inom hälso- och 

sjukvårdsuppgifter få ett brottsbakgrundsutdrag från rättsregistercentralen som de kan ge arbetsgivaren. 

Enligt minister Risikko bör man ännu noggrant överväga dessa två modeller. 

”En modell enligt vilken arbetstagaren skulle tillställa arbetsgivaren en brottsutredning motsvarar 

dock de principer som redan nu iakttas i lagstiftningen om utredningen av brottslig bakgrund för de som 

arbetar med barn.” 

Social- och hälsovårdsministeriets initiativ bakgrund till utredandet 

Bakgrunden till arbetet som justitieministeriets arbetsgrupp gjort är en lagmotion om utredning av brottsbakgrund 

för vissa personer som arbetar inom vård- och omsorgsuppgifter som social- och hälsovårdsministeriet 

gjorde till arbetsministeriet 2008. Motsvarande lagstiftning finns redan för dem som arbetar med 

barn. Vad gäller hälso- och sjukvård kom saken upp till diskussion åren 2007 och 2009 på grund av tre fall 

som kom ut i offentligheten. I alla dessa har det konstaterats att en person som hört till vårdpersonalen i 

arbetet mördat en person eller personer som hört till dennes vårdansvar. 

Man gav ärendet till justitieministeriets arbetsgrupp vars huvudarbete som bäst är att bereda reformen 

av den s.k. säkerhetsutredningslagen. Lagen gäller förfarande vid utredning av sådana personers bakgrund 

som verkar i uppgifter som gäller skydd av samhälleligt eller nationalekonomiskt viktiga allmänna 

eller enskilda intressen. Lagen som gäller förfarande vid säkerhetsutredningar kan inte direkt tillämpas för 

att utreda bakgrunden hos yrkespersoner inom hälso- och sjukvården. 


Rök från skogsbränder i Ryssland kan ge ökade symtom särskilt hos lung- och 

hjärtsjuka personer 

Social- och hälsovårdsministeriet och Institutet för hälsa och välfärd informerar 

Sydostliga luftströmmar från Ryssland har i tillägg till superhettan även gett södra och mellersta Finland 

betydliga halter småpartiklar från skogsbränderna. Därtill stiger ozonhalterna i troposfären på eftermiddagen 

till en nivå som är skadlig för hälsan. 

Hettan och luftföreningarna kan ge symtom särskilt hos äldre lung- och hjärtsjuka personer. 

Situationen är dock inte oroväckande, och det förväntas att den lindras inom de närmaste dagarna. 

Personer som får symtom av den sämre luftkvalitén kan minska exponeringen genom att hålla sig inomhus 

där det är svalt åtminstone en del av den hetaste dagtiden. Trots den sämre luftkvalitén är det nödvändigt 

med fönstervädring om det inte finns kylande ventilation i bostaden. 

Man bör använda läkemedel som ordinerats av en läkare och följa anvisningarna. Om symtomen förvärras, 

eller symtomen inte lindras genom den ordinerade behandlingen bör man vända sig till den närmaste 

hälsovårdscentralen. 

Enligt Meteorologiska institutets väderprognoser och prognoser för hur rök från skogsbränderna 

sprider sig minskar halter småpartiklar i södra och mellersta Finland och södra Lappland redan i morgon. 

Det är dock möjligt att både hetta och rök från skogsbränder på nytt sprider sig till Finland om luftströmmarna 

vänder sig åter från Ryssland till sydost. 

SHM, THL och Meteorologiska institutet följer hur situationen utvecklas. 



61

62 


Målet för tobakslagen är att rökningen i Finland ska upphöra 

Det nya mål som ställs för tobakslagen är att användningen av tobaksprodukter i Finland ska upphöra. 

Målet ska uppnås genom att särskilt förebygga att barn och unga börjar röka. Finland är det första landet 

där upphörande av rökning inskrivits som lagens huvudsakliga syfte. Regeringen föreslog att lagen ska 

fastställas onsdagen den 18 augusti. Republikens president har för avsikt att fastställa lagen på fredagen. 

Genom lagen eftersträvar man att begränsa marknadsföringen och utbudet av tobaksprodukter särskilt 

i barns vardagsmiljö. Försäljning och överlåtelse av tobaksprodukter till en person som inte har fyllt 

18 år förbjuds för både affärer och privatpersoner. Försäljning av en enda cigarett eller köp av ett cigarettpaket 

från affären till en minderårig är att betrakta som brott vid försäljning av tobak, för vilket man kan 

dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Att erbjuda gratis tobak till en minderårig är enligt lagen 

förbjudet men inte straffbart. 

Import och innehav av tobaksprodukter förbjuds för personer som inte har fyllt 18 år. Den som importerar 

kan straffas med böter men för innehav har straff inte bestämts. Försäljare av tobaksprodukter ska 

i fortsättningen vara minst 18 år. 

Försäljning av snus är helt förbjuden i Finland i fortsättningen när import- och försäljningsförbudet 

utvidgas till att även omfatta privatpersoner. Samtidigt förbjuds till exempel beställning av snus via internet 

helt och hållet. Snus får dock föras in för personligt bruk högst 30 dosor som innehåller 50 gram. Snus 

får inte föras in som present i fortsättningen. 

Förbudet mot tobaksrökning utvidgas bland annat till lokaler som används av barn och unga, bostadsfastigheters 

gemensamma lokaler, evenemang som anordnas på utomhusområden och i hotellrum. 

I framtiden är det inte tillåtet att ha tobaksprodukter och deras varumärken synliga i handelsställen. 

En försäljare får på begäran visa kunden en katalog eller ge en prislista över de produkter som finns till försäljning. 

Dessutom förbjuds försäljning av tobaksprodukter från automat. Läkemedelslagen ändras så att 

nikotinpreparat får säljas förutom i affärer, kiosker och servicestationer även i förplägnadsrörelser. 

Lagen träder i kraft redan den 1 oktober. Förbudet att ha tobaksprodukter synliga och begränsningarna 

av tobaksrökning i hotellrum träder i kraft vid ingången av år 2012. Automater förbjuds från ingången 

av år 2015. 


Säsongsinfluensavaccinering för personal inom social- och hälsovården och för 

gravida 

Säsongsinfluensavaccin för personal inom social- och hälsovården som deltar i den direkta vården av patienter 

samt för gravida kvinnor tas in i det nationella vaccinationsprogrammet i höst. Det är frivilligt och 

gratis att få vaccinet. Social- och hälsovårdsministeriet avgav onsdagen den 18 augusti en förordning i 

ärendet. Förordningen träder ikraft 1 oktober 2010. 

Det huvudsakliga syftet med vaccineringen av personal är att skydda de patienter och klienter inom 

långtidsvården som de vårdar. Vaccineringen av personal minskar betydligt patienternas smittor, varvid 

också epidemier i sjukhus och andra vårdinrättningar minskar. Vaccineringen av personal inom social- 

och hälsovården skyddar patienterna från influensa i synnerhet åldringar på bädd- och åldringshemsavdelningar 

samt då patienter som har sänkt motståndskraft vårdas. Också för eget skydd är det viktigt att 

personal som vårdar infektionspatienter vaccineras. 

Gravida riskerar att oftare insjukna i allvarlig influensa än sina jämnåriga. Ett vaccin som ges i slutet 

av graviditeten skyddar i någon mån också det födda barnet under de första sex månaderna. 

Institutet för hälsa och välfärd ger kommuner närmare anvisningar om riskgrupper och vaccinering 

senare. 



Vaccineringen för fästingburen hjärninflammation fortsätter på Åland 

På Åland är risken att få fästingburen hjärninflammation klart högre än i övriga landet. År 2006 lade man 

i det nationella vaccinationsprogrammet till vaccinet mot fästingburen hjärninflammation för åländare. 

Under denna tid har det förekommit betydligt färre sjukdomsfall, så därför fortsätter man med vaccineringen 

på Åland ännu under följande fem år. 


Minister Risikko: Även läkare som inte står i tjänsteförhållande bör i fortsättningen 

kunna skriva ut observationsremisser 

I offentligheten har man de senaste dagarna diskuterat kompletteringarna av anvisningarna gällande psykiatrisk 

tvångsvård, enligt vilka bara läkare i tjänsteförhållande i hälsocentralerna kan skriva ut observationsremisser. 

Valvira har kompletterat sina anvisningar i enlighet med tolkningen av nuvarande lagstiftning. 

Vid social- och hälsovårdsministeriet arbetar man som bäst på att ändra lagstiftningen. 

”Enligt min åsikt bör även läkare som inte är i tjänsteförhållande kunna sköta uppgifter i vilka det ingår 

utövning av offentlig makt, till den del grundlagen inte begränsar detta. Eftersom detta inte är verklighet 

för tillfället, har social- och hälsovårdsministeriet redan i vår startat arbetet för att förändra lagstiftningen”, 

konstaterar omsorgsminister Paula Risikko. 

Den av social- och hälsovårdsministeriet tillsatta arbetsgruppen som ska granska självbestämmanderätten 

klarlägger utövningen av offentlig makt och regleringen av tjänsteansvarsfrågan, speciellt i ärenden 

som gäller mental hälsa. De första författningsförslagen och linjedragningarna ska vara klara innan slutet 

av oktober 2010. 

Användningen av offentlig makt och definitionen av tjänsteansvar relaterar också till reformen av social- 

och hälsovårdens servicestruktur och beredningen av den s.k. anordnandelagen. I anordnandelagen 

som nu bereds säkerställs verksamhetsförutsättningarna för social- och hälsovården genom linjedragningar 

gällande organisationerna som i framtiden ska ha ordnandeansvar för servicen inom social- och 

hälsovårdens olika verksamhetsområden. 

Även i förslaget till hälso- och sjukvårdslag som behandlas i riksdagen betonas kommunens skyldighet 

att se till att den har behövlig personal för de uppgifter i vilka offentlig makt används i hälso- och sjukvården. 

Sådana är till exempel beslut om isolering på basen av lagen om smittsamma sjukdomar eller vissa 

hälsocentralsläkaruppgifter som stadgats i mentalvårdslagen samt beslut som gäller psykiatrisk tvångsvård. 

Riitta-Leena Paunio som varit ställföreträdare för riksdagens biträdande justitieombudsman tog i 

mars beslut om användningen av offentlig makt och tjänsteansvar i hälso- och sjukvården, det vill säga 

beslutet om de s.k. hyrläkarna. Efter detta kom SHM och Valvira sinsemellan överens om styrningen av 

området och en noggrannare uppföljning av situationen inom området. Valvira har genomfört de överenskomna 

styråtgärderna och överlämnat resultatet av fältförfrågan till ministeriet. Valviras anvisningar i 

ärendet har getts i enlighet med riksdagens biträdande justitieombudsmans ställningstagande. 


Anmälan om skadeverkningar grundar sig på lag 

Social- och hälsovårdsministeriet påminner om att anmälan om biverkningar som gäller vacciner grundar 

sig på lag. Enligt lagen om smittsamma sjukdomar bör yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården 

om vacciner meddela alla konstaterade eller misstänkta biverkningar som kommit till deras kännedom. 

I offentligheten har det kommit fram att det om en del av narkolepsimisstankarna som gällt Pandemrix-vaccinet 

skulle ha getts vederbörlig anmälan om skadeverkning till institutet för hälsa och välfärd först 



63

64 

månader efter att misstankarna upptäckts. Dessutom har det i offentligheten också funnits uppgifter om 

att anmälan om skadeverkning inte skulle behöva göras. 

Social- och hälsovårdsministeriet kommer att utvärdera fallet som kommit ut i offentligheten och de 

åtgärder som bör vidtas på basen av detta. 


Företagarnas sociala trygghet under sjukdomstid förbättras 

Regeringen föreslår att företagare som har försäkring enligt både lagen om pension för företagare och lagen 

om pension för lantbruksföretagare ska få sjukdagpenning för självrisktiden på basis av båda försäkringarna. 

För närvarande får företagarna inte från sjukförsäkringen dagpenning för den självrisktid som fastställts 

enligt lagen om pension för företagare, om de samtidigt enligt sjukförsäkringslagen har rätt till ersättning 

för självrisktiden som betalas som dagpenning enligt lagen om pension för lantbruksföretagare. 

Ändringen skulle i synnerhet förbättra ställningen för de företagare som vid sidan av arbetet som 

lantbruksföretagare även bedriver annan form av företagsverksamhet, som försäkrats enligt lagen om pension 

för företagare. 

Till företagare som är försäkrade enligt både lagen om pension för företagare och lagen om pension 

för lantbruksföretagare betalas som ersättning för den självrisktid som avses i sjukförsäkringslagen sjukdagpenning 

från och med fjärde sjukdagen till utgången av självrisktiden (insjuknandedagen och nio sjukdagar). 

Därefter får företagaren sjukdagpenning från FPA. 

Förslaget anknyter till 2011 års budget och ska behandlas i samband med denna. Lagen planeras träda 

ikraft 1.1.2011. 

Pressmeddelade 9.9.2010 

Tillämpningsområdet för lagen om medicinsk forskning utvidgas 

Tillämpningsområdet för lagen om medicinsk forskning utvidgas. I fortsättningen är syftet med den medicinska 

forskningen också att öka kunskapen om hälsa. Utvidgningen av tillämpningsområdet innebär 

att fler undersökningar i vilka man gör ingrepp i en människas fysiska eller psykiska integritet utvärderas 

etiskt. Regeringen föreslog torsdagen den 9 september att lagarna i ärendet ska stadfästas. Avsikten är att 

republikens president stadfäster lagarna på fredag. 

Från och med början av oktober 2010 centraliseras förhandsutvärderingen av forskningsplaner till 

universitetssjukhusdistriktens etiska kommittéerna som i sitt arbete är självständiga. Dessutom grundar 

man en nationell kommitté för medicinsk forskningsetik, som stöder, följer upp och styr de regionala 

kommittéernas arbete samt fungerar som expert när det gäller forskningsetiska frågor. Den nationella 

kommitté som verkar i anslutning till tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården ger en 

forskningsetisk bedömning av alla kliniska läkemedelsprövningar. 

Behandlingen av forskningslov som gäller användning av social- och hälsovårdens journalhandlingar 

centraliseras till institutet för hälsa- och välfärd då ansökan gäller flera kommuners eller en samkommuns 

eller privata sektorns handlingar. Centraliseringen förenhetligar lovförfaranden och förkortar behandlingstiden 

för ansökningar. 




Säsongsinfluensavaccineringens målgrupp breddas 

Personal inom social- och hälsovården som deltar i den direkta vården av infektionspatienter eller infektionskänsliga 

patienter samt gravida kvinnor får denna höst säsongsinfluensavaccin. Vaccinet hör till det 

nationella vaccinationsprogrammet och för målgrupperna det är frivilligt och gratis att få vaccinet. Social- 

och hälsovårdsministeriet avgav torsdagen den 9 september en förordning i ärendet. Förordningen träder 

ikraft 1 oktober 2010. 

Vaccineringen av personal som deltar i vården av infektionspatienter är viktig för deras eget skydd. 

Syftet med att vaccinera personalen är också att skydda de patienter och klienter inom långtidsvården 

som de vårdar. Vaccineringen av personal minskar betydligt patienternas smittor, varvid också epidemier 

i sjukhus och andra vårdinrättningar minskar. Vaccineringen av personal inom social- och hälsovården 

skyddar patienterna från influensa i synnerhet åldringar på bädd- och åldringshemsavdelningar samt då 

patienter som har sänkt motståndskraft vårdas. 

Gravida riskerar att oftare insjukna i allvarlig influensa än sina jämnåriga. Ett vaccin som ges i slutet 

av graviditeten skyddar i någon mån också det födda barnet under de första sex månaderna. 

Andra gruppers säsongsinfluensastadganden förblir oförändrade 

Vaccinering ges fortfarande gratis åt 6-35 månaders småbarn, 65 år fyllda åldringar samt åt dem som 

hör till riksgrupper på grund av grundsjukdom. Till riksgrupperna hör personer som lider av hjärt- eller 

lungsjukdomar som kräver regelbunden medicinering (t.ex. diabetes), kronisk leversjukdom eller nedsatt 

njurfunktion, sjukdom som försämrar motståndskraften, kronisk neurologisk sjukdom eller nervmuskelsjukdom. 

I Finland har omfattningen av användningen av säsongsinfluensavaccinet varit lägre än i OECDländerna 

i medeltal. Personer som inte hör till riskgrupperna kan ta säsongsinfluensavaccinet om de betalar 

det själva. 

Vaccinet ger även skydd mot svininfluensan 

Säsongsinfluensavaccinet ger detta år också skydd mot svininfluensan. Vaccinet är av annan typ än Pandemrix-vaccinet, 

vars möjliga samband med de ökade fallen av narkolepsi bland barn undersöks som bäst. 

Till säsongsinfluensavaccinet väljs varje år de virusstammar, som bedöms orsaka största delen av insjukningarna. 

Denna höst innehållet vaccinet avdödade, spjälkta virus eller rengjorda delar av virus från två 

Influensa A-stammar (H1N1 och H3N2) samt från en Influensa B-stam. Vaccinet innehåller inte adjuvansämnen 

och inte heller konserveringsmedel. Eftersom det inte finns levande virus i vaccinet, kan det 

inte orsaka influensa eller flunsa. Institutet för hälsa och välfärd ger senare kommunerna närmare föreskrifter 

om riskgrupper och vaccinering. 

Vaccineringen mot fästingburen hjärninflammation fortsätter på Åland 

På Åland är risken att få fästingburen hjärninflammation klart högre än i övriga landet. År 2006 lade man 

i det nationella vaccinationsprogrammet till vaccinet mot fästingburen hjärninflammation för åländare. 

Under denna tid har det förekommit betydligt färre sjukdomsfall, så därför fortsätter man med vaccineringen 

på Åland ännu under följande fem år. 


Goda resultat via Kaste-programmet 

”Goda resultat av det nationella utvecklingsprogrammet för social- och hälsovården (Kaste) börjar redan 

märkas,” sade social- och hälsovårdsdirektör Tuomo Meriläinen vid höstseminariet för Kaste-programmet 

i Östra och Mellersta Finland den 21 september. Seminariet hålls i Kuopio. 

Man håller på att uppnå betydande resultat i servicen för barn, unga och familjer med hjälp av Kaste-programmet. 

Enligt de första iakttagelserna på riksnivå har samarbetet över sektorgränserna och det 



65

66 

tidiga stödet för barn minskat behovet av tunga barnskyddsåtgärder på de orter där projektet pågår. Därtill 

har anställda märkt att antalet remisser från den specialiserade sjukvården har minskat i takt med att 

man bidragit med specialkunnande för att stödja barns, ungas och familjers vardag i hemmet, dagvården, 

skolan och primärvården. 

”En nyckelfråga i lagen om hälso- och sjukvård, som är under riksdagsbehandling, är att stärka primärvården 

med hjälp av tjänster inom den specialiserade sjukvården. Det gläder mig verkligen att man 

redan fått goda erfarenheter av sådan verksamhet inom Kaste-programmet,” kommenterade omsorgsminister 

Paula Risikko som vid evenemanget talade om Kaste-programmets effekt. 

Nya verksamhetsmodeller har också införts inom äldreservicen i Östra och Mellersta Finland. Servicestrukturreformen 

påskyndas genom att i synnerhet öka mångsidiga tjänster som faller mellan hem- och 

institutionsvård, såsom familjevård. 

Det interkommunala samarbetet för att reformera social- och hälsovårdsservicen har intensifierats 

avsevärt under Kaste-programmet. Mycket olika kommuner har kommunicerat med varandra. 

”Det finns stora skillnader i kvaliteten och tillgången på service samt i aktiviteten när det gäller att 

utveckla servicen i Östra och Mellersta Finland. En särskild utmaning har varit samarbetet över sektorgränserna. 

Kaste-programmet har skapat en regional utvecklingsstruktur med hjälp av de regionala ledningsgrupperna 

och planerarna. På detta sätt har man kunnat engagera kommuner av alla storlekar i reformarbetet”, 

betonar social- och hälsovårdsdirektör Meriläinen. Meriläinen hoppas att denna regionala 

struktur bevaras även i framtiden. 

”Just sådant stöd och samarbete mellan kommuner av olika storlek eftersträvas också med det försök 

till regionalt ordnande av social- och hälsovården som nu inletts”, konstaterade minister Risikko. 

Nästa steg i Östra och Mellersta Finlands område är att man fäster uppmärksamhet vid situationen 

för långtidsarbetslösa människor och människor med missbruksproblem eller psykiska problem. Det behövs 

mer samarbete mellan social- och hälsovården och arbetskraftsförvaltningen för att förbättra situationen. 

Det nationella utvecklingsprogrammet för social- och hälsovården (Kaste) definierar de allmänna utvecklingsmålen 

för social- och hälsovården och åtgärderna för att nå dem för åren 2008–2011. Det huvudsakliga 

målet för Kaste-programmet är att öka människornas delaktighet, hälsa och välbefinnande, att 

minska social utslagning och förbättra kvaliteten och tillgången på service och dess effektivitet samt att 

minska regionala skillnader. Kommunerna och samkommunerna kan årligen få statsunderstöd för utvecklingsprogram 

inom social- och hälsovården. 


Ökad kvalitet i terminalvården med rekommendationer 

Målet för de precis utarbetade rekommendationerna för terminalvård är att göra terminalvården mer 

planmässig samt att styra terminalvårdens vårdpraxis i hela landet. De är avsedda att användas av alla enheter 

inom social- och hälsovården. Rekommendationerna avser vård av en döende människa, planering 

och organisering av vården samt personalens kunnande. 

”De tidigare rekommendationerna har utarbetats av Etene (riksomfattande etiska delegationen inom 

social- och hälsovården) och de är från år 2004. De nu publicerade rekommendationerna behandlar hela 

terminalvården i ett bredare perspektiv. Förhoppningen är att de ska påverka hur kommunerna och sjukvårdsdistrikten 

ordnar terminalvården. God terminalvård är en rättighet för varje döende människa”, konstaterade 

omsorgsminister Paula Risikko vid offentliggörandet av rekommendationerna torsdagen den 23 

september. 

Enligt ministern får rekommendationerna också stöd i lagen. ”Riksdagen behandlar som bäst en proposition 

om hälso- och sjukvård, i vilken man betonar lindring av lidande i all sjukhusvård och i alla skeden 

av vården, även i vården av döende patienter och inom terminalvård. Lindringen av lidandet har för 

första gången lyfts till lagnivå.” 



Terminalvård baserar sig på en skriftlig vårdplan 

Principen för rekommendationerna för terminalvård är att människan kan dö på den plats där han eller 

hon önskar och att man ska undvika att flytta på en person som är ytterst nära döden från en plats till en 

annan. Terminalvård kan ordnas enligt patientens önskan hemma eller på institution. Terminalvård baserar 

sig på en skriftlig vårdplan, och patienten deltar i utarbetandet av denna. De anhöriga till den döende 

har också möjlighet att delta. 

God terminalvård förutsätter även vårdpersonalens kunnande och upprätthållande av välbefinnandet 

i arbete. Läkare och vårdare som deltar i terminalvården har utbildning för denna. Den behandlande 

läkaren ansvarar för vårdbeslut. Vård som genomförs av en multiprofessionell arbetsgrupp baserar sig på 

medicinsk och vårdvetenskaplig evidens samt på patientens och de anhörigas egna önskemål och behov. 

Kontinuiteten i vården garanteras dygnet runt. 

Sjukvårdsdistrikten och hälsovårdscentralerna ansvarar för terminalvården 

Sjukvårdsdistrikten och hälsovårdscentralerna ansvarar för ordnandet av terminalvården. I en fjärdedel 

av dessa fattas dock terminalvårdsplaner eller direktiv. Enligt rekommendationerna ansvarar sjukvårdsdistrikten 

och hälsovårdscentralerna för uppgörandet av regionala terminalvårdsplaner och förverkligandet 

av dessa. I fortsättningen utreder social- och hälsovårdsministeriet situationen för de regionala terminalvårdsplanerna 

och ibruktagandet av terminalvårdsrekommendationerna. 

Verkställandet av terminalvårdsrekommendationerna ökar inte kostnaderna men rekommenderade 

förfaringssätt förutsätter att kostnaderna justeras på nytt. Förverkligandet av rekommendationerna främjas 

bland annat genom att man startar en medborgardiskussion om betydelsen av god terminalvård då en 

människa närmar sig livets slutskede. 


Vårdens finansiering utredd 

Finansieringsmodeller för omsorgstjänster har kartlagts och utvärderats i två utredningar som publiceras 

idag. Utredningarna hänför sig till regeringsprogrammets mål om att ta i bruk en frivillig omsorgsförsäkring 

och omsorgsfond. 

Raija Volks och Tuula Laukkanens utredning Vårdens finansiering – internationell praxis och inhemska 

alternativ kartlägger vårdens finansiering och finansieringsmodeller i Finland och utomlands samt 

dryftar om man kunde stärka vårdlöftet som getts till medborgarna genom att ordna finansieringen av vården 

på annat sätt än med skattemedel. En socialförsäkring skulle vara ett alternativ för organisering av finansieringen. 

En sådan skulle bland annat möjliggöra genomskinlighet i var omsorgen kostar och öronmärka 

medel för ordnande av vården. Socialförsäkringsavgifterna skulle man samla i en fond ur vilken 

man skulle dela ut medel till vårdorganisatörer eller producenter. Enligt utredningen kunde man från socialförsäkringen 

till kommunerna styra medel för ordnande av tjänster genom modellen för utjämning av 

regionala skillnader, med andra ord i samma stil som rådande statsandelssystem. För jämlik tillgång av 

tjänster skulle det dock vara bättre om grunden för utdelning av medel skulle vara vårdbehövande individers 

vårdbehov som mätts lika i hela landet. 

I den andra utredningen granskas olika modeller för finansiering av egen vård. Markus Lahtinens utredning 

Privat beredskap för vårdutgifter fokuserar på förutsättningarna kring hur frivillig beredskap kunde 

bilda ett meningsfullt alternativ och hur privat beredskap kunde stöda den offentliga vården. 

Någon innovation från privata sidan kan inte lösa problematiken gällande den privata finansieringen 

av vården utan att det privata systemet fungerande samordnas med det offentligt finansierade vårdsystemet. 

Ett sätt att kombinera offentlig service och privat beredskap skulle vara en gemensam servicesedel eller 

skapande av ett servicekonto. Utomordentligt viktigt då omsorgsförsäkringen blir vanligare skulle också 

vara att olika kommuner skulle förenhetliga olika serviceutbud och praxis. 

Fastän en privat omsorgsförsäkring skulle öka människornas ekonomiska välfärd, utgör dess höga 

pris ett problem. På grund av detta borde man hitta sätt att finansiera anskaffning av omsorgsförsäkring- 



67

68 

en, vid behov till och med som engångsavgift. Målet för långtidssparande borde utökas från kompletterande 

av pensionsinkomsterna till finansiering av vård. 

Social- och hälsovårdsministeriet, FPA och Finansbranschens centralförbund har finansierat utredningarna 

och utredningarna har huvudsakligen gjorts då författarna arbetat vid Pellervo ekonomiska 

forskningsinstitut. 


Förnyelse av samtyckesförfarandet för överlåtelse av patientuppgifter 

Det föreslås att det samtyckesförfarande som krävs för användning av de patientuppgifter som införs i det 

nationella hälso- och sjukvårdsarkivet förenklas. Enligt propositionen ska patientens samtycke till att uppgifter 

får överlåtas gälla tills vidare och omfatta alla serviceproducenter inom hälso- och sjukvården. 

Regeringen fattade beslut om innehållet i propositionen torsdagen den 30 september, och republikens 

president har för avsikt att lämna propositionen till riksdagen på fredagen. Lagarna föreslås träda i 

kraft 1.1.2011. 

Man kommer att lagra uppgifter om patienternas hälsotillstånd och sjukdomar i det nationella hälso- 

och sjukvårdsarkiv som håller på att upprättas. Uppgifterna får endast användas mellan serviceproducenter 

inom hälso- och sjukvården om patienten har lämnat sitt samtycke till detta. Patienten ska också ha 

rätt att begränsa samtyckets omfattning genom ett särskilt förbud. 

Enligt propositionen ska patienten informeras om de nationella datasystemtjänsterna och de uppgifter 

som lagras i den nationella arkiveringstjänsten samt om hur uppgifterna kan användas innan samtycke 

ges. Samtidigt ska patienten även informeras om möjligheten att begränsa överlåtelsen av uppgifterna och 

eventuella konsekvenser av ett förbud. 

Patientens viljeyttring och centrala vårduppgifter till informationshanteringstjänsten 

Med stöd av lagändringen genomförs den nationella informationshanteringstjänsten för patienter med en 

central notering av patientens samtycke och de förbud som har meddelats av patienten. En myndig patient 

ska på egen hand kunna administrera sina samtycken och förbud på internet med hjälp av den läsfunktion 

som införs i samband med genomförandet av det nationella hälso- och sjukvårdsarkivet. Samtycken, 

förbud och återtaganden av dessa ska också kunna meddelas personligen till serviceproducenterna inom 

hälso- och sjukvården. 

Informationshanteringstjänsten, som tillhandahållas av Folkpensionsanstalten, ska också möjliggöra 

att andra viljeyttringar av patienten lagras, såsom hur patienten ställer sig till organdonationer för vård av 

andra människor eller patientens viljeyttring i fråga om sin egen vård. En juridiskt giltig viljeyttring i fråga 

om vården eller donationsvilja ska dock även i fortsättningen kunna uttryckas även på andra sätt. 

Ändringar i införandetidpunkt och den operativa ledningen 

Det föreslås att tidpunkten för införandet av de nationella datasystemtjänsterna senareläggs, så att nödvändiga 

datatekniska lösningar ska kunna genomföras i god tid före den fastställda tidpunkten. Alla apotek 

ska ha möjlighet att expediera ett elektroniskt recept i början av april år 2012. Den allmänna hälso- och 

sjukvårdens skyldighet att utfärda recept elektroniskt ska träda i kraft i april 2013 och den privata hälso- 

och sjukvårdens skyldighet i april 2014. 

Serviceproducenterna inom den allmänna hälso- och sjukvården ska om de så önskar kunna ansluta 

sig till andra nationella datasystemtjänster och till det nationella elektroniska patientuppgiftsarkivet senast 

år 2013, och serviceproducenterna inom den privata hälso- och sjukvården senast år 2014. Skyldigheten 

att ansluta sig för serviceproducenterna inom den allmänna hälso- och sjukvården ska träda i kraft 

i september 2014 och för serviceproducenterna inom den privata hälso- och sjukvården i september 2015. 

Det föreslås att den operativa ledningen av den elektroniska informationshanteringen med anknytning 

till social- och hälsovården flyttas över från social- och hälsovårdsministeriet till Institutet för hälsa 



och välfärd. Ministeriet ska dock fortfarande ha ansvaret för den strategiska ledningen av verksamheten 

och besluta om genomförandet av betydande projekt. 


Förmedling av tobak till minderåriga blir brottslig handling 

I den nya tobakslagen begränsas tobaksprodukternas synlighet och tillgång speciellt i barns och ungas vardagsmiljö. 

Syftet med tobakslagen är att användningen av tobaksprodukter ska upphöra i Finland. Lagen 

träder i kraft 1 oktober 2010. 

Från början av oktober får tobaksprodukter och rökdon inte säljas, förmedlas eller på annat sätt överlåtas 

till den som inte har fyllt 18 år. Förbudet gäller förutom handeln också privatpersoner. Också försäljning 

av en cigarett till en minderårig är ett brott vid försäljning av tobak, för vilket böter eller högst sex månaders 

fängelse kan utdömas. Person som inte fyllt 18 år får inte heller inneha eller importera tobak. För 

import kan bötesstraff utdömas men för innehav har inte stadgats om straff. Tobaksprodukter som innehas 

av unga kan inte heller beslagtas. 

Tobaksrökning är förbjuden i lokaler som används av barn och unga, såsom daghem, läroanstalter 

och läroanstalternas utomhusområden. Man får inte heller längre röka i lokaler för familjedagvård, i gemensamma 

lokaler i bostadsbolags bostadsfastigheter och på platser som är avsedda för publik på utomhusområde. 

I lagen förbjuds dessutom import, försäljning och annan överlåtelse av snus. För eget bruk får man 

föra in högst 30 dosor på högst 50 gram var, men som gåva får man får inte längre föra in snus. Att beställa 

snus via Internet är förbjudet. 

Förbud mot synlighet i kraft 2012 

Förbudet mot tobaksprodukters synlighet vid detaljförsäljningsställen träder i kraft från och med början 

av år 2012. Tobaksprodukter eller deras varumärken får då inte längre hållas synliga på försäljningsställena. 

Åt kunderna får på begäran visas en katalog eller ges en förteckning över produkternas priser. Samma 

år stramas också begränsningarna åt gällande rökning i hotellrum då det av tio hotellrum endast kommer 

att finnas ett som är avsett för rökare. Försäljning av tobaksprodukter via automater förbjuds från och 

med början av år 2015. 


Ersättning för privat vård som ges i utrymmen för offentlig sjukvård 

Regeringen föreslår att det ska betalas ersättning enligt sjukförsäkringslagen för privat sjukvård som getts i 

utrymmen för kommunal social- och hälsovård. Syfter med förslaget är att effektivera användningen av offentliga 

utrymmen och att användningen ska bli mångsidigare. Kommunen kunde hyra tomma eller otillräckligt 

använda sjukhus- eller hälsovårdscentralsutrymmen till privata producenter av hälso- och sjukvårdstjänster. 

Uthyrningen av färdigt utrustade utrymmen skulle främja tillgången till service i synnerhet 

i glesbygden och på små orter. 

Då kommunen eller samkommunen hyr utrymmen borde kommunen eller samkommunen dock se 

till att hyrandet inte äventyrar social- och hälsovårdens lagstadgade verksamhet. Ur patienternas synvinkel 

skulle förändringen möjliggöra en likvärdig rätt till sjukförsäkringsersättning oberoende av i vilka utrymmen 

den privata hälso- och sjukvårdsservicen har getts. 

Ersättningsprinciperna och -nivåerna skulle vara de samma som i övrig vård som ersätts via sjukförsäkringen. 

Förutsättning för att ersättning ska utbetalas är att den som hyr utrymmena har meddelat Folkpensionsanstalten 

uppgifter om hyrestiden. 

Förslaget gäller statens budgetproposition för år 2011 och avses behandlas i samband med den. Lagen 

planeras träda i kraft 1.3.2011. 



69

70 


Med sjukförsäkringsersättning ökad valfrihet för patienterna i den förebyggande 

tandvården 

I Jyväskylä håller man på att starta ett försöksprojekt, i vilket patienterna kan få förebyggande tandvård till 

nästan samma pris från kommunen, privata tandläkare samt munhygienister. 

Munhälsovårdssamarbetsprojektet räcker till slutet av år 2011. Statsrådets förordning om grunderna 

för sjukförsäkringens ersättningstaxor som möjliggör försöket gavs idag. Förordningen träder i kraft 11 

oktober 2010 och är i kraft under tiden för samarbetsprojektet. 

Projektet, som ska startas i Jyväskylä, har beretts som en del av programmet Fungerande hälsocentraler. 

Målet med projektet är att effektivera samarbetet och förenhetliga grunderna för vård mellan privata 

och offentliga sektorn. Dessutom är syftet att öka patientens valfrihet samt att effektivera genomförandet 

av den förebyggande vården och förbättra tillträdet till vården. På lång sikt skulle samarbetsprojektet 

medföra inbesparningar för hälso- och sjukvårdens totalkostnader. 

Tandläkarnas och munhygienisternas samarbetsavtal med kommunen ökar patientens valfrihet 

I fråga inom samarbetsprojektet kan sådana patienter komma, som man vid hälsocentralsmottaggningsbesök 

bedömer vara i behov av förebyggande vård. Man erbjuder patienterna möjlighet att delta i samarbetsprojektet 

genom att välja sin vård som ska främja munhälsan antingen via privata eller offentliga 

sektorn. Vid hälsocentralen ges patienten skriftlig information om innehållet i åtgärder som främjar munhälsa 

och om kostnaderna för vården som stöd för beslutet att delta. 

De privata tandläkare och munhygienister som går med i projektet måste förbinda sig till projektets 

principer genom att göra ett samarbetsavtal med kommunen. På basen av samarbetsavtalet får patienten 

enligt eget val likvärdig förebyggande vård i privata eller offentliga sektorn, för vilken den del som patienten 

själv ska betala är nästan den samma. 

Syftet med åtgärdshelheterna är att stöda patientens hemvård. De innehåller bland annat, enligt patientens 

individuella behov, hälsorådgivning, undervisning om hur man ska sköta munnen hemma, borttagning 

av plack och fluorbehandling. 

Vårdhelheten som främjar munhygien ersätts till patienten en gång under försöket 

Åtgärdshelheten som främjar hälsan ersätts från sjukförsäkringen en gång till patienter som hör till samarbetsprojektets 

verkningsområde. Ersättning betalas bara för vård som ges av tandläkare eller munhygienist 

som gjort projektsamarbetsavtal med kommunen. Efter detta kan patienten vid behov fortsätta 

vården i privata munhälsovården, varvid ersättningen för vården bestäms enligt sjukförsäkringens sedvanliga 

ersättningstaxor. Patienten kan om denne önskar också söka sig till hälsovårdscentralens eftervård. 

Under loppet av projektet utvärderas förverkligandet av projektets mål och ändringsbehoven för vårdens 

ersättningsgrunder. Fortsättningen på det i Jyväskylä inledda försöket åren 2012 och 2013 samt även i övrigt 

i landet tas i beaktande i ram- och budgetförhandlingarna under nästa regeringsperiod. 


Flera åtgärder har vidtagits för att förebygga och behandla allvarliga psykiska 

problem hos unga 

Det har framställts i media att rekommendationerna av undersökningsnämnden för skolskjutningarna i 

Kauhajoki inte blir av eller de endast delvis kommer att förverkligas. Undersökningsnämnden utfärdade 

rekommendationer bland annat om mentalvårdstjänster och hälsokontroller i skolorna. Social- och hälsovårdsministeriet 

har vidtagit flera åtgärder för att förebygga allvarliga psykiska problem hos unga och utveckla 

vården. 

Ungefär en femtedel av de unga har någon form av psykiskt problem. Tio procent behöver tidigt ingripande 

eller stöd för sina psykiska problem under ungdomsåren. Av de hjälpbehövande kan hälften vår- 



das inom primärvården medan den andra hälften behöver undersökning och bedömning av nivån för 

specialiserad sjukvård. Vårdgarantin förverkligas huvudsakligen väl i fråga om de psykiatriska behandlingarna, 

dvs. inom tre månader efter att remissen anlänt. Vårdgarantin avser icke-brådskande vård, vid 

akut nöd fås hjälp genast. 

Mentalvårdstjänster preciseras genom en lag om hälso- och sjukvård 

Propositionen med förslag till lag om hälso- och sjukvård (RP 90/2010), som för närvarande är under riksdagsbehandling, 

innehåller ett flertal bestämmelser om barn och unga. I lagen om hälso- och sjukvård föreslås 

att åldersgränsen för ungdomspsykiatriska tjänster ska förenhetligas. En person under 23 år ska få 

tillträde till mentalvårdstjänster inom tre månader. Bedömningen av patientens behov av vård ska göras 

inom sex veckor efter att remissen anlänt till sjukhuset eller till hälsovårdens verksamhetsenhet. 

Enligt propositionen ska kommunerna ordna skol- och studerandehälsovården. I fråga om tjänsterna 

ska man bland annat beakta tidig identifiering och tidigt stöd när det gäller särskilt stöd för en elev eller 

en studerande samt vid behov hänvisa honom eller henne till fortsatta undersökningar eller fortsatt vård. 

Hälsokontroller och hälsorådgivning ska även ordnas för unga som hamnar utanför studerande- eller företagshälsovården. 

Avsikten är att förstärka primärvårdens roll vid behandling av lindriga och medelsvåra psykiska störningar 

och samtidigt öka ungdomspsykiatrisk konsultation. Man har fått goda erfarenheter av läkemedelsbehandlingen 

av unga. En allmänläkare kan inleda läkemedelsbehandlingen av unga men uppföljningen 

av behandlingen ska vara aktiv och regelbunden. 

Även förordningen styr mot tidig identifiering av psykiska problem 

Vid ingången av juli 2009 trädde förordningen om rådgivningsverksamhet, skol- och studerandehälsovård 

samt förebyggande mun- och tandvård för barn och unga i kraft. Genom förordningen föreskrivs bindande 

skyldigheter för kommunerna att ordna hälsokontroller och hälsorådgivning samt om deras innehåll. 

Förordningen förpliktar bl.a. att främja den psykiska hälsan hos barn, unga och familjer, identifiera 

problem som är förknippade med dessa och ge nödvändigt stöd eller hänvisa till fortsatt vård. Dessutom 

ska man också ägna uppmärksamhet åt mobbning, våld och andra faktorer som påverkar den psykiska 

hälsan. 

Kommunerna ska fr.o.m. 1.11.2011 ordna hälsokontroller för studerande på andra stadiet. Hälsokontrollen 

för studerande i eftergymnasial utbildning ordnas med hjälp av hälsoenkäter och en bedömning 

som utförs av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. Det är obligatoriskt för kommunerna 

att ordna hälsokontroller, men det är frivilligt för studerandena att delta i dem. Tidigt konstaterande, vård 

och hänvisning till fortsatt vård vid eventuella mentala störningar nämns särskilt i förordningen, i paragrafen 

som gäller studerandehälsovård. 

Verkställigheten av förordningen stöds genom att höja kommunernas kalkylerade statsandelar med 

18,5 miljoner euro år 2010 och 2011. Regionförvaltningsverken och Tillstånds- och tillståndsverket för social- 

och hälsovården (Valvira) övervakar verkställigheten av förordningen. Institutet för hälsa och välfärd 

samlar in uppföljningsuppgifter, av vilka de första kommer att publiceras under hösten. 

Väl fungerande elev- och studenthälsovård och servicen inom den spelar en nyckelroll när det gäller 

att säkerställa och främja elevernas och studerandenas välbefinnande vid läroinrättningar. Social- och hälsovårdsministeriet 

och undervisnings- och kulturministeriet bereder som bäst lagstiftning i syfte att säkerställa 

ett nära samarbete mellan undervisningsväsendet och social- och hälsovårdsväsendet vid läroinrättningarna. 

Förpliktelsen om samarbete mellan sektorerna bidrar till att förbättra ordnandet av elevvården 

till fördel för eleverna och studerandena. 

Kaste-programmet och Mieli-programmet stöder en reform av tjänster för barn och ungdomar 

Under de senaste åren har social- och hälsovårdsministeriet på flera olika sätt i sin verksamhet betonat 

vikten av förebyggande åtgärder för att sådana situationer som i Kauhajoki inte skulle uppstå. Under åren 

2008-2010 allokeras över hälften av statsunderstöden enligt Kaste-programmet (81,8 miljoner euro), dvs. 

42,3 miljoner euro, för att reformera servicen för barn, unga och familjer samt servicen inom mentalvården 

och missbrukarvården. 



71

72 

Den bärande tanken i Kaste-projektet för barn är att tjänsterna för barnfamiljer bildar en helhet där 

barn och unga främst stöds i deras egna utvecklingsmiljöer, såsom i hemmet, dagvården, skolan och fritidsmiljöer. 

Specialtjänster och specialiserade tjänster erbjuds som stöd för basservicen. 

Också den plan för mentalvård och missbrukarvård som arbetsgruppen Mieli 2009 har berett understryker 

vikten av bas- och öppenvårdstjänster vid ordnandet av mentalvårdstjänster och missbrukarvårdstjänster 

för alla ålderskategorier. 

Institutet för hälsa och välfärd har utvecklat stödmaterial för förebyggande mentalvårdsarbete. Det 

finns exempel på inventioner och åtgärder inom förebyggande mentalvårdsarbete, såsom hembesök hos 

gravida kvinnor och mödrar med små barn, projektet KiVa skola för att minska och förebygga mobbning 

i skolan, arbetsmetoden Familj och barn i samspel för att stödja familjer när föräldrar har missbruksproblem 

eller psykiska problem, Mini-interventionen osv. När det förebyggande mentalvårdsarbetet utvecklas 

är åtgärder för att förebygga utslagning av unga män ett av målen. Avsikten är att ge psykosocialt stöd 

till de unga män som uteblivit från uppbåd eller som avbrutit civiltjänstgöringen eller värnplikten. Detta 

genomförs med verksamhetsmodellen Time out! 


Ett bra arbete ökar hälsan 

”Ett bra arbete har en stor betydelse för människans välbefinnande. I bästa fall främjar arbetet både fysisk 

och psykisk hälsa. Samtidigt bör arbetet och det övriga livet vara i balans”, konstaterade statssekreterare 

Eeva Kuuskoski på seminariet Nätverk och arbetsliv den 14 oktober i Vasa. Arbetshälsoseminariet ordnades 

av social- och hälsovårdsministeriet samt yrkeshögskolorna Novia och Arcada. 

”Arbetets krav måste anpassas till arbetstagarens förutsättningar. Vars och ens arbetsförmåga är viktig, 

fastän den inte skulle vara fulla hundra procent. Betydelsen av den kvarvarande arbetsförmågan blir än 

viktigare de närmaste åren då arbetskraften minskar”, betonade statssekreterare Kuuskoski. 

Kuuskoski bedömer att kopplingen mellan företagshälsovården och arbetsplatserna är för svag. Faktorer 

som hotar arbetstagarnas hälsa eller förmåga att orka i arbete ska hittas i de vardagliga rutinerna på 

arbetsplatserna och det ska vidtas åtgärder för att avhjälpa dem. 

”De mest framgångsrika arbetsgivarna när det gäller konkurrensen om arbete och arbetstagare är de 

arbetsgivare som satsar på utbildning, kunnande och utvecklande av arbete och arbetsförhållanden, dvs. 

arbetstagarnas välbefinnande i arbetet. Välbefinnandet i arbetet, inklusive företagshälsoovården, ska integreras 

i den strategiska planeringen och den dagliga ledningen på arbetsplatserna”, konstaterade statssekreterare 

Kuuskoski. 

På social- och hälsovårdsministeriet har man utrett verkningsfullheten i arbetarskydds- och arbetshälsolagstiftningen. 

En färsk utredning visade att arbetarskyddslagstiftningen har haft mest positiv effekt 

när det gäller att minska olycksfallsrisker samt att förbättra ergonomi. Psykisk belastning och hot om våld 

utvärderas inte lika bra på arbetsplatserna som andra risker. 

”I en arbetsgemenskap har förtroendet människor emellan och en jämbördig växelverkan konstaterats 

vara en grundpelare för hälsa. Också här i Österbotten har man konstaterat att tätt samspel positivt påverkar 

flera av hälsans delområden och även arbetsförmågan och pensioneringsåldern. Samhörighet kan 

vara den resurs som man ännu inte tillräckligt har utnyttjat i utvecklandet av arbetslivet. När arbetet blir 

mer krävande och den psykiska belastningen ökar blir det alltmer viktigt att främja det förebyggande psykiska 

arbetarskyddet vid sidan om det traditionella arbetarskyddet”, bedömde statssekreterare Kuuskoski. 




Ordnande av rehabiliterande psykoterapi blir lagstadgad skyldighet för FPA 

Den numera enligt prövning av Folkpensionsanstalten ersatta rehabiliterande psykoterapin blir lagstadgad 

verksamhet. I fortsättningen ersätter FPA rehabiliterande psykoterapi för alla som behöver den, om de 

uppfyller kraven för ersättning. Dessutom kommer man ha rätt att söka ändring i beslutet om ersättning. 

Ersättningsvillkoren för den rehabiliterande psykoterapin förblir de samma: ersättning betalas till 16- 

67 åriga personer, vars arbets- eller studieförmåga hotas av någon mental störning. 

Ersättning förutsätter en tre månader lång tillbörlig vårdrelation samt en bedömning av sökandes diagnos 

och rehabiliteringsbehov av en specialläkare i psykiatri. 

Rehabiliterande psykoterapi ersätts genom ett beslut högst 80 gånger per år och sammanlagt högst 

200 gånger på tre år. 

Diagnostiserade mentala störningar och sjukdagpenningsperioder och invalidpensioner som förorsakas 

av dessa har ökat i Finland under de två senaste årtiondena. Antalet sjukdagpenningsperioder och 

antalet invalidpensioner som beviljats på grundval av diagnosen depression har sedan mitten av 1900-talet 

så gott som fördubblats. År 2009 fick ca 14 700 rehabiliteringsklienter psykoterapi i form av den prövningsbaserade 

rehabiliteringen som ersätts av FPA. 

Regeringen föreslog idag torsdagen den 14 oktober att lagen ska godkännas, och republikens president 

har för avsikt att befästa den på fredag. Lagen träder i kraft 1 januari 2011. 


Flexibilitet i sjukdagpenningens maximitid om sjukdom återkommer 

I en situation då en person återvänder till arbetet och hans eller hennes tidigare sjukdom återkommer då 

personen varit minst 30 dagar i arbete, kan sjukdagpenning betalas trots att maximitiden för dagpenningen 

har gått ut. 

Sjukdagpenning skulle efter självrisktiden betalas för högst 50 vardagar. 

Sjukdagpenningens maximitid är 300 vardagar. Enligt nu i kraft varande lagstiftning börjar rätten till 

sjukdagpenning på grund av samma sjukdom först när en person efter maximitidens utgång har varit arbetsför 

utan avbrott i 12 månader. 

En ändring av regeln skulle uppmuntra och stöda personer att återvända till arbetslivet efter en sjukledighet. 

Dessutom föreslås förbättringar när det gäller samordningen av folkpensionen och sjukdagpenningen. 

Invalidpension enligt folkpensionslagen som beviljats retroaktivt för samma tid som dagpenning utesluter 

inte rätten till sjukdagpenning, utan pensionen dras av från sjukdagpenningen. 

Förslagen gäller statens budget för år 2011 och avses behandlas i samband med denna. Lagarna avses 

träda i kraft 1.7.2011. 


En kampanj för att råda bot på arbetsoförmåga som beror på depression inleds på 

arbetsplatserna 

Årligen avgår ca 4 000 finländare med invalidpension på grund av depression. För att minska arbetsoförmåga 

som beror på depression har social- och hälsovårdsministeriet, arbetsmarknadsorganisationerna 

samt aktörerna inom social- och hälsovården tillsammans startat kampanjen MastDo. 

Det finns ett flertal metoder på arbetsplatserna för att stödja välbefinnande i arbetet och arbetsförmåga. 

Möjligheten till arbete stöder utkomst, förstärker andra delar av livskompetensen och gör det möjligt 

för människor att delta i samhället. Kampanjen MastDo uppmuntrar arbetsplatserna att komma överens 



73

74 

om gemensamma arbetsformer genom vilka man i tid tar tag i problem som sammanhänger med att klara 

av arbetet. Arbetsplatsen och företagshälsovården kan också hjälpa till med återgången till arbetet efter 

en lång sjukskrivning. 

”Den som återhämtar sig från sjukdom kan ha partiell arbetsförmåga, och kontakten med arbetslivet 

kan på ett avgörande sätt hjälpa hans eller hennes rehabilitering. Tiden för tänkande i svartvitt är förbi. Det 

finns också andra alternativ än att ge järnet i arbetslivet eller hamna utanför det för gott. Denna låsta inställning 

måste öppnas. Vi ska informera om lösningar och vi uppmuntrar till att använda dem”, säger social- 

och hälsovårdsminister Juha Rehula. 

En flexibel återgång till arbetet stöds av till exempel partiell sjukdagpenning. Användningen av dagpenningen 

underlättades från början av år 2010. Ändringen av ersättningar för företagshälsovård, som är 

under riksdagsbehandling, uppmuntrar till tidigt stöd för arbetsförmågan. Avsikten är att lagändringen 

ska träda i kraft från ingången av år 2011. 

Långa sjukskrivningar som beror på depression och slutligen avgång med pension är en utmaning 

för arbetsplatserna på grund av avbrutna karriärer och förlust av s.k. tyst information. Sjukdagpenningar 

och invalidpensioner på grund av depression utgör en stor kostnad för samhället, som år 2009 var 633 

miljoner euro. 

MastDo uppmuntrar till förebyggande verksamhet 

MastDo delar ut kunskap till såväl arbetstagare som arbetsgivare och aktiverar dem till självutvärdering av 

sin egen arbetsplats: klartext, färdiga listor och stöd anpassat för finländare för ökat välbefinnande i arbetet 

och flexibla arbetsformer. Kampanjen MastDo pågår till 28.2.2011. 

Hemvist för kampanjen är www.mastdo.fi. Under kampanjen söker man också direkt upp arbetsgivare 

samt uppmuntrar och påminner dem om att vidta förebyggande åtgärder. Kampanjen är en del av projektet 

Masto med målet att minska arbetsoförmåga som beror på depression. 


Minister Rehula: Behandlingen av depression är multiprofesssionellt samarbete 

”I dagens arbetsliv som har ett högt tempo och som förutsätter goda sociala färdigheter försvårar depressionstillstånd 

i högre grad än tidigare att man klarar av arbetet, fastän antalet depressioner bland befolkningen 

inte förefaller ha ökat. Det är dock en positiv trend att antalet pensioner beviljade på grund av 

depression under de två senaste åren börjat sjunka”, konstaterade social- och hälsovårdsminister Juha Rehula 

vid det femte riksomfattande depressionsforumet i Helsingfors tisdagen den 16 november. 

”Centrala åtgärder för att förebygga arbetsoförmåga till följd av depression är – vid sidan av att främja 

välbefinnande i arbetet och vidta förebyggande åtgärder – också att ordna behandling och rehabilitering 

i rätt tid. I synnerhet när det gäller ungdomar är det alltid av största vikt att snabbt säkerställa styrning till 

och tillgång till vård”, tillade minister Rehula. 

”Med tanke på att bevara arbets- och funktionsförmågan är de första månaderna ofta avgörande. 

Trycket riktas i synnerhet mot bastjänsterna, där man för första gången möter de flesta depressionspatienter”, 

konstaterade minister Rehula. Enligt ministern är depressionsskötarverksamheten vid hälsovårdscentralerna 

en beprövad och bra metod för effektiv behandling av depression inom primärvården. 

”Förutsättningarna för återgång till arbete för depressionspatienter som förlorat sin arbetsförmåga 

ska tryggas genom ett bättre fungerande samarbete mellan företagshälsovården, rehabiliteringen och arbetsplatserna. 

” 

Rehula berättade att man har från ingången av 2007 kunnat sänka tröskeln för återgång till arbetet genom 

att använda partiell sjukdagpenning. För att återinträdet i arbete ska kunna ske så fort som möjligt 

ändrades karensbestämmelserna beträffande partiell sjukdagpenning vid ingången av detta år, vilket förefaller 

har fördubblat utnyttjandet av möjligheten till partiell sjukdagpenning. 

”Attityderna behöver också ses över”, påminde minister Rehula. ”Stämplar vi fortfarande människor 

på arbetsplatser och annanstans i samhället enligt deras hälsotillstånd eller någon annan särskild egen- 



skap? Hurudana spelregler har våra arbetsplatser för att stödja partiellt arbetsförmögna personer? Dessa 

frågor bör diskuteras tillsammans på arbetsplatserna.” 


Minister Risikko: Ordandet och finansieringen av social- och hälsovårdstjänster ska 

utvecklas tillsammans 

”Framtidens finansieringsmodell ska skisseras i förhållande till skyldigheten att ordna tjänster. Sambandet 

mellan organiseringsskyldigheten och finansieringen får inte bristas. Logiken här är att man hittar ett effektivt 

organiseringssätt och en lämplig finansieringsmodell”, konstaterade omsorgsminister Paula Risikko 

den 17 november när hon tog emot en rapport som en sakkunniggrupp vid Institutet för hälsa och välfärd 

har utarbetat om finansiering av social- och hälsoservice via flera kanaler. 

Minister Risikko tycker att det är viktigt att trygga närtjänsterna och att samarbetet mellan social- och 

hälsovårdstjänsterna blir intensivare. 

”Det finns mycket olika förhållanden i olika delar av landet och om man till exempel centraliserade 

finansieringen så skulle kommunerna förlora också makten över ordnandet av tjänster”, funderade minister 

Risikko. 

”Linjedragningarna i rapporten går väl ihop med social- och hälsovårdsministeriets regionala modell 

för social- och hälsovården som samlar social- och hälsovårdstjänsterna till ett tätt paket som ligger 

på bredare skuldror men som samtidigt omfattas av den lokala demokratin, dvs. det kommunala ansvaret.” 

Minister Risikko konstaterade att de skisser för befolkningsunderlag som presenteras i sakkunniggruppens 

rapport ska bedömas separat. Ministern hänvisade också till en översikt som Statens ekonomiska 

forskningscentral (VATT) förra veckan gav ut. Översikten utarbetades av en internationell forskargrupp 

och i den hävdas det att etablering av förvaltning i mellaninstans inte skulle lösa de problem som 

finns i den finländska kommunsektorn. 

Reformen av ordandet och finansieringen av social- och hälsovårdstjänster har inletts 

”Sakkunniggruppens rapport ger gott material för finansieringssystemets utvecklande. Det regionala försöket 

inom social- och hälsovården har inletts, lagen om innehållet i hälso- och sjukvården behandlas av 

riksdagen och en arbetsgrupp överväger som bäst hur social- och hälsovården ska ordnas”, uppräknade 

Risikko. 

”Detta är inte den rätta tiden för ställningstaganden för eller mot enstaka framställningar i rapporten 

utan nu behöver vi en omfattande helhetsbedöming. Därför bedömer arbetsgruppen för ordnande av service 

också rapportens förslag som en del av sitt arbete”, konstaterade minister Risikko. 

”Den här regeringen och den nästa regeringen har mycket arbete framför sig när det gäller reformeringen 

av ordnandet och finansieringen av social- och hälsovårdstjänster. Utan reformer vittrar våra tjänster 

snabbt även om dem för det mesta är på god nivå och tillgängliga för alla i Finland”, funderade ministern. 

Minister Risikko påminde om att vi i Finland har hållit social- och hälsovårdskostnaderna i styr men 

att stora utmaningar väntar runt hörnet. 


Regeringen fattade beslut om Finlands linje i den internationella 

narkotikabekämpningen 

De narkotikapolitiska åtgärderna inom de olika förvaltningsområdena förenhetligas i fråga om det arbete 

som förs i EU och internationella organisationer samt bilateralt samarbete. Regeringen fattade den 2 de- 



75

76 

cember ett principbeslut om Finlands handlingslinje i fråga om den internationella narkotikabekämpningen. 

Beslutet kompletterar statsrådets principbeslut om narkotikapolitiskt samarbete för åren 2008–2011. 

Finland deltar i den internationella narkotikabekämpningen genom att förbinda sig att aktivt delta i 

planeringen och genomförandet av en gemensam narkotikapolitik för EU. Därtill deltar Finland i de narkotikapolitiska 

forumen inom Förenta nationerna, Europarådet och Nordiska ministerrådet. 

Finland stöder narkotikabekämpningen på områden som har betydelse för narkotikaproblemet i Finland 

eller där narkotikaproblemet har en betydande inverkan på en hållbar utveckling av området. Produktionen 

av och handeln med narkotika förebyggs genom att främja bland andra mänskliga rättigheter, 

en välfungerande förvaltning, korruptionsbekämpning samt en hållbar ekonomisk utveckling. 

Målet för narkotikapolitiken i Finland är att förebygga användningen och spridningen av narkotika 

så att de ekonomiska, sociala och individuella olägenheter och kostnader som orsakas av narkotikabruket 

och narkotikabekämpningen förblir så små som möjligt. 


Förebyggande företagshälsovård blir effektivare 

60 procent av kostnaderna för förebyggande företagshälsovård ersätts för de arbetsgivare som tillsammans 

med företagshälsovården avtalat om praxis för hur arbetsförmågan ska upprätthållas och följas upp och tidigt 

stöd sättas in på arbetsplatsen. 

Om det inte finns något avtal om upprätthållande av arbetsförmågan ersätter Folkpensionsanstalten 

50 procent av kostnaderna för förebyggande företagshälsovård. 

Med upprätthållande, uppföljning och tidigt stödande av arbetsförmågan avses de praxis om vilka arbetsplatsen 

och företagshälsovården tillsammans har kommit överens för att sörja för att arbetstagarnas 

arbetsförmåga främjas och arbetsoförmåga förebyggs. 

Reformen är ett av förslag framförts av en arbetslivsarbetsgrupp som består av kommittén för en reform 

av den sociala tryggheten (SATA-kommittén), regeringen och arbetsmarknadens organisationer. 

Regeringen föreslog torsdagen den 2 december att lagen ska stadfästas. Republikens president ska 

fastställa lagen på fredag. Lagen träder i kraft 1.1.2011. 

Pressmeddelnda 2.12.2010 

Sjukskötare utbildas till begränsad förskrivning av läkemedel 

Sjukskötare samt hälsovårdare och barnmorskor som har fått rätt att utöva sjukskötaryrket kan förskriva 

läkemedel på ett begränsat sätt om de har specialistkompetens för begränsad förskrivningsrätt. Statsrådet 

har i dag gett en förordning om utbildning som krävs för att förskriva läkemedel som träder i kraft 

1.1.2011. 

Begränsad förskrivningsrätt förutsätter studier som omfattar minst 45 studiepoäng och som består av 

studiehelheterna i sjukdomslära, klinisk medicin, klinisk vård, farmakologi och receptlära. Enligt förslaget 

genomförs de praktiska studier som ingår i utbildningen vid den verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården 

där den studerande har ett anställningsförhållande. 

Secialistkompetensen för begränsad förskrivningsrätt påvisas genom ett riksomfattande skriftligt 

prov och ett yrkesprov som genomförs i arbetet. Yrkeshögskolorna och universiteten samarbetar i säkerställandet 

av utbildningen. Den högskola som ordnar utbildningen ger de studerande intyg över genomgången 

utbildning. 

Tilläggs- och fortbildningen tar ett år. Det uppskattas att cirka 100 personer deltar i utbildningen varje 

år. 



Även optiker och munhygienister kan skaffa de läkemedelspreparat som de behöver i yrkesutövningen 

om de genomgår tilläggsutbildningen, men de har inte rätt att från apotek förskriva läkemedel för patienter. 

Hälsovårdare och barnmorskor kan göra efterundersökning efter förlossning 

Statsrådet gav också en förordning som möjliggör att föräldradagpenning utbetalas även i fall efterundersökning 

efter en förlossning utförs av en hälsovårdare eller barnmorska som är anställd inom den offentliga 

hälsovården och som har tillräcklig utbildning. En hälsovårdare eller barnmorska kan endast utföra 

efterundersökning av en kvinna som har fött barn i en normal förlossning och ge ett intyg över detta för 

utbetalning av föräldrapenning. 

Arbetsgivare ska försäkra sig om att barnmorskan och hälsovårdaren har den kompetens som behövs 

för uppgiften. Det att även hälsovårdare och barnmorskor kan utföra efterundersökning efter normal förlossning 

befriar läkararbetskraft till uppgifter som kräver medicinsk sakkunskap. 


Man vill försnabba klassificeringen av designdroger som narkotiskt medel 

Regeringen föreslår att Finland i fortsättningen kunde klassificera nya kemiska ämnen m.a.o. så kallade designdroger 

som narkotiska medel. I fortsättningen kunde statsrådet förbjuda tillverkning av ämnena, handel, 

innehav, användning och import snabbare än förut. Regeringen beslöt om innehållet i lagförslaget torsdagen 

den 2 december. Republikens president har för avsikt att överlämna propositionen till riksdagen på fredag. 

För närvarande är problemet det att det till den finländska marknaden kontinuerligt kommer in nya kemiska 

medel som till sina effekter och hälsorisker motsvarar narkotika. Många av dessa klassas som otillåtna 

läkemedel, varvid läkemedelslagen inte definierar innehav och användning av dem som straffbar handling. 

Straffen för tillverkning, import och försäljning av dem är också milda. 

I och med den nya lagen kunde man efter bedömning av hälsorisker definiera ett ämne som anmälts 

till EU:s nya varningssystem för nya ämnen som narkotiskt medel nationellt. Enligt nuvarande lagstiftning 

sker klassificeringen genom internationellt samarbete antingen i FN eller EU. Den långa tiden som 

går åt till internationellt beslutsfattande orsakar dock betydande hälsorisker och problem med övervakningen. 

På grund av detta har medlemsländerna själv snabbare börjat klassificera nya ämnen som narkotiska 

medel. 

Den nya narkotikalagen kommer att ge polisen och tullen bättre medel än tidigare att övervaka och 

undersöka importen, försäljningen och användningen av nya ämnen i Finland. Dessutom skulle det att användningen 

och innehavet av ämnen som kommer in på marknaden blir straffbart fördröja eller till och 

med hindra att nya ämnen sprids till nya användarkretsar, speciellt band unga. Man planerar dock att ta in 

specialstadganden i lagen ifall ämnena skulle kunna användas i industriellt syfte. 

Förbjudandet av narkotiska preparat är en del av drogpolitiken. De mest centrala åtgärderna inom social- 

och hälsovården för att minska användningen av narkotiska medel är att även i fortsättningen effektivera 

det förebyggande arbetet och det tidiga ingripandet samt att utveckla vårdservicen för drogberoende 

och utöka tillgången till vård. 

Lagen planeras träda i kraft i början av 2010. 


Serviceställen för apotek förbättrar läkemedelsförsörjningen på glesbygden 

Från ingången av februari 2011 kan en apotekare inrätta ett serviceställe för apotek i ett glesbygdsområde 

eller bycentrum där det inte finns tillräckliga verksamhetsförutsättningar för ett filialapotek. Även receptbelagda 

läkemedel kan förmedlas via serviceställen. 



77

78 

En apotekare kan inrätta ett serviceställe med tillstånd av Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet. 

Antalet serviceställen har inte begränsats. 

Det är meningen att läkemedelsförsörjningen i perifera regioner och på glesbygden börjar fungera 

bättre, och därför stärkas kommunernas roll vid uppföljningen och utvärderingen av hur apotekstjänsterna 

inom området fungerar. Kommunen kan förelägga Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet 

initiativ till inrättande av apotek, filialapotek eller serviceställen för apotek. 

I läkemedelslagen revideras också de praktiska tillvägagångssätten för läkemedelsrådgivning och tas 

in bestämmelser om apotekens webbtjänstverksamhet. 

I fortsättningen betalar universitetsapoteken apoteksavgift till staten 

Apoteken ska årligen erlägga en apoteksavgift, vars storlek fastställs utifrån apotekens omsättning, till staten. 

De minsta apoteken betalar inte alls apoteksavgift och de största apotekens avgift är nästan 11 procent 

av omsättningen. År 2011 var apoteksavgiftens andel av den omsättning som ligger till grund för 

apoteksavgiften i genomsnitt 6,7 procent. En apoteksavgift som är mindre än tio euro tas inte ut. Även 

Helsingfors och Östra Finlands universitetsapotek betalar i fortsättningen apoteksavgift till staten. 


Familjeförmåner samt rehabiliterings- och sjukdagpenning binds till 

folkpensionsindexet 

Familjeförmåner utanför indexskyddet samt rehabiliteringspenning och sjukdagpenning som betalas till 

minimibelopp binds till folkpensionsindexet som svarar mot förändringen i konsumentpriserna. 

Minimibeloppen av rehabiliterings-, sjuk-, moderskaps-, specialmoderskaps-, faderskaps-, föräldra- 

samt specialvårdspenning och likaså barnbidragen, hemvårdsstödet och stödet för privat vård av barn har 

hittills inte omfattats av indexskyddet. 

Det är viktigt med tanke på förmånstagarna att stöden bibehåller sitt realvärde så bra som möjligt. 

Det att barnvårdsstöden binds till indexet stöder målet att öka barnfamiljernas valfrihet då de besluter om 

vårdform för barnen. 

Antalet mottagare av dagpenning som betalas till minimibelopp uppskattas vara i Finland cirka 

57 000, och 67 procent av dessa är kvinnor. Barnbidrag betalas till cirka 562 000 familjer. Stöd för hemvård 

får 65 000 familjer, stöd för privat vård 14 000 familjer och partiell vårdpenning 10 000 familjer. 

Regeringen föreslog torsdagen den 16 december att lagarna ska stadfästas, och avsikten är att republikens 

president stadfäster dem på fredagen. Indexhöjningarna ska tillämpas fr.o.m. 1.3.2011. 


Ansvar för psykoterapeututbildning till universitet 

I fortsättningen kan man använda yrkesbeteckningen psykoterapeut endast om man har genomgått en 

psykoterapeututbildning som ordnas av ett universitet eller en annan utbildningsorganisation som samarbetar 

med ett universitet. De universitet som har utbildningsansvar inom psykologin eller det medicinska 

området kan ge psykoterapeututbildning. Universitet ordnar utbildning antingen själv eller i samarbete 

med yrkeshögskolor eller andra redan befintliga utbildningsorganisationer. 

Reformen tydliggör kriterierna för psykoterapeututbildningen. Samtidigt säkerställer man psykoterapeututbildningens 

vetenskapliga grund, främjar mångsidig forskning om terapiarbetets verkningsfullhet, 

metodutveckling och kvalitet samt samarbete mellan utbildningssamfunden och högskolorna. Psykoterapitjänsterna 

inom social- och hälsovården ska basera sig på utbildning som syftar till att använda evidensbaserade 

metoder. 



Tidigare har psykoterapeututbildning ordnats av mycket olika slags organisationer från privata yrkesutövare 

till universitetsinstitutioner. Utbildningarna har saknat enhetliga kvalitetskriterier och Tillstånds- 

och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira) som beviljar yrkesbeteckning har varit tvungen att 

utvärdera utbildningen i efterhand. Detta har varit problematiskt för rättskyddet av både de som ansöker 

om yrkesbeteckning och de som ordnar utbildning och för fastställandet av kvaliteten på psykoterapeututbildningarna. 

En förutsättning till att man kan utbilda sig som psykoterapeut är att man har en lämplig yrkesexamen 

inom social- och hälsovården. Utbildningen har tre grundelement: teoretisk utbildning, handlett psykoterapeutiskt 

patientarbete och utbildningspsykoterapi. 

Psykoterapin har blivit en av de viktigaste vårdformerna inom mentalvårdsrehabiliteringen. Folkpensionsanstalten 

ersätter kostnader för psykoterapi av 16–67-åriga personer vars arbets- eller studieförmåga 

är hotad på grund av en psykisk störning. År 2009 fick 14 700 personer psykoterapi enligt prövning, varar 

4 476 var under 26 år gamla. 

Statsrådet gav torsdagen den 14 december en förordning som föreskriver om målsättningarna för, 

omfattningen av och innehållet i den utbildning som ger rätt till att använda yrkesbeteckningen psykoterapeut. 

Förordningen träder i kraft den 31 december 2011. I fråga om utbildning som inletts innan förordningen 

träder i kraft ska man hos Valvira senast den 30 juni 2017 ansöka om rätt att använda den skyddade 

yrkesbeteckningen psykoterapeut. 


Social- och hälsovårdsministeriet börjar besluta om vaccinupphandling 

I fortsättningen ska social- och hälsovårdsministeriet besluta om upphandling av vacciner som hör till det 

nationella vaccinationsprogrammet samt om andra ekonomiskt betynda vaccinupphandlingar. Hittils har 

Institutet för hälsa och välfärd (THL) beslutat om inköp av vaccin. I fortsättningen ska THL sörja för verkställandet 

av anskaffningsbeslut. 

THL:s rätt att besluta om upphandling av vaccin har kritiserats genom att ifrågasätta THL:s forskningssamarbete 

med läkemedelsföretag som man menar kan påverka anskaffningarna. På THL är forskningsarbetet 

och beredningen av vaccinanskaffningar skilda verksamheter och det har inte funnits något 

att anmärka på THL:s verksamhet. Det nya förfarandet överför vaccinanskaffningen på ett tydligt sätt utanför 

en institution som utför forskningsarbete. 

Regeringen föreslog tisdagen den 21 december att lagen ska stadfästas. Republikens president ska 

stadfästa lagen samma dag. 

Lagen träder i kraft den 1 januari 2011. 


UKK-institutets verksamhet blir statsfinansierat 

Finansieringsbasen för UKK-institutet som upprätthålls av Urho Kekkonens hälsoinstitutsstiftelse förnyas. 

I fortsättningen kan statsunderstöd beviljas stiftelsen inom ramen för statsbudgeten för verksamhet 

vars syfte är att främja, utveckla och forska i individens och befolkningens hälsa samt hälsofrämjande 

motion. Regeringen föreslog tisdagen den 21 december att lagen ska stadfästas. Republikens president ska 

stadfästa lagen samma dag. 

Social- och hälsovårdsministeriet är statsbidragsmyndighet. Institutet för hälsa och välfärd sköter 

uppgifter som gäller beredningen av statsunderstödsbeslut, statsunderstödets utbetalning och övervakningen 

av understödets användning. 



79

80 

UKK-institutet är en central expertinstans på området hälsofrämjande motion. Genom att etablera 

systemet med statsunderstöd vill man säkra stiftelsens grundfinansiering och kontinuiteten i UKK-institutets 

verksamhet. Hittils har UKK-institutet fått huvuddelen av sin finansiering av Penningautomatföreningen. 


Samtyckeförfarandet för utlämning av patientuppgifter blir enklare 

Uppgifter om patientens hälsotillstånd och sjukdomar kommer att lagras i det nationella hälsoarkivet. 

Flera serviceproducenter inom hälso- och sjukvården får använda patientuppgifterna endast om patienten 

har gett sitt samtycke till detta. Reformen förenklar praxis som gäller utlämning av patientuppgifter 

och möjliggör en flexibel användning av patientuppgifterna i de verksamhetsenheter för hälso- och 

sjukvård som har vårdrelation med patienten. 

Patientens samtycke för utlämning av patientuppgifter gäller tillsvidare och omfattar alla serviceproducenter 

inom hälso- och sjukvården. Patienten har rätt att avgränsa omfattningen av sitt samtycke genom 

ett separat förbud. 

Innan patienten ger sitt samtycke ska han eller hon informeras om de rikstäckande informationssystemtjänsterna, 

uppgifter som lagrats i arkiveringstjänsten och uppgifternas användningsmöjligheter. Samtidigt 

ska man berätta patienten om möjligheten att begränsa utlämning av uppgifter samt om förbudets 

eventuella konsekvenser. 

Patientens viljeförklaringar och viktiga vårduppgifter antecknas i en informationshanteringstjänst 

Genom informationshanteringstjänsten får verksamhetsenheterna för hälso- och sjukvård tillgång till 

uppgifter om patientens tidigare vård. Uppgifterna definieras genom social- och hälsovårdsministeriets 

förordning. Det har tänkts att sådana uppgifter skulle handla om information om läkemedelsbehandling, 

risker, diagnoser, åtgärder, vaccineringar och laboratorieundersökningar. 

En patient som har uppnått myndighetsåldern kan på eget hand på internet administrera sina samtycken 

och förbud genom en elektronisk förbindelse som genomförs i samband med det nationella arkivet. 

Patienten kan ge sina samtycken, definiera förbud och återkalla dem även personligt till en serviceproducent 

inom hälso- och sjukvården. 

Den av Folkpensionsanstalten upprätthållna informationshanteringstjänst möjliggör lagring av patientens 

andra viktiga viljeförklaringar, såsom patientens inställning till organdonation för vård av en annan 

person eller patientens vårdvilja. Rättsgiltig vårdvilja eller organdonationsvilja kan dock även i fortsättningen 

också göras på andra sätt. 

Tjänsterna införs stegvis 

Alla apotek ska ha möjlighet att expediera elektroniska recept i början av april 2012. Den offentliga hälso- 

och sjukvården är förpliktad att göra upp recept elektroniskt från och med april 2013 och den privata hälso- 

och sjukvården från och med april 2014. 

Serviceproducenterna inom den offentliga hälso- och sjukvården ska ansluta sig till övriga nationella 

informationssystemtjänster och det rikstäckande elektroniska arkivet för patientuppgifter före utgången 

av 2013 och de privata serviceproducenterna före utgången av 2014. Skyldigheten att ansluta sig träder 

i kraft i september 2014 för de offentliga serviceproducenterna och i september 2015 för de privata serviceproducenterna. 

Från ingången av januari 2011 överförs den operativa ledningen av den elektroniska informationshantering 

som gäller social- och hälsovård från social- och hälsovårdsministeriet till Institutet för hälsa 

och välfärd. Ministeriet bevarar ansvaret för verksamhetens strategiska ledning och för beslutsfattande i 

fråga om genomförandet av viktiga projekt. 

Regeringen föreslog tisdagen den 21 december att lagarna stadfästs. Republikens president ska stadfästa 

lagarna samma dag. Lagarna träder i kraft 1.1.2011. 




Flexibilitet i sjukdagpenningens maximitid om sjukdom återkommer 

I en situation då en person återvänder till arbetet och hans eller hennes tidigare sjukdom återkommer då 

personen varit minst 30 dagar i arbete, kan sjukdagpenning betalas trots att maximitiden för dagpenningen 

har gått ut. 

Sjukdagpenning betalas efter självrisktiden i högst 50 vardagar. 

Sjukdagpenningens maximitid är 300 vardagar. Enligt nu i kraft varande lagstiftning börjar rätten till 

sjukdagpenning på grund av samma sjukdom först när en person efter maximitidens utgång har varit arbetsför 

utan avbrott i 12 månader. 

Målet är att uppmuntra och stöda personer att återvända till arbetslivet efter en sjukledighet. 

Dessutom föreslås förbättringar när det gäller samordningen av folkpensionen och sjukdagpenningen. 

Invalidpension enligt folkpensionslagen som beviljats retroaktivt för samma tid som dagpenning utesluter 

inte rätten till sjukdagpenning, utan pensionen dras av från sjukdagpenningen. 

Statsrådet föreslog att lagförslagen ska godkännas tisdagen den 21 december. Avsikten är att republikens 

president ska stadfästa dem samma dag. Lagarna träder i kraft 1.7.2011. 


Biobankslagen reglerar användning av prover från människa för forskning 

Regeringen föreslår att det stiftas en biobankslag. Prover som förvaras i en biobank ska kunna användas 

för all forskning enligt biobankens verksamhetsområde. Biobankerna ska ha till uppgift att betjäna forskare 

och forskningsgrupper genom att förvara och samla in prover och överlåta dessa till dem som utför 

biobanksforskning. Målet är att främja forskningsanvändning av prover från människa i Finland samtidigt 

med tryggande av individens rättigheter. 

Regeringen beslutade om innehållet i propositionen som gäller saken onsdagen den 29 december. Avsikten 

är att republikens president överlämnar propositionen till riksdagen på torsdagen. Lagarna föreslås 

träda i kraft 1.1.2012. 

En biobank ska bestå av cell- och vävnadsprover samt tillhörande uppgifter, och den kan inrättas av 

antingen en privat eller offentlig aktör. Enligt förslaget ska en biobank bildas av proverna om de förvaras 

för framtida användning inom forskning. En biobank behöver dock inte inrättas om prover enbart samlas 

in för en enskild undersökning. 

Uppgifter om biobanker lagras i ett riksomfattande register 

För att en biobank ska kunna inrättas behövs ett utlåtande av den nationella kommittén för medicinsk 

forskningsetik. Uppgifter om biobanker ska inkluderas i det offentliga riksomfattande biobanksregistret 

som inrättas vid Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården. Registret ska innehålla uppdaterad 

information om de prover som samlats in och förvaras för biobanksforskning, grunderna för deras 

användning, förvaringsstället och ägaren. 

Forskare har rätt att få uppgifter om huruvida det finns sådana prover i en biobank som de kunde utnyttja 

i sin forskning. Däremot kan forskarna inte få personuppgifter om provgivarna, om det inte finns 

ett separat samtycke till detta. 

Provgivarens samtycke 

Provgivaren har rätt att få information om för vilken forskning prover från honom eller henne har använts, 

ur vilka register uppgifter om honom eller henne har insamlats och om provanalyserna. Dessutom 

har personen rätt att återkalla sitt samtycke och förbjuda användning av provet. De gamla prover som 

verksamhetsenheter inom hälso- och sjukvården innehar ska kunna överföras till biobanker om den person 

från vilken provet har tagits inte motsätter sig överföringen. 



81

82 

Biobankslagen skapar ett underlag för att öka forskningssamarbetet kring användningen av prover 

från människa och ger en möjlighet att förstärka myndighetstillsynen och styrningen. Lagen förstärker 

också vikten av provgivarens samtycke och den forskningsetiska förhandsbedömningen. 


Lagen om hälso- och sjukvård ökar klienternas valmöjligheter 

Den nya lagen om hälso- och sjukvård ökar klienternas valmöjligheter. I framtiden har klienten bättre 

möjligheter att välja sin vårdplats och i mån av möjlighet även den yrkesutbildade person inom hälso- och 

sjukvården som ska vårda honom eller henne. Friheten att välja sin vårdplats utvidgas stegvis. 

Regeringen föreslog onsdagen den 29 december att lagen om hälso- och sjukvård ska fastställas. Avsikten 

är att republikens president fastställer den på torsdagen. Lagen träder i kraft 1.5.2011. 

Det första skedet av reformen genomförs i samband med att lagen om hälso- och sjukvård träder i 

kraft. Då kan klienten välja den hälsostation som svarar för hans eller hennes vård inom den egna kommunen 

eller inom samarbetsområdet. Enheten inom den specialiserade vården kan väljas inom ett bredare 

område i samförstånd med den remitterande läkaren eller tandläkaren. 

Klienten kan använda offentliga hälso- och sjukvårdstjänster även utanför sin egen hemkommun, 

dvs. i den kommun där han eller hon vistas under en längre tid. Klientens egen hälsovårdscentral (i regel 

i hemkommunen) bär fortfarande ansvaret för den totala behandlingen av en sjukdom, och tjänster ges i 

enlighet med den vårdplan som gjorts vid den egna hälsovårdscentralen. 

Det andra skedet träder i kraft 1.1.2014, vilket innebär att valfriheten ökas att omfatta hälsovårdscentralerna 

och enheterna inom den specialiserade sjukvården i hela landet. Den stegvisa utvidgningen av 

valfriheten möjliggör en systematisk utveckling av ersättningssystemen mellan kommunerna. 

Planmässigheten förbättrar kvaliteten och patientsäkerheten 

Verksamhetsenheterna inom hälso- och sjukvården ska upprätta en plan för kvalitetskontroll och patientsäkerhet. 

Primärvården i kommunen ska samordna den totala vården av en patient. 

Inom ett sjukvårdsdistrikts område inrättas ett gemensamt patientregister för enheterna inom den 

kommunala hälso- och sjukvården, som möjliggör att uppgifter om en patient flexibelt kan överföras mellan 

de enheter som vårdar honom eller henne. 

Ansvaret för att ordna prehospital akutsjukvård överflyttas från kommunerna till sjukvårdsdistrikten, 

vilket förbättrar möjligheterna att integrera den prehospitala akutsjukvården som en del av servicekedjan. 

Sjukvårdsdistrikten kan efter behov välja flera olika sätt att producera prehospital akutsjukvård inom sitt 

område. Samma aktörer som för närvarande kan vara producenter av prehospital akutsjukvård. 

Vårdgarantin preciseras 

Vårdgarantin inom den specialiserade sjukvården preciseras. Specialläkaren ska göra de bedömningar 

som förutsätts för bedömning av vårdbehovet och de särskilda diagnostiska avbildnings- eller laboratorieundersökningarna 

ska genomföras inom tre månader från det att remissen anlänt till sjukhuset. Vård ska 

fortsättningsvis fås inom sex månader från vårdbeslutet. Unga under 23 år ska få tillgång till psykiatrisk 

vård inom tre månader. 

Servicekedjan inom rehabiliteringen mellan den specialiserade sjukvården och primärvården blir 

smidigare. Kommunen ska inom de lagstadgade tidsgränserna ordna medicinsk rehabilitering för en patient 

för vars vård den ansvarar också då ansvaret mellan aktörerna för att ordna rehabiliteringen eller för 

kostnaderna ännu inte har klarnat. 

Samarbetet mellan olika aktörer och främjandet av hälsa och välbefinnande stärks 

Kommunerna inom ett sjukvårdsdistrikts område ska upprätta en plan för ordnandet av primärvården, 

där de bl.a. kommer överens om samarbete mellan kommunerna, ordnande av tjänster, jour inkl. prehos- 



pital akutsjukvård, medicinsk rehabilitering, avbildning och samarbete med andra aktörer. De multiprofessionella 

enheter för primärvården som inrättas inom sjukvårdsdistrikten stöder detta arbete. 

Tillhandahållare av hälso- och sjukvårdstjänster är skyldiga att samarbeta med tillhandahållare av socialvårdstjänster 

om klientens situation så kräver. 

Kommunen ska i sin strategiska planering och i sitt beslutsfattande uppställa mål för främjandet av 

hälsa och välbefinnande som beaktar de lokala förhållandena och behoven samt definiera åtgärder till stöd 

för dessa. Beslut som gäller hälsa och välbefinnande fattas och verkställs inom alla kommunala sektorer, 

såsom planläggning, byggande, planering och ordnande av boende, trafikplanering samt i utbildning och 

arbetsliv. 


Arbetsgrupp: Klara strukturlösningar inom social- och hälsovården är nödvändiga 

Genom samarbete mellan de olika sektorerna i samhället kan man minska behovet av social- och hälsovård, 

eftersom till exempel beslut som gäller planläggning och byggande kan ha en betydande inverkan på 

människornas hälsa och sociala välbefinnande. Beslutsfattandet som gäller social- och hälsovården ska utgöra 

en del av det övriga samhälleliga beslutsfattandet. 

Så konstaterar arbetsgruppen för ordnande, utveckling och övervakning av social- och hälsovården, 

som överlämnade sin lägesrapport till omsorgsminister Paula Risikko onsdagen den 29 december 2010. 

I sin lägesrapport framför arbetsgruppen grundläggande riktlinjer enligt vilka social- och hälsovården 

i framtiden bör ordnas. Dessa baserar sig på en bedömning som arbetsgruppen gjort om styrkorna, 

svagheterna, möjligheterna och hoten i social- och hälsovården i detta nu. 

En helhet – ansvaret för ordnande och finansiering hos en och samma organisation 

Social- och hälsovården ska ordnas som en helhet, eftersom hälsa och socialt välbefinnande påverkar varandra. 

Det bästa sättet att förbättra befolkningens allmänna hälsotillstånd är att lösa sociala och hälsorelaterade 

problem inom en och samma servicehelhet. 

Ansvaret för att ordna och finansiera social- och hälsovården ska ligga hos en och samma organisation. 

Den aktör som är ansvarig att ordna servicen ska ha en uppfattning om det totala systemets kostnadseffektivitet 

och effektivitet, och därför är ett beslut om ordnande alltid samtidigt ett finansieringsbeslut. 

Arbetsgruppen understryker att ett demokratiskt styrt beslutsfattande alltid är det bästa sättet att till 

beslutsfattarna förmedla budskapet om vad de som är berättigade till social- och hälsovård vill. Detta kräver 

att tillhandahållarna av social- och hälsovård ska vara tillräckligt starka för att göra genuina politiska 

val i fråga om verksamhetens innehåll genom att ställa valen i relation till övriga samhälleliga behov. 

Bredare befolkningsunderlag och olika sätt att producera 

Social- och hälsovården ska ordnas på ett bredare befolkningsunderlag än för närvarande. De instanser 

som är ansvariga för att ordna social- och hälsovården ska ha tillräckliga resurser att sköta uppgiften. Klientunderlaget 

ska också vara tillräckligt stort. Det är ändamålsenligt att ordna en del av tjänsterna på befolkningsunderlag 

som är bredare än för de övriga delarna av servicehelheten. 

Befolkningens åldersstruktur och sjukfrekvens samt avstånd och övriga geografiska faktorer är så olika 

i olika delar av landet att sätten att producera tjänster behöver skräddarsys enligt behoven och möjligheterna 

inom varje område. 

En kontinuerlig utveckling av tjänsterna utgör en del av ansvaret för att ordna tjänster, och detta ska 

stödjas regionalt och nationellt. Med nationell styrning ska befolkningens jämlikhet och rättsskydd samt 

tjänsternas kvalitet säkerställas. Den nationella tillsynen ska utvecklas i fråga om övervakningen av klienteffektiviteten 

och nyttor, och styrningen ska vara transparent och tyngdpunkten ska vara lagd på styrning 

av strukturerna. 



83

84 

Arbetsgruppens rapport för kommentarer 

Arbetsgruppens lägesrapport kan läsas av alla på social- och hälsovårdsministeriets webbplats, och feedback 

om den önskas senast 25 januari. Våren 2011 kommer arbetsgruppen att framlägga sitt förslag till 

det huvudsakliga innehållet i en lag om ordnande, övervakning och utveckling av social- och hälsovården. 

Pressmeddelande 5.1.2011 

Social- och hälsovårdens regionala försök stöder kommunerna då tjänster ska 

förnyas 

Permanent lagstiftning om ordandet av social- och hälsovården är i beredningsskedet, och flera kommuner 

genomför redan reformer som gäller ordnandet av social- och hälsovården. Regeringen föreslår en 

temporär försökslag som stöder kommuner och samkommuner i utvecklandet av social- och hälsovården 

samt informerar om centrala principer för servicestrukturreformen. 

Regeringen fattade beslut om innehållet i lagförslaget om ordnandet av social- och hälsovården onsdagen 

den 5 januari. Republikens president har för avsikt att överlämna propositionen till riksdagen fredagen 

den 14 januari. 

Det föreslås att försökslagen träder i kraft så snart som möjligt och gäller till slutet av 2014. Lagen ska 

stöda försök som kommuner och samkommuner genomför för att utveckla ordnandet av social- och hälsovården. 

Social- och hälsovårdens sammanhängande helhet som en förutsättning för försöken 

Kärnan i försöken är ett tillräckligt stort område som svarar för basservicen samt för en del av specialservicen 

som en helhet. Som förutsättningar för deltagandet i de regionala försöken är bland andra en sammanhängande 

helhet av social- och hälsovården, samordning av basservice och specialservice, regionalt 

samförstånd och främjande av försökens operationella målsättningar, såsom bättre effektivitet av tjänster 

och starkare främjande av hälsa och välfärd. 

De kommuner som deltar i försöken får särskilt stöd från social- och hälso-vårdsministeriet och Institutet 

för hälsa och välfärd för sin utvecklingsverksamhet. Områdena kan också ansöka om utvecklingspengar 

för sin verksamhet från Kaste-programmet. 

De områden som deltar i försöken har möjlighet att inom social- och hälsovården utnyttja sambruket 

av klient- och patientuppgifter enligt hemvårdsförsöket över sektorsgränser utan patientens samtycke. 

Ett annat mål med försöken är att stöda beredningen av lagstiftningen om ordnandet av social- och 

hälsovården. I samband med försöken samlas in kommuners synpunkter i fråga om utvecklandet av lagstiftningen. 


Apotekarna måste även sörja för läkemedelsrådgivning i webbtjänsten 

Apotekare som erbjuder webbtjänstverksamhet måste sörja för att kunden har möjlighet att få läkemedelsrådgivning 

före läkemedelsinköpen betalas eller beställningen bekräftas. Enligt läkemedelsförordningen 

är apoteket skyldigt att returnera betalningen till kunden, om det av läkemedelsrådgivningen framgår att 

kunden inte behöver läkemedlet och det inte ännu sänts till kunden. 

Statsrådet gav torsdagen den 27 januari en förordning om ändring av läkemedelsförordningen. Förordningen 

träder i kraft 1.2.2011. 

Apotekaren bör även sörja för lagrings- och transportförhållanden för de läkemedel som distribueras 

via webbtjänsten. Av kunden kan apoteket högst ta betalt för faktiska tilläggskostnader för förpackning 

och transport. 



Apoteksserviceställets tillståndsansökan blir mer omfattande än förr 

Apotekaren måste på förhand meddela Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet (Fimea) 

det datum när denne inleder apoteksverksamhet. Detta är viktigt för att kunna garantera att det elektroniska 

receptsystemet fungerar och för att säkra att man från apoteket utan uppehåll kan distribuera läkemedel 

på basen av elektroniska recept även om apotekaren byts. 

Tillståndsansökan för ett apoteks serviceställe måste vara mer omfattande än förr för att garantera 

planmässighet. Fimea bör meddelas om väsentliga förändringar i serviceställets verksamhet. 

I samband med granskningen av servicestället bedömer Fimea om servicestället motsvarar de krav 

som har förutsatts då tillståndet beviljades. 


Social- och hälsovårdssektorns forskningsinstitut inleder samarbete över 

förvaltningsgränserna 

Regeringen gav den 27 januari 2011 en förordning om en sammanslutning av statens tre sakkunniginrättningar 

inom social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde, dvs. Institutet för hälsa och välfärd 

(THL), Arbetshälsoinstitutet (TTL) och Strålsäkerhetscentralen (STUK). 

Andra ämbetsverk och inrättningar som utför forsknings- och utvecklingsarbete inom social- och 

hälsovården, såsom Folkpensionsanstalten, Pensionsskyddscentralen och Säkerhets- och utvecklingscentret 

för läkemedelsområdet, kan delta i verksamheten av det nya samarbetsorganet. Ämbetsverk och forskningsinstitut 

inom andra förvaltningsområden kan medverka i sammanslutningens forskningsprogram. 

Avsikten är dessutom att andra samarbetspartners, såsom andra forskningsinstitut, universitet och yrkeshögskolor 

samt forskningsfinansiärer, deltar i verksamheten. 

Samarbetet syftar till att skapa tätare kontakter mellan olika organisationers varandra tangerande 

forskningsverksamhet, utveckla system för sektorforskning och stärka forskning som stöder beslutsfattandet. 

Målet är att öka forskningens genomslagskraft i samhället 

Det behövs starkare forskning, utvecklingsverksamhet och sakkunnighet för att lösa social- och hälsovårdssektorns 

utmaningar som hör samman med ändringar i samhället och miljön. Forskning inom social- 

och hälsovården behöver en multi- och tvärvetenskaplig approach som överskrider förvaltningsgränserna. 

Avsikten är att skapa en öppen och flexibel sammanslutning där det är lätt att bilda nätverk med 

både inhemska och internationella samarbetspartners. 

Samarbetsorganets verksamhet har som mål att öka välfärds- och hälsoforskningens genomslagskraft 

i samhället, öka kunnande om social- och hälsovården, förbättra produktiviteten och stärka den finländska 

forskningens internationella konkurrenskraft. Med hjälp av samarbetsorganet kan kunnandet vid olika 

forskningsinrättningar utnyttjas mer effektivt i multi- och tvärvetenskapliga forsknings- och utvecklingsprogram. 

Avsikten är också att effektivisera kontroll och användning av informationsmaterial som samlats 

in med offentliga medel och som olika anstalter och inrättningar inom social- och hälsovården förfogar 

över. 

Sammanslutningen för naturresurs- och miljöforskning (LYNET-konsortiet) användes som modell 

när den nya sammanslutningen planerades. Det finns inte några särskilda anslag för sammanslutningen 

utan verksamheten genomförs med de deltagande anstalternas och inrättningarnas verksamhetspenningar. 

Det planerade samarbetet kan förbättra den internationella konkurrenskraften av finländska forskningsorganisationer 

inom social- och hälsovården. Detta kan i sin del underlätta tillgången till utländsk finansiering 

för forskning. 



85

86 


I läkemedelspolitiken betonas läkemedelsförsörjningens verkningsfullhet och 

säkerhet 

Social- och hälsovårdsmyndigheter och aktörer inom läkemedelsbranschen har satt upp gemensamma 

mål för läkemedelspolitiken fram till år 2020. Riktlinjerna har preciserats i fem huvudmål, i vilka man 

bland annat fokuserar på läkemedelsförsörjningens verkningsfullhet, kostnader, säkerhet och forskning. 

Ett centralt mål är att möjliggöra en effektiv, säker, ändamålsenlig och ekonomisk läkemedelsförsörjning 

till alla som behöver en sådan. 

Enligt den första riktlinjen är läkemedelsförsörjningen en del av social- och hälsovårdsservicesystemet. 

Läkemedelsförsörjningen är inte fristående, utan en fast del av patientens vårdplan. Läkemedelsförsörjningen 

och samtidigt hela social- och hälsovårdsservicesystemet bör utvecklas till att motsvara klientens 

behov. 

För det andra ska läkemedelsförsörjningen hålla hög kvalitet och vara verkningsfull och kostnadseffektiv. 

Man ska säkerställa en god tillgång till läkemedel för medborgarna under alla förhållanden och ett 

yrkesmässigt fungerande system för läkemedelsdistribution. 

Enligt den tredje riktlinjen ökar rationell läkemedelsbehandling och god säkerhet i läkemedelsbehandlingen 

befolkningens välbefinnande, förbättrar folkhälsan och minskar hälso- och sjukvårdskostnaderna. 

Läkemedelsanvändare ska stödjas för att målen för behandlingen ska uppnås och uppmuntras ta 

ansvar för sin egen behandling. Genom läkemedelsrådgivning av yrkesutbildade personer ökar sannolikheten 

för en lyckad läkemedelsbehandling. 

Enligt den fjärde riktlinjen förbättrar framgångsrik läkemedelsforskning hälsa, välbefinnande och 

sysselsättning. Därför ska utveckling och utnyttjande av läkemedelsinnovationer främjas. 

Riktlinjerna beaktar även veterinärvård, vilken har som mål att säkerställa folkhälsan och främja 

människornas och djurens välbefinnande. Djurens välbefinnande påverkar kvaliteten i animaliska livsmedel, 

djurproduktionens lönsamhet och människornas välbefinnande. En ändamålsenlig användning av 

djurläkemedel säkrar konsumenternas säkerhet. 

Ministrarna betonade förmågan att förstå informationen om läkemedel samt multiprofessionellt samarbete 

Social- och hälsovårdsminister Juha Rehula betonade vid offentliggörandet av Läkemedelspolitik 2020 

den kritiska förmågan hos medborgare att läsa och förstå hälsoinformation för att de ska kunna bedöma 

tillförlitligheten i läkemedelsinformationen. 

”Enligt riktlinjerna ska medborgarnas medvetenhet om riskerna med förfalskade läkemedel och läkemedel 

som kan beställas via internet ökas. En ändring av läkemedelslagen, som ger apoteken möjlighet 

att lagligt sälja läkemedel via internet, träder i kraft i dag. Medborgare måste allt effektivare informeras om 

hur och var på webben man kan köpa läkemedel lagligt. Samtidigt måste man lära ut förmågan att läsa kritiskt, 

vilket ger patienter fler verktyg för att bedöma och fatta beslut”, sade minister Rehula. 

Omsorgsminister Paula Risikko betonade social- och hälsovårdsaktörernas samarbete då läkemedelsförsörjningen 

genomförs och följs upp. 

”Riktlinjerna förstärker den multiprofessionella verksamheten vid genomförandet av läkemedelsbehandlingen 

och rådgivningen i samband med detta samt inom den öppna vården och institutionsvården. 

Läkemedlen är en fast del av patientvården”, säger minister Risikko. 

Mål och åtgärder granskas regelbundet i en läkemedelsgrupp vid läkemedelsforumet 

Social- och hälsovårdsministeriet leder förverkligandet av de läkemedelspolitiska målen genom resultatavtal 

mellan ministeriet och underställda ämbetsverk. Förverkligandet av målen kräver dock samarbete 

mellan samtliga aktörer inom läkemedelsbranschen. 

Utvecklingen av praktiska åtgärder och mätare i enlighet med riktlinjerna har redan inletts i samarbete 

med organisationer som deltagit i det läkemedelspolitiska arbetet. Målen och åtgärderna granskas med 

regelbundna intervall i två uppföljningsgrupper; en läkemedelsgrupp som sammanträder en gång per år 



och som bildats av myndigheterna samt ett läkemedelsforum bestående av intressentgrupper inom läkemedelsbranschen, 

vilket sammanträder vartannat år. 

Fler än 30 organisationer som representerade läkemedlens livscykel i alla skeden från läkemedelsforskning 

till patienter deltog i beredningen av riktlinjerna. Läkemedelspolitiken bereddes under år 2010. Läkemedelspolitik 

2020 är en del av social- och hälsovårdspolitikens strategi, som publicerades förra veckan. 


Privat vård som ges i den offentliga hälso- och sjukvårdens utrymmen ersätts 

För privat sjukvård som getts i den kommunala social- och hälsovårdens utrymmen betalas i fortsättningen 

ersättning enligt sjukförsäkringslagen. 

Kommunen kan hyra ut sådana utrymmen i sjukhusen eller på hälsovårdscentralerna som står tomma 

eller inte har full beläggning till tillhandahållare av privata hälso- och sjukvårdstjänster. När en kommun 

eller en samkommun hyr ut utrymmen ska den se till att uthyrningen inte äventyrar social- och hälsovårdens 

lagstadgade verksamhet. 

Förändringen ger patienten likvärdig rätt till sjukförsäkringsersättning oberoende av i vilka utrymmen 

den privata hälso- och sjukvårdsservicen har getts. 

Principerna för och nivån på ersättning är desamma som inom övrig vård som ersätts från sjukförsäkringen. 

Utbetalning av ersättningen förutsätter att hyresvärden lämnat uppgifter om hyresgästen till 

Folkpensionsanstalten. 

Regeringen föreslog torsdagen den 3 februari att den temporära lagen ska stadfästas. Avsikten är att 

republikens president fastställer lagen på fredagen. Lagen träder i kraft 1.3.2011 och gäller till och med 

30.4.2015. 


Rätten att skriva observationsremisser till psykiatrisk vård förtydligas 

Mentalvårdslagen föreslås bli ändrad så att den ansvarige läkaren för en hälsovårdscentral ska också kunna 

förordna en legitimerad läkare som inte är anställd i ett tjänsteförhållande att skriva observationsremisser 

och begära handräckning av polisen för att få en patient förpassad till en hälsovårdscental eller ett sjukhus. 

Lagändringen går ut på att dessa uppgifter som innebär utövning av offentlig makt även ska kunna 

fullgöras av läkare som inte är anställda i ett tjänsteförhållande. Målet är att säkerställa patienters rätt till 

de psykiatriska tjänster som de behöver. 

Invånarna i en kommun ska få de behovsenliga tjänsterna enligt mentalvårdslagen även när primärvårdstjänsterna 

tillhandahålls av en verksamhetsenhet inom den privata hälso- och sjukvården. I sådana 

situationer ska läkare anställda hos den privata serviceproducenten vid behov få skriva observationsremisser 

och begära handräckning av polisen för att få patienten förpassad till ett sjukhus. Förordnandet för 

skrivande av en observationsremiss ska meddelas skriftligt och det ska gälla för den läkare som specificerats 

i förordnandet samt läkarens verksamhet vid en bestämd verksamhetsenhet. 

Dessutom ska legitimerade läkare ges rätt att arbeta som läkare med behörighet att avge utlåtanden 

när det gäller avbrytande av havandeskap. Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira) 

ska alltjämt få behålla den styrningsrätt som verket har enligt lagen om avbrytande av havandeskap. 

Det straffrättsliga tjänsteansvaret ska tillämpas på uppgifter som innebär utövning av offentlig makt, 

som handhas med stöd av mentalvårdslagen och lagen om avbrytande av havandeskap, även då den som 

fullgjort uppgiften inte har varit anställd i ett tjänsteförhållande. 

Regeringen beslutade den 3 februari om innehållet i lagförslaget. Avsikten är att republikens president 

ska överlämna propositionen till riksdagen på fredagen den 4 februari. 



87

88 


Projektet Masto gjorde depression vardagligare 

Ett av de viktigaste resultaten för projektet Masto för att minska arbetsoförmåga som beror på depression 

är att det gjort depression vardagligare. En allt öppnare diskussion om depression på arbetsplatserna leder 

till att problem i anknytning till detta kan lösas. 

”Depressionen har trätt fram på arbetsplatserna. Den uppfattas som en sjukdom bland andra. Man 

kan drabbas av depression och återhämta sig från den. Det är möjligt att påverka återhämtningen även 

med metoder som står till förfogande inom arbetslivet”, konstaterade social- och hälsovårdsminister Juha 

Rehula när han öppnade avslutningsseminariet för projektet Masto på tisdagen den 15 februari i Helsingfors. 

Depression är den vanligaste orsaken till invalidpension bland enstaka sjukdomar. Inom ramen för 

projektet Masto, som koordineras av social- och hälsovårdsministeriet, har man under en tid av tre och ett 

halvt år sökt metoder för att minska arbetsoförmåga som beror på depression. 

Eftersom det finns frågor med anknytning till både arbetslivet och hälso- och sjukvården bakom arbetsoförmåga, 

behövs det nära samarbete för att lösa dem. Aktivt samarbete mellan hälso- och sjukvården, 

arbetsplatserna, organisationerna och de olika förvaltningsområdena har varit centralt inom projektet 

Masto. Projektet är ett bra exempel på hur man tillsammans effektivt tar tag i ett konstaterat problem. 

”Projektet Masto har slagit på trumman för att göra rutinerna vid tidigt stöd för arbetsförmågan och 

återgång till arbetet till en del av vardagen på arbetsplatserna. En viktig observation är att man med samma 

lärdomar och samarbetspraxis även kan minska hotet om arbetsoförmåga som beror på andra orsaker”, 

säger minister Rehula. 

Arbetet borde också uppfattas som en möjlig rehabiliteringsform som upprätthåller arbetsförmågan, 

inte enbart som en riskfaktor. Att investera i förebyggande åtgärder och stöd för att arbetstagaren ska kunna 

arbeta – till exempel med hjälp av partiell sjukdagpenning eller arbetsprövning – är produktiv verksamhet, 

som ett samarbete med arbetsplatsen och företagshälsovården stöder. 

Att minska förtida pensionering är ett långsiktigt arbete, och resultaten av projektet Masto kommer 

inte att märkas förrän efter åtskilliga år. Åren 2008–2009 vände dock antalet nya invalidpensioner på 

grund av depression neråt. Enligt färska siffror för år 2010 fortsätter samma positiva trend i fråga om invalidpensioner 

inom arbetspensionssystemet. 


Mefedron klassificeras som narkotiskt medel 

Det kemiska ämnet känt under namnet Mefedron klassificeras som narkotiskt medel. I Finland har ämnet 

förekommit som pulver och i ljusröda delfinmönstrade tabletter. I fortsättningen är tillverkning 

av mefedron, import till Finland, handel, innehav och användning förbjudna enligt narkotikalagen. 

Europeiska unionens råd beslöt 2 december, att medlemsländerna måste börja övervaka användningen av 

preparatet. I Finland klassificerade Läkemedelsverket år 2008 preparatet som receptläkemedel. Antalet beslagtagningar 

med stöd av läkemedelslagen har varit några tiotal per år. 

Statsrådet gav torsdagen den 17 februari en förordning om ändring av bilagan till statsrådets förordning 

om ämnen, preparat och växter som anses som narkotika. Förordningen träder i kraft den 23 februari 

2011. 




Arbetsgruppen: Företagshälsovårdens tyngdpunkt till främjandet av arbetsförmåga 

och längre yrkeskarriärer 

Företagshälsovården ska ha en starkare roll i att främja arbetstagarnas hälsa och arbetsförmåga. För att 

stöd till arbetsförmågan erbjuds i rätt tid och enligt behov ska företagshälsovården samordna att behövliga 

åtgärder genomförs på arbetsplatsen, primärvården och den specialiserade sjukvården. Till exempel 

vården av de sjukdomar som mest orsakar arbetsoförmåga kräver att vårdstigarna är smidigare. Dröjsmål 

i fråga om behandling, rehabilitering och återgång till arbetet ska bli kortare. 

Förslagen ingår i den så kallade Företagshälsovårdsgruppens slutrapport som tisdagen den 1 mars 

överlämnades till omsorgsminister Paula Risikko, som var uppdragsgivaren, och till statsminister Mari 

Kiviniemi. Företagshälsovårdsgruppen på treparts basis hade som ordförande statssekreterare Vesa Rantahalvari. 

Arbetsgruppens uppdrag var att utarbeta förslag som gäller utvecklandet av företagshälsovård, 

företagshälsovårdens rikstäckande omfattning och processen vid arbetsoförmåga. Gruppens arbete var en 

fortsättning på direktör Jukka Ahtelas arbetslivsgrupp: våren 2010 grundades tre arbetsgrupper för att bereda 

arbetslivsgruppens åtgärdsförslag. Arbetsgrupperna slutförde sitt arbete 31.1.2011. 

Företagshälsovårdsarbetsgruppen framför att företagshälsovårdssamarbetet måste stärkas. I detta 

sammanhang framhävs arbetsgivarens ansvar i att upprätthålla och främja arbetsförmågan i samarbete 

med arbetstagarna. Företagshälsovårdens roll är att vara expert och stöda arbetsplatserna. Till exempel det 

att partiellt arbetsföra arbetstagare kan fortsätta i arbetslivet förutsätter inte bara att företagshälsovården 

fungerar väl utan också att arbetsuppgifterna anpassas efter arbetstagarens hälsomässiga förutsättningar. 

För att förbättra omfattningen av företagshälsovården föreslår arbetsgruppen att öka möjligheterna av 

små arbetsplatser och egenföretagare att flexibelt skaffa företagshälsovårdens tjänster. 

De största problemen med det nuvarande systemet är att tjänsterna är splittrade och dåligt koordinerade 

och informationsutbytet är bristfälligt. Enligt arbetsgruppen ska avseende fästas vid att informationssystemen 

är enhetliga och att information förmedlas på ett ändamålsenligt sätt. 

Arbetsgruppen föreslår åtgärder för att utveckla utbildningen inom företagshälsovården så att tillräckligheten 

och kunnandet av personalen inom företagshälsovården kan tryggas. Kunnandet i fråga om 

utvärdering av funktions- och arbetsförmågan ska stärkas i all grundutbildning inom hälso- och sjukvården. 


Åldringars rätt till behovsenlig vård tryggas med lag 

På social- och hälsovårdsministeriet har man förberett ett förslag till lag, genom vilken man skulle trygga 

åldringars rätt till behovsenlig vård, då behovet bedömts på mångsidigt sätt. Ungefär var fjärde 75-årig 

person behöver på grund av nedsatt funktionsförmåga regelbunden service, såsom hemservice, hemsjukvård, 

närståendevård eller dygnetruntvård. 

Lagförslaget styrker den kvalitetsrekommendation som gavs 2008 och aktuella förslag från expertgrupper. 

Bäranden tanke är att servicen ska produceras så att åldringen har möjlighet att leva ett värdigt 

liv. Servicen måste grunda sig på uppgifter om klientens behov, och verksamheten måste vara kundcentrerad, 

kvalitativ och trygg. 

I lagen sammanställer man dessutom stadganden från olika lagar om service för åldringar. Förslaget 

överräcktes till omsorgsminister Paula Risikko onsdagen den 9 mars. 

”Lagen om tryggande av tillgång till service för åldringar behövs eftersom man har upptäckt missförhållanden 

i tillgången till tjänster. För att få bort missförhållandena gavs en kvalitetsrekommendation 

för tjänster för åldringar men den har inte haft tillräckligt styrande kraft. En lag skulle införa ett stadigare 

verktyg för åldringarnas tillgång till service och för övervakning av tjänsterna”, konstaterade minister Risikko 

på presskonferensen. 



89

90 

Utredning av servicebehovet skulle möjliggöra mer individualiserade tjänster i tid 

En åldrings rätt till socialtjänster skulle starkare än tidigare kopplas till utredning av behovet av socialtjänster 

och den serviceplan som ska uppgöras på basen av detta. Beslutet om erhållande av tjänster borde 

göras inom tre månader efter att ansökan lämnats in. Åldringen skulle ha rätt till den vård som definierats 

i serviceplanen och till rehabilitering inom socialservicen. Om tillgången till hälso- och sjukvård skulle 

även i fortsättningen stadgas i hälso- och sjukvårdslagen. 

Den starkare rätten till tjänster skulle inte bara begränsas till dygnetruntvård utan personen skulle 

också få assistans i hemmet och i dagliga grundfunktioner utanför hemmet som personen inte kan utföra 

utan stöd av en annan person. 

Man utnämner en ansvarsarbetstagare för åldringen, som koordinerar hela servicehelheten och allmänt 

ansvarar för att personen får de tjänster som inskrivits i service- och vårdplanen. Ansvarpersonen 

ger vid behov ledning inom och råd om social- och hälsovård samt hjälper till i problemsituationer som 

gäller tillgången till tjänster och annan social trygghet. 

Målet att förbättra kvaliteten på tjänsterna 

Enligt lagförslaget ska anställda inom social- och hälsovården som arbetar med åldringar säkra servicens 

kvalitet. Om den anställda upptäcker eller får något missförhållande eller risk för missförhållande i servicen 

till kännedom bör denne omedelbart anmäla det till ansvarspersonen för verksamhetsenheten och ansvarig 

myndighet för kommunens social- och hälsovård, såsom socialdirektören. 

Anmälningsskyldigheten skulle erbjuda möjlighet till en ny förebyggande form av övervakning. Dessutom 

skulle de tidsfrister som uppställts i förslaget stöda laglighetsövervakningen som görs av regionförvaltningsmyndigheterna. 

Dessutom skulle man genom lag ge äldreråden en stadigare ställning än förr då det gäller att förmedla 

åldringars röst till allt slags beslutsfattande som rör åldringar. Kommunen skulle bli tvungen att tillsätta 

ett äldreråd som skulle följa upp och påverka beslutsfattandet inom kommunens olika branscher. 

Lagen är en del av helhetslagstiftningen inom social- och hälsovården 

Lagen är en del av helhetsreformen av social- och hälsovårdens lagstiftning. Social- och hälsovårdslagen 

träder ikraft i början av maj och lagstiftningen om socialvård och om ordnandet av social- och hälsovård 

bereds. 

Beredandet av lagstiftningen om åldringars service påbörjades hösten 2009. Då satte man som mål att 

förslaget till lag ska vara färdigt våren 2011. 

”Jag är mycket nöjd med att beredandet av lagen har framskridit enligt tidtabell och vi har nu fått ett 

förtjänstfullt lagförslag på basen av vilket det går bra att fortsätta diskussionen”, tackade minister Risikko. 

Baslinjedragningarna i lagförslaget har beretts i arbetsgruppen för förnyandet av socialvårdens lagstiftning 

samt åldringsforum i vilket åldringar deltagit samt experter inom åldringstjänster och -servicesystem, 

kommuner, övervakning samt åldringsrätt. Lagförslaget sänds nu ut på en mer omfattande remissrunda. 


Arbetsgrupp: Stödbehovet hos barn till föräldrar med rusproblem måste alltid 

utredas 

Inom enheter för rusmedelsservice måste större hänsyn tas till barn vars föräldrar har rusproblem, 

och tillgången till service riktad till dessa barn bör underlättas, föreslår den av social- och hälsovårdsministeriet 

tillsatta arbetsgruppen som har dryftat utvecklingen av stödtjänster till barn med föräldrar som 

har rusproblem. I sin slutrapport lägger arbetsgruppen fram förslag för att förebygga, upptäcka och ta 

hand om svårigheter som åsamkas barn vars föräldrar använder rusmedel. 

Ett problem enligt arbetsgruppen är att det nuvarande hjälpsystemet är uppbyggt efter den vuxna befolkningens 

behov. Inom enheter för rusmedelsservice inriktas uppmärksamheten på vård av föräldrar 



med rusproblem, och då glömmer man ofta barnens särskilda och individuella behov. Arbetsgruppen föreslår 

att barnens behov av stöd alltid ska utredas, om en förälder har rusproblem. Dessutom ska barnet ha 

rätt till egen vård och eget stöd, oavsett om föräldern är föremål för vård. 

Enligt arbetsgruppen är det viktigt att barn och ungdomar erbjuds information om de olägenheter 

som rusmedlen för med sig, barnens rättigheter samt den service som anordnas som stöd för barn, ungdomar 

och familjer, t.ex. på webben, så att det blir lättare att hitta denna service. Även i skolornas hälsoinformation 

bör man öka diskussionen kring rusmedlens negativa hälsoeffekter och i skol- och studerandehälsovården 

bör man effektivera förebyggande och identifiering av ungas rusmedelsanvändning samt 

tidigt stöd när sådan upptäcks. 

Arbetsgruppen föreslår att man bör öka kommunikationen som riktas till föräldrar om effekterna av 

deras rusmedelsanvändning. Kommunikationen bör riktas till alla föräldrar, därför att även så kallad måttlig 

alkoholanvändning kan vara skadlig ur barnens perspektiv. Bra informationskanaler är exempelvis moderskapsförpackningen, 

barnrådgivningen, familjeträning, familjekaféer, föräldrakvällar och idrottsevenemang. 

Man bör också kartlägga möjligheterna för en förälder, pappa eller mamma, som bor på annat 

håll, att stödja barnet. 

Enligt arbetsgruppen måste man stärka kompetensen hos dem som arbetar inom social- och hälsovård 

samt pedagogik- och undervisningsverksamhet, för att identifiera, möta och i ett tidigt stadium hjälpa 

föräldrar med rusproblem och deras barn. Man måste säkerställa att det finns tillräckligt mycket personal 

inom elevvården, som ska ha en tydlig och stark position inom skolan. 

Enligt arbetsgruppen måste man på riksnivå koordinera, utveckla och stödja arbetet för stöd till barn 

med föräldrar som har rusproblem. Samarbetet och informationsutbytet mellan olika förvaltningsgrenar 

och yrkeskårer måste ökas. 

Omsorgsminister Paula Risikko tycker att arbetsgruppens förslag är goda. ”Den nya hälso- och sjukvårdslagen 

förutsätter att barnets behov av vård och stöd alltid ska utredas. Barnet ska tryggas tillräcklig 

vård och stöd då barnets förälder eller någon annan med ansvar för vård och uppfostran får social- och 

hälsovårdstjänster och dennes förmåga att ta hand om barnet bedöms vara nedsatt”, Påminde Risikko då 

hon tog emot arbetsgruppens slutrapport den 10 mars. 

Speciellt viktigt är att ge barnet stöd då barnets förälder får mentalvårds- eller rusmedelsservice. ”Jag 

föreslår att Institutet för hälsa och välfärd tar ett nationellt koordineringsansvar i arbetet med att stöda föräldrar 

med rusproblem på samma sätt som när det gäller våld i familje- och närrelationer” sade minister 

Risikko. 


Arbetsgrupp: Målet ändamålsenligare vårdkedja för berusade 

En arbetsgrupp som utrett transporten och behandlingen av berusade föreslår att berusade personer 

snabbare än i nuläget ska hänvisas till vård. I stället för att förvara berusade i häktet ska man satsa på förebyggande 

missbrukararbete och utveckla servicen för bostadslösa. När man utvecklar vårdkedjan för berusade 

bör man i synnerhet beakta de långa avstånden i glesbygdsområden och de regionala särdragen. 

I stället för att förvara berusade i polisens häkte kunde de oftare än i nuläget styras till tillnyktringsenheter 

eller till tjänster inom boendeservicen, såsom skyddshärbärgen. Då skulle berusade personer snabbare 

kunna hänvisas till vård på ett sätt som totalt sett skulle bli förmånligare. 

På grund av att social- och hälsovården har olika verksamhetssätt som varierar från kommun till 

kommun är det inte möjligt att skapa ett nätverk av tillnyktringsstationer i Finland. I stället bör man fortsätta 

utveckla servicesystemet så att man placerar tillnyktringsstationer med låg tröskel i anslutning till social- 

och hälsovårdens nuvarande jour- eller missbrukarvårdstjänster eller i den omedelbara närheten av 

polisens förvarslokal. 



91

92 

Det är motiverat att försöka minska polisens andel i transporten och förvaringen av berusade 

För tillfället är det bara polisen som transporterar berusade. Vid omkring hälften av fallen är orsaken till 

omhändertagandet att den berusade själv måste skyddas för den hälsorisk som berusningen innebär eller 

för risken att råka ut för misshandel. Enligt arbetsgruppen är det motiverat att försöka minska polisens andel 

i omhändertagandet, transporten och tagandet i förvar av berusade personer. 

Arbetsgruppen föreslår att man testar möjligheterna för de parter som producerar missbrukarvård att 

ansvara för transporten av lugna berusade personer. Målet bör vara att nödcentralen i fortsättningen bättre 

än i nuläget kan skicka rätt part till platsen beroende på situationen och enligt en arbetsfördelning som 

man kommit överens om på förhand. När man fastställer arbetsfördelningen bör man ta hänsyn till arbetarskyddsfrågor. 

Fungerande lösningar kan hittas via försöksprojekt 

Arbetsgruppen föreslår att man startar olika försöksprojekt för att hitta olika lösningar som fungerar regionalt, 

och att man sprider den goda praxis som uppstår genom projekten till olika håll i Finland. Tack vare 

försöken kunde arbets- och ansvarsfördelningen mellan myndigheterna och andra aktörer förtydligas. 

Om man genom försöken lyckas hitta nya verksamhetssätt som är användbara och kostnadseffektiva för 

kunderna bör man också ta ställning till resurserna. 

Vidare föreslår arbetsgruppen att informationsutbytet mellan olika parter och statistikföringen utvecklas. 

Även den privata säkerhetsbranschens roll när det gäller uppgifter som rör berusade bör förtydligas. 

Man bör föra en bredare samhällelig diskussion om polisens och den privata säkerhetsbranschens arbetsfördelning 

och behörigheter och göra nödvändiga lagändringar utgående från den. 

Stort antal omhändertaganden av berusade i Finland jämfört med Norden 

År 2009 utförde polisen ca 88 000 omhändertaganden av ca 46 000 personer. Den största delen av dessa 

var sporadiska klienter (1–2 omhändertaganden per år), en tiondel personer som omhändertagits berusade 

några gånger per år (3–5 gånger per år) och några procent ”stammisar” med upprepade omhändertaganden 

(6 eller fler gånger per år). ”Stammisarna” uppgår till bara fyra procent av alla personer som omhändertas, 

men står för 31 procent av alla omhändertaganden som polisen utför per år, eller ca 27 000. 

Antalet omhändertaganden är stort i Finland jämfört med de andra nordiska länderna, även om de håller 

på att minska en aning. 

Inrikesministeriets och social- och hälsovårdsministeriets gemensamma arbetsgrupp tillsattes 2009 

med länssocial- och hälsorådet Pekka Paatero som ordförande. 


Arbetsgrupp: Apotekens placering bör styras och finansieringssystemet förnyas 

Myndigheterna borde bättre styra var det är ändamålsenligt för apotek att etablera sig. Detta är nödvändigt 

för att likvärdig tillgång till god läkemedelsbehandling ska tryggas i hela landet. Finansieringen av apoteksverksamheten 

borde ändras så att apotekens inkomster blir mindre beroende av läkemedelspriserna. 

Samtidigt ska man främja apotekstjänsternas utveckling utifrån patientens synvinkel. 

Så här föreslår utvecklingsarbetsgruppen för apoteksverksamheten som den 24 mars överlämnade 

sin utredning till social- och hälsovårdsminister Juha Rehula. Arbetsgruppens uppdrag var att utreda hur 

man kan trygga rikstäckande apotekstjänster och jämlik läkemedelsdistribution av god kvalitet i hela landet. 

Arbetsgruppens rapport innehåller flera förslag till att ändra den gällande lagstiftningen och göra den 

klarare. En reform av finansieringssystemet förutsätter fortsatt beredning. 

I dag finns apotek allt oftare i affärscentra. Enligt arbetsgruppen borde apoteksavgiften revideras så att 

den bättre uppmuntrar till att driva filialapotek i glesbygden. Det viktigaste ur apotekens synvinkel är att 

revidera strukturen på läkemedelstaxan som styr hur stort försäljningsbidraget blir på så sätt att priset på 

läkemedel som skrivits ut med recept inte så märkbart skulle påverka apotekens inkomster. Arbetsgrup- 



pen föreslår att reformarbetet kring läkemedelstaxan och apoteksavgiften genast ska få en fortsättning så 

att ändringarna skulle kunna genomföras under början av nästa regeringsperiod. 

Minister Rehula stöder en fortsatt beredning av reformerna. ”Det kan inte vara så att då verksamheten 

har monopolrättigheter till läkemedelsdistributionen så skulle den samtidigt ha alla marknadsekonomiska 

rättigheter” betonade ministern. ”Den kommande regeringen fattar beslut om hur reformerna ska 

genomföras i praktiken”. 

Enligt arbetsgruppen ska apoteken i fortsättningen samarbeta tätare med den lokala hälso- och sjukvården. 

Farmaceutisk sakkunnighet kan främja säker läkemedelsbehandling av äldre som har ordinerats 

många läkemedel och minska antalet läkarbesök. Arbetsgruppen betonar att avgiftsfri läkemedelsbehandling 

enligt lagen hör till apotekens uppgifter och den ska entydigt skiljas från avgiftsbelagda extra tjänster. 

Dosdispenseringen innebär att apoteket levererar patientens läkemedel förpackade i engångsdoser. 

En väsentlig del av tjänsten är att man bedömer patientens hela medicinering. Arbetsgruppen föreslår att 

även andra aktörer än apotek skulle kunna grunda enheter för dosdispensering så att den goda praxisen 

skulle spridas. För att säkerställa att prissättningen är likställd för patienterna skulle dosdispenseringsarvoden 

fastställas i läkemedelstaxan. I dag finns det variationer i de dosdispenseringsavgifter som apotek 

uppbär av patienter och tjänsten erbjuds inte i alla delar av landet. I Sverige och Danmark används tjänsten 

i mycket stor utsträckning. 

Minister Rehula tycker att arbetsgruppens förslag överenstämmer väldigt bra med både Läkemedelspolitiken 

2020 som offentliggjordes i februari och den kommande hälso- och sjukvårdslagen. “Det allra 

viktigaste är att patienten får god vård och hälsofrämjande läkemedelsbehandling. Detta kan förbättras genom 

att öka samarbetet mellan apoteken och kommunernas primärvård samt genom att reformera finansieringssystemet. 

God läkemedelsvård bör vara likvärdigt tillgänglig för alla. Detta minskar också hälso- 

och sjukvårdens kostnader”, konstaterade minister Rehula. 

I arbetsgruppen deltog representanter från Fimea, SHM, FM, FPA samt fackorganisationerna inom 

apoteksbranschen och universitetens apotek. Arbetsgruppens ordförande var överdirektör Sinikka Rajaniemi 

från Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea. 


Kontakt med hälsovårdscentralen inom fem minuter 

Social- och hälsovårdsministeriet (SHM) har skickat ut en anvisning till kommunerna om vad omedelbar 

kontakt med hälsovårdscentralen innebär för medborgarna och hur den kan förverkligas. Avsikten är att 

se till att patienter oberoende av bostadsort kan få omedelbar kontakt med sin hälsovårdscentral. 

SHM anser att väntetiden för att få kontakt per telefon inte ska överstiga fem minuter, och målet är en 

klart kortare kötid. Om kontakt under belastningstopparna inte fås inom fem minuter, kan hälsovårdscentralen 

erbjuda 1) möjlighet att bli uppringd senare, varvid hälsovårdscentralen ringer upp patienten samma 

dag under centralens öppettider, 2) möjlighet att stanna kvar och invänta nästa lediga person som svarar 

i telefon eller 3) en tid för att ringa senare samma dag då telefonkön är kortare. 

Det är befogat med tydliga anvisningar på hälsovårdscentralens verksamhetsställen och webbsidor 

om hur man får kontakt med hälsovårdscentralen. Anvisningen innehåller kontaktinformation och talar 

också om målet för telefonservicens svarstid samt till exempel uppringning, om denna används. 

”Omedelbar kontakt är en kvalitetsfaktor för en fungerande hälsovårdscentral, och för närvarande 

finns det stora skillnader mellan hälsovårdscentralerna i fråga om hur den förverkligas. Med anvisningen 

förbättras patienternas jämlikhet,” säger omsorgsminister Paula Risikko. 

Kontakt med hälsovårdscentralen i enlighet med folkhälsolagen preciserades genom statsrådets förordning 

om förverkligande av rätten att få vård år 2004. Efter att förordningen trätt i kraft har hälsovårdscentralerna 

utvecklat den omedelbara kontakten genom att införa nya rutiner, såsom möjlighet till uppringning. 

Ett av målen i programmet Fungerande hälsovårdscentraler är att förbättra tillgången till tjänster enligt 

behov. Tillträdet till hälsovårdscentralens läkarmottagning för personer i behov av icke-brådskande 



93

94 

vård var något bättre hösten 2010 jämfört med föregående vår. De genomsnittliga väntetiderna till läkarmottagningen 

vid behov av icke-brådskande vård har också förkortats sedan i våras. Trots allt har det inte 

blivit lättare att få omedelbar kontakt med hälsovårdscentralen. 

Institutet för hälsa och välfärd följer situationen utifrån de uppgifter som hälsovårdscentralerna lämnat. 

Regionförvaltningsverken samt Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården övervakar 

att lagen verkställs. 


Klassificeringen av designdroger som narkotika försnabbas 

Finland kan i framtiden klassificera nya kemiska ämnen m.a.o. så kallade designdroger som narkotika. 

Statsrådet kan förbjuda tillverkning, handel, innehav, användning och import av dessa ämnen snabbare 

än förut. Regeringen föreslog onsdagen den 6 april att lagen ska fastställas. Lagen träder i kraft den 1 juni. 

I och med den nya lagen kan man efter bedömning av hälsorisker nationellt definiera ett ämne som 

anmälts till EU:s varningssystem för nya ämnen som narkotika. Enligt nuvarande lagstiftning sker klassificeringen 

genom internationellt samarbete antingen inom FN eller EU. Den långa tiden som går åt till internationellt 

beslutsfattande orsakar dock betydande hälsorisker och problem med övervakningen. 

Den nya narkotikalagen ger polisen och tullen bättre medel än tidigare att övervaka och undersöka 

importen, försäljningen och användningen av nya ämnen i Finland. Att användningen och innehavet av 

ämnen som kommer in på marknaden dessutom blir straffbart kommer att fördröja eller till och med hindra 

att nya ämnen sprids till nya användarkretsar, speciellt band unga. 

Förbudet mot narkotika är en del av narkotikapolitiken. De mest centrala åtgärderna inom social- 

och hälsovården för att minska användningen av narkotika är även i fortsättningen att effektivera det förebyggande 

arbetet och det tidiga ingripandet samt att utveckla vårdservicen för drogberoende och utöka 

tillgången till vård. 


Kommuner kan ansöka att delta i social- och hälsovårdens regionala försök 

Kommuner och samkommuner kan fram till slutet av augusti 2011 ansöka om att delta i försök, i vilka 

man utvecklar ordandet av social- och hälsovården. Kärnan i försöken är en tillräckligt stor kommun eller 

ett tillräckligt stort kommunområde som svarar för basservicen samt för en del av specialservicen som 

en helhet. 

Flera kommuner genomför redan reformer som gäller ordnandet av social- och hälsovården. Syftet 

med den temporära försökslagen är att stöda kommuner och samkommuner i utvecklandet av social- och 

hälsovården samt att informera om centrala principer för servicestrukturreformen. 

Ett annat mål med försöken är att stöda beredningen av lagstiftningen om ordnandet av social- och 

hälsovården och samla in kommuners synpunkter i fråga om utvecklandet av lagstiftningen. 

De kommuner som deltar i försöken får särskilt stöd från social- och hälsovårdsministeriet och Institutet 

för hälsa och välfärd för sin utvecklingsverksamhet. Områdena kan också ansöka om utvecklingspengar 

för sin verksamhet från Kaste-programmet. 

De områden som deltar i försöken har möjlighet att inom social- och hälsovården utnyttja sambruket 

av klient- och patientuppgifter enligt hemvårdsförsöket utan patientens samtycke. 

Regeringen förslog fastställande av lagen om ordandet av social- och hälsovården onsdagen den 6 

april. Avsikten är att republikens president ska fastställa lagen på fredagen. Den temporära försökslagen är 

giltig till slutet av år 2014 

Social- och hälsovårdministeriet har redan antagit tre områden till försöket, vilka på basen av planerna 

fyller kraven som förutsätts av försöken. Södra-Karelens social- och hälsovårdsdistrikt (Eksote), Kou- 



vola stad och Uleåborg stad har blivit antagna i den första perioden av försöken. Nya områden som vill 

delta i försöken kan ansöka till slutet av augusti. För intresserade arrangeras ett skilt diskussionstillfälle i 

social- och hälsovårdsministeriet i början av juni. 


Legitimeringsproceduren för läkare och tandläkare förenklas 

Legitimeringsproceduren för läkare och tandläkare förenklas. I fortsättningen beviljar man läkare och 

tandläkare legitimering på basen av utförd grundutbildning genom vilken de har rätt att utöva sitt yrke 

självständigt. Kravet för läkare på att utföra tilläggsutbildning inom primärvården för full legitimering faller 

bort. 

Namnet på tilläggsutbildningen inom primärvården ändras till särskild allmänläkarutbildning och 

utförandet av denna är en förutsättning för rätten att inom ramen för sjukförsäkringen verka i andra EUmedlemsländer 

än Finland. Utbildningens innehåll och längd förblir som förut. 

Till läkarnas specialiseringsutbildning hör också i fortsättningen en nio månader lång hälsovårdcentralsutbildning 

för vilken det betalas ersättning med specialstatsandelar. Kriterierna för betalning av specialstatsandelarna 

har specificerats i hälsovårdslagen. Därtill måste hälsovårdcentralsutbildningen fortfarande 

hållas enligt ett godkänt utbildningsprogram på universitetet. 

Den målsatta tiden för utförande av odontologie licentiatexamen förlängs till fem och ett halvt år från 

och med år 2017. I examen införs mer fördjupad praktisk praktik som bör fullgöras i anställningsförhållande 

till en kommun eller en samkommun såsom den praktiska praktik som nu utförs efter licentiatexamen. 

Universiteten har kommit överens om en övergångsperiod som startar i början av år 2013. Därefter 

kan den studerande välja att avlägga examen enligt den gamla eller den nya praxisen. 

Före en läkare eller tandläkare kan erbjuda tjänster som självständig yrkesutövare bör denne till regionförvaltningsverket 

göra en anmälan som innehåller en utredning om praktisk erfarenhet. 

Statsrådet föreslog onsdagen den 6 april att lagarna i ärendet ska godkännas. Republikens president 

har för avsikt att stadfästa lagarna på fredagen. Lagarna träder i kraft 1.5.2001. Ändringen av universitetslagen 

träder i kraft 1.8.2011. 


Statsrådet utfärdade flera förordningar som gäller hälso- och sjukvård 

Statsrådet utfärdade onsdagen den 6 april fyra förordningar som hör till den nya lagen om hälso- och sjukvård. 

Förordningarna träder i kraft den 1 maj 2011 samtidigt som lagen om hälso- och sjukvård. 

I organiseringsplanen och -avtalet ska man komma överens om samarbetet 

Med statsrådets förordning stiftar man om ärenden om vilka man måste komma överens i planen för ordnande 

av hälso- och sjukvården och avtalet för ordnande av den specialiserade sjukvården. 

Kommuner inom samma sjukvårdsdistrikt måste i planen för ordnandet av hälso- och sjukvård komma 

överens om bland annat samarbetet mellan kommunerna, utvecklingen av primärvården och verksamheten 

i enheten för multiprofessionell primärvård. Därtill ska man komma överens om samarbetet 

mellan primärvården och den specialiserade sjukvården, genomförandet av akutvård samt om att trygga 

tillgången till personal. 

De sjukvårdsdistrikt som hör till samma specialupptagningsområde ska i planen för organiserande 

av den specialiserade sjukvården komma överens om bland annat samarbetet mellan sjukvårdsdistrikten, 

ordnande av jour, stöd till primärvården, tryggande av tillgång till personal och regional utveckling av den 

specialiserade sjukvården. 



95

96 

Vård av ryggmärgsskador ska centraliseras till tre universitetssjukhus, screeningars kvalitet ska förbättras 

Med statsrådets förordning stiftar man också om vilka undersökningar, ingrepp och behandlingar som på 

grund av sjukdomens sällsynthet, krav på specialiserad sjukvård eller på grund av de krav som ordandet 

av den specialiserade sjukvården ställer hör till högspecialiserad sjukvård som är ändamålsenliga att centralisera. 

Innehållet i den nya förordningen motsvarar den nuvarande giltiga social- och hälsovårdministeriets 

förordning om ordnande och centralisering av högtspecialiserad sjukvård. Ett undantag är centraliseringen 

av vård av ryggmärgsskador till tre universitetssjukhus. 

I den nya förordningen om screeningar betonar man kvalitetssäkring. Kommunens screeningsprogram 

skall i fortsättningen innehålla vederbörligt förfarandet för kvalitetsledning och -säkring. Därtill 

måste kommunen utnämna en ansvarig för varje screeningstyp. 

På basis av feedback gjorde man tekniska preciseringar och förtydligande till statsrådets förordning 

om rådgivningsverksamheten, skol- och studerandehälsovården samt om preventiv mun- och tandhälsovård 

för barn och unga. 


Arbetsgrupp: Akutläkarvetenskap ett nytt specialområde inom läkarvetenskapen 

Arbetsgruppen som berett den nationella reformen av specialläkarutbildningen föreslår att akutläkarvetenskap 

ska bli ett nytt specialområde inom läkarvetenskapen och odontologisk diagnostik som ett nytt 

specialområde inom odontologin. Arbetsgruppen överräckte sin rapport till omsorgsminister Paula Risikko 

12 april 2011. 

Förutom förslagen till nya specialområden gav arbetsgruppen även förslag till utveckling av utbildningen. 

Arbetsgruppen anser att man inom specialläkarutbildningen ska fästa särskild uppmärksamhet vid 

jourkompetens och allmän kompetens inom samtliga specialområden och i synnerhet inom inre medicin 

och kirurgi. Samtliga läkare som specialiserar sig i olika områden inom inre medicin ska avlägga specialläkarexamen 

i inre medicin och det gemensamma utbildningsavsnittet för specialområden inom kirurgi 

ska förlängas. 

Enligt arbetsgruppens förslag ska utbildningsprogrammen i barn- och ungdomspsykiatri slås samman 

och ett nytt specialområde för barn- och ungdomspsykiatri inrättas. Utbildningen inom specialområdet 

ska ta sex år. Dessutom föreslås att längden på specialläkarutbildningen i radiologi ändras till sex år 

och att det gemensamma utbildningsavsnittet för de olika områdena inom klinisk laboratoriemedicin ska 

slås samman. 

Nödvändigt att öka specialtandläkarutbildningen 

Arbetsgruppen anser det nödvändigt att öka specialtandläkarutbildningen, eftersom 60 procent av de läkare 

som avlagt specialtandläkarexamen kommer att gå i pension inom de närmaste tio åren. Gerodontologi 

ska bli ett nytt delområde inom klinisk odontologi, eftersom behovet av tjänster och kompetens inom 

området ökar i takt med att antalet äldre ökar. 

Arbetsgruppen föreslår att man även ska kunna genomföra specialtandläkarutbildning inom servicesystemet 

för hälso- och sjukvården, varmed de kostnader som uppstår till följd av utbildningen kan ersättas 

genom specialstatsandelar. I detta nu sker utbildningen i praktiken helt i samband med universitetens 

utbildningstjänster, vars löner betalas av universitetens anslag. 

Starkare riksomfattande samordning 

Vid specialläkar- och specialtandläkarutbildningen behövs starkare riksomfattande samordning. Arbetsgruppen 

föreslår att man i hälso- och sjukvårdslagen föreskriver om en riksomfattande arbetsgrupp för lä- 



kare och tandläkare, som har till uppgift att styra specialstatsandelarna för specialläkar- och specialtandläkarutbildningen 

i enlighet med servicesystemets behov. Social- och hälsovårdsministeriet ska tillsätta den 

riksomfattande arbetsgruppen. 


Arbetsgrupp: Social- och hälsovårdens strukturreformer är nödvändiga 

Organiseringen av social- och hälsovården kan inte genomföras utan att servicestrukturen reformeras. 

Detta anser arbetsgruppen som onsdagen den 27 april lämnade sin slutrapport till omsorgsminister Paula 

Risikko. Arbetsgruppen hade till uppgift att bereda förslag till organiseringen av social- och hälsovården. 

Kommunstrukturen har betydelse för organiseringen av social- och hälsovården, och därför föreslår 

arbetsgruppen alternativa modeller som tar hänsyn till eventuella förändringar inom kommunfältet. I 

samtliga föreslagna modeller förverkligas de av arbetsgruppen utstakade målriktlinjerna för jämställdhet, 

kundorientering, genomslagskraft och kostnadseffektivitet samt branschens attraktivitet. 

Arbetsgruppen betonar att förslagen i sin helhet har utarbetats med tanke på organiseringen av social- 

och hälsovården samt förverkligandet av medborgarnas grundläggande rättigheter. 

I de tre alternativa modellerna har förändringarna inom kommunfältet beaktats 

Enligt arbetsgruppen kunde social- och hälsovården organiseras på två nivåer så att cirka 30–50 kommuner 

skulle svara för uppgifterna på primärnivån. Fem områden skulle svara för de gemensamma särskilda 

tjänsterna. Kommunerna skulle få betydligt bättre förutsättningar för att sörja för befolkningens social- 

och hälsovård samt de behövliga tjänsterna för kunderna. 

Om antalet kommuner förblir större, kunde en modell som grundar sig på kommunsamarbete tillämpas. 

Det område som kommunerna bildar eller en stor kommun skulle svara för organiseringen och finansieringen 

på primärnivån samt i fråga om en del av de särskilda tjänsterna. Områdena och de stora kommunerna 

skulle tillsammans svara för tjänsterna på specialnivå. Totalt skulle det finnas mellan knappt 20 

och cirka 50 kommunområden eller stora kommuner som svarar för basnivån och fem motsvarande områden 

som svarar för specialnivån. Områdena skulle få betydligt bättre förutsättningar för att sörja för befolkningens 

social- och hälsovård samt de behövliga tjänsterna för kunderna. 

Ett alternativ är att en enda kommun skulle svara för hela förverkligandet av social- och hälsovården, 

med andra ord för samtliga uppgifter mellan primärnivån och de särskilda tjänsterna. Det kunde finnas 20 

kommuner av denna typ i Finland. Kommunerna kunde själva sörja för en balanserad och jämlik allokering 

av resurser inom hela den social- och hälsovård som befolkningen behöver samt för ett kundorienterat 

förverkligande av tjänsterna. 

I samtliga föreslagna modeller skulle skötseln av de nationellt centraliserade uppgifterna regleras. 

De problem som orsakas av den flerkanaliga finansieringen bör elimineras steg för steg 

Den flerkanaliga finansieringen försvårar hanteringen av helheten och ger inom systemet upphov till konkurrens 

om sakkunniga och andra resurser. Arbetsgruppen föreslår att man i syfte att minska problemen 

med den flerkanaliga finansieringen inom social- och hälsovården utreder hur statsandelarna för sjukförsäkringens 

vårdkostnader kunde överföras till kommunernas statsandelar. 

Reformerna som gäller organiseringen och finansieringen av social- och hälsovården bör enligt arbetsgruppen 

genomföras samtidigt. De föreslagna ändringarna kräver ändringar i fastställningsgrunderna 

för social- och hälsovårdens statsandelar. 



97

98 


Narkotikasituationen har varit ganska stabil i Finland 

Läget har varit ganska stabilt de senaste åren när det gäller användningen av narkotika och problem i samband 

med denna, rapporterade narkotikapolitiska koordineringsgruppen. Gruppen överlämnade sin slutrapport 

för regeringsperioden 2007–2011 till omsorgsminister Paula Risikko den 29 april. 

Enligt rapporten har den betydande ökningen av experimenterandet och användningen av droger i 

mitten av 1990-talet planat ut till år 2005. Användningen och skadeverkningarna av narkotika har ändå 

stabiliserats på en betydligt högre nivå än i början av 1990-talet. 

Fastän ungdomars experimenterande med narkotika till och med har minskat under de senaste åren 

är det oroväckande att nya undersökningar visar att användningen av kannabis bland unga håller på att 

öka och att attityderna blivit mer tillåtande. Också narkotikabrotten som kommer myndigheterna till kännedom 

och dödsfall som hör samman med dessa har ökat under de senaste åren. Många dödsfall förorsakas 

av samtidig användning av narkotika, alkohol och mediciner. 

En ny utmaning är att de hälsofarliga ämnen, så kallade modifierade droger, som nu kommit ut på 

marknaden blivit vanligare. Med hjälp av den reformerade narkotikalagen går det dock betydligt lättare 

och snabbare än tidigare att förbjuda dem. 

När det gäller att minska skadeverkningarna av narkotikabruk har man speciellt lyckats med att förebygga 

smittsamma sjukdomar. Antalet HIV- och C-hepatitfall som uppstått genom intravenöst narkotikabruk 

har minskat betydligt. När det till exempel år 1999 fanns 85 hiv-infektioner som uppstått genom intravenöst 

narkotikabruk fanns det år 2010 bara sex fall. För att smittsamma sjukdomar ska förebyggas är 

det väsentligt att hälsorådgivningsställenas verksamhet, i vilken det ingår till exempel utbyte av använda 

nålar och sprutor, bibehålls på åtminstone nuvarande nivå. 

Det förebyggande arbetet har ökat under denna regeringsperiod. Med drogförebyggande projekt har 

man till exempel stött det förebyggande arbetet i skolorna och producerat olika slags material. Man har 

också försökt ingripa i unga brottslingars brott i ett tidigare skede än förut och för fler fångar och samhällspåföljdsklienter 

än förut gjort upp individuella planer för att sköta narkotikaproblem. 

Minister Risikko tycker att utgångspunkterna för finsk narkotikapolitik är goda. ”I Finland vidtas effektiva 

åtgärder för att minska skadeverkningar. Förutom att vi har totalförbud mot narkotika, ordnar vi 

hälsovårdstjänster med låg tröskel för droganvändare. Förvaltningsområdena i Finland har ett friktionsfritt 

samarbete”, konstaterade Risikko. 


Personer med många sjukdomar får en egen klientansvarig vid hälsovårdcentralerna 

Vid hälsovårdscentralerna ska man införa en ny tjänst för personer med många sjukdomar, d.v.s. klienter 

som behöver många tjänster. I programmet Fungerande hälsovårdcentral har man gjort en nationell tilllämpning 

av den så kallade verksamhetsmodellen med klientansvariga (case manager). Denna har som 

mål att förbättra behärskandet av vården för långtidssjuka vid hälsovårdcentralerna. 

”Personer med många sjudomar kan behöva många olika slags tjänster. Vid hälsovårdscentralena 

hjälper en till klientansvarig utnämnd person till med att hitta precis de rätta tjänsterna. Den utbildade 

klientansvariga stöder personer med många sjukdomar och kordinerar helhetsvården”, berättar omsorgsminister 

Paula Risikko. 

Man försöker hitta klienterna med hjälp av patientdata- och screeningssystem. Vid hälsovårdscentralerna 

får klienterna en ansvarsperson som enligt vårdplanen är ansvarig för att stöda sina klienters egenvård, 

för genomförande av vården och för kordineringen av helhetsvården. Man närmar sig inte kunden 

för en sjukdom åt gången, utan man tar vid mötet hänsyn till hela människan med sina olika behov och 

problem. 

Man förutsätter att de klientansvariga har minst sjukskötarutbildning, arbetserfarenhet av och påbyggnadsutbildning 

för klientansvariga. Den klientansvariga arbetar alltid i tätt samarbete med läkaren. 



Arbetet stöds också av ett multiprofessionellt team med specialister inom olika branscher, såsom specialiserade 

sjuksköterskor eller hälsovårdare, fysioterapeuter och representanter för socialtjänster. Vid behov 

samarbetar man också med utomstående aktörer, såsom socialtjänsten, specialsjukvården, apotek och 

tredje sektorn. 

De första utbildningarna för klientansvariga startar hösten 2011 

Den nationella tillämpningen av klientansvarsmodellen har gjorts i samarbetet med Sjuksköterskeförbundet. 

Också andra för branschen centrala fackorganisationer har deltagit i planeringen. Utbildningen för 

klientansvariga har planerats i samarbetet med Nätverket för yrkeshögskolornas hälsobransch och de första 

utbildningarna startar läsåret 2011–2012. 

Verksamheten med klientansvariga anknyter till modellen med vård och förbyggande av långtidssjukdomar, 

vars idé är att övergå från spridd och sjukdomscentrerad vård till en heltäckande, god kordinerad 

vård. Ibruktagandet av hälsonyttomodellen för långtidssjukdomar är några av de mest centrala åtgärderna 

inom åtgärdsprogrammet Fungerande hälsovårdcentral. Syftet är att förbättra kvaliteten på och 

resultaten av vården samt att tygla ökningen av kostnader genom att använda resurser effektivare och mer 

ändamålsenligt än förr. 


Patienterna får hälsocentralstjänster i enlighet med vårdplanen även utanför den 

egna kommunen 

Enligt hälso- och sjukvårdslagen som trädde i kraft den 1 maj kan en kommuninvånare utnyttja hälsocentralstjänster 

också utanför den egna kommunen om han eller hon på grund av exempelvis arbete, fritid, 

en nära anhörig eller någon annan motsvarande orsak regelbundet eller under en längre tid vistas utanför 

sin hemkommun. 

Patienten ska anmäla hälsocentralen i den tillfälliga vistelsekommunen om servicebehovet minst tre 

veckor innan det första besöket. Dessutom behöver patienten en vårdplan som den egna hälsocentralen 

har gjort upp: patienten får tjänster i den andra hälsocentralen i enlighet med vårdplanen. 

En vårdplan behövs i icke-brådskande tjänster. I brådskande fall kan man fortfarande utnyttja hälsovårdstjänster 

i vilken som helst kommun. 

Alla långtidspatienter, speciellt de som har flera sjukdomar, behöver en god vårdplan för att deras 

vård kan genomföras. Patienten och en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården gör upp vårdplanen 

tillsammans. En del av hälsocentralerna är redan i första etappen beredda att göra upp en hälso- och 

vårdplan för alla som behöver en. Andra hälsocentraler prioriterar i första skedet planer som gäller tjänster 

som genomförs på en annan ort. 

Ökad rörlighet av patientuppgifterna skapar smidigare service och förbättrar patientsäkerheten 

Hälso- och sjukvårdslagen ökar också rörligheten av patientuppgifterna. De elektroniska patientregistren 

och arkiven för journalhandlingar vid hälsocentralerna och sjukhusen inom ett sjukvårdsdistrikt 

skapar ett gemensamt register över patientuppgifter. Den personal som vårdar patienten får använda uppgifter 

i det gemensamma registret som behövs för vård av patienten. 

Patienten ska informeras om att det gemensamma registret över patientuppgifter används och om att 

han eller hon kan förbjuda sambruket av sina uppgifter. Förbudet gäller tills vidare och det kan återkallas 

när som helst. De patientuppgifter som omfattas av förbudet får inte ens utnyttas i en nödsituation. Patienten 

kan dock göra upp en separat vårdvilja där han eller hon tillåter överlåtelse av uppgifter som omfattas 

av förbudet till exempel i situationer där patienten är medvetslös och behöver omedelbar vård. 

Större frihet att välja vårdenhet 

Patienten kan byta hälsostation inom den egna kommunen eller samarbetsområdet högst en gång om året. 

Om patienten vill byta sin hälsostation ska han eller hon göra en anmälan om bytet till både den nya och 

den gamla hälsostationen inom tre veckor innan det första besöket. Lagen ger också större frihet att väl- 



99

100 

ja enheten för specialiserad sjukvård inom det s.k. specialupptagningsområde som utgörs av två bredvidliggande 

sjukvårdsdistrikt. Enheten för specialiserad sjukvård ska alltid väljas i samförstånd med den remitterande 

läkaren. 

Från och med 2014 har patienterna möjlighet att välja sin hälsostation och enhet för specialiserad 

sjukvård bland alla offentliga hälsostationer och sjukhus i Finland. 

Hälso- och sjukvårdslagen ger ramarna för hälsovårdstjänster 

”Hälso- och sjukvårdslagen ger ramarna för hälsovårdstjänster, och det viktigaste nu är att lagen verkställs 

aktivt. Vi måste hitta de bästa lokala och regionala lösningarna för att utnyttja de möjligheter som hälso- 

och sjukvårdslagen ger för att förbättra klientcentrering, samarbete och hälsocentralstjänster samt för att 

främja hälsan. Effektivt verkställande kan också stävja kostnaderna”, konstaterade omsorgsminister Paula 

Risikko när hälso- och sjukvårdslagen diskuterades i Helsingfors tisdagen den 3 maj. 

Tisdagens evenemang var det första av tio evenemang som social- och hälsovårdsministeriet ordnar 

tillsammans med Institutet för hälsa och välfärd, Finlands kommunförbund och regionförvaltningsverken 

för att stöda genomförandet av hälso- och sjukvårdslagen. Under de tvådagarsevenemang som ordnas 

runtom i Finland diskuterar man de ändringar som den nya lagen förorsakar och söker regionala lösningar 

för lagens verkställande. Evenemangen är avsedda för de förtroendevalda vid kommunerna och sjukvårdsdistrikten 

samt för social- och hälsovårdspersonal som svarar för verkställandet av lagen. 


Rökavvänjning ska vara en del av varje rökares hälso- och sjukvård 

Rökavvänjning ska vara en del av varje rökande patients vård på sjukhus och hälsocentraler. Alla de som 

behöver stöd för att sluta röka ska också erbjudas nödvändiga stödtjänster. 

Så här framför social- och hälsovårdsministeriet, Finlands kommunförbund, Finlands Läkarförbund, 

Finlands Tandläkarförbund, Tehy och Finlands Hälsovårdarförbund i sitt gemensamma brev som har 

skickats till kommunstyrelserna samt till styrelserna för sjukvårdsdistrikten och samkommunerna för hälsocentraler. 

De instanser som undertecknat brevet förutsätter att hälsocentralerna och sjukhusen etablerar 

användningen av God medicinsk praxis -rekommendationen för rökavvänjning. 

Hälsovårdspersonalen spelar en nyckel roll för att rökavvänjningen blir effektiv. Avvänjningen lyckas 

bäst när vårdpersonalen redan under det första besöket frågar om tobaksrökning, antecknar informationen 

i journalhandlingarna och motiverar patienten att sluta röka. Motivationen och anvisningarna ska 

vid behov effektiveras med läkemedelsbehandling och stödtjänster. Till god vård av hög kvalitet hör att läkare, 

tandläkare och vårdare även senare vid kontrollbesök frågar om hur avvänjningen framgår och stöder 

patienten att sluta röka. 

”Tobaksavvänjningen behöver inte våra någon separat process i kommunerna, utan den kan lätt ingå 

i andra praxis enligt hälso- och sjukvårdslagen. Både välfärdsberättelsen och planen för ordnande av hälso- 

och sjukvård är verktyg som kan innefatta planer om hur tobaksavvänjningen genomförs”, kommenterade 

omsorgsminister Paula Risikko vid ett seminarium som social- och hälsovårdsministeriet och nätverket 

för ett rökfritt Finland senast år 2040 ordnade den 10 maj. 

Att sluta använda tobaksprodukter är det mest effektfulla och kostnadseffektiva medlet att förbättra 

befolkningens hälsa och minska hälsoskillnader. För att Finland är rökfritt senast år 2040 ska tobaksrökningen 

minska med cirka 10 procent varje år. 




Utredningsperson: Samarbetet mellan förlossningssjukhusen och 

rådgivningsbyråerna ska effektiveras 

Samarbetet mellan förlossningssjukhusens mödrapolikliniker och de regionala rådgivningsbyråerna ska 

effektiveras och möjligheterna att konsultera specialister förbättras i områden där avstånden till förlossningssjukhus 

är långa. Så här konstaterar utredningspersonen Anna-Maija Tapper som på social- och 

hälsovårdsministeriets uppdrag har studerat genomförandet av förlossningstjänster på landsnivå. 

På 2000-talet har antalet förlossningar i Finland kontinuerligt ökat från 57 000 födda barn till det nuvarande 

60 000 barn per år. Antalet förlossningsenheter har emellertid minskat. År 1975 var det 62 förlossningsenheter, 

vid slutet av år 2010 bara 31. Förlossningsmängderna varierar mycket från 300 förlossningar 

per enhet till nästan sex tusen förlossningar per enhet. 

Regionala skillnader är tydliga när det gäller nativitet och antalet förlossningar, vilket måste tas till beaktande 

när de regionala förlossningstjänsterna planeras. Servicehelheterna i rusnings-Finland där avståenden 

är korta är annorlunda än servicehelheterna i glesbygden där avståenden är långa. 

Enligt utredningspersonen borde man öka styrningen och samordningen av universitetsjukhusens 

specialupptagningsområden genom avtal om ordnande av specialiserad sjukvård i enlighet med den nya 

hälso- och sjukvårdslagen. Utredningspersonen anser att praxis borde klargöras även på den nationella nivån. 

När tjänster ordnas ska man beakta befolkningsmässiga, regionala och språkliga särdrag samt individernas 

olika slags behov. Målsättningen ska vara strävan efter en helhetsbetonad produktion av tjänster 

för patienten, med beaktande av aktörerna inom den specialiserade sjukvården och primärvården och i 

behövliga delar också aktörerna inom socialväsendet. 

Jourmöjligheterna avgörande när förlossningsnätverk planeras 

Jourverksamheten spelar avgörande roll när förlossningstjänster organiseras. I nära framtid spelar de allt 

knappare personalresurserna och bristen på yrkesutbildade personer i synnerhet när det gäller jourverksamhet 

en avgörande roll när nätverk för förlossningsservice planeras. Enligt utredningspersonen är dygnet 

runt beredskap för akutsnitt minimikravet för en förlossningsenhet. Riskfyllda förlossningar och vården 

av små prematurbarn ska centraliseras på universitetssjukhus. 

Utredningspersonen föreslår att universitetssjukhusens specialupptagningsområden i samarbete med 

sjukvårdsdistrikten och förlossningsenheterna inom regionen förbereder en beredskaps- och kostnadsplan 

för att förlossningar vid mindre enheter överförs annanstans. Planerna ska beakta regionala omständigheter, 

befolkningsprognoser, fri rörlighet av patienterna, språkliga rättigheter samt pendlingsområden 

som sträcker sig över den egna regionen. 

Utredningspersonens rapport är bakgrundsmaterial för en förordning om organisering av brådskande 

vård som ges med stöd av hälso- och sjukvårdslagen. Förordningen bereds vid social- och hälsovårdsministeriet 

under detta år. 



101

102 

Några pressmeddelanden från THL 

Pressmeddelanden 10.6.2010 

THL:s utredning: Äldre känner stor skam och döljer sitt problemspelande 

Det finns inte mycket kunskap om spelandet av penningspel bland äldre, och i Finland har inga utredningar 

tidigare gjorts i ämnet. Fenomenet har inte alls beaktats eller också begränsas det till föreställningar 

om pensionärer som spelar på affärernas spelautomater. I en översikt som Institutet för hälsa och välfärd 

(THL) låtit göra behandlas spel om pengar bland äldre och beskrivs erfarenheter av skadligt spelande 

och servicebehovet. 

I Finland begränsar sig forskningsrönen om spelandet bland äldre huvudsakligen till enkätmaterial 

som gäller hela befolkningen. I social- och hälsovårdsministeriets befolkningsenkät om penningspel år 

2007 svarade två procent av de 65 år fyllda (N = 1037) att de spelar eller har spelat för mycket. Största delen 

av de äldre ansåg att skadligt spelande är ett allvarligt problem. 

I publikationen som gjorts på uppdrag av Institutet för hälsa och välfärd betraktas det ämne som ingen 

talar om ur två olika perspektiv. I den senare delen av publikationen finns en intervjubaserad sammanställning 

av äldre spelares erfarenheter av skadligt spelande och det anknytande servicebehovet. Som bakgrund 

till dessa iakttagelser ges en översikt över internationell forskning och litteratur inom området. Delarna kompletterar 

varandra. De iakttagelser som gjorts utgående från intervjuerna får stöd i forskningslitteraturen. 

Gemensamt för de intervjuade är erfarenheten av spel om pengar som ett problem som styr livet. Det 

största bekymret har varit att den ekonomiska situationen kollapsat, och därigenom har livsmiljön blivit 

avsevärt snävare. Spelandet förknippas med en stark känsla av skam, vilket gör att man döljer spelandet 

för anhöriga och bekanta. 

Utredningen har tagits fram på uppdrag av THL. Litteraturöversikten har gjorts av teol.mag. och pol. 

mag. Jenni Kämppi, doktorand i socialt arbete, och intervjuundersökningen har genomförts av Elisa Pajunen, 

forskare vid Verso, kompetenscentret inom det sociala området i Päijänne-Tavastland och Östra Nyland. 

THL har i uppgift att följa upp, undersöka och förebygga skadeverkningar till följd av penningspel 

och utveckla systemet med stöd- och vårdtjänster för problemspelare och deras anhöriga. Publikationen 

ger kunskap och insikt om spelandet om pengar bland äldre till alla dem som ämnet berör. 

Källa: 

Jenni Kämppi ja Elisa Pajunen. Pelin viemää. Katsaus ikääntyneiden rahapelaamiseen. Terveyden ja hyvinvoinnin 

laitos (THL). Avauksia 11/2010. Helsinki 2010. Tillgänglig i elektronisk form här. Journalister kan 

beställa publikationen på adressen: eija.oinio(at)thl.fi. 


Lönsamt med effektivare mentalvårds- och missbruksarbete inom basservicen 

Den påbörjade förändringen inom mental- och missbrukarvården visar att det lönar sig att slå ihop service 

och överföra resurser från specialtjänsterna till bastjänsterna. ”I Imatra har mentalvårds- och missbruksarbetet 

redan i 11 år utgått från verksamhet med låg tröskel och one stop shop-principen”, säger överläkare 

Veijo Nevalainen. ”Det gör att serviceutbudet är mångsidigt, att de gränser som uppstår till följd av remisser 

så gott som saknas och framför allt att servicen är tillgänglig utan köer.” 

Syftet är att stärka bastjänsterna så att befolkningen får hjälp med psykiska problem och missbruksproblem 

i första hand via hälsocentralen. Målet är att skapa en fungerande helhet där resurserna används 

på bästa möjliga sätt för främjande av psykisk hälsa och alkohol- och drogfrihet, förebyggande av störningar, 

tidig identifiering, vård och rehabilitering. I detta arbete behövs också nära samarbete med socialvården. 



– Det är alltid förmånligare att utveckla en högklassig öppenvård och öppenvårdsrehabilitering än att 

enbart finansiera sjukhusvård, konstaterar Nevalainen. Det behövs mindre sjukhusvård i områden 

där det finns en välfungerande öppenvård inom mentalvårds- och missbruksarbetet. Öppenvård av 

hög kvalitet skapas i multiprofessionellt samarbete mellan skötare inom psykiatrin, anställda inom 

missbrukarvården, psykologer och läkare samt dem som använder servicen. Dessutom behövs specialiserad 

vård och rehabilitering vid sjukhus och institutioner för missbrukarvård. 

Rapporten ”Den nationella planen för mentalvårds- och missbruksarbete 2009–2015. Från plan till genomförande 

år 2009” som nu utkommer ger en översikt över den epidemiologiska situationen beträffande 

psykiska problem och missbruksproblem och tillhandahållandet av tjänster i Finland. I rapporten granskas 

också genomförandet av planens principer på det kommunala fältet. 

Mer psykiatrisk tvångsvård i Finland än på andra ställen 

I en internationell jämförelse tillämpas psykiatrisk tvångsvård enligt rapporten i större utsträckning i Finland 

än i andra länder. Vård oberoende av missbrukarens vilja ges däremot i mindre omfattning än i 

de övriga nordiska länderna. Skillnaderna mellan sjukvårdsdistrikten beträffande psykiatrisk tvångsvård 

är mångfaldiga. Till skillnaderna bidrar till exempel öppenvårdens utvecklingsgrad, vårdavdelningarnas 

storlek och personalens arbetsarrangemang, jourarrangemang och attityder. THL har startat ett nationellt 

program för att förbättra arbets- och patientsäkerheten och minska behovet att använda tvång vid psykiatriska 

sjukhus. 

Psykiatrisk sjukhusvård för unga har ökat 

Ett centralt mål i verkställandet av den nationella planen för mentalvårds- och missbruksarbete (Mieli) är 

att förhindra att störningar och problem överförs från en generation till en annan. Enligt rapporten finns 

det motiveringar till att lägga vikt vid förebyggande arbete, även om befolkningens psykiska hälsa inte allmänt 

har försämrats och största delen av de unga mår bra. Ändå utgör antalet unga och barn som är föremål 

för olika barnskyddsåtgärder en större grupp än en hel årskull. 

Alkoholkonsumtionen och dess skadeverkningar har ökat snabbt under 2000-talet. Den ökade användningen 

av alkohol och andra droger bland vuxna syns till exempel i form av ett större antal barn och 

unga inom barnskyddet. Den psykiatriska sjukhusvården av unga har ökat kraftigt sedan 1990-talet. Inom 

specialiteten ungdomspsykiatri fyrdubblades antalet patienter som fått sjukhusvård från år 1994 till år 

2007. Antalet barn och unga under 15 år som fått psykiatrisk sjukhusvård mer än fördubblades. 

Den nationella planen strävar efter att sprida praktiska verksamhetsmodeller som också ger barnen 

ett tillräckligt stöd när familjens vuxna får vård för psykiska problem och missbruksproblem. Enligt Nevalainen 

har man systematiskt ordnat utbildning för detta i Imatra. ”Arbetsmodellen förenar social- och 

hälsovården, men dessutom har också bildningsväsendet aktivt gått med i arbetet”, säger han. 

Den nationella planen i medvind 

Social- och hälsovårdsministeriets plan för mentalvårds- och missbruksarbete publicerades våren 2009 

och innehåller riktlinjer för utvecklingen av mentalvårds- och missbruksarbetet fram till år 2015. THL och 

social- och hälsovårdsministeriet har en central roll vid genomförandet av planen. 

Under det första året har planens riktlinjer i stor utsträckning tagits med såväl i kommunernas och 

samkommunernas egna utvecklingsprojekt som i utvecklingsarbetet inom Kaste-programmet. 

Källa: 

Airi Partanen, Juha Moring, Esa Nordling, Viveca Bergman. Kansallinen mielenterveys- ja päihdesuunnitelma 

2009–2015. Suunnitelmasta toimeenpanoon vuonna 2009. Terveyden ja hyvinvoinnin laitos (THL). 

Avauksia 16/2010. Helsinki 2010. 

. 



103

104 


Över 1 400 000 euro till Nepal genom att banta 

Inom ramen för kampanjen ”Från fläsk till läskunnighet – finländarna bantar för Nepal” gick finländarna 

ner totalt 48 100 kilo. Donatorn fördubblade kilopriset. 

”Kampanjens resultat är utmärkt när man beaktar att den inleddes så snabbt vid årsskiftet och endast 

baserade sig på några pressmeddelanden, en webbplats och församlingarnas aktivitet. Det har varit fråga 

om en viktig enskild nationell kampanj som förhoppningsvis bidrar till att föra vidare budskapet om viktkontroll. 

THL hoppas att en liknande kampanj ska kunna genomföras igen nästa år. Vi måste också komma 

ihåg att den summa pengar som samlats in åstadkommer mycket inom utbildningen för barn i ett fattigt 

land som Nepal”, betonar generaldirektör Pekka Puska. 

Drygt 23 500 finländare gick med i kampanjen och strävade efter att förbättra sin hälsa genom att 

gå ner i vikt för att hjälpa skoleleverna i Nepal. Vägningar ordnades inom 280 församlingar eller kristliga 

samfund i 200 kommuner. Kampanjen fick också ett positivt mottagande på Facebook. Sidan som skapades 

av en privatperson fick snabbt mer än 5 100 fans. 

I slutvägningarna som ordnades av församlingarna deltog cirka 60 procent av dem som gått med i 

kampanjen. ”Framgångsprocenten kan anses vara bra, för i genomsnitt är det en betydligt större andel av 

de personer som börjat banta som avbryter bantningen. Ytterligare motivation till bantningen gav utvecklingsbiståndet 

och den positiva inställning som präglade hela kampanjen. I en del församlingar ordnades 

också verksamhet för att stödja bantningen”, säger specialforskare Merja Paturi. 

Kvinnorna var ivrigare att banta än männen. Vid slutvägningarna uppgick antalet kvinnor till 11 135. 

De gick ner sammanlagt nästan 34 800 kilo. Antalet män vid vägningarna var 3 085 och antalet tappade 

kilon 13 300. Den genomsnittliga viktminskningen bland män var fyra kilo och bland kvinnor tre kilo. 

Den finländska privatperson som står bakom kampanjen tackar hjärtligt alla som deltagit. Personen 

själv uppnådde sitt viktminskningsmål till 70 procent. Personen i fråga känner sig lättare till sinnes och till 

stegen just tack vare kampanjdeltagarnas iver och uppmuntran och har därför bestämt sig för att betala ett 

dubbelt pris för de tappade kilona. Istället för 15 euro betalas nu 30 euro för de kilon som deltagarna tappat. 

Fläskköparen hoppas att de finländska medierna under kommande år ska rapportera hur medlen för 

utvecklingssamarbetet och de finländska bantarnas medel används för utvecklingen av lärarutbildningen 

i Nepal. Utrikesministeriet följer upp användningen av medel. 


Tillgången till specialiserad sjukvård förbättrades under våren 

Antalet patienter som stått i vårdkö till sjukvårdsdistriktens sjukhus i mer än ett halvår minskade under 

våren. Jämfört med slutet av april år 2009 är antalet köande fortfarande stort. Tillgången till vård blev också 

snabbare, vilket särskilt syntes i form av snabbare behandling av remisser och kortare väntetider till det 

första besöket. 

Tillgången till specialiserad sjukvård förbättrades mest inom HNS beträffande ögonsjukdomar, främst 

starroperationer, och i Norra Österbotten beträffande ortopedi och handkirurgi. I förhållande till befolkningen 

är antalet patienter som länge väntat på vård fortfarande störst i Norra Österbotten och inom HNS. 

I slutet av april 2010 hade 3 048 personer väntat på vård i mer än ett halvår vid sjukvårdsdistriktens 

sjukhus, vilket är 700 personer färre än vid årsskiftet. Vid nio sjukvårdsdistrikt förbättrades situationen, 

vid fyra distrikt var situationen så gott som oförändrad och vid sex distrikt försämrades situationen. Mest 

växte vårdköerna med patienter som väntat länge inom Södra Karelens, Birkalands och Mellersta Finlands 

sjukvårdsdistrikt. 

Tillgången till vård förbättrades speciellt vid Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt. Antalet patienter 

som köat i mer än ett halvår uppgick i slutet av april till 1 357, vilket är mer än 500 färre än vid årsskiftet. 

Tillgången till vård förbättrades inom specialiteten ögonsjukdomar vid HNS, även om antalet patienter 

som hade köat för vård inom specialiteten i över ett halvår fortfarande översteg 700 i slutet av april. 



Tillgången till vård blev också snabbare vid HNS, vilket syntes i form av snabbare behandling av remisser 

och kortare väntetider till det första besöket. 

Antalet patienter som stått i vårdkö i över ett halvår inom Norra Österbottens sjukvårdsdistrikt minskade 

under våren med nästan 200. Totalt uppgick antalet personer som stått länge i vårdkö till 447 i slutet 

av april. Vårdköerna blev kortare inom specialiteten kirurgi, speciellt inom ortopedi och handkirurgi. Tillgången 

till vård blev snabbare också i Norra Österbotten. 

När det gäller mentalvårdstjänster för barn och unga ska vård som konstaterats vara nödvändig enligt 

lagen ordnas senast inom tre månader. I brådskande fall ska patienten dock omedelbart få vård. I slutet 

av april väntade 66 barn och unga i över tre månader på vård inom barn- och ungdomspsykiatrin vid 

sjukvårdsdistrikten. Vid årsskiftet var motsvarande siffra 54. 

Uppgifterna om tillgången till vård vid specialistledda enheter inom primärvården är fortfarande delvis 

bristfälliga. Uppgifter samlades in vid 25 enheter. I slutet av april hade 881 personer väntat på vård i 

över ett halvår vid hälsocentralernas specialistledda enheter. 

Källa: 

Hoitoonpääsyn seuranta erikoissairaanhoidossa. Tilanne 30.4.2010 (ppt-presentation). Hoitoonpääsyn 

seuranta erikoissairaanhoidossa. Psykiatria. Tilanne 30.4.2010 (ppt-presentation). Uppföljningsuppgifterna 

om tillgången till specialiserad sjukvård har samlats in sedan december 2007. Uppgifterna har publicerats 

tre gånger per år Journalister kan begära framställningar också av informatören. 


Bättre mat- och levnadsvanor bland de arbetsföra, men sällan tillräckligt med 

hälsomotion 

Tobaksrökningen har minskat och hälsosamma matvanor har blivit vanligare bland den finländska befolkningen 

i arbetsför ålder. Alkoholkonsumtionen är emellertid fortfarande hög och andelen överviktiga 

ökar. Trots att man börjat motionera mer på fritiden, är det inte vanligt med sådan hälsomotion som 

följer rekommendationerna. Det finns stora skillnader i levnadsvanorna mellan olika utbildningsgrupper. 

Detta framgår av en rapport om den finländska vuxenbefolkningens hälsobeteende och hälsa (Suomalaisen 

aikuisväestön terveyskäyttäytyminen ja terveys, kevät 2009) som getts ut av Institutet för hälsa och välfärd 

(THL). 

Var femte man (22 %) och var sjätte kvinna (16 %) i åldern 15–64 år rökte dagligen år 2009. Alkoholkonsumtionen 

är fortfarande hög. Nästan hälften (49 %) av de tillfrågade uppgav att de i allmänhet väljer 

fettfri eller ettans mjölk. Endast två procent använde smör på brödet, och 73 procent uppgav att de för 

det mesta använder lättmargarin eller margarin på brödet. Mer än hälften (54 %) använde vegetabilisk olja 

i matlagningen, medan endast 8 procent använde smör. Av de tillfrågade uppgav 43 procent att de dagligen 

äter färska grönsaker. 

Motion på väg till och från arbetet var vanligare bland kvinnor än bland män; 39 procent av kvinnorna 

och 30 procent av männen motionerade på vägen till och från arbetet (till fots eller med cykel) minst 

15 minuter per dag. På lång sikt har man börjat motionerna mer på fritiden, medan motion på vägen till 

och från arbetet har minskat. År 2009 motionerade 12 procent av männen och 11 procent av kvinnorna i 

enlighet med UKK-institutets rekommendationer om hälsomotion. Enligt rekommendationen bör man 

träna uthålligheten genom att röra på sig i rask takt sammanlagt minst två och en halv timme per vecka 

eller utöva ansträngande aktiviteter sammanlagt en timme och femton minuter per vecka. Dessutom bör 

man förbättra muskelstyrkan åtminstone två gånger per vecka. Motion enligt rekommendationen förekom 

mest bland personer under 25 år och minst bland personer över 54 år. Av männen utövade 47 procent och 

av kvinnorna 50 procent tillräckligt med sådan motion som främjar uthålligheten. I fjol var 58 procent av 

männen och 42 procent av kvinnorna i åldern 15–64 år överviktiga (viktindex, BMI ≥ 25). 

Vanligt med försök att förändra levnadsvanorna av hälsoskäl, skillnaderna mellan olika utbildningsgrupper 

fortfarande stora 



105

106 

Under det föregående året hade 28 procent av de tillfrågade minskat mängden fett i kosten, 22 procent 

hade valt en hälsosammare fettkvalitet än tidigare, 33 procent hade ökat användningen av grönsaker 

och 32 procent hade ökat motionen. Av de tillfrågade hade 30 procent på allvar försökt banta året innan. 

Det var också vanligt att man ville och försökte sluta röka. 59 procent av dem som röker dagligen vill sluta 

röka och 42 procent hade på allvar försökt sluta året innan. 

Rökning är vanligast i den lägsta utbildningsgruppen. Skillnaderna i rökningen mellan de olika utbildningsgrupperna 

har blivit större. Hälsosamma matvanor har blivit vanligare i alla utbildningsgrupper, 

men matvanor enligt näringsrekommendationerna är fortfarande vanligast i den högsta utbildningsgruppen. 

Bland kvinnorna har dock skillnaderna mellan de olika utbildningsgrupperna minskat när det 

gäller hälsosamma matvanor. Motion på fritiden har blivit vanligare i alla utbildningsgrupper, men bland 

män förekommer motion på fritiden mest i den högsta utbildningsgruppen och minst i den lägsta utbildningsgruppen. 

Bland kvinnor är skillnaderna mellan de olika utbildningsgrupperna fortfarande små när 

det gäller motion på fritiden. 

I undersökningen om den finländska vuxenbefolkningens hälsobeteende och hälsa (AVTK) har man 

följt upp levnadsvanorna hos finländare i åldern 15–64 år sedan år 1978 genom en årlig postenkät. År 2009 

besvarades enkäten av 2 943 finländare. 

Källa: 

Satu Helakorpi, Elina Laitalainen, Antti Uutela. Suomalaisen aikuisväestön terveyskäyttäytyminen ja terveys, 

kevät 2009. Health Behaviour and Health among the Finnish Adult Population, Spring 2009. Terveyden 

ja hyvinvoinnin laitos (THL). Raportti 7/2010. Helsinki 2010. Journalister kan beställa publikationen: 

eija.oinio(at)thl.fi. Andra beställningar: www.thl.fi/kirjakauppa. 


Kvinnor dricker mer än tidigare och lider mer än män av andras drickande 

Den ökade alkoholkonsumtionen bland kvinnor är den viktigaste enskilda förändringen i den finländska 

alkoholkulturen under de senaste 40 åren: Alkoholkonsumtionen har nästan sexdubblats bland kvinnorna 

och mer än fördubblats bland männen. Institutet för hälsa och välfärd (THL) har gett ut en bok om den 

finländska alkoholkonsumtionen (Suomi juo) och enligt den har kvinnornas andel av alkoholkonsumtionen 

ökat från 12 till 26 procent på fyra decennier. 

Det har skett en genomgripande förändring i alkoholkonsumtionen bland kvinnor under de senaste 

40 åren. Andelen nyktra har rasat från cirka 40 procent till 10 procent; den andel som dricker alkohol 

varje vecka har ökat från mindre än en tiondel till en tredjedel. Störst har ökningen varit när det gäller intag 

av stora mängder alkohol (8 portioner eller mer) – antalet tillfällen har i genomsnitt ökat från 0,4 till 6 

per år. Den genomsnittliga alkoholmängden som intas per gång har ökat med 60 procent, dvs. från drygt 

två till nästan fyra portioner. 

Förändringen i kvinnornas alkoholvanor har medfört förändringar i alkoholkulturen också i ett bredare 

perspektiv. För det första har det faktum att kvinnors drickande godkänns skapat förutsättningar för 

att det så att säga har blivit ”hemvant” att dricka alkohol. År 1968 uppgick antalet tillfällen då alkohol konsumerades 

i hemmiljö till 1,3 miljoner per vecka i Finland, medan motsvarande siffra nu är 3,3 miljoner 

per vecka. Mer än tre av fyra tillfällen då alkohol konsumeras äger i dag rum i hemmiljö och nästan tre av 

fyra liter alkohol dricks i hemmiljö. För det andra är det inte längre bara män som dricker i sällskap, utan 

män och kvinnor dricker även tillsammans – i hemmen dricker framför allt par tillsammans. Förutom 

bland kvinnorna har det också bland unga vuxna och äldre män blivit vanligare att dricka stora mängder 

alkohol vid ett och samma tillfälle. 

Drickandet i hemmen innebär också att barnen ser de vuxna använda alkohol. I allmänhet dricks 

ganska små mängder när barnen är närvarande, men i nästan en tiondel av fallen är den vuxna påtagligt 

berusad. 



Speciellt kvinnor lider av andras drickande 

Kvinnorna är i huvudrollen också när man talar om olägenheterna till följd av andras alkoholkonsumtion. 

Nästan hälften av alla kvinnor och en fjärdedel av männen säger att de under det senaste året har varit rädda 

för berusade personer som rört sig utomhus. Bland personer i åldern 15–29 år, som rör sig utomhus 

mer än övriga åldersgrupper och även sent på kvällen, är denna andel betydligt större: bland kvinnor drygt 

två tredjedelar och bland män en tredjedel. Också i privatlivet är det kvinnorna som lider mest av att andra 

dricker alkohol. Tolv procent av kvinnorna och fyra procent av männen uppger att deras liv har påverkats 

allvarligt av drickandet hos en anhörig eller närstående. Till antalet innebär det cirka 200 000 kvinnor 

i åldern 15–69 år. 

Boken baserar sig på dryckesvaneundersökningen, som sedan år 1968 genomförts vart åttonde år, 

och avslöjar förutom förändringar också bestående drag i dryckesvanorna. Finländarnas användning av 

alkohol sker fortfarande i allmänhet långt från vardagen, sent på kvällen, under veckoslut och helger, och 

berusningen innehar alltjämt en central plats i den finländska dryckeskulturen. 

Källa: 

Pia Mäkelä, Heli Mustonen ja Christoffer Tigerstedt (toim.). Suomi juo. Suomalaisten alkoholinkäyttö 

ja sen muutokset 1968–2008. Terveyden ja hyvinvoinnin laitos (THL). Helsinki 2010. 

Journalister kan beställa publikationen på adressen: eija.oinio(at)thl.fi, andra beställningar: www.thl.fi/ 

kirjakauppa. 


Rådgivningsbyråerna börjar vaccinera mot pneumokocker i början av september 

Pneumokockvaccinet tas med i det nationella vaccinationsprogrammet 1.9.2010. Då kommer alla barn 

som är födda 1.6.2010 eller senare att på rådgivningsbyråerna kunna få vaccin mot pneumokocker gratis. 

Vaccinationsserien består av tre vaccindoser, som ges vid 3, 5, och 12 månaders ålder. 

Pneumokockbakterien orsakar sjukdomar, varav en del är lindriga och en del till och med mycket allvarliga. 

Hos småbarn som är yngre än 5 år konstateras i Finland varje år cirka 100 allvarliga pneumokocksjukdomar 

som kräver sjukhusvård. Till de allvarliga sjukdomarna hör till exempel blodförgiftning och 

hjärnhinneinflammation. 

Pneumokocker är också en vanlig orsak till lunginflammation och mellanöreinflammation. Hos barn 

som är yngre än 5 år orsakar pneumokocker årligen cirka 2 500 lunginflammationsfall, varav uppskattningsvis 

hälften kräver sjukhusvård. Hos barn som är yngre än 2 år konstateras varje år cirka 30 000 fall av 

mellanöreinflammation som har orsakats av pneumokocker. Hela 70 procent av alla barn insjuknar minst 

en gång i mellanöreinflammation före två års ålder. Hos små barn är mellanöreinflammation de facto den 

vanligaste orsaken till behandling med antibiotika. 

Pneumokockerna sprids som droppsmitta genom till exempel hostningar och nysningar. Pneumokockerna 

kan också smitta genom beröring. En del bär på pneumokocker i näs-svalgrummet och kan utan 

att veta om det sprida dem vidare utan att själv bli sjuk. 

Pneumokockvaccinet förebygger sjukdomar effektivt 

Med stöd av tidigare studier kan det antas att vaccinet hos vaccinerade småbarn minskar de av pneumokocker 

orsakade hjärnhinneinflammationerna och blodförgiftningarna med cirka 90 procent, de allvarliga 

lunginflammationerna med 25 procent och samtliga mellanöreinflammationer med minst 6 procent. Vaccinationsprogrammet 

bedöms också förebygga ett dödsfall bland barn per år. 

”Tack vare vaccinationerna kommer pneumokockbakterierna att börja vandra i mindre utsträckning 

bland befolkningen. Det kan de facto vara möjligt att man genom att vaccinera småbarn också skyddar 

barnets närmaste krets, till exempel mor- och farföräldrar och syskon. Fenomenet kallas för flock- eller 

massimmunitet”, säger Hanna Nohynek, specialforskare vid Institutet för hälsa och välfärd. 



107

108 

Om vaccinationsprogrammet tack vare sin flockskyddseffekt skulle minska de allvarliga pneumokocksjukdomarna 

bland vuxna och barn över 5 år, vilket har skett i USA, kan man bland den vuxna befolkningen 

enligt bedömningar förebygga cirka 120 allvaliga sjukdomsfall, 800 lungsjukdomsfall och 23 

dödsfall. 


Vanligare att unga prövar cannabis 

Det har blivit vanligare att unga prövar cannabis, framför allt bland gymnasieelever och elever i yrkesutbildning. 

I den färska enkäten Hälsa i skolan uppgav 22 procent av eleverna i yrkesutbildning och 16 procent 

av gymnasieeleverna att de har prövat cannabis åtminstone en gång. I enkäten år 2008 var andelarna 

cirka fyra procentenheter mindre. 

Enligt Riikka Puusniekka, som leder enkäten Hälsa i skolan vid Institutet för hälsa och välfärd, är 

det klart vanligast att pröva cannabis i huvudstadsregionen, där cirka var åttonde elev i grundskolan, cirka 

var fjärde gymnasieelev och cirka var tredje elev i yrkesutbildning uppgav sig ha prövat cannabisprodukter 

minst en gång. 

Bland pojkar är det en aning vanligare att pröva cannabis än bland flickor både i grundskolan, gymnasiet 

och vid yrkesläroanstalter. I gymnasiet uppgav 18 procent av pojkarna och 14 procent av flickorna att 

de prövat cannabis, inom yrkesutbildningen var motsvarande andel av pojkarna 23 procent och av flickorna 

21 procent, och i grundskolan 10 procent av pojkarna och 6 procent av flickorna. När det gäller förekomsten 

av att pröva andra illegala droger finns det inga tecken på betydande förändringar. 

Cannabis prövas bland kompisar 

Utgående från enkäten verkar det som om användningen av narkotika blivit vardag i ungas kompiskretsar. 

Nästan hälften av eleverna i årskurs 8–9 och mer än hälften av eleverna i gymnasiet och yrkesutbildningen 

visste någon i sin bekantskapskrets som prövat narkotika. Det är också vanligare än under tidigare 

år att unga blivit erbjudna narkotika. Av eleverna i årskurs 8–9 uppgav 17 procent att de erbjudits narkotika 

i Finland under det senaste året, bland gymnasieeleverna var motsvarande andel 23 procent och bland 

eleverna i yrkesutbildning 29 procent. Det har klart oftare varit vänner eller bekanta som bjudit ut narkotika 

än okända personer. ”Detta är oroväckande, eftersom narkotikabruk i vänskapskretsen betydligt ökar 

benägenheten att tidigt pröva narkotika”, konstaterar Puusniekka. ”Resultatet av enkäten Hälsa i skolan visar 

också tecken på att ungas attityder mot cannabis har blivit mildare under de senaste åren”, fortsätter 

Puusniekka. 

Av eleverna i årskurs 8–9 bedömer 29 procent att det är ganska eller mycket lätt att få tag på narkotika 

på den egna orten, och motsvarande andel bland gymnasieeleverna är 36 procent och bland elever i yrkesutbildning 

47 procent. Även om det nu ansågs vara lättare att få tag på narkotika än för ett par år sedan, 

upplevdes det ändå vara klart svårare än i början av 2000-talet. 

Saklig information ger resultat i det förebyggande arbetet 

”Cannabis, liksom också alkohol och andra droger, är farligare för unga än för vuxna. Dessutom är risken 

för beroende alltid individuell och omöjlig att förutse. Det viktigaste är därför att ge unga saklig information 

om de verkliga riskerna”, konstaterar Markku Soikkeli, specialplanerare vid THL, som arbetar med 

alkohol- och drogförebyggande arbete. 

”Läroanstalterna innehar en nyckelposition i det alkohol- och drogförebyggande arbetet”, framhäver 

Riikka Puusniekka. ”Utöver att ge information har läroanstalterna och framför allt elev- och studerandevården 

en viktig roll i att tidigt identifiera användningen av alkohol och andra droger och att ingripa i den. 

Arbetet med unga får ändå inte vara avskilt, utan det måste förekomma samarbete med hemmen och det 

omgivande samhället. En god dialog mellan hemmet och skolan underlättar samarbetet också i eventuella 

problemsituationer.” 



Enkäten Hälsa i skolan genomfördes i år i mars-april i Lappland, Östra Finland och Södra Finland. 

Enkäten besvarades av eleverna i klasserna 8 och 9 i den grundläggande utbildningen och årskurserna 1 

och 2 i gymnasiet och yrkesutbildningen. Antalet elever uppgick totalt till 103 326, dvs. 55 523 i årskurs 

8–9 och till 27 117 i gymnasiet och 20 686 vid yrkesläroanstalterna. 


Lägre tröskel för att söka vård ska motverka ökningen av psykiska problem och 

missbruk 

I nya modeller för mentalvårds- och missbruksarbete eftersträvas en så låg tröskel och lätt tillgång till servicen 

som möjligt. Inom ramen för utvecklingsprogrammet för social- och hälsovården (Kaste) har nya 

verksamhetskoncept utvecklats inom fyra olika områden i Finland. Gemensamt för dessa är multiprofessionell 

verksamhet på ett ställe som är lätt att nå. Erfarenheterna presenteras vid ett utvecklingsseminarium 

om mentalvårds- och missbruksarbete den 24 augusti i Helsingfors. 

Med hjälp av nya verksamhetskoncept försöker man bemöta de ökande psykiska problemen och missbruksproblemen. 

I 44,5 procent av fallen med invalidpension är det psykisk störning eller missbruksproblem 

som utgör pensionsgrunden. Arbetsoförmåga till följd av psykisk störning har blivit vanligare, även 

om antalet fall med psykisk störning inte har ökat. När det gäller missbruket präglas hela 2000-talet av att 

användning av alkohol och skador till följd av det snabbt har blivit vanligare. Behandlingen av missbruksproblem 

börjar sent, och en stor del av de psykiska störningarna identifieras inte alls. Den ungdomspsykiatriska 

sjukhusvården har ökat kraftigt, liksom också antalet barn som registrerats inom barnskyddet. 

Multiprofessionell verksamhet är de nya enheternas styrka 

Enheten för mentalvårds- och missbruksarbete Vintti i S:t Karins stad ger möjlighet att lätt bli intagen för 

undersökning, snabbt inleda behandlingen och behandla psykiska problem och missbruksproblem på ett 

och samma ställe. Vid Vintti arbetar både hälso- och socialarbetare. Också Emppu i Esbo stad som öppnade 

i våras erbjuder hjälp både för psykiska problem och missbruksproblem på ett och samma ställe. Vuxna 

i Esbo kan delta i centralens öppna grupper, besöka mottagningar eller få annan rehabilitering eller avvänjning. 

I Kiiminki finns ett rådgivningskontor för unga, TsekPoint, som ger vägledning ut ur svåra perioder. 

Syftet med verksamheten är att förbättra ungas kontroll över livet och förebygga marginalisering. Vid rådgivningskontoret 

finns en hälsovårdare som samarbetar med en psykiatrisk sjukskötare, en psykolog, en 

socialarbetare och en ungdomsarbetare. Arbetet baserar sig på en diskussion som utgår från den ungas 

behov och en kartläggning av den ungas levnadsvanor och kontroll över vardagen med hjälp av en resursmätare. 

Den unga och kontorets anställda utarbetar tillsammans en välfärdsplan och dessutom styrs den 

unga vid behov till det stöd som behövs. 

Personer med egen erfarenhet deltar i utvecklingen av tjänsterna 

I Finland är det nytt att koppla in personer med egen erfarenhet i utvärderingen av tjänster. Vid seminariet 

ger personer med egen erfarenhet och utbildning i utvärdering sina synpunkter på hur behandlingssystemet 

borde utvecklas med tanke på servicetagarna. 

Seminariet arrangeras av SHM, THL, Finlands Kommunförbund och pågående mentalvårds- och 

missbruksprojekt inom programmet Kaste. 



109

110 


Institutet för hälsa och välfärd rekommenderar att vaccineringen med Pandemrix 

avbryts 

Med hänvisning till förslaget av den nationella expertgruppen för vaccinationsfrågor rekommenderar 

THL att vaccineringen med Pandemrix avbryts tills man har utrett orsaken till den uppskattade ökningen 

av antalet narkolepsifall bland barn och unga. Expertgruppen behandlade frågan vid sitt möte tisdagen 

den 24 augusti. 

Avbrottet i vaccinationen är en försiktighetsåtgärd som tillämpas fram till det att frågan utretts i tillräcklig 

omfattning. För närvarande pågår här ingen svininfluensaepidemi och därför finns det inget akut 

vaccinationsbehov i Finland. Dessutom har en stor del av befolkningen skydd mot svininfluensavirus antingen 

tack vare vaccinationerna eller för att de redan haft influensan. Efter individuellt övervägande kan 

vaccin dock ges, till exempel till personer som reser till områden där en epidemi pågår. 

Den uppskattade ökningen av narkolepsifall kan bero på olika orsaker: själva svininfluensan, vaccinationerna, 

samverkan mellan vaccinationer och infektioner eller någon annan faktor. Det är känt att infektioner 

orsakar narkolepsi. 

Hittills har sex fall där narkolepsi uppkommit efter vaccinationen rapporterats till THL:s biverkningsregister. 

Detta motsvarar den årliga normala incidensen av narkolepsi. Dessutom finns det ytterligare 

nio oklara fall vars vaccinationsuppgifter ännu inte rapporterats. Hos alla de barn som drabbats av narkolepsi 

har symtomen börjat redan vid årsskiftet. 

Narkolepsifallen rapporterades till THL förra veckan 

Hittills har åtminstone 90 miljoner människor i världen fått Pandemrix-vaccinet. Av dem är mer än 4 miljoner 

barn. I Europa har Pandemrix-vaccin getts till åtminstone 30 miljoner människor. Enligt Europeiska 

läkemedelsmyndigheten EMA har det inte förekommit några betydande säkerhetsproblem förrän i augusti. 

I augusti rapporterades i Sverige sex fall av narkolepsi som hade ett tidsmässigt samband med pandemivaccinationerna. 

I maj fick THL en biverkningsanmälan om ett fall där symtomen på narkolepsi hade börjat efter vaccineringen. 

I slutet av förra veckan och i början av denna vecka fick THL in fem biverkningsanmälningar, 

där narkolepsin och vaccinet har ett tidsmässigt samband. 

Rekommendationerna om säsongsinfluensavaccination oförändrade 

Rekommendationerna om säsongsinfluensavaccination kommer inte att ändras. Man kan skydda sig mot 

svininfluensan med hjälp av säsongsinfluensavaccin som i år också innehåller svininfluensavaccin. Svininfluensavaccin 

som liknar ett normalt säsongsinfluensavaccin gavs i vintras till 29 miljoner barn i Förenta 

staterna, och det har inte förekommit några tecken på ökade fall av narkolepsi. 

De ökade fallen av narkolepsi utreds på olika sätt 

Ett eventuellt samband mellan Pandemrix-vaccinet och narkolepsi utreds i Finland i samarbete mellan 

barnneurologer och THL:s experter. Det tar flera månader enbart att få preliminära resultat. THL använder 

också sina internationella kontakter för att få mer information och för att förmedla forskningsresultat 

för vaccinationsprogrammen i andra länder. 

Vaccinationernas inverkan på pandemin 

Svininfluensa har inte rapporterats i Europa sedan i maj. På det södra halvklotet och i tropikerna har svininfluensa 

förekommit i flera länder under de senaste månaderna, ofta i samband med säsongsinfluensavirus. 

Nyligen har det förekommit en tydlig epidemivåg av svininfluensa i Nya Zeeland, speciellt i områden 

där epidemin var lindrig i fjol, och i vissa delstater i Indien pågår relativt kraftiga svininfluensaepidemier. 

Det förefaller som om svininfluensavirus H1N1 har ersatt tidigare subtyp H1N1 som cirkulerade som säsonginfluensa. 

Under höstens kommande säsongsinfluensaperiod på det norra halvklotet kommer det 

sannolikt att förekomma både svininfluensa och subtyp H3N2. 



Preliminära analyser av effekterna av svininfluensaepidemin i Finland år 2009 visar att antalet allvarliga 

influensafall bland gravida kvinnor som hörde till de första att vaccineras var klart mindre än i länder 

dit den första epidemivågen kom redan innan vaccinationerna inleddes. Undersökningar om vaccinationens 

förebyggande effekter på insjuknande och dödsfall pågår i olika länder. 


SHM och THL meddelar: Kaste-projekten som gäller barn överskrider 

servicesystemets gränser 

Med hjälp av Kaste-projekt har tjänster för barn, unga och familjer producerats och etablerats över de traditionella 

gränserna. ”På basnivå sammanförs tjänster som stödjer barnets utveckling och förebygger och 

korrigerar problem över de nuvarande sektorgränserna, såsom gränsen mellan hälso- social-, ungdoms- 

och bildningsväsendet”, berättade omsorgsminister Paula Risikko på tisdagen vid ett seminarium om 

Kaste-programmet i Helsingfors. ”Målet är också att luckra upp institutionstänkandet och göra tjänsterna 

till en del av vardagsmiljön.” 

Enligt minister Risikko måste sådan samordning som tillämpats inom Kaste-programmet på tjänster 

för barn, unga och familjer åstadkommas också på nationell nivå och mellan ministerierna. 

Sex olika projekt på olika håll i landet lyftes fram vid seminariet. Tarinaviikot i Jyväskylä, Hyvinvointineuvola 

i Tavastehus, Rajan lapset i Södra Karelen, Mielenterveysambulanssi i Egentliga Finland, 

Exit-tiimi i Uleåborg och På egna ben i Lojo är projekt som inom sitt område har utvecklat tjänster för 

barn, unga och familjer i riktning mot mer multiprofessionell verksamhet där tjänsterna finns nära vardagen 

och klienten är mer aktiv än tidigare. 

Förebyggande arbete betalar sig i längden 

Investeringar i arbete som förebygger utslagning bland barn ger mänsklig och ekonomisk nytta. ”Den 

mänskliga nyttan är uppenbar, men svår att bedöma. Den ekonomiska nyttan är inte lika uppenbar, men i 

själva verket lättare att bedöma”, säger Jukka Mäkelä, utvecklingschef vid THL. 

Undersökningar visar att arbete som förebygger utslagning ger tillbaka de investerade resurserna 

mångfaldigt. Det blir till exempel mycket dyrt om barn och unga blir utslagna ur studier och arbetsliv. Det 

finns många anknytande problem som belastar olika sektorer inom den kommunala ekonomin och samhället. 

Den direkta ekonomiska nyttan av förebyggande arbete syns ofta redan inom några år, men den 

verkliga avkastningen kan vara tiotals gånger större, då perspektivet utvidgas till hela livet och över generationer. 

Det är effektivt och lönsamt att förebygga att beteendestörningar förvärras i grupper av skolelever 

eller unga oberoende av ålder. Arbetskraftskostnaderna för denna verksamhet är små jämfört med de besparingar 

som nås. Redan nu har till exempel Exit-tiimi i Uleåborg inom öppenvården kunnat hjälpa unga 

med stora svårigheter och förebyggt omhändertaganden. 

Kaste-projekten som gäller barn för samman mer än 500 aktörer i utvecklingsarbetet 

I utvecklingsarbetet inom de Kaste-projekt som gäller barn har man för första gången skapat ett landsomfattande 

multiprofessionellt utvecklingsnätverk för tjänster riktade till barn, unga och familjer. De fem 

regionala utvecklingsprojekten inom Kaste som gäller barn är Remontti i Västra Finland, Barnets Röst i 

Södra Finland, Tukeva i Norra Finland och Lapset ja perheet i Östra och Mellersta Finland samt projektet 

Kasperi i Mellanfinland. 

Mer än 80 pilot- eller delprojekt samordnas inom ramen för de regionala projekten. Totalt deltar cirka 

500 aktörer (inrättningar, enheter, avdelningar, team, sakkunniga) i utvecklingsarbetet inom Kaste. Antalet 

yrkesfolk, experter, tjänstemän och utvecklare som deltar i Kaste-arbetet är i praktiken ännu större. 

THL:s mellanrapport om Kaste-projekt som gäller barn anger att man lyckats rikta resurserna direkt 

till klientarbetet. Endast en liten del av arbetsinsatserna har gått till projektsamordningen, och 85 procent 



111

112 

av utvecklingsarbetet har genomförts som direkt klientarbete, i nära samarbete med de anställda som utför 

klientarbete eller som multiprofessionellt nätverkssamarbete mellan yrkesfolk, tjänster och organisationer. 


Stora vattenverk producerar bättre hushållsvatten än små verk 

Resultatet framgår av en utredning om kvaliteten på hushållsvatten från verk av olika storlek år 2008. Utredningen 

har genomförts av Institutet för hälsa och välfärd (THL), social- och hälsovårdsministeriet och 

Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira). 

Utredningen genomfördes så att resultatet från tillsynsundersökningar av vattenverkens hushållsvatten 

jämfördes med de hälsobaserade kvalitetskrav som fastställts för hushållsvatten och kvalitetsrekommendationerna 

om hushållsvattnets användbarhet. Ju större verk som granskades, desto större andel av resultaten 

uppfyllde de krav och rekommendationer som fastställts för hushållsvattnets kvalitet. 

Flest brister i den mikrobiologiska kvaliteten observerades i hushållsvattnet från de minsta verken. 

De mikrober som observerades förekom speciellt i sådant hushållsvatten som framställts av grundvatten. 

Störningar i vattnets pH-värde förekom också främst i hushållsvatten från grundvattenverk. Ju mindre 

verk som granskades, desto större var antalet verk med kvalitetsstörningar i anslutning till pH-värdet. 

Tillfälligt höga järn- och manganhalter förekom vid alla vattenverk, men främst i hushållsvattnet från de 

minsta verken där också de observerade halterna var högst. 

De krav som ställs på hushållsvattnets kemiska kvalitet uppfylldes generellt sett bra, men vid vissa 

verk observerades större mängder fluorid än förordningen tillåter. Dessa fluoridhalter var ofta enstaka observationer 

och en följd av störningar i de metoder som utvecklats för att kontrollera fluoridhalten. Halterna 

av bekämpningsmedel i hushållsvattnet var mycket små. 

År 2008 fanns det 170 stora vattenverk i Finland som uppfyllde kraven i EU:s dricksvattendirektiv. 

Dessa verk levererade hushållsvatten till cirka 4,1 miljoner användare. Antalet medelstora vattenverk 

uppgick till drygt 700. Dessa verk levererade hushållsvatten till ungefär en halv miljon användare. 

I utredningen var verken och enheterna för produktion av hushållsvatten indelade i fyra olika storleksklasser 

enligt den volym hushållsvatten de levererade. De största verken levererade mer än 1 000 kubikmeter 

hushållsvatten per dygn och de minsta verken 10–100 kubikmeter. 

Källa: 

Outi Zacheus: Talousveden valvonta ja laatu vuonna 2008. Yhteenveto viranomaisvalvonnan tuloksista. 

Avauksia 18/2010, Terveyden ja hyvinvoinnin laitos. (Sammandrag på svenska.) 


THL föreslår regional modell med bara en finansieringskanal för social-, hälso- och 

sjukvården 

Den 17 november överlämnade THL en rapport till omsorgsminister Paula Risikko. I rapporten föreslås 

en modell med endast en finansieringskanal för social-, hälso- och sjukvården. Detta innebär att all offentlig 

finansiering för social-, hälso- och sjukvården sammanställs hos en enda regional aktör som ansvarar 

för tillhandahållandet och finansieringen av social- och hälsovårdstjänster för invånarna inom området. I 

rapporten föreslås också en övergång från separat kanalisering av sjukvårdens ersättningar till en enhetlig 

finansiering. 

”Frågan har tidigare utretts många gånger och en riksomfattande helhetslösning har efterlysts. Rapporten 

baserar sig på THL:s utredningsarbete och innehåller förslag till konkreta riktlinjer för utveckling 

av hälso- och sjukvården och en enhetlig finansiering. Det handlar framför allt om att tillgängliga offentli- 



ga medel ska kunna användas effektivt för att åstadkomma en så stor hälsofördel som möjligt för hela befolkningen”, 

framhäver Pekka Puska, generaldirektör vid THL. 

Social-, hälso- och sjukvården finansieras genom fler olika aktörer. De viktigaste finansiärerna är staten, 

kommunerna, Folkpensionsanstalten, arbetsgivarna, hushållen och privata försäkringsbolag. Enligt 

rapporten har det nuvarande systemet med flera finansieringskanaler många fördelar. Systemet erbjuder 

till exempel valfrihet för klienter som har betalningsförmåga, utökar det privata serviceutbudet och ger 

yrkespersoner inom offentliga sektorn möjlighet till extra inkomster. 

Nackdelarna är ändå klart större än fördelarna. Finansiering genom många kanaler ger upphov till ett 

överlappande serviceutbud, skapar överkapacitet inom forsknings- och vårdtjänsterna, medför problem 

med tillgången på personal, ökar en icke-ändamålsenlig användning av servicen och ökar de totala kostnaderna. 

Det uppmuntrar till att överföra vård- och kostnadsansvaret från en betalare till en annan och 

ger upphov till ett ineffektivt servicesystem. Finansiering genom många kanaler upprätthåller också ojämlikhet 

regionalt och mellan befolkningsgrupper, fördröjer samordningen av social- och hälsovårdstjänster, 

bromsar upp en balanserad utveckling av servicen och fördröjer överföringen av tyngdpunkten från institutionsvård 

till öppenvård och från korrigerande åtgärder till förebyggande åtgärder. 

Ansvaret för finansieringen och tillhandahållandet av servicen hos en enda regional aktör 

Enligt rapporten kan små förändringar som korrigerar problemen i det nuvarande finansieringssystemet 

inte eliminera de problem som uppstår vid finansiering genom många kanaler. Dessa problem kan lösas 

endast genom att förnya hela finansieringssystemet inom social-, hälso- och sjukvården. Finansieringen 

kan i framtiden inte granskas separat från tillhandahållandet av servicen, utan ansvaret för finansieringen 

och tillhandahållandet måste reformeras samtidigt inom social-, hälso- och sjukvården. 

Finansiering genom en enda kanal bidrar till en bättre styrning inom social-, hälso- och sjukvården, 

då samma instans ansvarar för både finansieringen och tillhandahållandet av servicen. I rapporten föreslås 

att all offentlig finansiering för social-, hälso- och sjukvården sammanställs hos en enda regional aktör 

som ansvarar för tillhandahållandet och finansieringen av service för invånarna inom området. Pengarna 

följer med klienten till serviceproducenten. 

Förslaget stödjer en djupare integration på regional nivå inom social-, hälso- och sjukvården i och 

med att ansvaret för tillhandahållandet av servicen överförs till en enda regional aktör. Modellen sammanför 

också alla nuvarande offentliga finansieringskanaler till en enda regional finansieringskanal. Detta ökar 

klientens valmöjligheter, förbättrar servicesystemets effektivitet och ger allt bättre möjligheter att främja 

befolkningens välfärd och hälsa. 

Befolkningsunderlaget för den föreslagna regionala tillhandahållaren och finansiären bör helst vara 

minst 200 000 invånare, och antalet områden i hela landet kunde vara till exempel 12–15. En regional organisering 

som bygger på omfattande och tillräckligt stora befolkningsunderlag ger möjlighet att producera 

servicen på flera kompletterande sätt. 

Från separat kanalisering av sjukvårdsersättningarna till en enhetlig finansiering 

Förslagets grundläggande mål är att skapa ett system för finansiering av hela social-, hälso- och sjukvården 

på lika grunder i hela landet. Därför inbegriper det nya systemet medlen för all hälso- och sjukvård, 

och därför är det inte ändamålsenligt att upprätthålla en separat finansieringskanal för sjukförsäkringar 

vid sjukvård som ges i anslutning till privata hälsovårdstjänster eller företagshälsovård. Samtidigt är det 

ändamålsenligt att stärka de lagstadgade tjänsterna inom företagshälsovården och primärvården genom 

att öka deras finansiering och förbättra servicekvaliteten och tillgången på service. De offentligt finansierade 

tjänsterna ska också i fortsättningen produceras av offentliga och privata aktörer. Frågor som gäller den 

praktiska organiseringen av servicen och strukturen kräver mångsidig ytterligare planering. 

I somras fick Institutet för hälsa och välfärd (THL) i uppgift av SHM att utreda fördelarna och problemen 

med användningen av många finansieringskanaler inom hälso- och sjukvården. I en omfattande utredning 

som genomfördes av en expertgrupp identifierades många utvecklingsbehov i anslutning till social- 

hälso- och sjukvårdens nuvarande finansiering genom många kanaler. Expertgruppen har hört olika 

instanser i stor utsträckning, speciellt ur ett regionalt perspektiv, och även beaktat internationell forskning 

och debatt. 



113

114 

Marina Erhola, överdirektör vid THL, hoppas att rapporten ska främja och stödja en fördomsfri och 

konstruktiv diskussion om riktlinjerna för reformeringen av social-, hälso- och sjukvårdens finansiering 

och strukturer och skapa en grund för de framtida lösningarna inom lagstiftningen. ”Vi måste snabbt nå 

en gemensam syn på social-, hälso- och sjukvårdens servicesystem och konkreta riktlinjer och nationellt 

styrda åtgärder för att uppnå detta.” 

Pressmeddelanden 10.2.2011 

Ändrade rekommendationer om användningen av D-vitaminpreparat 

Institutet för hälsa och välfärd, statens näringsdelegation och Barnläkarföreningen i Finland har uppdaterat 

rekommendationerna om användningen av D-vitaminpreparat hos barn, unga, gravida kvinnor och 

ammande mödrar. De nya rekommendationerna har förenklats och omfattar hela den tid som de unga är 

i växande ålder. Avsikten med de nya rekommendationerna är att säkerställa en tillräcklig tillförsel av Dvitamin 

i dessa grupper. 

I Finland har man redan i årtionden rekommenderat användning av D-vitaminpreparat speciellt för 

spädbarn, små barn och under graviditet och amning. De tidigare rekommendationerna har emellertid 

ansetts vara komplicerade i den praktiska rådgivningen, och familjer har inte använt preparat i önskad utsträckning. 

Speciellt från och med ett års ålder används preparat mer oregelbundet och tillförseln av D-vitamin 

är otillräcklig hos små barn. Också hos unga har tillförseln av D-vitamin från kosten konstaterats 

vara knapp. Därför har man nu gått in för att rekommendera regelbunden användning av D-vitaminpreparat 

året runt ända fram till 18 års ålder. Också beträffande gravida kvinnor och ammande mödrar har 

rekommendationen ändrats så att den gäller året runt. 

”Vid rådgivningsbyråerna tar man med glädje emot de nya rekommendationerna, eftersom de förenklar 

och underlättar rådgivningen”, säger Tarja Sallanko, hälsovårdare vid Malmgårds rådgivningsbyrå i 

Helsingfors. 

Barnläkare har särskilt oroat sig för barn och unga i lekåldern och skolåldern, eftersom tillförseln av 

D-vitamin har konstaterats vara otillräcklig i denna grupp utan ett särskilt D-vitamintillskott. Den nya 

rekommendationen betraktas som ett viktigt framsteg. 

Innehållet i de nya rekommendationerna 

Barn under 2 år 

Från och med två veckors ålder ges ett D-vitamintillskott på 10 µg (400 IU) per dygn året runt, oberoende 

av om barnet får modersmjölk, modersmjölksersättning, specialberedningar för barn och/eller vitaminerad 

barnvällning/gröt eller annan D-vitaminerad mjölk. 

2–18-åringar 

Doseringen är 7,5 µg (300 IU) D-vitamin per dygn året runt. Det är tryggt att använda vitaminpreparat vid 

sidan av vitaminberikade mjölkprodukter och fetter. Det finns ingen risk för överintag vid normal kost. 

Undantag utgör sådana produkter som vitaminberikats mycket rikligt, till exempel D-vitaminberikade 

mjölkprodukter med 2 µg/100 ml. Mycket riklig användning av dessa produkter regelbundet leder till 

ett överintag av D-vitamin. 

Gravida och ammande kvinnor 

Doseringen är 10 µg (400 IU) D-vitamin per dygn året runt. 

D-vitaminpreparatets form 

Den form av D-vitaminpreparat som i första hand rekommenderas är D3 som är den naturliga formen av 

D-vitamin för kroppen och har en bättre effekt är vitamin D2. Vitamin D3 utvinns från fårull, medan vitamin 

D2 fås från UV-bestrålad jäst. 

Den nya rekommendationen ersätter social- och hälsovårdsministeriets rekommendation från år 

2003 beträffande barn, unga, gravida kvinnor och ammande mödrar. 




Hälsoutmaningarna bland den åldrande befolkningen väckte diskussion på 

folkhälsodagen 

Den hälsopolitiska debatten har väldigt ensidigt lyft fram hur befolkningens stigande ålder på ett oroväckande 

sätt ökar behovet av social- och hälsovårdstjänster och samhällets kostnader, trots att behovet av social- 

och hälsovårdstjänster också beror på hälsotillståndet och funktionsförmågan. Detta konstaterade 

Pekka Puska, generaldirektör vid THL, när han öppnade de sjunde nationella folkhälsodagen i Helsingfors 

den 14 januari. 

Enligt Puska har den finländska befolkningens medellivslängd blivit längre och samtidigt har befolkningen 

åldrats i snabb takt. De tilläggsår som uppnåtts har huvudsakligen inneburit en tid av god hälsa 

och funktionsförmåga. ”Vi har goda möjligheter att förebygga många hälsoproblem bland den åldrande 

befolkningen eller skjuta upp dem till en senare ålder, så som redan har hänt. Centrala mål inom hälsopolitiken 

och hälso- och sjukvården borde därför vara att förebygga sjukdomar och förbättra funktionsförmågan 

hos den åldrande befolkningen”, fortsatte Puska. 

Minnessjukdomar har blivit ett nytt folkhälsoproblem 

Cirka 85 000 finländare lider av medelsvåra eller svåra problem med minnet. Bakom minnessjukdomar 

ligger i hög grad samma riskfaktorer som bakom artärsjukdomar, till exempel högt blodtryck, hög kolesterol, 

övervikt och diabetes. Även minnessjukdomar kan således förebyggas. Forskningen kring minnessjukdomar 

och behandlingen av dem medför betydande kostnader och förutsätter specialkompetens. Nya 

vårdrekommendationer publicerades år 2010. 

Med skörhet eller bräcklighet (hauraus-raihnausoireyhtymä; frailty) avses att livsfunktionerna och 

funktionsförmågan hos äldre försämras på ett sätt som avviker från normalt åldrande. Orsaksfaktorerna 

är ännu inte riktigt kända, men bakomliggande faktorer är bland annat levnadsvanorna, såsom bristfällig 

kost och för lite motion. Kosten och motionen har därför en viktig betydelse för att upprätthålla hälsan 

och funktionsförmågan hos äldre. Näringsrekommendationer för äldre gavs ut våren 2010. I rekommendationerna 

beaktas de näringsmässiga behoven i olika skeden av åldrandet med särskild betoning på tillräcklig 

tillförsel av protein, näringsämnen, fiber och vätska. 

Funktionsförmågan påverkar avsevärt livskvaliteten hos äldre 

Den äldre befolkningens funktionsförmåga har förbättrats under de senaste decennierna i Finland, men 

det är vanligt med en begränsad funktionsförmåga som försvårar de dagliga sysslorna. Genom att tidigt 

identifiera riskfaktorer och genom en lyckad styrning till vård i samarbete mellan hälso- och sjukvården, 

socialvården och tredje sektorn kan man bidra till att bevara funktionsförmågan. 

Fallolyckor och frakturer bland äldre är ett centralt hot som leder till försämrad funktions- och 

rörelseförmåga. En effektiv metod är att förebygga fallolyckor, men verksamhetsmodellerna måste göras 

till en fast del av det praktiska arbetet inom hälso- och sjukvården och omsorgstjänsterna. Kosten och motionen 

innehar också en nyckelposition med tanke på frakturrisken. Tillräcklig tillförsel av kalcium och 

D-vitamin, regelbunden motion och rökfrihet kan förebygga osteoporos och således minska frakturbenägenheten. 

Den sjunde nationella folkhälsodagen som arrangeras den 14 januari 2011 i Helsingfors samlar 600 

yrkespersoner inom hälso- och sjukvården och hälsofrämjande arbete för att få information om och diskutera 

de centrala utmaningarna som anknyter till folkhälsan. Under dagen diskuteras bland annat förebyggande 

och behandling av minnessjukdomar, närings- och motionsrekommendationer för äldre, olycksfall, 

frakturrisker och förebyggande av dem samt bevarandet av äldres funktionsförmåga. 



115

116 


Pensionärernas funktionsförmåga har förbättrats, men motionen har minskat 

Finländare i åldern 65–84 år upplever mindre svårigheter än tidigare i de dagliga sysslorna och äter allt 

hälsosammare, men alkoholkonsumtionen har fortsatt att öka och motionen har minskat. Detta framgår 

av THL:s rapport om den pensionerade befolkningens hälsobeteende och hälsa våren 2009 och de förändringar 

som skett 1993–2009 (Eläkeikäisen väestön terveyskäyttäytyminen ja terveys keväällä 2009 ja niiden 

muutokset 1993–2009). 

Matvanorna bland den pensionerade befolkningen har blivit hälsosammare, till exempel har användningen 

av vegetabilisk olja i matlagningen ökat och grönsaker, frukt och bär konsumeras oftare än förut. 

Alkoholkonsumtionen har dock fortsatt att öka, framför allt bland personer i åldern 65–74 år. Av männen 

i pensionsålder röker 10 procent dagligen och av kvinnorna 5 procent. År 2009 ökade rökningen bland 

personer i åldern 65–69 år. I denna åldersgrupp uppgav 16 procent av männen och 8 procent av kvinnorna 

att de röker dagligen. 

Pensionärernas möjligheter att klara av de dagliga sysslorna har förbättrats, då funktionsförmågan 

blivit bättre. Uppföljningen visar att pensionärerna motionerar mindre än förr, då det skett en minskning 

i andelen personer som är ute och promenerar minst en halv timme minst fyra dagar i veckan och andelen 

personer som utövar annan motion minst fyra gånger i veckan. År 2009 uppgav 61 procent av männen 

att de promenerar minst fyra gånger per vecka, medan motsvarande andel år 1997 var 68 procent. Andelen 

kvinnor som promenerar minst fyra gånger per vecka utgjorde 64 procent både år 1997 och 2009. 

Omkring 20 procent av de pensionerade männen och kvinnorna utövade annan motion än promenader 

minst fyra gånger per vecka år 2009. Motsvarande andel år 1997 var 31 procent bland män och 28 procent 

bland kvinnor. 

Av männen och kvinnorna upplevde 48 procent att de hade en god eller ganska god hälsa år 2009, 

medan motsvarande andel år 1993 utgjorde 33 procent bland män och 37 procent bland kvinnor. Känslan 

av otrygghet har minskat under 2000-talet. Störst var känslan av otrygghet för att bli beroende av någon 

annans hjälp och beträffande knappa pensionsinkomster och försämrat minne. 

Postenkätsundersökningen om den pensionerade befolkningens hälsobeteende och hälsa (EVTK) 

har sedan år 1993 följt upp levnadsvanorna, hälsan och funktionsförmågan hos befolkningen i åldern 65– 

84 år. Uppgifter har samlats in bland annat om hjälpmedel, tjänster och känslan av otrygghet. År 2009 besvarades 

enkäten av 1 741 pensionärer (svarsprocent 73). 

Källa: 

Laitalainen E., Helakorpi S., Uutela A. Eläkeikäisen väestön terveyskäyttäytyminen ja terveys keväällä 

2009 ja niiden muutokset 1993–2009. Health Behaviour and Health among the Finnish Elderly, 

Spring 2009, with trends 1993–2009. Terveyden ja hyvinvoinnin laitos (THL) Raportti 30/2010 

Journalister kan beställa publikationen på per e-post av eija.oinio(at)thl.fi. Övriga beställningar THL:s 

bokhandel. 


Ökad risk att insjukna i narkolepsi hos barn och unga som fått Pandemrix-vaccin 

Barn och unga i åldern 4–19 år som fått Pandemrix-vaccin hade en mångdubbelt större risk att insjukna 

i narkolepsi under åtta månader efter vaccinationen jämfört med jämnåriga barn och unga som inte vaccinerats. 

Med stöd av det utredningsarbete som gjorts hittills anser den nationella arbetsgruppen för narkolepsi 

att Pandemrix-vaccinet som gavs under vintern 2009–2010 sannolikt har bidragit till det ökade 

antalet fall av narkolepsi som observerats bland personer i åldern 4–19 år i Finland, högst sannolikt i samverkan 

med någon annan faktor. Tills vidare finns det inget som tyder på att fallen av narkolepsi beror på 

de partier av vaccin som använts i Finland. Resultatet framgår av arbetsgruppens lägesrapport. 



Sambandet mellan vaccinationen med Pandemrix och narkolepsin har utretts utgående från omfattande 

registeruppgifter. De uppgifter som samlats in ur sjukhusens patientregister om alla som insjuknat 

i narkolepsi år 2009–2010 har förenats med primärvårdens uppgifter om pandemivaccinationerna. Det 

observerade sambandet är så tydligt att någon annan bakomliggande så kallad störfaktor knappast kan 

förklara det ökade antalet sjukdomsfall. 

År 2009–2010 insjuknade 60 barn och unga i åldern 4–19 år i narkolepsi. Siffrorna bygger på de uppgifter 

som samlats in vid sjukhusen och inom primärvården samt den granskning av journalhandlingar 

som genomförts av en expertjury bestående av neurologer och sömnforskare. Av de insjuknade hade 52, 

dvs. nästan 90 procent vaccinerats med Pandemrix, och vaccinationstäckningen i hela åldersgruppen uppgick 

till 70 procent. Enligt det preliminära resultatet, som kommer att preciseras, var risken att insjukna 

i narkolepsi nio gånger större hos barn och unga i åldern 4–19 år som vaccinerats med Pandemrix än 

hos jämnåriga som inte vaccinerats. Tydligast var riskökningen i åldrarna 5–15 år. Bland barn under 4 år 

har inte ett enda fall konstaterats. Bland personer över 19 år har det inte förekommit fler fall av narkolepsi 

än tidigare, och man har inte heller kunnat observera att vaccinet skulle påverka risken för att insjukna. 

Fler fall av narkolepsi förutom i Finland endast i Sverige och på Island 

Bland de länder som år 2009 använt samma pandemivaccin som Finland har ökade fall av narkolepsi 

bland barn och unga förutom i Finland endast konstaterats i Sverige och på Island. Till skillnad från Finland 

har klart fler fall än normalt på Island konstaterats också hos barn och unga som inte vaccinerats. 

Sambandet mellan narkolepsin och Pandemrix-vaccinet kräver ytterligare utredningar 

Under de närmaste månaderna kommer dessa preliminära resultat från den registerbaserade undersökningen 

i Finland att verifieras. De fortsatta undersökningarna fäster stor vikt vid att identifiera infektioner 

och andra stimuli som tidsmässigt infallit nära vaccinationerna samt att klarlägga betydelsen av eventuell 

samverkan. 

I de epidemiologiska, immunologiska och genetiska undersökningarna utreds dessutom tilläggsfaktorer 

som bidragit till att narkolepsi brutit ut. Det centrala målet i de immunologiska undersökningarna 

är att utreda huruvida immunförsvaret mot Pandemrix-vaccinets komponenter och svininfluensavirus 

hos de barn och unga som insjuknat i narkolepsi eller som på grund av sin genetiska bakgrund hör till 

riskgruppen för narkolepsi avviker från immunförsvaret hos andra barn och unga. 

Det är mycket viktigt att utreda om ett samband kan observeras också på andra ställen än i Finland. 

Finland deltar i en fall-kontrollstudie som genomförs i flera EU-länder och som klarlägger pandemivaccinets 

och andra riskfaktorers andel i att narkolepsi brutit ut. 

Till THL:s register över vaccinbiverkningar hade fram till 24.1.2011 anmälts 57 fall av narkolepsikataplexi 

som uppkommit efter Pandemrix-vaccinationen, och i 54 av dessa fall är det fråga om personer 

som vid vaccinationen var i åldern 4–19 år. Hos de flesta insjuknade hade symtomen börjat inom ett par 

månader efter vaccinationen. 

Den nationella arbetsgruppen för narkolepsi färdigställer sin slutrapport i slutet av augusti. 

Pandemrix-vaccinet minskade antalet dödsfall och behovet av intensivvård till följd av svininfluensa 

Ungefär hälften av finländarna tog Pandemrix-vaccinet vintern 2009–2010. Trots det fick cirka 

100 000 personer influensamedicinering och ett mångdubbelt antal personer låg sjuka hemma. När epidemin 

nådde sin topp vårdades dagligen mer än 400 personer på sjukhus, huvudsakligen yngre än 65 år, 

och mer än 50 fick intensivvård. Antalet influensarelaterade dödsfall som fastställts i laboratorium uppgick 

till 44. Fyra av de avlidna hade vaccinerats. 

Tills vidare har cirka 20 personer behövt intensivvård i Finland på grund av den svininfluensa som 

bekräftats i vinter. Alla dessa personer är under 60 år och mer än hälften har inga underliggande sjukdomar som 

gör dem mottagliga för influensan. Det är känt att tre av de insjuknade har avlidit. I England är den pågående 

svininfluensaepidemin kraftigare än epidemin år 2009 och den har belastat landets intensivvårdsavdelningar. 

När årets uppgifter om de insjuknade förenas med fjolårets uppgifter om vaccinationer förefaller det som 

om fjolårets svininfluensavaccination fortfarande ger ett mer än 70-procentigt skydd mot svininfluensa. 



117

118 


SHM, THL, TTL och HU informerar: Finländska forskare inleder omfattande 

mögelforskning 

Som ett led i det riksomfattande gemensamma arbetet mot fukt- och mögelskador startas det omfattande 

forskningsprojektet Toxtest i syfte att ta fram en praktisk toxikologisk mätmetod för prover från inomhusmiljöer. 

Genom denna skulle man framöver kunna prioritera saneringarna av mögelskadade objekt 

och allt tillförlitligare än förut kunna påvisa den faktor som orsakar sanitära olägenheter. Det treåriga 

forskningsprojektet genomförs under Social- och hälsovårdsministeriets (SHM) ledning som ett samarbete 

mellan Institutet för hälsa och välfärd (THL), Helsingfors universitet (HU) och Arbetshälsoinstitutet 

(TTL). I projektet medverkar landets ledande experter inom mikrobiologi och toxikologi. 

”Fukt- och mögelskadorna varierar mycket enligt orsak, omfattning, farlighet och sanitära olägenheter. 

Bedömningen av behovet av sanering av byggnader försvåras av de begränsade metoder som är i användning. 

Vi saknar tillräckliga metoder för att kunna bedöma egenskaperna hos en skada som orsakar 

sanitära olägenheter”, säger Juhani Pirinen, programchef för det gemensamma arbetet mot fukt- och mögelskador. 

”Trots att man redan har forskat i gifterna i inomhusluften, behöver vi ytterligare forskningsdata för 

att kunna verifiera tillförlitligheten hos de mätmetoder som redan används på fältet och för att slå fast referensvärden 

för nuvarande och framtida giftmätningar”, fortsätter Pirinen. 

Målet för det nu aktuella forskningsprojektet Toxtest är att ta fram en sådan metod för bedömning av 

toxiciteten, dvs. giftigheten, hos prover från inomhusmiljöer som ska kunnas utnyttjas vid bedömningen 

av hur allvarlig en mögelskada är. Utifrån forskningsresultaten är avsikten att för mögelskador utveckla ett 

toxikologiskt klassificeringssystem som stöd för de byggtekniska och mikrobiologiska undersökningarna. 

”Under projektet ska de undersökningsmetoder som lämpar sig bäst för att bedöma toxiciteten hos 

prover från inomhusmiljöer pekas ut. Med hjälp av den framtagna informationen skapar vi en praktisk 

mätmetod för fältet, som kan anlitas för att framöver allt tillförlitligare kunna påvisa en faktor som pekar 

på sanitära olägenheter och för att prioritera saneringarna av mikrobskadade objekt”, säger direktör Jari 

Keinänen från Social- och hälsovårdsministeriet med ansvar för projekthelheten Toxtest. 

I forskningsprojektet medverkar professor Maija-Riitta Hirvonens forskningsteam från Institutet 

för hälsa och välfärd och Östra Finlands universitet, forskningsprofessor Aino Nevalainens 

forskningsteam från Institutet för hälsa och välfärd, forskningsprofessor Harri Alenius 

forskningsteam från Arbetshälsoinstitutet och forskningsdirektör Mirja Salkinoja-Salonens forskningsteam 

från Helsingfors universitet. Den huvudsakliga finansieringen har avsatts från programmet 

för det gemensamma arbetet mot fukt- och mögelskador, som samordnas av Miljöministeriet. 

”I och med att landets främsta forskare över de olika forskningsinstitutgränserna deltar i Toxtest har projektet 

tillgång till sakkunskap på högsta nivå inom området. Det breda samarbetet är ett bevis på en gemensam 

vilja att med forskningens metoder lösa ett utmanande problem till nytta för många”, gläder sig 

Jari Keinänen. 

Testmetod för fältet som mål 

Framöver kommer toxikologisk testning av prover möjligen att kunna anlitas vid bedömningen av hur allvarlig 

en skada är. Att ta fram ett tillförlitligt test för fältet är en utmanande uppgift. 

”Den inomhusluft som vi andas in utgör alltid en komplicerad blandning av föreningar från olika 

källor av olika styrka. Samverkan hos dessa ämnen kan vara oförutsedd eftersom samtidig exponering för 

till och med små halter av flera toxiska föreningar kan leda till allvarligare sanitära olägenheter än de som 

ämnena orsakar var för sig. Det viktiga är att provtagningsmetoden kan upprepas, att den är enkel och att 

kostnaderna är rimliga”, klargör professor Maija-Riitta Hirvonen. 




Statistisk årsbok om social- och hälsovården 2010 har utvidgats 

Den nya publikationen Statistisk årsbok om social- och hälsovården 2010 baserar sig på den tidigare publikationen 

Statistisk årsbok om socialvård och hälso- och sjukvård. Innehållet har utvidgats från och med år 

2010 så att det också omfattar uppgifterna från de befolkningsenkäter som regelbundet genomförs av Institutet 

för hälsa och välfärd (THL) och som gäller befolkningens hälsobeteende, hälsa och åsikter om socialskyddet 

i Finland. Nytt är också de centrala uppgifter som fås ur registret över smittsamma sjukdomar. 

De nya betoningarna ger läsaren möjlighet att parallellt granska uppgifter om hälsan, hälsobeteendet 

och anlitandet av social-, hälso- och sjukvårdstjänster hos befolkningen i olika åldrar, och även befolkningens 

attityder till den service som erbjuds. 

Den statistiska årsboken har getts ut sedan år 2000 och har utvecklats utgående från läsarfeedback. 

Senaste gång samlades läsarfeedback in i början av år 2010. 

Årsboken innehåller de centrala statistikuppgifterna för social- och hälsovården indelade efter ämnesområde. 

Avsnittet Uppföljningsindikatorer inom socialvården och hälso- och sjukvården, som finns i 

slutet av årsboken, gagnar uppföljningen av de nationella programmen för social- och hälsovården. 

Statistisk årsbok om social- och hälsovården 2010 publiceras både som nätpublikation och i tryckt 

form. Nätpublikationen: Årsboken. 


Sjukhusen har lyckats förkorta vårdköerna 

Medborgarna kommer nu snabbare till specialiserad sjukvård än tidigare. Situationen är nu bättre än den 

varit under nästan hela den tid lagstiftningen om vårdtillgång varit i kraft. Väntetiderna har blivit kortare 

särskilt inom specialiteten ögonsjukdomar, framför allt till starroperationer, och specialiteten kirurgi. 

Beaktansvärt är att HNS under hösten 2010 lyckades ta emot nästan alla de personer som väntat över 

ett halvår på vård. 

Att väntetiden till vård blev kortare syntes också i form av kortare tider för behandling av remisser 

och kortare väntetider till det första besöket. 

I slutet av år 2010 hade 1 245 personer väntat på vård i mer än ett halvår vid sjukvårdsdistriktens sjukhus, 

vilket är nästan 3 300 personer färre än i slutet av augusti. 53 procent av minskningen i antalet patienter 

som köat länge gällde patienter som väntade på vård inom specialiteten ögonsjukdomar. Vid 17 

sjukvårdsdistrikt förbättrades situationen eller var situationen så gott som oförändrad, och endast vid tre 

distrikt försämrades situationen. 

Antalet patienter som köat i mer än ett halvår inom Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt uppgick 

i slutet av december endast till 17, vilket är cirka 2 400 färre än i augusti. Under hösten vårdade HNS 

mer än 1 500 patienter som köat över ett halvår inom specialiteten ögonsjukdomar. Största delen av dem 

var starrpatienter. 

På andra plats att förkorta vårdkön för personer som köat länge kom Norra Österbottens sjukvårdsdistrikt, 

där det endast fanns 54 patienter som väntat i över ett halvår. Också Centrala Tavastlands och Birkalands 

sjukvårdsdistrikt lyckades förkorta vårdköerna för patienter som köat länge. 

Situationen med vårdköerna försämrades avsevärt endast inom Kymmenedalens sjukvårdsdistrikt. 

I Kymmenedalen uppgick antalet personer som stått i kö i mer än ett halvår till 236 i slutet av december, 

vilket är 161 personer fler än i slutet av augusti. Vårdköerna blev längre huvudsakligen inom specialiteten 

kirurgi. 

När det gäller mentalvårdstjänster för barn och unga ska vård som konstaterats vara nödvändig enligt 

lagen ordnas senast inom tre månader. I brådskande fall ska patienten dock omedelbart få vård. I slutet 

av december väntade 56 barn och unga i över tre månader på vård inom barn- och ungdomspsykiatrin 

vid sjukvårdsdistrikten. 



119

120 

Uppgifter om tillgången till vård inom specialiserad sjukvård som ges i anslutning till primärvården 

samlades in vid 31 enheter. Vid dessa enheter hade 883 personer i slutet av december väntat på vård i över 

ett halvår. Av dessa personer väntade 25 procent på vård vid Helsingfors hälsovårdscentral. 

THL publicerar nu för första gången elektroniska rapporter om tillgången till vård inom specialiserad 

sjukvård. Det nya rapporteringssättet ger möjlighet till en mångsidigare granskning av uppgifterna 

om tillgången till vård. 

Källa: 

Uppföljningsuppgifterna efter sjukvårdsdistrikt (på finska) 

Uppföljning av tillgången till vård inom specialiserad sjukvård. Situationen 31.12.2011 (elektroniska rapporter) 

(på finska) 

Uppföljning av tillgången till vård inom specialiserad sjukvård. Psykiatri. Situationen 31.12.2010 (ppt-presentation) 

(på finska) 


Elektronisk handbok för handikappservicen ger information om skyldigheter och 

rättigheter 

Handboken ger information om service enligt handikappservicelagen och lagen angående specialomsorger 

om utvecklingsstörda. Handbokens webbplats öppnades torsdagen den 10 mars 2011 på adressen 

www.handbokforhandikappservice.fi. 

Den elektroniska handboken syftar till att sammanställa den centrala informationen om handi-kappservicen 

i lättillgänglig form på ett och samma ställe och att hålla informationen aktuell. Det underlättar 

arbetet för de anställda inom handikappservicen i kommunerna och bidrar till att medborgarna på ett 

jämställt sätt får högklassig service oberoende av var de är bosatta. 

Den reviderade lagstiftningen om handikappservice som trädde i kraft hösten 2009 har förändrat 

tillhandahållandet av handikappservice och kommunerna behöver hjälp för tolkningen av lagen. Som ett 

digitalt medium ger handboken möjlighet att omgående förmedla viktiga beslut av högsta förvaltningsdomstolen, 

förvaltningsdomstolarna och riksdagens justitieombudsman till de sakkunniga inom handikappservicen 

som stöd för kommunernas klientarbete och beslutsfattande. 

Den lagstadgade handikappservicen som stödjer ett självständigt liv beskrivs på ett omfattande sätt, 

och som stöd för klientarbetet finns till exempel anvisningar för uppgörande av en serviceplan. Administrativ 

information och handikappolitiska diskussioner finns i en egen del. Nyheter och evenemang finns 

på startsidan, och i en omfattande länkförteckning hittar var och en lätt intressant information inom området. 

Baserat på ett brett samarbete 

En styrgrupp som tillsatts av social- och hälsovårdsministeriet har varit redaktionsråd för handboken. 

Innehållet har sammanställts i samarbete med experter inom handikappområdet och mottagare av service. 

Detta har bidragit till mångsidig och heltäckande information som gagnar det praktiska klientarbetet. 

Handboken kompletteras och utvecklas också efter att den lagts ut utgående från användarfeedback. Det 

är fråga om en öppen och avgiftsfri tjänst som upprätthålls och utvecklas av Institutet för hälsa och välfärd. 

Handbokens huvudredaktör, överläkare Matti Ojala, berättar att handboken syftar till att skapa ett 

gemensamt forum inom handikappområdet för att bilda ett nätverk för den nationella sakkunskapen och 

främja genomförandet av det nationella handikappolitiska programmet (VAMPO). Handboken är också 

en snabb kanal för förmedling av aktuell information inom handikappområdet. 

Handboken för handikappservice är en del av THL:s webbtjänst Socialporten. Där finns också handboken 

för barnskyddet som används i stor utsträckning. 




Skillnaderna i hälsa ökar – enskilda projekt hjälper inte 

De socioekonomiska skillnaderna i hälsa mellan olika befolkningsgrupper fortsätter att öka trots ett stort antal 

projekt som syftar till att minska skillnaderna. Det har varit svårt att genom enskilda projekt minska ojämlikheten 

mellan medborgarna, då samhällspolitiken under de senaste åren samtidigt har bidragit till att öka 

denna ojämlikhet. Detta framgår av en rapport som i dag publicerades av Institutet för hälsa och välfärd (THL). 

Till målen för många program, arbetsgrupper och projekt hör att minska skillnaderna i hälsa på det sätt som 

förutsätts i det nationella handlingsprogrammet för minskning av hälsoskillnaderna (2008–2011). Att minska 

skillnaderna i hälsa har varit ett mål i programmet och politikprogrammen för de två senaste regeringarna. 

Trots goda målsättningar har skillnaderna i hälsa ökat i Finland under de senaste 25 åren. Framför 

allt skillnaderna i den förväntade livslängden mellan olika inkomstgrupper har ökat snabbt. Skillnaden 

i den förväntade livslängden mellan den femtedel som har de högsta inkomsterna och den femtedel 

som har de lägsta inkomsterna utgjorde 12,5 år bland män och 6,8 år bland kvinnor år 2007. År 

2000 utgjorde skillnaden 9,9 år bland män och 4,9 år bland kvinnor. Den förväntade livslängden hos 

den femtedel som har de lägsta inkomsterna har inte stigit sedan början av 1990-talet. Det är känt att 

den förväntade livslängden bland övriga inkomstgrupper har stigit i jämn takt sedan slutet av 1980-talet. 

Orsaken till de ökade skillnaderna i hälsa är att Finland har haft en samhällspolitik som tidvis har stått i 

konflikt med målen i programmet för minskning av hälsoskillnaderna. Befolkningens hälsa påverkas av ett 

antal så kallade sociala faktorer, såsom inkomstskillnader, fattigdom och arbetslöshet. Dessa har ökat och 

medfört försämrade förutsättningar för hälsa i de lägsta socioekonomiska grupperna på ett sätt som inte 

kan avhjälpas genom enskilda projekt och genom åtgärder enbart av social- och hälsovårdsministeriet. 

Enligt rapporten visar erfarenheterna av försöken att minska skillnaderna i hälsa hittills att det behövs 

en långsiktig och övergripande politisk vilja som överskrider förvaltningsgränserna för att man ska 

kunna få de ökande hälsoskillnaderna att börja minska. Vid reformeringen av strukturerna och finansieringssystemet 

inom social-, hälso- och sjukvården måste man dessutom fästa vikt vid att tjänsterna 

i framtiden ska bidra till att minska och inte förvärra skillnaderna i hälsa mellan de sociala grupperna. 

I slutet av rapportens huvudkapitel finns förslag till fortsatta åtgärder för att minska skillnaderna i hälsa. 

Källa: 

Tuulia Rotko, Timo Aho, Niina Mustonen, Eila Linnanmäki, 

Kapeneeko kuilu? Tilannekatsaus terveyserojen kaventamiseen Suomessa 2007–2010. Terveyden ja hyvinvoinnin 

laitos. Raportti 8/2011. 


TERVE-SOS-evenemanget behandlar webbtjänster och fördelar och nackdelar med 

hype 

Temat för huvudevenemanget inom social- och hälsovården är i år ”Service på nätet – skyddsnätet 

i servicen”. TERVE-SOS 2011 arrangeras i Otnäs i Esbo den 18–19 maj och erbjuder yrkespersoner, 

organisationer, forskare, utvecklare, beslutsfattare och mediernas representanter en möjlighet 

till aktuell information, möten och utbyte av erfarenheter vid seminarier och under mässan. 

Vid seminarier under förmiddagen och möten under eftermiddagen betraktas temat ur tre olika perspektiv: 

yrkespersonalen och beslutsfattarna, medborgarna och klienterna samt främjandet av hälsa och 

välfärd. Svar söks på bland annat följande frågor: Hur påverkas yrkespersonalens arbete av att servicen 

blir elektronisk och att de sociala medierna breder ut sig inom olika livsområden och vad anser klienten 

om denna utveckling? Kommer vi mitt i denna hype också ihåg dem som finns utanför nätvärlden? 

Vid öppningsseminariet framför stadsdirektör Jukka Mäkelä hälsningar från Esbo stad, THL:s överdirektör 

Marina Erhola öppnar evenemanget och kanslichef Kari Välimäki vid social- och hälsovårdsministeriet 

framför statsmaktens hälsning. Vid den inledande föreläsningen dryftar Ja- 



121

122 

ri Sarasvuo, som grundat bolaget Trainers´ House, varför samhället och arbetslivet inte lyckas i 

sina försök att hjälpa. Under eftermiddagen berättar Markku Kuusi, överläkare, om THL:s roll 

vid epidemiutredningar och Asko Suikkanen, professor vid Lapplands universitet, bedömer hur 

kommunernas service svarar mot arbetslösheten. Under ministeriets frågetimme finns möjlighet 

att ställa frågor som ännu inte besvarats. Dagen avslutas med Esbo stads kvällsmottagning. 

Under den andra dagens morgonseminarium sker utdelningen av TERVE-SOS-priserna 2011. Assi 

Vanjoki, före detta direktör vid Nokia, och Marja Pajukoski, jurist vid THL, ifrågasätter det faktum 

att nätverk ersätts med internet och ställer följande fråga: Kan elektronisk service ersätta mänsklig 

hjälp? Vid den workshop som gäller Innobyn, dvs. den öppna virtuella miljön för spridning av god 

praxis och utveckling, behandlas arbetet med att förankra verksamhetsmodellen för stöd under graviditeten 

(Raskausajan tuen polku) i kommunerna. Det avslutande seminariet hålls av Jorma Sipilä, professor 

emeritus vid Tammerfors universitet, som frågar sig om vi inte löper risk att råka ur askan i elden. 

På TERVE-SOS-mässan presenterar 140 utställare från de viktigaste organisationerna, sammanslutningarna 

och företagen sina produkter och tjänster på avdelningarna och vid informationsinslag 

under två dagar. Mässan är avgiftsfri. På estraden Tapahtumalava berättar bland annat 

Timo Partonen, överläkare vid THL, under onsdagen om förälskelsens kemi och det finns också möjlighet 

att bekanta sig med den elektroniska handboken för handikappservicen. På torsdagen diskuteras 

pjäsen Pirunpuntari, som framförs av Nationalteaterns turnéteater (Kiertuenäyttämö), under 

ledning av skådespelaren Juha Varis. Ett bland många teman är också den lokala alkoholpolitiken. 

Utbildningsevenemangets pressrum står till tjänst för medier i Dipoli, andra våningen (sal 21) och har öppet 

kl. 9–15 under båda dagarna. Presskort fås i samband med registreringen. Mässans pressinformation 

finns i anslutning till informationsdisken i Otahalli och håller öppet för medierna under mässans öppettider. 

THL är värd för evenemanget TERVE-SOS som sedan år 1990 har arrangerats i maj på olika håll i landet. 

Det är ett evenemang där yrkespersoner inom området och andra intresserade har möjlighet att lära sig 

nytt, dela med sig av sina kunskaper, bilda nätverk och inhämta kompletterande utbildning. 



Några pressmeddelanden från VALVIRA 


Yrkeskompetensen hos vårdutbildade bör kontrolleras 

På grund av de fall som förekommit i offentligheten vill Valvira åter påminna arbetsgivare om vikten av att 

vid rekrytering av nya anställda kontrollera deras yrkeskompetens. En kompetent och kunnig personal är 

hörnstenen i patientsäkerheten. 

Valviras centralregister över yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården, det s.k. Terhikkiregistret, 

innehåller uppgifter om mer än 360 000 yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården 

och uppgifterna kan kontrolleras per telefon eller e-post. Medicine, odontologie och farmacie studerande 

som på basis av fullgjorda studier tillfälligt får vara verksamma i legitimerade yrkesutbildade personers 

uppgifter har under sommaren 2009 införts i Terhikki-registret. Valvira har under våren aktivt spridit information 

om att studerande har införts i registret. 

Tack vare det utvidgade registret som för sin del har bidragit till effektivare tillsyn uppdagades bland 

annat fallet där en falsk läkare fick anställning trots att hans studieregisterutdrag från medicinska fakulteten 

vid universitetet var förfalskat. Han avslöjades när hans yrkeskompetens kontrollerades i Valviras Terhikki-register. 

Efter utredningar har Valvira lämnat ärendet till polisen. Vid informationen har man följt 

en etablerad verksamhetsmodell mellan Valvira och polisen, som syftar till att säkerställa förutsättningarna 

för att ett misstänkt brott tas upp för undersökning. 

I år öppnar Valvira en offentlig datatjänst som fungerar via en webbläsare och där arbetsgivare och 

medborgare kan kontrollera en yrkesutbildad persons kompetens. Valviras mål är också att registrera uppgifter 

om studerande i den offentliga datatjänsten. 

Yrkeskompetensen hos personer med vårdyrken kan kontrolleras hos Valvira per telefon eller via epost 

(tfn 09 7729 2123, -153, -164 eller terhikki@valvira. 

Valvira har 18.11.2009 informerat om förfalskade utdrag av registret över yrkesutbildade personer. 

Mer information ges av: 

Överläkare Markus Henriksson (tillsynsärenden), tfn (09) 7729 2180 och 

Medicinalråd Pirjo Pennanen (yrkesrättigheter och registrering), tfn (09) 7729 2121. 


Utövning av offentlig makt inom den kommunala hälso- och sjukvården 

Social- och hälsovårdsministeriets och Valviras gemensamma pressmeddelande 5 3 2010 

F.d. justitieombudsmannen Riitta-Leena Paunio har som ställföreträdare för Riksdagens biträdande justitieombudsman 

i dag tagit ställning till utövningen av offentlig makt inom hälso- och sjukvården. Paunio 

konstaterar, att om uppgifter som innebär utövning av offentlig makt tilldelas hyrläkare som arbetar inom 

den kommunala hälso- och sjukvården måste de genom uttryckliga bestämmelser i lag bemyndigas att 

sköta uppgifterna. Biträdande justitieombudsmannen har krävt att social- och hälsovårdsministeriet vidtar 

åtgärder i saken. SHM och Valvira har tillsammans fattat beslut om fortsatta åtgärder. 

Valvira förmedlar biträdande justitieombudsmannens beslut för kännedom till hälsovårdscentraler, 

sjukvårdsdistrikt och kommuner. 

Tillsynsmyndigheterna för hälso- och sjukvården är medvetna om att hyrd arbetskraft anlitas för läkaruppgifter 

som förutsätter tjänsteförhållande. Valvira sammanställer tillsammans med regionförvaltningsverken 

en lägesrapport om i hur stor utsträckning kommunala och samkommunala vårdtjänster är 

ordnade på ett lagstridigt sätt. En genomgång görs av situationer där kommunen har utkontrakterat hälsovårdscentralens 

funktioner till ett privat företag eller när hyrd arbetskraft anlitas för vårdtjänster. Utred- 



123

124 

ningen ska bli klar i april 2010. SHM bedömer, utgående från utredningen och med hänsyn till biträdande 

justitieombudsmannens riktlinjer vilka ändringsbehov som föreligger i den nuvarande lagstiftningen. 

SHM har hösten 2009 inlett ett omfattande lagstiftningsprojekt som gäller stärkning av patientens 

självbestämmanderätt och definiering av situationer där rätten begränsas. Också i detta projekt beaktas 

riksdagens biträdande justitieombudsmans ställningstagande om utövning av beslutande makt och reglering 

av offentliga förvaltningsuppgifter. 

Social- och hälsovårdsministeriet har i sin kommuninfo 8/2006 konstaterat, att läkare i uppgifter som 

innehåller utövning av offentlig makt alltid ska stå i tjänsteförhållande till kommunen eller samkommunen 

och att Valvira och länsstyrelserna (nuvarande regionförvaltningsverken) i flera sammanhang har påmint 

kommunerna om detta. I situationer som nämns ovan bör det alltid finnas ett system, till exempel 

bakjour, som säkerställer att en tjänsteläkare kan tillkallas vid behov. 

Enligt lagstiftningen har endast tjänsteläkare rätt att utöva offentlig makt. Åtgärder som gäller vård 

eller behandling innebär vanligen inte att offentlig makt utövas. Situationen förändras dock om det blir 

fråga om olika åtgärder under omsorg och behandling som begränsar individens frihet, dvs. att man klart 

tvingas ingripa i de grundlagsenliga rättigheterna som garanteras varje medborgare. Sådana är till exempel 

isolering av patient med stöd av lagen om smittsamma sjukdomar och vissa uppgifter som enligt mentalvårdslagen 

ska skötas av hälsovårdscentralläkare samt beslut som gäller psykiatrisk vård oberoende av 

egen vilja. 

Enligt gällande lagstiftning kan kommunen skaffa sådana tjänster som innefattar utövning av offentlig 

makt endast av en annan offentlig organisation och på ett sådant sätt att uppgifterna tilldelas personer 

som arbetar i ett offentligrättsligt anställningsförhållande. När kommunen enligt lag är förpliktad att sköta 

en uppgift där offentlig makt utövas kan kommunen inte utan bemyndigande av lag överföra uppgiften att 

skötas av ett privat företag. Sådant bemyndigande finns för närvarande inte i lagstiftningen. 

Mer information: 

Direktör Eija Koivuranta, SHM, tfn (09) 160 74350, 050 5741775 

Direktör Tarja Holi, Valvira, tfn (09) 77292102, 0400 838713 

Överdirektör Marja-Liisa Partanen, Valvira, tfn (09) 77292100, 050 5599169 

Förvaltningsråd Päivi Kaartamo, SHM, tfn (09) 160 74353, 050 340 5546 


Införandet av ett offentligt register (JulkiTerhikki) över vårdpersonalen ger bättre 

patientsäkerhet 

Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira) har till uppgift bland annat att hålla ett 

register över yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Registret heter Terhikki och innehåller 

för närvarande uppgifter om över 370 000 personer med vårdutbildning. 

Föreskrifterna om Terhikki-registret finns i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. 

Lagen har ändrats i januari 2009 så att sökningar kan göras i Terhikki-registret med hjälp av en 

söktjänst som finns på Internet, (s.k. JulkiTerhikki ”Offentliga Terhikki”). Genom att skriva in personens 

efternamn och förnamn i söktjänsten får man uppgifter om hans eller hennes yrkeskompetens, till exempel 

specialistläkare i barnpsykiatri, närskötare eller naprapat. Dessutom får man uppgift om personens födelseår, 

men inte den exakta födelsetiden. Om personens yrkesrättigheter har blivit begränsade ges uppgift 

även om detta. Vill men veta närmare på vilket sätt rättigheterna är begränsade måste man ringa till Valvira. 

Om personen fråntagits sin rätt att utöva yrket eller rätten att använda skyddad yrkesbeteckning, kan 

personen inte hittas via söksystemet. Tjänsten anger också personens registreringsnummer, som Valvira 

har givit i samband med beviljade yrkesrättigheter/registrering. Det finns bestämmelser i lagen om vilka 

uppgifter som kan lämnas ut via JulkiTerhikki. 



JulkiTerhikki-söktjänsten betjänar arbetsgivare genom att de till exempel i samband med rekrytering 

av vårdpersonal direkt kan kontrollera den tilltänkta anställdas kompetens och eventuella begränsningar i 

personens yrkesrättigheter. Detta innebär en betydlig förbättring av patientsäkerheten. 

JulkiTerhikki-söktjänsten betjänar även patienter och andra medborgare som när som helst kan kontrollera 

behörigheten och kompetensen hos en person som vårdar eller behandlar dem. Inom den privata 

vården kan patienten själv välja läkare. I den kommande hälsovårdslagen får patienten ökade valmöjligheter 

också inom den offentliga vårdsektorn. Många vill till exempel vid val av läkare veta vilka specialisträttigheter 

läkaren har. För somliga kan också läkarens ålder spela en roll. 

I många andra länder, till exempel Norge, Estland, Danmark och Holland är motsvarande elektroniska 

söktjänst redan i bruk, och i Sverige är förberedelserna i gång. 

Valvira har i regel fått positiv respons på söktjänsten. Å andra sidan har registret kritiserats bland annat 

för att det skulle bryta mot integritetsskyddet. Under rikdagsbehandlingen konstaterade grundlagsutskottet 

att det är viktigt med tanke på integritetsskyddetsö att man endast kan söka en person i taget utan 

möjlighet till gruppsökningar. Även dataombudsmannen har avgivit sitt utlåtande om lagförslaget år 

2007. Där konstaterades att man endast ska kunna göra enskilda sökningar. Dataombudsmannen konstaterade 

i sitt utlåtande också att en databas som finns i centralregistrets offentliga bruk betjänar medborgare 

och andra instanser som behöver kunskap om yrkesutbildade personers kompetens. Hon ansåg syftet 

med den offentliga tjänsten vara välmotiverat och godtagbart. JulkiTerhikki har utarbetats på basis av 

dessa ställningstaganden. 

Uppgifterna som finns i JulkiTerhikki är desamma som vem som helst redan har kunnat genom att 

ringa till Valvira. 

Söktjänsten ger alltså inga uppgifter om adress, arbetsplats, bostadskommun eller dylikt. Genom söktjänsten 

kan man inte heller ta ut listor till exempel över alla läkare i Finland, eller läkare eller sjukskötare 

inom ett visst område. Söktjänsten ger inte heller uppgifer om samtliga vårdutbildade med samma namn, 

utan namnet på den man söker måste skrivas ut i fältet. 

Födelseåret anges därför att det kan finnas flera personer med samma namn i registret och födelseåret 

kan hjälpa användaren att få reda på vilket av resultaten är den person som avses. 

Det finns inget nytt register på Internet. De offentliga uppgifterna som ingår i JulkiTerhikki-tjänsten 

ur Terhikki-registret en gång per dygn. Det finns alltså ingen datakommunikation mellan Terhikki och det 

offentliga registret. 

Det har redan förkommit försök att söka uppgifter elektroniskt på ett lagstridigt sätt. Åtgärder med 

anledning av detta vidtogs omedelbart. Bland annat har man försvårat identifieringsuppgiften som krävs 

för inloggning i tjänsten. 

Under det första dygnet gjordes mer än 100 000 sökningar i JulkiTerhikki. Yrkesutbildade personer 

kontrollerade flitigt sina egna uppgifter, och Valvira tog emot tiotals anmälningar om inexakta eller bristfälliga 

registeruppgifter. Samtliga anmälningar kontrolleras i Valvira och eventuella fel rättas till. När ett 

register innehåller data om närmare 400 000 personer är det klart att mänskliga fel i några fall har kunnat 

uppstå när uppgifterna registrerats. Å andra sidan har yrkesutbildade personer också kunnat låta bli att 

anmäla sina uppgifter till registret. 

På Valviras webbplats där söktjänsten finns anges några telefonnummer och en e-postadress som användare 

ombeds kontakta i alla frågor som gäller sökning eller sökresultat. På det sättet vill man säkerställa 

att Valvira blir informerad om eventuella brister eller fel och kan hjälpa personer som har problem med 

att använda registret. 

I registret införs endast de yrkesgrupper och -beteckningar som nämns i lagen och förordningen om 

yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Tilläggsutbildningar eller andra examina, till exempel 

doktorsgrad eller magister i hälsovård, införs inte i registret. Specialkompetenser som beviljats till exempel 

av Läkarförbundet antecknas inte heller i registret. 

Valvira uppföljer kontinuerligt användningen av registret och beaktar all respons som sänds in av användare. 

Valvira utvecklar också datainnehållet och sökegenskaperna. Lagen och förordningen innehåller 

föreskrifter om de uppgifter som ska finnas tillgängliga via JulkiTerhikki, och Valvira kan därför inte stryka 

till exempel uppgiften om födelseår, trots att många har begärt det. 



125

126 


Medicinalrådet Pirjo Pennanen, telefon (09) 7729 2121, 050 917 9326 (innehåll) 

IT-planerare Timo Hiekka, telefon (09)7729 2466, 050 584 3696 (datatekniken) 

Kommunikationschef Tarja Tamminen, telefon (09) 7729 2185, 050 307 0256 


JulkiTerhikki har visat sig vara en nyttig tjänst 

I början av september 2010 öppnades söksystemet JulkiTerhikki som ger möjlighet att söka uppgifter om 

kompetensen hos yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården ur Terhikki-registret med hjälp av 

en webbläsare på Internet. Systemet har visat sig vara nyttigt. 

Under det första dygnet gjordes mer än 100 000 sökningar. Den största gruppen användare i början 

har antagligen varit yrkesutbildade personer som velat kontrollera sina egna uppgifter i registret. Entusiasmen 

har haft positiva effekter eftersom de som sökt information gjorde totalt 20–30 anmälningar om 

inkorrekta eller bristfälliga uppgifter som nu rättats till. Registret upptar cirka 370 000 yrkesutbildade personer 

och felen är alltså mycket få. 

Användningen av JulkiTerhikki har nu stabiliserat sig till cirka 1 200 sökningar per dygn och 600 per 

dygn under veckoslut. De flesta sökningarna torde gälla kontroller av yrkeskompetens och -rättigheter i 

samband med rekrytering. Även apoteken använder JulkiTerhikki när de kontrollerar receptförskrivares 

läkarkompetens och förskrivningsrätt. 

JulkiTerhikki har minskat antalet förfrågningar till Valvira per telefon och e-post. Likaså har registret 

underlättat arbetsgivarnas och apotekens arbete när uppgifter nu kan kontrolleras också efter kontorstid. 

JulkiTerhikki används säkert också av medborgare till exempel när de vill veta om någon yrkesperson 

som de tänkt anlita. 

Cirka 200 vårdutbildade kontaktade Valvira efter att registret öppnades. Majoriteten förhöll sig kritiskt, 

men också positiv respons gavs. Den vanligaste frågan var möjligheten att ta bort födelseåret ur registeruppgifterna. 

Cirka 20 yrkesutbildade personer har velat avstå från sin legitimation eller skyddade yrkesbeteckning 

varvid deras uppgifter tagits bort från registret. De flesta av dessa var inte längre anställda 

inom vårdsektorn. 

Två yrkesutbildade personer anförde ett klagomål om JulkiTerhikki till Riksdagens justitieombudsman. 

Justitieombudsmannen har prövat klagomålen och funnit dem obefogade. JulkiTerhikki får lämna 

ut de uppgifter som för närvarande finns registrerade där. Dataombudsmannen har i november meddelat 

Valvira att JulkiTerhikkis verksamhet är helt adekvat. 


Medicinalrådet Pirjo Pennanen, telefon (09) 7729 2121, 050 917 9326 

Kommunikationschef Tarja Tamminen, (09) 7729 2185, 050 307 0256 


I vilka fall ska arbetsgivaren anmäla en yrkesutbildad person till 

tillsynsmyndigheterna 

Valvira har mottagit ett flertal förfrågningar om huruvida arbetsgivaren har rätt att göra en anmälan till regionförvaltningsverket 

eller Valvira om en vårdutbildad persons otillbörliga yrkesutövning och när en sådan 

anmälan ska göras. Frågorna har bland annat gällt situationer där en yrkesutbildad person stulit läkemedel 

som påverkar det centrala nervsystemet, blivit uppsagd till följd av alkoholbruk eller annan orsak, 

eller när vetskap finns om personen är beroende av berusande medel. 



Arbetsgivaren svarar för att de anställda sköter sina uppgifter på ett adekvat sätt 

Arbetsgivaren svarar för patient- och klientsäkerheten i både offentliga och privata verksamhetsenheter 

inom social- och hälsovården. Arbetsgivaren har alltid det primära ansvaret att uppfölja, leda och övervaka 

verksamheten och för att de anställda arbetar på ett adekvat sätt och klarar av sina arbetsuppgifter. I sista 

hand är tillhandahållaren av social- och hälsovård ansvarig för verksamheten, till exempel kommunen, 

också i de fall där tjänsterna är utkontrakterade. 

Arbetsgivaren ska utan dröjsmål vidta åtgärder, om brister eller oegentligheter observeras i en anställd 

persons arbetsprestation. Arbetsgivaren har ett urval av olika metoder till sitt förfogande. Arbetsgivaren 

kan förplikta den anställda att delta i utbildning, utfärda anvisningar eller bestämmelser eller tilldela 

den anställda en anmärkning eller en varning. Vid behov ska personen i fråga hänvisas till vård. Den 

anställdas arbetsförmåga kan utredas, och vid behov kan arbetsuppgifterna omorganiseras genom att den 

anställda anvisas lämpliga uppgifter och hans eller hennes deltagande i vissa arbetsuppgifter begränsas antingen 

för en viss tid eller tills vidare. I yttersta fall kan uppsägning tillgripas eller hävning av anställnings- 

eller tjänsteförhållandet. 

Vanligen sköts problemen på arbetsplatsen utan ingripande av tillsynsmyndigheterna 

I de flesta fall kan oegentligheter som observeras på arbetsplatsen skötas genom arbetsgivarens åtgärder, 

och då behöver de inte anmälas till tillsynsmyndigheterna. Målet är att verksamhetsenheterna inom social- 

och hälsovården utövar systematisk egenkontroll som syftar till att förebygga otillbörligt förfarande, 

observera missförhållanden och på ett effektivt sätt ingripa i dem i ett tidigt skede. Detta säkerställer både 

vårdkvalitet och patient- och klientsäkerhet. 

Arbetsgivaren har lagstadgad plikt att anmäla en anställd 

Enligt 6 § 1 och 2 mom. i lagen om Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (669/2008) 

är statliga och kommunala myndigheter samt andra offentligrättsliga sammanslutningar, Folkpensionsanstalten, 

Pensionsskyddscentralen, patientskadenämnden, pensionsstiftelser och andra pensionsanstalter, 

försäkringsanstalter, sammanslutningar eller inrättningar som bedriver service- eller sjukvårdsverksamhet 

samt apoteken skyldiga att även utan Valviras begäran och utan hinder av sekretessbestämmelserna 

underrätta verket om en sådan omständighet som kan äventyra klient- eller patientsäkerheten. 

På basis av nämnda bestämmelse kan arbetsgivaren underrätta tillsynsmyndigheten om en sådan yrkesutövare 

inom hälso- och sjukvården, vars verksamhet kan tänkas äventyra klient- eller patientsäkerheten 

och när arbetsgivaren inte med till buds stående medel kan garantera säkerheten på lång sikt. En sådan 

situation uppstår till exempel när en yrkesutbildad person säger upp sig eller blir uppsagd till följd av 

att han eller hon arbetat i berusat tillstånd eller till följd av tydlig, långvarigt försämrad funktionsförmåga 

eller brist på yrkesskicklighet, och personen i fråga inte har sökt t.ex. vård eller kompletterande utbildning, 

och arbetsgivaren misstänker att personen trots detta även i fortsättningen kommer att söka anställning 

i arbete med patienter. 

Arbetsgivarens ansvar fortsätter också efter att anmälan gjorts 

Anmälningen till tillsynsmyndigheter innebär inte att arbetsgivaren frigörs från arbetsledning och övervakning. 

Efter mottagen anmälan skaffar tillsynsmyndigheten enligt prövning utredning i ärendet och bedömer 

huruvida behov av disciplinära åtgärder eller säkerhetsåtgärder föreligger för att patientsäkerheten 

ska kunna garanteras. Sådana åtgärder är skriftlig varning, begränsning eller fråntagande av yrkesutövningsrätten 

samt förbud att använda skyddad yrkesbeteckning. 

Mer information ges av juristerna, överläkarna och överinspektörerna på Valviras tillsynsavdelning. 



127

128 


Förutsättningarna för utövning av offentlig makt ska beaktas vid utkontraktering av 

social- och hälsovårdstjänster 

Avtal om serviceupphandling mellan kommunen och privata tillhandahållare av social- och hälsotjänster 

kan inte innefatta uppgifter som förutsätter utövning av offentlig makt, anser Tillstånds- och tillsynsverket 

för social- och hälsovården Valvira. 

Utgångspunkten för arrangemangen vid utkontraktering som gjorts mellan kommunstyrelsen i Rääkkylä 

on Attendo MedOne Oy har varit att företaget åtar sig det ekonomiska ansvaret och produktionsansvaret 

för tjänsterna och att Rääkkylä kommun betalar Attendo MedOne Oy ett fast arvode som baserar 

sig på årspris. 

Valvira framhåller att ett avtal mellan kommunen och en privat serviceleverantör inte kan innefatta 

sådana uppgifter som innebär utövning av offentlig makt. 

Avgöranden som fattas av personer i tjänsteförhållande påverkar tjänsteleverantörsföretagets förmåner. 

När en beslutsfattare eller en person som i en betydande roll deltar i beredningen av ett beslut samtidigt 

står i anställningsförhållande till serviceleverantören kan handläggarens objektivitet, opartiskhet och 

oavhängighet äventyras och förtroendet för hans eller hennes oavhängighet försvagas. Handläggaren av 

ärendet är därvid jävig enligt förvaltningslagen. Jävigheten gäller enligt Valviras åsikt även situationer där 

serviceleverantören deltar i kostnader som föranleds av de personers anställningsförhållande som fungerar 

i tjänsteinnehavarställning. 

Enligt de redogörelser som kommunstyrelsen i Rääkkylä har lämnat till Valvira skulle socialarbetaren 

och avdelningssekreterare ha stått i anställningsförhållande på deltid till Attendo MedOne Oy, och företaget 

skulle ha svarat för de kostnader som föranleds av deras anställning. 

Valvira anser att ett sådant arrangemang inte är godtagbart enligt föreskrifterna om jäv i förvaltningslagen. 

En person som utövar offentlig makt kan inte ens på deltid vara i anställningsförhållande till 

en privat serviceleverantör, och en privat serviceleverantör kan inte svara för anställningsförhållandets 

kostnader. 

Rääkkylä kommun har senare meddelat Valvira att de ändrat sina arrangemang så att socialarbetaren 

och avdelningssekreteraren inte avlönas i anställningsförhållande hos Attendo MedOne Oy, utan att de i 

stället endast är i tjänsteförhållande hos kommunen. Företaget svarar inte heller för de kostnader som föranleds 

av deras anställningsförhållanden. 

Om Rääkkylä kommun skaffar social- och hälsotjänster hos en privat serviceleverantör ber Valvira 

kommunen senast 30.6.2011 meddela namnen på de personer som står i tjänsteförhållande till kommunen 

samt deras utbildning och arbetsuppgifterna som de ansvarar för. 

Valvira kan inte, enligt de redogörelser som inkommit från Rääkkylä kommun ta ställning till huruvida 

de kommunala social- och hälsotjänster som Attendo MedOne Oy planerar att tillhandahålla anses 

vara tillräckliga och förenliga med gällande lagstiftning. Detta beror på att specifikationen av social- och 

hälsotjänster som används i Rääkkylä kommuns redogörelser till alla delar inte motsvarar de begrepp om 

service och vård som används i lagstiftningen om social- och hälsovård och att serviceinnehållet inte har 

beskrivits på ett täckande sätt eller har beskrivits på ett sätt som avviker från lagstiftningen. I de redogörelser 

som Rääkkylä kommun tillställt Valvira finns också kontroversiella uppgifter, särskilt om den personal 

som anlitas för att tillhandahålla tjänsterna. 

I samband med avgörandet av Attendo MedOne Oy:s ansökningar om tillstånd att tillhandahålla privata 

hälso-, sjukvårds- samt socialtjänster kommer Valvira och regionförvaltningsverket i Östra Finland 

att ta ställning till huruvida förutsättningar för tillstånd föreligger och bl.a. om serviceleverantören har sådan 

personal som verksamheten förutsätter. 



Valvira konstaterar vidare, att Rääkkylä kommuns avsikt att själv ordna sina socialtjänster och sin hälso- 

och sjukvård inte motsvarar de krav som lagen om kommun- och servicestrukturreformen ställer i fråga 

om upptagningsområde för avsedda tjänster. 

Närmare upplysningar ges av 

referendarieråd Arja Myllynpää, tfn (09) 7729 2128 


Valvira kräver närmare utredning av Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt (HNS) 

om handläggningen av remisser – vite utdöms tills vidare inte 

Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården har i sitt beslut 17.5.2011 konstaterat att Helsingfors 

och Nylands sjukvårdsdistrikt (HNS) har iakttagit den förpliktelse som Valvira vid vite har meddelat 

till den del det gällde intagning för vård inom lagstadgade tidsfrister. I slutet av år 2010 hade sjukvårdsdistriktet 

endast 17 patienter som hade väntat på vård i mer än sex månader, vartill det inom specialområdet 

ungdomspsykiatri fanns tre personer och inom barnpsykiatrin sju personer som hade väntat på vård 

i mer än tre månader. 

Valvira har emellertid konstaterat, att HNS inte har följt Valviras bestämmelse om att remisserna ska 

handläggas inom tre veckor efter att de inkommit. Detta innebär att bedömningen av vårdbehovet inte har 

inletts inom utsatt tid 31.12.2010 på det sätt som Valvira förutsatt i sitt beslut. HNS har underlåtit att uppfylla 

förpliktelsen utan sådan giltig orsak som avses i viteslagen. 

Valvira anser dock inte det vara ändamålsenligt att döma ut vitet, eftersom HNS i sin förklaring i april 

2011 har meddelat, att handläggningstiderna för remisser blivit betydligt kortare sedan början av år 2011 

och även angett vilka konkreta åtgärder som vidtagits för att åstadkomma en hantering av remisserna inom 

lagstadgad tid och för att följa upp handläggningstiderna i fortsättningen. 

Valvira framhåller att beslutet som meddelades 12.5.2010 och enligt vilket HNS är förpliktat att ordna 

tillgången till vård inom lagstadgade tidsfrister fortfarande är i kraft. Valvira förutsätter också att HNS 

fortsätter med sina åtgärder och ser till att dokumenteringen av handläggningstiderna av remisser görs på 

ett riktig och enhetligt sätt så att den verkliga situationen kan uppföljas i realtid och därmed säkerställas 

att remisserna handläggs inom lagstadgad tid. 

Valvira uppmanar HNS att senast 30.9.2011 sända in en redogörelse över hur arbetet med den tillbörliga 

dokumenteringen av remisshandläggningen har framskridit och på vilket sätt handläggningstiderna 

kommer att uppföljas i fortsättningen. 


Jurist Kirsi Liukkonen, telefon 09-7729 2111 

Bilaga: 

Valviras beslut som 17.5.2011 meddelats styrelsen för samkommunen Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt 



129

Annus Medicus Fenniae 2011 - Valvira.fi

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?