Armsjömordet utställning - Artplant

Under medeltiden utfördes avrättningarna av målsägande eller av någon av
rättens ledamöter men så småningom utvaldes speciella personer till uppdra-
get.
De gamla landskapslagarna och stadslagarna överlät alla exekutioner till
målsäganden. Skarprättarna blev hatade personer trots att de bara utförde
vad rätten och konungen kommit fram till. En anledning till det ämbetets
dåliga rykte var att man i början använde sig av dömda fångar som med
ämbetet fi ck slippa sitt eget dödsstraff, många valde dock sin egen död ändå.
På 1600-talet gjordes en del ansträngningar för att höja yrkets status, man
tvingade bl.a. borgare och ämbetsmän att delta i begravning av skarprättare.
Om man vägrade fi ck man böta. Att bära bödelns döda barn till graven var
förhatligt, i Uppsala 1665 uppmanas en lösdrivare att bära Skarprättarens
barn till graven. Lösdrivaren Erik Mickelsson nekar blankt till detta och
förklarar att han hade en ”Vacker släkt på landet” och skulle därför bli förak-
tad för en sådan handling. ”Jag vill hellre, sade Erik Mickelsson, gå på torget
och slå huvudet av mig”. Han blev satt på vatten och bröd i 8 dagar och förvi-
sades sedan ut ur staden. Han följdes till stadens port av just bödeln.
Att man skar av öronen av fångar som blev bödlar har antagligen inte något
med sysslan att göra. Detta var ett sätt att märka fången så att man kunde
identifi era honom om han rymde, han var ju fortfarande under bestraffning.
Detta sker ända in på 1600-talet. Många av dessa skarprättare som tidigare
var brottslingar fortsatte de brottsliga banan och blev åter dömda till döden.
1744 efterlystes skarprättare Meijer i Uppsala för att ha slagit ihjäl en sol- sol-
dat, greps i Västerås och dömdes till döden men klarade sig med böter och
kyrkoplikt. Skarprättarens uppgift var också att gräva ned liket efter personer
som begått självmord, s.k. Självspillingar. 1699 kom en kunglig förord-
ning som bestämde att skarprättarposten bara skulle antagas av ärliga och
oberyktade samhällsmedborgare. Under äldre tid berättas att Skarprättaren
fi ck sin fullmakt direkt av kungen som slängde den under ett bord, under
vilket Skarprättaren fi ck krypa och leta fram den. Från 1600 och framåt var
det landshövdingarna som utfärdade fullmakt till Skarprättaren.