Hela nummer 2007/1 (PDF, 2047 kb) - Statsvetenskaplig tidskrift

More documents

Recommendations

Info

st071.book Page 60 Sunday, March 4, 2007 5:48 PM 60 Att forskarna ska interagera med ”samhället” är vi förstås alla överens om, frågan är som Dagens Nyheters debattredaktör Mats Bergstrand påpekar i detta nummer ”inte om utan hur”. Läs hans syn på vad du bör göra nästa gång en journalist frågar dig om statschefen bör abdikera! Läs också vad förbundets vice ordförande PerOla Öberg svarade på de ”tre snabba frågor” förbundsredaktören fyrade av i hans riktning när hon fick klart för sig att formerna för förbundets årsmöte ska reformeras. HELENA WOCKELBERG FÖRBUNDSREDAKTÖR Statsvetarnas kommunikationsproblem Att diskutera statsvetarnas förhållande till medierna är onekligen att ta sig an något av ett lyxproblem. I alla fall om statsvetarnas förhållandevis välfungerande relation till press, radio och tv jämförs med situationen inom andra discipliner. Statsvetarna åtnjuter, som alla forskare, ett högt anseende i journalistkretsar. Problemet blir då att vi i mediebranschen inte anses förstå vilka som är allra bäst och allra finast. Statsvetenskapen är också den i mediesammanhang i dag totalt dominerande vetenskapliga disciplinen. Problemet beskrivs då i vällevnadstermer: det kan bli för mycket av det goda. Och statsvetarna har dessutom fallenhet för flernivåkommunikation, att anpassa argumentationsteknik och framställningssätt efter auditorium, något som i många andra discipliner är en bristvara. Problemet som här diskuteras är reellt och handlar om vad man tappar på vägen mellan forskningsrapport ■ Statsvetenskaplig Tidskrift 2007, årg 109 nr 1 och Rapport i SVT. Inom statsvetenskapen tycks uppfattningen finnas att det är fel statsvetare som uttalar sig på fel sätt om fel saker. Och dessutom för ofta. Eftersom Statsvetenskaplig tidskrifts förbundsredaktör haft önskemål om en diskussion i ämnet i sina spalter, och dessutom vänligheten att bjuda in mig till densamma, ska jag här försöka ge några personliga reflexioner utifrån ett redaktörsperspektiv. Om utgångspunkten, den i Högskolelagen stipulerade så kallade tredje uppgiften, att vetenskapssamhället ska ”samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet”, är vi nog alla överens. Frågan är hur detta ska ske. Från mediehåll används argumentet ofta lite slappt för att få forskare att medverka i ett visst tv-program eller att skriva i en viss tidning. Där torde det ändå vara uppenbart att lagen inte utkräver någon i tid och rum oinskränkt transparens. Från forskarhåll framförs ibland argumentet att det är medierna själva som med sin inneboende dramaturgi främjar ensidighet och förenkling och därmed omöjliggör fullföljandet av den tredje uppgiften. Även där finns dock den avgörande invändningen: inget bättre alternativ står till buds. Argumentationen har drag av demokratidebatt; frågan gäller inte om utan hur. I den diskussionen har statsvetarprofessor Kjell Goldmann givit ett värdefullt bidrag i sin bok ”Statsvetenskap som yrke” (Studentlitteratur 2005). Låt mig därför något uppehålla mig vid några av hans resonemang. Goldmann konstaterar att det under perioden december 2002 till maj 2004 förekom statsvetarprofessorer i de ledande svenska medierna i genomsnitt 1,3 gånger per dag. Uppenbarligen vill han ha en uppstramning. Lika uppenbart är att han ännu inte är bönhörd. Den lista över statsvetarnas medieflitighet som sedan
st071.book Page 61 Sunday, March 4, 2007 5:48 PM presenteras med Sören Holmberg som etta följd av Bo Rothstein och Tommy Möller lider i och för sig av att framträdandena inte är viktade; en snabb telefonintervju, eller en sömnig morgonsoffesittning, ger samma poäng som en debattartikel byggd på seriös forskning om den ökande misstron mot politikerna eller om opinionsinstitutens inbyggda bias i partisympatiundersökningarna. Men topptrion ger en annan intressant ingång till frågan om hur den tredje uppgiften ska fullgöras. De tre forskarna representerar tre olika modeller för hur kommunikationen med samhället utanför universitetsväggarna ska skötas. 1. Presentation av egna nya forskningsrön till medierna. Här representerat av Sören Holmbergs skickliga förmedlande och analys av nya kvantitativa resultat om väljarströmmar och väljares preferenser. 2. Analyser av pågående politiska skeenden. Att kommentera en politisk utveckling i anslutning till enskilda händelser. Syftet är att öka förståelsen om vad som sker exempelvis genom jämförelser över tid. Det är en genre som Tommy Möller väl behärskar. 3. Lyfta upp frågor till offentlig debatt. Exempelvis inomvetenskapliga frågor av allmänt intresse som diskussionen om den svenska genusforskningens, eller för den delen statsvetenskapens, internationella status. Bo Rothstein är en värdig företrädare för denna kategori. Alla dessa tre modeller ryms inom den tredje uppgiftens ramar. Att minimera definitionen till att bara gälla punkt ett är enligt mitt förmenande inte riktigt tillfredsställande. Dels finns det ett betydande demokratiskt värde i att medborgarna får del av den fördjupning och analys som tillhandahålls i modellerna två och tre. Dess- 61 utom kan allmänhetens möjligheter att ta till sig kunskaper om nya forskningsrön rimligtvis inte sägas ske helt fristående från kunskaper om hur samhället i stort fungerar och förändras; kategori ett förutsätter kategorierna två och tre. På marginalen riskerar Goldmanns undersökning att bli missvisande även av andra skäl än den saknade viktningen av olika medier. Han utgår ifrån att alla debattartiklar tillkommer på författarens initiativ och hänför därför denna verksamhet till kategorin ”statsvetarinitiativ” trots att det i statsvetarkollektivet torde finnas kännedom om att många artiklar tillkommit på initiativ från tidningarnas redaktörer. Och dessutom glömmer han bort att graden av aktivitet inte alls överensstämmer med graden av framgångsrik aktivitet. Många artiklar, även av statsvetare, blir refuserade. Statsvetarna vill nämligen medverka mycket mer än de får. Svårflirtade redaktörer sätter stopp. Så när Goldmann uppmanar medierna att ”vara mer intresserade av den vetenskapliga grunden för det som skrivs…och mera aktiva i sökandet efter den bästa kompetensen” ska han alltså veta att en viss sådan verksamhet faktiskt pågår. De kriterier vi ställer upp skiljer sig dock helt naturligt något från dem som används för att plocka fram de mest framgångsrika forskarna inom statsvetenskapen. Att det är olika personer som toppar de olika listorna är alltså i sig inget argument för att det skulle vara ”fel” statsvetare som dominerar i mediesammanhang. Man skulle kunna tänka sig en tabell i fyra fält med olika kombinationer av motsatsparen ”vill/vill inte” och ”kan/ kan inte” delta på ett effektivt sätt i massmediesammanhang. De statsvetare som finns i fältet ”vill och kan” hamnar i topp på Goldmanns lista. De i fältet ”vill men kan inte” refuseras av tidningarna och ■ STATSVETENSKAPLIGA FÖRBUNDET
Page 1 and 2:
st071.book Page 1 Sunday, March 4,
Page 3 and 4:
Page 5 and 6:
Page 7 and 8:
Page 9 and 10: st071.book Page 9 Sunday, March 4,
Page 59: st071.book Page 59 Sunday, March 4,
show all

Hela nummer 2007/1 (PDF, 2047 kb) - Statsvetenskaplig tidskrift

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?