Vårt Budskap nr 4/12 - EFS Västerbotten

4
Ps.
BÅDE INVIGNINGEN och avslutningen
av sommarens OS i London var en
makalös show, där världsstjärnorna avlöste
varandra. Ingen mindre än James Bond
kom i helikopter med drottning Elizabeth
som passagerare! Samtidigt fanns
också plats för en stor mängd amatörer
och volontärer, nationalsången sjöngs till
exempel av en barnkör, varav hälften var
döva som använde teckenspråk.
Ett inslag överraskade säkert många.
Bland alla rock- och poplåtar kom
plötsligt en skotsk sångerska som sjöng
vers efter vers av psalmen Bliv kvar hos
mig (Ps 189)! Vi fick veta att den sjöngs
till minnet av dem som nyligen dött och
inte längre är kvar i vår gemenskap. Men
varför just denna psalm?
JO, ENGLAND är ju traditionernas
förlovade land, och den är numera alltid
med vid de största sportevenemangen i
landet. Det började 1927, vid fotbollens
cup-final mellan Arsenal och Cardiff på
Wembley Stadium. Två år senare sjöngs
den också vid den största rugbymatchen
under året. Traditionen har fortsatt sedan
dess. Varje vår, när 80 000 personer sitter
på Wembley Stadium i London för att se
cupfinalen, sjungs en stund före avspark
första och sista versen på Bliv kvar hos mig.
Så den är tveklöst en av de mest kända
psalmerna hos den engelska allmänheten.
DENNA FINA aftonpsalm skrevs av den
skotske anglikanske prästen Henry Francis
Lyte 1847, när han vid 54 års ålder var
döende i tuberkulos. Den har fått sin
melodi av W H Monk, organist i London.
Prästen Oscar Mannström från Adolf
Fredrik i Stockholm gjorde redan 1920
den goda svenska översättningen; till hans
meriter hör också en översättning av Stilla
Natt.
Genom hela livet kan vi be: bli kvar hos
mig. Och inför livets slut får vi sjunga som
H F Lyte gör i den sista versen: Ditt kors
skall skina för min blick, när sist jag somnar
in, o Herre Jesus Krist. Då viker natten
morgon bräcker klar. I liv, i död, bliv Herre
hos mig kvar.
TORBJÖRN ARVIDSSON
DEN GYLLENE REGELN IDAG
”Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni
också göra dem. Detta är lagen och profeterna” Matt 7:12
JAG ÄR UPPVUXEN i ett hem som inte hade någon kyrkogång. Vi var i kyrkan vid
dop, bröllop eller begravningar och vi läste ibland Gud som haver vid sänggående. Men
vi fick med oss tydliga grundvärderingar i hur vi skulle förhålla oss till andra människor.
En liten, men inte alltför oviktig, regel var att man respekterar andras och sin egen tid.
Hade någon sagt klockan 17 så skulle man också vara där klockan 17. Pappa sa att det
var allmänt hyfs, och det sitter i min ryggrad än idag. Åtminstone mina bättre dagar.
En annan grundpelare var att vi skulle vända andra kinden till. Att det aldrig var rätt
att fortsätta bråka, man skulle visa sig större genom att våga avsluta och gå därifrån. Inte
lätt alla gånger då man växte upp med tre syskon, men idag är jag glad att det var en del i
vår fostran att gå igenom detta.
Sedan var det denna viktiga grund med att behandla människor så som man själv vill
bli behandlad. Att inte döma direkt. Att tänka sig in i att vara i någon annans kläder
innan man fäller en dom. Så många gånger jag som barn vräkte ur mig saker. Så många
gånger som jag kritiserade mina vänner för ”fel” de hade gjort. Mina föräldrar frågade
lugnt vad vännen hade gjort, fanns det någon orsak till varför hon hade agerat som hon
gjorde, vad hade jag gjort och sagt till henne, hur skulle jag ha velat bli bemött om jag
hade varit min vän ställe? Viktiga frågor som fick mig att reflektera, och ofta landade jag
i att det fanns anledning att tänka lite längre.
IDAG SOM MAMMA till två killar på åtta och elva år så har denna gyllene regel och
vårt sätt att behandla våra medmänniskor blivit än mer aktuell. När jag växte upp så
möttes man öga mot öga med sina vänner. Man konfronterades ansikte mot ansikte, blev
ledsen och arg och man såg hur den andra reagerade. Kanske valde man att gå hem och
bara släppa det som blivit fel, men man visste att man skulle behöva reda ut detta vid
nästa möte.
Nu sitter vi och barnen bakom datorer och mobiler.
Det sociala har sedan åtskilliga år flyttats ut på nätet
och koderna och spelreglerna är helt annorlunda.
Eller är de det? Hur låter vi våra barn förstå att det är
samma regler som faktiskt bör gälla vare sig de möts i
skolkorridoren eller om de möter vänner över Skype,
chattforum eller olika onlinespel? Hur förstår barnen/
ungdomarna den andres reaktion då man inte ser den?
Man kanske får upp en ledsen smiley som ett tecken
på skärmen, men ibland inte ens det utan chattsamtalet
bara stängs ner. Over and out.
JAG HADE ETT TYDLIGT EXEMPEL här hemma då två killar frågade om de fick bli
listade på sonens spelserver. Sonen svarade över chatten att den ena var välkommen, men
inte den andre. Så den ene stängdes ute och den andre släpptes in. Den här gången var
jag med bakom och hann uppfatta situationen. Sonen och jag hade då ett långt samtal
där jag drog paralleller till hur han skulle ha gjort om de här två killarna kom och ringde
på vår dörr. Skulle han då han släppt in den ene och stängt dörren för den andre? Absolut
inte, blev sonens direkta svar. ”Så gör man inte, men det här är inte samma sak!”.
Min spontana reaktion är att det bör vara samma sak, samma bemötande, men vad
tycker ni? Har man rätt att agera på annat sätt om det är via nätet? Är alla välkomna
in i min sfär på nätet? Var och hur ska man sätta gränserna? Frågor att ta med sin in i
våra kyrkliga sammanhang och som vi också på ett seminarium under EFS-konferensen
pratade kring.
PERSONLIGEN LUTAR JAG mig mot bibelordet, vare sig möten sker via nätet eller
ansikte mot ansikte. Behandla din nästa så som du vill bli behandlad själv.
ULRIKA BENGTSSON