Yrkesarbetande kvinnors hälsa - Fas

YRKESARBETANDE 

KVINNORS HÄLSA 

Åsa Kilbom, Karen Messing 

och Carina Bildt Thorbjörnsson (red.) 

a

Arbetslivsinstitutet är nationellt centrum för forskning och 

utveckling inom arbetsmarknad, arbetsmiljö och arbetsorganisation. 

Kunskapsuppbyggnad och kunskapsanvändning 

genom utbildning, information och dokumentation samt 

internationellt samarbete är viktiga uppgifter för institutet. 

Institutet samverkar med andra intressenter i olika utvecklingsprojekt. 

Kompetens för forskning, utveckling och utbildning finns 

inom områden som: 

• arbetsmarknad och arbetsrätt 

• arbetsorganisation 

• belastningsskador 

• kemiska och allergiframkallande ämnen, buller och 

elektromagnetiska fält 

• det nya arbetslivets psykosociala problem och ergonomiska 

belastningar 

Arbetslivsinstitutets bibliotek är ansvarsbibliotek för arbetsmiljöfrågor. 

Grafisk form: Lena Karlsson 

© Omslagsfoto: Gary Buss / FPG / Tiofoto 

Denna bok finns även utgiven på engelska 

med titeln ”Women’s health at work” 

© Arbetslivsinstitutet 1999 

SE-171 84 Solna 

Tel: +46 8-730 91 00 Fax: +46 8-730 19 67 

ISBN 91-7045-502-3 

Tryck av AB Boktryck, Helsingborg

Förord 

Kvinnornas situation i arbetslivet har fått stor uppmärksamhet under senare 

år, såväl i Sverige som i andra delar av västvärlden. Kvinnors röst hörs 

numera högt och tydligt också i medierna, och frågor om jämställdhet kan 

inte längre negligeras. Trots detta har väldigt litet hänt på arbetsplatserna. 

Vertikal och horisontell segregering, dvs. både på arbetsplatser och mellan 

yrken, är nästan lika vanlig som förr, och kvinnor har mycket litet inflytande 

över de faktorer som styr deras liv. Detta tycks påverka kvinnors hälsa, vilket 

manifesteras både på arbetsplatserna och i privatlivet. 

I den här boken har specialister inom många olika områden sammanfattat 

olika kunskapsfält och aktuell vetenskaplig forskning med betydelse för 

diskussionen om kvinnors hälsa i arbetslivet. Målet är inte en fullständig 

kunskapssammanställning inom alla områden, utan vi har koncentrerat oss 

på de hälsofrågor som är viktiga för kvinnor i Sverige, och frågor där svenska 

forskare även fortsättningsvis kan ge viktiga bidrag. Boken är upplagd enligt 

följande: 

I det första kapitlet sammanfattar vi en rad skäl till varför studier av kvinnors 

arbetsliv är viktiga, både som underlag för åtgärder och med hänsyn till 

vetenskaplig stringens. I kapitel två beskrivs kvinnors ställning på den svenska 

arbetsmarknaden. Diskussionen baseras på officiell statistik, och ett försök 

görs att förutsäga hur kvinnors situation kan komma att utvecklas i framtiden. 

I de följande två kapitlen beskrivs olika skillnader mellan kvinnor och män, 

vilka har betydelse i arbetslivet. Biologiska och psykologiska könsskillnader 

har ofta framställts som de enda faktorerna för att förklara fördelning av 

arbeten/arbetsuppgifter och ohälsa; enligt vår uppfattning är dock denna 

uppfattning kontroversiell, men det krävs mer forskning. I det följande

kapitlet diskuteras metodfrågor och hur man bäst skall mäta och beskriva 

kvinnors ohälsa. Sedan följer ett antal kapitel om specifika hälsoproblem. Ett 

kapitel ägnas särskilt åt mäns arbetsrelaterade ohälsa, för även om bokens 

huvudämne är kvinnors arbetsrelaterade ohälsa måste man understryka att 

mäns hälsoproblem i arbetet sällan belyses utifrån ett könsperspektiv. Det 

sista kapitlet ägnas åt att sammanfatta de viktigaste slutsatserna och dessas 

konsekvenser för fortsatt forskning och förebyggande verksamhet. 

Under det senaste året har en grupp forskare vid Arbetslivsinstitutet 

diskuterat de viktigaste frågorna och problemen inför ett flerdisciplinärt 

forsknings- och utvecklingsprogram – ”Kön, arbete och hälsa”. Detta arbete 

har koordinerats av Åsa Kilbom och Lena Gonäs vid institutet. Denna bok 

är en del av bakgrundsmaterialet för programmet, och tjänar därmed syftet 

att identifiera viktiga områden för fortsatt forskning. 

Jag vill tacka mina medredaktörer Karen Messing vars vidsträckta kunskaper 

och internationella erfarenheter varit ovärderliga, och Carina Bildt 

Thorbjörnsson för deras hängivna arbete med boken, allt ifrån idéstadiet 

till fortsatt planering och genomförande. Alla författare har bidragit med 

sin kunskap på ett konstruktivt och engagerat sätt, särskilt med tanke på 

den korta tid som stått till buds. Ett varmt tack också till de forskare som 

tålmodigt och generöst delat med sig av sina kunskaper vid granskningen 

av de olika bidragen: Gunnar Johanson, Staffan Marklund, Hans Michélsen, 

Birgit Pingel, Hans Robertsson, Joan Stevenson, Töres Theorell, Eva 

Vingård och Jan Wahlberg. Vi har också fått värdefull redaktionell hjälp av 

Lena Karlsson och Petra Vainionpää. 

Det är min förhoppning att boken skall komma till bred användning – både 

som informationskälla, som underlag för fortsatt forskning och som stöd för 

dem som arbetar med att förbättra kvinnors hälsa och arbetsförhållanden. 

Solna i november 1998 

Åsa Kilbom

Innehåll 

1. ETT GENUSPERSPEKTIV PÅ HÄLSA 

Varför separata studier om kvinnor? K Messing och Å Kilbom . . . . . . . . . . . . .9 

2. SKILDA VÄRLDAR 

Var finns kvinnorna på dagens arbetsplats? H Westberg . . . . . . . . . . . 27 

3. FAKTA OCH FÖRDOMAR 

Psykologiska skillnader mellan män och kvinnor 

M Lindelöw och C Bildt Thorbjörnsson . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 63 

4. INDIVID OCH KÖN 

Biologiska egenskaper av betydelse för kvinnors arbetsrelaterade 

hälsa. K Messing och Å Kilbom . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 103 

5. ATT MÄTA SJUKDOMSFÖREKOMST 

Hälsoindikatorer för kvinnor i arbetslivet. K Alexanderson . . . . . . . 127 

6. HJÄRTAT – CENTRAL PUNKT I KOMPLEx VÄV 

Kön, arbete och hjärt-kärlsjukdom. P Westerholm . . . . . . . . . . . . . . 171 

7. KONTAKT – HUDPROBLEM FÖR KVINNOR 

Arbetsrelaterad hudsjukdom. B Meding . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 191 

8. VÄRK OCH SMÄRTA – ETT KVINNOPROBLEM? 

Arbetsrelaterade muskuloskeletala besvär bland kvinnor. 

Å Kilbom and K Messing . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 209 

9. ARBETE – RISKFAKTOR ELLER FRISKFAKTOR? 

Arbetsvillkor och psykisk ohälsa. 

C Bildt Thorbjörnsson and M Lindelöw . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 239 

10. KÖNSASPEKTER PÅ GRÄNSVÄRDEN 

Kvinnor försummas i yrkestoxikologin. S O Hansson . . . . . . . . . . . . 275 

11. ETT GENUSPERSPEKTIV PÅ MÄN 

Män, arbete och hälsa. A Kjellberg . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 289 

12. FRÅGOR INFÖR FRAMTIDEN 

Könsrelaterad ohälsa i arbetslivet – slutsatser. 

Å Kilbom, K Messing and C Bildt Thorbjörnsson . . . . . . . . . . . . . . . . . 321

Kapitel 1 

ETT GENUSPERSPEKTIV 

PÅ HÄLSA

Varför separata studier om kvinnor? 

av Karen Messing och Åsa Kilbom 

Även om vissa framsteg gjorts under senare år ägnar de flesta arbetsmedicinska 

forskare inte tillräckligt med uppmärksamhet åt kvinnors arbetsrelaterade 

hälsoproblem; fortfarande är dessa problem i själva verket nästan ”osynliga”. 

I det här inledande kapitlet ska vi förklara varför vi anser att dessa frågor är 

viktiga – inte bara för kvinnor utan även för den vetenskapliga stringensen 

inom arbetsmiljöforskningen. 

Den hälsorelaterade s.k. könsparadoxen – dvs. att kvinnor trots längre 

livslängd anses behöva mer sjukvård och oftare rapporterar sjukdom än män 

– har beskrivits och diskuterats i åtskilliga publikationer under de senaste 

decennierna (Oakley 1 4; Socialstyrelsen 1 4; Verbrugge 1 ; Östlin 

m. fl. 1 6). Sjukdomsöverskottet bland kvinnor har tillskrivits orsaker som 

livsstil, psykosocial miljö och benägenhet att söka hjälp vid sjukdom, medan 

den preliminära förklaringen till kvinnornas längre livslängd har varit att de 

biologiskt sett är mer robusta än män. 

Dock har ny statistisk information framkommit under de senaste åren, 

som inte stämmer med de tidigare standardförklaringarna. I Sverige har 

den förväntade livslängden med bevarad hälsa för kvinnor sjunkit, särskilt 

bland arbetarkvinnor (Socialstyrelsen 1 4). En nyligen genomförd studie 

i Norge visar att den könsrelaterade skillnaden i långtidssjukskrivning på 

grund av muskuloskeletala besvär till stor del kunde förklaras av skillnader i 

socioekonomisk status (Brage m. fl. 1 ). Dessa upptäckter, liksom resultat 

från flera andra studier (Alexandersson 1 5; Verbrugge 1 5), kan delvis 

förklaras med livsstilsrelaterade faktorer, men de belyser även kvinnornas 

situation i arbetslivet.

yrkesarbetande kvinnors hälsa 

Under de tre–fyra senaste decennierna har andelen yrkesaktiva kvinnor 

ökat avsevärt i alla nordiska länder, liksom i övriga västländer. År 1 65 var 

55 procent av den svenska kvinnliga arbetskraften mellan 25 och 54 år yrkesaktiva; 

1 6 var siffran 2 procent. En smärre minskning sågs i början av 

1 0-talet på grund av den ekonomiska tillbakagången, men siffrorna har 

nu stabiliserats igen. 

Med hänsyn till dessa förändringar, och till den statistiska information 

som presenterats ovan, finns det anledning att undersöka sambanden mellan 

kvinnors arbete och hälsa. Förvånansvärt nog har kvinnor ända fram till 

slutet av detta sekel varit nästan osynliga som föremål för arbetsmedicinsk 

forskning. Under 1 0-talet har dock flera intressanta undersökningar 

kommit. Hall och Frankenhauser m. fl. har gjort betydelsefulla studier av 

kvinnors reaktioner på stress på arbetsplatsen (Frankenhauser m. fl. 1 1; 

Hall 1 0). Messing har studerat arbetsförhållanden och arbetsuppgifter som 

utförts av män och kvinnor, även i samma yrken, och resultaten visade stora 

skillnader som skulle kunna förklara de könsrelaterade skillnaderna i muskuloskeletala 

besvär (Messing m. fl. 1 4; Messing 1 ). OECD publicerade 

1 3 rapporten ”Women, work and health”. Rapporten gav en översikt över 

aktuella kunskaper om arbetsrelaterade hälsofrågor med särskild relevans för 

kvinnor samt formulerade rekommendationer som identifierar behoven av 

information och forskning (Lagerlöf 1 3). I en översikt som publicerades 

i Läkartidningen samma år pekade Ekenvall på bristen på information om 

kvinnors exponering – såväl kemisk och psykosocial som fysisk – på arbetsplatsen 

(Ekenvall m. fl. 1 3). 

I denna bok framför olika forskare – var och en expert inom sitt delområde 

– de senaste forskningsrönen om kvinnor, arbete och hälsa, samt diskuterar 

vilken information som de anser fattas. Vi har valt de olika delområdena utifrån 

flera kriterier. För det första bör området vara i stort behov av könsspecifik 

forskning i Sverige. För det andra bör det vara ett område inom vilket det 

inte har forskats så mycket i andra länder och inom vilket det finns expertis 

i Sverige. Av den sistnämnda orsaken har exempelvis yrkesrelaterad cancer 

utelämnats; den är föremål för omfattande forskning i USA. 

Inledningsvis beskrivs den segregerade situationen för kvinnor på den 

svenska arbetsmarknaden och några av de skillnader i arbetsförhållanden för 

män och kvinnor som följer av denna segregering. I följande kapitel disku- 

10

ett genusperspektiv på hälsa 

teras psykologiska och biologiska könsrelaterade skillnader – genetiska eller 

förvärvade – som möjliga förklaringar till könsrelaterade skillnader i hälsa. 

Bokens huvudavsnitt presenterar dermatologiska, mentala, kardiovaskulära 

och muskuloskeletala hälsoeffekter hos kvinnor med hänsyn till arbetsförhållanden 

samt samverkan mellan arbete och familjeliv. Här beskrivs även olika 

statistiska källor inom området arbetsrelaterade sjukdomar. Boken avslutas 

med en presentation av arbetshälsa ur ett manligt perspektiv. 

Vi hävdar inte att kvinnor alltid har sämre förutsättningar än män att 

upprätthålla sin hälsa. Vad vi hävdar är i stället att många hälsorelaterade 

besvär bland kvinnor kan förknippas med arbetet, samt att många av dessa 

besvär inte erkänns. 

De traditionella begreppen ”yrkessjukdom” och ”arbetsrelaterad sjukdom” 

har modifierats i denna bok. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) orsakas 

yrkessjukdomar av arbete, medan arbete endast är en av flera orsaker 

till arbetsrelaterade sjukdomar. Men även om de flesta hälsoeffekter i denna 

bok helt eller delvis orsakas av yrkesarbete finns det även flera tillstånd där så 

inte är fallet, där kvinnors arbetsliv ändå påverkas. Kronisk trötthet på grund 

av påfrestande familjeförhållanden påverkar t. ex. sannolikt kvinnors förmåga 

och motivation till arbete och leder sannolikt även till ökad sjukfrånvaro. Det 

gäller även svåra menstruationsperioder och graviditet. Det är viktigt att alla 

som verkar inom arbetshälsoområdet, i synnerhet vårdgivare, är medvetna 

om detta och är beredda att organisera arbetet på sådant sätt (t. ex. genom 

flexibel arbetstid) att konsekvenserna kan minimeras. 

I detta kapitel diskuteras några av skälen för ett könsspecifikt forskningsprogram. 

Först tar vi upp bristen på information om kvinnor och deras hälsa, 

särskilt med hänsyn till yrkesarbete. Det handlar också om den exponering och de 

hälsorisker som är särskilt vanliga bland kvinnor. Men vi menar också att många 

”kvinnliga” hälsorisker har eller kommer att få betydelse även för män. 

Informationsbrist 

Fem olika typer av information saknas. Den typ som enklast kan identifieras är 

en allmän brist på information om kvinnliga arbetstagare. Exempelvis visade 

en undersökning av Zahm att endast 14 procent av 1 233 cancerstudier som 

publicerades under perioden 1 71–1 0 i de åtta största tidskrifterna för 

arbetsmedicin gällde vita kvinnor; endast 10 procent presenterade analyser 

11


om kvinnor av andra raser (Zahm m. fl. 1 4). Som nämnts ovan visar Ekenvall 

en motsvarande brist på relevant information i en nyligen genomförd 

granskning (Ekenvall m. fl. 1 3). 

Inom vissa områden, exempelvis hudbesvär och muskuloskeletala besvär, 

har många studier gjorts om kvinnor, men inriktningen på dessa studier 

är sällan könsorienterad. Inom andra områden finns tecken på att kvinnor 

försummats; bland annat tyder mycket på att de flesta vetenskapsmän 

som studerat förekomsten av hjärtsjukdomar bland olika yrkesgrupper har 

begränsat sig till att studera förekomsten bland män. Robert Karasek, en 

pionjär inom forskning i stress och hjärtsjukdom, har exempelvis skrivit att 

alla studier av blodtryck i relation till stress på arbetet gjorts på män, även 

om man nu avsåg att utöka studierna (Pickering m. fl. 1 1, s.17 ). 

År 1 4 granskade Schnall 36 studier där stress på arbetet sattes i relation 

till symptom på eller riskfaktorer för hjärtsjukdom. Det visade sig att 22 av 

dessa studier endast berörde män, tolv studier både män och kvinnor och två 

studier endast kvinnor (Schnall m. fl. 1 4). I de studier som endast berörde 

män var i genomsnitt 2 533 studiepersoner involverade; det rörde sig alltså 

om förhållandevis stora, dyra och avgörande studier. De två studier som 

berörde endast kvinnor involverade totalt 576 personer. Trots att sjukdomar 

i hjärtats kranskärl är den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor (Steingart 

m. fl. 1 1), och trots att lika många kvinnor som män har högt blodtryck, 

kan orsaken till kvinnors underrepresentation i denna typ av studier vara att 

hjärtsjukdom fortfarande betraktas som ett problem för män (Doyal 1 5). 

Som exempel kan nämnas en redaktör för en vetenskaplig tidskrift, som i 

en kommentar till en artikel om hjärtsjukdom i relation till psykosociala arbetsförhållanden 

bland 12 517 män, talade om resultatet som om det gällde 

alla hjärtsjukdomar (Fine 1 6). Utan hänvisning till könsbegränsningen 

prisade han författarna för att de: 

”... ytterligare utökat vår förståelse av yrkesrelaterade och icke yrkesrelaterade 

psykiska krav, anställdas möjligheter att själv styra arbetsprocessen 

och social uppbackning på arbetet som möjliga bidragande orsaker till 

(...) sjukdom i hjärtats kranskärl.” 

Det går varken utifrån tidningens ledare eller själva artikeln att avgöra om 

de förhållanden som nämns är giltiga även för kvinnor. 

12


Den andra typen av information som saknas gäller yrkesrelaterade effekter 

av de hälsoproblem som antingen är vanligast bland kvinnor eller specifika för 

kvinnor. Som exempel kan nämnas att det under perioden 1 3–1 4 endast 

fanns 16 artiklar i den medicinska litteraturen (sökning via MEDLINE) som 

behandlade arbetsförhållandenas inverkan på menstruationssmärtor eller 

menstruationens regelbundenhet. Endast en artikel påträffades som diskuterade 

arbetsförhållandenas inverkan på tidpunkten för kvinnans inträde i 

klimakteriet, ingen artikel diskuterade betydelsen av arbetsförhållanden under 

graviditet för hälsa senare i livet och endast en studerade arbetsförhållanden 

som gav upphov till åderbråck. (Messing 1 ). 

Det saknades även information om arbetsförhållandenas påverkan på den 

sexuella förmågan – lust, förmåga till orgasm och sexuellt intresse – både vad 

gäller till neurotoxisk exponering och sexuella trakasserier på arbetsplatsen. 

Detta gällde både män och kvinnor. 

Den tredje typen av information som saknas gäller förebyggande åtgärder 

inom kvinnoyrken. Relativt små insatser har gjorts för att förhindra yrkessjukdomar 

i kvinnoyrken (Messing & Boutin 1 7). I Quebec, Kanada, ingår 

exempelvis 40 procent av männen men endast 15 procent av kvinnorna i de 

av tillsynsmyndigheten högst prioriterade branscherna, vilka bl.a. måste ta 

fram obligatoriska skyddsplaner och ge arbetstagarrepresentanter rätt att 

delta i skyddsarbetet på arbetstid. Arbetsplatsbesök av yrkesinspektion är åtta 

gånger vanligare inom byggindustrin och skogsindustrin, två traditionellt 

manliga yrkessektorer med 15 procent kvinnliga anställda, än i sektorer där 

andelen kvinnor är 4 procent (sjukhus, skolor och andra servicesektorer). I 

Sverige används mer resurser på yrkesrelaterad rehabilitering av män än av 

kvinnor (Andersson & Lidwall 1 7). 

Den fjärde typen av information som saknas gäller skillnader i exponering 

för kvinnor och män inom samma yrke. Det har påvisats att kvinnor och män 

med samma yrkestitel i flera yrken inte har samma arbetsuppgifter, eller att de 

utför samma arbete på olika sätt. Det finns mycket lite information på detta 

område, vilket inte hindrat att yrkestitlar rutinmässigt används som indikator 

över exponering i epidemiologiska studier (Ekenvall m. fl. 1 3). 

Den femte typen av information som saknas är svårare att beskriva men 

hänför sig till de teoretiska begrepp som den arbetsmedicinska forskningen 

utgår från och de traditionella definitionerna av yrkes- och arbetsrelaterade 

13


sjukdomar. Arbetar man på rätt sätt inom den arbetsmedicinska forskningen? 

Uppmärksammas kvinnornas viktigaste yrkesrelaterade hälsoproblem? Använder 

man alltför traditionella metoder för att identifiera och studera dessa 

problem? Om så är fallet, bör andra metoder användas? Ignoreras viktiga 

parametrar? Vi kommer nedan att fördjupa oss i dessa frågeställningar, eftersom 

vi för fortsatt forskning behöver identifiera parametrar för exponering 

och påverkan. 

Exponering 

Tidigare fokuserade arbetsmiljöforskare mest på synliga faror: tunga lyft, 

fall, skador från knivar eller maskiner. Kvinnor har av tradition uteslutits 

från yrken med sådana risker, med undantag för de yrken där de tunga lyften 

gällt sjuka människor eller barn (Ljungberg m. fl. 1 ), och därför är 

olycksfallsfrekvensen bland kvinnor mycket låg i de flesta länder (Wagener 

& Winn 1 1). År 1 6 råkade män i Sverige ut för ca två gånger fler olycksfall 

i arbetet än kvinnor (Arbetarskyddsstyrelsen & SCB 1 ). Den lägre 

olycksfallsfrekvensen för kvinnor, samt det faktum att kvinnor vanligtvis inte 

utför tunga lyft, betyder emellertid inte att det finns få fysiska riskfaktorer i 

arbete som utförs av kvinnor. Exempelvis utvecklar vårdbiträden endast ca 

30 procent av den kraft som manliga lagerarbetare utvecklar per timme vid 

lyft och bärande (av patienter respektive lådor). Å andra sidan varar varje lyft 

som ett vårdbiträde på en normalavdelning utför i genomsnitt tio sekunder, 

medan lagerarbetarens lyft inte varar längre än två till tre sekunder (Ljungberg 

m. fl. 1 ). Långvariga lyft exponerar arbetaren för statiska ansträngningar, 

vilket medför muskuloskeletala besvär. 

Besvär som hänför sig till mycket repetitiva arbetsuppgifter samt statiska/ 

bundna ställningar för armarna har under de senaste tio åren uppmärksammats, 

och sambandet med muskuloskeletala besvär har påvisats i ett stort antal 

epidemiologiska studier (Bernard 1 7; Kilbom 1 4). I viss omfattning 

har även statiska ansträngningar som är förknippade med långvarigt stående 

(Stvrtinova m. fl. 1 1) och sittande (Winkel & Oxenburgh 1 0) studerats. 

Sålunda kan även skenbart ”lätta” yrken – t. ex. sekreterare, butiksbiträde 

eller bankkassörska – medföra betydande fysisk belastning. 

Liknande omvärderingar krävs när det gäller arbetsschemats roll. Forskare 

som har reflekterat över arbetsscheman har, förståeligt nog, fokuserat 

14


på mer dramatiska risker förknippade med mycket långa arbetspass och 

nattarbete. De har funnit att nattarbete är förenat med både kortare livslängd 

och ökad sjukdom (Kwachi m. fl. 1 5). Kvinnor (med undantag av 

vårdpersonal) har vanligtvis varit utestängda från sådana yrken. Ända fram till 

helt nyligen var kvinnor i vissa länder enligt lag förbjudna att ta nattarbete. 

Detta förbud gällde dock endast betalt arbete – det fanns ingen lag som 

hindrade mödrar från att vara uppe hela natten med ett sjukt barn. 

Först nu börjar den kombinerade effekten av betalt och obetalt arbete att 

undersökas (Lundberg m. fl. 1 4, Walters m. fl. 1 5). Åtskilliga metoder 

har använts för att undersöka kvinnors hushållsarbete, allt från frågeformulär 

till tidsbudgetar, med det är bara i den pågående ”MOA-studien” i Sverige 

(Härenstam, personlig kommunikation 1 7) som man försöker utvärdera 

arbetsbördan i hemmet i relation till betalt arbete. Bör exempelvis diskning 

betraktas på ett annat sätt för en kvinna som arbetar med händerna i vatten 

i sitt betalda arbete, eftersom det kan bidra till en ackumulerad risk för 

hudproblem? Hur ska vi värdera det arbete som utförs av en kvinna som 

arbetar på daghem, som dessutom är mor till tre småbarn? Vad gäller för en 

städerska eller en kock med en stor familj hemma? 

Frågan om antal arbetstimmar kan ses på ett nytt och annorlunda sätt. Vi 

kan exempelvis fråga oss hur man utvärderar och tar hänsyn till situationer 

i verkliga livet – t. ex. när en arbetare med ett litet barn ”väljer” att arbeta 

nattskift så att hennes make kan vara barnvakt, och därför måste sköta barnet 

själv under den tid hon borde sova. Denna fråga har ett naturligt samband 

med hur man definierar räckvidden av och innehållet i begreppet arbetshälsa. 

En integrering av könsperspektivet med hänsyn tagen till könens olika sociala 

roller borde ge säkrare och hälsosammare arbetsförhållanden för både kvinnor 

och män. Om vi inkluderar kvinnors familjeroll kan vi tvingas omdefiniera 

kriterierna för riskfyllda arbetsscheman när det gäller betalt arbete, så att 

de även tar hänsyn till förhållanden som gör det särskilt svårt att kombinera 

arbete med familjeliv – exempelvis roterande arbetsscheman, som gör det 

näst intill omöjligt att lösa barnomsorgsfrågan (Prévost & Messing 1 7). 

Könsperspektivet kan även integreras i frågor som rör kemisk exponering, 

om man tar hänsyn till de exponeringstyper som vanligtvis återfinns i 

yrken utförda av kvinnor. Kvinnor arbetar i yrken där de utsätts för giftiga 

kemikalier i höga doser – exempelvis hårfrisör, jordbruksarbetare, labora- 

15


torietekniker och städerska (Nielsen 1 6). Den vanligaste exponeringen 

är emellertid mer subtil och sammansatt. Sömmerskor klagar t. ex. på vissa 

tygsändningars färgmedel vilka leder till hudirritationer. Personal inom hälsovården 

kan utsättas för många olika giftiga ämnen på subpatologisk nivå. 

Kontorsanställda kan utsättas för avgaser från dåligt ventilerade garage och 

för svampbakterier från smutsiga luftfilter. Denna typ av exponering visar 

på behovet av hänsyn till flera samtidiga exponeringar på låg nivå, vilka kan 

ha en ackumulerande verkan. 

Det är inte så enkelt att utvärdera exponeringar i vanliga, inte särskilt dramatiska 

situationer i traditionella kvinnoyrken. Repetition och varaktighet är 

svårt att mäta, medan det är lätt att väga tunga laster som ska lyftas. Hur ska 

längden på en arbetsdag utvärderas när en arbetare gör en uppgift åt gången, 

medan en annan gör flera uppgifter samtidigt? Hur beslutar man om vilka 

kemiska eller biologiska ämnen som ska ingå i en test av inomhusluften, och 

hur ska man uttrycka det sammantagna resultatet? 

Det är särskilt svårt att definiera negativa faktorer vid exponering av 

psykosocial karaktär. Om kvinnor ombeds ange den främsta orsaken till 

arbetsrelaterad ohälsa svarar de ofta ”stress”. Men att definiera ”stress” i 

verksamheten och karaktärisera de arbetsfaktorer som bidrar till stress är 

problematiskt för forskarna. Dessutom har kvinnor ofta utestängts från arbeten 

med dramatiska stressfaktorer, t. ex. exponering för våld. Detta gör att deras 

arbeten (liksom många mäns) innebär exponering för ett antal stressfaktorer 

på låg nivå, vilket sannolikt har en ackumulerande verkan. Arbetsuppgifterna 

för en lärare kan exempelvis innebära att de under svåra fysiska förhållanden 

– t. ex. hög ljudnivå och obehaglig rumstemperatur – måste fånga och behålla 

uppmärksamheten från en hel skolklass som kanske talar dålig svenska och 

har många sociala problem. 

Mätinstrument har utvecklats för att utvärdera psykosociala stressfaktorer, 

men dessa har ofta varit anpassade till manliga befolkningsgrupper och 

arbetsförhållanden som rådde för omkring 20 år sedan; först därefter har 

de tillämpats på kvinnor (Karasek & Theorell 1 1). Dessutom har frågan 

om huruvida identiskt lika stress och stödfaktorer har samma påverkan på 

kvinnor som på män diskuterats (Johnson & Hall 1 6). 

16


Hälsoeffekter 

Sjukdom är den hälsoeffekt som vanligtvis studerats inom det arbetsmedicinska 

området. Dock tycks kvinnors sjukdomar orsaka problem för de forskare 

som verkar inom detta område. Kvinnliga patienter har varit i överväldigande 

majoritet i intensiva offentliga debatter om vilken ”verklighetsanknytning” 

hälsoproblemen har. Kvinnor lider en och en halv till två gånger mer av smärta 

och besvär i händer och handleder, är två till fyra gånger mer benägna att få 

”sjuka hus”-syndrom (Stenberg & Wall 1 5), är tre gånger mer benägna att 

påverkas av en kombination av flera kemikalier och är två till nio gånger mer 

benägna att få fibromyalgi. Verklighetsanknytningen hos samtliga dessa besvär 

har högljutt ifrågasatts i press och vetenskaplig litteratur. Mer än 5 procent 

av de som haft hälsoproblem av detta slag har fått diagnosen ”masshysteri” 

eller ”kollektiv stressreaktion” (Brabant m. fl. 1 0). 

Kvinnor har oftare än män vaga symptom som exempelvis trötthet, huvudvärk, 

olika typer av fysiska obehagskänslor, ospecificerad kronisk smärta och 

lättare depressioner; sådana symptom låter sig inte hänföras till väldefinierade, 

diagnostiska syndrom (Oakley 1 4). En del har försökt hänföra denna typ 

av symptom till problem av existentiell karaktär. Andra hänvisar till olika 

intressekonflikter i kvinnors liv – exempelvis konflikten mellan omsorg om 

barn, hem och make kontra ambitioner i arbetet. Den ”vårdande” aspekten 

i många kvinnojobb (t. ex. inom hälsovården, där risken är stor att aldrig 

riktigt kunna tillgodose patienternas behov) verkar kunna innehålla risker 

för denna typ av ospecifika symptom. 

Det är svårt för kvinnor att få sina sjukdomar erkända (Reid m. fl. 1 1). 

Detta är ingen ny företeelse. Samma svårighet upplevde exempelvis ”match 

girls”, dvs. kvinnliga tändsticksarbetare i England, redan i slutet av 1 00-talet: 

De led av fosforförgiftning som förstörde deras käkar. 

Ett annat problem med dessa sjukdomar är att många är nya eller nyligen 

identifierade, och att det tar tid att definiera dem. Som nämnts är många av 

dessa sjukdomar inte otvetydigt förknippade med kända giftiga substanser. 

Andra nya sjukdomar kommer förmodligen att identifieras i framtiden, under 

förutsättning att vi är öppna för de problem som kvinnor upplever i arbetet. 

Det behövs också fler metoder och indikatorer att spåra problemsituationer 

för att komplettera dagens olycksfalls-, sjukdoms- och sjukskrivningsstatistik. 

17


I Kanada har man närmat sig problemet genom att be grupper av kvinnor 

att identifiera problematiska arbetssituationer. En annan metod har använts 

av Ekberg, som involverade patienter i den aktiva planeringen av deras egen 

arbetsrehabilitering (Ekberg 1 4). Denna metod – att lita till uppgifter från 

arbetstagarna själva – väcker frågan om hur man kan få hjälp av kvinnliga 

arbetstagare i den arbetsmedicinska forskningen. 

Det har föreslagits att patienterna bör ha en större vägledande roll vid 

arbetsmedicinsk forskning (Cornwall & Jewkes 1 5). En sådan roll kan 

vara särskilt relevant vid en ny inriktning på forskningen, eller i situationer 

där patienterna tidigare inte ansetts trovärdiga. Kvinnliga arbetstagare kan 

involveras i forskningen antingen som individer eller genom organisationer 

som visat sig ha förståelse för deras problem (Seifert m. fl. 1 7). 

Hänsyn till kvinnors problem gynnar även män 

Fler kvinnor än män kämpar för att kombinera arbete och familjeliv, men 

män spelar en allt större roll i familjelivet – särskilt på barnomsorgssidan. 

Arbetstiden inkräktar genom sin längd och fördelning allt mer på familjelivet 

för båda könen (Schor 1 1). Varken manliga eller kvinnliga arbetstagare 

kan numera anses arbeta i åtta timmar mellan .00 och 17.00, fem dagar i 

veckan, och sedan använda resten av tiden som fritid. 

Även om kvinnliga arbetstagare är i majoritet inom servicesektorn kommer 

denna sektor att hysa ett allt större antal män i framtiden, främst på 

grund av färre jobb i tillverkningsindustrin. Männen kommer att arbeta 

med samma arbeten som kvinnorna och bli exponerade för samma risker. 

Bättre kunskaper om kvinnors arbets- och familjeliv gagnar därför även 

män som har, eller som kommer att få, liknande förhållanden. Detta gäller 

även för kroppsligt ansträngande arbete, vilket kan belysas med följande 

exempel: 

När kvinnor började anställas som brevbärare i England var postsäckarna 

för tunga för vissa av dem. Kvinnorna protesterade och mindre postsäckar 

började användas, vilket ledde till att den muskuloskeletala skadefrekvensen 

sjönk för båda könen. En liknande händelse i Quebec gäller en kvinna som 

reparerade gasledningar. När hon stämde sin arbetsgivare för att verktygen 

var för tunga vittnade småvuxna manliga kolleger om att de också ansåg att 

verktygen var tunga. 

1


Skillnader i storlek och vikt mellan individer av samma kön är större än de 

genomsnittliga skillnaderna mellan könen, vilket medför att en ökad anpassning 

av jobben till kvinnor gör dessa jobb mer tillgängliga för alla. Detta argument 

är även tillämpligt för skillnader mellan yngre och äldre arbetstagare, eftersom 

brist på fysisk styrka ofta anges öppet som en orsak till diskriminering av äldre. 

Det är även tillämpligt mot vissa anställningstester i fysisk styrka som har 

visat sig vara orättvisa för kvinnor, eftersom dessa tester kräver större fysisk 

ansträngning av kortare personer. Dessa tester blir orättvisa även för korta 

män (Messing & Stevenson 1 6; Stevenson m.fl 1 6). 

Könsspecifika data ger en bättre helhetsbild 

När en enkät innehåller frågor om aktuella smärtor i ländryggen, men inte 

frågar om kvinnan menstruerar vid frågetillfället, så begränsas våra kunskaper 

om orsaker till ryggbesvär (Tissot & Messing 1 5). Att inte lyssna på 

kvinnliga butiksbiträdens klagomål om åderbråck begränsar kunskaperna 

om vad den statiska ansträngning som långvarigt stående utgör innebär för 

kroppen. 

Att korrigera statistiskt för kön i stället för att analysera data för kvinnor 

separat kan innebära att informationen om hela den undersökta gruppen 

begränsas. När forskare analyserade data separat för män och kvinnor från en 

fabrik för styckning och paketering av kyckling, fann de att muskuloskeletala 

besvär och besvär i andningsvägarna kunde relateras till arbetsplatsfaktorer 

som var olika för de båda könen. När dessa data i stället analyserades med 

en statistisk korrektion för kön försvann de flesta sambanden med arbetsplatsfaktorerna 

för båda könen, med åtföljande förlust av information (Messing 

m. fl. 1 ). Att behandla kön som en ”confounder”* när det egentligen 

rör sig om en specifik exponering kan alltså dölja betydelsefulla samband. 

Dessutom kan effekterna av andra ”confounders” och riskfaktorer också 

skilja sig åt mellan könen. 

* En ”confounder” är en faktor som påverkar risken att insjukna i den studerade 

sjukdomen och som också samverkar med den studerade exponeringen. En 

vanlig ”confounder” är t. ex. rökning, men även kön behandlas ofta statistiskt 

som en ”confounder”. 

1


Könsspecificering betyder också att man tar hänsyn till mäns behov. Men 

nästan uteslutande har beaktande av arbetsplatsrisker som har samband med 

människans reproduktion handlat om skaderisker för kvinnor, i synnerhet 

fosterskador. Det är endast på senare tid som forskare börjat undersöka skador 

på mannens sperma (Lindbohm m. fl. 1 1); andra aspekter av den manliga 

reproduktionen tas nästan aldrig i beaktande. 

Sammanfattningsvis: Vid forskning samt förebyggande och medicinsk 

handläggning av kvinnors arbetsrelaterade hälsoproblem behövs både känsligare 

och bättre metoder, och en större öppenhet för kvinnors arbets- och 

livssituation. 

Referenser 

Alexanderson K (1 5) Sickness absence in a Swedish county. Doktorsavhandling, Linköpings 

universitet 1 5. 

Andersson C & Lidwall U (1 7) Vilka får arbetslivsinriktad rehabilitering? Ur: 

Marklund S (red.) Risk-frisk-faktorer – sjukskrivning och rehabilitering i Sverige. 

Riksförsäkringsverket, Stockholm, –11 . 

Arbetarskyddsstyrelsen & Statistiska centralbyrån (1 ) Arbetssjukdomar och arbetsolyckor 

1996, Arbetarskyddsstyrelsen, Solna. 

Bernard B P (1 7) Musculoskeletal Disorders and Workplace Factors. Cincinnati: National 

Institute for Occupational Safety and Health. 

Brabant C, Mergler D & Messing K (1 0) Va te faire soigner, ton usine est malade: 

La place de l’hystérie de masse dans la problématique de la santé des travailleuses. 

Santé mentale au Québec. XV: 1 1–204. 

Brage S, Nygård J & Tellnes G (1 ) The gender gap in musculoskeletal-related 

long term sickness absence in Norway. Scand J Soc Med 26, 34–43. 

Cornwall A & Jewkes R (1 5) What is participatory research? Social Sci Med 41, 

1667–1676. 

Doyal L (1 5) What Makes Women Sick: Gender and the Political Economy of Health. 

London: MacMillan Press Ltd, sid 17. 

Ekberg K (1 4) An epidemiologic approach to disorders in the neck and shoulders. Doktorsavhandling, 

Linköpings universitet. 

Ekenvall L, Härenstam A, Karlqvist L, Nise G & Vingård E (1 3) Kvinnan i den 

vetenskapliga studien – finns hon? Läkartidningen 90, 3773–3776. 

Fine L J (1 6) Ledare: The psychosocial work environment and heart disease. 

American J Publ Health 86, 301–303. 

20


Frankenhauser M, Lundberg U & Chesney M (1 1) Women, work and health. New 

York: Plenum Press. 

Hall E M (1 0) Women’s work: An inquiry into the health effects of invisible and visible 

labor. Doktorsavhandling, The Johns Hopkins University. 

Hochschild A (1 3) The Managed Heart. Berkeley: University of California Press. 

Johnson J V & Hall E M (1 6) Dialectic between conceptual and causal inquiry in 

psychosocial work-environment research. J Occup Health Psychology 1, 362–374. 

Karasek R & Theorell T (1 1) Healthy Work. New York: Basic Books. 

Kilbom Å (1 4) Repetitive work of the upper extremity. Int J Ind Erg 14, 51– 6. 

Kwachi I, Colditz G A, Stampfer M J, Willett W C, Manson J E, Seizer F E & Hennekens 

C H (1 5) Prospective study of shift work and risk of coronary heart 

disease in women. Circulation 92, 317 –31 2. 

Lagerlöf E (1 3) Women work and health. National report Sweden, DS 1 3: , Stockholm: 

Socialdepartementet. 

Lindbohm M-L, Hemminki K, Bonhomme M G, Anttila A, Rantala K, Heikkila P & 

Rosenberg M J (1 1) Effects of paternal occupational exposure on spontaneous 

abortions. Am J Public Health 81, 102 –1033. 

Ljungberg A S, Kilbom Å & Hägg G (1 ) Occupational lifting by nursing aides 

and warehouse workers. Ergonomics 32, 5 –7 . 

Lundberg U, Mårdberg B & Frankenhauser M (1 4) The total workload of male 

and female white collar workers as related to age, occupational level, and number 

of children. Scand J Psych. 35, 315–327. 

Messing K (1 ) One-eyed Science: Occupational Health and Women Workers. Philadelphia: 

Temple University Press. 

Messing K & Boutin S (1 7) La reconnaissance des conditions difficiles dans les 

emplois des femmes et les instances gouvernementales en santé et en sécurité du 

travail. Relations industrielles/ Industrial Relations 52, 333–362. 

Messing K, Dumais L, Courville J, Seifert A M & Boucher M (1 4) Evaluation 

of exposure data from men and women with the same job title. J Occup Med 36, 

13– 17. 

Messing K, Tissot F, Saurel-Cubizolles M-J, Kaminski M & Bourgine M. (1 ) Sex 

as a variable can be a surrogate for some working conditions: Factors associated 

with sickness absence. J Occup and Environ Med 40, 250–260. 

Messing K & Stevenson J (1 6) A procrustean bed: Strength testing and the workplace. 

Gender, work and organization 3, 156–167. 

Nielsen J (1 6) The occurrence and course of skin symptoms on the hands among 

female cleaners. Contact Dermatitis 34, 2 4–2 1. 

Oakley A (1 4) Who cares for health? Social relations, gender, and the public health. 

J Epidem Comm Health 48, 427–434. 

Pickering T G, James G D, Schnall P L, Schlussel Y R, Pieper C F, Gerin W & Karasek 

R A (1 1) Occupational stress and blood pressure: Studies in working men and 

21


women. Ur: Frankenhauser M, Lundbergh U & Chesney M. Women, Work and 

Health: Stress and Opportunities. New York: Plenum Press, sid 171–1 6. 

Prévost J & Messing K (1 7) Quel horaire? L’horaire de travail irrégulier des téléphonistes. 

Dans Soares, Angelo (dir.). Stratégies et résistances des femmes. Harmattan. 

Reid J, Ewan C & Lowy E (1 1) Pilgrimage of pain: The illness experiences of 

women with repetition strain injury and the search for credibility. Soc Sci Med 

32 (5), 601–612. 

Schnall P L, Landsbergis P A & Baker D (1 4) Job strain and cardiovascular disease. 

Ann Rev Publ Health 15, 3 1–411. 

Schor J B (1 1) The Overworked American: The Unexpected Decline of Leisure. New 

York: Basic Books. 

Seifert A M, Messing K & Dumais L (1 7) Star wars and strategic defense initiatives: 

Work activity and health symptoms of unionized bank tellers during work 

reorganization. Int J Health Services 27, 455–477. 

Socialstyrelsen (1 4) Folkhälsorapport 1994. Socialstyrelsen, Stockholm. 

Steingart R M m. fl. (1 1) Sex differences in the management of coronary artery 

disease. New England J Med 325, 226–230. 

Stenberg B & Wall S (1 5) Why do women report ”sick building symptoms” more 

often than men? Soc Sci and Med 40, 4 1–502. 

Stevenson J, Greenhorn D R, Bryant J T, Deakin J M & Smith J T (1 6) Selection 

test fairness and the incremental lifting machine. Applied Ergonomics 27, 45–52. 

Stvrtinov V, Koles R J & Wimmer, G (1 1) Prevalence of varicose veins of the lower 

limbs in the women working at a department store. Int Angiology 10, 2–5. 

Tissot F & Messing K (1 5) Perimenstrual symptoms and working conditions among 

hospital workers in Québec. Am J Ind Med 27, 511–522. 

Wagener D K & Winn D W (1 1) Injuries in working populations: black-white 

differences. Am J Publ Health 81, 140 –1414. 

Walters V, Beardwood B, Eyles J & French S (1 5) Paid and unpaid work roles of 

male and female nurses. Ur: Messing K, Neis B & Dumais L (red.), Invisible: 

Issues in Women’s Occupational Health and Safety/Invisible: La santé des travailleuses. 

Charlottetown, PEI: Gynergy Books, sid. 125–14 . 

Verbrugge L (1 5) Gender and Health: An update on hypotheses and evidence. J 

Health Soc Behav 26, 156–1 2. 

Verbrugge L (1 ) The Twain meet: Empirical explanations of sex differences in 

health and mortality. J Health Soc Behav 30, 2 2–304. 

Winkel J & Oxenburgh M. (1 0) Towards optimizing physical activity in VDT/office 

work. Kapitel 6 ur: Sauter, S L, Dainoff, M J & Smith M J Promoting health 

and productivity in the modernized office. London: Taylor and Francis. 

Zahm S H, Pottern L M, Riedel Lewis D, Ward M H & White D W (1 4) Inclusion 

of women and minorities in occupational cancer epidemiological research, 

J Occup Med 36, 42– 47. 

22


Östlin P, Danielsson M, Diderichsen F, Härenstam A & Lindberg G (1 6) Kön och 

Ohälsa. Studentlitteratur, Lund. 

23

Kapitel 2 

SKILDA VÄRLDAR 

25

Var finns kvinnorna 

på dagens arbetsplats? 

av Hanna Westberg 

För att kunna eliminera hälsoriskerna i kvinnors arbetsliv är det viktigt att 

synliggöra och uppvärdera kvinnors arbetsförhållanden. Forskning ur ett 

könsperspektiv har tillfört arbetslivsforskningen många och viktiga bidrag 

under de senaste decennierna. Ändå bedrivs den största delen av forskningen 

inom arbetslivsområdet med ett könsneutralt perspektiv, där kön som social 

kategori saknar betydelse. På så vis fortsätter man att skapa otillräckliga 

förklaringsmodeller. 

Det finns många orsaker till varför det är viktigt att anlägga ett könsperspektiv 

på kvinnors och mäns arbetsliv. En grundläggande orsak är att man 

i dag utgår från att förhållandena för kvinnor och män är desamma inom 

arbetslivet. Nedan kommer jag att diskutera bristerna i det könsneutrala 

perspektivet på arbetslivet i relation till olikheterna i kvinnors och mäns 

arbetsförhållanden och till utvecklingslinjer och framtidsutsikter hos arbetsmarknaden 

och arbetsorganisationen. 

Grunden till det svenska välfärdssamhället lades medan enförsörjarfamiljen 

ännu var norm. Männen var alltså primärt ansvariga för att försörja familjen 

genom sitt förvärvsarbete, medan kvinnorna ansvarade för arbete inriktat på 

familjens reproduktion. Mannens inkomst skulle försörja familjen och tilllåta 

kvinnan att stanna hemma för att utföra det hushållsarbete och ge den 

omsorg som krävdes för att hålla ihop familjen. Hushållet och familjen med 

en hemmavarande kvinna var grundvalen för den första välfärdspolitiken. 

Produktionen organiserades utifrån antagandet att arbetaren hade en kvinna 

som stöd i hemmet (Baude & Gonäs 1989). För att försäkra sig om sin egen 

och familjens överlevnad var det viktigt för mannen att få ekonomisk kom- 

27


pensation för förlorad inkomst på grund av skada, arbetslöshet eller dödsfall. 

Det industriella samhället växte, produktionen ökade och förändrades. 

Dessa förändringar förde fler kvinnor ut i arbetslivet vilket, särskilt efter 

andra världskriget, skapade nödvändiga förutsättningar för att öka antalet 

tjänster som samhället erbjöd. Detta uppmuntrade fler kvinnor att söka 

förvärvsarbete. Nya arbeten skapades som antingen var könsspecifika redan 

från början eller som snart sågs som antingen kvinnliga eller manliga arbeten 

(Acker 1989). 

Begreppet ”anställd” 

En svensk förvärvsarbetande är antingen egen företagare eller anställd, och 

det är viktigt att skilja mellan dessa båda kategorier eftersom de omfattas av 

olika lagar. Anställda omfattas av arbetsrättslagar och kollektivavtal, medan 

egna företagare omfattas av allmänna lagar och avtalsrätt. 

Svenska arbetsrättslagar grundar sig i princip på en enhetlig och vid mening 

av begreppet anställd. Men på grund av att olika domstolar har olika 

syften när de tolkar lagarna är tillämpningen av lagarna inte avgränsad på 

ett enhetligt sätt. I Lagen om anställningsskydd (1982:80) står det också 

uttryckligen att vissa kategorier av arbetstagare, som till exempel arbetsgivarens 

familjemedlemmar och arbetstagare som är anställda för att arbeta i 

hennes/hans hushåll, undantas från lagen (Bruun & Johnson 1995). 

Vissa grundläggande kriterier måste alltid vara uppfyllda innan någon 

enligt lagens mening kan anses vara anställd. Det måste bl.a. finnas ett avtal 

som rör arbete, och om arbetstagaren inte har ansökt hos Skattemyndigheten 

om att bli egen företagare förutsätts att hon eller han är anställd av den 

person som ber om hennes eller hans tjänster. 

Enligt förarbetena till Medbestämmandelagen är en arbetstagare anställd 

om flertalet av följande tio villkor är uppfyllda (Bylund m. fl. 1988): 

• arbetet ska utföras av arbetstagaren personligen, 

• arbetstagaren personligen, eller nästan helt personligen, har verkligen 

utfört arbetet, 

• arbetstagaren står fortlöpande till förfogande för kommande arbetsuppgifter, 

• förhållandet mellan avtalsparterna är av mer varaktig karaktär, 

28

skilda världar 

• arbetstagaren är förhindrad att utföra liknande arbete av någon betydelse 

för någon annan än motparten, 

• arbetstagaren är underkastad vissa direktiv eller viss kontroll, vare sig det 

gäller hur, var eller när arbetsuppgiften utförs, 

• utrustning tillhandahålls av motparten, 

• arbetstagarens utgifter bekostas av motparten, 

• arbetstagaren arbetar mot ersättning, 

• arbetstagaren är jämställd med en anställd i ekonomiskt och socialt hänseende. 

Arbetsplatsen nämns inte i denna lista. Var arbetet utförs tycks alltså inte 

ha någon betydelse. 

Sverige – en strängt könssegregerad arbetsmarknad 

Könssegregeringen, och den struktur på vilken kvinnors relativt underordnade 

roll i det avlönade arbetet grundas, gör att kvinnor arbetar inom 

lågstatusyrken och att makten koncentreras till männen (Statistiska centralbyrån 

1990; Westberg-Wohlgemuth 1996). På ett övergripande plan märks 

främst två aspekter av denna underordning: horisontell underordning, dvs. 

att kvinnodominerade sektorer och yrken har lägre status och värderas sämre 

än mansdominerade sektorer och yrken, och vertikal underordning, dvs. att 

kvinnor som grupp befinner sig längre ned i hierarkin än män. Kvinnors 

yrken skiljer sig alltså ofta från mäns. Exempel på de mest typiska kvinnliga 

yrkena är (i procent): 1 

• sekreterare 99 

• barnskötare 97 

• vårdbiträde, hemvårdare 96 

• sjuksköterska 94 

• sjukvårdsbiträde/undersköterska 94 

• förskollärare/fritidspedagog 93 

• maskinskrivare 90 

• köksbiträde 89 

• städare 87 

• bokförare/kontorskassör 85 

29


Exempel på de mest typiska manliga yrkena är (i procent): 

• byggnadsarbetare 100 

• lastbilsförare (när-/fjärrtransport) 97 

• teknisk/mekanisk ingenjör 95 

• el/teleingenjör 93 

• bussförare/taxichaufför 92 

• byggnadsingenjör eller 

installationsingenjör/arkitekt 91 

• motor- och maskinreparatör 89 

• verkstadsmekaniker 84 

• försäljare (grossister) 81 

• systemerare/programmerare 77 

Endast tio procent av den totala arbetsstyrkan arbetar inom icke-segregerade 

yrken (med intervallet 40 till 60 procent av båda könen). 

Inom många yrken finns det också avsevärda skillnader mellan de arbetsuppgifter 

som kvinnor och män utför. Inom verkstadsindustrin ökade t. ex. 

andelen anställda kvinnor från 3 procent 1960 till 16 procent 1990. De flesta 

av kvinnorna utför emellertid fortfarande andra arbetsuppgifter än män, trots 

likartad utbildning. Kvinnor tenderar att ha arbetsuppgifter som innebär 

mer stillasittande, med korta moment och repetitiva rörelser. De arbetar 

med mindre kvalificerade arbetsuppgifter, som kräver kortare utbildning 

och också betalas sämre. Som exempel kan nämnas arbete vid löpande band 

(rutin), paketering, avsyning och elektronik/telekommunikation (Westberg- 

Wohlgemuth 1996). 

Ett annat exempel kommer från det medicinska området, där mönstret är 

likartat. Andelen kvinnliga läkare ökade från 13 procent 1960 till 34 procent 

1990 och 37 procent 1997. Men till och med här utför kvinnor ofta andra 

arbetsuppgifter eller har andra specialiteter än män. Könen specialiserar 

sig i allmänhet inom olika områden; fler kvinnor inriktar sig till exempel på 

hud- och könssjukdomar (59 procent), åldringsvård (58 procent), rehabilitering 

(58 procent) och barnsjukvård (57 procent). Män specialiserar sig på 

thoraxkirurgi (96 procent), ortopedi (92 procent), urologi (90 procent) och 

kardiologi (86 procent) (Sveriges Läkarförbund 1997). 

30


Könssegregering på arbetsplatsen bidrar till att rörligheten på arbetsmarknaden 

minskar. Arbeten blir könsmärkta. Det betyder att kvinnor erbjuds 

kvinnliga arbeten och att män erbjuds manliga arbeten. Det finns rörlighet 

inom varje könsspecifikt område, men sällan mellan dem (Westberg-Wohlgemuth 

1996). 

Det faktum att man ofta kan hitta kvinnor inom andra yrken än män, och 

att det i många yrken finns avsevärda skillnader mellan de arbetsuppgifter som 

kvinnor och män utför, leder på ett naturligt sätt till att arbetsmiljörelaterade 

problem upplevs olika. Som en följd av detta ådrar sig till exempel kvinnor oftare 

och tidigare förslitningsskador än män (Arbetsmiljökommissionen 1990). 

På många arbetsområden där kvinnor dominerar är andelen repetitiva, 

monotona arbetsuppgifter stor. Detta gör att kvinnor löper stor risk att få 

förslitningsskador. Eftersom kvinnornas arbetsmarknad i viss mån begränsas 

till denna typ av arbetsuppgifter fortsätter många kvinnor med monotona 

och fysiskt tunga arbeten, trots risken att förr eller senare drabbas av en 

arbetsrelaterad skada (Baude 1989, 1992; Westberg 1994b, 1996). 

Förändringar på arbetsmarknaden 

Den svenska arbetsmarknaden är på många sätt stadd i förändring. Många 

fabriker lägger till exempel ned och flyttar i stället produktionen till låglöneländer. 

Detta resulterar i att arbetslösheten i vissa delar av Sverige blir 

hög. Ny teknik utvecklas och används inom både gammal och ny industri. 

Efterfrågan på föråldrade kunskaper sjunker därför, medan arbetstagare med 

utbildning inom ny teknik är mycket eftersökta. En tillverkning med ”flexibel 

specialisering” har utvecklats, vilket resulterar i snabba förändringar av de 

produkter som framställs. Nya utbildningsformer utvecklas inom företagen 

i stället för vid högskolor och universitet. 

Andra arbeten omstruktureras till vad som förmodas vara en mer demokratisk 

form. I stället för att de anställda arbetar vid löpande band skapas 

arbetsgrupper som monterar hela produkten. Detta mönster tenderar att 

vara vanligare i Sverige än i andra länder. 

Samtidigt används nya produktions- och arbetsformer. Dessa omfattar 

system som till exempel flexibla arbetsuppgifter, distansarbete, s.k. just-intime-anställningar, 

korttidsanställningar och inhyrning av ”konsulter”. Den 

31


allmänna debatten inriktar sig i stort sett på konflikten mellan målen för en 

vinstorienterad ekonomi och målen för den allmänna välfärden, vilken är 

inriktad på att tillfredsställa vissa sociala behov. 

En stor andel av alla kvinnliga arbetstagare inom både den offentliga 

och privata sektorn är anställd på deltid. Antalet tillfälliga arbeten och korttidsanställningar 

på kontrakt ökar stadigt. Detta försvagar den solidariska 

lönepolitiken och tenderar att ge fler lokala och individuella löneavtal. 

Nedskärningar inom den offentliga sektorn förvärrar situationen för en 

majoritet av de arbetande kvinnorna, som redan (jämfört med den privata 

sektorn) har undervärderade arbeten inom vårdyrkena. Den nuvarande tonvikten 

på marknadslösningar har också förvärrat nedskärningarna. 

Under den period i livet när kvinnor och män skaffar sig barn gör de flesta 

männen karriär, utbildar sig i sina arbeten och befäster sina positioner på 

arbetsmarknaden. Kvinnorna har fortfarande ansvar för omsorgen, både om 

hemmet och inom den offentliga sektorn. Hon planerar därför större delen 

av sitt liv så att hon kan kombinera förvärvsarbete med ansvaret för hem och 

familj. Detta gör hon genom att använda olika strategier så att hon både kan 

ta hand om hemmet och behålla sin anställning. Det är bara genom att jämka 

samman olika arbetstider, deltidsarbeten och tillfälliga arbeten, samt genom 

att i hög grad förlita sig på offentliga tjänster, som hon kan tillfredsställa alla 

dessa olika krav. 

Sysselsättning 

Andelen förvärvsarbetande 2 (andelen sysselsatta – egna företagare och anställda 

– av befolkningen i åldrarna 16–64 år) i hela landet var 1997 för kvinnorna 

68,9 procent och för männen 72,4 procent. Det relativa arbetskraftstalet 

(sysselsatta eller arbetslösa) av befolkningen i åldrarna 16–64 år uppgick 

1997 till cirka 77 procent – nästan 75 procent av kvinnorna och 79 procent 

av männen (Statistiska centralbyrån, AKU 1998a).Det är intressant att notera 

att det relativa arbetskraftstalet (för landet i sin helhet) för män som har barn 

yngre än sju år var så hög som 92 procent, medan siffran för kvinnor i samma 

kategori var 78 procent (Statistiska centralbyrån, AKU 1998a). Siffrorna för 

föräldrar med små barn var därför högre än för den totala arbetsstyrkan. 

Medan skillnaden för kvinnor inte är särskilt anmärkningsvärd, är skillnaden 

för män värd att notera. Det relativa arbetskraftstalet för både kvinnor och 

32


Tabell 1. Sysselsatta efter ålder i relation till åldersgruppens totala antal, inom åldersgruppen och 

den relativa arbetskraften efter ålder totala antalet i arbetskraften/totala antalet i åldersgruppen. 

Totalt, kvinnor med barn under 7 år, män och män med barn under 7 år. Tusental och procent. 

Källa: Statistiska Centralbyrån 1998. 

Ålder Totalt i Totalt av Antal Relativ Anställda i % 

åldersgruppen arbetskraften anställda arbetskraft i % 

Totalt 

16–24 962 450 380 46.9 39.5 

25–54 3 699 3 212 2 984 86.8 80.7 

55–64 888 601 557 67.6 62.7 

16–64 5 550 4 263 3 922 76.8 70.7 

Kvinnor 

16–24 469 213 183 45.4 39 

25–54 1 814 1 532 1 426 84.4 78.6 

55–64 447 289 271 64.7 60.6 

16–64 2 730 2 034 1 880 74.5 68.9 

Kvinnor med 

barn yngre 

än 7 år 574 450 408 78.4 71.0 

Män 

16–24 490 236 197 48.2 40.2 

25–54 1 886 1 681 1 558 89.1 82.6 

55–64 441 312 286 70.1 64.9 

16–64 2 817 2 229 2 041 79.1 72.4 

Män med 

barn yngre 

än 7 år 512 473 440 92,4 86.0 

män vars yngsta barn är mellan 11 och 16 år gamla (84 respektive 93 procent) 

är också högre än totalt (se tabell 1). Det finns ingen slutgiltig förklaring till 

detta, men man kan anta att både ålder och kön spelar roll. 

Arbetslöshet 

År 1997 var den relativa arbetslösheten 7,5 procent för kvinnor och 8,5 procent 

för män. Jämfört med 1995 speglar dessa siffror en ökad arbetslöshet för 

kvinnor, medan männens arbetslöshet har förblivit ganska konstant. Trenden 

33


Tabell 2. Arbetskraften efter ålder och arbetslöshet i tusental och arbetslöshet i relation till 

arbetskraften inom åldersgruppen i procent. Källa: Statistiska Centralbyrån, 1998. 

Ålder Arbetskraften Arbetslösa Arbetslösa i % 

Totalt 

16–24 450 69 15.3 

25–54 3 212 228 7.1 

55–64 601 44 7.3 

16–64 4 263 341 8.0 

Kvinnor 

16–24 213 31 14.6 

25–54 1 532 105 6.9 

55–64 289 17 5.9 

16–64 2 034 341 7.5 

Kvinnor med barn 

yngre än 7 år 450 42 9.3 

Män 

16–24 236 38 16.1 

25–54 1 681 123 7.3 

55–64 312 27 8.7 

16–64 2 229 188 8.5 

Män med barn 

yngre än 7 år 473 32 6.8 

har vänt för både kvinnor och män under första kvartalet 1998. Minskningen 

av andelen arbetslösa var lika stor bland kvinnor som bland män (Statistiska 

Centralbyrån, AKU – första kvartalet 1998b). 

Den relativa arbetslösheten är störst i de yngsta åldersgrupperna och 

minskar progressivt i de högre åldersgrupperna, för att återigen öka för 

åldersgruppen 60 år och äldre (tabell 2). 

En större andel män är arbetslösa i alla åldersgrupper. En större andel 

män är också latent arbetslösa, dvs. de skulle kunnat arbeta men anmälde sig 

inte till arbetsförmedlingen under den vecka mätningarna utfördes. 

Den som en gång varit arbetslös tenderar senare att bli arbetslös igen, 

även om det ibland går längre tid mellan arbetslöshetsperioderna. Arbetslösa 

arbetstagare under lågkonjunkturen i början av 1980-talet var till stor del 

arbetslösa under konjunkturuppgången i början av 1990-talet, och förblev 

arbetslösa under den nyligen inträffade konjunkturnedgången och dess 

34


efterdyningar. Var tredje man som var arbetslös 1985 var arbetslös 1993, 

medan endast en av tio av de som förvärvsarbetade 1985 var arbetslös 1993 

(Statistiska centralbyrån 1996b). Av de kvinnor och män som var arbetslösa 

någon gång under 1990 var 55 procent av kvinnorna respektive 60 procent 

av männen arbetslösa även under 1993. Motsvarande siffror för kvinnor och 

män som hade arbete 1990 men var arbetslösa 1993 var 14 respektive 15 

procent (Statistiska centralbyrån 1996b). Slutsatsen är att långtidsarbetslösa 

oftare blir arbetslösa på nytt. 

I dag ökar antalet unga människor som tillbringar en längre tid i skolan. 

Uppskattningsvis 80–90 procent av alla unga avslutar sin gymnasieutbildning. 

När man tittar på vilka linjer som väljs i gymnasiet blir könsskillnaderna 

påtagliga. Enligt lag studerar båda könen tillsammans i alla skolor, men gymnasiet 

kan ändå sägas vara uppdelat i en stor ”pojkskola”, en stor ”flickskola” 

och en liten ”samskola” där båda könen studerar tillsammans. Denna klara 

åtskillnad mellan könen när det gäller linjeval finns även inom den högre 

utbildningen. Män överväger på det tekniska området medan kvinnor går 

kurser inom vård, undervisning och kultur/information. Män dominerar på 

s.k. statusfyllda kurser och kvinnor på kortare kurser. Mönstret för segregering 

är detsamma som i arbetslivet. 

Endast 34 procent av alla elever med gymnasieexamen hade förvärvsarbete 

ett år efter att de slutat skolan, jämfört med 73 procent av dem med 

universitetsexamen. 

I en undersökning av arbetsgivares attityder svarade cirka 40 procent att 

man uppfattar det som negativt att någon varit arbetslös när man väljer mellan 

arbetssökande med samma kvalifikationer (Statistiska centralbyrån 1997a). 

Arbetslösa har sämre hälsa än de som är sysselsatta. Det exakta sambandet 

är dock oklart, dvs. huruvida det är arbetslöshet som leder till sämre hälsa, 

eller sämre hälsa som oftare leder till arbetslöshet (Järvholm 1996). Det 

finns vissa resultat från nyare forskning som visar att sambandet fungerar i 

båda riktningarna (Hallsten 1998), och vi vet att arbetslösheten är avsevärt 

högre för lågutbildade. 

Den ökade arbetslösheten under 1996 drabbade fler kvinnor på grund 

av nedskärningarna inom hälso- och sjukvården. Andelen sysselsatta inom 

industrin förblev i allmänhet oförändrad jämfört med 1995. Andelen arbetslösa 

under 1997 förblev oförändrad jämfört med 1996. 

35


Arbetslösheten i gruppen kvinnor med barn under sju år var 9,3 procent 

1997. För män var siffran 6,8 procent. Om man tittar på totalsiffran 

för arbetslösa kvinnor och män är andelen småbarnsföräldrar något högre 

bland kvinnorna än bland männen (tabell 2) (Statistiska centralbyrån, AKU 

1998a). 

Siffrorna nedan gäller föräldrar med småbarn och kommer från en undersökning 

av barnomsorg utförd våren 1996 (tabell 3). 

Ensamstående mödrar med små barn arbetar heltid i större utsträckning 

än mödrar som bor tillsammans med en partner. Och avsevärt många fler 

ensamstående mödrar med små barn studerar eller är arbetslösa, jämfört 

med dem som bor tillsammans med en partner. Jämfört med kvinnorna i 

undersökningen hade männen det bättre förspänt. Varken ensamstående 

fäder eller män som bodde tillsammans med en partner använde sig heller 

av föräldraledigheten – endast två respektive en procent. 

Tabell 3. Antal småbarnsföräldrar (6 år eller yngre) efter äktenskaplig status och kön, fördelade 

efter sysselsättning. Källa: Arbetsmarknadsdepartementet 1997a, b (SAK-projektet). 

36 

Totalt Heltid Deltid Föräldra- Arbets- Studier Ej i 

tusental % % ledig % lösa arbete 

Kvinnor med partner 706.2 26 31 23 8 7 5 

Män med partner 706.2 83 3 2 7 4 1 

Ensamst. mödrar 87.4 30 25 9 16 17 4 

Ensamst. fäder 8.6 71 6 1 11 7 3 

Tillfälliga anställningar 

Antalet fasta arbeten minskade kraftigt mellan åren 1990 och 1998, både för 

kvinnor och män. Under samma period ökade antalet tidsbegränsat anställda 

avsevärt. Detta har fram tills nu omfattat fler kvinnor än män. 

För både kvinnor och män gäller att de fast anställda arbetar fler timmar 

och oftare heltid än de tidsbegränsat anställda. Antalet heltidsanställda har 

ökat bland både kvinnor och män, medan heltidsarbete för tidsbegränsat 

anställda av båda könen har minskat. 

Under 1996 (enligt Statistiska centralbyrån, AKU 1997b) utgjorde de 

deltidsarbetande (som arbetar mindre än 35 timmar i veckan) 23 procent


av alla anställda. 3 Av de sysselsatta kvinnorna arbetade 38 procent deltid 

och av de sysselsatta männen deltidsarbetade nio procent. Av alla sysselsatta 

arbetade 5 procent mindre än 20 timmar i veckan (mindre än halvtid), men 

för männen var denna siffra 3 procent och för kvinnorna 7 procent. Deltidsarbetande 

kvinnor och män är i mycket högre grad tidsbegränsat anställda 

än vad heltidsanställda är. Detta gäller särskilt dem som arbetar mindre än 

halvtid (Arbetsmarknadsdepartementet & SCB1997a, 1997b). 

År 1997 var 16 procent av alla kvinnor mellan 16 och 64 år tidsbegränsat 

anställda. För män var denna siffra 10 procent. Män är i högre grad egna 

företagare än kvinnor (tabell 4). 4 Tabell 5 illustrerar fördelningen av tidsbegränsat 

anställda för olika anställningsformer (siffror för hela landet 1996). 

Tabellerna 4 och 5 visar tillsammans att kvinnor oftare än män är tidsbegränsat 

anställda. Kvinnor är oftare än män anställda som vikarier. Nästan 

hälften av alla kvinnor med tidsbegränsade anställningar är vikarier; endast 

24 procent av de tidsbegränsat anställda männen var anställda på detta sätt. 

Andelen anställda där arbetsgivaren kallar vid behov har ökat under 1990-talet. 

Totalt hade nära 100 000 personer denna anställningsform (Arbetsmarknadsstyrelsen 

1997). En femtedel av alla tidsbegränsat anställda kvinnor kallas vid 

behov – den näst största formen för tidsbegränsad anställning för kvinnor. 

Tabell 4. Andel sysselsatta i procent, fördelad efter relationen till arbetsmarknaden, ordinarie 

arbetstid samt kön (1997). Källa: Statistiska Centralbyrån 1998. 

Fast Tillfälligt Egna 35+ 20–34 1–19 

anställda anställda företagare tim/vecka tim/vecka tim/vecka 

Kvinnor 78 16 6 62 31 7 

Män 74 10 15 90 6 3 

Totalt 76 13 11 77 18 5 

Tabell 5. Tillfällig arbetskraft i åldrarna 20–64, fördelad i procent. 

Källa: Arbetsmarknadsdepartementet 1997a, b (SAK-projektet). 

Hela landet Kvinnor Män 

Vikariat 48 24 

Kallas vid behov 20 13 

Objekts-/projektanställda 12 28 

Sommar-/feriearbete 7 13 

Prov-/praktikanställning 7 14 

Annat 6 8 

37


Tabell 6. Andelen tidsbegränsat anställda i åldersgrupperna 20–64 år, fördelade efter yrke 

1996 (hela landet). Källa: Arbetsmarknadsdepartementet 1997a, b (SAK-projektet). 

Yrke Kvinnor Män 

Servicenäringen 22 21 

Vård och omsorg 19 28 

Försäljning 18 9 

Transport och kommunikationer 16 14 

Teknik, vetenskap, samhällsvetenskap, 

humaniora, konst, militärt arbete 15 9 

Gruvarbete 11 11 

Administration 8 8 

Jordbruk, skogsbruk och fiske – 22 

De vanligaste anställningsformerna för tidsbegränsat anställda män är 

objekts- eller projektanställning. Denna anställningsform har blivit vanligare 

under 1990-talet och omfattar nu en fjärdedel av alla män med tidsbegränsad 

anställning. Provanställning, vilken oftare leder till fast arbete, är också ganska 

vanligt förekommande bland män (14 procent). För kvinnor är provanställning 

mindre vanlig (7 procent). 

Mer än en av fem kvinnor och män som arbetar inom servicesektorn 

är tidsbegränsat anställd (tabell 6). Kvinnors tidsbegränsade anställningar 

förekommer främst inom vård och omsorg, medan männens återfinns inom 

tillverkningsindustrin. 

Nästan 90 procent av alla lediga arbeten inom jordbruk, skogsbruk och 

fiske är tillfälliga enligt rapporteringen till arbetsförmedlingen. De är oftast 

säsongsarbeten som varar kortare tid än en månad. Inom vård och omsorg 

är motsvarande siffra 75 procent av alla inrapporterade arbeten. De varar 

vanligen mellan en och tre månader. Detta kan dock inte ses som säsongsarbete 

(Arbetsmarknadsstyrelsen 1997). 

Tidsbegränsade anställningar är också vanligare bland unga människor. 

För dem i åldrarna 16–24 år har andelen fast anställda sjunkit avsevärt, med 

en motsvarande ökning av antalet tidsbegränsat anställda. Nu har fler än två 

av fem unga tidsbegränsade arbeten. Bland kvinnorna i dessa åldrar har 53 

procent tidsbegränsade arbeten, medan siffran för män är 37 procent. Dessa 

förändringar på arbetsmarknaden kan man även se i nästa åldersgrupp, 25–34 

år. Här har andelen tidsbegränsat anställda stigit från 10 till 17 procent sedan 

1990 (Arbetsmarknadsstyrelsen 1997). 

38


Tabell 7. Fast och tidsbegränsat anställda inom de rikstäckande fackförbunden (tusental) 

Källa: Statistiska Centralbyrån 1997a. 

Fackförbund/ Fast Tillfällig Andelen tidsbegränsat 

organisation anställning anställning anställda i % av alla anställda 

LO 1 323 208 42.6 

TCO 963 87 17.8 

SACO 269 36 7.4 

Andra 30 4 0.8 

Icke anslutna 455 154 31.5 

Totalt 3 040 489 100 

Tabell 8. Andelen tidsbegränsat anställda i varje fackförbund fördelat på kön, i relation till det 

totala antalet anställda kvinnor respektive män. Källa: Statistiska Centralbyrån 1997a. 

Fackförbund/ Tidsbegränsat anställda män Tidsbegränsat anställda kvinnor 

organisation i % av alla män i % av alla kvinnor 

LO 11 16 

TCO 6 10 

SACO 10 14 

Andra 7 33 

Icke anslutna 22 30 

Av alla tidsbegränsat anställda är 43 procent LO–medlemmar (arbetare), 

18 procent TCO–medlemmar (tjänstemän) och 7 procent SACO–medlemmar 

(akademiker). Inom varje fackligt organisationsområde har fler kvinnor 

tidsbegränsad anställning (tabell 7 och 8). 

Trender och framtidsutsikter på arbetsmarknaden 

Sverige har varit ett föregångsland i den meningen att full sysselsättning varit 

ett nationellt mål. För att uppnå detta har olika lagar stiftats vid olika tillfällen 

för att tillfredsställa behoven hos arbetstagarna under hela deras arbetsliv – t. ex. 

möjlighet att variera arbetstid, föräldraledighet, studieledighet och annat. 

Det av lagar reglerade stödet förekommer i olika former. Det finns allmänna 

bidrag, som till exempel barnbidrag och folkpension. Andra bidrag är 

relaterade till inkomsten, som exempelvis bostadsbidraget vilket grundas på 

hushållets inkomst och är försett med en övre gräns. Hänsyn tas till exempelvis 

hyra, hushållets sammansättning osv. De flesta bidrag är inkomstbaserade, 

39


som till exempel sjukpenning, föräldrapenning och arbetslöshetsunderstöd, 

vilket grundas på arbetslöshetsförsäkringar som administreras av fackförbunden 

(Bruun & Johnson 1995). 

Alla anställda har rätt till sjukpenning. Om en person är anställd på heltid, 

deltid, tidsbegränsat eller på obestämd tid spelar ingen roll när det gäller 

rätten till sjukbidrag, men rätten till sjukpenning upphör i samma ögonblick 

som anställningen upphör. Den anställdes sjuklön under de första två 

veckorna betalas av arbetsgivaren. Detta bidrag är inkomstbaserat (Bruun 

& Johnson 1995). 

Socialförsäkringssystemet grundar sig på antagandet att alla människor 

har någon form av arbetsinkomst och att de därför kan bidra till systemet 

och sedan dra nytta av det när ett behov uppstår. 

Svensk välfärdspolitik har varit, och är, unik. Inget annat land lägger ned 

en så stor del av sina resurser på gemensamma sociala mål. Denna princip har 

varit avgörande när det gällt att främja landsomfattande jämställdhetssträvanden. 

Utan en väl utvecklad barnomsorg, åldringsvård och social omsorg 

skulle svenska kvinnor inte ha kunnat utgöra en så stor del av arbetskraften 

som nu är fallet. Den offentliga sektorn har även försett många kvinnor med 

arbete och möjlighet att försörja sig. Kvinnor dominerar inom den offentliga 

sektorn, medan män dominerar inom den privata sektorn. Av alla anställda 

inom den offentliga sektorn är 73 procent kvinnor medan 62 procent av alla 

anställda inom den privata sektorn är män (Statistiska centralbyrån, AKU 

1998a). 

De budgetnedskärningar som skett på senare tid har dock lett till oro för 

hur dessa ska påverka den sociala välfärden och kvinnors möjligheter att försörja 

sig, både under det yrkesverksamma livet och efter pensioneringen. De 

förändringar som nu vidtas är avsedda att generera sparande och ge upphov 

till bättre resursutnyttjande. Men många gånger vidtas dessa förändringar 

utan hänsyn till kvinnors behov och livssituation. De erfarenheter kvinnor 

har, både som anställda och som konsumenter av tjänster, beaktas inte heller 

alltid. Social välfärd och materiell standard likställs ofta i den allmänna 

debatten. 

Sveriges offentliga sektor har genomgått stora nedskärningar och införandet 

av så kallade just-in-time-anställningar inom den offentliga sektorn 

har påverkat särskilt kvinnors arbete. Det är troligt att det på kort sikt 

40


kommer att bli svårt att skapa nya arbeten för kvinnor som har förlorat sina 

arbeten inom den offentliga sektorn. Speciellt äldre kvinnor som förlorar 

sin anställning kommer att hamna utanför arbetsmarknaden (Aronsson & 

Sjögren 1994; Westberg 1997). 

Internationalisering, användande av ny teknik samt anpassning till nya 

marknadsideologier medför stora förändringar. I samband med politiska 

omvärderingar och olika förändringar som genomförs sker också förändringar 

på arbetsmarknaden så att arbetsvillkoren i hög grad kommit att variera 

(Aronsson & Sjögren 1994). 

De nya arbeten som skapas kommer troligen att kräva en annan sorts 

arbetstagare än de som har blivit övertaliga under de senaste sex eller sju 

åren. Just-in-time-konceptet, vilket är utvecklat inom industrin, får när det 

gäller anställningsvillkoren nu en motsvarighet inom den offentliga sektorn. 

Utvecklingen går från fasta anställningar till ett system med s.k. just-in-timearbeten. 

Aronsson och Sjögren (1994) har beskrivit vad som händer med 

anställningsvillkoren på arbetsmarknaden: 

”Kring en kärna av tillsvidareanställda med anställningstrygghet, möjlighet 

till utveckling och karriär och bra betalt grupperas en mängd olika slag 

av tidsbegränsade anställningar. Det handlar om anställningsformer som 

till exempel provanställning, praktikarbete, projektanställning, feriejobb, 

vikariat och anställda för arbetsanhopning. De perifera arbetstagarna ska 

tillförsäkra företaget maximal antalsmässig flexibilitet och anpassas till 

produktionens dalar och toppar” (Aronsson & Sjögren 1994). 

Att köpa, upphandla eller hyra in tjänster ökar företagets flexibilitet, precis som 

”leasing” och ”franchising” eller införandet av varierad arbetstid. Slimmade 

organisationer som använder många just-in-time-anställda för att anpassa sig 

till efterfrågetrycket på varor och tjänster kommer att ställa stora krav på sina 

fast anställda, även om dessa blir svårare att ersätta på grund av sina specialkunskaper. 

De kommer till exempel att löpa större risk att få arbeta övertid 

för att möta tillfälliga arbetstoppar. På grund av att flexibilitet uppnås med 

hjälp av inhyrning ”just-in-time” får de just-in-time-anställda liten möjlighet 

att kontrollera sina arbetsvillkor och följaktligen arbetsorganisationen. 

Eftersom tjänstesektorn växer, och eftersom tjänster inte kan lagras (utan i 

stället måste produceras på begäran), intresserar sig arbetsgivare även mycket 

41


för flexibla arbetstider. Ny teknik kan till exempel mäta aktivitetsnivåerna 

under en arbetsdag eller under längre perioder och användas för anpassning 

till efterfrågemönstret. 

Flera förändringar i arbetslagstiftningen under de senaste åren har gjort 

det lättare att hyra in tidsbegränsat anställda. Privata arbetsförmedlingar är 

numera lagliga (fr.o.m. juli 1993), och dessa kan också hyra ut tidsbegränsat 

anställda. 

Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF, har haft stort inflytande över vad 

som händer på arbetsmarknaden. SAF understryker vikten av att koncentrera 

resurserna till de områden där varje företag har sin kärnkompetens. 

SAF har ställt upp följande krav på en flexibel organisation (SAF 1992): 

• Den höga förändringstakten ökar behovet av flexibla – helst hyperflexibla 

– organisationslösningar. 

• Utvecklingen av informationstekniken kräver att nätverk skapas mellan 

och inom organisationer. 

• När företagandet blir alltmer kunskapsintensivt väljer många företag att 

koncentrera verksamheten och resurserna till den egna kärnkompetensen. 

Företag utvecklas inom skilda områden, där de erbjuder särskilda tjänster 

och kan hyras in vid behov, s.k. outsourcing. 

• På grund av de stora kostnaderna med att leda och samordna stora hierarkier 

ersätts hierarkierna och de administrativa lösningarna av marknadslösningar. 

• Kravet på ett högt tempo i alla processer i en organisation tillgodoses 

bättre av nätverksliknande och flödesinriktade strukturer än av traditionellt 

funktionella och hierarkiska system. 

SAF anser att den nu existerande lagstiftningen, som reglerar relationen 

mellan arbetsgivare och anställda, är ett hinder för flexibiliteten. 

De stabila relationer som fanns förr, med fasta arbetstider och fast 

anställning, bidrog till att bygga upp ett förtroende. Men den förändring 

som nu pågår mot större flexibilitet och ”down-sizing”, löser upp de band 

som existerar mellan anställda och arbetsgivare. Detta kan leda till misstro 

mot arbetsgivaren, vilket i sin tur kan minska den enskildes intresse av att 

ta risker, trots att helt motsatta krav i själva verket ställs på henne/honom 

(Aronsson 1997). 

42

En uppdelad arbetsmarknad 


Försöken att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden kan beskrivas som försök 

att skapa en uppdelad arbetsmarknad med klara skillnader både vad gäller 

anställningsvillkor och arbetsvillkor. Jämfört med andra länder är Sveriges 

sekundära arbetsmarknad 5 liten. Arbetsrättsliga lagar och regleringar av 

arbetsmarknaden har hittills förhindrat utbredningen av en uppdelad arbetsmarknad, 

och därmed har uppkomsten av en outbildad och dåligt betald 

arbetskraftsreserv av tillfälliga anställda undvikits. Edling & Sandberg (1993) 

skiljer mellan två grupper, medan Aronsson & Sjögren (1994) lägger till en 

tredje grupp. 

Den första gruppen med ”stängda befattningar” består av anställda med 

relativt säker anställning, kvalificerade arbetsuppgifter och karriärmöjligheter. 

Den andra gruppen med ”öppna befattningar” har en mer osäker situation, 

vilket ger upphov till svagare band med arbetsgivaren. De hyrs in och 

betalas enligt marknadens priser, och deras anställning beror i hög grad på 

svängningar i behovet av arbetskraft. 

Den tredje gruppen består av individer utan fast arbete. De nuvarande 

höga arbetslöshetssiffrorna ökar sannolikheten för att arbetsmarknaden 

utvecklar ett system där arbete inte medför trygghet, vare sig med hjälp av 

arbetsrättsliga lagar eller som en del av ett socialt trygghetssystem. 

Teknisk-ekonomisk rationalitet kontra ansvarsrationalitet 

Modeller med just-in-time-anställningar baseras på antaganden om varuproduktionens 

rationalitet. Bakom dessa antaganden ligger en syn på mänskliga 

individer som enbart komponenter i ett maskineri, utan egna behov, vilka 

kan tas fram och sättas någonstans vid lämplig tid och sedan flyttas när de 

inte längre behövs – ungefär som andra verktyg. Men människor är inte 

komponenter. De behöver ta hänsyn till hela situationen, både när det gäller 

sin ekonomiska situation och när det gäller hur de ska använda sin tid. 

De vill ha möjlighet att planera för sin egen framtid, åtminstone för sina 

omedelbara behov. Antaganden om varuproduktionens rationalitet ligger 

bakom utvecklingen av en teknisk-ekonomisk rationalitet, som används för 

att beskriva den typ av rationalitet som karakteriserar hur män tänker. 

43


Kvinnors erfarenheter av betalt och obetalt omsorgsarbete har lett till att 

de utvecklat en egen rationalitet – ansvarsrationaliteten – en term som först 

användes av Sörensen (1982) för att beskriva den rationalitet som karakteriserar 

hur kvinnor tänker (Ve 1989). Ve använder termen ansvarsrationalitet 

som en konstruktion där vissa aspekter av kvinnors tankemönster poängteras 

så att de kan jämföras med mäns tankemönster. 

Detta antyder att kvinnors och mäns olika erfarenheter har resulterat i 

att deras respektive tankesätt (deras rationalitet) har utvecklats olika, dvs. att 

olika slags rationalitet är socialt strukturerad med sin grund i det moderna 

samhällets könsuppdelning av arbetet. Den grundläggande, och troligen 

viktigaste, skillnaden mellan dessa två typer av rationalitet är att de medför 

olika inställning till andra människor. Ansvarsrationaliteten ser människor 

som ett mål i sig medan den teknisk-ekonomiska rationaliteten ser dem som 

medel för att nå ett mål. 

Detta förklarar varför åtgärder för att öka effektiviteten i moderna industriföretag 

inte kan användas direkt inom vårdsektorn. Industrins vinstdrivande 

ekonomiska mål, grundade på de värderingar som dominerar den tekniskekonomiska 

rationaliteten, strider mot målen för den nationella välfärden, 

grundade på värderingar som avser att tillfredsställa sociala behov i enlighet 

med ansvarsrationaliteten. 

Slutsats och kommentar 

Trots ökningen av andelen tidsbegränsat anställda inom arbetskraften på senare 

tid har de flesta anställda fortfarande fast anställning. De som påverkats mest 

är yngre arbetstagare och särskilt yngre kvinnor. Det är också inom servicenäringen, 

inom vård och omsorg samt inom barn- och äldreomsorgen som 

man hittar flest tidsbegränsade arbeten. Dagens situation på arbetsmarknaden 

kommer troligen att leda till att fler tidsbegränsade arbeten skapas, i första 

hand som ett svar på kortsiktiga efterfrågetoppar eller för att möta specifika 

krav på kort sikt. Det senare innebär ofta en projekt- eller objektsanställning, 

vilket är något som har blivit vanligare eftersom arbetsgivare använder fasta 

anställningar endast för att täcka sin primära verksamhet. 

Majoriteten av de tidsbegränsat anställda, de unga, är också de som just 

har gett sig ut i arbetslivet. Det är också den grupp som har haft de högsta 

arbetslöshetssiffrorna under senare år. För att göra en jämförelse: Om 

44


anställningsnivåerna skulle ha varit desamma under 1995 som under 1990, 

skulle 70 000 fler unga kvinnor i åldern 20–25 år och nära 80 000 fler unga 

män haft anställning. De som har försökt byta yrke har haft svårare att hitta 

fast anställning än de som har stannat inom yrket. 

Aronsson och Sjögren (1994) anser att ”tidsbegränsade arbeten utgör en 

bro från arbetslöshet till fast anställning” och detta torde omfatta både kvinnor 

och ungdomar. Kvalifikationsprofilen för tidsbegränsade anställningar 

är mycket polariserad på så sätt att vissa anställningar medför kvalificerade 

arbetsuppgifter som kräver hög utbildning (till stor del prov- och projektanställningar), 

medan andra är enkla arbeten som inte kräver någon utbildning 

alls (mestadels vikariat och behovsanställning). Den första gruppen anställningar 

innehas oftast av män och den senare av kvinnor. De mest otrygga 

anställningstyperna är ganska vanliga och innehas i större utsträckning av 

kvinnor än av män. Under senaste år har något fler kvinnor än män högre 

utbildning, upp till grundläggande universitetsnivå. Men detta förändrar inte 

de mönster som beskrivits ovan. 

Arbetslöshetsmönstren för kvinnor och män är i allmänhet lika upp till 45 

års ålder. I högre åldersgrupper har kvinnorna klarat sig bättre än männen 

(Statistiska centralbyrån 1996b). 

Arbetslösa har samma kunskapsprofil som tidsbegränsat anställda. Människor 

med lägre utbildning har i större utsträckning förlorat sina arbeten. Inom 

kvinnodominerade yrken har många sjukvårdsbiträden och undersköterskor 

sagts upp, och antalet som arbetar inom barnomsorgen har minskat avsevärt. 

Arbetslöshet på grund av strukturrationalisering är något som i första hand 

har drabbat ungdomar (Statistiska centralbyrån 1996b). 

Kvinnor i åldrarna 25 till 30 år oroar sig mer än andra åldersgrupper för 

att förlora sina arbeten. Dessa kvinnor är därför mindre villiga att kritisera 

dåliga arbetsförhållanden. Dubbelt så många kvinnor som män kan tänka sig att 

acceptera en dålig arbetsmiljö utan kritik (tidskriften Arbetsmiljö 1997). 

Jämfört med männen i samma situation, upplever kvinnor i barnafödande 

åldrar eller med småbarn, en större konflikt mellan att å ena sidan ansvara för 

hem och barn och å andra sidan förtjäna sitt levebröd – nu när arbetsmarknaden 

har blivit så otrygg (tidskriften Arbetsmiljö 1997). Unga kvinnor är också mindre 

benägna att ta risker, och de accepterar sämre arbetsförhållanden. Det är också 

främst kvinnor som har mindre förtroende för sina arbetsgivare. 

45


Att det finns ett större antal kvinnor med otrygga, tillfälliga arbeten 

ökar – i anslutning till de fakta som beskrivits ovan (tidskriften Arbetsmiljö) 

– sannolikheten för att ett nytt ”ohälsosyndrom” uppstår som ett resultat av 

misstron mellan anställda och arbetsgivare. Ohälsa på grund av brist på förtroende 

kan beskrivas som en social, psykosocial och somatisk sjukdom som 

uppstår till följd av individens begränsade förmåga att klara av otryggheten 

i sitt liv (Aronsson 1997). 

Ett annat problem som uppstår på grund av de tillfälliga anställningarna 

är att dessa tillfälliga arbeten och behovet av extra personal ofta beror på 

stora produktionsvolymer med krav på korta leveranstider, något som orsakar 

en tung arbetsbelastning både för den fast anställde och för dem som extrainkallats. 

Detta ökar förmodligen, utöver ”tillitsbrist-syndromet”, risken för 

arbetsskador, däribland förslitningsskador. 

Arbetsorganisation och arbetsförhållanden 

Strukturerna inom arbetsorganisationen ses ofta som könsneutrala och som 

oberoende av huruvida om de som ingår i organisationen är kvinnor eller 

män. Dock måste frågan ställas hur kön påverkar organisationsprocesserna 

och organisationsstrukturerna. Organisationsstrukturer måste förstås och 

analyseras som könssystem. Olika organisationsformer har olika könspolitiska 

effekter. Det så kallade könsmaktssystemet – dvs. underliggande antaganden, 

värdesystem och praxis i moderna företag – utgör beståndsdelar i organisationens 

logik och bidrar i praktiken till att göra kvinnors förhållanden 

”osynliga” (Acker 1987; Baude m. fl.1987; Gunnarsson, m. fl. 1991; Kvande 

& Rasmussen 1990). 

Forskare (Gunnarsson & Ressner 1983; Kvande & Rasmussen 1990; 

Ressner 1985) har visat att kvinnors möjligheter till utveckling är större i 

nätverksorganisationer än i hierarkiska organisationer. Kvande och Rasmussen 

jämförde i en undersökning den hierarkiska organisationen med nätverksorganisationen. 

De sammanfattade sina resultat för de båda organisationstyperna 

i följande egenskaper: 

Hierarki 

• Specialiserad och rigid arbetsfördelning 

• Vertikal kommunikation 

46

• Centraliserade beslutssystem 

• Inflytande på grundval av hierarkisk ställning 

Nätverk 

• Flexibel och föränderlig gruppbaserad arbetsorganisation 

• Horisontell kommunikation 

• Decentraliserade beslutssystem 

• Inflytande på grundval av kunskap och erfarenhet 


En jämförelse mellan hierarkiska organisationer och nätverksorganisationer 

visar att den hierarkiska organisationen begränsar människors möjligheter 

att möta nya utmaningar. Strukturen för tilldelning av arbetsuppgifter är 

rigid och sätter gränser för arbetstagarens utveckling genom arbetet. Nya 

arbetsuppgifter erhålls genom att söka nya befattningar – antingen vertikalt, 

uppåt i hierarkin, eller till en annan del av organisationen. I båda fallen blir 

arbetsuppgifterna nya och okända. Möjligheterna att erhålla ny kompetens 

beror helt och hållet på de nya arbetsuppgifterna. 

En nätverksorganisation å andra sidan erbjuder avsevärda, i princip 

obegränsade, utmaningar. Arbetsuppgifterna förändras oupphörligt och 

de anställda är med i processen som definierar och omdefinierar dem. De 

anställda kan själva utforska nya arbetsområden och arbetsuppgifter. De har 

stor handlingsfrihet när det gäller att pröva nya arbetsuppgifter eller att ta på 

sig mer ansvar. Organisationen förväntar sig ofta detta av dem. Nödvändiga 

färdigheter erhålls genom att arbetet utförs. Genom att prova på nya områden 

upptäcker de anställda att de kan bemästra olika arbetsuppgifter och vågar 

till följd av detta ta på sig nya arbetsuppgifter och mer ansvar. De anställda 

arbetar tillsammans och knyter ofta fritt kontakter över grupp- och avdelningsgränser, 

och alla bidrar med sin kunskap till beslutsprocessen. De får 

gensvar och hjälp med att utföra sina arbetsuppgifter, och de får förtroende 

för sin yrkeskunskap och kompetens. 

Hierarkiska organisationer osynliggör ofta kvinnor som kunskapsbärare 

och isolerar dem – ofta i botten av hierarkin. En hierarkisk organisation gynnar 

en könsordning där män ges högre rang än kvinnor. Nätverksorganisationer 

blir, till stor del tack vare sin flexibilitet, mer kvinnovänliga. Nätverksorganisationer 

är mer mottagliga för förändringar, gör kvinnor synliga som arbetande 

47


individer och låter alla anställda ta på sig större utmaningar. Nätverksorganisationer 

är också kvinnovänligare, eftersom de bättre återspeglar kvinnors 

attityd till arbete, kvinnliga värderingar och deras allmänna sätt att vara 

(Gunnarsson 1994; Kvande & Rasmussen 1990). 

Vad karakteriserar en bra arbetsorganisation? 

Frågor som rör kvinnors och mäns arbetsmiljö kan inte behandlas på ett tillfredsställande 

sätt utan att hänsyn tas till hur arbetet organiseras. Problemen 

med särskilt kvinnors arbetsförhållanden måste leda till ansträngningar att 

förbättra arbetsmiljön och ge bättre hälsa, med utgångspunkt i den verklighet 

som kvinnor möter i arbetslivet och i arbetsorganisationen. Målet är 

att, om möjligt, uppfylla kraven på en bra arbetsorganisation för att minska 

hälsoriskerna. 

Egenskaperna i en bra arbetsorganisation kan beskrivas enligt följande 

(Arbetsmiljölagen i SAN 1995; Westberg 1997): 

• Arbetsuppgifter måste innehålla någon variation. Den anställde ska själv 

eller tillsammans med arbetslaget bestämma över hur arbetet organiseras 

när det gäller metoder, rutiner osv. 

• Den anställde ska ha möjlighet att se var i processen hennes/hans insats 

passar in. Den anställde måste känna att det utförda arbetet är meningsfullt 

och ger henne/honom respekt och förståelse. 

• Arbetet ska ge möjlighet att uppfylla den anställdes behov av social kontakt 

med arbetskamraterna, och det ska vara möjligt att samarbeta med dem. 

• Arbetet ska vara sådant att den anställde har möjlighet att fatta beslut 

inom sitt eget arbetsområde. Den anställde ska ha möjlighet att påverka 

beslutsfattandet när det gäller arbetsorganisation, arbetsuppgifter och 

arbetsmiljö. 

• Arbetsorganisation och arbetsuppgifter ska stimulera till inlärning och 

utveckling. Arbetet ska erbjuda öppningar inför framtiden. 

• Teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll ska vara så konstruerade att 

den anställde inte utsätts för fysisk eller psykisk ansträngning som kan 

leda till sjukdom eller olyckor. I samband med detta ska hänsyn även tas 

till former för ersättning och arbetstidens förläggning. Starkt styrt eller 

bundet arbete ska undvikas eller begränsas. 

48


Hur ser det ut i verkligheten? 

Som redan har diskuterats ovan har Sverige en strängt könssegregerad arbetsmarknad. 

Det framgår också att många arbeten där kvinnor dominerar är 

repetitiva och monotona till sin natur – något som i hög grad leder till förslitningsskador. 

Även om tungt arbete ses som manligt arbete, utförs dessa 

monotona och/eller tunga arbeten ofta av kvinnor. Arbetsuppgifterna inom 

mansdominerade yrken anses fortfarande kräva större fysisk styrka (vilket 

betyder endast män), fastän sådana arbeten i själva verket blir allt sällsyntare. 

Fysisk styrka ses fortfarande som en manlig egenskap. Men även inom till 

exempel vård och omsorg, där arbetsuppgifterna i allmänhet anses vara vårdande 

och därför kvinnliga, behövs i själva verket fysisk styrka (Westberg- 

Wohlgemuth 1996). 6 

Föreställningarna om att fysisk styrka är en egenskap som gör män mer 

lämpade för vissa arbeten (inom företrädesvis manliga yrken), och att kvinnor 

har egenskaper eller kvalifikationer som gör dem mer lämpade för vård 

(inom företrädesvis kvinnliga yrken) eller för enkla, repetitiva arbetsuppgifter 

(inom mansdominerade sektorer) anses av många vara objektiva fakta. Det 

går inte att utesluta att dessa föreställningar bidrar till att öka risken för 

yrkesskador bland kvinnor. 

Dåliga psykosociala arbetsförhållanden – höga krav, litet inflytande, små 

möjligheter till utveckling och till att lära nytt samt svagt socialt stöd på 

arbetet – har alla nära samband med minskat psykiskt välbefinnande. För 

kvinnor är minskat psykiskt välbefinnande vanligast bland lärare, psykiatrisk 

vårdpersonal, socialarbetare, restaurangpersonal och städpersonal. För män 

är detta mest utbrett bland läkare, psykiatrisk vårdpersonal och buss- och 

taxiförare. De dåliga psykosociala arbetsförhållanden som listats ovan är 

också utbredda inom dessa yrken. 

År 1995 var andelen anställda som upplevde sina arbeten som psykiskt påfrestande 

46 procent bland kvinnor och 38 procent bland män (Statistiska centralbyrån 

1996a). Denna undersökning visade även att yrken som innebar kontakt 

med andra människor, till exempel socialarbetare, kuratorer, sjukvårdspersonal 

av alla kategorier, lärare och liknande, var mest psykiskt påfrestande. 

Över 40 procent av alla anställda förklarade att det varje vecka hände att 

de inte kunde sluta tänka på arbetet när de var borta från det. En så stor 

andel som 16 procent förklarade att de hade sömnsvårigheter på grund av 

49


oro för arbetet, och 14 procent att de inte kände för att gå till arbetet (samma 

för båda könen). 

Arbetsmiljörapporten 1995 (Statistiska centralbyrån 1996a) fann att 43 

procent av kvinnorna och 35 procent av männen har arbeten där de upprepar 

samma rörelse många gånger i timmen under åtminstone hälften av sin arbetstid 

(tabell 9). Att inte kunna bestämma sin egen arbetstakt eller ens bestämma 

när arbetet ska utföras är ofta knutet till mer rutinbetonade arbeten. 

Tabell 9. Andelen kvinnor respektive män inom samma yrke som under minst halva arbetstiden 

enbart upprepar samma arbetsmoment många gånger i timmen (1989/1995). Källa: 

Statistiska Centralbyrån 1996a. 

Kvinnor, % Män, % 

Utredningsarbete m.m. 23 9 

Kemiskt, fysikaliskt arbete m.m. 31 15 

Affärsbiträde 67 38 

Elektronik, teleteknik 76 24 

Paketerings-, lagerarbete 79 53 

Post- och telekomarbete 84 60 

Kvinnor tillåts i mindre utsträckning än män bestämma när de ska utföra sina 

arbetsuppgifter, och de har i större utsträckning repetitiva arbetsuppgifter. 

Inom mer än fem av tio kvinnodominerade yrken måste mer än 70 procent 

av arbetstagarna upprepa samma rörelse många gånger i timmen under åtminstone 

halva sin arbetstid. Motsvarande siffra för mansdominerade yrken 

är tre av tio. Även inom samma yrke kan man i detta avseende se skillnader 

mellan kvinnors och mäns arbetsuppgifter. Detta tyder på att kvinnor tilldelas 

fler enahanda, repetitiva arbetsuppgifter. 

Statistiska centralbyrån har rapporterat att 35 procent av alla anställda 

under 1995 tycker sig ha så mycket att göra på arbetet varje vecka att de 

kände sig tvingade att antingen korta ned lunchrasten, arbeta sent eller ta 

med sig arbetet hem för att fullgöra det (Statistiska centralbyrån 1996a). 

Detta gäller män i högre grad än kvinnor (40 respektive 31 procent), och 

det inträffar oftare för personer inom yrken som kräver längre utbildning 

än för dem inom yrken med krav på kortare utbildning. 

Femtiofyra procent av kvinnorna och 52 procent av männen tycker att 

deras arbetsbelastning är för stor – alltså mer än hälften av alla anställda. 

50


Andelen är högre inom vårdsektorn (läkare), utredaryrken, pedagogiska yrken 

(förskollärare, lärare, fritidspedagoger) samt för socialarbetare, kuratorer 

och liknande yrken. Många av de anställda – 63 procent av kvinnorna och 54 

procent av männen – tycker att arbetstakten hade ökat under de senaste fem 

åren. Detta stämmer mest för arbetstagare på mellannivå, som till exempel 

sjuksköterskor och banktjänstemän (Statistiska centralbyrån 1996a). 

Femtiotvå procent av alla anställda tycker att de har möjlighet att lära sig 

något på arbetet varje vecka och utvecklas inom yrket. Totalt sett har män 

större möjlighet att utvecklas på arbetet, men variationen är stor mellan olika 

yrken. Upp emot 64 procent av männen och 58 procent av kvinnorna har 

arbeten som kräver återkommande utbildning. 

Sämst chanser till personlig utveckling på arbetet finns inom yrken där 

ingen yrkesutbildning krävs – t. ex. köksbiträden, affärsbiträden, paketerings- 

och lagerarbetare och städare – där 30 procent av kvinnorna och 31 procent 

av männen tycker att de har möjligheter att utvecklas. Därefter kommer 

kvinnliga lägre tjänstemän, som t. ex. sekreterare, maskinskrivnings- och 

redovisningsarbete (lägre kvalifikationsnivå 7 ), samt kvinnliga facklärda 8 

arbetare, som verkstadsmekaniker, kockar m. fl. Endast en av fyra kvinnor i 

den sista gruppen har möjlighet att utvecklas inom sitt yrke, medan åtminstone 

hälften av männen har arbetsuppgifter där detta är möjligt (Statistiska 

centralbyrån 1996a). 

Datorer används i stor utsträckning på svenska arbetsplatser. Omkring 56 

procent av alla som arbetar använder något slag av datoriserad utrustning, och 

mer än 50 procent arbetar framför en dataskärm. Datorer används särskilt 

ofta inom vissa yrken, som till exempel inom områden som administration 

och ekonomi samt inom kemi och fysik, med en datoranvändning på 90 procent. 

Datoriseringen – uttryckt i hur stor andel av arbetstagarna som arbetar 

framför en skärm – har ökat dramatiskt under de senaste elva åren (för vilka 

statistik finns tillgänglig från arbetsmiljörapporterna). Andelen kvinnor med 

bildskärmsarbete ökade från 16 procent till 47 procent, medan männens 

datoranvändning ökade från 17 procent till 54 procent – en tredubbling för 

båda könen (Statistiska centralbyrån 1996a). 

Den psykosociala arbetsmiljön som rapporterats om i Arbetsmiljö 1995 

(Statistiska centralbyrån 1996a) omfattar även frågor om våld, hot om våld, 

mobbning och sexuella trakasserier, även om statistik endast finns tillgänglig 

51


från och med 1995. Under en tolvmånadersperiod utsattes 16 procent av alla 

kvinnor och åtta procent av männen för våld eller hot om våld på arbetet. 

Den grupp som berördes mest – kvinnor inom kategorin facklärda arbetare 

(vårdarbetare som undersköterskor och mentalskötare) – hade en årlig tillbudssiffra 

på 28 procent. Något fler än 8 procent av alla arbetande utsattes 

under samma period för mobbning från arbetskamrater eller chefer. Dessa 

siffror omfattar ungefär lika många kvinnor som män. 

Kvinnor utsätts oftare för sexuella trakasserier än män; 1,5 procent av 

kvinnorna och 0,5 procent av männen blev sexuellt trakasserade av antingen 

arbetskamrater eller chefer åtminstone en gång under samma tolvmånadersperiod. 

Ett avsevärt större antal, nästan 5 procent av kvinnorna och 1 procent 

av männen, utsattes för sexuella trakasserier av andra personer än arbetskamrater 

eller chefer. Detta förekommer oftast inom företrädesvis kvinnliga 

yrken, till exempel inom hälso- och sjukvårdsyrken, storhushåll samt inom 

hotell- och restaurangnäringen. 

Arbetstagare utan yrkesutbildning känner sig mer utsatta för hälsorisker 

än andra arbetsgrupper. I allmänhet är de med kortare gymnasieutbildning 

mest utsatta. 

Inom företrädesvis kvinnliga yrken har arbetstagarna ofta litet inflytande 

över arbetsplatsen. Kvinnor som arbetar inom företrädesvis manliga yrken har 

monotona arbetsuppgifter, vanligen med dåliga arbetsförhållanden. Städpersonal, 

mest kvinnor, har en otvetydigt negativ arbetssituation med låga krav, 

monotona arbetsuppgifter och liten möjlighet till personlig utveckling och 

utbildning på arbetet (Statistiska centralbyrån 1996a). 

Situationen för anställda inom vården, bland annat inom äldre- och 

handikappvården, är också prekär. De står inför flera allvarliga svårigheter. 

För det första är deras situation på arbetsmarknaden osäker, eftersom en 

stor del av dessa arbeten är tidsbegränsade. För det andra innebär arbetet 

en stor skaderisk på grund av tunga lyft, utsatthet för kemikalier och risker 

för infektioner. De utsätts även för psykisk stress på grund av sina kontakter 

med andra människor. Detta att samtidigt utsättas för stor psykisk stress och 

höga fysiska krav är något speciellt för sjukvården. Undersköterskor och 

mentalskötare har också liten möjlighet att påverka när vissa av deras arbetsuppgifter 

ska utföras. Och alla vårdyrken är utsatta för de största riskerna 

för våld, hot om våld, mobbning och sexuella trakasserier. 

52


Konsekvenser av den nya arbetsmarknaden – sammanfattning 

Som en konsekvens av de nya förhållanden som råder på arbetsmarknaden 

finns en stark tendens att kräva att arbetskraften ska finnas tillgänglig endast 

vid behov. Dessa förändringar på arbetsmarknaden påverkar arbetslösa, tidsbegränsat 

anställda och även fast anställda. 

Den senaste tidens förändringar i arbetslivet med bland annat ändrade 

arbetsvillkor och arbetsmiljö ställer högre krav på flexibilitet och anpassningsförmåga 

– speciellt för kvinnor. Det betyder att kvinnor får svårare att planera 

och kombinera arbete och familjeliv. Kvinnor känner större oro än män för 

att arbetsmarknadens förändringar ska beröra dem, trots att arbetslösheten 

hittills har varit något högre bland män. 

Men detta mönster håller nu på att förändras så att män återanställs i 

högre grad än kvinnor. En titt på kvinnors anställningssiffror visar att deras 

situation på arbetsmarknaden är otryggare. Kvinnor har i större utsträckning 

tidsbegränsade arbeten än män. Och de känner i mycket större utsträckning 

att de vill anpassa arbetslivet efter familjen trots att precis motsatta krav ställs 

på dem av arbetsvillkoren i arbetslivet. 

Om hänsyn tas till både möjligheter och risker kan individens uppfattning 

om framtiden när det gäller situationen på arbetsmarknaden relateras till 

problem som trötthet, apati, magproblem, sömnsvårigheter m.m. – både 

bland kvinnor och män. Dessa problem kan därför vara arbetsrelaterade, 

men har ännu inte erkänts som sådana. Den tidpunkt när arbetsrelaterade 

besvär kommer att accepteras som arbetssjukdom i lagens mening är socialt 

betingad och har samband med historiska och kulturella faktorer i samhället, 

bland annat samhällets attityder till kvinnor. 

Värderingar och åsikter som finns i samhället förändras av nya budskap 

vilka uttrycks genom spridning av kunskap. Denna spridning innehåller mer 

eller mindre dolda budskap och processer som omedvetet påverkar samhället. 

En av konsekvenserna av detta är att unga kvinnor i åldrarna 25–35 år oroar 

sig mer för att förlora arbetet än andra åldersgrupper. De tenderar därför 

att acceptera arbetsförhållanden som inte skulle ha accepterats för några år 

sedan. De vet också att det faktum att det är kvinnan som föder barnen ofta 

används som ett svepskäl (öppet eller dolt) för att utestänga kvinnor från 

vissa arbeten. Så är det även om alla kvinnor inte kommer att föda barn eller 

alltid prioriterar omsorgen om barnen framför karriären. 

53


De nya arbetsförhållandena påverkar också de anställdas inställning till 

arbetsgivarna. Sämre förhållanden på arbetsplatsen och i arbetslivet kan ge 

minskat förtroendet för arbetsgivarna. Man kan kanske identifiera en ny slags 

arbetssjukdom här – ”brist-på-tillit-syndromet” – en ohälsa orsakad av att 

förtroendet mellan anställda och arbetsgivare bryter samman på grund av 

otryggheten på arbetsmarknaden. Brist på förtroende för arbetsgivarna och 

för välfärdsstaten kan tänkas vara orsaken till detta ”ohälsosyndrom” och 

kan beskrivas som social, psykisk och somatisk ohälsa. Eftersom kvinnornas 

ställning på arbetsmarknaden inte är lika trygg som männens upplever de 

troligen symtom på ”ohälsosyndromet” oftare än män (se även de följande 

kapitlen om andra hälsoproblem). 

Dessa mönster återspeglar en aspekt av könsparadoxen, dvs. att kvinnor 

verkar lida av sjukdom i högre grad än män, trots att de i allmänhet lever 

längre. Orsaken till denna paradox är svår att avgöra, men det verkar troligt 

att den kan knytas till den könsmärkning och segregering som finns i 

samhället. Kvinnor och män uppfostras att handla och reagera på olika sätt, 

så det förefaller rimligt att detta även gäller arbetsrelaterade situationer. 

Kvinnor och män har också i stor utsträckning olika arbetsmarknader, och 

utsätts därför för olika hälsorisker. Denna skillnad i förutsättningar (både 

biologiska och sociala) är den troligaste förklaringen till de skillnader kvinnor 

och män upplever när det gäller arbetsrelaterade problem (Westberg 

1997; Östlin m. fl. 1996) 

De erfarenheter som redogjorts för och förutsägelser om den framtida 

arbetsmarknaden visar att risken för ökad ohälsa i Sverige är stor. Detta gäller 

främst kvinnor. Ansträngningar görs dock för att förbättra arbetslivet. På 

många håll försöker individer och institutioner utifrån ett helhetsperspektiv 

på ett genomgripande sätt förbättra arbetsplatsorganisationen och arbetsvillkoren. 

54

Noter 


1. Statistiken grundar sig på Nordisk yrkesklassificering (en klassificering som 

används i folkräkningar osv.). Klassificeringen innehåller många fler yrkestitlar 

inom mansdominerade områden än inom kvinnodominerade områden. Inom 

verkstadsindustrin finns t. ex. detaljerade klassificeringar av yrken vilka ofta har 

samband med den maskin arbetstagaren använder. Klassificeringen av kvinnodominerade 

yrken inom den offentliga sektorn är mer generell till sin natur och 

innehåller färre yrkestitlar. Denna statistik är från 1990 (Westberg-Wohlgemuth 

1996). Nyare statistik använder en vidare klassificering av yrken och är till och 

med ännu mer inexakt än de klassificeringar som användes fram till 1990. 

2. Termer som används i texten: 

Arbetskraft täcker alla sysselsatta/förvärvsarbetande eller arbetslösa. 

Ej i arbetskraften täcker personer som inte söker anställning, t. ex. studerande, förtidspensionärer 

och hemmafruar. 

Anställda eller sysselsatta personer har arbetat åtminstone en timme per vecka eller är 

tillfälligt frånvarande från en bestämd arbetsplats under mätperioden. 

Arbetslösa täcker personer utan något förvärvsarbete men som söker sådant. 

Tillfälligt frånvarande täcker personer som inte befinner sig på sin ordinarie anställningsplats 

på grund av semester, sjukdom, vård av sjukt barn, studier, militärtjänst osv. 

Begreppet gäller endast för frånvaro längre än en vecka. 

Relativa arbetskraftstalet speglar hur stor procent av befolkningen som är en del av 

arbetskraften. 

Relativa arbetslöshetstalet speglar hur stor procent av arbetskraften som är arbetslös. 

Relativa frånvarotalet speglar hur stor procent av de anställda som är tillfälligt frånvarande 

från sina ordinarie arbeten. Både frånvaro under del av vecka och frånvaro 

mer än en vecka är medräknad. 

3. Åldersgruppen 16–64 år används nästan alltid vid dessa jämförelser. 

4. Procentandelen egna företagare omfattar även anställda familjemedlemmar. 

5. Den sekundära arbetsmarknaden förknippas med avvikande och vanskliga arbetsförhållanden 

och också med osäkra, lågt betalda arbeten utan trygghet. 

6. Vid repetitiva rörelser och statiskt arbete ansträngs muskelfibrer så att blodcirkulationen 

hindras och fibrerna slutligen skadas, vilket leder till förslitningsskador, 

sjukfrånvaro och förtidspensionering. Tunga lyft, där man använder andra 

muskelgrupper, kan i själva verket leda till bättre cirkulation i musklerna eftersom 

55


arbetet ofta är dynamiskt. Tunga lyft är lättare att korrigera eller eliminera med 

mekaniska hjälpmedel. Män utför vanligen enskilda arbetsuppgifter där det krävs 

styrka i dynamiskt arbete. Eftersom kvinnor oftast inte har samma armstyrka får 

de fysiskt mindre krävande uppgifter – men det är just dessa monotona arbetsuppgifter 

som leder till statisk ansträngning. 

7. Lägre kvalifikationsnivå motsvarar mindre än två års utbildning efter grundskolan. 

Högre kvalifikationsnivå motsvarar åtminstone två års utbildning efter 

grundskolan. 

8. Ej facklärda motsvarar mindre än två års utbildning efter grundskola. Facklärda 

motsvarar minst två års utbildning efter grundskolan. 

Referenser 

Acker J (1987) Hierarchies And Jobs: Notes For A Theory Of Gendered Organizations. Uppsats 

presenterad vid Meetings Of American Sociological Association, Chicago. 

Acker J (1989) En paraplyproblematik. Ett diskussionsunderlag. Arbetslivscentrum. 

Arbetarskyddsstyrelsen & Statistiska centralbyrån (1997). När kroppen tar stryk. En 

undersökning av påfrestningar och besvär i arbetet 1995/96. Am 45 SM 9701 

Arbetarskyddsstyrelsen & Statistiska centralbyrån (1996). Arbetsorsakade besvär. Am 

43 SM 9601. 

Arbetarskyddsstyrelsen & Statistiska centralbyrån (1997) Arbetsorsakade besvär 

Am 43 SM 9701. 

Arbetsmarknadsstyrelsen (1997) Anställningsformer. Ura 1997:4. AMS. 

Arbetsmarknadsdepartementet & SCB (1997a) SAK-projektet. Kvinnor och män på 

arbetsmarknaden. Faktablad om Stockholms lokala arbetsmarknad. 

Arbetsmarknadsdepartementet & SCB (1997b) SAK-projektet. Kvinnor och män på 

arbetsmarknaden. Faktablad om den ”flexibla” arbetsmarknaden. 

Aronsson G (1997) Personalminskningar ger flera negativa effekter. Artikel i Svenska 

Dagbladet. 14 januari 1997. 

Aronsson G & Sjögren A (1994) Samhällsomvandling och arbetsliv. Omvärldsanalys inför 

2000-talet. Fakta från Arbetsmiljöinstitutet. Arbetsmiljöinstitutet. 

Baude A (1989) Kvinnor i livsmedelsindustrin. Om dolda strukturer och hinder för jämställdhet 

i arbetslivet. Sju livsmedelsföretag. (Arbetspapper) 

Baude A (1992) Kvinnors plats på jobbet. Stockholm: SNS Förlag. 

Baude A, Boman A, Englund E, Forsberg G, Gonäs L, Gunnarsson E, Holter H, 

Knocke K, Matoviç M, Norberg H, Ressner U, Röger M & Westberg H (1987) 

Kvinnoarbetsliv. Arbetslivscentrum. 

Baude A & Gonäs L (1989) Det nödvändiga kvinnoperspektivet. Tiden, sid 20–28. 

56


Bruun N & Johnson M (1995) The Legal and Contractual Situations of Teleworkers, 

Labour Law Aspects, Undersökningsrapport 1995:32, Arbetslivsinstitutet. 

Bylund B, Viklund L, Elmér A & Öhman T (1988) Anställningsskyddslagen. Med kommentarer 

till 1982 års lagstiftning. Stockholm: Tidens förlag, 3:e upplagan. 

Edling C & Sandberg Å (1993) Är Taylor död och pyramiderna rivna? Nya normer 

för företagsledning och arbetsorganisation. Ur: Sveriges arbetsplatser – Organisation, 

personalutveckling, styrning. le Grand C, Szulkin R & Thålin M (red), SNS 

förlag Helsingborg. 

Gunnarsson E (1994) Att våga väga jämnt! Om kvalifikationer och kvinnliga förhållningssätt 

i ett tekniskt industriarbete. Doktorsavhandling, Tekniska högskolan i 

Luleå. 1994:157 D. 

Gunnarsson E, Knocke W & Westberg H (1991) Forskningserfarenheter kring lärande 

i arbetslivet, sett ur ett könsteoretiskt perspektiv. Stockholm: Arbetsmiljöfonden. 

Gunnarson E & Ressner U (1983) Från hierarki till kvinnokollektiv. Stockholm: Arbetslivcentrum. 

Hallsten L (1998) Psykiskt välbefinnande och arbetslöshet. Om hälsorelaterad selektion 

till arbete. Doktorsavhandling, Stockholms universitet, Arbete och Hälsa 

1998:7, Arbetslivsinstitutet, Solna. 

Järvholm B (red) (1996) Arbetsliv och hälsa – en kartläggning. Arbetarskyddstyrelsen, 

Arbetslivsinstitutet, Rådet för arbetslivsforskning. 

Kvande E & Rasmussen B (1990) Nye kvinneliv: kvinner i mens organisasjoner. Oslo: 

Ad Notam. 

Kilbom Å & Hagberg M (1990) Arbetsrelaterade muskuloskeletala sjukdomar – riskyrken 

och riskfaktorer. Arbete och Hälsa nr 1990:19, Arbetsmiljöinstitutet. 

Länsstyrelsen i Stockholms Län (1995) Fakta om kvinnor och män i Stockholms län. 

Ressner U (1985) Den dolda hierarkin; om demokrati och jämställdhet i statsförvaltningen. 

Stockholm: Rabén & Sjögren. 

Statliga sektorns arbetsmiljönämnd (SAN) (1995) Spegling av kvinnors arbetsliv. 

Stockholm: SAN (andra reviderade upplagan). 

Statistiska centralbyrån (SCB) (1990) På tal om kvinnor och män 1990. 

Statistiska centralbyrån (SCB) (1991) Kvinnors och mäns arbetsmiljö. Information om 

utbildning och arbetsmarknad (IAM) 1991:1. 

Statistiska centralbyrån (SCB) (1996a) Arbetsmiljö 1995 Am 68 SM 9601. 

Statistiska centralbyrån (SCB) (1996b) Nu och då. Dagens arbetsmarknadsläge jämfört 

med situationen före krisen. Information om utbildning och arbetsmarknad (IAM) 

1996:7. 

Statistiska centralbyrån (SCB) (1996c) Arbetskraftsundersökningarna 1995, Am 12 

SM 9601. 

Statistiska centralbyrån (SCB) (1997a) Utesluten från arbetsmarknaden. Arbetslös på 80talet 

ofta arbetslös även på 90-talet. Information om utbildning och arbetsmarknad 

(IAM) 1997:2. 

57


Statistiska centralbyrån (SCB) (1997b) Arbetskraftsundersökningarna 1996, Am 12 

SM 9701. 

Statistiska centralbyrån (SCB) (1997c) Pressmeddelande från SCB, 1997-05-21 Nr 

1997:116. 

Statistiska centralbyrån (SCB) (1997d) Pressmeddelande från SCB, 1997-06-06 Nr 

1997:141. 

Statistiska centralbyrån (SCB) (1998a) Arbetskraftsundersökningarna 1997, Am 12 

SM 9801. 

Statistiska centralbyrån (SCB) (1998b) Arbetskraftsundersökningarna 1998, Am 11 

SM 9802. 

Stockholms läns landsting (1995) Arbetshälsorapport 1995 – om samband mellan arbetsvillkor 

och ohälsa i Stockholms län. 

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) (1992) Flexibilitet i praktiken. Anställningsformer 

och arbetstider. Stockholm. 

Sveriges Läkarförbund (1997) Läkarfakta. 

Sörensen B-A (1982) Ansvarsrasjonalitet: om mål. Middeltenkning blant kvinner. Ur: 

Holter H (red.) Kvinners levekår og livslöp. Oslo: Universitetsforlaget. 

SOU 1990:49. Arbete och hälsa. Betänkande av Arbetsmiljökommissionen. 

Tidskriften Arbetsmiljö 7-8 1997. 

Ve H (1989) Gender Difference In Rationality: On The Difference Between Technical 

Limitide Rationality And Responsible Rationality. (Opublicerad). 

Westberg H (1994a) Frisk eller sjuk? Samspel mellan vetenskap, samhälle, makt och 

värderingar. Pedagogiska institutionen. Stockholms universitet. 

Westberg H (1994b) Kvinnors kompetensutveckling och arbetsförmedlingens roll. Stockholm: 

AMS, Vägledningsenheten. Serie V 1994:1. 

Westberg H (1997) Kvinnors arbetsvillkor och hälsa. Kapitel 7 i Kvinnor Hälsa. Yrkesmedicinska 

enheten, Nordvästra sjukvårdsområdet, Stockholms läns landsting. 

Westberg-Wohlgemuth, H (1996) Kvinnor och män märks. Könsmärkning av arbete 

en dold lärandeprocess. Arbete och Hälsa 1996:1. Arbetslivsinstitutet. 

Westlander, G (1982) Kvinnor i arbetslivet uppfordrar arbetslivsforskaren att vidga 

sitt perspektiv. Ur: Arbetsdelningen mellan könen. Stockholm: Arbetslivscentrum. 

Östlin P, Danielsson M, Diderichsen F, Härenstam A och Lindberg G (red.) (1996) 

Kön och ohälsa – en antologi om könsskillnader ur ett folkhälsoperspektiv. Studentlitteratur, 

Lund. 

58


59

Kapitel 3 

FAKTA OCH FÖRDOMAR 

61

Psykologiska skillnader 

mellan män och kvinnor 

av Malin Lindelöw och Carina Bildt Thorbjörnsson 

Vi beskriver oss själva på många sätt, och ofta utgör kanske vårt kön det mest 

centrala temat. Vår egen och andras kvinnlighet eller manlighet är en aspekt 

som på ett grundläggande sätt styr vår sociala interaktion, eftersom den ger 

upphov till förväntningar om beteenden, personlighet, mål och önskningar, 

dvs. om det sätt på vilket vi kan och bör relatera till varandra. 

Trots att könet inte är en självständig kategori, utan samspelar med andra 

sociala klassifikationer såsom rastillhörighet, etnicitet och yrkestillhörighet, 

går det som en röd tråd genom alla dessa faktorer och styr vårt beteende. 

Därigenom är könet inte ytterligare en annan klassificering, utan snarare en 

organiseringsprincip (Lundgren 1992), och som sådan påverkar det individens 

sätt att fungera på oräkneliga sätt, av vilka några är mer svårbedömda 

än andra. 

Det kommer att hävdas att det i synnerhet är de könsspecifika rollförväntningarna 

som skapar olika livsbetingelser för kvinnor och män, vilket 

påverkar deras hälsa på ett viktigt sätt under hela livet. För att påvisa detta 

är det dock nödvändigt att utforska i vilken utsträckning psykologiska skillnader 

mellan män och kvinnor har dokumenterats, hur de smälter samman 

och på vilket sätt de resulterar i faktiska skillnader mellan kvinnors och mäns 

livssituationer. 

Forskningen kring könsskillnader är dock inte helt okomplicerad; den 

har exempelvis beskrivits som ”det besvärliga barnet till starkt förvirrade 

föräldrar” (Oakley 1972). Vetenskapliga bemödanden har blandats ihop 

med politiska hänsynstaganden, vilket har bidragit till utvecklingen av såväl 

starka motsättningar som till ett flertal konkurrerande synsätt. En stor del 

av det hittills utförda arbetet har tagit sin utgångspunkt i hur kvinnlighet 

63


och manlighet har uppfattats, där dessa begrepp har ansetts representera 

komplementära områden av egenskaper och beteenden såväl historiskt som 

i olika kulturer. 

Trots att forskare har uppfattat och beskrivit dessa områden på olika 

sätt, tycks vissa aspekter återkomma. Manligheten har förknippats med en 

instrumentell orientering, medan fokus för kvinnligheten har ansetts vara 

av expressivt slag. Andra har menat att manlighet återspeglar en ”verksam” 

orientering, med en omsorg för sig själv som individ, och kvinnlighet en 

”kollektiv” orientering, med en omsorg om förhållandet mellan sig själv och 

andra människor (Bakan 1966). Dessutom har man kunnat dokumentera stor 

överensstämmelse mellan kvinnors och mäns beskrivningar av vilka karakteristika 

som är mest attraktiva hos respektive kön. Att vara tillgiven, glad, 

barnslig, deltagande, mjuk, blyg, ömsint, varm och eftergiven har ansetts vara 

typiskt för kvinnor, medan aggressivitet, ärelystnad, självsäkerhet, dominans, 

oberoende och självtillit har uppfattats som typiskt manliga egenskaper (Bem 

1987). 

Det kan kanske tyckas förenklat att män och kvinnor styrs av olika organiseringsprinciper, 

men det är en allmän uppfattning som slagit igenom 

på ett flertal forskningsområden. Män betraktas som målinriktade medan 

kvinnor anses styras av ett behov att relatera till andra. Utifrån denna skillnad 

grenar olikheter ut sig i hur flickor och pojkar behandlas inom familjen och 

utbildningssystemet och på vilket sätt de leker, liksom i kvinnors och mäns 

sätt att kommunicera, fatta moralbeslut, hur de tänker om sig själva och på 

vilka sätt de är sårbara. 

I detta kapitel kommer beläggen för kvantifierbara psykologiska skillnader 

mellan män och kvinnor och deras upphov att diskuteras. En mer omfattande 

översikt av detta område skulle minst kräva en egen bok; syftet här har 

i stället varit att åtminstone beröra de viktigaste områdena. 

Fyra delområden ingår i diskussionen: För det första utforskas de källor 

som eventuellt kan förknippas med könsskillnader i barnets socialisation 

– både för att ge en begreppsmässig grund till hur vi ska tänka om ursprunget 

till och betydelsen av könsskillnader, samt för att utröna på vilka områden 

sådana skillnader kan förväntas uppträda. 

För det andra kommer beläggen för observerbara och signifikanta psykologiska 

könsskillnader att diskuteras. 

64

fakta och fördomar 

För det tredje kommer biologins roll och, i viss utsträckning, betydelsen 

av biologiska könsskillnader att diskuteras, om så bara för att skapa en medvetenhet 

om betydelsen av detta område i relation till sociala teorier. 

För det fjärde kommer de olika riktningarna inom litteraturen att förenas i 

ett försök att dra några övergripande slutsatser och informerade spekulationer 

om följderna av psykologiska könsskillnader för området hälsa och arbete, 

vilket kan vara till hjälp när det gäller att planera framtida forskning. 

Eftersom formatet på denna presentation är begränsat är dessa diskussioner 

med nödvändighet mycket kortfattade och flera frågeställningar har 

inte kunnat behandlas. Därför vill vi uppmuntra våra läsare att gräva djupare 

när ni finner något av intresse, med hopp om att de referenser som återfinns 

sist i kapitlet ska vara till någon nytta. 

Upphovet till könsskillnader 

Könsskillnader härrör från två olika källor: de som är förbundna med biologi, 

och de som kommer från variationer i socialisation och sociala erfarenheter. 

Eftersom de biologiska skillnadernas betydelse diskuteras på andra ställen i 

denna bok (se kapitel 4), kommer detta kapitel att lägga tonvikten på sociala 

faktorer och deras konsekvenser, med undantag för några få frågor som inte 

behandlas på andra ställen. I linje med detta kommer utgångspunkten att 

vara att redogöra för de krafter som verkar för att stöpa barnets utveckling i 

de former som de sociala förväntningarna förbehåller dess kön. Dessa socialiseringsfaktorer 

inbegriper familjen, kamraterna och utbildningssystemet. 

De tidiga åren: könsrollsinlärning inom familjen 

Familjen anses spela en grundläggande roll i könsrollsinlärningen av flera 

skäl. Dels är familjen den primära kontexten för det unga, påverkbara barnet 

under många år, dels uppfyller den så många av individens allra viktigaste 

behov under en så omfattande tidsperiod. Det finns minst fyra konkurrerande 

teorier som strävar efter att redogöra för denna process: psykoanalytisk teori, 

social inlärningsteori, kognitiv utvecklingsteori samt gender schema-teori. 

Den psykoanalytiska teorin betonar barnets identifikation med föräldern av 

samma kön som barnet självt som den viktigaste mekanismen för varför barn 

lär in könsskillnader. Detta förutsätter förstås barnets upptäckt av de genitala 

könsskillnaderna. Denna identifikation motiveras för pojkar av kastrations- 

65


ångest, vilket innebär att den kärlek som pojkar vid omkring fyra års ålder 

känner för modern anses bli allt mer sexuell, medan fadern betraktas som en 

rival. Pojkens svartsjuka kureras vid upptäckten av avsaknaden av penis hos 

flickor, då den lilla pojken anses dra slutsatsen att de har blivit kastrerade. 

Och när pojken varseblir faderns storlek och makt, drar han slutsatsen att 

denne har förmågan att kastrera sina konkurrenter, och då slutar pojken att 

tävla med sin far av rädsla för att själv bli kastrerad. I stället försöker han att 

bli lik honom. Flickans identifikation med sin mor sägs vara motiverad av 

penisavund. Denna utvecklas när hon får se de manliga könsorganen som 

överväldigar henne med sin överlägsenhet, och ger upphov till känslor av 

ofullständighet och avund gentemot pojkar. Samtidigt skapas ett förakt för 

modern, jämte alla kvinnor, eftersom dessa delar hennes deformitet. Flickan 

koncentrerar sin kärlek till fadern, som besitter den eftertraktade penisen, 

och identifierar sig med sin mor som ett sätt att vinna honom. 

I viss utsträckning har psykoanalytisk teori blivit omodern inom en stor 

del av den akademiska psykologin. Ett av skälen till detta är att den är svår 

att testa empiriskt. Men vad som är ännu viktigare är att de belägg man 

under en längre tid haft tillgång till inte tycks kunna rättfärdiga betoningen 

på barnets upptäckt av könsorganen samt att man inte har lyckats verifiera 

själva existensen av kastrationsångest hos pojkar och penisavund hos flickor 

(Frieze m. fl. 1978; Sherman 1971). 

Dessutom är det svårt att förbise de fördomar mot kvinnor som finns i 

Freuds arbeten. Kvinnor definieras som otillräckliga, svartsjuka och underlägsna 

av naturen (Bem 1993), och kvinnlighet konstrueras som en sjukdom 

(Brennan 1992). Detta är ett synsätt som förkastats allt mer på senare år. 

Feministteoretikern Nancy Chodorow (1978, 1990) har lagt fram en 

omarbetad version av Freuds identifikationsteori i syfte att förklara varför 

kvinnor växer upp till att vårda andra och till att ha närmare känslomässiga 

band med sina barn än män. Hennes teori är att medan flickor har lätt för att 

identifiera sig med sina mödrar är identifikationen svårare för pojkar, vilka 

separerar psykologiskt från sin mor och strävar efter att efterlikna den förälder 

som till stor del är frånvarande, nämligen fadern. Detta leder till känslomässig 

separation och bortträngning. Flickor, å andra sidan, är i besittning av 

ett intensivt och kontinuerligt förhållande till modern, vilket leder till att 

den kvinnliga personligheten definierar sig själv i relation och anslutning till 

66


andra människor i större utsträckning än den manliga personligheten. Därmed 

utvecklas deras psykologiska anlag för moderskapet (Chodorow 1978). 

Denna skillnad mellan kvinnors inriktning mot närhet och mäns inriktning 

mot separation utgör grunden för många forskningsområden, bland annat 

kommunikation och moraliskt resonerande. Tillsammans med synen på män 

som handlingsinriktade har denna indelning styrt många av de teorier som 

kommer att utforskas senare i detta kapitel. 

En faktor som fått mycket uppmärksamhet är inflytandet av miljömässig 

påverkan och rådande sociala värderingar. Detta stödjer sig på principerna 

i social inlärningsteori, som ursprungligen kommer från behaviourismen i 

vilken man betonar vikten av förstärkning. Lämpligt könsrollsbeteende lärs 

in genom belöningar och straff som barnet får för önskat respektive icke 

önskat beteende. Dessutom anses barnet imitera beteendet hos föräldern av 

samma kön som det självt, där inlärningen sker genom att man följer såväl 

exempel som direkta instruktioner. Social inlärningsteori lokaliserar därmed 

upphovet till könsrollsinlärningen uteslutande i det omgivande samhället 

(för en översikt, se Renzetti & Curran 1995). 

Mycket av dragningskraften hos denna teori kommer från dess allmängiltighet. 

Samma principer tillämpas på könsrollsinlärning som på många 

andra slags beteenden och de anses fungera på liknande sätt för båda könen. 

Dessutom konstrueras könet som något formbart och föränderligt och som 

en kulturell följd, till skillnad från psykoanalysen där anatomin är ödet. Trots 

sin dragningskraft har den sociala inlärningsteorin fått utstå förödande kritik, 

eftersom barnet betraktas som en relativt passiv mottagare av miljömässig 

påverkan snarare än som en aktivt handlande varelse som motiveras av en 

önskan att förstå och organisera den sociala världen begreppsmässigt, vilket 

inte stämmer överens med många av de befintliga forskningsrönen (t. ex. 

Bem 1983). 

Den kognitiva utvecklingsteorin lägger tonvikten på barnet som den 

primära aktören i sin egen socialisation, och könsrollsinlärningen anses följa 

naturligt på de universella principerna i kognitiv utveckling. Detta bygger 

på Jean Piagets och Lawrence Kohlbergs arbeten, där man betraktar barnet 

som aktivt strävande efter att förstå världen och att hitta etiketter att klassificera 

sig själv och andra med. Genom denna process kommer barnet att 

förstå könsindelningen, placera sig själv i respektive kategori och därmed 

67


fastställa lämpliga och olämpliga beteenden. Den kognitiva utvecklingsteorin 

har varit oerhört inflytelserik, men har kritiserats för att den inte har kunnat 

redogöra för företrädet hos könet. Varför skär exempelvis socialt kön på ett 

sådant genomgripande sätt tvärs igenom kategorier såsom rastillhörighet, 

etnicitet och yrkestillhörighet? 

I gender schema-teorin, som bygger på den sociala inlärningsteorin såväl 

som den kognitiva utvecklingsteorin, har man strävat efter att ta itu med 

just denna sistnämnda frågeställning genom att framkasta tesen att könsrollsinlärning 

till stor del kommer från könsrollsschematisk behandling – en 

generaliserad beredvillighet hos barnet att avläsa och organisera information 

enligt de kulturella definitionerna på manlighet och kvinnlighet. Därmed 

förmedlas könsrollsinlärningen genom barnets egen kognitiva utveckling. I 

teorin läggs vidare fram att den könsrollsspecifika bearbetningen i sig kommer 

från sedvänjor i det sociala livet, vilket gör den till ett känt fenomen som 

varken är oundvikligt eller omöjligt att förändra (Bem 1981, 1987). 

Lek, kamratrelationer och deras följder 

Oberoende av på vilket sätt familjens inflytande internaliseras står det klart 

att könsskillnader förstärks ännu mer av skillnaderna i flickors och pojkars 

kamratrelationer och lek. Det har länge varit ett faktum att barns lek är så 

mycket mer än ett roligt tidsfördriv. Leken utgör snarare en viktig plattform 

för såväl praktisk som social inlärning. Den utgör även ett område där flickor 

och pojkar utsätts för mycket olika miljöer och stimuli, både vad avser de 

leksaker de leker med och på vilket sätt de leker. Tungt vägande argument 

har lagts fram för att detta får betydelsefulla konsekvenser för hur man 

fungerar senare i livet. 

Belägg finns för att barn redan vid två års ålder visar en preferens för 

könsrollsstereotypt lekmaterial (Robinson & Morris 1986; Roopnarine 1986). 

Denna preferens förstärks ytterligare av föräldrarna, i reklamfilmerna på tv, 

hur leksaker är förpackade samt av leksaksaffärers typiska sätt att ordna sitt 

sortiment i olika avdelningar för pojkar och flickor (Schwartz & Markham 

1985; Shapiro 1990). Även om detta ämne kräver analyser från flera olika 

vinklar är kanske den viktigaste skillnaden mellan leksaker avsedda för flickor 

respektive pojkar att de utvecklar olika egenskaper och förmågor. Typiska 

pojkleksaker inbjuder till utforskning, manipulation, nytänkande, konstruk- 

68


tion, konkurrens och aggressivitet, medan flickleksaker utvecklar kreativitet, 

omvårdnad och förmåga att behaga, såväl som förmågan att manipulera andra 

(Bradbard 1985; Miller 1987; Peretti & Sydney 1985). När detta dras till sin 

spets förväntas pojkar tycka om alla olika transportmedel, militärleksaker och 

byggleksaker, medan flickor är begränsade till miniatyrversioner av hushållsapparater 

och dockor i rosa klänningar. 

Renzetti och Curran (1995) undersökte ett antal amerikanska leksakskataloger 

och noterade skämtsamt att de enda dockor som var specialproducerade 

för pojkar var en 20 cm lång uppblåsbar Godzilla i plast: ”Big 

Frank”, en talande Frankensteinbyggleksak med en röstlåda som säger ”laga 

mig” om han behöver lagas, och de ”Totally Awesome Duelin’ Dudes”, vilka 

kräver två spelare från tre år och uppåt, för att ”multiaction-kontrollen ska 

kunna användas för att slå av motståndarens huvud!’’ (s. 94). 

Miller drog slutsatsen att ”uppgifter stöder hypotesen att lek med flick- respektive 

pojkleksaker kan relateras till utvecklingen av differentierade kognitiva 

och/eller sociala färdigheter hos flickor och pojkar” (Miller 1987, s. 485). Man 

kan alltså betrakta det som att de utvidgar och förstärker skillnader i aggressivitet 

och styr flickor i riktning mot en vårdande roll, medan pojkar uppmuntras att 

konkurrera. På så sätt utvecklas manliga och kvinnliga stereotyper. 

Intressanta frågeställningar av liknande art väcks av skillnaderna i hur 

pojkar och flickor leker med sina kamrater, liksom i hur de sköter sina vänskapsrelationer 

vilka utgör en viktig del av barns socialisation. Forskning visar 

att barn aktivt socialiserar varandra i sitt vardagliga samspel, och att denna 

erfarenhet varierar betydligt mellan könen. Från två års ålder delar barn 

frivilligt upp sig i grupper med könslikar eller väljer lekkamrater av samma 

kön, och denna tendens växer sig starkare då barnet går från spädbarnsåldern 

till förskolestadiet (Feiring & Lewis 1987; Maccoby & Jacklin 1987). 

Men det är inte bara preferensen för gruppen av samma kön som skiljer 

pojkar och flickor åt, utan också vilket slags aktiviteter de deltar i. Flickor 

söker typiskt undvika konflikter och deras samspel syftar mer till att upprätthålla 

goda vänskapsrelationer, ofta med en bästa vän. Pojkar däremot leker 

vanligtvis i större grupper, och deras lek karakteriseras av mer aggressivitet 

och konkurrens jämfört med flickor, vilket till viss del beror på att de i större 

utsträckning deltar i organiserade idrottsaktiviteter (Corsaro och Eder 1990; 

Maccoby 1988; Thorne 1986). 

69


Sammanfattningsvis ser vi en tendens hos flickor att betona omvårdnad 

och värdera nära relationer, medan pojkar är mer grupp- och regelorienterade 

och inte lika rädda för konflikter. Man har menat att detta är till fördel för 

pojkarna i framtida arbetssammanhang även om den föränderliga arbetsmarknaden, 

där sociala färdigheter värderas i allt högre utsträckning, borde 

gynna kvinnor mer under kommande decennier. 

Stark kritik har riktats mot mycket av den forskning som utförts om kamratsocialisation 

på grundval av att den lägger tonvikten på könsskillnader och 

inte beaktar likheter och interaktion mellan könen (Thorne 1993). Det finns 

förstås många situationer där både pojkar och flickor samarbetar och leker, 

speciellt i skolan och i mer organiserade eller formella sammanhang. Trots 

detta står det klart att det finns en tendens hos barn att föredra kamrater av 

samma kön liksom könsstereotypa aktiviteter på fritiden, och att detta med 

all sannolikhet får viktiga följder för deras framtida anpassningsförmåga. 

Skolan och utbildningssystemet 

Kontakterna med utbildningssystemet erbjuder ytterligare en grund för 

åtskillnader mellan flickor och pojkar, liksom senare mellan kvinnor och 

män. Det finns starka belägg för att interaktionen mellan lärare och kvinnliga 

respektive manliga studenter varierar, både vad gäller frekvens och innehåll. 

Det kommer kanske inte som någon överraskning att pojkar i grundskolan 

jämförelsevis får mer uppmärksamhet av lärarna än flickor, även när hänsyn 

tas till pojkarnas mer utbredda benägenhet att komma med oombedda tillägg 

i klassrummet (Sadker & Sadker 1994). Pojkar får också mer beröm för den 

intellektuella kvaliteten på deras skolarbete, medan det är noggrannheten 

som brukar uppmärksammas i flickors arbete (Dweck m. fl. 1978). 

Forskare har talat om det osynliga glastak som inskränker unga kvinnors 

ambitioner. Detta är relaterat till den allmänna uppfattningen att flickor 

inte är lika begåvade som pojkar, vilken återspeglas i de belägg som finns 

för både föräldrars och lärares utsagor om pojkars och flickors prestationer 

och misslyckanden. Om pojkar gör bra ifrån sig anses de vara intelligenta, 

medan problem anses vara tecken på otur. Flickor som uppnår goda resultat 

anses däremot ha haft tur, medan svårigheter beskrivs som en följd av deras 

begränsade förmåga (Deaux 1976). 

70


Bush (1987) noterade att forskningsresultat beträffande könsskillnader 

motsvarar resultaten som finns om de förväntningar som lärare har på samhällsklass 

och ras, där lärare låter sig påverkas mer positivt av medel- och 

överklasstudenter än av arbetarklasstudenter, eller av vita studenter jämfört 

med studenter från minoriteter. 

Flickor undervärderas således konsekvent, och det uttalade budskapet tycks 

vara att pojkar förväntas utvecklas och växa intellektuellt och kreativt, medan 

flickor begränsas av sitt kön. Konsekvenserna av detta bör inte underskattas. 

Lärare är auktoritetspersoner och deras ord väger tungt i elevernas utveckling. 

Det budskap som mottas i såväl hem- som skolmiljö bidrar till individens 

förståelse av sig själv och till förväntningar på hans eller hennes framtida liv, 

vilket i sin tur bidrar till hur den framtida verkligheten kommer att se ut. 

Kvinnor i alla åldrar kan därför förväntas ha relativt låga värderingar om sin 

kompetens och potential jämfört med män, och sannolikt återspeglas detta 

i det faktum att deras ambitioner och prestationer är lägre. 

En av de centrala uppgifterna i samtida arbetsorganisering borde vara 

att befria denna potential och skapa en mental atmosfär där kvinnor, lika väl 

som män, kan utvecklas och tillåtas bidra helt och fullt. 

En annan viktig aspekt av utbildningssystemet är att både kvinnor och 

män uppmuntras att välja yrken som anses lämpliga för deras respektive kön. 

Även om det kan finnas flera förklaringar till denna tendens bidrar sannolikt 

studievägledarnas aktiva uppmuntran (t. ex. Marini & Brinton 1984), skolans 

egen begränsade representation av kvinnliga lärare i ämnen såsom matematik 

och vetenskap respektive manliga lärare i ämnen såsom hemkunskap och hälsa 

(Commission on Professionals in Science and Technology 1992), och den 

ökande förekomsten av manliga lärare ju längre uppför den utbildningsmässiga 

stegen man klättrar (Statistiska centralbyrån 1996), på ett betydande sätt 

till både mäns och kvinnors yrkesmässiga ambitioner och prestationer. Den 

psykologiska följden är att inget kön fritt kan välja ett yrke efter förmåga 

och intresse. Båda begränsas, åtminstone till viss del, av de könsstereotyper 

som läggs på dem av skolan och omvärlden. 

Dessa systematiska olikheter i mäns och kvinnors yrkesval får implikationer 

för alla – för dem som begränsar urvalet beroende på uttalade eller 

underförstådda förväntningar hos andra människor, och för dem som trotsar 

traditionella könsrollsgränser och ser sig själva som medlemmar av en mino- 

71


ritet inom sitt yrke. De förra kan uppleva frustration och besvikelse för att de 

inte kan förverkliga sina möjligheter, medan de senare kan erfara stress av att 

vara en del av en minoritet med svårigheter att bli accepterad eller avancera 

som följd. På endera sättet spelar könet en viktig roll och kan på sikt skapa 

svårigheter på arbetsplatsen eller i relation till arbetet. 

Faktorer i socialisationen – avslutande kommentarer 

När effekterna av de olika faktorer som samverkar i socialisationen förenas inser 

man att det finns många skäl till varför flickor och pojkar utvecklas på olika sätt 

i enlighet med de rådande stereotyperna, vilka i sin tur har definierats kulturellt. 

Dessa stereotyper bestämmer också lämpligt beteende för vuxna människor 

med viktiga konsekvenser för kvinnors framtida arbetsliv och hälsa. 

Kvinnor dominerar i ett visst urval av yrken som egentligen bara representerar 

en förlängning av deras vårdarroll, deras behov av att bry sig om 

andra människor och att tillgodose deras behov. I dessa yrken ingår förstås 

förskollärare och grundskollärare, studievägledare, sjuksköterska, sekreterare 

och personlig assistent. Dessa yrken, liksom vårdyrken i allmänhet, har en 

tendens att åtföljas av stor känslomässig press och relativt låg ekonomisk 

kompensation (Forsberg 1992), vilket oundvikligen får konsekvenser för 

dessa kvinnors allmänna situation. 

Men denna påverkan går långt utöver yrkesvalet. Samma underliggande 

attityder och beteenden inverkar också på hur kvinnor väljer att prioritera i 

sitt privatliv, hur de sköter relationer och hur de klarar kraven på sina olika 

roller. Återigen har kvinnor visat sig tilldela behoven hos andra människor 

stor betydelse, ofta på bekostnad av sina egna behov (Thompson 1995). 

Trots att dessa implikationer är av avsevärd betydelse bör man komma ihåg 

att det finns ytterligare en aspekt som påverkar. Kulturen inte bara definierar 

vilka beteenden som är lämpliga för varje kön; den dikterar också i vilken 

utsträckning dessa ska värderas och vilka de sociala implikationerna blir om 

man misslyckas med att hålla sig till de föreskrivna reglerna. 

Ett centralt tema i feministernas kritik av den rådande ordningen i samhället 

har varit att manlighet och män värderas högre än kvinnlighet och kvinnor. 

Detta utsätter kvinnor för en s.k. dubbel bestraffning, där de antingen tvingas 

anpassa sig till en lägre värderad kvinnoroll och därmed inte lyckas med att 

uppnå erkännande, eller tvingas sträva efter den högre värderade mansrollen 

72


men då straffas för att inte kunna anpassa sig till de förväntningar som ställs 

på dem utifrån det kön de tillhör. Vardagligt uttryckt: ”You’re damned if you 

do, damned if you don’t”(Du fördöms om du gör det, och fördöms om du 

inte gör det). Det är därför viktigt att gå bortom analysen av hur könssocialisationen 

inskränker individen för att kunna beakta hur den påverkar de val 

individen träffar både i yrkes- och privatlivet och hur den påverkar individens 

totala situation – såväl kortsiktigt som långsiktigt. 

Det analytiska tänkande som krävs är det holistiska, individuellt orienterade 

(Magnusson 1998), där risker och skyddsfaktorer från alla områden 

i individens liv studeras i förening med individen som organiserande enhet, 

snarare än som variabler för sig. 

Empiriska belägg för psykologiska skillnader 

Vilka klara belägg har vi då för att det, med utgångspunkt från variationer i 

uppväxt och social erfarenhet, finns observerbara och signifikanta skillnader 

mellan flickor och pojkar samt kvinnor och män vad gäller psykologiska 

egenskaper och beteenden? 

Den forskning som bedrivits på detta område är omfattande, och många 

debatter har pågått i flera decennier utan att ha kunnat lösas. Skälet till detta 

ligger bara delvis i ämnets komplexitet. Samhällsdebatten har också påverkats 

av förutfattade meningar om de två könen, variationer mellan olika kulturer, 

förändringar över tiden som en följd av ändrade sociala omständigheter samt 

oro över de politiska implikationerna av olika forskningsresultat. Diskussionen 

kring könsskillnaderna har varit särskilt utsatt för detta, eftersom de 

slutsatser som dras får omfattande sociala implikationer vilka kan brukas, 

och framför allt missbrukas, för politiska syften. Detta har färgat debatten 

väsentligt, vilket kommer att bli märkbart i sinom tid. 

En annan aspekt som komplicerar det hela är att de värderingar, lagar 

och sociala sedvänjor som förändras under årens lopp är kopplade till hur 

män och kvinnor utvecklas, och att vi nu börjar få belägg för att många av 

de skillnader som tidigare noterats håller på att minska. Det är därför viktigt 

att vi fortsätter att vara kritiska, och noggrant beaktar inte bara de metoder 

som använts för att studera de olika frågorna utan också karaktären hos de 

undersökta populationerna och vad som sannolikt är upphovet till de eventuella 

skillnader som kunnat observeras. 

73


Av de områden som undersökts om kvinnor härrör många från debatten 

om psykoanalytisk teori. Andra kommer från observationer av könsskillnader 

inom områden som har studerats i sig och från teoretiskt arbete, inte sällan 

grundat på observationer som gjorts i psykoterapeutiska miljöer. Särskilt 

intresse har ägnats könsskillnader i jagkonstruktion och självkänsla; intellekt 

och förmåga; språk och kommunikation; moraliskt resonerande; personlighet, 

aggressivitet, alkohol- och drogmissbruk; stress och stresshantering; socialt 

stöd och bidrag; hjärnstrukturen och dess betydelse samt skillnader i kvinnors 

och mäns livscykler och deras interaktion med allmänna funktioner. Även om 

denna lista inte är uttömmande belyser den några av de viktigaste och mest 

omdebatterade psykologiska skillnaderna mellan kvinnor och män. 

Jagkonstruktion och jagföreställning i ett könsperspektiv 

De olika sätt som jaget kan konstrueras på utgör ett av de områden där könsskillnader 

länge har diskuterats. Jagkonstruktion innebär att varje individ har 

en uppfattning om vem hon eller han är – en självuppfattning som utgör 

grunden för hennes eller hans identitet. Denna uppfattning styr vårt sätt att 

förstå oss själva och vår roll i världen. Den förser oss med en grund för hur 

vi ska tolka händelser, och den fastställer vad vi ska prioritera och hur vi ska 

planera. Den är därmed fast förankrad både inom individen och i hennes 

eller hans beteende. 

I en nyligen genomförd omfattande undersökning av förebilder för jaget 

och könsrollerna, framlades tesen att män i allmänhet bygger upp och bibehåller 

oberoende jagkonstruktioner där representanterna för andra människor 

är oberoende av deras jag, medan kvinnor anses bygga upp och upprätthålla 

jagkonstruktioner som är beroende av varandra (Cross & Madson 1997). 

Detta är nära kopplat till de föreställningar om kvinnlighet och manlighet som 

diskuterades i inledningen till detta kapitel, vilka även har noterats i många 

andra sammanhang. I en studie om kvinnors arbets- och livsstilar noterades 

att kvinnor har en tendens att ta på sig ansvaret för konsekvenserna av sina 

egna handlingar inför andra människor. Man konstaterar bl.a. att ”deras 

handlingar sker alltid i ett sammanhang som inbegriper andra människor. 

Att se sig själv som en del av en relation tycks centralt i dessa kvinnors liv” 

(Thompson 1995, s. 5). 

74


Ovanstående teser har presenterats i en särskild gren av litteraturen, 

vilken har sitt ursprung i den terapeutiska miljön. Eichenbaum och Orbach, 

två feministiska psykoterapeuter, har identifierat två psykologiska krav som 

åtföljer kvinnans sociala roll. Det första är behovet att underordna sig andra 

människor, det vill säga att följa deras ledning och att endast uttrycka sina 

egna behov i relation till andra människor. Detta innebär att hon inte tillåts 

att se sig själv som huvudrollsinnehavaren i sitt eget liv, att hennes jag inte är 

viktigt för henne själv. Det andra är att hon alltid måste knyta till sig andra 

människor och skapa sitt liv i enlighet med en mans. Tillsammans leder dessa 

krav till att kvinnans sociala roll får ännu en följeslagare: hon måste lära sig 

att förutse andra människors behov, och därigenom lära sig att sätta sina egna 

behov i andra rummet (Eichenbaum & Orbach 1983). 

Trots att vetenskapen ofta misslyckas med att dra fördel av de kunskaper 

som erhållits i terapeutiska sammanhang, blir det snart uppenbart att 

mycket av den forskning som presenteras här stöder denna syn. Dessutom 

kan föreställningar om jaget och systematiska olikheter vad beträffar såväl 

kön som kultur, förhoppningsvis, inspirera framtida forskning till att bredda 

urvalet av de egenskaper som undersöks, men också ge oss information om 

de underliggande mekanismerna bakom redan observerade könsskillnader. 

Kvinnor, män och självkänsla 

En aspekt som relaterar till de psykiska funktionerna och som har väckt mycket 

intresse är självkänslan – antagligen på grund av dess dragningskraft hos 

allmänheten. Den refererar till ens värdering av det egna jaget, eller som en 

klassisk vetenskapsman på detta område har uttryckt det, ”ens eget omdöme 

av det egna värdet uttryckt i den attityd man intar till sig själv”(Coopersmith 

1967). Skälen till att vi förväntar oss att det ska vara skillnad mellan mäns 

och kvinnors självkänsla, ofta till nackdel för de senare, är många. Kvinnors 

större sociala och ekonomiska beroende (Olowu 1985; Thompson 1972), 

nedvärderingen av den kvinnliga kroppen och sexualiteten (Thompson 1950), 

de motstridiga krav som ställs på kvinnorollen (Burns 1979; Hacker 1951) 

samt det faktum att de kvinnliga könsrollsstereotyperna värderas lägre än de 

manliga (Broverman m. fl. 1972; McKee & Sheriffs 1957) har alla diskuterats 

som viktiga faktorer som bidrar till kvinnors lägre sociala ställning och lägre 

värdering i relation till män. 

75


Trots att dessa invändningar nu är något föråldrade är många av dem 

fortfarande relevanta i dagens samhälle. Kvinnor tjänar fortfarande betydligt 

mindre än män och har allmänt sett mindre fördelaktiga ekonomiska omständigheter 

(Statistiska centralbyrån 1996). Dessutom åtnjuter kvinnor i det stora 

hela inte lika mycket prestige och makt som män, vilket återspeglas i hur ofta 

kvinnor uppnår de högsta nivåerna inom olika yrken, i affärsvärlden och på 

politikens område. Det har hävdats att prestationerna inom dessa områden 

inte kan förbigås i ett elitistiskt och kapitalistiskt samhälle. 

Resultaten från empiriska studier tycks dock inte bekräfta dessa förväntningar. 

I två tidiga, ofta citerade, granskningar av litteraturen kunde man 

inte finna belägg för några genomgående könsskillnader (Maccoby & Jacklin 

1974; Wylie 1979). Dessa resultat ter sig mindre förvånande när man granskar 

dem i ljuset av de mer dominanta teorierna om de avgörande faktorerna för 

självkänsla, vilka fokuserar på beskaffenheten av individens nära relationer 

och attityden hos betydelsefulla andra – i synnerhet föräldrar (se t. ex. Beck 

1967; Coser 1977). 

Andra har föreställt sig självkänslan som en följd av ens benägenhet att 

kritisera sig själv, vilket i sig är nära förbundet med föräldrarnas gillande. Blatt 

(1974) föreslog att utvecklingen av självkritik drivs av rädslan för att man ska 

förlora gillandet från föräldrar som är kalla, barska, krävande och fördömande. 

McKay och Fanning (1992) hänvisar till ”den sjuklige kritikern” för att beskriva 

den inre negativa röst som attackerar och fäller omdömen om jaget, 

vilket till stor del har hävdats bero på de budskap man får från sina föräldrar 

under barndomen. Mot bakgrund av detta synsätt blir den utsträckning i 

vilken kulturella värden påverkar självkänslan endast indirekt. 

Många forskare har dock inte velat acceptera bristen på belägg för könsskillnader 

vad gäller självkänsla. I en reviderad upplaga har Skaalvik på senare 

år (1986) hävdat att de tidigare negativa forskningsresultaten delvis kan bero 

på problem i forskningsförfarandet och de metoder som använts. I synnerhet 

uttrycktes bekymmer över det stora urval av indikatorer man använde för att 

mäta självkänsla liksom över den relativt begränsade styrkan i sambanden 

mellan dem, men även över bristen på beaktande av eventuella ålders- och 

rasskillnader. Med dessa brister i minnet granskade Skaalvik (1986) 29 studier 

som publicerades mellan 1975 och 1985, och drog slutsatsen att det fanns 

indikationer på att män hade bättre självkänsla än kvinnor. 

76


För att sammanfatta finns det alltså vissa, om än ej samstämmiga, belägg 

för att män faktiskt har bättre självkänsla än kvinnor. Men betydelsen av och 

grunderna för detta, liksom eventuell inverkan på arbete och hälsa är inte 

klarlagt. 

Olika intellekt och prestationsförmåga: sant eller falskt 

I ytterligare en annan riktning inom litteraturen har omfattande forskning 

utförts kring könsskillnader i intellekt och prestationsförmåga, av vilken en 

stor del kommer från teorier kring vad som i dag närmast måste betraktas 

som ett klassiskt arbete av Maccoby och Jacklin (1974). Kontentan av deras 

iakttagelser är att det finns tecken på att flickor har bättre verbal förmåga än 

pojkar, medan pojkar gör bättre ifrån sig än flickor när det gäller visuell-spatiala 

färdigheter. Författarna uttryckte dock vissa reservationer beträffande detta, 

och underströk hur viktigt det är att fortfarande vara kritisk inför dessa belägg. 

De uppgav att skillnaderna var små och ibland inkonsekventa, och att vissa 

av upptäckterna kanske inte observeras förrän under de senare stadierna av 

barndomen. Beläggen stämmer dock överens med de rådande stereotyperna 

om att kvinnor är sociala och pratsamma och att män är icke-kommunikativa 

och intresserade av konstruktion, teknologi och matematik. 

Belägg som framkommit på senare år har bekräftat att könsskillnaden, när 

man nu kan tala om någon sådan, är liten – ofta mindre än en variation på fem 

procent mellan män och kvinnor som testats i visuell-spatial förmåga (Deaux 

& Kite 1987). Senare studier har också visat att vissa av resultaten inte stämmer 

överens i alla mätningar (Deaux & Kite 1987; Linn & Petersen 1985, 

1986) eller mellan kulturer (Harmatz & Novak 1983), samt att skillnaderna 

ofta inte dyker upp förrän i puberteten (Fausto-Sterling 1985). 

På det hela taget tycks detta förstärka de reservationer som skisserades 

av Maccoby och Jacklin, samtidigt som det ger en antydan om att de små 

könsskillnader som eventuellt finns med stor sannolikhet är resultatet av 

inlärning och kultur. Det är dock inte alls omöjligt att de, åtminstone till viss 

del, representerar en självuppfyllande profetia där förväntningarna från de 

vuxna i omgivningen, likväl som könsstereotypa leksaker och könsstereotyp 

lek, har gynnat olika kompetenser. 

Även andra mentala förmågor, såsom kreativiteten och de olika minnesprocesserna, 

har fått viss uppmärksamhet – trots att debatten kring IQ- 

77


värdet har varit särskilt kontroversiell på grund av den enorma betydelse 

som tillskrivs intellektuell förmåga och den ofta överdrivna tilltro som sätts 

till IQ-tests förmåga att mäta dessa. Trots att mycket lite tyder på att könsskillnader 

existerar inom kreativitet (Raina 1982; Shukla & Sharma 1986), står 

det samtidigt klart att detta område inte har uppmärksammats så mycket på 

senare tid. Få ansträngningar har gjorts för att undersöka om könsskillnader 

förekommer när det gäller minne och inlärning, vilket Maccoby och Jacklin 

(1974) drog slutsatsen att det inte fanns några belägg för. 

Den utveckling som har ägt rum är snarare en biprodukt av studier som 

genomförts utifrån ett annat perspektiv. I vissa av dessa studier har man noterat 

könsskillnader till fördel för männen beträffande det episodiska minnet, 

dvs. det självbiografiska minnesarkivet över unika händelser som individen 

upplevt (för en översikt, se Herlitz m. fl. 1997). Givetvis måste systematiska 

undersökningar företas för att dessa könsskillnader i minnesfunktionen ska 

kunna bekräftas, och för att man ska kunna avgöra hur stora skillnaderna är 

samt försöka förstå de underliggande mekanismerna. Om dessa undersökningar 

når framgång kan de ge insikter inte bara i relation till könsskillnader 

utan även till minnesforskningen i sig. 

Språk och kommunikation 

Ytterligare en teori som relaterar till skillnader i kvinnors och mäns grundläggande 

omvärldsuppfattning är att kvinnor och män kommunicerar på olika 

sätt. Kvinnors kommunikation anses syfta till att bevara närhet och undvika 

isolering, medan mäns kommunikation till stor del styrs av en önskan att bevara 

självständighet och undvika misslyckande. Även om hierarkier finns också i 

kvinnornas värld rör dessa oftare vänskap än prestationer, och trots att kvinnor 

också kan vara intresserade av att uppnå status är det i allmänhet inte dessa 

mål som de lägger tonvikten vid. Och medan män på liknande sätt kan söka 

deltagande och närhet är det inte dessa behov som primärt styr dem. 

Hur dessa grundläggande uppfattningar kan överföras till mänsklig interaktion 

och kommunikation har Deborah Tannen (1992) på ett utmärkt sätt 

utforskat och populariserat i en bok med det passande namnet ”Du begriper 

ju ingenting” 1 . Det vore alltför ambitiöst att försöka sammanfatta den här, 

men faktum är att könsskillnader i förhållningssätt och kommunikation erbjuder 

god jordmån för missförstånd och konflikter på arbetsplatser. Detta 

78


kan resultera i både organisatoriska och individuella nackdelar, kanske i synnerhet 

för kvinnor, eftersom de manliga kommunikationsstilarna tenderar 

att dominera i det offentliga livet. 

Det ogynnsamma läget för kvinnor förstärks ytterligare av den lingvistiska 

relativiteten – uppfattningen att kognitiva processer varierar med strukturella 

karakteristika i det språk som används (Sapir 1949; Whorf 1956). Det 

sexistiska språkbruket attackerades av lingvister och psykolingvister redan 

för mer än två decennier sedan (Bodine 1975; Henley 1977; Lakoff 1973) på 

grunderna att det förkroppsligar och överför sexistiska tankar från generation 

till generation. Med detta avses att det engelska språkets tredje person 

maskulinum – he – används som ett substitut för subjekt av obestämt kön, 

liksom man använder ”man” i svenskan. Dessutom finns ord som talman och 

förman kvar i både engelskan och svenskan, vilka förutsätter att innehavaren 

av dessa befogenheter är manlig snarare än kvinnlig. 

Trots detta har den effekt som sexistiskt språk kan ha på beteendet hos 

dess användare ännu inte dokumenterats särskilt väl, och efterlysningar av 

icke-sexistiskt språk har ibland förlöjligats – mycket med anledning av det 

besvär som det skulle innebära att ändra gamla vanor och införa de underliga 

ljudföljderna hos nya och könsneutrala termer. 

Det vore dock fel att inte erkänna dessa termers betydelse. Språket är en 

mäktig kommunikationsfaktor, och om det tas för givet att talmannen är en 

man kan detta begränsa våra förväntningar och uppfattningar om vad som är 

möjligt. Gloria Steinem illustrerade detta mycket tydligt i ett tal angående 

språkreformen vid Yale University 1981: ”Om männen i rummet bara kunde 

tänka sig in i hur de skulle känna det att utexamineras med en ’Spinster of 

Arts degree’ skulle de förstå hur viktigt detta är”. 2 

Men den allra viktigaste effekten ligger kanske inte i tankens begränsning, 

som ju kan övervinnas, utan i attityderna hos de institutioner och individer 

som misslyckats med att införliva kvinnors ändrade status och medvetenheten 

om jämställdhetsfrågor i sitt grundläggande språkbruk. 

Moraliskt resonerande 

En annan frågeställning som tilldragit sig visst intresse är teorin att män 

och kvinnor skiljer sig åt vad gäller moraliskt resonerande. Trots att denna 

fråga har diskuterats länge var det först med Carol Gilligans arbete under 

79


tidigt 1980-tal som debatten fick ett rejält uppsving. Med utgångspunkt från 

Chodorows arbete, som återgetts ovan, kunde Gilligan notera att kvinnor är 

mer orienterade mot att knyta till sig och ha relationer med andra människor, 

medan män i större utsträckning söker individualisering och avskildhet från 

andra människor. Detta får konsekvenser för kvinnors och mäns moraliska 

utveckling, där kvinnor anses vara styrda av ”omsorgsetik”, medan män 

ansluter sig till ”rättighetsetik”. Med utgångspunkt från detta utvecklade 

Gilligan kritik mot Kohlbergs välkända stadieteori över moralisk utveckling 

(Gilligan 1982; Kohlberg 1976). 

Enligt Kohlberg placerar sig kvinnor, genom sin karakteristiska inriktning 

på att ta hänsyn till ”det som tillfredsställer andra människor”, på nivå tre, 

medan män har en tendens att placera sig på den mer utvecklade nivå fyra 

vilken refererar till lag och rättvisa. Detta gör kvinnor moraliskt underlägsna 

män. Enligt Gilligan återspeglar detta dock inte en lägre moralisk ställning 

hos kvinnor, utan är i stället en följd av Kohlbergs misstag att anta det manliga 

beteendet som norm. Gilligan noterar också paradoxen i att egenskaper 

såsom känslighet för andra människor och omsorg, vilka har en tendens att 

förknippas med godhet hos kvinnor, är just de egenskaper som placerar dem 

under män på skalor över moralbeslut. 

De empiriska belägg som stöder dessa upptäckter har i viss mån varit 

motstridiga. Delar av Gilligans arbete baserades på svaren till frågor om 

abort, vilket är ett ämne som berör kvinnor och män väldigt olika. Det har 

därför kritiserats på grunderna att ett visst element av könsdiskriminering 

varit inbyggt i studiens utformning (Colby & Damon 1987; se även Walsh 

1987 s. 274–277). Andra har noterat att Gilligan underlåtit att ta hänsyn till 

alternativa variabler såsom ras, religion, samhällsklass och etnicitet hos sina 

försökspersoner, vilka påverkar fattandet av moralbeslut. Lika stor skada gör 

det faktum att nyare studier inte har kunnat fastställa några signifikanta skillnader 

i det moraliska resonerandet hos män och kvinnor (Colby & Damon 

1993). Det verkar därför som om Gilligans teorier bör betraktas med viss 

försiktighet. Även om män och kvinnor kan resonera olika vad beträffar vissa 

frågor, och lägga olika stor vikt vid vissa aspekter av ett moraliskt dilemma, 

finns det knappast belägg för några avgörande skillnader. 

80


Personlighet, aggressivitet och bruk av alkohol och droger 

De belägg som finns för att kvinnor och män skiljer sig åt när det gäller 

personlighetsstörningar, aggressivitet samt bruk och missbruk av alkohol 

och droger är kanske starkare. Även om det inte har kunnat fastslås att alla 

aspekter av personligheten skiljer sig åt mellan män och kvinnor, har mycket 

tydliga könsskillnader kunnat noteras i relation till känslomässig expressivitet. 

Det finns belägg för att kvinnor är villigare än män att uttrycka negativa 

känslor såsom depression, ångest och rädsla (Snell m. fl. 1989). Kvinnor har 

också visat sig vara mer villiga än män att uttrycka känslor om relationer med 

vänner av samma kön som de själva (Hayes 1984; Rands & Levinger 1979), 

och tenderar att ha mer förtroende för andra människor (Johnson-George 

& Swap 1982). Dessutom har man upptäckt att kvinnor är mer ångestfullt 

lagda (Stoner & Spencer 1986). 

Tyvärr har dock mycket av detta arbete utförts i USA, ofta på relativt små 

urval av forskarstudenter, vilket inte nödvändigtvis beskriver svenska kvinnor 

och män i den allmänna befolkningen på ett korrekt sätt. Det finns dessutom 

belägg för att både män och kvinnor har en tendens att förändras under livets 

gång genom att bli mindre dominanta, entusiastiska och spända, allt medan 

deras känslighet, sociala värderingar och självbehärskning ökar med stigande 

ålder (Stoner & Panek 1985). Detta belyser behovet av en fortsatt lyhördhet 

för på vilket sätt kön samvarierar med andra egenskaper såsom ålder. 

Det finns även belägg för könsskillnader när det gäller uttalade funktionsstörningar. 

I en studie där man undersökte om det förekom könsskillnader 

i personlighetsstörningar fann man att kvinnor var i majoritet vad gällde 

personlighetsstörningar med karaktär av självförnekande och borderline, 

medan de antisociala personlighetsdragen var vanligare hos män, vilka också 

hade högre förekomst av överdrivna tvångsmässiga och schizoida personlighetsstörningar 

(Ekselius m. fl. 1996). 

Ett annat område där könsskillnader har observerats är aggressivitet, 

även om detta bara gäller vissa aspekter av aggressivitet. Exempelvis har 

män visat sig vara mer fysiskt aggressiva än kvinnor, medan resultaten för 

verbal aggressivitet är mindre samstämmiga. Några liknande skillnader har 

kunnat observeras vad gäller fientlighet och vrede (Harris 1996; Harris & 

Knight-Bohnhoff 1996). I flera studier om våld inom familjen kom man 

81


fram till att kvinnor är lika aggressiva som, eller till och med mer aggressiva 

än män (Arias m. fl. 1987; Straus 1977–1978). Det finns också belägg för att 

aggressivitet hos båda könen avtar med stigande ålder och högre utbildning 

(Harris & Knight-Bohnhoff 1996). Därför är könsskillnader i aggressivitet 

mer komplexa än vi tror, och i likhet med vad som gäller för personligheten 

samspelar könet med många andra egenskaper för att bestämma ett visst 

beteende. 

Trots dessa reservationer står det klart att män är överrepresenterade 

i de extrema grupperna. Män har högre värden vad gäller inblandning i 

registrerade våldsbrott och kriminalitet än kvinnor (Statistiska centralbyrån 

1996; Simon & Landis 1991). Män dricker också mer alkohol och har större 

alkoholproblem (Silbereisen m. fl. 1995). Samma skillnad mellan könen 

har upptäckts när det gäller bruk och missbruk av illegala droger. Bland 

drogmissbrukare fördelar sig män/kvinnor 2/1 respektive 4/1 i flera länder 

(Hanel 1991; Klingemann 1992). 

Stress och stresshantering 

Andra faktorer som är viktiga för det individuella sättet att fungera är hur 

individer reagerar på problem, hur de gör för att lösa dem och hur de upprätthåller 

sitt vardagsliv när de utsätts för mycket stress. Således har stresshantering, 

eller ”ändamålsenliga ansträngningar att klara av eller förvanska 

det negativa inflytandet av stress” (Jensen m. fl. 1991) studerats på många 

håll, för flera olika syften. 

Stressens underliggande dimensioner klassificeras på många olika sätt. En 

sådan indelning är åtskiljandet mellan strategier som är inriktade på problemet, 

i motsats till dem som syftar till att behandla de negativa känslor som 

förknippas med det. Man brukar ofta anta att problemfokuserade strategier 

är vanligare bland män än kvinnor, medan strategier som riktar in sig på känslor 

antas vara de som kvinnor föredrar (Mainiero 1986; Pearlin & Schooler 

1978; Rosario m. fl. 1988). En annan indelning görs mellan aktiva åtgärder, 

såsom att minska smärta genom att motionera i förebyggande syfte, och 

passiva strategier, såsom att ge upp hoppet eller ta medicin. 

När man ser på mäns och kvinnors olika sociala omständigheter och 

rollförväntningar kan man lätt tro att de strategier som används för stresshantering 

skiljer sig åt mellan könen – både i allmänhet och i relation till 

82


ens egen och anhörigas hälsa. Empiriska studier av könsskillnader i samband 

med stresshantering har dock inte riktigt gett de resultat man kunde förvänta 

sig, eller ens varit särskilt konsekventa. I en longitudinell studie om individer 

mellan 35 och 74 års ålder, upptäckte man att fler män än kvinnor löste sina 

problem genom planerade åtgärder, medan kvinnor var mer benägna att 

försöka övertyga sig själva om att framtiden skulle bli bättre. Man märkte 

också att strategier för stresshantering varierade beroende på problemets art 

och med åldern (Folkman m. fl. 1987). 

I en granskning av könsskillnader i kognitiva strategier för att hantera 

stress kunde man konstatera att resultaten varierade mellan studierna (Miller 

1987). I en av studierna fann man att kvinnor, som förväntat, använde strategier 

inriktade på känslor i större utsträckning än män, men att de var lika 

benägna som män att använda probleminriktade strategier. I andra studier 

bestreds detta, eftersom man där fann att de förutsagda probleminriktade 

strategierna dominerade bland männen, vilket är en slutsats som efterföljande 

arbeten har bekräftat (Ptacek m. fl. 1992). I ytterligare andra studier fann 

man inga könsskillnader alls (Miller 1987). 

I en nyare studie där tonvikten lades på stress, stresshantering och socialt 

stöd bland kvinnliga chefer, förstärktes dessa inkonsekventa resultat ytterligare 

(Korabik m. fl. 1993). En intressant observation är att ytterst få skillnader 

vad gäller val och strategier kan iakttas när män och kvinnor studeras under 

liknande omständigheter. Det är alltså möjligt att de skillnader som har observerats 

beror på faktorer som relaterar till mäns och kvinnors olika omständigheter 

och de alternativ de har att tillgå, snarare än till deras kön i sig. 

Särskilt noggrant har mäns och kvinnors strategier för stresshantering 

i relation till hälsa studerats. En människas hälsotillstånd är dock inte helt 

avhängigt hennes egna ansträngningar, utan beror också på vad andra betydelsefulla 

personer bidrar med. I många studier har man observerat den relativa 

betydelsen för mäns och kvinnors såväl fysiska som psykologiska hälsa av att ha 

en partner, där äktenskap eller sammanboende har visat sig vara fördelaktigt 

för en man, men ofta till nackdel för kvinnor (Gove 1973, House m. fl. 1982, 

House m. fl. 1988, Umberson m. fl. 1992). I en av dessa undersökningar 

föreslår man att det finns en mekanism för detta, genom att visa att kvinnor 

ofta tar ansvar både för sin egen och sin partners hälsa genom att vara uppmärksamma 

på dennes diet och genom att uppmuntra till motion. 

83


Socialt stöd 

Som har diskuterats ovan lägger kvinnor och män tonvikt vid olika saker i 

sina relationer med andra människor, vilket har att göra med liknande skillnader 

i hur mycket socialt stöd de har att tillgå när de möter svårigheter i 

livet. Antonucci (1990) har sammanfattat våra kunskaper om könsskillnader 

och sociala nätverk, och dragit slutsatsen att kvinnors nätverk vanligtvis är 

större och inbegriper individer från ett större antal olika sociala sammanhang 

i jämförelse med mäns, medan mäns viktigaste källa till socialt stöd tenderar 

att vara deras fru eller livspartner. 

Vilka följder detta får är oklart. Mycket av förvirringen har att göra med 

de olika sätt som socialt stöd uppfattas på. Frekvensen hos kontakterna med 

andra människor, kontinuiteten hos relationerna, hur många andra människor 

som man kan anförtro sig åt, känslomässigt stöd, informativt stöd och 

stöd i form av praktiskt hjälp har alla diskuterats i detta sammanhang, och 

det står klart att dessa olika stödformer har mycket olika betydelse och att 

deras användbarhet inte bara beror på individuella behov och egenskaper, 

utan också på det aktuella problemets beskaffenhet. 

I allmänhet är bristen på socialt stöd utan tvekan förknippad med förhöjd 

dödlighet för båda könen, även om detta antagande gäller män mer än kvinnor 

(Shumaker & Hill 1991). Kvalitativt stöd tycks vara mer fördelaktigt 

än kvantitativt stöd, även om ett stort socialt nätverk kan utgöra ett skydd 

under särskilda faser av livet, såsom under perioder av sjukdom, när man 

separerar från en partner eller blir änka eller änkling. Mäns typiskt underlägsna 

nätverk kan därför vara ett av skälen till att de upplever det svårare än 

kvinnor att anpassa sig till änkedom och skilsmässa (Rowland 1977; Stroebe 

& Stroebe 1983). 

Stora sociala nätverk tycks dock vara på både gott och ont för kvinnor. 

Forskning kring hjärtinfarkter ger antydan om att stora sociala nätverk kan 

innebära en stress för kvinnor, trots att dessa nätverk är odelat positiva för 

män, vilket antagligen beror på att kvinnor vanligen tar på sig fler sociala skyldigheter 

och uppgifter än män (Antonucci 1990; Jung 1984; Rook 1984). 

Biologiska skillnader mellan män och kvinnor 

Hittills har tonvikten främst legat på socialisering och de psykologiska könsskillnader 

som ofta hävdas vara en del av upphovet till flickors och pojkars, 

84


eller kvinnors och mäns, sociala eller utbildningsmässiga omständigheter. Det 

är dock inte bara kvinnors och mäns omständigheter och krav som skiljer sig 

åt utan även deras biologi, och några av de könsskillnader som diskuterats 

ovan har antagits vara, i viss mån, biologiskt orsakade. 

Den allmänna uppfattningen är att biologiska skillnader är medfödda, och 

att den sociala världen omarbetar dessa för att antingen minska eller förstärka 

dem. Detta är uppenbarligen ett missledande synsätt, eftersom biologiska skillnader 

inbegriper både sådana skillnader som är tydliga vid födseln och de som 

senare dyker upp som en följd av miljömässig eller genetisk programmering. 

Nyfödda pojkar och flickor uppvisar hormonella skillnader och systematiska, 

om än små, skillnader i kroppsstorlek. Förhållandet mellan uppväxt och mognad 

visar liknande variationer under barndomen och tonåren, där flickorna når 

puberteten tidigare än pojkarna. Dessutom varierar den inverkan puberteten 

har rent biologiskt på de två könen stort, och de biologiska skillnaderna mellan 

män och kvinnor finns kvar genom hela livet. Barnafödande och menopaus 

har en betydande inverkan på de flesta kvinnors biologi, medan åldrandet inte 

påverkar männen på samma sätt. Svårigheter och sjukdomar förbundna med 

åldrandet varierar mellan de två könen. 

Det finns alltså många skäl att fortsätta att ta hänsyn till vilken inverkan 

biologiska faktorer har på könsskillnader genom livet. Trots att en granskning 

av de biologiska skillnaderna hos de två könen och deras implikationer för det 

psykologiska välbefinnandet ligger bortom ramarna för detta kapitel, kommer 

två områden som är intimt förbundna med psykologiskt välbefinnande och 

som har väckt stort intresse på senare tid att här nämnas – om så bara för 

att belysa behovet av att beakta biologiska faktorer jämte sociala skillnader i 

mannens och kvinnans hjärna samt i mäns och kvinnors livscykler. 

Hans och hennes hjärna 

Uppfattningen att mäns och kvinnors hjärnor skiljer sig åt har en historia som 

går långt tillbaka och som är väl värd ett ögonblicks reflektion. Det faktum 

att kvinnors hjärnor är mindre än männens, vilket forskare observerade på 

1800-talet, användes enbart till att stödja uppfattningen att kvinnor var mindre 

intelligenta av naturen. Detta justerades snabbt i ljuset av motargumentet att 

om hjärnans storlek skulle bestämma intelligenskvoten skulle andra arter, exempelvis 

elefanter, överträffa människan med marginal. Hypotesen som därpå 

följde var att det inte var hjärnans storlek i sig, utan dess relation till kroppsvikten 

85


som avgjorde intelligenskvoten. Men även denna hypotes förkastades när man 

upptäckte att den ledde till förutsägelsen att kvinnor var mer intelligenta än 

män (Fausto-Sterling 1985; Gould 1980; Harrington 1987). 

När man uttömt de implikationer som hjärnans storlek eventuellt kunde 

ha för intelligensen, riktades uppmärksamheten i stället mot skillnader i 

hjärnans uppbyggnad. Under 1970- och 1980-talen rörde sig diskussionen 

till stor del kring lateraliseringen i hjärnan. Detta byggde på ett arbete av 

Sperry m. fl., vilka arbetade med grava epileptiker och märkte att den högra 

och vänstra hemisfären tycktes vara specialiserade på vissa funktioner (Sperry 

1982). En av observationerna var att medan den vänstra hemisfären tycktes 

ansvara för talet, verkade den högra vara inriktad på den visuella perceptionen. 

Detta ledde till teorin att könsskillnader i verbala och visuell-spatiala 

förmågor var en följd av mäns och kvinnors differentierade lateralisering 

(Green 1987; Lambert 1978). 

Trots att forskningen på detta område är omfattande har den inte kunnat 

ge några klara belägg för denna teori. I stället har motsägelsefulla resultat, 

förbundna med de relativt begränsade kunskaper man förr hade om hur 

hjärnan fungerar, fått debatten att stagnera (se t. ex. Fausto-Sterling 1985). 

Den mest intressanta utvecklingen på området under senare tid är kanske 

de forskningsresultat som visar att corpus callosum, den massa av vävnads- och 

nervfibrer som förbinder de två hemisfärerna med varandra, är större hos 

kvinnor än hos män (Allen & Gorski 1991), vilket eventuellt ger utrymme 

för jämförelsevis större kommunikation mellan de två hemisfärerna hos 

kvinnor. Även om denna hypotes behöver undersökas ytterligare, verkar 

den ha särskild relevans eftersom den stämmer överens med andra resultat. 

Det skulle förklara både varför kvinnor hämtar sig från stroke fortare och 

varför de är mindre benägna än män att drabbas av vissa typer av hjärnskador 

(Witelson 1989). Det har även funnits indikationer på att detta skulle kunna 

sprida ljus över skillnaderna som finns mellan mäns och kvinnors verbala och 

visuell-spatiala förmåga (se Gorman 1992 för en diskussion). 

Hjärnforskningen expanderar snabbt och snart kommer ny teknik att ge 

forskare möjlighet att undersöka hur hjärnan fungerar mer i detalj än vad 

som tidigare varit möjligt. Det är dock viktigt att komma ihåg att hjärnan 

reagerar för erfarenhet och utvecklas enligt de krav som ställs på den, och 

att de skillnader som upptäckts mellan mäns och kvinnors hjärnor mycket 

86


väl kan återspegla kulturella och differentierade roller snarare än medfödda. 

Som Gorman sammanfattar det: ”I den slutliga analysen kan det bli omöjligt 

att säga var naturen tar slut och var miljömässig påverkan och omvårdnad 

börjar, eftersom de två är så intimt förbundna med varandra” (Gorman 

1992, s.52). 

Skillnader mellan mäns och kvinnors livscykler 

En annan viktig faktor är de olika stadierna i mäns och kvinnors liv och 

olikheterna i när dessa stadier inträffar (t. ex. Cohn 1991). Sådana skillnader 

styrs, åtminstone delvis, av biologiska faktorer. I relation till arbete är kanske 

den mest betydande skillnaden att kvinnor har en större roll när det gäller 

barnafödande och barnuppfostran. Det är förstås endast kvinnor som kan vara 

gravida och som kan amma, vilket gör dem viktigare för barnen åtminstone 

under de tidigaste stadierna i barnens liv. På grund av att dessa band knyts 

så tidigt, och beroende på andra kulturella, organisatoriska, ekonomiska och 

sociala faktorer, är det fortfarande kvinnor som tar huvudansvaret för sina 

barn, som tar ut mer av föräldraledigheten och är mer benägna att stanna 

hemma med barnen när de är sjuka (Statistiska centralbyrån 1996). Vanligtvis 

sammanfaller denna period i livet med stora krav ifrån arbetet då unga män 

och kvinnor försöker att etablera sig i karriären, och när frekvent frånvaro 

kan ha en särskilt negativ effekt på såväl karriärutveckling som, på en mer 

grundläggande nivå, anställningen i sig. 

Dessa förväntningar är mer ofördelaktiga för kvinnor än män beroende 

på deras allmänt sett större engagemang i barnuppfostran. Senare i livet, när 

barnen blivit mer självständiga, är männen mer inställda på att ta det lugnt 

medan många kvinnor känner frihet och iver att fullfölja sina ambitioner. 

Men möjligheten att ta den konventionella vägen till framgång är sedan länge 

borta och alternativa karriärmönster måste uppfinnas. Intressant nog vittnar 

många kvinnor om att det inte bara är de praktiska kraven de upplever som 

betungande, utan också det faktum att arbetsmarknaden är anpassad efter 

manliga livsmönster. 

Sammanfattning 

Även om en fullständig översikt av könsskillnader vad gäller vårt sätt att 

fungera psykiskt ligger långt bortom räckvidden för ett enstaka kapitel, har 

87


en mängd aspekter av de psykologiska funktionerna granskats för att beskriva 

relevanta skillnader mellan kvinnor och män. 

Det har framkommit att kvinnor orienterar sig mot andra människor i 

större utsträckning än män, och att denna tendens kan återspeglas i kvinnors 

större känslomässiga expressivitet, annorlunda kommunikativa stil 

och, eventuellt, moraliska resonerande. Det finns också belägg för att män, 

åtminstone på vissa områden, är mer aggressiva och mer benägna att vara 

asociala, mer lagda åt kriminalitet samt att de oftare använder alkohol och 

illegala droger än kvinnor. 

Nya belägg tyder också på att det kan finnas strukturella skillnader mellan 

kvinnans och mannens hjärna, och att det kan få följder för vårt sätt att 

fungera psykiskt. Dessutom finns vissa tecken, om än inte lika starka, på att 

kvinnor har lägre självkänsla, något bättre verbal förmåga och något sämre 

visuell-spatial förmåga än män, samt att könen skiljer sig åt i val av strategi 

för stresshantering, likväl som när det gäller tillgången till samt nyttjandet 

och följderna av socialt stöd. 

Som tidigare har sagts är det dock viktigt att notera att könsskillnader, när 

de över huvud taget finns, tenderar att vara små och instabila i det att de inte 

sällan varierar med de mätmetoder eller den metodologi som används. Det 

skulle kunna tyckas att slutsatsen att observerade könsskillnader är mindre 

frekventa och av mindre omfattning än förutfattade stereotypa skillnader, 

vilket Whissell (1996) kom fram till i en studie över könsskillnader i personlighet, 

kan tillämpas mer generellt. 

Dessutom är det också värt att notera att gruppskillnader aldrig ger information 

om individuella egenskaper. Även om de tillhör en viss könsgrupp, 

kan vissa flickor eller pojkar vara mycket nära eller långt från gruppens 

medelvärde. Således finns det exempelvis kvinnor som har extremt hög 

visuell-spatial förmåga och mycket dålig språkförmåga, precis som det finns 

män med extremt låg självkänsla. Trots att denna invändning ter sig uppenbar 

glöms den ofta bort i praktiken, vilket kan resultera i att forskningsresultat 

tillämpas på ett otillbörligt sätt. 

Några har gått ännu längre i sin kritik av könsrollsanalysen och hävdat 

att det ligger en fara i att betrakta relationer mellan könen på ett dikotomt 

sätt, eftersom detta skapar en falsk polaritet (t. ex. Bacchi 1990). Och en stor 

del av såväl den manliga som den kvinnliga befolkningen faller heller inte 

88


inom de stereotypa kategorier som definierats av de krav och förväntningar 

som finns på könsroller. Detta har lett till utvecklingen av begreppet androgynitet, 

vilket är en beskrivning av individer som har höga värden både vad 

gäller manlighet som kvinnlighet (Bem 1974; Spence m. fl. 1974), vilket 

återspeglar en fragmentarisering inom könen som också kan observeras på 

det yrkesmässiga, ekonomiska och politiska området. 

Kvinnors yrkesmässiga ambitioner har ökat under de senaste decennierna, 

och många kvinnor försöker att nå en plats i styrelserummet, riksdagen eller 

den högsta ställningen inom sitt specifika område. Under tiden spelar 

ett växande antal män en grundläggande roll i barnuppfostran och husliga 

sysslor. Detta innebär inte att omständigheterna för de två könen håller på 

att närma sig varandra. Kvinnan i styrelserummet möter helt annorlunda 

utmaningar än sina manliga kolleger, och fadern som tar pappaledigt blir 

tvungen att bemöta attityder och reaktioner som hans kvinnliga partner inte 

skulle behöva bry sig om. Det finns därför alla skäl att försöka definiera meningsfulla 

undergrupper inom könen, som inte alla måste falla under Bems 

begreppsapparat. Detta leder i sin kärna till att det blir viktigare att fastställa 

vilken metodologi som undersöker könsrollsskillnader på bästa sätt. Om det 

finns olika undergrupper inom varje kön kanske det inte blir meningsfullt 

att, som förr var ett vanligt tillvägagångssätt, jämföra medelvärden. Åtminstone 

behöver vi komplettera sådana analyser med att titta på fördelningen 

av resultaten samt förstå varför vissa mönster dyker upp mer frekvent bland 

resultaten och för att kunna definiera eventuella undergrupper. 

I den utsträckning könsrollsskillnader existerar är det uppenbart att många 

är resultatet av social inlärning eller en individs aktuella livsomständigheter, 

snarare än hans eller hennes kön. Detta leder oss till en annan viktig metodologisk 

frågeställning som inte får glömmas bort: frågeställningen om förväxlade 

variabler, dvs. variabler som har en tendens att samvariera med biologiskt och 

socialt kön och som kan förklara orsaken till könsskillnader. Exempelvis tar fler 

kvinnor än män huvudansvaret för sina barn och de arbetar ofta inom vården. 

Det är tänkbart att det är de erfarenheter som dessa kvinnor får i sina hem 

och arbetsliv som påverkar deras moraliska resonerande eller kommunikativa 

stil, snarare än deras kön i sig. 

I studier om könsrollsskillnader borde man därför alltid leta efter alternativa 

hypoteser vad gäller andra sociala särdrag av känd eller förväntad betydelse 

89


till de fenomen som studeras, liksom till den större sociala kontexten i vilken 

könsrollsskillnader observeras, och undersöka den utvecklingsmässiga vägen 

genom livet samt beakta livsmönstret hos de vuxna män och kvinnor som 

studeras. Inom dessa områden finns viktiga variationer, precis som det gör i 

biologi och socialisation, och för att vi ska få en verklig förståelse för könsskillnader 

måste alla dessa områden beaktas. När vi granskade litteraturen 

fann vi att detta är något som ofta förbises. Det gör det särskilt viktigt att 

fortsätta att vara kritisk, samtidigt som det innebär att de flesta signifikanta 

skillnader som kan observeras mellan män och kvinnor mycket väl kan minskas 

som en följd av ändrade förhållanden. 

Implikationer för arbete och hälsa 

Könsrollsskillnader, likväl som bristen på skillnader, har inverkan på kvinnors 

och mäns arbete och hälsa på många olika nivåer. Det mest fundamentala 

är kanske att den större tendensen hos kvinnor att orientera sig mot andra 

människor och deras expressivitet, i motsats till männens inriktning på 

individualitet och verksamhet, leder kvinnor och män till olika yrkes- och 

livsval. Denna skillnad förstärks av de kulturella stereotyperna och rollförväntningarna. 

Således är kvinnor mer benägna att välja yrken där kontakt 

med och omvårdnad om andra människor är ett framträdande drag, medan 

män väljer arbete som tillåter självständighet och aktiviteter av mer konkret 

slag. I Sverige är kvinnor särskilt överrepresenterade i sekreterararbete, 

inom vården, barnomsorgen, utbildningsväsendet och i lokalvården, medan 

män dominerar i tekniska yrken inom t. ex. byggbranschen eller transport 

och kommunikationer (Statistiska centralbyrån 1996). Det är intressant att 

beakta detta i ljuset av belägg rörande IQ, vilka antyder att skälen till dessa 

skillnader har mycket litet att göra med könsskillnader i faktisk förmåga. 

Men det är inte bara urvalet av yrken som påverkas av dessa skillnader 

i orientering. De styr också framför allt hur kvinnor och män under hela 

sina karriärer träffar val om hur de ska prioritera sin tid och om hur de ska 

ordna fördelningen mellan arbete och hemliv. I denna process väljer kvinnor 

vanligtvis att inte förhöja sina egna yrkesmässiga befordringsmöjligheter på 

bekostnad av andra familjemedlemmars behov, och åtminstone i Sverige 

väljer de ofta att arbeta deltid och ta huvudansvaret när andra människor, 

vare sig det gäller barn eller ålderstigna föräldrar, behöver omvårdnad. Under 

90


1995 arbetade ungefär 40 procent av de kvinnor som hade betald anställning 

deltid, vilket kan jämföras med att mindre än 10 procent av dessa var män 

(Statistiska centralbyrån 1996). 

När man undersöker hur detta påverkar kvinnors och mäns hälsa kan 

man bara dra slutsatsen att stress och påfrestningar i kvinnors och mäns liv 

generellt skiljer sig åt. Många kvinnor får bära den börda det innebär att ta 

ansvar för andra människors liv och välbefinnande – ett krav som finns i både 

arbetslivet och privatlivet – såväl som av stressen i att hela tiden balansera 

de olika behoven hos andra människor mot varandra, ofta på bekostnad av 

egna behov (Eichenbaum & Orbach 1983). 

Kvinnor tvingas också hantera frustrationen i att marginellt sett få en lägre 

ekonomisk kompensation för sitt arbete än män, liksom mindre status och 

erkännande på den offentliga scenen (Statistiska centralbyrån 1996), trots 

att det finns dokumentation som visar att deras prestationer är klart jämförbara. 

Den lägre inkomsten är inte nödvändigtvis en följd av att kvinnor får 

mindre betalt för samma arbete, utan snarare att det arbete som vanligen 

utförs av kvinnor värderas lägre. Trots att stor möda har lagts ned på att 

justera detta, fortsätter den lägre status och lön som förknippas med yrken 

som domineras av kvinnor att vara ett stort problem. Eller, för att uttrycka 

det som Alice Rossi: 

”Lika lön för likvärdigt arbete betraktas fortfarande som att tillämpa lika 

lön för män och kvinnor inom samma yrke, medan frågan som är av övergripande 

intresse och som fortsätter att vara betydelsefull i våra dagar är 

att vissa yrken dras med låga löner därför att kvinnor är de som främst 

är anställda. Det förra är ett tecken på könsdiskriminering, det senare på 

institutionaliserad sexism” ( Rossi 1973). 

Kvinnans lägre inkomst har i synnerhet fått omfattande förgreningar för 

kvinnors kontroll över sina liv och över vilka livsval de har till förfogande, 

med viktiga implikationer för såväl deras fysiska som psykiska hälsa. Detta 

gäller dock uppenbarligen inte alla kvinnor. Många kvinnor har avsevärda 

löner, och en mycket stor andel kvinnor delar sina liv med män och åtnjuter 

de ekonomiska fördelar som detta ofta för med sig. Därför återvänder vi 

ännu en gång till slutsatsen att skillnader mellan män och kvinnor inte är 

enkla och lätta att kvantifiera. 

91


Vid en analys på gruppnivå har skillnaderna mellan kvinnors och mäns 

rollförväntningar och orientering på ett systematiskt sätt inverkan på de 

livsomständigheter de utsätts för, såväl på arbetet som hemma, och de skapar 

olika uppsättningar fysiska och känslomässiga bördor för de två könen. 

Det är vår uppfattning att det bara är genom att undersöka den totala omfattningen 

av denna börda som vi kan börja förstå på vilket sätt olika faktorer 

bidrar till individens hälsotillstånd. Detta gör det nödvändigt att studera inte 

bara på vilket sätt psykologiska könsskillnader inverkar på arbetslivet och vilka 

följder de har för hälsan, utan på vilket sätt köns- och rollförväntningar bidrar 

till individens totala livssituation, och hur risk- och skyddsfaktorer har en 

tendens att grupperas som en följd av detta och bidra till olika hälsotillstånd. 

Då detta sker blir utgångspunkten för studiet av kön, arbete och hälsa med 

nödvändighet en ibland överskattad dikotomi och resulterar i en studie om 

undergrupper, inom vilka könet ofta spelar en grundläggande roll. 

Noter 

1. Med originaltiteln ”You Just Don’t Understand”, se referenslistan. 

2. Syftar på den engelska benämningen på en filosofie kandidatur – ”Bachelor of 

Arts” – där bachelor egentligen betyder ungkarl; spinster är den kvinnliga motsvarigheten 

– ungmö. 

Referenser 

Allen L S & Gorski R A (1992) Sexual Orientation and the Size of the Anterior 

Commissure in the Human Brain, Proceedings of the National Academy of Sciences 

89, 7199–7202. 

Antonucci T (1990) Social supports and social relationships. Ur: Binstock R och 

Georg L (red). Handbook of Aging och Social Sciences (3:e upplagan, 205–226). San 

Diego: Academic press Inc. 

Arias I, Samios M & O’Leary K D (1987) Prevalence and correlates of physical aggression 

during courtship. Journal of Interpersonal Violence 2, (I), 82–90. 

Bacchi C L (1990) Same Difference: Feminism and Sexual Difference. Sydney: Allen 

och Unwin. 

92


Bakan D (1966) The duality of human existence. Boston: Beacon Press. 

Beck A T (1967) Depression: Clinical, experimental and the theoretical aspects. New York: 

Hoeber. 

Bem S L (1974) The measurement of psychological androgyny. Journal of Consulting 

and Clinical Psychology 42, 155–162. 

Bem S L (1981) Gender-schema theory: A cognitive account of sex typing. Psychological 

review 88, 354–364. 

Bem S L (1983) Gender Schema Theory and Its Implications for Child Development: 

Raising Gender-aschematic Children in a Gender-schematic Society, Signs 8, 

598–616. 

Bem S L (1987) Probing the promise of androgyny. Ur: Walsh M R (red.) The Psychology 

of Women: Ongoing Debates. New Haven: Yale University Press. 

Bem S L (1993) The Lenses of Gender: Transforming the Debate on Sexual Inequality: 

New Haven: Yale University Press. 

Blatt S J (1974) Levels of object representation in anaclictic and introjective depression. 

The psychoanalytic study of the child 24, 107–157. 

Bodine A (1975) Andocentrism in prescriptive grammar: Singular ”they”, sex-indefinite 

”he” and ”he or she”. Language in Society 4, 129–146. 

Boyd J H & Weissman M M (1981) Epidemiology of affective disorders: A reexamination 

and future directions. Archives of General Psychiatry 38, 1039–1046. 

Bradbard M R (1985) Sex Differences in Adults’ Gifts and Children’s Toy Requests 

at Christmas. Psychological Reports 56, 969–970. 

Brennan T (1992) The Interpretation of the Flesh: Freud and Femininity. London: 

Routledge. 

Broverman E, Vogel S, Broverman D, Clarkson F & Rosencrantz P (1972) Sex role 

stereotypes: A current reappraisal. Journal of Social Issues 28, 59–78. 

Burns R (1979) Self-Concept Development and Education. London: Holt, Rinehart and 

Winston. 

Bush D M (1987) The Impact of Family and School on Adolescent Girls’ Aspirations and 

Expectations: The Public-Private Split and the Reproduction of Gender Inequality. Uppsats 

presenterad vid American Sociological Associations årsmöte, Chicago, IL. 

Chodorow N (1978) The Reproduction of Mothering. Berkely: University of California 

Press. 

Chodorow N (1990) Feminism and Psychoanalytic Theory. New Haven, CT: Yale 

University Press. 

Cohn L D (1991) Sex differences in the course of personality development: A metaanalysis. 

Psychological Bulletin 109, 252–266. 

Colby A & Damon W (1987) Listening to a Different Voice. A rewiew of Gilligan’s 

In a Different Voice. Ur: Walsh M R (red.) The Psychology of Women: Ongoing 

Debates (sid. 321–329). New Haven: Yale University Press. 

Colby A & Damon W (1993) The uniting of self and morality in the development 

93


of extraordinary moral commitment. Ur: Noam G G, Wre T E m. fl. (red.) The 

Moral Self. Studies in Contemporary German Social Thought. Cambridge, MA: Mit 

Press. 

Commission on Professionals in Science and Technology (1992) Professional Woman 

and Minorities. Washington DC: Commission on Professionals in Science and 

Technology. 

Coopersmith S (1967) The antecedents of self-esteem. San Fransisco: W H Freeman. 

Corsaro W A & Eder D (1990) Children’s Peer Cultures. Ur: Scott W R (red.) Annual 

Review of Sociology, Volume 16, sid 197–220. Palo Alto, CA: Annual Reviews, Inc. 

Coser L A (1977) Masters of sociological thought. New York: Harcourt Brace Jovanovich. 

Cross S E & Madson L (1997) Models of the self: Self-constructs and gender. Psychological 

Bulletin 122 (1), 5–37. 

Deaux K (1976) The Behavior of Women and Men. Monterey, CA: Brooks Cole. 

Deaux K & Kite M E (1987) Thinking About Gender. Ur: Hess B B & 

Ferree M M (red.) Analyzing Gender, sid 92–117. Newbury Park, CA: Sage. 

Dweck C S, Davidson W, Nelson S & Enna B (1978) Sex Differences in Learned 

Helplessness. Developmental Psychology 14, 268–276. 

Eichenbaum L & Orbach S (1983) Understanding Women. London: Penguin. 

Ekselius L, Bodlund O, von Knorring L, Lindström E & Linder J (1996) Sex Differences 

in DSM-III-R, Axis II Personality disorders. EDRA Environmental Design 

Research Association, 20 (4), 457–461. 

Fausto-Sterling A (1985) Myths of Gender. New York: Basic Books. 

Feiring C & Lewis M (1987) The Child’s Social Network: Sex Differences from 

Three to Six Years, Sex Roles 17, 621–636. 

Folkman S, Lazarus R S, Pimley S & Novacek J (1987) Age differences in stress and 

coping processes. Psychology and aging 2, 171–184 

Forsberg G (1992) Kvinnor och män i arbetslivet. Ur: Acker J, Baude A, Björnberg 

U, Dahlström T & Forsberg G (red.) Kvinnors och mäns liv och arbete. Stockholm: 

SNS Förlag. 

Frieze I H, Parsons J E, Johnson P B, Ruble D N & Zellman G L (1978) Women and 

Sex Roles. New York: W.W. Norton. 

Gilligan C (1982) In a different voice. Psychological theory and women’s development. 

Cambridge: Harvard University Press. 

Gorman C (1992) Sizing Up the Sexes. Times, 20 januari: 42–51. 

Gould S J (1980) The Panda’s Trumb. New York: Norton. 

Gove W (1973) Sex, marital status and mortality. Am J Epidemiol 45–67. 

Green S (1987) Psychological Psychology. An introduction. London: Routledge & Kegan. 

Hacker H M (1951) Women as a minority group. Social Forces 30, 60–69. 

Hanel E (1991) Literaturrecherche zu ausgewählten Fragestellungen aus dem Bereich der 

Drogenabhängigkeit. München: IFT Institut fur Therapieforschung. 

94


Harmatz M G & Novak M A (1983) Human Sexuality. New York: Harper and Row. 

Harrington A (1987) Medicine, Mind, and the Double Brain. Princeton, NJ: Princeton 


Harris M B (1996) Aggressive experiences and aggressiveness: Relationship to ethnicity, 

gender and age. Journal of Applied Social Psychology 26, 843–870. 

Harris M B & Knight-Bohnhoff K (1996) Gender and aggression: II. Personal aggressiveness. 

Sex Roles 35, 27–42. 

Hayes R B (1984) The development and maintenance of friendship. Journal of Social 

and Personal Relations 1, 75–98. 

Henley N M (1977) Body Politics. Englewood Cliffs, N.J.: Prentice Hall. 

Herlitz A, Nilsson L-G & Beckman L (1997) Gender differences in episodic memory. 

Memory and Cognition 25, 801–811. 

House J, Robbins C & Metzner H (1982) The association of social relationships and 

activities with mortality: prospective evidence from the Tecumseh community 

health study. Am J Epidemiology, 123–140. 

House J, Landeis K R & Umbertsom D (1988) Social Relationships and Health. 

Science 241, 540–545. 

Jensen M P, Turner J A, Romano J M & Karoly P (1991) Coping with Chronic Pain; 

a Critical Rewiew of the Literature. Pain 47, 249–283. 

Johnson-George C & Swap W C (1982) Measurement of specific interpersonal trust: 

Construction and validation of a scale to assess trust in a specific other. Journal 

of Personality and Social Psychology 43, 1306–1317. 

Jung J (1984) Social Support and Relation to Health; A Critic Evaluation. Basic and 

Applied Social Psychology 5, 143–169. 

Kemper T D (1990) Social Structure and Testosterone. New Brunswick: Rutgers University 

Press. 

Klingemann H (1992) Drug abuse in Europe from 1985 to 1990: An overview. 

Ur: WHO Regional Office in Europe for Europe (red.) European Summary on 

Drug Abuse. (EUR/ICP/ADA 527/A). Köpenhamn: WHO Regional Office for 

Europe. 

Kohlberg L (1976) Moral stages and moralization: The cognitive-developmental 

approach. Ur: Lickona T (red.). Moral Development and Behaviour. New York: 

Holt, Rinehart & Winston. 

Korabik K, McDonald L M & Rosin H M (1993) Stress, coping, and social support 

among women managers. Ur: Long B C & Kahn S E (red.) Women, work and 

coping, 133–153. Montreal; McGill-Queens university. 

Lakoff R (1973) Language and woman’s place. Language in Society 2, 45–80. 

Lambert H H (1978) Biology and equality: a perspective on sex differences. Signs 

4, 97–117. 

Linn M C & Petersen A C (1985) Emergence and Characterization of Sex Difference 

in Spatial Ability: A Meta-Analysis, Child Development 56, 1479–1498. 

95


Linn M C & Petersen A C (1986) A Meta-Analysis of Sex Differences in Spatial 

Ability: Implications for Mathematics and Science Achievement. Ur: Hyde J S 

och Linn M C (red.), The Psychology of Gender: Advances Through Meta-Analysis, 

67–101. Baltimore: John Hopkins University Press. 

Lundgren E (1992) Att uppenbara det dolda. Kvinnovetenskaplig Tidskrift 3, 3–15. 

Maccoby E E & Jacklin C N (1987) Gender Segregation in Childhood. Ur: Reese E H 

(red.), Advances in Child Development, sid. 239–287. New York: Academic Press. 

Maccoby E E (1988) Gender as a Social Category. Developmental Psychology 24, 

755–765. 

Maccoby E E & Jacklin C N (1974) The Psychology of Sex Differences. Stanford, CA: 

Stanford University Press. 

Magnusson D (1998) Ur: Adair J G, Belanger D & Dion K L (red.). Advances in 

psychological science. Volume 1: Social, personal and cultural aspects (Kapitel 24, sid. 

495–511). Hove, East Sussex: Psychology Press. 

Mainiero L (1986) Coping with powerlessness: The relationship of gender and job 

dependexy to empowerment-strategy used. Adm Sci Quarterly 31, 633–653. 

Marini M M & Brinton M (1984) Sex Typing in Occupational Socialization. Ur: 

Reskin B F (red.), Sex Segregation in the Workplace: Trends, Explanations, Remedies, 

sid. 192–232. Washington, DC: National Academy Press. 

McKay M & Fanning P (1992) Self-esteem (andra upplagan). New Harbinger Publications 

Ltd. 

McKee J P & Sheriffs A C (1957) The differential evaluation of males and females. 

Journal of Personality 25, 356–371. 

Miller C L (1987) Qualitative Differences Among Gender-Stereotyped Toys: Implications 

for Cognitive and Social Development in Girls and Boys, Sex Roles 

16, 473–488. 

Nolen-Hoeksema S (1987) Sex differences in unipolar depression: Evidence and 

theory. Psychological Bulletin, 101, 259–181. 

Nolen-Hoeksema S (1990) Sex differences in depression. Stanford, CA: Stanford University 

Press. 

Oakley A (1972) Sex, gender and society. Aldershot: Gower. 

Olowu A A (1985) Sex differences in the self-concepts of English and Nigerian 

adolescents. Journal of Social Psychology 125, 129–130. 

Paykel E (1989) The background: Extent and nature of the disorder. Ur: Herbst K 

& Paykel E (red.), Depression: An integrative approach. Oxford: Heinemann. 

Pearlin L & Schooler C (1978) The structure of coping J Health Soc Beh 19, 2–21. 

Peretti P O & Sydney T M (1985) Parental Toy Choice Stereotyping and Its Effects 

on Child Toy Preference and Sex-Role Typing. Social Behaviour and Personality 

12, 213–216. 

Poole J (1646) The English Accidence. Menston, England: Scholar Press Facsimile. 

96


Ptacek J, Smith R & Zanas J (1992) Gender, appraisal, and coping: A longitudinal 

analysis. J Personality 60, 747–770. 

Raina T N (1982) Sex differences in creativity in India: A second look. Indian Educational 

Review, 13, 122–128. 

Rands M & Levinger G (1979) Implicit theories of relationship: An intergenerational 

study. Journal of Personality and Social Psychology, 37, 645–661. 

Renzetti C M & Curran J (1995) Women, Men, and Society. Boston: Allyn and Bacon. 

Robinson C C & Morris J T (1986) The Gender. Stereotyped Nature of Christmas 

Toys received by 36-, 48- and 60-Month-Old-Children: A Comparison between 

Nonrequested and Requested Toys. Sex roles 15, 21–32. 

Rook K S (1984) The negative Side of Social Interaction: Impact on Psychological 

Well-Being. J Personality and Social Psychology 46, 1097–1108 

Roopnarine J L (1986) Mothers’ and Fathers’ Behaviors Toward the Toy Play of 

Their Infant Sons and Daughters. Sex roles 14, 59–68. 

Rosario M, Shinn M, Morsch H & Huckabee C B (1988) Gender differences in 

coping and social support: Testing socialization and role constraint theories. J 

Community Psychology 16, 55–69. 

Rossi A (1973) The Feminist Papers. New York: Bantam. 

Rowland K (1977) Environmental events preceding death for the elderly. Psychol 

Bulletin 84, 349–372. 

Sadker M & Sadker D (1994) Failing at Fairness. New York: Charles Scribner’s Sons. 

Sapir E (1949) Selected Writings of Edvard Sapir. Mandelbaum D G (red.). Berkeley 

och Los Angeles: University of California Press. 

Schwartz L A & Markham W T (1985) Sex Stereotyping in Children’s Toy Advertisements, 

Sex roles 12, 157–170. 

Shapiro L (1990) Guns and Dolls, Newsweek 28 maj: 56–65. 

Sherman J A (1971) On the Psychology of Women: A Survey of Empirical Studies. Springfield, 

IL: C C Thomas 

Shukla J P & Sharma V P (1986) Sex differences in scientific creativity. Indian Psychological 

Review 30, 3, 32–35. 

Shumaker S A & Hill R (1991) Gender Differences in Social Support and Psysical 

Health. Health Psychol 10, 102–111. 

Silbereisen R K, Robins L & Rutter M (1995) Secular trends in substance use: 

Concepts and data on the impact of social change on alcohol and drug use. Ur: 

Rutter M & Smith D J (red.), Psychosocial Disorders in Young People: Time Trends 

and Their Causes. Chichester: John Wiley & Sons Ltd. 

Simon R & Landis J (1991) The crimes women commit, the punishments they receive. 

Lexington, MA: Lexington Books. 

Skaalvik E M (1986) Sex differences in global self-esteem. A research review. Scandinavian 

Journal of Educational Research 30, 167–179. 

97


Snell W E, Miller R S, Belk S S, Garcia-Falconi R & Hernochez-Sanchez J E (1989) 

Men’s and women’s emotional disclosures: The impact of disclosure recipient, 

culture and the masculine role. Sex roles 21, 18, 59–73. 

Spence J T, Helmreich R L & Stapp J (1974) The Personal Attributes Questionnaire: 

A measure of sex-role stereotypes and masculinity-femininity, JSAS Catalog of 

Selected Documents in Psychology 4, 43. 

Sperry R (1982) Some effects of disconnecting the cerebral hemispheres. Science 

217, 1223–1226. 

Statistiska centralbyrån (SCB) (1996) På tal om kvinnor och män: lathund om jämställdhet. 

Stockholm: Statistiska centralbyrån. 

Stoner S B & Panek P E (1985) Age and sex differences with the Comrey Personality 

Scales. Journal of Psychology 119, 2, 137–142. 

Stoner S B & Spencer W B (1986) Age and sex differences in the State-Trait Personality 

Inventory. Psychological Reports 59 (3), 1315–1319. 

Straus M A (1977–1978) Wife beating: How common and why? Victimotology. Vol 2 

(3–4), 443–458. 

Stroebe M & Stroebe W (1983) Who suffers more? Sex differences in health risks 

of the widowed. Psycol Bulletin 93, 279–301. 

Tannen D (1992) You Just Don’t Understand: Men and Women in Conversation. London: 

Virago. 

Thompson C (1950) Some effects of the derogatory attitude toward female sexuality. 

Psychiatry 13, 349–354. 

Thompson C (1972) Cultural pressure in the psychology of woman. Psychiatry 5, 

331–339. 

Thompson H (1995) Anpassningens pris; En feministisk studie av kvinnors arbete och 

livsstil. Rapport från Psykologiska Institutionen, Stockholms Universitet. 

Thorne B (1986) Girls and Boys Together … But Mostly Apart: Gender Arrangements 

in Elementary Schools. Ur: Hartup W W & Rubin Z (red.), Relationships and 

Development, sid. 167–184. Hillsdale, NJ: Lawrence Erlbaum Associates. 

Thorne B (1993) Gender Play: Girls and Boys in School. New Brunswick, NJ: Rutgers 


Treadwell P (1987) Biological Influences on Masculinity. Ur: Brod H (red.), The 

making of Masculinities, sid 259–285. Boston: Allen and Unwin. 

Umberson D, Chen M D, House J S, Hopkins K & Slaten E (1996) Effect of social 

relationships on psychological well-being: Are men and women really so different? 

Am Sociol Review 61, 837–857. 

Wallstone B S (under tryckning) Social psychology of women and gender. Journal 

of Applied Social Psychology. 

Walsh M R (1987) Do women speak in a different moral voice? Ur: Walsh M R 

(red.), The Psychology of Women: Ongoing debates, sid 274–277. New Haven: Yale 


98


Whissell C M (1996) Predicting the size and direction of sex differences in measures of 

emotion and personality. Genetic, Social, and General Psychology Monographs, 

122, 3, 253–284. 

Whorf, B L (1956) Language, Thought and Reality: Selected Writings of Benjamin 

Lee Whorf. Carroll T B (red.). Cambridge, Mass.: MIT Press and New York: 

Wiley. 

Witelson S F (1989) Hand and Sex Differences in the Isthmus and Genu of the Human 

Corpus Callosum: A Postmortem Morphological Study, Brain 112, 799–835. 

Wylie R C (1979) Self-Concept. Lincoln, N.E.: University of Nebraska Press. 

99

Kapitel 4 

INDIVID OCH KÖN 

101

102

Biologiska egenskaper av betydelse 

för kvinnors arbetsrelaterade hälsa 

av Karen Messing och Åsa Kilbom 

Innan vi går in på diskussionen om biologiska skillnader mellan män och 

kvinnor, måste vi medge att detta är ett besvärligt forskningsområde av 

flera skäl. De biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor hänger nära 

samman med uppfattningar om vad som är normalt, och eftersom den genomsnittliga 

(”normala”) kvinnan är mindre och har mindre muskelmassa 

än en genomsnittlig (”normal”) man, betraktas ibland en lång kvinna med 

stor muskelmassa som onormal. Hennes övriga egenskaper misstänks också 

mer likna den genomsnittlige mannens – både när det gäller personligheten 

och de sexuella egenskaperna. 

Ett mått för en biologisk parameter som kännetecknar genomsnittskvinnan 

kan komma att förväxlas med ett typiskt, eller t.o.m. rekommenderat, mått 

för alla kvinnor. Om genomsnittskvinnan har mindre muskelmassa än genomsnittsmannen, 

anses att alla kvinnor bör undantas från fysiskt krävande 

arbetsuppgifter som t. ex. brandbekämpning. Det är svårt att diskutera de 

biologiska skillnaderna utan att frambesvärja diskrimineringsspöket. 

Beroende på maktfördelningen mellan kvinnor och män i det svenska 

samhället (och andra samhällen) betraktas emellanåt egenskaper som förbinds 

med män som viktigare, mer värdefulla eller helt enkelt mer normala. 

Menstruation och klimakterium omnämns sålunda ibland som onormala tillstånd. 

På liknande sätt visar en titt på dagens fotomodeller i modebranschen 

att den för kvinnor typiska fördelningen av vikten till låren och skinkorna 

inte accepteras, och att det manliga mönstret med smala lår och små runda 

skinkor värderas högre. 

Biologiska skillnader anses ibland som synonyma med genetiska skillnader. 

Med andra ord: Om kvinnor och män alstrar olika hormoner som reaktion 

103


på stress, drar en del personer slutsatsen att detta med nödvändighet är en 

medfödd skillnad, trots att många biologiska skillnader i själva verket är miljöbetingade. 

Hormonsekretionen kan t. ex. påverkas av stress eller sjukdom. 

För en del personer är det slutligen ”biologin som bestämmer livsödet”, 

och för dem är de biologiska skillnaderna oföränderliga. När sålunda hormonerna 

ger kvinnor en mindre muskelmassa, och därigenom en lyftförmåga 

som i genomsnitt är lägre än männens, bortser en del forskare från att denna 

skillnad kan minskas genom motion och träning. 

Vid läsning av detta kapitel måste beaktas att skillnaderna inom ett och 

samma kön är större än de genomsnittliga skillnaderna mellan könen när 

det gäller så gott som alla de undersökta biologiska skillnaderna, inklusive 

hormontyper (Briscoe 1978). När det gäller vuxna är det dessutom omöjligt 

att skilja genetiska effekter från de som hänger samman med kostvanor, 

träning, arbetslivserfarenheter, personliga vanor etc. 

Trots denna förvirring är det värdefullt att beskriva skillnaderna mellan 

män och kvinnor så att hänsyn tas till sådana skillnader – vilket ursprung de 

än har – vid utformning av arbetsplatser, inrättande av utbildningsprogram 

och uppställande av normer. En kvinna (eller vilken person som helst) blir 

missgynnad i ett arbete som utformats för människor med andra egenskaper. 

Dessutom kan de biologiska skillnaderna spela en roll när det gäller könsspecifika 

ohälsomönster i arbetslivet. Detta är ytterligare ett skäl till varför 

de bör utredas. 

Genetiska skillnader 

Efter konceptionen har det befruktade ägget 46 kromosomer, oavsett om det 

kommer att utvecklas till man eller kvinna. Endast en av dessa 46 kromosomer 

skiljer sig åt mellan könen; kvinnan har två Xkromosomer, medan en av Xkromosomerna 

hos mannen ersatts av den mycket mindre Ykromosomen. 

Medan Xkromosomen innehåller ett stort antal gener (av vilka mycket få 

har något samband med könet) har Ykromosomen färre än tio gener. 

Från genetisk synpunkt blir det två följder av att ha ett XY respektive 

ett XXkromosompar: 

1) Den andra Xkromosomen får en skyddande verkan genom att den 

kompenserar mutationer eller onormala tillstånd i den första. Det finns 

mer än 150 sjukdomar som sammanhänger med gener i Xkromosomen. 

104

individ och kön 

Detta förklarar t. ex. den relativt höga mortaliteten hos manliga foster och 

nyfödda. På varje 100tal kvinnliga foster går det således vid konceptionen 

120 manliga, men förhållandet har minskat till 100:105 vid födelsen. Detta 

förklarar också varför färgblindhet (som bestäms av en av Xkromosomens 

gener) är 10 gånger vanligare hos män än hos kvinnor. 

2) Efter sex veckors fosterutveckling börjar en eller flera gener i Ykromosomen 

att producera testiklar, Wolffs gång och penis hos manliga foster. 

Äggstockar, livmoder, äggledare och vagina börjar uppträda hos kvinnliga 

foster vid ungefär samma tidpunkt, även om mekanismerna här är mindre väl 

kända. Det har antytts att hormonnivåerna under fostrets utveckling skulle 

kunna påverka hjärnans anatomi och morfologi och att denna påverkan är 

bestående, men om detta har biologerna skilda uppfattningar (FaustoStirling 

1992). 

Män och kvinnor liknar varandra i fråga om storlek och styrka fram till 

puberteten, då det inträder en differentiering i hormonsekretionen. Männen 

blir längre och får mer muskelmassa, medan kvinnorna får den för kvinnor 

typiska fettfördelningen (Sanborn & Jankowski 1994). 

Fysiska skillnader hos vuxna 

Kroppsstorlek 

Män och kvinnor är i genomsnitt olika varandra till kroppsstorlek och kroppsform, 

även om det finns stora variationer inom de båda grupperna (Sanborn 

& Jankowski, 1994). Tabell 1 redovisar percentilvärden från några mätningar 

på vuxna i Sverige. Tabellen visar att genomsnittskvinnan generellt, och i 

flertalet dimensioner, uppvisar samma mått som männen i den 5:te percentilen, 

och att genomsnittsmannen har ungefär samma mått som kvinnorna 

i den 95:e percentilen. När det gäller jämförelser mellan slumpvis utvalda 

enskilda män och kvinnor har man beräknat att mannen i 92 procent av fallen 

kommer att vara längre än kvinnan (Pheasant 1986, s. 45). Som framgår i 

kapitlet om muskuloskeletala sjukdomar (kapitel 8) kan dessa könsbetingade 

skillnader i kroppsstorlek få konsekvenser när det gäller muskuloskeletala 

besvär, såvida inte den individuella arbetsplatsen och verktygen anpassas till 

den enskilda arbetaren. 

105


Tabell 1. Ungefärliga mätvärden i cm för vuxna i Sverige. Källa: Pheasant (1986). 

I fråga om kroppsvikt är skillnaderna något mindre. I 25 procent av slumpvisa 

jämförelser mellan enskilda män och kvinnor är kvinnan tyngre. En större 

andel av kvinnans kroppsvikt utgörs av fett (ca 25 procent, jfr 15 procent 

för män), och en mindre andel av muskler. Män och kvinnor har också olika 

kroppsform. Kvinnornas fötter är förhållandevis mindre, proportionerna 

mellan över och underben är annorlunda, bäckengördeln och höftleden 

har en något annorlunda konstruktion än hos männen och lederna hos unga 

kvinnor har något större rörlighet (Pheasant 1986, kap. 3–4). 

Fysisk prestationsförmåga 

Fysiska prestationsförmågor som har relevans för arbetslivet är muskelstyrka, 

uthållighet och syreupptagningsförmåga. Det är svårare att undersöka skillnader 

mellan kvinnors och mäns fysiska prestationsförmåga än att bedöma 

skillnaderna i kroppsstorlek. Man bör ha i åtanke att träningseffekter påverkar 

sådana jämförelser. Prestationsförmågan för män och kvinnor jämförs vanligen 

i fråga om specifika arbetsuppgifter, varvid undersökningen antingen gäller 

hela kroppens prestationsförmåga (ergometercykel eller rullande matta), 

eller styrka och uthållighet i vissa kroppsregioner eller muskelgrupper. Tre 

olika teststrategier har utvecklats: 

1) Med fysiologiska tester undersöks funktioner som syreförbrukning 

och hjärtfrekvens under helkroppsarbete. 

2) Med biomekaniska metoder mäts belastningen på det muskuloskeletala 

systemet under utförandet av en arbetsuppgift. Resultaten kan sedan jämföras 

med uppgifter i databaser. 

106 

Percentiler* för män Percentiler för kvinnor 

Dimension 5:te 50:de 95:te 5:te 50:de 95:te 

Längd 163 174 185 154 164 174 

Längd m. uppsträckt arm 193 206 219 182 194 206 

Sitthöjd 83 90 97 80 86 92 

Armens längd 72 78 84 66 70 75 

Handens bredd 14,5 15,5 16,5 13,5 14,5 15,5 

*Hälften av männen i Sverige är längre än 50:de percentilen för män, 5 procent är längre än 

95:te percentilen etc.


3) Vid psykofysiska tester får försökspersonerna ange den subjektivt upplevda 

belastningen vid en viss arbetsuppgift, alternativt välja en godtagbar 

belastningsnivå. Denna typ av prov har i synnerhet använts för att bedöma 

förmågan att manuellt hantera vikter. 

Som namnet anger tar dessa sistnämnda prov hänsyn till såväl motivationsmässiga 

som fysiska faktorer. I själva verket påverkar motivationen alla undersökningar 

av fysisk prestationsförmåga, i synnerhet när provet gäller den 

maximala prestationsförmågan eller prestationer som ligger nära denna. 

Den genomsnittliga skillnaden i maximal syreupptagningsförmåga mellan 

kvinnor och män är ca 30 procent, ca 10–15 procent när hänsyn tas till 

skillnaderna i kroppsvikt. Variationen inom en grupp kvinnor (eller män) i 

samma ålder är mycket stor. Den beror huvudsakligen på ärftliga faktorer, 

men även på kondition. Om beräkningen baseras på den fettfria kroppsmassan 

försvinner skillnaden mellan könen. 

På grund av sin mindre kroppsstorlek borde kvinnor egentligen ha en 

något högre syreupptagningsförmåga än män per kg fettfri kroppsmassa, 

men den lägre hemoglobinhalten i kvinnornas blod medför att deras syretransportförmåga 

blir något lägre (Åstrand & Rodahl 1986, kap. 7). 

Under de senaste åren har mäns och kvinnors prestationer vid långvariga, 

ansträngande fysiska belastningar studerats mer noggrant, och nya data har 

kommit fram som indikerar könsskillnader som tidigare inte noterats. Exempelvis 

fann Speechly m. fl. (1996) att kvinnor och män som utvalts så att de 

uppnådde likartade resultat vid 42 km löpning, uppvisade skilda prestationer 

vid längre distanser (90 km). Kvinnorna presterade signifikant kortare löptid 

än männen, och detta tack vare att de använde en större relativ andel av sin 

maximala syreupptagningsförmåga. Det handlade inte om bättre löpekonomi 

eller skillnader i fettförbränning. Huruvida dessa resultat är relevanta vad 

gäller kvinnors prestationer i arbetslivet kvarstår dock att undersöka. 

Syreupptagningsförmågan anses inte av alla ha särskilt stor betydelse för 

arbetsprestationerna i det moderna samhället. Automatiseringen inom industrin 

och det minskade antalet traditionellt tunga arbeten inom jord och 

skogsbruk har minskat de fysiska kraven på en del av den manliga arbetsstyrkan. 

Byggnadsindustrin och många arbeten inom transportsektorn ställer 

emellertid fortfarande stora krav på de manliga arbetarna. 

107


Andelen fysiskt krävande kvinnoarbeten verkar dock inte ha förändrats; 

andelen kvinnor är i stort sett oförändrad inom sjukvården och i servicegrupper 

som lokalvårdare, storkökspersonal och restauranganställda. När den 

totala syreupptagningen mäts på traditionellt sätt ter sig dessa arbeten lätta i 

jämförelse med t. ex. manuellt skogsarbete eller brandbekämpning (Åstrand 

1988). Men om man beräknar den relativa belastningen, dvs. den andel av 

maximal syreupptagningsförmåga som de facto används i arbetet, kan dessa 

arbeten vara lika krävande, eftersom dessa kvinnors syreupptagningsförmåga 

är jämförelsevis låg (Torgén m. fl. 1995). 

Hos en kvinna i medelåldern kan den maximala syreupptagningsförmågan 

uppgå till endast 50 procent, eller mindre, av syreupptagningsförmågan hos en 

ung man i god kondition. Påpekas bör vidare att även de statiska momenten 

i dessa arbeten belastar arbetarnas prestationsförmåga (se kapitel 8). 

Många forskare har undersökt könsskillnader när det gäller antalet muskelfibrer 

och deras storlek i förhållande till den presterade kraften (jfr Costill m. fl. 

1976; Mannion m. fl. 1997a, b; Miller m. fl. 1993; Schantz m. fl. 1983; Åstrand 

& Rodahl 1986, kap. 7). Vetenskapen är enig om att kvinnor och män har 

samma muskelstyrka efter normalisering till musklernas tvärsnittsyta, dvs. 

om jämförelsen görs per kvadratcentimeter tvärsnittsyta. 

Män har större muskelfibrer, främst på grund av inverkan från manliga 

könshormoner efter puberteten, och kvinnors muskelstyrka varierar mellan 50 

och 85 procent av mannens, beroende på vilken muskelgrupp som undersöks 

(Laubach 1976). Denna könsskillnad är tydligast i de övre extremiteternas 

muskler – i synnerhet skuldermuskulaturen. Dessa skillnader tycks ha stor 

betydelse för kvinnornas förmåga att utföra manuella lyft och bärarbeten. 

Emellertid kompenseras kvinnornas lägre muskelstyrka i viss utsträckning 

av större uthållighet. Vid samma relativa nivå av statisk belastning har således 

genomsnittskvinnan längre uthållighet än genomsnittsmannen (Clarke 1986; 

Jørgensen 1997). Den troligaste förklaringen är att kvinnornas muskler har 

bättre genomblödning än männens, eftersom kvinnors muskler i genomsnitt 

är smalare än männens. 

De muskelfibrer som engageras i fysiskt arbete är av två olika slag. Typ 1fibrerna 

(”långsamma” fibrer) har främst att göra med uthållighet och bevarande 

av kroppshållning, medan typ 2fibrer (”snabba” fibrer) används i snabba, 

dynamiska rörelser (jfr Jørgensen 1997; Åstrand & Rodahl 1986, kap. 2). 

108


Skillnaden är vanligen mindre mellan kvinnor och män när det gäller typ 

1fibrer än när det gäller typ 2fibrer. I muskler som svarar för att upprätthålla 

kroppshållningen (t. ex. M. erector spinæ) är skillnaden i storlek mellan typ 

1 och typ 2fibrer större hos kvinnor än hos män, (Mannion m. fl. 1997) 

– något som troligen kan förklara kvinnors större uthållighet vid tester där 

ryggen ska hållas sträckt (BieringSørensens test) (BieringSørensen 1984a; 

Mannion m. fl. 1997a, b). 

Liknande kvinnliga/manliga skillnader vad gäller typ 1 och typ 2fibrer 

har hittats också i andra skelettmuskler. Åtminstone en del av denna skillnad 

tros ha samband med att de fysiska aktiviteterna är av olika typ för de båda 

könen (Glenmark 1994). Det är möjligt att kvinnor, som tycks ha mer statiska 

arbetsuppgifter vilka kräver att kroppen hålles i obekväma ställningar, har 

anpassat sig till dessa krav. 

Styrkan avtar med stigande ålder, men med något olika hastighet för olika 

yrkeskategorier och muskelgrupper. Medan styrkan i de övre extremiteterna 

förblir relativt oförändrad upp till 40–50 års ålder, avtar benmusklernas 

styrka vanligen tidigare – troligen på grund av bristande motion (Larsson 

m. fl. 1979). Detta faktum anses ha betydande konsekvenser för arbetslivet, 

eftersom det innebär att manuella lyft och bärarbeten inte kan ske på bästa 

och mest energisnåla sätt, nämligen genom att man använder benmusklerna 

i stället för att böja bålen, vilket kan skada ryggen. 

Traditionellt har arbetare med fysiskt krävande arbetsuppgifter förväntats 

vara starkare än kontorsarbetare. Detta har bekräftats vad gäller unga män, 

men tvärsnittsstudier av medelålders och äldre män har visat att förhållandet 

mellan arbetare och tjänstemän blir det omvända högre upp i åldrarna 

(Era m. fl. 1992). Liknande rön har gjorts i longitudinella studier rörande 

kommunalarbetare i Finland (Nygård m. fl. 1991). Dessa rön tyder på att 

det fysiska arbetet på lång sikt har en skadlig effekt på muskelfunktionen. 

Det är inte känt vad denna effekt kan bero på, men man kan spekulera i 

upprepade mikrotrauman eller muskelskador till följd av långvariga statiska 

kraftansträngningar. Planer finns att undersöka om dessa resultat också gäller 

för kvinnor (Torgén, personligt meddelande). 

Skillnaden i muskelstyrka mellan kvinnor och män är en möjlig förklaring 

till den högre prevalensen och incidensen för muskuloskeletala besvär 

hos kvinnor. Det finns tyvärr inte många studier som undersökt detta på 

109


longitudinell basis, och endast två studier har samtidigt studerat risken för 

kvinnor (med låg genomsnittlig styrka) och risken för män (med hög genomsnittlig 

styrka), med delvis motsägelsefulla resultat (Kilbom m. fl. 1993; 

BieringSørensen 1984a,b). 

När det gäller arbeten med höga krav på kraftutövning visar ett begränsat 

antal studier att individer med låg maximal statisk muskelstyrka tycks löpa 

högre risk att utveckla störningar (Chaffin m. fl. 1978; Kilbom 1988). 

När det gäller arbetsuppgifter med måttliga krav på kraftutövning, som 

repetitiva eller statiska arbeten, är resultaten motsägelsefulla. I en studie av 

kvinnor som utförde monteringsarbete påvisades ett samband mellan hög 

statisk styrka i skuldran och utveckling av hals och skulderbesvär (Jonsson 

m. fl. 1988). Liknande resultat erhölls för männen i en uppföljningsstudie 

efter ett år (Kilbom m. fl. 1993). 

Dessa studier tyder således inte på att den högre frekvensen av muskuloskeletala 

störningar hos kvinnor först och främst skulle vara en följd av 

kvinnornas lägre styrka. En mer sannolik orsak är kraven på uthållighet på 

submaximal nivå i många kvinnoarbeten, eftersom många typiskt kvinnliga 

arbetsuppgifter innebär långvariga statiska eller repetitiva kraftansträngningar. 

BieringSørensen (1984a, b) fann emellertid att låg statisk uthållighet 

i ryggsträckarmuskulaturen för män förebådade problem i ryggens nedre 

del inom ett år; detta gällde inte kvinnor. En orsak till att resultaten är så 

motsägelsefulla kan vara att styrkans eller uthållighetens inverkan till största 

delen bedömts utan hänsyn till arbetets krav. 

Det finns antydningar i litteraturen om att kvinnor kan ha större rörlighet 

än män (BarnekowBergkvist m. fl. 1996) och att de har bättre balans både 

med öppna och slutna ögon (Golomer m. fl. 1997), men dessa förmågor har 

inte provats systematiskt. BarnekowBergqvist m. fl. (1996) fann att 34åriga 

kvinnor hade bättre rörlighet i höftlederna än män. 

Manuellt lyft- och bärarbete 

Manuell hantering av bördor som t. ex. lyfts, bärs, skjuts, dras eller hålls i 

händerna är vanlig i arbetslivet – oavsett om det rör sig om människor eller 

föremål. Skillnaderna mellan mäns och kvinnors manuella hanteringsförmåga 

åberopas ofta som skäl att ge de tyngsta manuella arbetsuppgifterna åt män, 

och de lättare, mera repetitiva, uppgifterna åt kvinnor. 

110


Manuellt lyft och bärarbete är betydligt mer komplicerat än att bara utöva 

muskelkraft. Det kräver styrka och uthållighet, liksom balans och erfarenhet. 

Därför bör inte uteslutande experimentella studier av statisk muskelstyrka 

användas för att försöka utröna en individs förmåga till lyft och bärarbete. 

När biomekanisk utrustning och psykofysiska metoder används finner man 

ofta att män lyfter mer än kvinnor – både under experimentella betingelser 

och i arbetslivet. Graden av skillnad beror dock på enskildheter i arbetsuppgiften; 

den är exempelvis mindre tydlig vid arbetsuppgifter som utförs med 

överkroppen och sådana som ofta upprepas (Laubach 1976). 

Kvinnornas prestationsförmåga när det gäller lyft varierar från att vara 

lika stor som männens till att vara hälften av männens – beroende på om 

uppgiften anpassats till kroppslängden (Stevenson m. fl., 1996) och andra 

antropometriska mått (Fothergill m. fl. 1991), liksom på proportionen mellan 

statiska och dynamiska element i arbetet (Fothergill m. fl. 1996) och stadiet 

i menstruationscykeln (Davies m. fl. 1991). 

Om man jämför kvinnors och mäns lyft och bärarbete i arbetslivet kan 

man ofta konstatera en mycket stor skillnad mellan könen när det gäller 

hur många kilo som hanterats per arbetstimma. Ljungberg m. fl. (1989) 

jämförde t. ex. manuell hantering hos sjukvårdsbiträden (kvinnor) och hos 

lagerarbetare (män). Lagerarbetarna lyfte tre till fyra gånger fler kilon per 

timme än sjukvårdsbiträdena. Könsskillnaden blev emellertid den omvända 

när det gällde lyftens varaktighet. Sjukvårdsbiträdena på en avdelning utan 

mekaniska hjälpmedel använde i genomsnitt tio sekunder per lyft, medan 

lagerarbetarna använde omkring två sekunder per lyft. Detta innebar en 

mycket högre statisk belastning för sjukvårdsbiträdena. 

Andra aspekter på manuella hantering där det kan finnas könsskillnader 

gäller den kroppsställning som används vid lyftarbete. Även i detta avseende 

är exponeringen kraftigare för sjukvårdspersonalen. Forskarna har nu försökt 

att få fram en mera balanserad metod för bedömning av stressfaktorerna vid 

manuell hantering, t. ex. genom en revidering av NIOSHekvationen för 

lyft (Waters m. fl. 1993). 

Graviditet 

Paul (1995) har tagit upp vilka förändringar som påverkar det muskuloskeletala 

systemet under graviditeten. Överkroppens styrka verkar inte förändras, men 

111


den ökade tyngden i abdominalregionen inverkar på bukmusklernas styrka 

och påverkar rörelserna i underkroppens leder. Viktökningen – i genomsnitt 

12,5 kg – medför en successiv förskjutning av tyngdpunkten, och detta kräver 

ökad insats från ryggmusklerna. Hormonet relaxin börjar utsöndras på ett 

tidigt stadium av graviditeten, vilket minskar styrkan hos bindväv och gör 

ligamenten slappare. 

Fysiska krav i traditionellt manliga arbeten 

Många frågor om fysisk arbetsförmåga och skaderisker aktualiseras när 

kvinnor börjar arbeta med verksamheter som inte är traditionellt kvinnliga. 

Dessa frågor går dock inte att besvara utifrån de data som hittills samlats 

in. Även om kvinnor i allmänhet har lägre olycksfallsfrekvens än män 

har kvinnor i icketraditionella kvinnoarbeten ibland befunnits ha högre 

olycksfallsfrekvens. Detta har tolkats som ett tecken på bristande lämplighet 

för arbetet, eller i bästa fall på att utformningen av arbetsuppgiften inte tagit 

tillräcklig hänsyn till de biologiska skillnaderna (Furber m. fl. 1997). 

Innan någon sådan slutsats kan dras, måste man emellertid undersöka 

andra eventuella könsskillnader, t. ex. vad gäller ålder, tjänsteställning, arbetstid 

och specifika arbetsuppgifter (Messing m. fl. 1994). I den tidigare 

nämnda studien av Furber m. fl. (1997) drog t. ex. författarna på grundval 

av obearbetade olycksfrekvensdata slutsatsen att kvinnlig ambulanspersonal 

hade högre olycksfrekvens, och att det därför var nödvändigt att ”ta hänsyn 

till de fysiska skillnaderna mellan män och kvinnor”. 

Men de drog också slutsatsen att yngre arbetare och arbetare i storstadsområden 

hade högre olycksfrekvens – utan att undersöka i vad mån kvinnor 

som börjar arbeta i icketraditionella verksamheter tenderar att vara yngre 

och arbeta inom storstadsområden, vilket är något som verkar troligt (Salminen 

m. fl. 1992). 

Nyligen gjordes ett försök att introducera kvinnor i brandkårer med 

fulltidsanställning i Sverige (Gavhed m. fl. 1998). Åtta kvinnor antogs, och 

urvalskriterierna var de i lagstiftningen angivna kraven på aerob kapacitet 

(rullmatta) och god simförmåga, samt några ytterligare prov i matematik och 

svenska. Kvinnorna utbildades i brandbekämpning under tio veckor och fick 

sedan tjänstgöra på olika brandstationer i sex månader. Den slutliga bedömningen 

av deras förmåga att utföra brandbekämpningsuppgifter baserades 

112


på arbetsledarens bedömning, och i sju av de åtta fallen ansåg denne att 

kvinnorna var lämpliga för arbetet. Den åttonde kvinnan bedömdes kunna 

bli lämplig inom 1–2 år. 

De uttagna kvinnorna fick också genomgå ett antal fysiska tester som används 

vid den årliga kontrollen av manliga brandsoldater (främst armhävningar 

och liknande grundläggande styrkekrävande uppgifter), och dessutom fem 

arbetsrelaterade prov (t. ex. förmågan att resa och klättra uppför en stege, 

förflytta en skadad person, koppla ihop slangar m.m.). 

Ett av de mest intressanta resultaten var att det inte fanns något eller ytterst 

litet statistiskt samband mellan resultaten från brandkårens traditionella 

prov och resultaten från de arbetsrelaterade proven. Liknande resultat fann 

Misner m. fl. (1989) vid studier av kvinnliga sökande till brandkårsarbete i 

Chicago. 

Ett annat anmärkningsvärt resultat var den uttalade förbättringen av resultaten 

i de arbetsrelaterade proven under årets lopp. En del av denna förbättring 

tillskrevs den mycket hårda fysiska träning som kvinnorna underkastade sig 

under året, men den ansågs också bero på deras ökade förtrogenhet med de 

tekniska hjälpmedel som används av brandkåren. En snabb anpassning av 

kvinnor vid simulerade brandbekämpningsövningar har också observerats 

av Misner m. fl. (1987). 

Det finns ett trängande behov av att utveckla och validera arbetsrelaterade 

tester, men också av att ta hänsyn till de svårigheter som många kvinnor 

upplever när de konfronteras med teknik som de tidigare inte kommit i kontakt 

med. I detta sammanhang kan nämnas att kvinnor i Quebec som först 

genomgick prov för att kvalificera sig till icketraditionella kvinnoarbeten 

i allmännyttiga företag och den offentliga sektorn, behövde tid för att bli 

förtrogna med utrustningen och skaffa fram verktyg med lämplig storlek och 

utformning (Boucher 1995). 

Den metodologiska ansatsen vid försök att utveckla urvalstester för fysiskt 

krävande arbeten har diskuterats av Jamnik och Gledhill (1992), Stevenson 

m. fl. (1994) samt Messing och Stevenson (1996). De traditionella metoderna 

har vanligen inte baserats på en tillräckligt noggrann analys av arbetets krav, 

och alternativa arbetsmetoder som skulle kunna tillämpas av kvinnor har 

ofta lämnats obeaktade. 

113


Reaktioner på kemisk exponering 

Det saknades länge forskning om kvinnors ämnesomsättning (Berg 1997; 

Greenberg & Derwent 1994; Silvaggio & Mattison 1994). En del forskare 

hävdade att det var rimligt att endast undersöka män, eftersom kvinnornas 

ämnesomsättning före klimakteriet undergår cykliska förändringar och eftersom 

ämnesomsättningen också påverkas av graviditet och klimakterium. 

På senare tid har man emellertid insett att man inte kan extrapolera eller 

sluta sig till kvinnors ämnesomsättning på grundval av mäns, just av dessa 

skäl. Skillnader mellan män och kvinnor i fråga om ämnesomsättning, och 

förhållandet mellan muskelmassa och fett, kan få konsekvenser för nedbrytningen 

av toxiska ämnen. 

För kroppen i sin helhet finns skillnader mellan genomsnitten för kvinnor 

och män när det gäller olika parametrar som har samband med syretransport 

och ämnesomsättning (se även avsnittet om fysisk prestationsförmåga). 

Kvinnor har t. ex. lägre nivåer än män av det oxiderande enzymet laktatdehydrogenas 

(LD), och denna skillnad kvarstår efter träning (Liljedahl m. fl. 

1996). 

Situationen kompliceras av att ämnesomsättningen och vattenhalten i 

kroppen varierar under menstruationscykeln, och att man sällan tar hänsyn 

till detta. Uppgifter när det gäller hjärtkärlparametrarnas variation med 

menstruationscykeln är motstridiga (Dunne m. fl. 1991; Weidner & Helmig 

1990). Det har hävdats att det är nödvändigt med dubbel blindundersökningar 

vid studier av menstruationscykelns olika faser, och att resultat som 

hänförs till en viss fas i själva verket kan bero på skillnader mellan olika faser 

i fettkonsumtion. 

Silvaggio och Mattison (1994) har diskuterat skillnader mellan män och 

kvinnor när det gäller omsättningen och nedbrytningen av toxiska ämnen. 

Den genomsnittliga absorptionen hos män och kvinnor är olika till följd av 

att män har högre kvot mellan kroppsyta och kroppsvolym, lägre andningsfrekvens, 

lägre andel fettvävnad, högre lungvolym och tjockare hud. Dessa 

skillnader kan orsakas av – eller leda till – de könsskillnader som konstaterats 

vad gäller koncentrationen av spårämnen som bly, kadmium och zink (Takacs 

& Tatar 1987). 

Graviditet kan accentuera en del av dessa skillnader. Förändringar i 

hjärtminutvolym och blodflöde under graviditeten, liksom ökning av and 

114


ningsfrekvensen, kan ha inverkan på absorptionen. Fördelningen av de 

toxiska ämnena i kroppen kan förväntas vara olika på grund av kvinnornas 

lägre andel vatten i kroppen och lägre blodkroppsvolym. Absorptionen av 

fettlösliga toxiner kan underlättas genom kvinnornas högre andel fettvävnad, 

vilken accentueras under graviditeten. Eliminationen av toxiner påverkas av 

männens snabbare utsöndring från njurarna. Graviditeten ökar emellertid 

kvinnornas glomerulära (glomeruli = delar av njuren) filtrationshastighet till 

en nivå som ligger högre än männens (Silvaggio & Mattison 1994). 

I en översiktsartikel påpekade Legato (1997) att det verkar finnas könsskillnader 

i cytokrom450systemet – den grupp isoenzymer i levern som 

oxiderar toxiner, bl.a. carcinogener. Dessutom påverkas P450systemet av 

hormoner, vilket tyder på könsskillnader med avseende på omsättningen 

av läkemedel. Perera (1997) har nyligen sammanfattat kunskapen om könsskillnader 

i känslighet för carcinogener. Hon påpekar att de absoluta cancerfrekvenserna 

är högre hos män än hos kvinnor, men att kvinnor och män 

kan ha olika känslighet. Ett bra exempel på detta är rökning, som tycks vålla 

lungcancer främst hos kvinnor. Som bakomliggande orsaker har föreslagits 

dels interaktion med hormonsubstitutionsterapi, dels långsammare borttransport 

av nikotin från blodet, dels mutationer vilka påverkat de avgiftande 

enzymerna. 

Det finns en del anekdotartade belägg för att kvinnor är känsligare för 

lukter än män. Om det förhåller sig så skulle kvinnornas högre incidens av 

multipel kemisk överkänslighet (Kipen m. fl. 1995) och sjuka hussyndromet 

(Stenberg & Wall 1995) kunna sättas i samband med denna känslighet 

(Bell m. fl. 1992). Förklaringen kan naturligtvis också vara differentierade 

arbetsuppgifter. 

Det lilla som är känt om könsskillnader vad gäller känslighet för kemikalier 

verkar inte tyda på ett konsistent mönster. Dessutom går det inte att 

generalisera om kvinnors känslighet eftersom kvinnans fysiologiska tillstånd 

växlar på ett sätt som inte skiljer mellan män – beroende på graviditet, amning, 

menstruation och klimakterium. I en översikt konstaterar Setlow m. fl. (1998) 

att det finns tillräckligt många situationer då det är relevant att ta hänsyn 

till kön i uppläggningen av studier, trots att könet inte alltid är relevant för 

utveckling av ohälsa. 

115


Känslomässiga tillstånd och smärttolerans 

Det har hävdats att könsskillnader inte har uppmärksammats tillräckligt vid 

studier av stress på arbetsplatser (Johnsson & Hall, 1996; Theorell, 1991). 

Forskare vid Institutet för Psykosocial Miljömedicin (IPM) undersöker för 

närvarande mäns och kvinnors reaktioner på stressfyllda situationer, och 

Theorell m. fl. har sammanfattat resultaten av några studier om effekterna 

av emotionella tillstånd på blodtrycket och hormonsekretionen (Theorell 

m. fl.1997). Dessa studier har i allmänhet inte utformats så att de undersökt 

könsskillnader. 

I en del studier där könstillhörigheten ändock tas med, behandlas den som 

en ”confounder”*, vilket leder till att dess effekter inte tydliggörs (Undén 

m. fl. 1991). En del tecken tyder på att män och kvinnor reagerar något olika 

på stress; exempelvis försöker man i den nu pågående WOLFstudien att få 

fram information om hormonella och andra fysiologiska korrelat till stress 

hos båda könen (Theorell, personligt meddelande). 

Hall (1995) har visat att kvinnors händer är känsligare för tryck på lägre 

nivå än mäns, och andra studier tyder på att liknande könsskillnader finns 

vad gäller andra sensoriska stimuli (Nevin 1996). Detta kan tyda på högre 

känslighet i de sensoriska nervändarna hos kvinnor eller på skillnader i 

överhudens tjocklek (Silvaggio & Mattison 1994). 

Andra studier ger i stället vid handen att män kan vara mer benägna 

än kvinnor att ge uttryck för pågående obehag (Macintyre 1993; Stenberg 

och Wall, 1995), medan kvinnor verkar rapportera mer tidigare symptom 

(Gijsbers van Wijk 1997) (se även kapitlet om muskuloskeletala besvär). Den 

tillgängliga informationen är sålunda motsägelsefull, och könsskillnaderna 

när det gäller att uppfatta och ge uttryck för smärtsamma stimuli kräver 

ytterligare studier. 



vanlig ”confounder” är t.ex. rökning, men även kön behandlas ofta statistiskt 


116


Figur 1. Den fysiska förmågan hos kvinnor och män med avseende på ett antal arbetsuppgifter 

med varierande krav på fysisk styrka (hypotetiskt diagram). Flertalet arbetsuppgifter skulle 

kräva en fysisk förmåga som innehas av 85 procent av kvinnorna och 99 procent av männen, 

medan enstaka, synnerligen tunga arbeten skulle kräva en fysisk förmåga som endast 

innehas av 0,5 procent av kvinnorna och 5 procent av männen. Extrapolering från en studie 

rörande de fysiska kraven i arbetsuppgifter för sjukvårdsbiträden Källa: Messing K, Elabidi D. 

(1998) Collaboration entre les travailleurs lors d’effort physiques. Objectif Prévention 21 (5) 

24–26. CINBIOSE, Université du Québec à Montréal. 

Antal 

personer 

flertalet 

arbetsuppgifter 

ofta tunga 


alltid tunga 


synnerligen tunga 


kvinnor 

män 

Fysisk förmåga 

Klimakteriet 

Tidigare har kvinnor i klimakteriet inte funnits i större omfattning i arbetskraften. 

Kvinnornas ökade deltagande i arbetslivet medför emellertid att antalet 

yrkesarbetande äldre kvinnor ökar. Enligt Statistiska centralbyrån är omkring 

70 procent av den svenska kvinnliga arbetskraften i åldrarna 50–59 år yrkesverksam. 

Bland 60–65åringarna är motsvarande siffra 35 procent. Att döma 

av de mycket få studier som genomförts verkar det som om klimakteriet kan 

inträffa tidigare hos kvinnor som utsatts för vissa miljöfaktorer, t. ex. tobaksrök 

(Cramer m. fl. 1995), koldisulfid (Stanosz m. fl. 1995) och möjligen också 

svaveldioxid och skiftarbete (KolmodinHedman m. fl. 1982). 

Det har framförts en hypotes om att klimakteriet gör kvinnor känsligare 

när det gäller karpaltunnelsyndromet, men det vetenskapliga underlaget är 

117


motsägelsefullt och det kan föreligga en sammanblandning av klimakteriets 

effekter och effekterna av långvarig exponering (Messing 1998). 

Slutsatser 

Det finns många biologiska könsskillnader som kan påverka hälsan i växelverkan 

med egenskaper hos arbetsplatsen. Utifrån litteraturen om de biologiska 

skillnaderna kan vi emellertid inte dra slutsatsen att män och kvinnor 

”passar” för olika arbeten. I fråga om många eller flertalet av skillnaderna 

är variationen inom det egna könet större än mellan genomsnitten för båda 

könen. Många av dessa inskränkningar gäller för övrigt också frågor om ras 

eller etnicitet. 

Det är likväl oklokt att anta att ett arbete som främst utövas av medlemmar 

av ett kön skulle ha begränsats till detta kön endast på grund av fördomar. 

Det är möjligt att arbetet ställer så extrema krav att endast en liten andel av 

arbetarna kan uppfylla dem (se figur 1). Det behövs omsorgsfull planering och 

policyrelaterad forskning för att ta fram principer för arbetets utformning 

så att alla arbeten blir tillgängliga för både kvinnor och män med maximal 

säkerhet. En sådan forskning måste nödvändigtvis omfatta observationer av 

kvinnor som utför arbetsuppgifter vilka av tradition givits till män. 

I fråga om en del parametrar, t. ex. kemisk överkänslighet, kan inte 

resultat av studier som gjorts endast med män tillämpas även på kvinnor. 

Vi måste vara uppmärksamma på känslighetsförändringar som kan inträffa 

samtidigt med parametrar i menstruationscykeln, under graviditeten eller 

efter klimakteriet. 

Referenser 

BarnekowBergkvist M, Hedberg G, Janlert U & Jansson E (1996) Development 

of muscular endurance and strength from adolescence to adulthood and level 

of physical capacity in men and women at the age of 34 years. Scand J Med Sci 

Sports 6, 145–155. 

Bell I R, Miller C S & Schwartz G E (1992) An olfactorylimbic model of multiple 

chemical sensitivity syndrome: Possible relationships to kindling and affective 

spectrum disorders. Biol Psychiatry 32, 218–242. 

118


Bell D G & Jacobs I (1990) Muscle fibre area, fibre type and capillarization in male 

and female body builders. Can J Sport Sci 15(2), 115–119. 

Berg M J (1997) Status of research on gender differences. J Am Pharm Assoc 37(1), 

43–56. 

BieringSørensen F (1984a) Physical measurements as risk indicators for low back 

trouble over a one year period. Spine 9, 106–119. 

BieringSørensen F (1984b) The prognostic value of low back history and physical 

measurements. Danish Med. Bull 31, 362–375. 

Boucher M (1995) Analyse de l’activité des jardiniers et des jardiniéres cols bleus. 

Master’s Thesis, Departement of Biological Sciences, University of Québec i 

Montreal. 

Briscoe A (1978) Hormones and gender. Ur: Tobach E & Rosoff B (red.) Genes and 

gender. New York: Gordian Press, 31–50. 

Chaffin D B, Herrin G D & Keyserling W M (1978) Preemployment strength testing 

– An updated position. JOM 6, 403–408. 

Clarke D J (1986) Sex differences in strength and fatigability. Res Quart Exercise 

Sports 57, 144–149. 

Costill D L, Daniels J, Evans W, Fink W, Krahenbuhl G & Saltin B (1976) Skeletal 

muscle enzymes and fiber composition in male and female track athletes. J Appl 

Physiol 40, 149–155. 

Cramer D W, Harlow B L, Xu H, Fraer C & Barbieri R (1995) Crosssectional and 

casecontrolled analyses of the association between smoking and early menopause. 

Maturitas 22, 79–87. 

Davies B N, Elford J C & Jamieson K F (1991) Variations in performance in simple 

muscle tests at different phases of the menstrual cycle. J Sports Med Phys Fitness 

31(4), 532–537. 

Dunne F P, Barry D G, Ferriss J B, Grealy G & Murphy D (1991) Changes in blood 

pressure during the normal menstrual cycle. Clin Sci 81, 515–518. 

Era P, Lyyra A L, Viitasalo J T & Heikkinen E (1992) Determinants of isometric 

muscle strength in men of different ages. Eur J Appl Physiol 64, 84–91. 

Fausto–Stirling A (1992) Myths of gender: Biological theories about women and men. 

New York: Basic Books. 

Fothergill D M, Grieve D W & Pheasant S T (1991) Human strength capabilities 

during onehanded maximum voluntary exertions in the fore and aft plane. 

Ergonomics 34, 563–565. 

Fothergill D M, Grieve D W & Pinder A D (1996) The influence of task resistance 

on the characteristics of maximal one and twohanded lifting exertions in men 

and women. Eur J Appl Physiol 72, 430–439. 

Furber S, Moore H, Williamson M & Barry J (1997) Injuries to ambulance officers caused 

by patient handling tasks. J Occup Health Safety – Aust NZ 13(3), 259–265. 

119


Gavhed D, Torgén M, Högman L, Törestad B, Andersson A, Sommar J, Olofsson P 

& Kilbom Å (1998) Kvinnor som brandmän. Utvärdering av rekrytering, grundutbildning 

och praktik vid Stockholms brandförsvar. Arbetslivsinstitutet, Arbetslivsrapport 

1998:4, 1–63. 

Gijsbers van Wijk C M T, Kolk A M (1997) Sex differences in physical symptoms: 

The contribution of symptom perception theory. Soc Sci Med 45 (2), 231–246. 

Glenmark B (1994) Skeletal muscle fibre types, physical performance, physical activity 

and attitude to physical activity in women and men. A followup from ages 16 to 

27. Acta Physiol Scand Suppl 623, 1–47. 

Greenberg G M & Derwent J M (1994) Exposure assessment and gender differences. 

JOM 36, 907–912. 

Golomer E, Dupui P & Monod H (1997) Sexlinked differences in equilibrium 

reactions among adolescents performing complex sensorimotor tasks. J Physiol 

(Paris) 91, 49–55. 

Hall C (1995) Hand function with special regard to work with tools. Doktorsavhandling, 

Stockholm; Karolinska Institutet. Arbete och Hälsa 1995:4, Arbetslivsinstitutet, 

Solna. 

Jamnik V K & Gledhill N (1992) Development of fitness screening protocols for 

physically demanding occupations. Can J Sport Sci 17, 222–227. 

Johnson J V & Hall E M (1996) Dialectic between conceptual and causal inquiry in 

psychosocial workenvironment research. J Occup Health Psychol 1, 362–374. 

Jonsson B, Persson J & Kilbom Å (1988) Disorders of the cervichobrachial region 

among female workers in the electronics industry. A twoyear followup. Int J 

Indust Ergon 3, 1–12. 

Jørgenson K (1987) Human trunk extensor muscles. Physiology and ergonomics. 

MD Thesis. Acta Physiol Scand Suppl 637, 1–58. 

Kilbom Å (1988) Isometric strength and occupational muscle disorders. Eur J Appl 

Physiol 57, 322–326. 

Kilbom Å, Köster M & Stockholm MUSIC 1 Study Group (1993) Samband mellan 

maximal handgreppsstyrka och muskuloskeletala besvär. Ur: Hagberg M & Hogstedt 

C (red.) Stockholmsundersökningen 1. Spånga; MUSIC books. 290–295. 

Kipen H M, Hallman W, KellyMcNeil K & Fiedler N (1995) Measuring chemical 

sensitivity prevalence: A questionnaire for population studies. Am J Publ Health 

85, 574–577. 

KolmodinHedman B, Hedström L & Grönqvist B (1982) Menopausal age and 

spontaneous abortion in a group of women working in a Swedish steel works. 

Scan J Soc Med 10, 17–22. 

Larsson L, Grimby G & Karlsson J (1979) Muscle strength and speed of movement 

in relation to age and muscle morphology. J Appl Physiol 46, 451–456. 

Laubach L (1976) Comparative muscular strength of men and women. Aviat, Space 

Environ Med 47, 534–542. 

120


Legato M J (1997) Genderspecific physiology: How real is it? How important is it? 

Int J Fertil 42, 19–29. 

Liljedahl M E, Holm I, Sylven C & Jansson E (1996) Different responses of skeletal 

muscle following sprint training in men and women. Eur J Appl Physiol 74(4), 

375–383. 

Ljungberg AS, Kilbom Å & Hägg G (1989) Occupational lifting by nursing aides 

and warehouse workers. Ergonomics 32, 59–78. 

Macintyre S (1993) Gender differences in the perceptions of common cold symptoms. 

Soc Sci Med; 36, 15–20. 

Mannion A F, Dumas G A, Cooper R G, Espinosa F J, Faris M W & Stevenson J M 

(1997a) Muscle fibre size and type distribution in thoracic and lumber regions 

of erector spinae in healthy subjects without low back pain: normal values and 

sex differences. J Anat 190, 505–513. 

Mannion A F, Connolly B, Wood K & Dolan P (1997b) The use of surface EMG 

power spectral analysis in the evaluation of back muscle function. J Rehab Res 

Development 34, 427–439. 

Messing K & Elabidi D. (1998) Collaboration entre les travailleurs lors d’effort 

physiques. Objectif Prévention 21 (5) 24–26. CINBIOSE, Université du Québec 

à Montréal. 

Messing K (1998) One-eyed Science. Philadelphia: Temple University Press. Kapitel 

7. 

Messing K, Courville J, Boucher M, Dumais L & Seifert A M (1994) Can safety risks 

of bluecollar jobs be compared by gender? Safety Sci 18, 95–112. 

Messing K & Stevenson J (1996) A procrustean bed: Strength testing and the workplace. 

Gender, work and organization 3, 156–167. 

Miller A E J, MacDougall J D, Tarnopolsky M A & Sale D G (1993) Gender differences 

in strength and muscle fiber characteristics. Eur J Appl Physiol 66, 254–262. 

Misner J E, Boileau R A & Plowman S A (1989) Development of placement tests for 

firefighting. Appl Ergon 20, 218–224. 

Misner J E, Plowman S A & Boileau R A (1987) Performance differences between 

males and females on simulated firefighting tasks. JOM 29, 801–805. 

Nevin K (1996) Influence of sex on pain assessment and management. Ann Merg 

Med 27, 424–425. 

Nygård CH, Luopajärvi T & Ilmarinen J (1991) Musculoskeletal capacity and its 

changes among aging municipal employees in different work categories. Scand J 

Work Environ & Health 17, 110–117. 

Paul J (1995) Pregnancy and the standing working posture. PhD Thesis, Amsterdam: 

Coronel Laboratorium, Universiteit van Amsterdam, 15–26. 

Perera F (1997) Environment and cancer: Who are susceptible? Science 278, 

1068–1073. 

Pheasant S (1986) Bodyspace. London: Taylor & Francis. 

121


Salminen S, Saari J, Saarela K L & Rasanen T (1992) Risk factors for women in serious 

occupational accidents. J Occup Health Safety –Aust NZ 8(4), 341–347. 

Sanborn C F & Jankowski C M (1994) Physiologic considerations for women in 

sport. Clin Sports Med 13(2), 315–327. 

Schantz P, Randall–Fox E, Hutchinson W, Tydén A & Åstrand PO (1983) Muscle 

fiber type distribution, muscle crosssectional area and maximal voluntary strength 

in humans. Acta Physiol Scand 117, 219–217. 

Setlow V P, Lawson C E & Woods N F (1998) Gender differences in susceptibility to 

environmental factors: A priority assessment. Washington DC: National Academy 

Press. 

Silvaggio T & Mattison D R (1994) Setting occupational health standards: Toxicokinetic 

differences among and between men and women. JOM 36, 855–859. 

Speechly D P, Taylor S R & Rogers G G (1996) Differences in ultraendurance 

exercise in performancematched male and female runners. Med Sci Sports & 

Exercise 28, 359–365. 

Stanosz S, Kuligowski D & Pieleszek A (1995) Concentration of dihydroepiandrosterone, 

dihydroepiandrosterone sulphate and testosterone during premature 

menopause in women chronically exposed to carbon disulphide. Medycyna Pracy 

XLVI (4) 340. 

Stenberg B & Wall S (1995) Why do women report ”sick” building symptoms more 

often than men? Soc Sci Med 40, 491–502. 

Stevenson J M, Deakin J M, Andrew G M, Bryant J T, Smith J T & Thomson J M 

(1994) Development of physical fitness standards for Canadian armed forces older 

personnel. Can J Appl Physiol 19, 75–90. 

Stevenson J M, Greenhorn D R, Bryant J T, Deakin J M & Smith J T (1996) Gender 

differences in a selection test using the incremental lifting machine. Appl Ergon 

27, 45–52. 

Takacs S & Tatar A (1987) Trace elements in the environment and in human organs. 

Environ Res 42, 312–320. 

Theorell T (1991) Psychosocial cardiovascular risks – on the double load in women. 

Psychother psychosom 55, 81–89. 

Theorell T, Konarski K & Burell AM (1997) Notes on expression of emotion and 

chronic illness. Ur: Vingerhoets A, van Bussel F & Boelhouwer J (red.) The 

(non)expression of emotions in health and disease. Amsterdam: Tillburg University 

Press, 255–266. 

Torgén M, Nygård CH & Kilbom Å (1995) Physical work load, physical capacity 

and strain among elderly female aides in home care service. Eur J Appl Physiol 

71, 444–452. 

Undén A L, OrthGomér K & Elofsson S (1991) Cardiovascular effects of social support 

in the workplace. 24hour ECG monitoring of men and women. Psychosom 

Med 53, 50–60. 

122


Waters T M, PutzAnderson V, Garg A & Fine L J (1993) Revised NIOSH equation 

for the design and evaluation of manual lifting tasks. Ergonomics 36, 749–776. 

Weidner G & Helmig L (1990) Cardiovascular stress reactivity and mood during the 

menstrual cycle. Women and Health 16(3–4), 5–21. 

Åstrand I (1988) Physical demands in worklife. Scand J Work Environ Health 14, 

suppl 1, 10–13. 

Åstrand PO & Rodahl K (1986) Textbook of work physiology. New York: McGraw– 

Hill. 

123

124

Kapitel 5 

ATT MÄTA 

sjuKdoMsföreKoMsT 

125

126

Hälsoindikatorer för kvinnor 

i arbetslivet 

av Kristina Alexanderson 

”För att helt kunna förstå kvinnors hälsa, måste vi beakta både kvinnors olika sociala 

roller, som t. ex. yrkesarbetande, hustru, moder, och de materiella omständigheter 

under vilka dessa roller levs” (Macran m. fl. 1996) 

Hälsa och sjukdom: två olika dimensioner 

Bilden av ohälsans fördelning i en befolkning beror till stor del på vilka mått 

som används för att mäta denna ohälsa (Alexanderson & Hensing 1994a), 

vilket är ämnet för detta kapitel. det kan vara på sin plats att inleda med 

några ord om hälsa och sjukdom – två begrepp som kan tyckas vara varandras 

motsatser. det visar sig dock snart att så inte är fallet; exempelvis upplever 

sig många personer med diagnostiserade sjukdomar eller handikapp som 

friska. Hälsa och sjukdom kan i stället uppfattas som två olika dimensioner, 

inte som varandras motsatser. 

Hälsa 

Hälsa är ett omfattande begrepp, vilket tidigare sällan varken diskuterats 

eller definierats. Boorse (1981) definierade sjukdom (”disease”) som en 

onormalitet eller dysfunktion i ett organ eller organsystem hos en individ, 

och definierade sedan hälsa som frånvaro av sjukdom. detta biostatistiska 

betraktelsesätt ifrågasätts dock ofta. 

År 1946 definierade Världshälsoorganisationen (1986) hälsa som ett tillstånd 

av fullständigt psykiskt, mentalt och socialt välbefinnande, men har 

sedan dess alltmer övergått till att se hälsa som en av de många resurser som 

gör det möjligt för en individ att nå sina mål i livet (Lindberg m. fl. 1994). 

Av detta synsätt följer att kvinnors möjligheter att nå sina mål påverkas av 

127


könsskillnader i hälsa, men även i tillgång till andra sådana resurser såsom 

utbildning, bostad, inflytande och ekonomi. då har kvinnors hälsa inte bara 

betydelse ur ett livskvalitetsperspektiv utan även i ett bredare jämställdhetsperspektiv, 

eftersom kvinnor nu har sämre resurser och därmed möjligheter 

än män inom flera av dessa områden. 

Vid studier av en befolknings hälsa kan också kunskap om individers egna 

uppfattningar om hälsa och ohälsa vara viktig. synen på hälsa kan variera 

åtskilligt och baseras på så olika kriterier som fysisk kondition eller styrka, 

psykologiskt välbefinnande, frånvaro av sjukdomssymptom eller ork att klara 

av hushållsarbetet (Blaxter 1995; Macran m. fl. 1996). I detta sammanhang 

görs vidare ofta en distinktion mellan hälsa i allmänhet och det aktuella 

hälsotillståndet, liksom mellan ”god och dålig” hälsa, varvid ”dålig” hälsa 

är ett långvarigt tillstånd som också innebär en benägenhet att lätt bli sjuk 

(Alexanderson 1995; Macran m. fl. 1996). 

enligt denna distinktion skulle en person med ”dålig” hälsa mycket väl 

kunna vara helt frisk en viss dag (dvs. fri från ohälsa), och trots detta reagera 

snabbare eller annorlunda på en viss exponering i arbetet än en person med 

”god” hälsa. detta har konsekvenser för olika aspekter av sårbarhet. 

Hittills har forskningen inom yrkes- och samhällsmedicin främst varit 

inriktad på riskfaktorer för ohälsa, och knappast alls berört så kallade friskfaktorer, 

dvs. faktorer som skulle kunna befrämja hälsan för olika personer, 

vare sig de lider av ohälsa eller ej. Med Antonovskys ord (1987) har forskningen 

varit patogenetisk i stället för salutogenetisk. detta innebär att den 

samlade kunskapen om hälsa, om hur den kan mätas och om hälsofrämjande 

faktorer, är mycket begränsad i jämförelse med motsvarande kunskaper om 

sjukdom. stödjande miljöer nämns numera ofta som en faktor med stor 

betydelse för hälsan (Lindberg m. fl. 1994). Vad detta i praktiken innebär 

för kvinnor i hemmet, på arbetsplatsen och i samhällslivet bör bli föremål 

för ytterligare studier. 

Mortalitet 

data om mortalitet, dvs. dödlighet i olika åldrar, har under lång tid använts 

som ohälsoindikator i en population. Tidigare var ofta dessa de enda data 

om ohälsa som var tillgängliga. Mortalitetsdata är naturligtvis ytterst viktiga, 

och den ofantliga ökningen av den förväntade livslängden som skett under de 

128

att mäta sjukdomsförekomst 

senaste hundra åren har radikalt påverkat såväl individers livssituation som 

samhället (Gove & Hughes 1979; Imhof 1996). delvis på grund av denna 

förändring kan emellertid inte mortalitetsdata användas som den enda eller 

viktigaste ohälsoindikatorn för yrkesverksamma kvinnor, som ju lyckligtvis 

har lång livslängd. 

Generellt är mortaliteten högre för män än för kvinnor, dvs. männens 

förväntade livslängd är kortare. självklart måste omfattande åtgärder ständigt 

vidtas för att förebygga en för tidig död hos både män och kvinnor. det faktum 

att mortalitet ofta använts som ohälsoindikator i folkhälsosammanhang 

har emellertid medfört en fokusering av dödsorsaker bland män, då deras 

livslängd är kortare. 

Mycket av resurserna för forskning och förebyggande insatser har följaktligen 

använts till program som är inriktade på företeelser som påverkar 

mäns mortalitet – t. ex. hjärt-kärlsjukdomar, olyckshändelser, och på senare 

tid även självmord (Hägglund & riska 1991). detta har baserats på ett underliggande 

antagande om att kvinnor och män borde ha samma livslängd. 

ur ett könsperspektiv är detta diskutabelt; kanske är kvinnor biologiskt 

programmerade att leva längre än män. På de flesta ställen i världen och i alla 

åldersgrupper har kvinnor en längre förväntad livslängd än män (danielsson 

& Lindberg 1996). Även i tider då mödradödligheten var hög levde kvinnor 

i genomsnitt längre än män (socialstyrelsen 1997). I stället för att fråga oss 

varför den genomsnittliga förväntade livslängden är fem år kortare för män 

än för kvinnor, borde vi kanske utreda varför kvinnor inte lever tio år längre 

än män (östlin m. fl. 1996). 

Morbiditet – ”illness, disease, sickness” 

det är förhållandevis lätt att inhämta data om mortalitet jämfört med data 

om morbiditet, sjuklighet. I sverige ökar för närvarande de generella könsskillnaderna 

i morbiditet, medan skillnaderna i mortalitet minskar. Männens 

medellivslängd har under de senaste årtiondena ökat snabbare än kvinnornas 

(Lindberg m. fl. 1994; statistiska centralbyrån 1991/92). 

data om morbiditet täcker olika aspekter av sjuklighet. I det svenska språket 

finns det tyvärr inte några bra ord som kan täcka dessa olika aspekter; vi har 

bara ett ord för sjukdom. därför tar jag mig friheten att här använda de tre 

olika engelska begreppen ”illness,” ”disease” och ”sickness” för att illustrera 

129


dessa olika aspekter. data för morbiditet är i huvudsak av tre olika kategorier 

(Alexanderson 1995; Twaddle & Nordenfeldt 1994): 

• symptom som en person själv upplever och identifierar som sjukdom 

–”illness” 

• sjukdom som i en viss kultur och tid kan diagnostiseras av den medicinska 

vetenskapen – ”disease” – som ges en mera ”objektiv” karaktär 

• den sociala roll som en person som identifieras som sjuk får i ett visst 

samhälle – ”sickness” – t. ex. i form av sjukfrånvaro 

Begreppen ”illness” och ”disease” och deras inbördes förhållande har ofta diskuterats 

i facklitteraturen (sachs 1987), medan begreppet ”sickness” blivit mindre 

uppmärksammat. de här använda definitionerna redovisas i figur 1. 

data om de tre olika typerna av sjuklighet i figur 1 täcker delvis olika 

aspekter av ohälsan i den arbetande befolkningen, och kompletterar varandra 

på flera sätt. Vidare kan bilden av ohälsan i befolkningen i olika diagnoser bli 

mycket olika, beroende på om data om ”illness”, ”disease” eller ”sickness” 

används (Blomqvist 1998; statistiska centralbyrån 1991/92), och inget av 

sjukdomsmåtten kan ensamt ge en ”korrekt” beskrivning. I en del fall är det 

svårt att klart avgränsa vilka data som hör till ”illness”, ”disease” respektive 

”sickness”. registerdata över vårdutnyttjande där diagnoser registreras, t. ex. 

vid besök på primärvårdscentraler, är ofta ett uttryck för sjukdomsbeteenden 

relaterade till de av patienten upplevda symptomen, och kan därför betraktas 

som data för ”illness”. Andra besök sker för kontroller som t. ex. har samband 

med reproduktiva funktioner, medan upprepade besök på grund av någon 

känd, ofta kronisk sjukdom, kan bedömas som data för ”disease”. Allt efter 

syftet med studien kan det vara viktigt att skilja mellan dessa typer av data. 

en annan informationskälla är patientregister rörande vården av inlagda 

patienter – data som oftast kan klassificeras som data av ”disease”-typ. Ibland 

läggs dock patienter in på sjukhus för utredning om huruvida sjukdom över 

huvud taget föreligger. I sådana fall blir det mer komplicerat att hänföra 

uppgifterna till någon av kategorierna ”illness”, ”disease” eller ”sickness”. 

I många enkät- och intervjuundersökningar ingår inte bara frågor om 

självupplevd ohälsa – ”illness” – utan även om diagnostiserade sjukdomar 

– ”disease” och ”sickness” (rörande t. ex. sjukfrånvaro och sjukhusvistelse). 

sådana data bör användas med försiktighet med tanke på att svaren kan ha 

130


Figur 1. Olika typer av morbiditet, sjukdom 

Illness: Subjektivt upplevd ohälsa, t.ex. känslor av smärta, klåda, svaghet, andfåddhet, 

trötthet, nedsatt prestationsförmåga. Kan omfatta fysiska, psykologiska och sociala faktorer. 

De viktigaste datakällorna: 

• Enkät- och intervju-undersökningar 

• Register över sjukvårdsutnyttjandet 

Disease: Det som den medicinska vetenskapen vid en viss tidpunkt och i en given kultur 

klassificerar som sjukdom. Vanligen en patologisk process eller ett tillstånd (inklusive skador 

och defekter) som utgör en avvikelse från en biologisk norm. 


• Sjukdomsregister 

• Register över yrkesskador och yrkessjukdomar 

• Register över sjukvårdsutnyttjande 

• Patientregister 

• Register över försäljning och förskrivning av läkemedel 

• Enkät- och intervju-undersökningar 

Sickness: Den sociala roll en person får eller tar på sig i en kulturell kontext, normalt i förening 

med uppvisande av tecken på ”illness” och/eller ”disease”. Detta innebär ofta befrielse 

från vissa sociala förpliktelser, t.ex. arbete. 


• Register över sjukfrånvaro, sjukbidrag, förtidspension, handikappersättning 

• Patientregister 

• Enkät- och intervjuundersökningar 

påverkats av minnesfel (”recall bias”), eventuellt missförstånd av besked från 

sjukvårdspersonal, misstolkning av syftet med ett visst sjukvårdsförfarande 

eller felaktig information från sjukvårdspersonalen. det är också viktigt att 

komma ihåg att den utfrågade personen kan ha erhållit vad hon eller han 

betraktar som en diagnos inte endast från den traditionella sjukvården, utan 

även från alternativmedicinen eller andra personer. 

det finns ingen skarp gräns mellan ”illness” och ”disease”. för många 

subjektivt upplevda symptom (”illness”) finns dessutom numera en diagnostisk 

klassificering, baserad på internationella klassificeringssystem som dsM-IIIr, 

och de får på så sätt en diagnostisk ”stämpel”. uppgifter i dödsorsaksregistret 

omfattar också diagnoser, men dessa kan betraktas som en särskild kategori 

131


(Twaddle & Nordenfeldt 1994). sambandet mellan ”sickness”, ”illness” och 

”disease” illustreras i figur 2. 

Inom alla de tre olika dimensionerna har den fysiologiska, psykologiska 

(inklusive den kognitiva) och den sociala prestationsförmågan betydelse. 

för arbetsgivaren är prestationsförmågan relaterad till den anställdes arbetskapacitet, 

för samhället till förmågan att delta i den demokratiska processen, 

i utveckling och reproduktion av samhället, och för den enskilda individen 

Figur 2. Sambandet mellan ”sickness”, ”illness” och ”disease” 

132 

Illness 

a 

f 

b c 

e 

g 

Sickness 

d 

Disease 

a = Ett tillstånd som upplevs som sjukdom (”illness) – av en person, men inte erkänns som 

sjukdom (”disease”) av den medicinska vetenskapen. 

b = Ett tillstånd som upplevs som en sjukdom (”illness”) av en person, och erkänns som 

sjukdom (”disease”) av den medicinska vetenskapen. 

c = Ett tillstånd som är en sjukdom (”disease”) enligt den medicinska vetenskapens definition, 

men som inte upplevs som en sjukdom ”(illness”) av den berörda personen. I vad 

mån en person upplever en sjukdom (”disease”) som en sjukdom (”illness”) eller ej, 

beror på typen av sjukdom, på det kulturella sammanhanget och den berörda individen. 

Den subjektiva upplevelsen av en och samma sjukdom (”disease”) kan även vara olika 

vid olika tillfällen hos samma individ (Alexanderson 1995). 

d = Som c, fast den berörda personen har dessutom på grund av sjukdomen (”disease”) 

valt eller tilldelats en social roll som sjuk (”sickness”). 

e = Som b, fast sjukdomen (”disease” eller ”illness”) berättigar eller tvingar dessutom den 

berörda personen till en sjukroll. 

f = Som a, fast den berörda personen har även en sjukroll, är t. ex. sjukskriven på grund av 

de upplevda symptomen. 

g = Den berörda personen har en sjukroll utan att uppvisa någon form av sjukdom (”disease” 

eller ”illness”). Detta kan t. ex. bero på felaktig diagnos, på förtidspension på 

grund av arbetsmarknadssituationen, alternativt på att personen av andra orsaker 

önskar eller givits en sjukroll (Alexanderson 1995).


är den korrelerad till möjligheten att ha inflytande över det egna livet, att 

uppnå sina mål och delta i samhällslivet (doyal 1995). 

Man skiljer ofta mellan sjukdom och sjukdomsbeteende. det senare står för de 

åtgärder individen vidtar med anledning av den upplevda sjukdomen (”illness”), 

t. ex. att gå till sängs, ta värktabletter eller söka läkarvård (Gijsbers van Wijk m. fl. 

1991). detta är inte samma sak som ”sickness”, som är den roll en person väljer 

eller erhåller som sjuk i en grupp eller i samhället. ett annat sätt att kategorisera 

sjukdom innebär att man tar hänsyn till om den berörda personen tolkar 

symptomen och de kroppsliga förnimmelserna som tillhörande den ”medicinska 

sfären” eller ej (Gijsbers van Wijk & Kolk 1997; Honkasalo 1985). Nordenfelt 

(1994) påpekade att ”sickness” ur ontologisk synpunkt skiljer sig mycket från 

både ”disease” och ”illness”, och Twaddle (Twaddle & Nordenfeldt 1994) 

framhöll att ”illness” och ”disease” men inte ”sickness” är integrerade med 

kroppen. ”sickness” är en social roll, en framförhandlad social position, som 

innebär både förpliktelser och rättigheter (Parsons 1952). 

Även om god hälsa vanligen betraktas som något fördelaktigt (Tegern 1994), 

prioriterar personer hälsa olika högt, och i en del situationer i en individs liv 

kan en sjukroll t.o.m. vara önskvärd (Alexanderson 1995; sachs 1987). 

Könsaspekter 

I alla de tre dimensionerna ”sickness”, ”illness” och ”disease” uppvisar kvinnor 

mer ohälsa än män. fler kvinnor rapporterar att de lider av ”illness”, de 

har mer ”disease”, och de har oftare en sjukroll; de är t. ex. oftare och längre 

sjukskrivna än män (Alexanderson 1995; Gove & Hughes 1979; Vogel m. fl. 

1992). Till stor del beror emellertid den högre morbiditeten bland kvinnor 

på en mer frekvent förekomst av relativt lindriga somatiska och psykiska 

sjukdomar. Männens morbiditet är ofta något allvarligare, och leder oftare 

till död eller invaliditet (Gijsbers van Wijk & Kolk 1997; Gove & Hughes 

1979; Macintyre m. fl. 1996). 

På grund av könsberoende felkällor (”gender bias”) inom medicinsk forskning 

och praxis (Angell 1993; Alexanderson 1995; Alexanderson 1999; Alexanderson 

m. fl. 1998; Cotton 1992; fee 1982; Miles 1991; Palca 1990; rosser 1993; schei 

m. fl. 1994; sechzer m. fl. 1994; Wenger m. fl. 1993) finns det mer kunskap 

om sjukdomar hos män än om sjukdomar hos kvinnor när det gäller riskfaktorer, 

diagnostiska förfaranden samt behandlings- och rehabiliteringsåtgärder. 

133


Figur 3. 

Illness 

dessutom finns det medicinska diagnoser för fler av de sjukdomar som oftast 

drabbar män än för dem som oftast drabbar kvinnor (Album 1991; Clarke 

1990; fabrizio 1991; jeleff 1995; Koblinsky m. fl. 1993). ur ett könsperspektiv 

innebär detta att cirklarna för ”illness”, ”disease” och ”sickness” i figur 2 troligen 

täcker varandra i högre utsträckning för män än för kvinnor. förhållandet 

skulle i själva verket snarare kunna likna det som visas i figur 3. 

följaktligen upplever kvinnor oftare att de sjukdomsymptom (”illness”) 

de beskriver för läkare inte får någon diagnos. Bland annat Balint (Balint 

1972, sachs 1996) har påpekat vikten av att patienten får en diagnos för sina 

symptom. för kvinnor innebär detta också, att ”sickness”-cirkeln i större 

utsträckning sammanfaller med ”illness”-cirkeln än med ”disease”-cirkeln. 

Vi behöver mer kunskap om vilka konsekvenser detta förhållande i sig har 

för kvinnors ohälsa. 

det är av central betydelse att vara medveten om dessa könsskillnader i 

ohälsodata. om man uteslutande använder data av ”disease”-typ, kan man 

t. ex. missa många av de sjukdomar (”illness”) som kvinnor faktiskt upplever. 

så kan också vara fallet vid användning av ”illness”-data som erhållits med 

hjälp av metoder vilka utvecklats med männen som norm. 

Svårighetsgrad, grad av vaghet och stigmatisering 

När morbiditet diskuteras försummas ofta tre aspekter av sjuklighet – dess 

svårighetsgrad, samt hur tydlig eller vag, respektive hur stigmatiserande, 

den aktuella sjukdomen är. 

134 

Män Kvinnor 

Disease Illness 

Sickness 

Sickness 

Disease


sjuklighet är inget ”antingen-eller”-koncept, utan upplevs och diagnostiseras 

som mer eller mindre svår på en kontinuerlig skala från inte alls sjuk 

till nästan död. dessutom kan en individ uppleva och tolerera en specifik 

sjukdom olika vid olika tillfällen, beroende på den drabbades personlighet 

och livssituation. den grad till vilken en sjukdom måste manifesteras innan 

en individ förklarar sig sjuk, varierar under personens livstid, med förekomsten 

av andra sjukdomar och deras svårighetsgrad, kravnivån inom betalt och 

obetalt arbete, sociala förpliktelser och andra livsvillkor, samt med attityderna 

i de olika sociala nät som omger personen (Kristensen 1995). 

Inom biomedicinen betraktas ofta vissa diagnoser som mera solida, avgränsade 

och distinkta, medan andra ses som vagare eller mer diffusa (Marinker 

1975). detta är en avspegling av två aspekter: hur lätt eller svårt det är för 

läkare och andra att visa och intyga att sjukdom föreligger, samt den status 

eller det värde som både allmänhet och medicinsk personal tillmäter olika 

diagnoser (Album 1991). de flesta människor skäms inte över att få en mera 

”solid” diagnos, men det kanske de gör om de får en mera vag eller diffus 

sådan. detta innebär att tillförlitligheten till epidemiologiska data om ”illness”, 

”sickness” och ”disease” varierar beroende på diagnosen, i synnerhet 

när informationen insamlats via intervjuer. 

Många av de symptom som kvinnor oftare presenterar är med dagens 

medicinska kunskapsnivå svårare att diagnostisera. Många av de vagare 

diagnoserna som inte kan bekräftas med medicinska mätmetoder baseras 

i stället på patientens symptombeskrivning. en stor del av diagnoserna på 

sjukintyg tillhör denna vagare kategori. 

det kan även finnas könsskillnader i hur stigmatiserande (solomon 

1986) olika diagnoser eller symptom upplevs, vilket kan påverka validiteten 

i självrapporterade uppgifter. detta innebär att om det enligt könsrollerna 

är mer stigmatiserande för kvinnor än för män att ha ett specifikt symptom, 

kan kvinnor dra sig för att lämna uppgifter om det vid undersökningar eller 

läkarbesök. det kan också innebära att läkare underlåter att ta med symptomet 

i medicinska journaler eller på sjukintyg. 

Faktorer som påverkar könsskillnader i morbiditetsdata 

det finns flera olika faktorer som kan påverka data om morbiditet på olika 

sätt för kvinnor och män. I det följande diskuteras alltså inte orsaker – för- 

135


klaringsmodeller – till att det finns könsskillnader i sjukdomsförekomst, utan 

faktorer som i t. ex. mätmetoder kan påverka kvaliteten på data om faktiska 

skillnader, eller vad som kan få det att framstå som om skillnader finns där 

de saknas. Nedan redogörs för några av dessa faktorer. 

effektmått mäts ofta som förändringar i det endokrina systemet, det autonoma 

systemet eller immunförsvarssystemet, eller som de effekter sådana 

förändringar har på effektorganen i olika avseenden, t. ex. i form av elektrisk 

aktivitet i muskelceller, blodtryck, svettning eller hjärtslagsfrekvens. Här är 

det av allra största vikt att vara medveten om risken för könsberoende felkällor 

(”gender bias”) i forskningsmetodiken. 

Metoder och instrument som används för datainsamling rörande exponering 

och utfall tar sällan hänsyn till könsaspekter, är sällan könssensitiva (”gender 

sensitive”), varför de bör granskas och utvecklas för att säkerställa att de 

fångar faktorer av betydelse för kvinnors situation. På relativt kort tid har 

stora förändringar av kvinnors och mäns livssituation inträffat beträffande 

utbildning, sysselsättningsnivå, könsroller, arbetsmarknad och livsstil. ett 

stort antal av de instrument som för närvarande används, t. ex. frågeformulär, 

konstruerades för mer än 30 år sedan, och inkluderar inte alltid frågor som 

har relevans i dag (Gove & Hughes 1979; Macintyre m. fl. 1996). 

Även om vi alla upplevt ohälsa i en eller annan form är ohälsan extremt ojämlikt 

fördelad i befolkningen (Vogel m. fl. 1992). risken att bli och förbli sjuk 

varierar starkt med en persons socioekonomiska status, kön och ålder (Vogel 

m. fl. 1992). enligt medicinska antropologer baseras uppfattningar om hälsa 

och sjukdom – inklusive den biomedicinska – på kulturella konventioner, vilket 

är av vikt ur ett könsperspektiv. det sjuka eller onormala existerar inte på egen 

hand utanför den kulturella normen (sachs 1987; sachs & Krantz 1991). Young 

(1982) påpekade att ”sociala krafter bidrar till att avgöra vilka människor som 

får vilka diagnoser när de har samma symptom”. detta har stor betydelse här 

eftersom de ”sociala krafterna” ter sig så olika för kvinnor och män. 

Instrument, t. ex. enkäter, som används för insamling av självrapporterad 

sjukdom (”illness”) är ibland utformade så att frågorna uppfattas på olika sätt 

av kvinnor och män (Wahl 1992). ofta är sådana instrument framtagna för 

manliga populationer, och detta kan medföra att faktorer som har särskild 

relevans för kvinnor inte finns med, t. ex. smärtsamma menstruationer (dysmenorré) 

eller svullna bröst. 

136


olika normer för kvinnor och män kan också innebära könsskillnader i 

villighet att rapportera ohälsa generellt eller för specifika symptom (Botten 

1994; Gijsbers van Wijk m. fl. 1991; Honkasalo 1991) eller i hur symptom 

identifieras, uppfattas, värderas och åtgärdas (Gijsbers van Wijk & Kolk 

1997). Könsskillnader i ohälsodata kan också bero på faktorer i samband med 

intervjusituationen, såsom intervjuarens kön, ras och socialklass eller, när 

intervjun genomförs i hemmet, om andra familjemedlemmar är närvarande 

eller inte (Botten, 1994; Gijsbers van Wijk m. fl. 1991). det senare kan vara 

en av orsakerna till att fler ensamstående kvinnor uppger att de utsatts för 

misshandel än samboende och gifta kvinnor gör. resultaten från studier av 

självrapporterad hälsa påverkas inte endast av hur symptomen mäts utan 

även av den tidsperiod symptomen hänför sig till – om tidsperspektivet är 

retrospektivt, samtidigt eller prospektivt (Gijsbers van Wijk & Kolk 1997). 

det finns emellertid inte mycket som tyder på att könsskillnaderna i 

benägenhet att ta på sig en sjukroll och uppge ohälsa, eller i känslighet för 

symptom, helt skulle kunna förklara den högre sjukdomsfrekvensen hos 

kvinnor (Gove & Hughes 1979; Macintyre m. fl. 1996). I själva verket tycks 

förhållandet vara det motsatta i fråga om känsligheten för symptom: män 

har i flera studier visat en större benägenhet än kvinnor att beklaga sig när 

nivån på symptom är densamma (Gijsbers van Wijk & Kolk 1997; Gove & 

Hughes 1979; Macintyre m. fl. 1996). 

När man använder data av ”disease”-typ, dvs. medicinskt satta diagnoser, 

måste man vara observant såväl på tendenser att medikalisera olika kvinnliga 

tillstånd (Clarke 1990; Corea 1985; fabrizio 1991; Kitzinger 1992; Miles 

1991; oakeley 1980; oakley 1993; Topo m. fl. 1991, 1992; Worcester & 

Whatley 1988), som på tendenser att klassificera kvinnors symptom som 

relaterade till psykiska problem (Armitage m. fl. 1979; ehrenreich & english 

1979; fabrizio 1991; Gijsbers van Wijk m. fl. 1995; Miles 1991, 1992). När 

symptom hänförs till psykiska problem kan detta bero på en tendens inom 

medicinen att betrakta kvinnor som mindre psykiskt stabila (Miles 1991), eller 

på att sådana diagnoser ofta kommit till stånd genom uteslutning av andra 

diagnoser, och följaktligen oftare ges till kvinnor eftersom det finns mindre 

kunskaper inom medicinen om de symptom kvinnor ofta redogör för. 

det kan också föreligga könsskillnader när det gäller hur symptomen 

framställs (Botten 1994; Honkasalo 1991) eller i beteendet när personen 

137


söker vård (Gijsbers van Wijk m. fl. 1991; johannisson 1995). de beskrivna 

symptomen kan tolkas olika, beroende på såväl patientens som läkarens kön 

(Colameco m. fl. 1983; Honkasalo 1991; Waller 1988; Weisman 1986). 

data rörande ”sickness” kan i sin tur påverkas av könsskillnader när det gäller 

beredvillighet att acceptera eller berätta om en sjukroll, liksom av eventuella 

skillnader i fråga om praxis vid sjukskrivning, förtidspensionering, remittering, 

inläggning på sjukhus, hemsjukvård eller vidtagna rehabiliteringsåtgärder för 

kvinnor och män (Alexanderson 1995; Bernstein & Kane 1981; Bertrand 1991; 

Botten 1994; Bäckström 1997; josefsson & Törnblom 1995; Kindlund 1989; 

Kindlund 1992; Malterud 1994; Marklund 1997). 

Hittills har studier om arbetsrelaterad hälsa främst baserats på data om 

mortalitet, ”disease” och skador, och i mindre utsträckning på data om 

”sickness”. Av intresse i detta sammanhang är emellertid inte endast själva 

symptomet eller sjukdomen (”disease”), utan också dess inverkan på personens 

arbetsförmåga. utöver mortalitet och morbiditet är således arbetsförmågan 

av fundamental betydelse, eftersom intresset för arbetskraftens hälsa har en 

både humanitär och ekonomisk grund. det har utvecklats en del metoder för 

mätning av funktionsförmåga, men vetenskapligt baserade metoder saknas för 

bestämning av arbetsförmåga, dvs. funktionsförmåga i relation till en individs 

specifika arbetskrav (Alexanderson m. fl. 1996b). det kan följaktligen finnas 

könsskillnader i sättet att bedöma och mäta arbetsförmågan (Bäckström 

1997). effekterna av könsskillnader och ohälsa på arbetsförmågan och hur 

dessa effekter kan mätas är centrala frågor som behöver studeras mer. 

Källor för data om morbiditet 

I sverige finns tillgång till flera stora officiella databaser på både lokal och 

nationell nivå med uppgifter om hälsodeterminanter och utfall av relevans 

för arbetsrelaterade hälsostudier. Många av dessa databaser kan också användas 

för studier av förändringar över tid, då de omfattar data för flera år 

eller årtionden. det finns också tillgång till ett stort antal lokala och nationella 

forskningsregister. 

I flertalet studier som genomförs om arbetsrelaterad ohälsa utnyttjas åtminstone 

ett sådant register, om inte annat så för att identifiera personerna i 

studiepopulationen. det är emellertid inte ovanligt att flera register används, 

och de måste då väljas med omsorg för att säkerställa att de innehåller relevant 

138


information – inte minst ur ett könsperspektiv. för samkörning av register 

krävs det vidare en hög grad av sekretess vid hanteringen av uppgifterna, liksom 

tillstånd från datainspektionen, andra berörda myndigheter och etiska 

forskningskommittéer. 

det är ofta fördelaktigt att kombinera data från olika register för att täcka 

in olika typer av exponering eller för att kunna jämföra olika typer av utfall, 

såsom död och olika former av sjukdom – ”illness”, ”disease” och ”sickness”– i 

det senare fallet i relation till exempelvis förtidspension (Blomqvist 1998). 

I sådana fall är det av vikt om databaserna kan sammanställas på aggregerad 

eller på individuell nivå och i det senare fallet, om individerna kan identifieras 

på samma sätt i de olika registren, t. ex. med hjälp av personnummer. I de 

flesta officiella register och i många av forskningsregister finns tillgång till 

personnummer, vilket möjliggör samkörning. för vissa forskningsfrågor är 

det emellertid lämpligare med en ekologisk studiedesign, dvs. att använda 

grupper, inte individer, som studieenhet (schwartz 1994; susser 1994). 

en del register innehåller data om prevalens, andra om incidens. Här måste 

än en gång valet av register baseras på syftet med den aktuella studien. en 

annan viktig aspekt att var uppmärksam på är om registret är kliniskt, dvs. bara 

inkluderar patienter, eller är befolkningsbaserat. data från patientbaserade 

register har påverkats av faktorer som vårdpraxis, vårdkostnader, attityder till 

vården samt tillgången till medicinsk vård – aspekter som alla har betydelse 

ur ett könsperspektiv. Vidare kan kvaliteten på data i olika register variera, 

vilket bör beaktas utifrån studiens syfte. 

då det redan finns så många olika databaser av intresse finns det all anledning 

att först noga kartlägga vad som finns i förhållande till forskningsfrågan. 

detta kan påverka både kvalitet och kostnader avsevärt. som tidigare 

påpekats är data i registren dock sällan framtagna utifrån ett könsperspektiv, 

varför de kan behöva kompletteras. 

Data om ”illness” 

Mått på självskattad hälsa har fått allt större betydelse de senare åren då 

flera studier visat att detta har starkt samband med framtida sjuklighet och 

död (undén & elofsson 1998). data rörande ”illness” erhålls huvudsakligen 

genom enkät- eller intervjuundersökningar (Bjorner m. fl. 1996). Metodik 

139


och instrument som för närvarande ofta används behöver granskas ingående 

ur ett könsperspektiv när det gäller frågekonstruktion och områden som 

utelämnats. Nya former för insamling av data rörande ”illness” kan behöva 

utvecklas t. ex. i form av s.k. livslinjer och hälsolinjer (Bjerén 1994; ringsberg 

m. fl. 1998; Wahl 1992). 

Information rörande ”illness” är särskilt intressant i detta sammanhang 

eftersom, som tidigare nämnts, information om många av de symptom som 

kvinnor upplever inte kan erhållas ur ”disease”- eller ”sickness”-data. 

statistiska centralbyråns årliga undersökningar om levnadsförhållandena, 

uLf, är viktiga källor till data om självupplevd ohälsa. Varje år intervjuas 

minst 7 000 slumpvis utvalda personer över 16 år i sina hem under en timme. 

dessa undersökningar har genomförts sedan 1974, och omfattar frågor om 

hälsa, sjukdom, besvär, funktionsförmåga, arbetsförmåga och medicinering. 

dessutom ingår frågor om exponering av betydelse för ohälsa, t. ex. om livsstil 

och livssituation (sociala, ekonomiska, utbildnings- och yrkesrelaterade). 

Många landsting sammanställer lokala folkhälsorapporter, och sådana data 

kan också erhållas genom olika forskningsregister. På det hela taget finns 

det ett stort antal register med data av hög kvalitet rörande morbiditet och 

exponering, vilka sällan utnyttjas för forskningsändamål. 

Data om ”disease” 

I sverige finns många nationella register av hög kvalitet med information 

om sjukdom i bemärkelsen ”disease”: dödsorsaksregistret, cancerregistret, 

medicinska födelseregistret (inkluderar data för både barn och mödrar), 

missbildningsregistret, patientregistret (med data om diagnoser, sjukhusvistelses 

längd, operationer, m.m.) och skaderegistret (data om skador och 

förgiftningar). Vidare finns register över assisterad befruktning, tvångsvård 

av vuxna missbrukare, incidens av vissa smittsamma sjukdomar, samt informationssystemet 

om arbetsskador. dessutom finns det numera flera nationella 

register med information om specifika diagnoser eller behandlingsområden, 

t. ex. diabetes mellitus och hjärtinfarkt. det finns också ett antal register 

rörande utnyttjande av hälso- och sjukvården. 

Ytterligare register innehåller data om andra områden av betydelse för 

kvinnors hälsa, t. ex. aborter, sterilisering, amning och socialbidragstagare. 

dessa kan också användas som informationsbas för data om exponerings- 

140


variabler. datauppgifterna i de olika registren är av varierande kvalitet, i 

synnerhet vad gäller diagnoserna. 

sverige har ett av världens mest omfattande system för ersättning till 

personer som råkat ut för arbetsrelaterade skador eller sjukdomar (Lagen om 

arbetsskadeförsäkring). det är därför i viss mån svårt att jämföra data på detta 

område med data från tidigare perioder eller från andra länder. På 1980-talet, 

och i synnerhet under årtiondets senare hälft, ökade antalet anmälda arbetsskador 

kraftigt, speciellt vad gäller muskeloskeletala sjukdomar. register förs 

över anmälda respektive godkända fall av arbetsskador och arbetssjukdomar. 

Män anmäler fler olycksfall i arbetet och kvinnor fler arbetssjukdomar, vilket 

avspeglar mäns och kvinnors olika arbetsuppgifter på arbetsmarknaden. I en 

del arbeten är emellertid även kvinnor utsatta för hög olycksfallsrisk, t.o.m. 

med dödlig utgång (Lagerlöf 1993). 

Vid diskussioner om hälsa i sverige glöms ofta tandhälsa och tandvård 

– eventuellt för att de administreras av en särskild organisation. Tänderna är 

emellertid en viktig del av kroppen. Kvinnor tenderar att vårda sina tänder 

bättre och besöka tandläkaren oftare än män, även om denna skillnad minskat 

de senaste årtiondena (Cohen & Gift 1995; Håkansson 1991). Vidare relaterar 

många kvinnor vissa symptom de upplever till materialet som använts för 

tandfyllningar. Många kvinnor som utsatts för fysisk misshandel tar kontakt 

med tandläkare för att få hjälp med skador de fått, en outnyttjad källa för 

data om misshandel. 

det finns inget nationellt register över tandläkarbesök, däremot finns 

några lokala register på landstingsnivå. Tandvården är till stor del privat, 

och vissa data om kostnaderna för tandvårdsförsäkringen finns uppdelade på 

kön samt privat respektive offentlig tandvård (riksförsäkringsverket 1998). 

Läkemedelsanvändning kan betraktas som en riskfaktor av särskild 

betydelse för kvinnor, som ett sjukdomsbeteende relaterat till de upplevda 

symptomen, samt som ett mått på förekomst av vissa sjukdomar som t. ex. 

diabetes mellitus eller depression. data rörande användning kan främst 

erhållas genom enkät- och intervjuundersökningar, men några register av 

intresse finns också. Apoteksbolaget, som administrerar alla receptbelagda 

och de flesta andra läkemedel, för detaljerad statistik om alla registrerade 

läkemedel som säljs i sverige. Både övergripande och detaljerade data om 

läkemedelstyper, uppdelade på kön och geografiskt område, finns tillgäng- 

141


liga på aggregerad nivå. Vidare planeras ett landsomfattande register med 

individuella uppgifter rörande inköp av receptbelagda läkemedel. data om 

läkemedelsförsäljning säger givetvis inget om i vilken utsträckning patienten 

faktiskt använt läkemedlet. 

för att inte kostnader för vård och läkemedel ska drabba enskilda individer 

för hårt, finns ett högkostnadsskydd till de som betalat över en viss 

summa för receptbelagda läkemedel eller för hälso- och sjukvård under 

en tolvmånadersperiod. det finns register över personer som fått sådant 

högkostnadsskydd. det finns vidare ett register över personer som upplevt 

negativa biverkningar av receptbelagda läkemedel. 

det skulle troligen vara av intresse att komplettera data rörande apoteksförsålda 

läkemedel till kvinnor med uppgifter om vissa läkemedel och 

preparat som tillhandahålls i hälsokostaffärer och av personer som praktiserar 

diverse typer av alternativ medicin. exempel på de senare är preparat som 

marknadsförs som verksamma mot depression, sömnproblem, premenstruella 

symptom och klimakteriebesvär. 

Mindre studerade ohälsoområden 

för flera områden av betydelse för kvinnors hälsa saknas ingående kunskaper, 

och mer forskning behövs om t. ex. smärta, mödrahälsa, depression, fetma, 

magerhet, anorexi, bulimi, svullna ben, åderbråck, urininkontinens, trötthet, 

läkemedelsberoende, svullna bröst, dysmenorré, genitala infektioner och 

besvär, eksem, infertilitet, allergi och ”utbrändhet”. ett annat viktigt område 

är flera ”nya” sjukdomar, t. ex. fibromyalgi, kronisk trötthet, multipel kemisk 

överkänslighet, sjuka hus-syndromet och elöverkänslighet. dessa sjukdomar 

kallas ofta psykosomatiska, och en del författare kallar dem ”modediagnoser” 

med tanke på att de förändras med tiden. Med mediernas hjälp får de då och 

då epidemiska proportioner (ford 1997; johannisson 1995; Lamberg m. fl. 

1997; shorter 1992). På grund av nya diagnoser i dsM-III-r klassificeras 

de numera som data av ”disease”-typ. 

Vanliga psykologiska och fysiska symptom vid de flesta av dessa åkommor 

är trötthet, huvudvärk, illamående, yrsel, koncentrationsproblem och smärta. 

diagnoskriterierna för de olika åkommorna överlappar varandra i hög grad, 

t. ex. i fråga om fibromyalgi och kronisk trötthet, och många patienter, men 

definitivt inte alla, har eller har haft psykiska problem t. ex. depression. ford 

142


(1997) hävdar att dessa syndrom är ”på samma gång medicinska, psykologiska 

och sociala fenomen”. flertalet personer med sjuka hus-syndromet rapporterar 

t. ex. också faktorer i arbetet som leda, otillfredsställelse, arbetspress 

och en dålig psykosocial arbetsmiljö. 

I dag liksom tidigare är flertalet patienter i dessa diagnosgrupper kvinnor, 

och många av de s.k. behandlingar de tidigare utsattes för, t. ex. bortoperation 

av äggstockarna eller könsstympning, kan i hög grad ifrågasättas (shorter 

1992), liksom attityderna gentemot personer med dessa problem. 

Data om sjukfrånvaro och ”sickness” 

som tidigare nämnts kan uppgifter om ”sickness” – den sociala roll som sjuka 

personer tar eller får – erhållas från olika källor, intervju- och enkätundersökningar, 

register över sjukhusvårdade och sjukfrånvarodata. data om sjukfrånvaro 

har stor relevans i detta sammanhang, då de gäller för personer i 

yrkesverksamma åldrar. data om sjukfrånvaro och sjukfrånvaroförsäkrade 

personer kan erhållas från riksförsäkringsverket eller lokala försäkringskassor. 

dessa data har mycket hög validitet, främst kanske för att de sammanställts 

för administrativa ändamål och inte för vetenskaplig forskning. 

för varje enskilt sjukfall, för uttagen havandeskapspenning, och för 

föräldrapenning i samband med barns födelse och vid vård av sjukt barn, 

finns datorregistrerade uppgifter om begynnelse- och slutdatum samt om 

frånvaron varit på hel- eller deltid av ordinarie arbetstid. följande uppgifter 

registreras emellertid inte i databaser: diagnoserna på sjukintygen, hel- eller 

deltidsarbete, den försäkrades yrke eller arbetsgivare, läkare som utfärdat 

intyget eller vidtagna rehabiliteringsåtgärder. dessa data måste tas fram manuellt 

i de lokala försäkringskassornas arkiv (alla intyg sparas i tio år, därefter 

sparas endast ett litet urval) eller erhållas via eventuella forsk-ningsregister 

(Alexanderson m. fl. 1994b; Alexanderson 1995). 

försäkringskassans använder hela sex olika variabler för civilstånd, av 

vilka ingen är ”sambo” trots att samboende är ett mycket vanligt alternativ 

till äktenskap i sverige. från försäkringskassan kan man vidare inte få data 

om huruvida en person har hel- eller deltidsarbete. 

uppgifter om i vilken utsträckning fäder utnyttjar föräldraledigheten, 

liksom när under året (”älgjaktshypotesen”), kan också vara av intresse i 

detta sammanhang. 

143


Incidens- och prevalensdata rörande sjukbidrag och förtidspension finns 

datorregistrerade med diagnoser. Andra data inom detta område gäller beviljad 

handikappersättning samt vårdbidrag till föräldrar för vård av barn med 

funktionshinder. data om handikappersättning ger information om nedsatt 

funktionsförmåga, och data om vårdbidrag ger information om arbetsbördan 

i det obetalda omsorgsarbetet. 

det är arbetsgivaren, inte den lokala försäkringskassan, som registrerar de 

anställdas sjukfrånvaro och betalar sjukersättningen för de första 14 dagarna 

av ett sjukfrånvarofall. det finns i princip tre möjligheter att erhålla data om 

denna korttidsfrånvaron: från de anställda själva, från arbetsgivarna eller från 

ett statistiskt register över korttidsfrånvaro inom den privata sektorn, dit 

1200 arbetsplatser ombeds lämna frånvarodata. Alla dessa sätt ger mindre 

tillförlitliga data än de som erhålls från försäkringskassan. 

I sverige krävs läkarintyg från och med sjukfrånvarons åttonde dag, 

vilket innebär att diagnoser gällande längre frånvaro än sju dagar kan ha 

något högre validitet, eftersom de ställts av två personer, av vilka minst en är 

läkare. det finns dock inga studier om validiteten i diagnoserna för de korta 

sjukfallen. Många av de kortare sjukfallen beror på övre luftvägsinfektioner, 

men det finns också andra diagnoser av intresse för studier av kvinnor, t. ex. 

smärtsamma menstruationer och huvudvärk eller migrän. 

data om sjukfrånvaron kan också erhållas genom intervju- och enkätstudier. 

Könsaspekterna vad gäller minnesfel (”recall bias”) i fråga om sjukfrånvaro 

har ännu inte studerats. I de så kallade arbetskraftsundersökningarna, AKu, 

intervjuas varje år omkring 17 000 personer om sin arbetssituation och om 

frånvaro från arbetet bl. a. på grund av ohälsa. dessa undersökningar har genomförts 

sedan 1961 och är en betydelsefull källa till data om självrapporterad 

sjukdom som orsak till sjukfrånvaro eller till att inte vara i arbete. Liksom de 

ovan nämnda uLf-undersökningarna omfattar AKu också exponeringsdata, 

främst vad gäller arbetsrelaterade faktorer, men även andra aspekter såsom 

familjesituation ingår. Liksom i många av de register som sammanställs av 

statistiska centralbyrån kombineras AKu-data genom samkörning med data 

från andra register beträffande t. ex. de intervjuades utbildning. 

144


Olika sjukfrånvaromått 

ett mycket stort antal olika sjukfrånvaromått har använts i litteraturen, och 

hur dessa mått beskrivs och definieras varierar mycket (Alexanderson 1995; 

Hensing m. fl. 1998b; Kristensen 1991; Muchinsky 1977; Paulino m. fl. 1973; 

Tellnes 1990). Många av dem är utformade för att passa administrativa syften, 

och lämpar sig mindre väl för forskningsändamål. data rör i huvudsak antalet 

tillfällen av sjukfrånvaro, antalet frånvarodagar, antalet sjukskrivna personer, 

samt kostnaderna för sjukfrånvaron under en specifik tidsperiod. 

de många och varierande måtten gör det svårt att jämföra resultat mellan 

olika studier. dessutom får ofta användandet av olika mått konsekvenser för 

hur resultatet ska tolkas (Isacsson m. fl. 1992). det är nödvändigt att använda 

mått som lämpar sig för den specifika frågeställningen vilket nedanstående 

exempel kan illustrera: 

• det är inte lämpligt att koncentrera sig på antalet frånvarodagar per 

sjukfall om individerna i en grupp har många men korta sjukfall och individerna 

i en jämförelsegrupp har ett litet antal längre sjukfall. då kan 

det vara bättre att fokusera på det totala antalet frånvarodagar per år och 

sjukskriven person. 

• I studier om sjukfrånvaro på grund av psykiatriska störningar, varierar 

könsskillnaderna med den använda mätmetoden; incidensen är högre för 

kvinnor, medan durationen är längre för män (Hensing m. fl. 1996). 

• Antalet förlorade arbetsdagar och antalet perioder med sjukfrånvaro är av 

intresse från arbetsgivarens synpunkt, medan antalet kalenderdagar med 

sjukfrånvaro är viktigare ur ett folkhälsoperspektiv. 

Sjukfrånvaron som mått på ohälsans sociala konsekvenser 

data om sjukfrånvaro eller förtidspension kan inte användas som enda mått på 

incidens eller prevalens av en viss åkomma eller för den totala morbiditeten. 

en person kan vara sjukskriven p.g.a. arbetsoförmåga som beror på sjukdom 

(”disease” eller ”illness”) eller skada. Graden av arbetsoförmåga avgörs med 

hänsyn till de särskilda krav som individens normala arbete ställer, vilket innebär 

att en viss sjukdom eller skada kan berättiga till sjukskrivning i ett yrke, 

men inte i ett annat. När det gäller arbetsförmåga och rätt till sjukskrivning 

får exempelvis ett brutet finger olika konsekvenser för en monteringsarbetare, 

145


en gitarrist och en lärare i engelska. I förstone kan detta kanske tolkas så 

att det skulle vara en nackdel att använda sjukfrånvaro som ett ohälsomått. 

Lämpligheten varierar också något med diagnosen. data om sjukfrånvaro 

är dock en mycket lämplig indikator på sociala konsekvenser av ohälsa, t. ex. 

vad beträffar arbetsoförmågan för personer inom olika grupper, exempelvis 

kvinnor och män med olika arbetsuppgifter eller diagnoser. 

Intressant nog ser Marmot m. fl. (1995) sjukfrånvaron som ett sätt att 

praktiskt tillämpa Världshälsoorganisationens hälsobegrepp. de definierar 

förmågan att fungera i arbetet som en aspekt av hälsan inom relevanta åldersgrupper, 

och sjukfrånvaron som en indikator för minskad hälsa enligt 

Världshälsoorganisationens terminologi. de hävdar därför att sjukfrånvaro 

är ”användbar som utfallsmått i studier rörande determinanter för bra funktionsförmåga 

i arbetande populationer”. 

Ett multifaktoriellt fenomen 

sjukfrånvaro är, liksom ohälsa, ett multifaktoriellt fenomen som påverkas 

av ett stort antal faktorer på olika strukturella nivåer (Alexanderson 1995; 

Alexanderson 1998). Många av dessa faktorer har relevans ur ett könsperspektiv. 

ett sådant exempel är att det finns färre kvinnliga än manliga yrken 

på arbetsmarknaden, varför det ofta är svårare för en kvinna än för en man 

att finna en ny sysselsättning som alternativ till sjukskrivning (Vogel m. fl. 

1992). det kan också föreligga en skillnad när det gäller andelen manliga 

respektive kvinnliga arbeten som kan anses erbjuda ”gott om möjligheter 

såsom inflytande, socialt stöd, och förmåner (t. ex. lön, semester och ett 

positivt organisationsklimat)” (Hall 1990). 

ett problem med sjukfrånvarodata är att sjukfrånvaro ibland är mycket 

högre bland gravida än bland icke-gravida kvinnor i fertil ålder. detta innebär 

att utfallet påverkas om andelen gravida kvinnor varierar mellan olika 

yrkesgrupper som jämförs. om man utgår från diagnoser på sjukintyg, kan 

emellertid endast hälften av de sjukskrivna gravida kvinnorna identifieras 

som gravida (sydsjö m. fl. 1998). Ibland är det därför viktigt att ha tillgång 

till uppgift om eventuell graviditet. 

Med hjälp av intervju- och enkätundersökningar kan man få uppgifter 

inte bara om sjukfrånvaro utan även om ”sjuknärvaro” (personer som går 

till arbetet trots att de är sjuka) – en faktor som också kan ha betydelse. dels 

146


kan den i längden inverka negativt på den egna hälsan, dels kan den påverka 

arbetskamraters hälsa och säkerhet i den mån de utsätts för smittsam sjukdom, 

om den sjuke inte klarar av sin del av arbetet eller inte är så uppmärksam 

som krävs. 

sjukfrånvaro har i studier oftast använts som utfallsdata, men skulle också 

kunna ses som exponering, en riskfaktor för t. ex. sjukbidrag, förtidspension 

och marginalisering. 

sammanfattningsvis är några nackdelar med att använda sjukfrånvarodata 

att det inte alltid är lätt att få information om sjukfrånvarodiagnoser, och att 

det inte går att få data från försäkringskassan om fall kortare än 14 dagar för 

anställda personer. fördelar är att sjukfrånvarodata ger användbar information 

om morbiditetens ”sickness”-dimension, dvs. de sociala konsekvenserna av 

”illness” och ”disease”. uppgifter om såväl incidens och duration kan erhållas. 

sjukfrånvarodata ger vidare information om de stora diagnosgrupperna av 

central betydelse för yrkesverksamma kvinnor, t. ex. muskeloskeletala och 

psykiatriska problem (Lindberg m. fl. 1994; statistiska centralbyrån 1997), 

om vilka det är svårt att få data på andra sätt. dessutom är de data som erhålls 

från försäkringskassan av ovanligt hög kvalitet. 

Riskpopulation 

Information om personer med en viss sjukdom eller skada kan erhållas från 

åtskilliga källor, bland andra dödsorsaksregistret, cancerregistret och register 

över förtidspensionerade personer. för regelrätta analyser krävs också 

bakgrundsdata om riskpopulationen för det utfall som studeras, vilket kan 

fås från ett flertal olika databaser. 

sverige har lagrat vitalstatistiska data längre än andra länder i världen. 

sådana data, t. ex. antalet personer som fötts, avlidit, är bosatta i ett visst 

län, liksom antalet som flyttar in eller ut ur länet, kan erhållas från statistiska 

centralbyrån. Via folk- och bostadsräkningarna samlas data om bl. a. 

socioekonomisk status och sysselsättning. dessa genomfördes tidigare vart 

femte år i hela landet, men sker numera inte så ofta. Arbetslöshetsstatistik 

kan också vara av intresse, liksom de tidigare nämnda undersökningarna om 

levnadsförhållandena (uLf), arbetskraftsundersökningarna (AKu) samt flera 

olika forskningsregister. AKu kan kompletteras med särskilda frågor som är 

anpassade till enskilda studiers krav. riksförsäkringsverket har register över 

147


personer som är sjukförsäkrings- respektive sjukpenningförsäkrade, vilket 

kan utnyttjas för vissa studier. register över anställda eller fackföreningsmedlemmar 

är andra viktiga datakällor om riskpopulationer. 

Exponering för riskfaktorer och effektmodifierare 

diskussionen har hittills i huvudsak inriktats på mätningar av utfall i form 

av olika slags ohälsa. Arbetsrelaterade riskfaktorer för ohälsa, samt faktorer 

som kan modifiera effekterna av sådana exponeringar, diskuteras i andra 

kapitel i denna bok varför endast några få aspekter på exponering nämns i 

detta sammanhang. 

data rörande exponering för olika kemiska, fysikaliska, biologiska, ergonomiska 

och psykosociala faktorer i betalt arbete används i yrkesmedicinska 

studier, ofta i kombination med specifika livsstilsfaktorer (t. ex. rökning). Vid 

sådana studier måste följande aspekter beaktas: 

• Har den aktuella riskfaktorn samma effekt, i olika åldrar, på män som på 

kvinnor? (ekenvall m. fl. 1993) 

• föreligger olika skäl för exponeringen (t. ex. röker kvinnor och män av 

olika orsaker), och hur påverkar detta i så fall utfallet? 

• Innebär metoden för datainsamling att validiteten skiljer sig åt för kvinnor 

och män? 

ofta saknas uppgifter om exponeringar av särskilt intresse för kvinnor, exempelvis 

bristande stöd från underordnad personal, villkoren i det obetalda 

arbetet, stort socialt nätverk (shye m. fl. 1995), fritidsaktiviteter, könsdiskriminering, 

medvetenhet om att tillhöra det underordnade könet, diskrepans 

mellan utbildningsnivå och arbetsstatus (Gijsbers van Wijk & Kolk 1997), 

kravet att alltid vara trevlig, rädsla för arbetslöshet, arbetslöshet, exponering 

för arbetslös make samt vertikal och horisontell könssegregering av arbetsmarknaden 

(Alexanderson 1995; Hensing 1997). det är härvid viktigt att 

komma ihåg att inte enbart yrkeslivet utan även flertalet andra verksamheter 

(obetalt arbete och fritidsaktiviteter) i stor utsträckning är könssegregerade 

(Hall 1990; Lahelma & Arber 1994; Lundberg 1990; oakley 1994). 

Andra faktorer av intresse är huruvida man varit utsatt för misshandel och 

övergrepp; kunskaperna om de negativa följderna för hälsan av detta ökar (Bendixen 

m. fl. 1994; Bewley & Gibbs 1991; Gilbert 1994; Mullen m. fl. 1988; 

148


randall m. fl. 1994; roesler & Mckenzie 1994; schei m. fl. 1994; Wijma & 

Wijma 1993, Världsbanken 1993). Att utsättas för sexuella trakasserier leder 

inte endast till hälsoproblem (Hensing & Alexanderson 1998a; Hensing m. fl. 

1998c), utan också till minskade arbetsprestationer (doyal 1995). 

det är svårt att erhålla avgränsade data om riskfaktorer för mortalitet 

och morbiditet som är klart relaterade till arbetet, eftersom många kvinnor 

inte exponerats för specifika yrkesrisker under så många år eller under 

heltidsanställning. (detta gäller dock också ofta för män, t. ex. på grund av 

arbetsbyte eller perioder av arbetslöshet.) det är därför viktigt att inkludera 

data om exponeringens varaktighet och intensitet vid studier av kvinnors 

hälsa, och det skulle vara särskilt lämpligt att tillämpa ett livsloppsperspektiv 

i forskning som gäller kvinnor (Kuh & Ben-schlomo 1997). 

Många av de faktorer som ofta används inom denna forskning – såsom 

självförtroende, attityder, extern eller intern kontroll (”locus of control”), 

känslan av sammanhang, känslighet (Gijsbers van Wijk m. fl. 1991), sjukdomsbeteende 

och copingstrategier (Lindgren 1985), kan allt efter den 

teoretiska ramen och den aktuella forskningsfrågan, betraktas antingen som 

exponeringar, personlighetsdrag, individuella egenskaper eller utfall. I det 

följande kommer de oftast att betecknas som effektmodifierare, eftersom 

de sällan betraktas som ”confounders”. Könsskillnader i fråga om dessa 

faktorer betraktas ofta som essentiella, dvs. som genetiskt betingade eller 

förvärvade under den tidiga barndomen genom socialisation in i en könsroll 

i en ”genderiserad” kultur (Wahl 1992). de kan emellertid också utvecklas 

eller manifesteras i nutida situationer, som under ett läkarbesök. exempelvis 

blir de praktiska konsekvenserna mycket olika om en läkare eller överordnad 

definierar ett problem som individrelaterat i stället för relaterat till arbetssituationen, 

som personligt i stället för strukturellt (josefsson & Törnblom 

1995; Wahl 1992). 

Andra modifierande faktorer av intresse i fråga om kvinnors arbetsrelaterade 

hälsa är det sociala relationsarbete som utförs (både på och utanför 

arbetsplatsen), att stå fast vid ”könskontraktet”, och att inte visa sig mera 

kompetent än manliga kollegor (Kanter 1977; Lindgren 1985), strategier för 

att handskas med könsdiskriminering (Wahl 1992), och förmågan att koppla av 

(Lagerström östlund m. fl. 1998). forskningen om kvinnors hälsa har hittills 

varit mer inriktad på betydelsen av olika sociala roller (som yrkesarbetande, 

149


hustru och mor) än på betydelsen av social stratifiering, medan forskningen 

om män koncentrerats på det senare (Macran m. fl. 1996). Liksom bland män 

varierar dock kvinnors hälsa starkt med social status. flertalet studier visar att 

yrkesarbete är en mycket viktig faktor för en bra hälsa hos kvinnor – viktigare 

än rollen som hustru och mor – även om olika arbetsmiljöer givetvis kan 

innebära större eller mindre risker för både kvinnors och mäns hälsa. 

Ända till helt nyligen har relativt få studier fokuserat på hälsoskillnader 

bland kvinnor inom olika yrken. Även om kvinnor generellt har högre morbiditet 

än män, oberoende av mätmetod (Blank & diderichsen 1995; Chevalier 

m. fl. 1987; diderichsen 1990; diderichsen m. fl. 1993; Hensing m. fl. 1995; 

Kindlund 1989; Marmot m. fl. 1993; McKeown & furness 1987; North m. fl. 

1993; Pines m. fl. 1985; Prins & de Graaf 1986; stansfeld m. fl. 1995), är 

situationen något annorlunda vid analyser på en mer detaljerad nivå. detta 

innebär att betingelserna inom enskilda yrkesgrupper måste analyseras för 

att en stabil grund ska kunna erhållas för interventioner. 

ett viktigt område som hittills knappt uppmärksammats alls är möjlig 

genusrelaterad snedfördelning (”gender bias”) av rehabiliteringsåtgärder som 

vidtas av arbetsgivare, läkare och andra vårdgivare, samt handläggare inom 

försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. de få studier som gjorts tyder 

på att kvinnor och män i viss mån erbjuds olika rehabiliteringsåtgärder för 

liknande problem, t. ex. att kvinnor oftare får arbetsträning och män oftare 

utbildning. en sådan snedfördelning kan innebära en effektmodifiering av 

resultaten eller i sig utgöra en riskfaktor för ohälsa, t. ex. i form av långvarig 

sjukskrivning (Alexanderson m. fl. 1996a; Bäckström 1997; Marklund 

1997). 

Ytterligare metodologiska aspekter 

I sverige arbetar en högre andel kvinnor än män deltid (Vogel m. fl. 1992). 

det finns fyra huvudorsaker till deltidsarbete: 1) hälsoproblem, 2) andra 

krav i t. ex. obetalt arbete eller studier, 3) brist på heltidsarbeten, eller 4) att 

personen i fråga helt enkelt inte vill arbeta heltid. deltidsarbetets eventuella 

hälsoeffekter skiljer sig troligen åt mellan dessa kategorier. I studier där 

kvinnor och män jämförs skulle det naturligtvis vara en fördel om de hade 

samma förvärvsfrekvens och samma andel med deltidsarbetare. Trots de 

uppenbara skillnaderna avseende deltidsarbete kan ändå jämförande studier 

150


accepteras eftersom kvinnors deltidsarbete normalt inte innebär att deras 

totala arbetsbörda – av både betalt och obetalt arbete – är mindre än mäns 

(frankenhauser m. fl. 1991). 

Vid studier av olika yrkesgrupper ur ett könsperspektiv är det ett problem 

att de olika klassificeringssystemen av yrken oberoende av detaljeringsnivå 

(t. ex. Nordisk yrkesklassificering) klassificerar traditionellt manliga yrken på 

en mer detaljerad nivå än traditionellt kvinnliga yrken (Alexanderson 1995; 

Hall 1990), då detta försvårar jämförelser. 

Att fastställa socioekonomisk status för kvinnor är ett grannlaga problem 

utan någon självklar lösning (Arber 1989; Carr-Hill & Pritchard 1992). Av 

hävd har kvinnan klassificerats på grundval av makens eller faderns socioekonomiska 

status – en metod som ofta är otillfredsställande (Arber 1989). 

Att i stället basera en sådan klassifikation uteslutande på kvinnors egna yrken 

och utbildning löser emellertid inte problemet, i synnerhet inte med tanke 

på kvinnor som inte har något yrke (erikson & Goldthorpe 1992). Kvinnors, 

liksom mäns, ”verkliga” socioekonomiska status påverkas antingen av 

partnerns socioekonomiska status eller av omständigheten att inte ha någon 

partner. Vidare påverkas ofta en kvinnas situation mer av partnerns socioekonomiska 

status än omvänt (erikson & Goldthorpe 1992; Lundberg 1990). 

Macran (Macran m. fl. 1996) har dessutom påpekat att ”inkomsten endast är 

ett surrogatmått på en persons tillgång till och kontroll över tillgångarna i 

omgivningen, som kan påverka personens hälsa. om man endast räknar med 

hushållets inkomster, tar man inte hänsyn till hur dessa är fördelade inom 

hushållet”. det finns parallella problem när det gäller att definiera kvinnors 

arbetslöshetsstatus (Macran m. fl. 1996). 

Två huvudargument har anförts som motiv för att kvinnor uteslutits ur 

studier rörande arbetsrelaterad hälsa. för det första skulle det vara svårt 

att fastställa i vilken omfattning utfallet kan hänföras till exponeringar i 

betalt arbete, eftersom kvinnor i så stor utsträckning exponeras för faktorer 

i det obetalda arbetet. för det andra har kvinnor ansetts vara ”annorlunda” 

på grund av sitt mer varierande hormonella mönster, både ur ett kortare 

perspektiv (menstruationscykeln) och ur ett längre (graviditet, amning, 

klimakterium). 

Mäns ”stabila” hormonella mönster betraktas ofta som det normala, medan 

kvinnors cykliska mönster ses som avvikande och problematiskt (Miles 1991), 

151


trots att det är svårt att inse varför ett mera statiskt hormonellt mönster skulle 

betraktas som normalt. I stället för att anpassa forskningsmetoder och teorier 

så att de även stämmer för kvinnor har man ofta helt enkelt uteslutit kvinnor 

(Hall 1990). det är i allmänhet män som utgör normen för god och dålig 

somatisk, mental och social hälsa (Boverman m. fl. 1970; Miles 1991; Wenger 

m. fl. 1993). Allt detta innebär att extra försiktighet krävs vid studiedesign 

för att säkerställa att hänsyn tas till könsaspekter; att både ”kvinnligt” och 

”manligt” problematiseras. 

flertalet studier förutsätter heterosexuella, monogama förbindelser. enkät- 

och intervjufrågor är ofta formulerade så att de utesluter svar som rör 

kvinnor som sammanbor med andra kvinnor eller bor kollektivt, och de ger 

därför en oriktig bild av förhållanden i den undersökta populationen. 

I fråga om graviditet har fokus i yrkesmedicinska undersökningar ofta varit 

på eventuella skadliga effekter vad gäller utfallet av graviditeten, barnet, och 

inte på kvinnornas egen hälsa under och efter graviditeten. under graviditeten 

genomgår kvinnor stora fysiologiska och psykologiska förändringar (Meyer 

m. fl. 1994; Paul m. fl. 1994; Petersen m. fl. 1989; usher 1989). det finns 

inte mycket kunskap om hur arbetsmiljö påverkar gravida kvinnors hälsa 

och arbetsförmåga positivt eller negativt, på kort eller lång sikt. Vi borde 

dessutom i detta sammanhang kanske uppfatta graviditet som ett arbete i 

sig, som en del av kvinnors reproduktiva arbete i samhället, när vi studerar 

effekter av det betalda och obetalda arbetet. 

Genom studiers utformning finns det en tendens att skuldbelägga yrkesarbetande 

kvinnor för negativa effekter på avkommans hälsa (Alexanderson 

m. fl. 1998). Ytterst få studier beaktar de negativa effekter fädernas exponering 

i yrkesarbetet kan ha på foster. 

Olika strukturella nivåer 

I studier av kvinnors hälsa är det av största vikt att noga ange de strukturella 

nivåer i samhället där olika exponerings- och modifieringsfaktorer återfinns. 

Vidare är det väsentligt att inkludera grundläggande faktorer på högre 

strukturella nivåer för att möjliggöra jämförelser med studier som gjorts vid 

andra tidpunkter, länder eller regioner. I figur 4 redovisas faktorer på olika 

strukturella nivåer i samhället som befunnits vara av betydelse för kvinnors 

152


hälsa. de här nämnda faktorerna kan interagera på olika sätt, ledande till 

additiva, multiplikativa eller motverkande effekter. 

om en studie har till syfte att identifiera risker och möjligheter till 

preventiva åtgärder, är det dessutom viktigt att mätningar av utfall är både 

detaljerade och specifika, t. ex. i fråga om diagnosgrupper. 

Yrkesarbetande kvinnor i Sverige 

Vid en granskning av olika aspekter av betydelse för yrkesverksamma kvinnor 

(figur 4), framgår snart att yrkesverksamma kvinnors situation i sverige är 

unik ur ett internationellt perspektiv. exempelvis är inte bara kvinnors och 

mäns förvärvsfrekens mycket hög, utan även nästan lika. Arbetslösheten 

var mycket låg, två procent, för både kvinnor och män fram till 1990-talets 

början, då den snabbt ökade till åtta procent. År 1992 var endast fyra procent 

av samtliga kvinnor mellan 20 och 64 års ålder hemmafruar. 

Vidare har de flesta kvinnor fast anställning, även om antalet personer 

med tillfälliga anställningar ökar. Till följd av omfattande lagstiftning rörande 

arbetsmarknaden och anställningsvillkoren är mycket få personer helt 

beroende av den svarta arbetsmarknaden. 

de flesta anställda har fasta arbetstider och tillhör en legal fackförening. 

Kvinnor har ganska lätt att få en deltidsanställning, men ibland svårare att 

finna ett heltidsarbete. År 1997 arbetade 45 procent av de anställda kvinnorna 

och 70 procent av de anställda männen heltid (statistiska centralbyrån 1998); 

kvinnorna arbetade i genomsnitt 33 timmar/vecka och männen 40 timmar/ 

vecka. Alla som nått 65 års ålder är berättigade till en ålderspension som 

garanterar en relativt god levnadsstandard, och dessutom till tilläggspension 

vars nivå baseras på tidigare inkomst och antal anställningsår. Perioder med 

föräldraledighet inkluderas vid beräkning av tilläggspensionen. 

Inom ramen för det allmänna sjukförsäkringssystemet har alla rätt till 

hälso- och sjukvård till kraftigt reducerad kostnad, samt till sjukpenning vid 

sjukfrånvaro. det finns ingen tidsbegränsning för ett sjukfalls längd. Åtskilliga 

åtgärder har vidtagits för att underlätta anställning av personer med olika 

typer av handikapp och sjukdom. Mödravård och barnhälsovård är gratis, 

liksom familjeplanerings-, abort- och steriliseringsrådgivning. Kvinnan kan 

själv besluta om abort under graviditetens första 18 veckor. en gravid kvinna 

med monotont eller ansträngande arbete kan få 50 dagars ledighet med 

153


havandeskapspenning. föräldrapenning utgår under en period av 450 dagar 

vid ett barns födelse, och 60 av dessa dagar kan utnyttjas före förlossningen. 

ersättning betalas också till föräldrar för vård av sjukt barn under högst 60 

dagar per år tills barnet nått 12 års ålder. enligt lag har kvinnor som föder 

eller adopterar ett barn rätt till ledighet från arbetet under 18 månader och 

att återgå till samma arbetsbetingelser som de hade före ledigheten. Kvinnor 

har rätt att gå ifrån och amma på arbetstid. Arbetande mödrar har rätt 

till en minskning av arbetstiden med 25 procent tills dess det yngsta barnet 

blivit åtta år. 

Figur 4. Faktorer på olika strukturella nivåer som påverkar kvinnors arbetsrelaterade hälsa 

Individuell nivå 

Fysiska 

Arv; disposition 

och konstitution 

Ålder 

Kön 

Hälsa 1 

Sjukdom 2 

Prestationsförmåga 

Fysisk status 

Om gravid, konceptionsdatum 

Tidigare graviditeter 3 

Menstruation 4 

Menopaus 5 

154 

Psykiska 

Mental hälsa 6 

Mental ohälsa 7 

Psykisk, intellektuell och 

social kapacitet 

Personlighet 8 

Sömn 9 

Attityder till arbete, hälsa, 

sjukfrånvaro, hälso- och 

sjukvård 

Förmåga att koppla av 

Sexuell orientering 

Libido 

Självkänsla 

Beteendemässiga 

Copingstrategier 10 

Sjukdomsbeteende 

Användande av hälso- 

och sjukvård och 

rehabiliteringsinsatser 

Medicinering 

Barnbegränsningsmetod 

Livsstil 11 

Tidigare livsstil 

Utnyttjande av föräldraledighet 

Livsvillkor 

Utbildning 

Anställningsförhållande 

Yrke och arbetsuppgifter 

Immigrationsstatus, etnisk 

tillhörighet 12 

Livsform 

Partners anställningsförhållande 

Fysisk, kemisk, ergonomisk, 

biologisk och psykosocial 

13 miljö i obetalt 

arbete 

Arbetstimmar i betalt och 

obetalt arbete 

Tid och sätt för att resa till 

arbete 

Anställningstid 

Tidigare arbeten 

Ekonomisk situation 

Boende 14 

Livshändelser 15 

Socialt nätverk 16 

Familjesituation 17 

Fritid; omfattning och hur 

den används 

Våld, sexuell misshandel 

och trakasserier 

Livskvalitet


det finns god tillgång till olika former av kommunal barnomsorg. I förhållande 

till andra länder svarar av samhället anställda, i huvudsak kvinnor, för en 

stor del av omvårdnaden av barn, sjuka och gamla. Även om flertalet vård- och 

omvårdnadsuppgifter fortfarande utförs obetalt av kvinnor, är det i många fall 

möjligt att via samhället få hjälp eller vård i hemmet. Lagar och officiella mål 

förordar jämlikhet eller jämställdhet mellan könen – något som också de flesta 

svenskar säger sig vara positiva till. I regeringens samhällspolitiska mål ingår 

lika hög sysselsättningsgrad för kvinnor och män, liksom jämställdhet mellan 

könen i fråga om ansvar och rättigheter. Möjligheten till privat hjälp för vård 

och hushållsarbete är emellertid mer begränsad. 

Arbetsplats 

Storlek 

Kategori 

Karakteristika för de anställda 

18 

Arbetsorganisation 

Arbetsinnehåll 

Arbetsplatsens och yrkets 

status 

Socioekonomiska 

förhållanden 

Omorganisation, nuvarande 

och planer för 

Företagshälsovård 

Attityder på arbetsplatsen 

Selektionsmekanismer in 

och ut från arbetsplatsen 

resp. yrket 

Pensionsålder 

Fysisk, kemisk, ergonomisk, 

biologisk och psykosocial 

arbetsmiljö 

Hot och våld 

Könsdiskriminering 

Sexuella trakasserier 

Kultur/attityder 19 

Arbetsledning 

Fackföreningars status 

Lokal nivå 

Lokalsamhällets 

organisation 

Demografiska 

förhållanden 20 



Arbetsmarknad 

Typ och variation av branscher 

Arbetslöshetsnivå 

Lokal tillgång till och praxis 

inom hälso- och sjukvård 

Lokal praxis inom socialtjänst 

och socialförsäkring 

Utbildningsmöjligheter 21 

Geografiskt område 

Epidemier 

Nivå av kriminalitet och våld 

Allmänna kommunikationer 

Åtgärder mot könsojämlikhet 

Kommunal omsorg för barn, 

sjuka och äldre 22 

Allmänna attityder 23 

Föroreningar 24 

Nationell nivå 

Författning 

Ekonomisk situation 



Arbetslöshetsnivå 

Förvärvsfrekvens och förvärvsintensitet 

Arbetskraftens sammansättning 

Organisation och struktur 25 

av arbetsmarknad och 

obetalt arbete 

Könsskillnader 26 

Lagar och åtgärder mot 

ojämlikhet mellan könen 

Normer för manligt och 

kvinnligt beteende 

Allmänna attityder 27 

Utformning och praxis inom 

social- och sjukförsäkringssystemen 

28 

Nivåskillnader i inkomstfördelning 

Väder/klimat 

155


ur ett internationellt perspektiv innebär detta att den kvinnliga arbetande 

populationen i sverige är unik i fråga om sådant som utslagning av sjuka från 

arbetsmarknaden (s.k. ”healthy worker effect”), möjligheten att kombinera 

mödraskap med studier eller yrkeskarriär, och tillgången till social trygghet. 

det är därför av största vikt att studier genomförs för att utreda om, och hur, 

dessa förhållanden inverkar på kvinnors hälsa och sjuklighet. det är också 

viktigt att skilja ut olika arbetsmiljöaspekter, på olika strukturella nivåer, för 

att kunna analysera hälsoeffekter av vidtagna åtgärder. Med tanke på den 

nuvarande utvecklingen i sverige utgör vi ett mycket lämpligt studieobjekt, 

ett ”naturligt experiment”, för analyser av hur folkhälsan påverkas av nedskärningar 

i det sociala trygghetssystemet och av eventuell oro eller minskad 

tillförsikt inför framtiden. 

Slutsatser 

följande områden bör beaktas vid studier av arbetsrelaterad hälsa hos kvinnor 

i sverige: 

• Bilden av ohälsan i en befolkning varierar beroende på hur ohälsa mäts, 

som mortalitet eller morbiditet, i termer av ”sickness”, ”illness” eller 

”disease”, som incidens eller prevalens etc. 

• det är nödvändigt att utveckla s.k. könssensitiva forskningsmetoder och 

teorier, som är tvärvetenskapliga och utnyttjar såväl kvantitativa som 

kvalitativa metoder. 

• Kunskap behövs om mekanismerna bakom, samt om prevention av, nu 

identifierade riskfaktorer. forskning krävs också för att identifiera ytterligare 

former av ohälsa, riskfaktorer och hälsobefrämjande faktorer 

för kvinnor. 

• det ”salutogenetiska” perspektivet, dvs. kunskapen om hälsa och hälsobefrämjande 

faktorer, behöver utvecklas ytterligare, särskilt vad avser 

strategier för stödjande miljöer och för att öka individers egna möjligheter 

att påverka sin situation, s.k. ”empowerment”. 

• Kvinnors levnadsförhållanden måste undersökas i sin helhet, inklusive 

faktorer i såväl avlönat som oavlönat arbete, familj och samhälle. ett 

livsloppsperspektiv behöver utvecklas. 

• faktorer på olika strukturella nivåer i samhället måste beaktas. 

156


• sverige är ett utmärkt studieobjekt när det gäller kvinnors arbetsrelaterade 

hälsa, då situationen här är unik på flera sätt: 

– Hög och relativt lika förvärvsfrekvens för kvinnor och män. 

– en, i ett internationellt perspektiv, mycket hög nivå vad gäller hälsa, levnadsstandard, 

medicinsk vård, social trygghet, möjlighet att kombinera 

föräldraskap med lönearbete samt jämlikhet mellan könen. 

– flera stora nationella och lokala register med uppgifter om utfall och 

exponering av vikt för ohälsa, innehållande data av hög kvalitet och med 

hög svarsfrekvens. 

– dessutom tenderar för närvarande kvinnors förmåner på den svenska 

arbetsmarknaden att minska. denna situation kan betraktas som ett stort 

naturligt experiment, som kan ge viktiga vetenskapliga kunskaper om 

effekter av olika förhållanden på ohälsa. 

Noter till figur 4 

1. God respektive dålig hälsa. 

2. I termer av ”illness”, ”disease” och ”sickness”. 

3. Antal och årtal för fullgångna graviditeter och inducerade eller spontana aborter. 

4. Längd på menstruationscykel och -period. datum för senaste menstruationens 

första dag. fysiska och psykiska symptom under menstruationscykeln. 

5. När den börjat, eventuella symptom och förändringar. 

6. I termer av god eller dålig. 

7. I termer av ”illness”, ”disease” och ”sickness” relaterat till psykiska besvär samt 

för vardagliga symptom såsom oro och ångest. 

8. T.ex: passiv/aktiv, extern/intern kontroll, typ A/typ B, fientlighetsnivå (”hostility”), 

känsla av sammanhang, känsla av inflytande över sin situation, femininitet/maskulinitet. 

9. Hur mycket, hur ofta avbruten, sömnproblem, få tillräckligt med sömn. 

10. Individuella strategier för att bemästra nya situationer eller stressreaktioner. 

11. Inkluderar faktorer som kost, motion, alkoholkonsumtion, tobaksbruk, drogberoende, 

läkemedelsberoende, risktagande, sexuell aktivitet, exponering för sol. 

157


12. etnicitet, kultur, hur länge man bott i landet, språkkunskaper avseende det dominerande 

språket, religion. 

13. Psykosocial arbetsmiljö inkluderar faktorer såsom stress, känsla av kontroll, 

arbetstillfredsställelse, socialt stöd, rollosäkerhet, belöning för ansträngning och 

möjligheter att lära nya saker. 

14. Typ, storlek, skick, kvalitet på inomhusluft etc. 

15. faktiska händelser eller hur dessa händelser upplevts av individen. 

16. Kvalitativa och kvantitativa aspekter av socialt nätverk och socialt stöd. 

17. ensamstående, gift, sambo, änka, frånskild, antal och ålder på barn, boende tillsammans 

med andra vuxna än partner, familjens storlek och hälsosituation. Alla 

aspekter både för närvarande och i ett livstidsperspektiv. 

18. Åldersfördelning, antal anställda inom olika arbetsuppgifter, andel som arbetar 

deltid, omsättning på arbetskraft, hälsoförhållande, grad av horisontell och vertikal 

könssegregering, andel invandrare och olika etniska grupper, utbildningsnivå. 

19. Inkluderar frånvarokultur, sjukdomsbeteende, psykologiskt kontrakt på arbetsplatsen 

liksom attityder gentemot jämställdhet, kvinnor och arbete som utförs 

av kvinnor. 

20. Befolkningstäthet, ålder och könsstruktur, andel invandrare, etniska grupper 

etc. 

21. Tillgång till utbildning på olika nivåer, typ, kvalitet, samt kostnad för att delta. 

22. Tillgång till, kostnad för och kvalitet av. 

23. Gentemot jämställdhet mellan könen, yrkesverksamma kvinnor, handikappade 

eller sjuka personer. 

24. Av luft, vatten och mat, elektromagnetiska fält, strålning (inkl radon), bullernivå. 

25. Inklusive könssegregering. 

26. I inkomst och tillgång till olika former av makt i samhället. 

27. T. ex. gentemot jämställdhet mellan könen, hälsa och ohälsa, preventiva och 

hälsobefrämjande åtgärder. 

28. Inklusive rätt till moderskaps- och föräldraledighet, samt ekonomiska och lagliga 

förhållanden under sådan, kvalitet av och kostnad för hälso- och sjukvård under 

graviditet, förlossning, postpartumperioden samt av hälso- och sjukvård för 

barn. 

158

eferenser 


Album d (1991) sykdommers og medisinske spesialiteters prestisje. Nordisk Medicin, 

106, 232–236. 

Alexanderson K (1995) Sickness absence in a Swedish county, with reference to gender, occupation, 

pregnancy and parenthood. doktorsavhandling. universitetet i Linköping. 

Alexanderson K (1998) sickness absence: a review of the litterature with focus on 

theories and levels of exposures. Scandinavian Journal of Social Medicine, 26 (4) 

241–249. 

Alexanderson K (1999) An assessment protocol for gender analyses of medical literature. 

Women & Health. In press. 

Alexanderson K & Hensing G (1994a) Könsskillnader i sjuklighet och dödlighet. 

ur: shei B, Botten G & sundby j (red.), Kvinnomedicin. stockholm: Bonnier 

utbildning AB. 

Alexanderson K, Håkansson N, Hensing G & strand e (1996a) Genusskillnader i 

konsekvenser av sjukskrivning – en långtidsuppföljning. Arbetsrapport. Linköping: 

Inst. för samhällsmedicin, Hälsouniversitetet. 

Alexanderson K, Leijon M, Åkerlind I, rydh H Bjurulf P (1994b) epidemiology 

of sickness absence in a swedish County in 1985, 1986 and 1987. Scandinavian 

Journal of Social Medicine, 22(1), 27–34. 

Alexanderson K, Thiringer G & diderichsen f (1996b) Läkare och försäkringsmedicin. 

Linköping: svenska Läkaresällskapet. 

Alexanderson K, Wingren G & rosdahl, I (1998) Gender analyses of medical textbooks 

on dermatology, epidemiology, occupational health and public health. Education 

and Health, 11(2), 151–163. 

Angell M (1993) Caring for Women’s Health – What is the Problem? Ledarartikel. 

The New England Journal of Medicine, 329(4), 271–272. 

Antonovsky A (1987) Unrevealing the Mystery of Health. san francisco: jossey-Bass. 

Arber s (1989) Gender and class inequalities in health: understanding the differentials. 

ur: fox, j (red.), Health inequalities in European countries (sid 250–279). 

sydney: Gower. 

Armitage j K, schneiderman j L & Bass A r (1979) response of Physicians to Medical 

Complaints in Men and Women. Journal of the American Medical Association, 

JAMA, 241(20), 2 186:182, 187. 

Balint M (1972) The doctor, his patient and the illness. New York, International u.P. 

Bendixen M, Muus K M & schei B (1994) The impact of child sexual abuse – a 

study of a random sample of Norwegian students. Child Abuse & Neglect, 18(10), 

837–847. 

Bernstein B & Kane r (1981) Physicians’ Attitudes toward female Patients. Medical 

Care, XIX(6), 600–608. 

Bertrand M (1991) Health Concerns of female Patients: Politics or Apathy? NCMJ, 

52(10), 477–478. 

159


Bewley C & Gibbs A (1991) Violence in pregnancy. Midwifery (7), 107–112. 

Bjerén G (1994) The life-line approach in social science. ur: Bjerén G & elgqvistsaltzman 

I (red.), Gender and Education in a Life Perspective. Aldershot, england: 

Avebury. 

Bjorner j, søndergaard Kristensen T, orth-Gomér K, Tibblin G, sullivan M & 

Westerholm P (1996) Self-rated health – a useful concept in research, prevention and 

clinical medicine. (Vol. frN 96:9). stockholm: forskningsrådsnämnden. 

Blank N & diderichsen f (1995) short-term and long-term sick-leave in sweden: 

relationships with social circumstances, work conditions and gender. Scandinavian 

Journal of Social Medicine, 23, 265–272. 

Blaxter M (1995) What is health? ur: davey B, Gray A & seale C (red.), Health and 

Disease: A Reader. Buckingham: open university Press. 

Blomqvist P (1998) On the Use of Administrative Databases in Health Care Analyses. 

doktorsavhandling, Karolinska Institutet, stockholm. 

Boorse C (1981) on the distinction between disease and Illness. ur: Caplan A & 

McCartney, j (red.), Concepts of Health and Disease; Interdisciplinary Perspectives. 

reading, Massachusetts: Addison-Wesley Publishing Company. 

Boston Women’s Health Book Collective (1992). The new “our bodies, ourselves”. A 

book by and for women. New York: simon och schuster Inc. 

Botten G (1994) Könsskillnader i sjuklighet och dödlighet. ur: schei B, Botten G & 

sundby j (red.), Kvinnomedicin. stockholm: Bonnier utbildning. 

Boverman I, Boverman d & Clarkson f (1970) sex-role stereotypes and clinical judgements 

of mental health. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 34, 1–7. 

Bäckström I (1997) Att skilja agnarna från vetet, doktorsavhandling, umeå universitet, 

umeå. 

Carr-Hill r & Pritchard C (1992) Women’s Social Standing. The Empirical Problem of 

Female Social Class. New York: st. Martin’s Press. 

Chevalier A, Luce d, Blanc C & Goldberg M (1987) sickness absence at the french 

National electric and Gas Company. British Journal of Industrial Medicine (44), 

101–110. 

Clarke A (1990) Women’s health: life-cycle issues. ur: Apple r (red.), Women, health 

and medicine in America. A historical handbook (Vol. 483, sid. 3–39). New York: 

Garland publishing, Inc. 

Cohen L & Gift H (red.) (1995) Disease prevention and oral health promotion. Köpenhamn: 

Munksgaard. 

Colameco s, Becker L A & simpson M (1983) sex Bias in the Assessment of Patient 

Complaints. The Journal of Family Practice, 16(6), 1 117–111, 121. 

Corea G (1985) The Hidden Malpractice. How American Medicine Mistreats Women. 

New York: Harper & row. 

Cotton P (1992) Women’s Health Initiative Leads Way as research Begins to fill 

Gender Gaps. Journal of the American Medical Association, 267(4), 469–470. 

160


danielsson M & Lindberg G (1996) skillnader mellan mäns och kvinnors ohälsa – beständiga 

eller föränderliga? ur: östlin P, danielsson M, diderichsen f, Härenstam 

A & Lindberg G (red.), Kön och ohälsa, 2–42. Lund: studentlitteratur. 

diderichsen f (1990) sjukfrånvaro och förtidspension varierar kraftigt mellan olika 

yrken Läkartidningen, 87, 179–184. 

diderichsen f, Kindlund H & Vogel j (1993) Kvinnans sjukfrånvaro. Läkartidningen, 

90(4), 289–292. 

doyal L (1995) What makes women sick. London: Macmillan Press LTd. 

ehrenreich B & english d (1979) For her own good. 150 years of the experts’ advice to 

women. New York: Anchor Books. 

ekenvall L, Härenstam A, Karlqvist L, Nise G & Vingård e (1993) Kvinnan i den 

vetenskapliga studien – finns hon? Läkartidningen, 90(43), 3773–3776. 

erikson r & Goldthorpe j (1992) The constant flux. A study of class mobility in industrial 

societies. oxford: Clarendon Press. 

fabrizio T (1991) Have women patients been treated differently from men? Nordisk 

medicin, 106(10), 276–278. 

fee e (red.) (1982) Women and health: the politics of sex in medicine. farmingdale, N.Y.: 

Baywood Publishing Company, Inc. 

ford C (1997) somatization and fashionable diagnoses: illness as a way of life. Scandinavian 

Journal of Work, Environment and Health, 23(3), 7–16. 

frankenhauser M, Lundberg u & Chesney M (1991) Women, work and health. Stress 

and opportunities. New York: Plenum press. 

Gijsbers van Wijk C, Vliet van K, Kolk A & everaerd W (1991) symptom sensitivity 

and sex differences in physical morbidity: a review of health surveys in the united 

states and the Netherlands. Women & Health, 17(1), 91–124. 

Gijsbers van Wijk C & Kolk A (1997) sex differences in physical symptoms: the 

contribution of symptom perception theory. Social Science and Medicine, 45(2), 

231–246. 

Gijsbers van Wijk C, Kolk A, Van den Bosch W & Van den Hoogen H (1995) Male 

and female health problems in general practice: the differential impact of social 

position and social roles. Social Science and Medicine, 40(5), 597–611. 

Gilbert B j (1994) Treatment of Adult Victims of rape. New dir. for Mental Health 

Services, 64, 67–78. 

Gove W r & Hughes M (1979) Possible Causes of the Apparent sex differences 

in Physical Health: an empirical Investigation. American Sociological Review, 44 

(februari), 126–146. 

Hall e M (1990) Women’s Work: An Inquiry into the Health Effects of Invisible and Visible 

Labor. doktorsavhandling. stockholm: Karolinska Institutet. 

Hensing G (1997) Sickness absence and psychiatric disorder – epidemiological findings and 

methodological considerations. doktorsavhandling. Hälsouniversitetet, Linköping. 

161


Hensing G, Alexanderson K, Allebeck P & Bjurulf P (1996) sick-leave due to psychiatric 

disorder – higher incidence among women and longer duration for men. 

British Journal of Psychiatry, 169, 740–746. 

Hensing G & Alexanderson K (1998a) Domestic violence, health and sickness absence. 

Presenterad. 

Hensing G, Alexanderson K, Allebeck P & Bjurulf P (1998b) How to measure sickness 

absence? Literature review and suggestion of five basic measures. Scandinavian 

Journal of Social Medicine, 26(2), 133–144. 

Hensing G, Alexanderson K & Knutsson f (1998c) Sjukfrånvaro och hälsa bland yrkesverksamma 

kvinnor i Östergötland – betydelsen av faktorer i betalt och obetalt arbete. 

Linköping: Avd. för socialmedicin. 

Hensing G, Alexanderson K, Åkerlind I & Bjurulf P (1995) sick-leave due to minor 

psychiatric morbidity: role of sex integration. Social Psychiatry and Psychiatric 

Epidemiology, 30(1), 39–43. 

Honkasalo M (1985) om symptomens betydelse. Socialmedicinsk tidskrift (8–9), 

413–415. 

Honkasalo M (1991) Medical symptoms: A challenge for semiotic research. Semiotica, 

87, 251–268. 

Håkansson r (1991) Tandvårdsvanor och tandstatus bland vuxna i Sverige 1974–85. 

doktorsavhandling. Malmö. 

Hägglund u & riska e (1991) Kvinnors hälsa och ohälsa. Inst. för Kvinnoforskning 

vid Åbo Akademi. 

Imhof A e (1996) Die Zunahme unserer Lebensspanne seit 300 Jahren und ihre Folgen. 

Bonn: Verlag W. Kohlhammer. 

Isacsson A, Hanson B s, janzon L & Kugelberg G (1992) The epidemiology of sick 

leave in an urban population in Malmö, sweden. Scandinavian Journal of Social 

Medicine, 20(4), 234–239. 

jeleff s (red.) (1995) The Gender Perspective. Nederländerna: europarådet, strasbourg. 

johannisson K (1995) Den mörka kontinenten. södertälje: Norstedts förlag, AB. 

josefsson M & Törnblom I (1995) Två rehabiliteringsprojekt granskade ur könsperspektiv. 

Arbetslivstjänster, Göteborg. 

Kanter r M (1977) Men and Women of the Corporation. New York: BasicBooks. 

Kindlund H (1989) sjuktalsutvecklingen. ur: folkhälsogruppen (red.), Seminarium 

om sjukfrånvaro och utslagning från arbetslivet – omfattning och orsaker (sid. 9–27). 

stockholm: Gotab. 

Kindlund H (1992). Kvinnoroll och sjukfrånvaro. ur: Vogel j, Kindlund H & diderichsen 

f (red.), Arbetsförhållanden, ohälsa och sjukfrånvaro 1975–1989. stockholm: 

statistiska centralbyrån. 

162


Kitzinger s (1992) Birth and Violence against women. Generating hypotheses from 

women’s accounts of unhappiness after childbirth. ur: roberts s (red.), Women’s 

Health Matters (sid. 62–80). London: routledge. 

Koblinsky M, Timyan j & Gay j (red.) (1993) The health of women. A global perspective. 

oxford: Westview Press. 

Kristensen T s (1991) sickness absence and work strain among danish slaughterhouse 

workers: An analysis of absence from work regarded as coping behaviour. Social 

Science and Medicine, 32(1), 15–27. 

Kristensen T s (1995) sygefravær som coping. Socialmedicinsk tidskrift (1), 12–17. 

Kuh d & Ben-schlomo Y (1997) A life course approach to chronic disease epidemiology. 

London: oxford university Press. 

Lagerlöf e (1993) Women, work and health. National report, Sweden. stockholm: socialdepartementet. 

Lagerström östlund G, Alexanderson K, Cedersund e & Hensing G (1998) Att 

leva med ryggbesvär: ”så länge man kan stå kan man jobba”. Linköping: Avd. för 

socialmedicin, IHM, universitetet i Linköping. 

Lahelma e & Arber s (1994) Health inequalities among men and women in contrasting 

welfare states. European Journal of Public Health, 4, 213–226. 

Lamberg B-A, shorter e, Klein G, simon W, ford C, Levi L, Hoström H, Malt 

u & stenman d (1997) on the nature and origin of psychosomatic symptoms. 

Scandinavian Journal of Work, Environment and Health, 23(3), 105–112. 

Lindberg G, Boström G & Persson G (1994) Folkhälsorapport 1994. stockholm: 

socialstyrelsen. 

Lindgren G (1985) Kamrater, kollegor och kvinnor. umeå universitet, umeå. 

Lundberg o (1990) Den ojämlika ohälsan. stockholm: stockholms universitet. 

Macintyre s, Hunt K & sweeting H (1996) Gender differences in health: are things 

really as simple as they seem? Social Science and Medicine, 42(4), 617–624. 

Macran s, Clarke L & joshi H (1996) Women’s health: dimensions and differentials. 

Social Science and Medicine, 42(9), 1203–1216. 

Malterud K (1994) Vanliga besvär hos kvinnor – obestämda och diffusa? ur: schei B, 

Botten G & sundby j (red.), Kvinnomedicin. stockholm: Bonniers utbildning AB. 

Marinker M (1975) Why make people patients? Journal of Medical Ethics, 1, 81–84. 

Marklund s (red.) (1997) Risk- och frisk-faktorer. stockholm: riksförsäkringsverket. 

Marmot M, feeney A, shipley M, North f & syme s (1995) sickness absence as a 

measure of health status and functioning: from the uK Whitehall II study. Journal 

of Epidemiology and Community Health, 49, 124–130. 

Marmot M, North f, feeney A & Head j (1993) Alcohol consumption and sickness 

absence: from the Whitehall II study. Addiction, 88, 369–382. 

McKeown K d & furness j A (1987) sickness Absence Patterns of 5000 NHs staff 

employed within Northallerton and south West durham Health Authorities. J 

Soc Occup Med(37), 111–116. 

163


Meyer L C, Peacock j L, Bland j M & Anderson H r (1994) symptoms and health problems 

in pregnancy: their association with social factors, smoking, alcohol, caffeine 

and attitude to pregnancy. Paediatric and Perinatal Epidemiology, 8, 145–155. 

Miles A (1991) Women, health and medicine. Milton Keynes, Philadelphia: open university 

Press. 

Muchinsky P (1977) employee Absenteeism: A review of the Literature. Journal of 

Vocational Behavior (10), 316–340. 

Mullen P e, romans-Clarcson s e, Walton W A & Herbison P G (1988) Impact 

of sexual and Physical Abuse on Women’s Mental Health. The Lancet (April), 

841–845. 

Nordenfelt L (1987) On the Nature of Health. An Action–Theoretic Approach. dordrecht/ 

Boston /Lancaster/Tokyo: d. reidel Publishing Company. 

Nordenfelt L (1994) on the disease, Illness, sickness distinction: A Commentary 

on Andrew Twaddle’s system on Concepts. ur: Twaddle A & Nordenfelt L (red.), 

Disease, Illness and Sickness. Linköping: universitetet i Linköping. 

North f, syme s L, feeney A, Head j, shipley M, Marmot M (1993) explaining 

socioeconomic differences in sickness absence: the Whitehall II study. British 

Medical Journal, 306, 361–366. 

oakely A (1980) Moderskap som sjukdom: Kvinnor som moderskapspatienter enligt 

olika paradigm. Kvinnovetenskaplig tidskrift (4), 42–60. 

oakley A (1993) Essays on women, medicine and health. edinburgh: edinburgh university 

Press Ltd. 

oakley A (1994) Who cares for health? social relations, gender, and the public health. 

Journal of Epidemiology and Community Health, 48, 427–434. 

Palca j (1990) Women left out at NIH. Science, 248, 1601–1602. 

Parsons T (1952) The Social System. New York: Tavistock Publications Ltd. 

Paul j A, dijk f j H & frings-dresen, M (1994) Work load and musculoskeletal 

complaints during pregnancy. Scandinavian Journal of Work, Environment and 

Health, 20, 153–159. 

Paulino o, Moniz A, Taylor P, Nogueira d, sangro P, Molteni j (1973) Permanent 

Commission and International Association on occupational Health. sub-committee, 

on Absenteeism: draft recommendations. British Journal of Industrial 

Medicine, 30, 402–403. 

Petersen K, Hørding u, roepstorff C, Kamper-jørgensen f & Larsen, j (1989) 

selvrapporteret sygdoms- og indlæggelsemønster under graviditet. Ugeskr Laeger, 

151(10), 621–625. 

Pines A, skulkeo K, Pollak e, Peritz e & steif j (1985) rates of sickness absenteeism 

among employees of a modern hospital: the role of demographic and occupational 

factors. British Journal of Industrial Medicine (42), 326–335. 

Prins r & de Graaf A (1986) Comparison of sickness absence in Belgian, German, 

and dutch firms. British Journal of Industrial Medicine, 43, 529–536. 

164


randall e j, josephson A M, Thyer B A & Chowanec G (1994) The reported Prevalence 

of Physical and sexual Abuse Among a sample of Children and Adolescents 

at a Public Psychiatric Hospital. Journal of Traumatic Stress, 7(4), 713–718. 

riksförsäkringsverket (rfV) (1998) en socialförsäkring för kvinnor och män – en 

kartläggning ur ett genusperspektiv. stockholm, riksförsäkringsverket. 

ringsberg K, Alexanderson K & Hensing G (1998) Health lines – a new method for 

estimation of health over time. Presenterad. 

roesler T & Mckenzie N (1994) effects of childhood trauma on psychological functioning 

in adults sexually abused as children. The Journal of Nervous and Mental 

Disease, 182(3), 145–150. 

rosser s V (1993) female friendly science: Including Women Curricular Content 

and Pedagogy on science. Journal of General Education, 42(3), 191–220. 

sachs L (1987) Medicinsk antropologi. stockholm: Liber. 

sachs L & Krantz I (1991) Anthropology of Medicine and Society. stockholm: repro 

Print AB. 

sachs L (1996) Sjukdom som oordning. falkenberg: Gedins. 

schei B, Botten G & sundby j (red.) (1994) Kvinnomedicin. stockholm: Bonniers 

utbildning AB. 

schwartz s (1994). The fallacy of the ecological fallacy: The Potential Misuse 

of a Concept and the Consequences. American Journal of Public Health, 84(5), 

819–824. 

sechzer j A, rabinowitz V C, denmark f L, McGinn M f, Weeks B M & Wilkens 

C (1994) sex and Gender Bias in Animal research and in Clinical studies of 

Cancer, Cardiovascular disease, and depression. Annals New York Academy of 

Sciences, 736, 21–48. 

shorter e (1992) From paralysis to fatigue. A history of psychosomatic illness in the modern 

area. New York: The free press. 

shye d, Mullooly j P, freeborn d K & Pope C r (1995) Gender differences in the 

relationship between social network support and mortality: a longitudinal study 

of an elderly cohort. Social Science and Medicine, 41(7), 935–947. 

socialdepartementet (1996) jämställd vård. stockholm: sou 1996. 

socialstyrelsen (1997) Folkhälsorapport 1997. stockholm. 

solomon H (1986) stigma and the Western culture – a historical approach. ur: Ainlay 

I, Becker G & Coleman L (red), The dilemma of difference – a multidiciplinary view 

of stigma (sid. 59–76). 

stansfeld s, feeney A, Head j, Canner r, North f & Marmot M (1995). sickness 

Absence for Psychiatric Illness: the Whitehall II study. Social Science and Medicine, 

40(2), 189–197. 

statistiska centralbyrån (1991/92) Hälsan i Sverige. Halmstad: statistiska centralbyrån. 

165


statistiska centralbyrån (1997) När kroppen tar stryk. En undersökning av påfrestningar 

och besvär i arbetet 1995/96. statistiska centralbyrån. 

statistiska centralbyrån (1998) På tal om kvinnor och män. stockholm: statistiska 

centralbyrån. 

susser M (1994) The Logic in ecological. ur: The Logic of Analysis. American 

Journal of Public Health, 84(5), 825–829. 

sydsjö A, sydsjö G & Alexanderson K (1998) Influence of the state of pregnancy on 

sick-leave statistics in women aged 16–44 in a swedish community. Presenterad. 

Tegern G (1994) Frisk och sjuk. Vardagliga föreställningar om hälsan och dess motsatser. 

doktorsavhandling. Linköping: universitetet i Linköping. 

Tellnes G (1990) Sickness Certification. doktorsavhandling. universitetet i oslo, 

oslo. 

Topo P, Kangas I & Hemminiki e (1991). Medikaliseringen av klimakteriet. ur: 

Hägglund u & riska e (red.), Kvinnors hälsa och ohälsa. Åbo: Åbo Akademins 

kopieringscentral. 

Twaddle A & Nordenfeldt L (1994). Disease, illness and sickness: Three central concepts 

in the theory of health. Linköping: universitetet i Linköping. 

undén A L & elofsson s (1998) Självupplevd hälsa. Faktorer som påverkar människors 

egen bedömning. forskningsrådsnämnden, stockholm. 

usher j M (1989) The psychology of the female body. London och New York: routledge. 

Vogel j, Kindlund H & diderichsen f (1992) Arbetsförhållanden, ohälsa och sjukfrånvaro 

1975–1989. stockholm: statistiska centralbyrån. 

Wahl A (1992) Kvinnliga civilekonomers och civilingenjörers karriärutveckling. doktorsavhandling. 

stockholm: Handelshögskolan. 

Waller K (1988) Women doctors for women patients? British Journal of Medical 

Psychology (61), 125–135. 

Weisman C s (1986) Women and Their Health Care Providers: A Matter of Communication. 

Public Health Reports Supplement, 147–151. 

Wenger N K, speroff L & Packard B (1993) Cardiovascular health and disease in 

women. The New England Journal of Medicine, 329(4), 247–256. 

WHo (1986) Health for all by the year 2000. Köpenhamn: Världshälsoorganisationen, 

regionskontoret för europa. 

Wijma B & Wijma K (1993) sviter av övergrepp dold sjukdomsorsak. Läkartidningen, 

90(7), 614–616. 

Worcester N & Whatley M (1988) The response of health care system to the women’s 

health movement: the selling of women’s health centers. ur: rosser s (red.), 

Feminism within the science and health care professions: overcoming resistance (sid. 

65–87). New York: Pergamon Press. 

Världsbanken (1993) World development report 1993. Investing in health. New York: 

oxford university Press. 

166


Young A (1982) The anthropologies of illness and sickness. Annual Review of Anthropology, 

11, 257–285. 

östlin P, danielsson M, diderichsen f, Härenstam A & Lindberg G (1996) Kön 

och ohälsa –en antologi om könsskillnader ur ett folkhälsoperspektiv. Lund: Studentlitteratur. 

167

Kapitel 6 

HJÄRTAT – cenTRAl PUnKT 

i KomPlex vÄv 

169

170

Kön, arbete 

och hjärt-kärlsjukdom 

av Peter Westerholm 

i detta kapitel redovisas de skillnader mellan män och kvinnor som observerats 

när det gäller risk för kronisk hjärt-kärlsjukdom, där hjärtinfarkt är en av flera 

möjliga yttringar, och kommentarer till dessa iakttagna skillnader. vidare tas 

de frågeställningar upp som aktualiseras i ansatser att söka förklaringen till 

skillnaderna i sociala förhållanden och arbetsfaktorer. 

Den manliga övervikten för kronisk kranskärlssjukdom (eng. coronary 

Heart Disease – cHD) är väl känd. Denna skillnad i risk kan variera med 

faktor 2–6, och den tenderar att vara högre i yngre åldrar. i tabell 1 redovisas 

uppgifter om åldersstandardiserad dödlighet i cHD för män och kvinnor 

i åldrarna 40–69 år i olika länder (WHo 1995). Av tabellen framgår att 

riskkvoten män/kvinnor i de flesta länder ligger på nivån 3–4 med manlig 

övervikt i alla länder. Det är viktigt att notera att könsdifferensen tycks hålla 

sig relativt stabil, även om risktalen varierar mellan så vida gränser som 15 

och 512. Detta tyder på att de faktorer som påverkar risken för cHD hos 

män också påverkar risken för kvinnor, låt vara i något mindre grad. 

en annan statistikkälla som åskådliggör dessa könsskillnader är det 

hjärtinfarktregister som inrättats av Stockholms läns landsting. Under åren 

1993–1995 observerades drygt 16 000 fall av akut hjärtinfarkt i Stockholms 

län; av dessa var 4 007 förstagångsinsjuknanden – 2 410 män och 1 597 kvinnor 

(Hammar m. fl. 1998). 

Som framgår av tabell 2 fortsätter den manliga övervikten i fråga om 

risk för hjärtinfarkt även upp i högre åldrar. Riskkvoten män/kvinnor är i 

åldersintervallet 75–79 år ungefär 2, medan samma kvot i intervallet 45–49 

år är ungefär 5. 

171


Tabell 1. Åldersstandardiserad dödlighet i kronisk hjärt- och cirkulationssjukdom angivet som 

antal fall per 100 000 personer för män respektive kvinnor i åldersintervallen 40–69 år under 

åren 1987–1988. Källa: WHO:s årliga statistikredovisning. 

Land Män Kvinnor Män/Kvinnor 

Nordirland 511,9 175,4 2,9 

Skottland 507,3 183,2 2,8 

Finland 469,2 114,9 4,0 

Tjeckoslovakien 457,8 134,2 3,4 

Irland 456,5 144,1 3,2 

Ungern 431,4 115,8 3,7 

Nya Zeeland 399,6 130,3 3,1 

England och Wales 384,9 117,6 3,3 

Norge 364,3 115,8 3,1 

Danmark 306,7 89,2 3,4 

Sverige 301,5 70,2 4,3 

Israel 284,0 106,9 2,7 

Australien 283,3 89,1 3,2 

USA 282,6 101,7 2,8 

Bulgarien 276,4 87,8 3,1 

Nederländerna 260,1 65,6 4,0 

Östtyskland 251,2 72,4 3,5 

Västtyskland 244,1 62,4 3,9 

Österrike 239,5 64,8 3,7 

Belgien 202,1 52,0 3,9 

Grekland 186,1 48,0 3,8 

Italien 176,0 41,4 4,3 

Polen 140,3 44,9 3,1 

Spanien 139,1 30,7 4,5 

Frankrike 109,4 22,9 4,8 

Japan 44,0 15,2 2,9 

Både beteendefaktorer, främst hänförbara till det som sammanförs under 

begreppet livsstil, och biologiska aspekter har framförts som orsak till denna 

könsskillnad. männen kan t. ex. ha en livsstil som innebär en anhopning av 

riskfaktorer i större utsträckning än kvinnor. en alternativ förklaring är att 

kvinnor biologiskt sett är mindre mottagliga för cHD eller de många faktorer 

som bidrar till denna risk. Detta skulle innebära att männen reagerar med 

större mottaglighet för hög fetthalt i kosten eller höga halter av serumkolesterol 

vilket leder till en snabbare utveckling av åderförkalkningssjukdom 

som drabbar hjärtats kranskärl. Dessa faktorer kan självfallet påverkas på olika 

sätt av faktorer i den sociala miljön eller livsstilsfaktorer som fysisk aktivitet 

172

hjärtat – central punkt i komplex väv 

Tabell 2. Antal inträffade fall av förstagångshjärtattack i Stockholm 1993–1995 i kategorier 

av ålder (femårsklasser). I tabellen anges totalt antal, respektive antal avlidna i samband med 

hjärtattacken. Källa: Stockholms hälsovård (se Hammar m. fl. 1998). 

Män Kvinnor 

Ålder Total Avlidna Per 10 000 Total Avlidna Per 10 000 

30–34 5 0 0,7 2 0 0,3 

35–39 17 5 2,7 3 1 0,5 

40–44 44 6 7,3 10 2 1,7 

45–49 107 21 16,0 22 5 3,3 

50–54 161 35 28,6 28 8 5,1 

55–59 173 49 43,0 55 15 13,5 

60–64 218 68 65,2 75 25 20,5 

65–69 299 99 96,1 125 37 33,2 

70–74 439 187 146,2 253 99 63,4 

75–79 401 193 194,7 319 136 99,4 

80–84 346 184 267,5 378 203 148,0 

85–89 200 123 365,0 327 185 218,5 

30–89 2 410 970 49,1 1 597 716 29,7 

eller hormonella förhållanden. (För en översikt av dessa frågor hänvisas till 

Khaw & Barrett-connor 1994.) 

Könsskillnader och redan kända riskfaktorer 

när dessa könsskillnader iakttogs var det från början lockande för många 

att hänföra dem till könsskillnader vad gäller förekomst av de redan kända 

riskfaktorerna för cHD – bl.a. högt blodtryck, hög halt av blodkolesterol och 

tobaksrökning. Dessa riskfaktorer är ofta vanligare hos män än hos kvinnor. 

Det har emellertid efter hand blivit alltmer uppenbart att denna omständighet 

inte kan förklara den iakttagna könsskillnaden – åtminstone inte mer än 

delvis. Rökning är ofta, men inte alltid, vanligare hos män. Kvinnor har som 

regel lägre blodtryck och kolesterolhalter före menopaus, men detta ändras 

snabbt i samband med menopausen. Trots detta fortsätter könsskillnaden 

i risk för hjärtinfarkt respektive dödlighet i hjärt-kärlsjukdom långt upp i 

åldrarna. (För en översikt, se Wingard 1984). 

Könsskillnader i diagnostik och behandling 

vid betraktandet av könsskillnader i fråga om dödlighet och förekomst 

av cHD bör man vara medveten om att det även finns undersökningar 

173


som talar för att det kan finnas könsskillnader i fråga om diagnostik och 

behandling. Wenger (1998) har sammanfattat de observationer som gjorts 

om detta, och som tyder på att inträffade fall av hjärtinfarkt hos kvinnor kan 

omhändertas på ett mindre behandlingsintensivt sätt än motsvarande fall hos 

män. Wenger drar slutsatsen att man i USA systematiskt tillämpar en lägre 

standard på behandling av hjärtinfarkt hos kvinnor jämfört med hos män. i 

detta omdöme innefattas omhändertagandet i sin helhet, dvs. förebyggande 

åtgärder, diagnostik och terapi. 

Denna negativa bedömning får stöd av de observationer som gjorts av 

Dellborg och Swedberg (1993), där det framgick att kvinnor mindre ofta än 

män genomgår kirurgisk behandling för hjärtinfarkt och även trobolytisk 

behandlingskur. Krumholz m. fl. (1992) har gjort liknande iakttagelser. 

Dellborg riktade 1998 uppmärksamheten på att en könsskiljande diagnostisk 

faktor kan finnas i att det vid hjärtinfarkt observeras genomsnittligt mer 

distinkta eKG-förändringar hos män – s.k. sänkningar av S-T-sträckan – än 

vid fall av hjärtinfarkt hos kvinnor. Detta har en praktisk betydelse så till vida 

att kvinnors hjärtinfarkter blir svårare att identifiera och diagnostisera än 

männens, i den utsträckning sådana eKG-förändringar är viktiga kriterier 

när diagnos sätts. 

en lockande förklaringsmodell är givetvis de uppenbara skillnader som 

finns mellan män och kvinnor i fråga om hormonfaktorer. en vanlig föreställning 

har varit att det endogent producerade östrogenet hos kvinnor 

kan utgöra en skyddsfaktor mot utveckling av cHD, och att manliga könshormoner 

kan inverka genom en förstärkt risk hos män. man bör då vara 

medveten om att bevisningen för detta antagande är ganska tunn, och att de 

studier som gjorts framför allt inriktats mot män och kvinnor som använder 

hormonpreparat som medicin. Det finns således åtskilliga epidemiologiska 

studier som visar en kraftig nedgång av risk för cHD hos kvinnor som står 

under östrogenterapi efter inträdd menopaus. 

Detta kan paras med observationen att kvinnor med för tidig menopaus löper 

en ökad risk för kronisk hjärt-kärlsjukdom efter borttagande av äggstockarna. 

Denna ökade risk kan motverkas med östrogenterapi. (Bush & Barrett-connor 

1985; Stampfer m. fl. 1985). Det är därvid av intresse att nämna att sådan 

östrogenterapi efter menopausen har observerats leda till ökade blodhalter av 

HDl-kolesterol och minskade halter av lDl-kolesterol i blodet. (Hirvonen 

174


m. fl. 1981; matthews m. fl. 1989). Å andra sidan tycks östrogenterapi hos 

män inte ge någon skyddseffekt när det gäller cHD. 

man nödgas konstatera att även om östrogenterapi tycks ha viss skyddseffekt 

så gäller detta inte för män och inte heller för kvinnor före menopausen. 

Det tolkningsproblem som uppstår vid sådana studier som här refererats 

hänger samman med att det rör sig om behandlingar på dosnivåer som inte 

kan betraktas som fysiologiskt relevanta. vidare kan man inte så enkelt bortse 

från att det även finns andra hormoner som kan spela en betydande roll i 

sammanhanget – något man i regel inte tagit hänsyn till. 

när det gäller information om de endogent producerade könshormonerna 

och risk för cHD slås man av frånvaron av entydiga resultat. Denna frånvaro 

hänger i stor utsträckning samman med metodologiska problem; könshormonbestämningar 

har varit tidskrävande och dyra, och de har samtidigt 

belastats av osäkerheter när det gäller tillförlitlighet och precision. 

Sammanfattningsvis kan konstateras att könshormonernas roll förefaller 

vara en intuitivt lockande förklaringsmodell, men att det i själva verket endast 

föreligger svag bevisning för att höga endogent producerade östrogenhalter i 

sig inverkar som skyddsfaktorer för cHD hos kvinnor. På samma sätt är det 

osäkert om endogent producerade manliga könshormoner i sig ökar risken 

för hjärt-kärlsjukdom hos män. 

Psykologiska och sociala faktorer 

vid en genomgång av litteraturen är det uppenbart att faktorer som tobaksrökning, 

högt blodtryck, höga fetthalter i kost och höga lipidhalter – här 

benämnda konventionella riskfaktorer – endast har svag förutsägelseförmåga 

när det gäller bedömningar av individuell risk för cHD. Detta gäller för män 

och – som det förefaller – i än högre grad för kvinnor. Andra faktorer har 

åberopats som förklaringsgrund, bl.a. sociala, psykologiska och beteendefaktorer 

vilka under senare årtionden kommit att undersökas i stor omfattning 

hos män men i betydligt mindre omfattning hos kvinnor. (la croix 1994; 

orth-Gomér 1998). i sådana studier har psykiska belastningsfaktorer och 

avsaknad av socialt stöd och personlighetsfaktorer (s.k. typ A-beteende) 

framförts som faktorer som bidrar till ökad risk för cHD. 

Hos kvinnor har dessa frågor studerats betydligt mindre än hos män, 

och det framstår därför som osäkert om de slutsatser som har dragits utan 

175


reservation kan överföras även till kvinnor. Uppenbart finns härvidlag stora 

skillnader mellan könen. män tillbringar mer tid än kvinnor i förvärvsarbete. 

Kvinnor upplever oftare än män konflikter mellan arbets- och familjeliv. 

Därtill är kvinnors och mäns arbetsvillkor ofta mycket olika. Dessutom kan, 

som ovan nämnts, de biologiska förutsättningarna för utveckling av hjärtkärlsjukdom 

vara avsevärt olika vid en jämförelse mellan män och kvinnor. 

Hos män har psykisk arbetsbelastning framförts som en viktig bidragande 

faktor till cHD (Karasek & Theorell 1990; orth-Gomér & Schneiderman 

1996; Theorell 1994). 

i många av dessa studier har resultat framkommit som tyder på att psykisk 

arbetsbelastning, definierad enligt Karasek och Theorells s.k. krav-kontrollmodell, 

ökar risken för dödlighet i hjärt-kärlsjukdom och även risken för 

uppkomst av hjärtinfarkt. Schnall och landsbergis sammanfattade (1994) en 

genomgång av epidemiologiska studier på detta område med konstaterandet: 

”i de fall där jämförelser kunde göras mellan kön har effekter (av psykisk 

arbetsbelastning – förf. anm.) av samma storleksordning påvisats hos såväl 

män som kvinnor i arbete.” 

man kan sammanfattningsvis konstatera att effekterna av psykologiska 

och sociala belastningsfaktorer i arbetet inte tycks skilja sig mellan män och 

kvinnor. Här bör dock tilläggas att de studier som granskades av Schnall och 

landsbergis inte innefattade belastningsfaktorer utanför arbetet. Detta är en 

viktig reservation eftersom kvinnor i stor utsträckning tar på sig ett ansvar för 

familje- och hemliv i sina sociala roller i ett modernt samhälle, vilket resulterar 

i avsevärd belastning och påverkan av stressorer utanför arbetsplatsen. 

exempelvis undersökte Hammar, Alfredsson och Theorell 1994 sambandet 

mellan psykosocial arbetsbelastning och övertidsarbete samt risk för hjärtinfarkt 

hos män och kvinnor. i studien framkom en ökad risk för hjärtinfarkt 

och ett samband mellan denna riskökning och psykisk arbetsbelastning (den 

senare skattad enligt den s.k. Karasek-Theorell-modellen för arbetsorsakad 

stress). Detta gällde både män och kvinnor. Undantaget utgjordes av faktorn 

övertid. Hos män med mycket övertid kunde en minskad risk för cHD 

observeras i jämförelse med motsvarande risk hos allmänbefolkningen. För 

kvinnor med övertid på mer än 10 timmar/vecka ökade motsvarande risk för 

cHD med 30 procent, fortfarande i jämförelse med allmänbefolkningen. en 

176


förklaring som ligger nära till hands är att uppgifter och ansvar utanför arbetet 

lades till arbetsbelastningen, vilket resulterade till en totalt sett mycket stor 

arbetsbörda med motsvarande risk för cHD. 

Fördelningen mellan betalt respektive obetalt arbete hos män och kvinnor 

i Sverige har närmare undersökts och redovisats av Frankenhauser, lundberg 

och chesney (1991). 

Socialt stöd och hjärt-kärlsjukdom 

i studier av män har det visat sig att socialt stöd i olika former kan skydda mot 

många slag av hälsostörningar och särskilt mot uppkomst av och dödlighet 

i hjärt-kärlsjukdom (Berkman & orth-Gomér 1996). 

i undersökningar av socialt stöd är det viktigt att hålla i minnet att det 

sociala stödet kan gälla såväl kvantitet som kvalitet. man gör det alltför 

enkelt för sig om man endast räknat antal kontakter utan att reflektera över 

deras innehåll. De olika funktionella dimensioner som vanligen räknas in i 

begreppet socialt stöd är följande: 

• emotionellt stöd eller anknytning, vanligen från nära vänner eller familjemedlemmar, 

• materiellt eller instrumentellt stöd, innebärande praktisk hjälpinsats, 

• vägledande stöd, innebärande goda råd och hjälp att identifiera, bedöma 

och bemästra problem och svårigheter, 

• tillhörighet, innebärande behov att tillhöra och känna gemenskap med 

grupper med vilka man delar intressen och värderingar. 

emotionellt stöd förmedlas vanligen inom familj och nära vänkrets. De tre 

sist nämnda slagen av stöd återfinns ofta i en utvidgad del av det sociala nätverket, 

t. ex. arbetsplatsen, där vägledning, råd och praktisk hjälp och även 

upplevelse av tillhörighet kan förmedlas. 

Som ovan nämnts finns en hel del vetenskapligt stöd för bedömningen att 

ett aktivt och positivt socialt stöd leder till förbättrad hälsa och förebyggande 

av cHD. man bör emellertid vara medveten om att sambandet mellan socialt 

stöd och cHD-risk är komplext, framför allt hos kvinnor. Således kan ett 

äktenskap vara en källa till emotionellt socialt stöd men samtidigt innebära 

vårduppgifter och ansvar som kan upplevas som en psykisk belastning. i de 

studier som hittills utförts har man framför allt fokuserat på det sociala stödet 

177


som något som den studerade populationen erhåller. man har endast i liten 

grad intresserat sig för dem som ger det sociala stödet. ett omfattande socialt 

stödarbete kan alltså innebära risk för psykisk belastning. 

Shumaker och Hill (1991) har i en översikt av aktuellt kunskapsläge och 

vetenskaplig diskussion om skillnader mellan könen vad gäller samband 

mellan socialt stöd och hälsa påpekat att påvisade sådana skillnader kan föras 

tillbaka till: 

• skillnader mellan kön i fråga om att ta emot respektive att ge socialt stöd 

och de stödjande nätverkens sammansättning och funktion, 

• skillnader i de mekanismer genom vilka det sociala stödet inverkar på 

hälsa, 

• skillnader i mortalitet och morbiditet. 

Social skiktning 

Under senare år har de stora sociala skillnaderna i hjärt-kärldödlighet uppmärksammats 

i såväl internationell som svensk litteratur. Socialt utsatta och 

underprivilegierade grupper eller befolkningssegment i den industrialiserade 

världen löper större risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdom än välutbildade och 

socialt skyddade. vid närmare undersökning har man bl.a. funnit att dessa 

klasskillnader, åtminstone delvis, är åldersberoende. man har också funnit 

att den sociala ojämlikheten i dödlighet avtar för både män och kvinnor med 

stigande ålder. Dödligheten i cHD är alltså mest socialt skiktad i 30–35årsåldern 

men avtar därefter med ökande ålder. Detta mönster är särskilt 

påtagligt för män. (För litteraturöversikt och referenser, se SBU 1997.) 

Begreppet socioekonomisk grupp beskriver individers sociala position i 

samhället, och grunden för en social stratifiering i ett samhälle kan variera 

över tid. Det finns olika metoder att mäta social status och socioekonomisk 

nivå. Uppenbart är att statustillhörighet i detta avseende är kopplad till 

hälsofrågor. De övre skikten enligt en sådan rangskala har, allmänt uttryckt, 

högre grad av inflytande och kontroll över den egna livssituationen, inkomster, 

utbildning, bostadsstandard, möjligheter och handlingsfrihet, val av 

livsstil och mycket annat. 

iakttagna skillnader i cHD-risk mellan socioekonomiska segment låter 

sig inte lätt förklaras med skillnader i förekomst av hittills kända riskfak- 

178


torer, även om det förklarar en mindre del – men inte hela skillnaden – i 

hjärtinfarktrisk mellan socioekonomiska grupper. Arbetsfaktorernas bidrag 

i form av psykisk arbetsbelastning har förts fram av allt fler forskargrupper 

under senare tid (marmot m. fl. 1997). 

Frågan om hur och i vilken grad de socioekonomiska skillnaderna i risk 

för cHD låter sig förklaras med inverkan av redan kända riskfaktorer som 

rökning, högt blodtryck, övervikt, fetthaltig kost, höga blodlipider m.m. 

återkommer ständigt i den medicinskt vetenskapliga debatten. i flera skattningar 

har man kommit till bedömningen att de kända faktorerna står för 

något mindre än 50 procent av riskskillnaden. en vanlig uppfattning är att 

psykisk arbetsbelastning är en viktig bidragande faktor dels till risken som 

sådan, dels – som det hävdas av somliga författare – till den socioekonomiska 

riskgradienten. 

i själva verket ligger betydande osäkerhet i detta slag av skattningar. varningar 

har t. ex. framförts av bl.a. Diderichsen och Hallqvist (1998) med en 

erinran om att de berörda sjukdomarnas uppkomstmekanismer inte är kända. 

Detta innebär t. ex. att om (hypotetiskt) 23 riskfaktorer som identifierats 

svarar för 100 procent av en riskdifferential mellan socioekonomiska grupper 

kan fortfarande den 24:e faktorn som man kommer på förklara upp till 100 

procent av samma skillnader. Detta kan i sådant fall bero på interaktionseffekter 

mellan denna senast identifierade faktor och de tidigare kända 23. 

Generellt gäller att skillnader i observerad risk kan bero på skillnader i 

exponering eller skillnader i mottaglighet. med mottaglighet avses här individkarakteristika 

av flera slag, såsom genetiska och immunologiska egenskaper, 

men även avsaknad av upplevt socialt stöd och avsaknad av upplevd kontroll 

över den egna arbetsplatsen. 

om utfallet i sjukdom är beroende av att ett stort antal orsaksfaktorer 

finns i tillräcklig mängd och intensitet inträffar ingenting – varmed avses 

frånvaro av tydlig riskmanifestation – förrän den felande nödvändiga faktorn 

dyker upp. Först då denna felande faktor finns på plats finns de nödvändiga 

förutsättningarna för en manifest yttring av risken. Denna sista riskfaktor 

kan t. ex. vara könsbunden. 

när det gäller de socioekonomiska skillnaderna i risk för cHD har man 

kunnat förklara de lägre socioekonomiska gruppernas överrisk, i takt med 

179


att allt fler riskfaktorer identifierats. Fortfarande finns dock många frågor 

kvar att besvara: 

• Är det mångfalden av socialt snedfördelade riskfaktorer som har betydelse 

eller finns somliga faktorer som har större betydelse än andra? 

• vilken är orsaken till ansamlingen av riskfaktorer i vissa sociala grupper? 

• Hur påverkar olika riskfaktorer varandra i vissa sociala grupper? 

• Finns det ännu inte identifierade orsaksfaktorer som bidrar till de sociala 

skillnaderna i sjukdomsrisk? 

en grundläggande fråga i sammanhanget gäller var i orsakskedjan en könsfaktor 

sätter in sin verkan. eftersom det finns många typer av riskfaktorer i 

personegenskaper, livsstil och sociala respektive kulturella faktorer som kan 

bidra till risk har vi i realiteten en komplex och mångfacetterad uppbyggnad 

av den sammantagna riskprofilen. verkar könsfaktorn då direkt på en eller 

flera av dessa faktorer eller i interaktionen dem emellan? 

när man söker förklaringar till hälsostörningars eller sjukdomars samband 

med psykologiska och sociala miljöfaktorer kan det vara till hjälp i struktureringen 

av frågeställningarna att använda den generella modell för samspelet 

mellan stressorer, arv, erfarenheter och reaktioner som ursprungligen presenterades 

av Kagan och levi (1971). modellen har senare reviderats och 

utvecklats av Theorell (1991) med beaktande av den dynamiska karaktären i 

samspelet människa–miljö. våra upplevelser och reaktioner på miljöförhållanden 

lägger grunden för en fond av erfarenheter, som i sin tur i väsentlig 

grad avgör våra val av strategier och metoder i bemötandet och hanteringen 

av de krav som ställs på oss av vår omgivning och av oss själva. 

modellen kan också ses som en formaliserad tankefigur för hur omgivningsmiljön 

kan utlösa reaktioner av betydelse för utveckling av bl.a. hjärtkärlsjukdom. 

i den ruta i figur 1 som innehåller termen ”individuellt program” 

ligger även metoder och förhållningssätt som används för att bemästra en 

psykiskt belastande situation. Den engelska termen för detta bemästrande av 

en situation är ”coping”. en psykisk belastning är med andra ord dels något 

som vi själva upplever, dels något som vi hanterar och söker eliminera eller 

lindra med ”coping”. Därvid kan vi vara mer eller mindre framgångsrika, 

vilket innebär att vi kan reagera fysiologiskt eller psykologiskt på ett sätt och 

180


Figur 1. Teoretisk modell över samspelet mellan omgivnig, individ och reaktioner. 

Källa: Theorell (1991) modifierad från Kagan och Levi (1971). 

Beteenden 

Genetiska 

faktorer 

Individuellt 

program 

Erfarenheter 

Reaktioner 

Beteenden 

Psykologiska 

Fysiologiska 

Medvetet 

Omedvetet 

Medvetet 

Omedvetet 

Medvetet 

Omedvetet 

med en intensitet som kan göra oss mottagliga för, eller benägna att utveckla, 

en hälsostörning. Härvid kan såväl personlighetsfaktorer som tidigare erfarenheter 

ha stor betydelse. 

när man betraktar en modell som den i figuren ovan finns anledning att 

hålla i minnet att miljöförhållanden kan verka genom sin objektiva beskaffenhet 

eller genom den uppfattning och upplevelse som den ger upphov till. 

Relationen mellan ”objektiv” och ”subjektiv” arbetsmiljö är över huvud taget 

ett stort metodproblem inom arbetslivsforskningen. Den objektiva bilden 

avser vanligen arbetsförhållandena beskrivna utifrån en teoretisk modell 

som utsäger vilka faktorer som är viktigast för t. ex. hälsan. Den subjektiva 

bilden däremot utgår helt från den arbetandes egen upplevelse av förhållandena. 

Det som orsakar metodproblem i sistnämnda fall är att det finns så 

stora individuella variationer i fråga om upplevelser; de kan föras tillbaka till 

skilda uppväxtmiljöer och -erfarenheter, skilda förväntningar och anspråk. 

en ganska så ”dålig” miljö kan t. ex. upplevas som riktigt skaplig, om det är 

det enda som finns att få och om alternativet är arbetslöshet. 

vid en granskning av uppgifter om könsskillnader i hjärt-kärlsjukdom, 

där den psykiska och sociala miljön åberopas som förklaringsfaktorer, bör 

man således vara medveten om att mycket talar för att man i epidemiologiska 

studier helt enkelt bör skilja mellan män och kvinnor – vilket i själva verket 

är normal praxis – och utgå från att mottagligheten för hjärt-kärlsjukdom 

kan skilja sig mellan män och kvinnor. Det kan röra sig om skillnader avse- 

181


Figur 2. Två olika mekanismer som åskådliggör hur socioekonomisk tillhörighet och psykisk 

arbetsbelastning kan tänkas interagera vid uppkomst av hjärtinfarkt. Källa: Hallqvist m. fl. 

(1998). 

Socioekonomisk 

tillhörighet 

ende inverkan av olika riskfaktorer som sätter in sin effekt enskilt eller i 

kombinationer under en händelsekedja av orsaker och verkan. Diderichsen 

och Hallqvist har formaliserat denna modell på följande sätt när det gäller 

socioekonomiska skillnader. 

ett slag av riskfaktorer eller riskindikatorer på aggregerad nivå eller 

makronivå kan utgöras av socioekonomisk status, kön, ras eller geografisk 

region. ett annat slag av riskfaktorer verkar företrädesvis på individnivå. De 

kan vara tobaksrökning, psykisk arbetsbelastning, biokemiska parametrar av 

olika slag eller någon annan känd eller okänd riskfaktor. 

verkansväg i anger att social position inverkar på t. ex. personens rökvanor. 

Rökning är en välkänd riskfaktor för cHD. Riskökningen är naturligtvis 

beroende av hur mycket personen i fråga har rökt eller röker och hur länge 

detta pågått. 

i verkansväg ii inverkar social position genom en effekt på mottagligheten 

för rökningens inverkan. i denna modell tänker man sig ett helt annat slag 

av kausal mekanism. modellen utgår från antagandet att orsaken till det 

man iakttar inte utgörs av en enda faktor utan av ett flertal med varandra 

samverkande faktorer. För att en risksituation skall uppstå krävs att alla 

dessa faktorer – kanske också i viss mängd eller intensitet – föreligger eller 

har förelegat. Det kan också tänkas att de verkar i viss tidsföljd, även om de 

182 

II. Interaktion/synergi/mottaglighet/känslighet 

påverkar effekten (den relativa risken) 

Psykisk arbetsbelastning 

I. Orsakskedja/länk/väg 

påverkar förekomsten (prevalensen) 

Hjärtinfarkt


inte nödvändigtvis behöver föreligga samtidigt. Poängen är att risken inte 

utlöses om en av de nödvändiga riskkomponenterna saknas. man kan också 

genom denna modell som tankekonstruktion förstå att den riskkomponent 

som har den lägsta koncentrationen, eller står för den minsta exponeringen, 

kan avgöra den slutliga riskmanifestationen. 

med hjälp av formaliserade modeller kan riskfaktorer och riskmodifierande 

faktorer hanteras med epidemiologiska analysmetoder. På så vis kan man 

undersöka inverkan av en faktor i taget och i ideala fall även dess interaktion 

med andra faktorer och personkarakteristika (se Hallqvist m. fl. 1998 i en 

analys av observationer och data i SHeeP-studien.) 

Sambanden mellan arbete, psykisk belastning – varmed förstås det som i 

vardagligt tal benämns stress – och hälsa är i själva verket höggradigt komplexa. 

Fysiologiska och psykiska reaktioner på stress modereras av sådana 

faktorer som personlig situationskontroll och arbetsstimulans, socialt stöd, 

emotionella bindningar till arbete och arbetsgemenskap, arbetets innehåll, 

hem- och familjeförhållanden och mycket mera. män och kvinnor kan därvid 

uppvisa skillnader på aggregerad nivå. 

Först som sist är det viktigt att hålla i minnet att de individuella variationerna 

är betydande, vilket innebär att det inte är möjligt att ge allmänna och 

svepande omdömen om hur män respektive kvinnor förhåller sig i gemen. 

(Se även kapitel 3 och 4 i denna bok.) 

i en studie utförd på ett stort svenskt industriföretag (Frankenhauser m. fl. 

1989) registrerades fysiologiska och psykometriska stressindikatorer på en 

grupp anställda på medelhög organisatorisk nivå med arbeten som kunde 

betraktas som psykiskt pressande. Det visade sig att kvinnorna uppvisade 

en längre återhämtningstid än männen efter arbetets slut. Detta tolkades 

som svårigheter för kvinnorna att, på grund av hem- och familjearbete, få 

erforderlig återhämtningstid efter det ordinarie arbetets slut. 

Sammanfattningsvis måste man emellertid fråga sig om de skillnader i 

risk som iakttagits mellan män och kvinnor påverkar vår syn på prevention. 

egentligen borde de inte göra det. Det finns ingen anledning att à priori anta 

att det komplexa nätverket av risk- och orsaksfaktorer för hjärtinfarkt och 

cHD hos kvinnor på något bestämt eller avgörande sätt avviker från männens 

i kvalitativt hänseende. naturligtvis kan det t.o.m. finnas avsevärda kvantitativa 

skillnader avseende såväl exposition som känslighet. man bör samtidigt hålla i 

183


minnet att kronisk hjärt-kärlsjukdom är vanligt förekommande hos både män 

och kvinnor. i en vetenskapligt syftande ansats ligger naturligtvis en ambition 

att så långt som möjligt klarlägga eventuella skillnader i risk – oavsett om 

dessa kan hänföras till skillnader i kontakter med eller exposition för (som 

den yrkeshygieniska termen är) riskfaktorer eller skillnader mellan könen i 

mottaglighet. i en förebyggande, praktiskt inriktad ansats ter sig däremot 

skillnaderna mellan könen mindre relevanta än likheterna. 

Referenser 

Berkman l F & orth-Gomér K (1996) Prevention of cardio vascular morbidity 

and mortality – role of social relations. Ur: orth-Gomér K & Schneiderman n 

(red.) Behavioural medicine approaches to cardio-vascular disease prevention. lawrence 

erlbaum Associates. new Jersey. 

Bush T l & Barrett-connor e (1985) non-contraceptive oestrogen use and cardiovascular 

disease. Epidemiol Rev 7, 80. 

chesney m & Darbs l (1998) Social support and heart disease in women – implications 

for intervention. Ur: orth-Gomér K, chesney m & venger n (red.) Women, stress 

and heart disease. lawrence erlbaum Associates, new Jersey, 165 –184. 

Dellborg m (1998) less prominent electrocardiographic changes during myocardial 

iscemia in women may explain differences in treatment as compared to men. Ur: 

orth-Gomér K, chesney m A & Wenger n K (red.) Women, Stress and Heart 

Disease. lawrence erlbaum Associates, new Jersey, 19–24. 

Dellborg m & Swedberg K (1993) Acute myocardial infarction; Difference in treatment 

between men and women. Quality Assurance in Health Care 1993, 5, 261–265. 

Diderichsen F & Hallqvist J (1998) Inequalities in Health – A Swedish Perspective. Rapport 

från Socialvetenskapliga forskningsrådet, Stockholm . 

Frankenhauser m, lundberg U, Fredriksson m, melin B, Tuomisto m & myrsten 

A-l (1989) J Org. Behaviour 10, 321–341. 

Frankenhauser m, lundberg U & chesney m (red.) (1991) Women, work and health 

– stress and opportunities. new York Plenum. 

Hallqvist J, Diderichsen F, Reuterwall c, Ahlbom A & the SHeeP Study Group 

(1998) is the effect of job strain on myocardial infarction risk due to interaction 

between high psychological demands and low decision latitude. Resultat från 

Stockholm Heart epidemiology Program (SHeeP) Soc. Sci & Med. 1998:11, 

1405–1415. 

184


Hammar n, Alfredsson l & Theorell T (1994) Job characteristics and the incidence 

of myocardial infarction. Int. J. Epid. 1994:23, 277–284. 

Hammar n, linnersjö A, Gustavsson A, Hallqvist J, Reuterwall c & Sandberg e 

(1998) Hjärtinfarkt i Stockholms län 1980–1995. epidemiologiska enheten, Samhällsmedicin, 

Stockholms läns landsting Rapport 2. 

Hirvonen e, malkonen m & manninen v (1981) effects of different progestogens 

on lipoproteins during postmenopausal replacement therapy. New Engl J Med 

304, 560–563. 

Kagan A R & levi l (1971) Adaption of the psychosocial environment to man’s abilities 

and needs. Ur: levi l (red.) Society, stress and disease. The psychosocial environment 

and psychosomatic diseases. london, oxford University Press. 

Karasek R & Theorell T (1990) Healthy work: stress, productivity and the reconstruction 

of work life. Basic books, new York. 

Khaw K-T & Barrett-connor e (1994) Sex differences, hormones, and coronary 

heart disease. Ur: marmot e D m & elliot P Coronary heart disease epidemiology 

– from aetiology to public health. oxford University Press. 

Krumholz H m, Douglas P S, lauer m S & Paternak P c (1992) Selection of patients 

for coronary angiography and coronary revascularization early after myocardial 

infarction – is there evidence for a gender bias? Annals of Internal Medicine 1992 

116, 785–790. 

la croix A Z (1994) Psykosocial factors and risk of coronary heart disease in women: an 

epidemiologic perspective, Fertility and sterility 62 (suppl. 2;6) 1994, 133–139. 

marmot m G, Bossma H, Hemingway H, Brunner e & Stansfield S (1997) contribution 

of job control and other risk factors to social variations in coronary heart 

disease incidence. Lancet 350, 235–239. 

matthews K, meilahn e, Kuller l, Kelsey S, caggiula A & Wing R (1989) menopause 

and risk factors for coronary heart disease. New Engl J Med 321, 641–646. 

orth-Gomér K & Schneiderman n (red) (1996) Behaviour medicine approaches to 

cardiovascular disease prevention. lawrence erlbaum Associates Publishers. Hillsdale, 

new Jersey. 

orth-Gomér K (1998) Psychosocial risk factor profile in women with coronary heart 

disease. Ur: orth-Gomér K, chesney m A & venger n K (red.) Women stress and 

heart disease. lawrence erlbaum Associates, inc Publishers, new Jersey. 

SBU – Statens Beredning för medicinsk Utvärdering (1997) Att förebygga sjukdom i 

hjärta och kärl genom befolkningsinriktade program – en systematisk litteraturöversikt. 

SBU-rapport nr. 134 Stockholm. 

Schnall P l & landsbergis P A (1994) Job strain and cardio-vascular disease. Annual 

review of public health 15, 381–411. 

Shumaker S & Hill D R (1991) Gender differences in social support and physical 

health. Psychology 1991;10(2), 102–111. 

185


Stampfer m J, Willett W, colditz G, Rosner B, Speizer F & Hennekens c (1985) 

Prospective study of postmenopausal estrogen therapy and coronary heart disease. 

New Engl J Med 313, 1044–1049. 

Theorell T (1991) Health promotion in the workplace. Ur: Badura B & Kickbusch i 

(red.) Health promotion research – towards a new social epidemiology. WHo Regional 

Publications european Series 1991:37, 251–266. 

Theorell T (1994) The psychosocial environment, stress and coronary heart disease. 

Ur: marmot m & elliott P (red.) Coronary heart disease epidemiology – from aetiology 

to public health. Sid. 256–273. oxford medical Publications oxford University 

Press. 

Wenger n (1998) coronary Heart Disease in Women: evolution of our knowledge 

Ur: orth-Gomér K, chesney m A & Wenger n K (red.) Women, Stress and Heart 

Disease. Sid 1–18. lawrence erlbaum Associates, new Jersey. 

Wingard D l (1984) The sex differential in morbidity, mortality and lifestyle. Annual 

Rev Publ. Health 1984:5, 433–458. 

WHo – World Health organization (1995) World health statistics annual 1985–1994. 

WHo, Geneve. 

186


187

188

Kapitel 7 

KONTAKT – HUDprOblem 

för KviNNOr 

189

190

Arbetsrelaterad hudsjukdom 

av Birgitta Meding 

Hudsjukdom som orsakas eller försämras av faktorer i arbetsmiljön hör till 

de vanligaste arbetsrelaterade sjukdomarna. Det tillstånd som dominerar är 

handeksem som följd av att händerna i många arbeten utsätts för slitage och 

kommer i kontakt med hudretande och allergiframkallande ämnen. 

entydiga rapporter från arbetsskaderegister, epidemiologiska studier 

och klinisk verksamhet visar att kvinnor är drabbade i betydligt större omfattning 

än män, men trots denna kunskap har inte könsperspektiv lagts på 

yrkeshudsjukdom i någon större utsträckning. en genomgång av ett antal 

dermatologiska läroböcker har gjorts vid Hälsouniversitet i linköping 

(rosdahl & Coble 1996) för att studera hur författarna till dessa böcker i 

sin framställning har behandlat existerande könsskillnader när det gäller 

sjukdom i huden. Dessa läroböcker innehåller en samlad översikt av kunskap 

inom ämnesområdet dermatologi och används bl.a. vid läkarutbildningen 

och som uppslagsverk för både hudläkare, andra kategorier av läkare samt 

övrig sjukvårdspersonal. 

Analysen visade att ett könsperspektiv väsentligen saknades även för 

vanliga hudsjukdomar som handeksem som har mycket klart dokumenterad 

kvinnodominans. exempelvis benämns handeksem till följd av våtexponering 

fortfarande på 1990-talet ofta som ”husmorseksem”, trots att kvinnornas 

husmorsroll i det moderna västerländska samhället har förändrats och ersatts 

av en yrkesroll; många irritationseksem (icke-allergiska kontakteksem) på 

händerna är uppenbara arbetsskador. exempel ges också på att en raljerande 

ton används t. ex. vid beskrivning av nickelallergi. 

Åtgärder för att analysera orsakerna till, och förebygga, yrkeshudsjukdom 

har hittills varit av relativt blygsam omfattning, med tanke på hur vanliga 

191


dessa tillstånd är och konsekvenserna för samhälle och individ. man kan 

misstänka att det finns ett visst samband med den sneda könsfördelningen 

och med att de mest drabbade yrkena är typiska kvinnoyrken. Att kvinnor 

missgynnas när det gäller rehabilitering har nyligen påpekats i en rapport 

från riksförsäkringsverket (riksförsäkringsverket 1997). 

Handeksem 

i många arbeten fungerar händerna som arbetsredskap och utsätts för ämnen 

som kan skada huden. Cirka 90 procent av alla hudsjukdomar som beror på 

miljöfaktorer i arbetet är handeksem. 

eksem innebär en inflammation i huden, och eksem till följd av yttre orsaker 

benämns kontakteksem. Dessa kan uppkomma på olika sätt, antingen genom 

en kontaktallergisk reaktion eller genom en direkt skada på huden av kemikalier 

eller mekaniska faktorer. vid luftburen exponering kan hudsymptom 

också uppträda på andra ställen på kroppen, främst på hud som är oskyddad 

av kläder, t. ex. i ansiktet. Det finns också andra eksemtyper än kontakteksem, 

s.k. endogena eksem, där orsakerna är ofullständigt kända men där yttre 

faktorer inte förefaller ha så stor betydelse. många gånger kan emellertid 

hudirriterande exponering bidra till försämring också i dessa fall. 

Det finns en tydlig samverkan mellan arv och miljö när det gäller risken 

att utveckla handeksem. Detta beskrivs närmare i avsnittet ”riskfaktorer”. 

Handeksem medför kännbara konsekvenser för samhället och individen i 

form av vårdkonsumtion, sjukskrivning och arbetsbyte. i en befolkningsbaserad 

undersökning uppgav 69 procent av personer med handeksem att de 

hade sökt läkare; 21 procent hade varit sjukskrivna under minst en vecka och 

8 procent hade bytt arbete med anledning av handeksemet (meding 1990). 

Av de sjukskrivna hade hälften sjukskrivningstider som översteg 8 veckor; 

medelsjukskrivningstiden var 19 veckor. 

ett handeksem har också betydelse för individens livskvalitet. i ovan 

nämnda undersökning fick över 1000 personer med handeksem svara på 

frågor om hur handeksemet påverkade arbete, privatliv, sömn och humör. 

85 procent av kvinnorna och 74 procent av männen rapporterade någon typ 

av störning i vardagen. Omkring hälften av de tillfrågade rapporterade hindrande 

inverkan på fritidsaktiviteter och på arbete. en tredjedel rapporterade 

störning av sömn och humör, och en tredjedel rapporterade att de upplevt 

192

kontakt – hudproblem för kvinnor 

negativ inverkan på sociala relationer. en större andel av kvinnorna än av 

männen uppgav besvär på flertalet av frågorna i intervjun. 

Förekomst 

Olika länder har olika system för att registrera arbetsskador och även skilda regler 

för vilka sjukdomar som omfattas av arbetsskadeförsäkring. enligt det svenska 

systemet har sjukdomstillstånd i rörelseapparaten godkänts som arbetsskada i 

förhållandevis stor omfattning och dessa sjukdomar dominerar i den svenska 

arbetsskadestatistiken; hudsjukdomar hör till de näst vanligaste tillstånden som 

anmäls (Arbetarskyddsstyrelsen 1995). Anmälningar registreras vid informationssystemet 

för arbetsskador (iSA) vid Arbetarskyddsstyrelsen. 

i en sammanställning av rapporterade fall av hudsjukdom i Sverige för 

åren 1980–1992 (Hedlin m. fl. 1994) framgår att antalet anmälda fall av 

hudsjukdom per 1000 förvärvsarbetande under alla de observerade åren var 

högre för kvinnor än för män; dubbelt så många fall rapporterades i åldersgruppen 

16–24 år jämfört med övriga åldrar (se figur 1). Unga kvinnor är 

alltså en tydlig riskgrupp för arbetsrelaterad hudsjukdom. 

i en redovisning av dansk arbetsskadestatistik för åren 1984–1991 var två 

tredjedelar av eksemfallen kvinnor (Halkier-Sørensen 1996). Även i material 

från andra länder framkommer en tydlig överrepresentation av kvinnor 

(Cherry m. fl. 1994; Diepgen m. fl. 1991; vital and health statistics 1997). 

i epidemiologiska studier av handeksem finner man att kvinnor är drabbade 

oftare än män. Under 1980-talet undersöktes förekomsten av handeksem 

i befolkningen i Göteborg med hjälp av en postenkät till 20 000 slumpvis 

utvalda personer i yrkesverksam ålder, 20–65 år (meding 1990). Diagnosen 

verifierades genom en klinisk undersökning. Undersökningen visade att 

tolvmånadersprevalensen var 15 procent för kvinnor och 9 procent för 

män. Det framkom också tydligt att unga kvinnor var mest utsatta, med en 

tolvmånadersprevalens på 19 procent i åldrarna 20–30 år (se figur 2). vid 

jämförelse med en studie från 1960-talet (Agrup 1969) kunde en fördubbling 

av handeksemprevalensen noteras. 

Det finns mycket begränsad information i den dermatologiska litteraturen 

om incidens av handeksem, men ett antal epidemiologiska studier pågår där 

detta mått på sjukdomsförekomst används. i en aktuell svensk enkätbaserad 

studie fann man att incidensen av handeksem var 11,3 fall/1 000 personår 

193


Figur 1. Frekvens av hudsjukdom anmäld till ISA 1980–1992 i relation till ålder och kön 

(Hedlin m.fl. 1994). 

Antal per 1000 

förvärvsarbetande 

2,0 

hos kvinnor jämfört med 4,4 hos män i en kohort slumpvis utvald ur befolkningen, 

vilket ger en relativ risk på 2,6 (brisman m. fl. 1998). 

Irritationseksem 

Den vanligaste typen av handeksem är irritationseksem (icke-allergiskt 

kontakteksem), vilket uppkommer som resultat av att huden skadats vid 

upprepade tillfällen. Orsaken är oftast våtarbete, dvs. hudkontakt med vatten 

och rengöringsmedel, och tidiga symptom är att huden blir torr och narig. 

i många kvinnodominerade arbeten finns ett påtagligt inslag av våtarbete 

– bl.a. inom flertalet vårdyrken och yrken inom servicesektorn, t. ex. frisörer, 

köksbiträden och städare. 

Hudkontakt med vatten och rengöringsmedel åstadkommer en skada i 

hudens skyddsbarriär, vilket leder till att ämnen som är hudirriterande eller 

orsakar kontaktallergi lättare kan tränga in i huden och ge upphov till eksem. 

194 

1,5 

1,0 

0,5 

kvinnor 16–24 år 

kvinnor 25–64 år 

män 16–24 år 

män 25–64 år 

0 

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992


Figur 2. Tolvmånadersprevalens av självrapporterat handeksem i relation till ålder och kön 

(Meding 1990). 

Procent 

20 

15 

10 

5 

20–24 25–29 30–34 35–39 40–44 45–49 50–54 55–59 60–64 

kvinnor 

män 

Ålder 

eftersom kvinnor i större utsträckning än män drabbas av irritationseksem 

har frågan väckts om kvinnor skulle ha en ömtåligare hud. 

Hudirritation kan studeras med hjälp av flera olika objektiva mätmetoder. 

vanligast är att mäta vattenavdunstningen från huden (trans epidermal water 

loss) med evaporimetri, och att undersöka blodflödet i huden med laserdopplerteknik. 

man har funnit att stora skillnader kan föreligga mellan individer, 

men könsskillnader har inte kunnat säkerställas (Agner 1992). Orsakerna till 

skillnader i förekomst av irritationseksem mellan könen kan alltså sannolikt 

hänföras till exponeringsskillnader. Troligen spelar exponering i arbetet störst 

roll på grund av den tid som tillbringas i arbete, men för många kvinnor adderas 

ett antal timmar med våtarbete i hemmet till arbetsdagens belastning, 

i synnerhet gäller detta yngre kvinnor med småbarn. i en prospektiv studie 

av kvinnlig sjukvårdspersonal i norra Sverige framkom att förekomst av barn 

195


under fyra år i familjen och avsaknad av diskmaskin innebar en fyra gånger 

ökad risk att utveckla handeksem (Nilsson m. fl. 1985). 

Allergiskt kontakteksem 

Allergiskt kontakteksem uppkommer genom ett förändrat reaktionssätt i 

huden vid kontakt med vissa ämnen. Den immunologiska bakgrunden är en 

cellmedierad reaktion i huden, s.k. typ iv-reaktion eller fördröjd överkänslighetsreaktion. 

en kontaktallergi är aldrig medfödd utan förvärvas genom exponering för 

det allergiframkallande ämnet. individer har sannolikt olika benägenhet att 

förvärva kontaktallergi, men några säkra genetiska markörer har inte kunnat 

identifieras och inte heller några könsskillnader. Den viktigaste faktorn för 

utveckling av kontaktallergi är exponeringens omfattning både vad gäller 

koncentration av de allergiframkallande ämnena och duration. Hittills har 

mer än 3 700 olika ämnen beskrivits som kan ge upphov till kontaktallergi 

(de Groot 1994), och dessa ämnen har låg molekylvikt, under 1000. för att 

bilda ett fullvärdigt allergen/antigen krävs dessutom att ämnet binds till proteiner 

i huden. Det tar minst en vecka att utveckla en allergi (sensibiliseras) 

efter den första exponeringen, och då uppträder eksem på kontaktstället. 

vid förnyad kontakt kommer symptomen tidigare, oftast efter ett till två 

dygn. vissa mycket starka allergen kan orsaka sensibilisering efter endast 

en kontakt; andra svagare allergen kan kräva exponering under många år 

innan sensibilisering sker. 

för att avgöra om en person har förvärvat kontaktallergi utförs en lapptest 

(epikutantest) hos hudläkare. Testämnen appliceras på huden under två 

dygn med hjälp av häfta, och testen avläses efter tre till sju dygn, helst vid två 

tillfällen. De vanligaste kontaktallergenen är nickel, parfymämnen, gummikemikalier, 

konserveringsmedel och kolofonium (naturharts). Dessa ämnen 

finns i vår vardagsmiljö både på arbetet, i hemmet och i fritidsmiljön. 

Uppgifterna om förekomst av kontaktallergi i befolkningen är sparsamma. 

i en studie av en dansk normalbefolkning fann man att 19 procent av de 

undersökta kvinnorna och 12 procent av männen hade minst en positiv lapptestreaktion 

(Nielsen & menné 1992). Dessa data tyder på att könsskillnader 

föreligger, men detta behöver studeras ytterligare. 

196


Nickelallergi 

Nickelallergi är den vanligaste kontaktallergin, och här föreligger mycket uttalade 

könsskillnader. minst 10 procent av kvinnorna i de nordiska länderna 

är allergiska mot nickel men endast en till två procent av männen (menné 

m. fl. 1989). Nickelallergi är vanligare hos yngre kvinnor, cirka 20 procent, 

och är vanligt redan hos skolflickor (larsson-Stymne & Widström 1985). 

många utvecklar sin allergi genom kontakt med smycken, klockor och metalldetaljer 

i kläderna. Håltagning i öronen innebär risk om smycken som avger 

nickel används. 

med tiden utvecklar 30–40 procent av nickelallergikerna handeksem. 

Dessa eksem kan bli mycket besvärliga och påverka arbetsförmågan i manuella 

yrken. ökad risk för utveckling av handeksem hos nickelallergiker föreligger 

vid våtarbete som har lett till en barriärskada i huden. Det behövs då förhållandevis 

små mängder nickel för att utlösa och försämra ett eksem. exempel 

på andra föremål som ofta hanteras yrkesmässigt och som avger nickel är 

mynt, nycklar och handverktyg (lidén & röndell 1997). 

Nickelhandeksem blir ibland kroniska, troligen på grund av att det är 

svårt att helt undvika nickelkontakt i vardagen. De kan leda till långa sjukskrivningar 

och även till förtidspension (menné & bachmann 1979). 

Riskfaktorer 

Handeksem uppstår till följd av exponering för hudirriterande och allergiframkallande 

ämnen, men även individfaktorer har betydelse. en enskild 

faktor av mycket stor vikt är atopi, dvs. en ärftlig benägenhet att utveckla 

allergisk snuva, astma eller atopiskt eksem (böjveckseksem). minst en tredjedel 

av befolkningen är atopiker, och det har under de senaste decennierna 

blivit vanligare med symptomgivande atopisk sjukdom. Orsakerna till denna 

ökning har inte med säkerhet kunnat klarläggas, men mycket tyder på att 

livsstilsfaktorer i det västerländska samhället har betydelse. i flera stora studier 

har ett tydligt samband mellan atopiskt eksem i barndomen och handeksem 

i vuxen ålder kunnat påvisas (lammintausta & Kalimo 1981; rystedt 1985). 

i en befolkningsundersökning av handeksem i Göteborg på 1980-talet konstaterades 

tre gånger ökad prevalens av handeksem hos individer som hade 

haft eksem under barndomen (meding 1990). Könskvoten kvinnor/män av 

atopiskt eksem är enligt skandinaviska befolkningsbaserade studier i storleks- 

197


ordningen 1,4:1, vilket också kan bidra till den högre handeksemprevalensen 

hos kvinnor (Schultz larsen 1993). 

personer med atopiskt eksem har en ömtåligare hud, varför handeksem 

lättare uppkommer vid hudirriterande exponering. personer som haft eksem i 

barndomen bör uppmärksammas på detta förhållande inför val av utbildning 

och yrke för att undvika framtida besvärliga handeksem med konsekvenser 

i form av sjukskrivning och arbetsbyte. 

Att gradera handeksemrisken vid olika exponeringar är svårt och har inte 

studerats tillräckligt. vid en genomgång av ett svenskt arbetsskadematerial 

framkom att exponering för vatten och rengöringsmedel hade rapporterats 

som orsak till hudsjukdom i hälften av de anmälda fallen (meding & bengtsson 

1994). i praktiken är det sannolikt så att våtexponering bidrar i ytterligare 

en andel av eksemfallen. 

Av de ämnen som ger kontaktallergi intar nickel en särställning, men 

även kontaktallergi mot parfymämnen och konserveringsmedel finns med 

som orsak eller försämrande faktor vid många handeksem. en annan vanlig 

orsak till arbetsrelaterade hudbesvär är allergi mot handskmaterial, i synnerhet 

gummi. Det gäller dels kontaktallergi mot gummikemikalier, dels 

snabballergi (förmedlad av ige-antikroppar) mot naturgummilatex. 

Våtarbete 

våtarbete som risk för handeksem är väldokumenterat, och det är den enskilda 

exponeringsfaktor som har störst betydelse för utveckling av handeksem. 

i en enkätbaserad studie av handeksem hos kvinnliga städare i Danmark 

rapporterade drygt 80 procent våta händer under mer än en fjärdedel av 

arbetstiden. en positiv korrelation mellan antal timmar i veckan med våta 

händer och hudsymptom förelåg (Nielsen 1996). i en finsk uppföljningsstudie 

av personer med atopiskt eksem under barndomen fann man att 90 

procent utvecklade handeksem vid våtarbete två timmar eller mer dagligen 

(lammintausta & Kalimo 1993). 

Som ovan beskrivits har vatten och rengöringsmedel en direkt hudirriterande 

effekt. Nyare forskning har också visat att vanliga råvaror (ytaktiva 

ämnen, tensider) i rengöringsmedel kan ha en allergiframkallande effekt 

(bergh m. fl. 1997, 1998a, 1998b). vid förvaring och hantering kan tensiderna 

oxideras av luftens syre. man har visat att formaldehyd då bildas i pro- 

198


Figur 3. Yrkesgrupper med ökad risk för arbetsrelaterad hudsjukdom 1990–1991 

(Hedlin m.fl. 1994). 

Frisörer 

Maskinmontörer 

Kockar och kallskänkor 

Kockar och kallskänkor 

Tandsköterskor 

Verkstadsmekaniker 

Städare 

Köksbiträden 

Sjuksköterskor 

1 2 3 4 5 6 

kvinnor 

män 

Relativ risk 

dukterna, och även att ämnen uppkommer som i experimentella studier på 

försöksdjur visat sig kunna framkalla kontaktallergi. i vilken omfattning detta 

också utgör ett problem vid handeksem i våtarbete är ännu inte klarlagt, men 

studier pågår. 

Utsatta yrken 

riskyrken för handeksem är framför allt sådana där huden på händerna 

exponeras för vatten och rengöringsmedel i stor omfattning så att hudens 

barriärfunktion nedsätts. Om arbetet dessutom innebär kontakt med ämnen 

som kan orsaka kontaktallergi ökar risken för handeksem. 

Genom arbetsskadestatistiken kan man få en uppfattning om vilka yrken 

som innebär störst påfrestningar för huden på händerna. man kan också 

utgå ifrån att problemen med att arbeta med pågående handeksem är störst 

inom dessa yrken och att det har bidragit till att sjukdomen har anmälts 

som arbetsskada. De yrken som i Sverige har flest anmälda arbetsskadefall i 

relation till antal individer sysselsatta i respektive yrken framgår av figur 3. 

Där framkommer klart att det i stor utsträckning handlar om kvinnoyrken 

med omfattande våtarbete. 

199


Att dessa yrken innebär en ökad risk för handeksem finns rapporterat i 

ett flertal publikationer. Det är välkänt att frisöryrket är ett högriskyrke för 

handeksem (Conde-Salazar m. fl.1995; frosch m. fl. 1993; van der valle & 

brunsveld 1994). i en befolkningsbaserad undersökning (meding 1990) hade 

kvinnliga städare signifikant högre handeksemprevalens än övriga yrken, 

22 procent, och fler rapporter talar om stor handeksemrisk i denna typ av 

arbete (Hansen 1983; Nielsen 1996). livsmedelshantering och bageriarbete 

är andra riskområden med hög förekomst av handeksem i synnerhet hos 

kvinnor (brisman m. fl. 1998; Tacke m. fl. 1995). 

inom vårdsektorn förekommer mycket våtarbete och här arbetar företrädesvis 

kvinnor. en kumulativ prevalens av handeksem på mellan 30 och 40 

procent har rapporterats från Sverige och finland (lammintausta & Kalimo 

1981; Nilsson m. fl. 1985). i en holländsk undersökning fann man att tolvmånadersprevalensen 

av handeksem var 30 procent bland sjuksköterskor (Smit 

m. fl. 1993). vid jämförelse med befolkningsdata fann man en åldersjusterad 

prevalenskvot på 2,2 för kvinnliga sjuksköterskor. vid ett italienskt sjukhus 

fann man att handeksemrisken var högst bland unga kvinnliga sjuksköterskor 

(Stingeni m. fl. 1995). 

på grund av risken för blodburen smitta används skyddshandskar i stor 

omfattning vid arbete inom vården, och under senare år har ett stort antal 

vårdanställda utvecklat ige-medierad allergi mot naturgummilatex. Symptom 

är förutom nässelutslag i huden också allergiska luftvägsbesvär såsom 

astma, och i enstaka fall kan allvarliga generella allergireaktioner inträffa. 

Det finns en rapporterad prevalens av naturgummilatexallergi på upp till 17 

procent bland sjukvårdspersonal som använder handskar (Turjanmaa m. fl. 

1996). Då majoriteten av sjukvårdsanställda är kvinnor är också flertalet 

gummilatexallergiker kvinnor. 

Förebyggande åtgärder 

Uppkomsten av och prognosen för kontakteksem är mycket klart relaterad 

till hudexponeringen för de orsakande faktorerna. Det bör alltså finnas goda 

möjligheter att förebygga eksemen genom att på olika sätt reducera exponeringen 

för hudirriterande och allergiframkallande ämnen. 

lagstiftning är ett viktigt instrument med stor genomslagskraft för att 

minska skadlig exponering. Det finns bestämmelser som är avsedda att leda 

200


till minskad hudkontakt med allergena ämnen i arbetslivet. exempel på en 

sådan åtgärd är tillsats av järnsulfat till cement för att binda och inaktivera 

allergiframkallande kromat, en annan är föreskrifter kring användningen av 

härdplaster. Det bör dock påpekas att många av dessa regler i huvudsak är 

aktuella för arbetsmiljön i mansdominerade yrken. eftersom våtarbete medför 

de största riskerna för handeksem skulle regler som begränsade sådan 

exponering vara önskvärda. i Sverige finns i dag inga sådana bestämmelser, 

men i Tyskland har nyligen åtgärder för reglering av våtarbete initierats 

(Gefährdung der Haut durch Arbeiten im feuchten milieu (feuchtarbeit) 

1996). 

på grund av de stora kostnader som nickelallergi medför för samhället 

beslutade eU 1994 om ett nickelförbud (Kemikalieinspektionen 1996). förbudet 

reglerar dels material som används i samband med håltagning i öronen, 

dels material i föremål som är avsedda för direkt och långvarig kontakt med 

huden, t. ex. smycken, knappar, spännen och klockor. förbudet kommer att 

träda i kraft när analysmetoder för de olika delarna av förbudet har antagits 

som europeiska standarder (lidén m. fl. 1996). förbudet omfattar dock endast 

”privata föremål” – inte handverktyg, nycklar, mynt eller andra bruksföremål. 

en utvidgning till att gälla också sådana föremål skulle vara önskvärd. 

en annan förestående förebyggande åtgärd är eU:s kosmetikadirektiv som 

bl.a. innebär krav på fullständig innehållsdeklaration på förpackningarna till 

kosmetika och hygienprodukter (läkemedelsverket 1996). 

Användning av skyddshandskar är i vissa situationer nödvändig och önskvärd. 

Det finns eU-regler för kontroll av utformning och framställning av 

handskar (mellström & Carlsson 1994); för handskar som används i vårdarbete 

har speciella krav avseende kvalitet och täthet utarbetats (CeN/TC 205). 

Täta skyddshandskar innebär ofta en påfrestning på huden och viss risk för 

överkänslighetsreaktioner mot handskmaterial. 

en förebyggande åtgärd är att produkter som är skonsamma för huden tas 

fram för användning i arbete och på fritid. Det är viktigt att ämnens allergiframkallande 

och hudirriterande egenskaper studeras och att hänsyn tas till 

resultaten före introduktion på marknaden. 

en förutsättning för att lyckas med förebyggande åtgärder är att kunskapsnivån 

är god om var riskerna finns och hur man skyddar sig. Det finns 

201


ett omfattande informationsbehov när det gäller hudvård och hudskyddande 

åtgärder. Sådan kunskap bör initieras redan under utbildning till olika yrken, 

i synnerhet manuella, och sedan följas upp på arbetsplatserna. Unga personer 

med hög risk för handeksem, dvs. atopiker och nickelallergiker, bör få 

yrkesrådgivning. 

Behov av fortsatt forskning och utveckling 

När det gäller arbetsrelaterad hudsjukdom saknas fortfarande en hel del 

bakgrundsdata om förekomst och riskfaktorer, vilket måste utgöra grunden 

för förebyggande arbete. mycket av vår kunskap kommer från kliniska 

studier av patienter som söker vid hudmottagningar, vilket innebär att en 

selektion har skett. Det finns ett behov av befolkningsbaserade studier där 

riskfaktorer och möjligheter för prevention studeras i både kvinnliga och 

manliga arbetsmiljöer. 

för att kunna påverka handeksemrisken i kvinnors arbetsmiljö är det 

angeläget att studera, kvantifiera och analysera exponeringen i våtarbeten, 

vilken ligger bakom minst hälften av handeksemfallen och som vidare bidrar 

till försämring av ytterligare en stor andel av handeksemen. Genom sådana 

studier kan man erhålla underlag för förebyggande åtgärder. Av intresse är 

också att undersöka om det är möjligt att med föreskrifter reducera våtexponeringen 

i arbetet och att studera eventuella effekter av sådana åtgärder. 

Det är angeläget med fortsatt forskning om tensider som används i tvålar 

och rengöringsmedel. Det är viktigt att hudirriterande och eventuella allergiframkallande 

egenskaper klarläggs så att så skonsamma produkter som möjligt 

kan bli tillgängliga på marknaden. 

Hudirritation är en viktig orsak till handeksem, framför allt i kvinnors 

arbetsmiljö. Ytterligare forskning om hudirritation med hjälp av objektiva 

mätmetoder är önskvärd för att öka våra kunskaper om orsaksmekanismer 

och om möjligheter att förebygga. 

Nickelallergi är en av de vanligare orsakerna till handeksem, och därför 

bör det ske ett fortsatt arbete med att minska risken för nickelsensibilisering. 

eU:s nickelförbud är ett led i den utvecklingen. Det är viktigt att effekterna 

av detta förbud studeras och dokumenteras 

Användning av skyddshandskar är nödvändig i många arbeten, i synnerhet 

inom vårdsektorn, men handskar ger tyvärr oönskade biverkningar i allt för 

202


många fall. Det är angeläget med ett fortsatt arbete med att klarlägga riskerna 

och med att ta fram handskmaterial som är så biverkningsfritt som möjligt. 

forskning om kvinnors situation på arbetsmarknaden kan i ett längre perspektiv 

förhoppningsvis förväntas leda till förändringar och förbättringar vilka 

medför mindre ensidiga arbeten och därmed skadliga exponeringar. 

Det är viktigt att integrera exponering i hemmet och den totala livssituationen 

när det gäller studier av arbetsrelaterad hudsjukdom, eftersom dessa 

faktorer kan skilja sig avsevärt mellan kvinnor och män. 

Hur man genom arbetsorganisatoriska förändringar kan påverka sjukdomsrisker 

och skapa möjligheter till förbättringar, är ett intressant nytt 

område för forskning om arbetsrelaterad hudsjukdom. 

referenser 

Agner T (1992) Noninvasive measuring methods for the investigation of irritant 

patch test reactions. Acta Derm Venereol, suppl. 173. 

Agrup G (1969) Hand eczema and other hand dermatoses in South Sweden. Acta 

Derm Venereol (Stockh); 49, suppl 61. 

Arbetarskyddsstyrelsen (1995) Arbetssjukdomar och arbetsolyckor. Arbetarskyddsstyrelsen. 

Statistiska centralbyrån. 

bergh m, magnusson K, Nilsson J l G & Karlberg A-T (1997) Tween 80 – Allergenic 

potential before and after air exposure. Contact Dermatitis 37, 9–18. 

bergh m, Shao l p, Hagelthorn G, Gäfvert e, Nilsson J l G & Karlberg A-T (1998a) 

Contact allergens from surfactants. Athmospheric oxidation of polyoxyethylene 

alcohol, formation of ethoxylated aldehydes and their allergenic activity. J Pharm 

Sci 87, 276–282. 

bergh m, magnusson K, Nilsson J l G & Karlberg A-T (1998b) formation of formaldehyde 

and peroxides by air oxidation of high purity polyoxyethylene surfactants. 

Contact Dermatitis 39, 14–20. 

brisman J, meding b & Järvholm b (1998) Occurrence of self-reported hand eczema 

in Swedish bakers. Occup Environ Med. 55, 750–754. 

Cherry N m, beck m H & Owen-Smith v (1994) Surveillance of occupational skin disease 

in the United Kingdom: The OCD-DERM project, DHHS (NiOSH) publication, 

Cincinnati, Ohio; No 94–112, 608–610. 

Conde-Salazar l, baz m, Guimaraens D & Cannavo A (1995) Contact dermatitis 

in hairdressers: patch test results in 379 hairdressers (1980–93). Am J Cont Derm 

6, 19–23. 

203


De Groot A C (1994) Patch testing. Test concentrations and vehicles for 3 700 chemicals, 

second edition. Amsterdam; elsevier. 

Diepgen T l, Schmidt A, Schmidt m & fartasch m (1991) epidemiologie berufsbedingter 

Hautkrankheiten in Nordbayern. Z Hautkr 66, 935–938. 

frosch p J, burrows D, Camarasa J G, Dooms-Goossens A, Ducombs G, lahti A, 

menné T, rycroft r J G, Shaw S, White i r & Wilkinson J D (1993) Allergic 

reactions to a hairdressers’ series: results from 9 european centres. Contact Dermatitis 

28, 180–183. 

Gefährdung der Haut durch Arbeiten im feuchten milieu (feuchtarbeit). TrGS 

531. ChemG/rechtsnormen (1996). merkblätter Gefährliche Arbeitsstoffe-93. 

erg.lfg. 11/96. 

Halkier-Sørensen l (1996) Occupational skin diseases. Contact Dermatitis 35, suppl. 

No.1. 

Hansen K S (1983) Occupational dermatoses in hospital cleaning women. Contact 

Dermatitis 9, 343–351. 

Hedlin m, bengtsson b, Norell m & malker H (1994) Anmälda hudsjukdomar i 

arbetslivet. Arbetarskyddsstyrelsen. rapport 10. 

Kemikalieinspektionen (1996) Föreskrifter om begränsning av vissa kemiska produkter. 

KISS 1992:7 §8 (ändrad KiSS 1996:2, nickel). Kemikalieinspektionen. 

lammintausta K & Kalimo K (1981) Atopy and hand dermatitis in hospital wet work. 

Contact Dermatitis 7, 301–308. 

lammintausta K & Kalimo K (1993) Does a patient’s occupation influence the course 

of atopic dermatitis? Acta Derm Venereol 73, 119–122. 

larsson-Stymne b & Widström l (1985) ear-piercing – a cause of nickel allergy in 

schoolgirls? Contact Dermatitis 13, 289–293. 

lidén C, menné T & burrows D (1996) Nickel-containing alloys and platings and 

their ability to cause dermatitis. Br J Dermatol 134, 193–198. 

lidén C & röndell e (1997) Nickel i handverktyg. Kartläggning för bedömning av risken 

för allergi. Kemi. rapport från Kemikalieinspektionen 1997:7. 

läkemedelsverket (1996) Föreskrifter om kontroll av kosmetiska och hygieniska produkter. 

LVSS 1996:7 (ändrad 1996:18). läkemedelsverket. 

meding b (1990) epidemiology of hand eczema in an industrial city. Acta Derm 

Venereol; suppl 153. 

meding b & bengtsson b (1994) Atopiskt eksem som riskfaktor för arbetsrelaterad hudsjukdom. 

43:e Nordiska Arbetsmiljömötet, loen, Norway, 28–30 augusti, 81–82. 

mellström G A & Carlsson b (1994) european standards on protective gloves. Ur: 

mellström G A, Wahlberg J e och maibach H i (red.), Protective gloves for occupational 

use. boca raton, fl, CrC press, 39–43. 

menné T & bachmann e (1979) permanent disability from hand dermatitis in females 

sensitive to nickel, chromium and cobalt. Dermatosen 27, 129–135. 

204


menné T, Christophersen J & Green A (1989) epidemiology of nickel dermatitis. 

Ur: maibach H i, menné T (red.), Nickel and the skin: immunology and toxicology. 

boca raton; fl, CrC press, 109–117. 

Nielsen J (1996) The occurrence and course of skin symptoms on the hands among 

female cleaners. Contact Dermatitis 34, 284–291. 

Nielsen N H & menné T (1992) Allergic contact sensitization in an unselected 

Danish population. The Glostrup allergy study, Denmark. Acta Derm Venereol 

72, 456–460. 

Nilsson e, mikaelsson b & Andersson S (1985) Atopy, occupation and domestic 

work as risk factors for hand eczema in hospital workers. Contact Dermatitis 13, 

216–223. 

riksförsäkringsverket (1997) risk-, friskfaktorer – sjukskrivning och rehabilitering 

i Sverige. RFV redovisar 6, 118. 

rosdahl i & Coble b i (1996) Dermatologi-venereologi. Kvinnors hälsa. en studie 

av utbildningsmaterial och undervisningsmetoder avseende grundutbildning för 

läkare vid Hälsouniversitetet i linköping december 1996. linköpings universitet. 

Lednings-, jämställdhets- och organisationsutvecklingsstudier; Rapport nr 1, 61–71. 

rystedt i (1985) Hand eczema in patients with history of atopic manifestations in 

childhood. Acta Derm Venereol 65, 305–312. 

Schultz larsen f (1993) Atopic dermatitis: A genetic-epidemiologic study in a population-based 

twin sample. J Am Acad Dermatol 28, 719–723. 

Smit H A, burdorf A & Coenraads p J (1993) prevalence of hand dermatitis in different 

occupations. Int J Epidemiol 22, 288–293. 

Stingeni l, lapomarda v & lisi p (1995) Occupational hand dermatitis in hospital 

environments. Contact Dermatitis 33, 172–176. 

Tacke J, Schmidt A, fartasch m & Diepgen T l (1995) Occupational contact dermatitis 

in bakers, confectioners and cooks. A population-based study. Contact 

Dermatitis 33, 112–117. 

Turjanmaa K, Alenius H, makinen–Kiljunen S, reunala T & palosuo T (1996) 

Natural rubber latex allergy. Allergy 51, 593–602. 

van der valle H b & brunsveld v m (1994) Dermatitis in hairdressers (i). The experience 

of the past 4 years. Contact Dermatitis 30, 217–221. 

Vital and health statistics (1997). Women: Work and health. Analytical and epidemiological 

studies. U.S. department of health and human services. Centers for disease 

control and prevention. National center for health statistics. Hyattsville, maryland, 

DHHS publication No. (pHS) 97–1415. Series 3; No. 31:48. 

205

206

Kapitel 8 

VÄRK OCH SMÄRTA 

– ETT KVINNOPROBLEM? 

207

208

Arbetsrelaterade muskuloskeletala 

besvär bland kvinnor 

av Åsa Kilbom och Karen Messing 

Många studier visar att muskuloskeletala sjukdomar är vanligare bland kvinnor 

än bland män. Detta har man kommit fram till i studier som omfattar såväl 

ett genomsnitt av befolkningen som olika yrkesgrupper. Orsaken till dessa 

könsrelaterade skillnader är inte alltid uppenbara. Enligt den traditionella 

förklaringsmodellen är de biologiska skillnaderna i kroppsstorlek, muskelstyrka 

och syreupptagningsförmåga, i kombination med alltför stora fysiska 

krav, tillräckliga för att förklara de iakttagna skillnaderna. Men under det 

senaste decenniet har även individens psykiska egenskaper och psykosociala 

miljö diskuterats som orsaksfaktorer, ”confounders”* eller effektmodifierande 

faktorer vilka möjligen är könsrelaterade. Den relativa betydelsen av olika 

riskfaktorer bland kvinnor och män är sålunda fortfarande inte klargjord, 

men man är överens om att det finns flera olika orsaker till muskuloskeletala 

besvär. 

Det här kapitlet beskriver de könsrelaterade skillnaderna i muskuloskeletala 

sjukdomar och diskuterar vilka orsakerna till denna könsspecificitet kan vara, 

samt föreslår forskningsvägar för att identifiera riskfaktorer för kvinnor och 

i kvinnodominerade yrken. 

Könsrelaterade skillnader 

De flesta studier som gjorts på ett genomsnitt av den arbetande befolkningen 

har fokuserat på ländryggsbesvär. Dessa studier visar att förekomsten bland 



vanlig ”confounder” är t.ex. rökning, men även kön behandlas ofta statistiskt 


209


Tabell 1. Förekomst av muskuloskeletala besvär/sjukdomar hos kvinnor och män i befolkningsstudier. 

PR=kvoten mellan kvinnor och män i prevalens. OR=kvoten mellan kvinnor och 

män i odds ratio. Källor: 1. Guo m.fl. (1995) 2. Heliövaara m.fl. (1991) 3. Linton (1990) 4. 

Tanaka m.fl. (1995) 5. de Zwart (1997). 

kvinnor är ungefär lika hög som hos män – i vissa studier dock något högre 

bland män (tabell 1). För besvär i nacken och de övre extremiteterna är 

förekomsten högre bland kvinnor. 

Studierna av de Zwart (1997) grundar sig på enkäter utförda på en stort 

antal holländska arbetande män och kvinnor som delades in i grupper med 

utgångspunkt från ålder och krav i arbetet, dvs. om de hade företrädesvis 

tungt eller lätt fysiskt arbete, mentalt arbete eller blandat mentalt och fy 

210 

Befolkningsgrupp Metod Kvot kvinnor/män Källa 

Ländryggsbesvär, 12 480 USA Intervju PR 0,92 1 

senaste 12 mån. förvärvsarbetande 

Ospec. värk i länd- 5 673 allmän Klinisk OR 1,0 2 

rygg, senaste mån. befolkning 

Ischias, senaste mån. “ “ OR 0,77 2 

Ryggont, 22 180 Sverige Frågeformulär PR 0,97 3 

senaste 12 mån. förvärvsarbetande 

Besvär fr. nacken 

senaste 12 mån. 

“ “ PR 1,64 3 

Karpaltunnelsyndrom 44 200 USA Intervju OR 2,2 4 


Regelbundet 44 486 aktiva Frågeformulär PR=1 5 

ryggont/stelhet Nederländska 


Nacke “ “ PR>1 5 

Övre extremiteter ” “ PR>1 5 

Nedre extremiteter “ “ PR>1 5

värk och smärta – ett kvinnoproblem? 

siskt arbete. Resultatet genomgår för närvarande statistiska analyser, men 

preliminärt är prevalensen av besvär högre bland kvinnor än bland män i 

alla undergrupper vad gäller nacke samt övre och undre extremiteter, medan 

ryggproblem verkar vara lika vanliga hos män som kvinnor. 

I en ny omfattande undersökning av NIOSH med titeln ”Musculoskeletal 

disorders and Workplace factors” (muskuloskeletala besvär och arbetsplatsfaktorer) 

förefaller förekomsten av muskuloskeletala besvär i de övre 

extremiteterna bland kvinnor vara högre än bland män i många studier, även 

om den statistiska analysen sällan medger en grundlig undersökning av könsrelaterade 

skillnader (Bernard 1997). Kön redovisas i många studier sålunda 

genom korrektion i multivariat statistisk analys och inte genom stratifiering, 

dvs. separat redovisning av data för kvinnor och män. Detta redovisningssätt 

kan försvåra möjligheten att avslöja relevanta, könsrelaterade skillnader och 

dölja ett samband med arbetsmiljön för båda könen (se kapitel 1). 

I många studier består den undersökta populationen av antingen män 

eller kvinnor, och NIOSH drar slutsatsen att det är ytterst svårt att göra en 

jämförelse mellan könen på grund av de stora skillnaderna i arbetsuppgifter. 

NIOSH föreslår att framtida studier genomförs på yrkesgrupper där män 

och kvinnor utför liknande arbete, för att möjliggöra en grundligare analys 

av den roll de biologiska skillnaderna spelar. 

Punnett och Bergqvist (1997) granskade nyligen de epidemiologiska 

studier som gjorts om muskuloskeletala besvär i de övre extremiteterna vid 

arbete med bildskärm. De kom fram till att det bland tio genomförda studier 

endast var tre som inte visade mer besvär i nacke och axlar bland kvinnor 

än bland män. I de studier som inkluderade rutinarbete, eller där kvinnor 

och män hade liknande arbetsuppgifter, var de könsrelaterade skillnaderna 

något mindre. 

Att identifiera yrkesrelaterade faktorer för den här typen av besvär är inte 

lätt eftersom de vanligtvis uppträder med ökad ålder, särskilt bland kvinnor, 

och kan förväxlas med besvär som har samband med åldrandet (Andersson 

m. fl. 1990). Tvärsnittsstudier har med viss framgång använts för att 

beskriva muskuloskeletala besvär på arbetsplatser, men den stora nackdelen 

med sådana studier är när man skall försöka identifiera sambandet mellan 

orsak och verkan. Det är dessutom rimligt att anta att personer med fysiskt 

krävande arbete rapporterar fler muskuloskeletala besvär än de med ”lätt” 

211


arbete – inte nödvändigtvis för att arbetet är orsak till en skada, utan för att 

symptom från en skada som uppkommit tidigare förvärras i tyngre arbete. 

Skillnaden mellan orsaksrelaterade och symptomförvärrande faktorer på 

arbetet är sålunda svår att fastställa. 

Det är även rimligt att anta att vissa besvär inte uppmärksammas av 

forskarna, eftersom skadade arbetstagare och arbetstagare som försämrats 

kan ha bytt från ett fysiskt tungt arbete till ett lättare arbete. Eftersom 

muskuloskeletala besvär – i motsats till cancer, sjukdomar i könsorganen 

eller hjärtsjukdomar – orsakar en märkbar smärta som sätts i samband med 

arbetsuppgifterna, kan det hända att arbetstagaren byter jobb eller ändrar 

sitt sätt att arbeta, vilket gör att de statistiska sambanden mellan exponering 

och påverkan kan försvagas (Östlin 1989). 

Dessa skadade arbetstagare kan vara svåra att följa upp, framför allt vid 

longitudinella studier, vilka emellertid är ganska ovanliga. Det är inte känt 

om det finns någon könsrelaterad skillnad i risken för bortfall från studiegrupper 

som följs över tid. Sammanfattningsvis kan sägas att det för alla 

muskuloskeletala besvär är svårt att fastställa såväl sjukdom som ett samband 

mellan sjukdom och arbetets karaktär. 

Trots att det är svårt att identifiera arbetsrelaterade besvär intervjuar 

Statistiska centralbyrån vartannat år ca 10 000 människor i den arbetande 

befolkningen om deras arbetsvillkor. Frågorna inkluderar arbetsrelaterade 

besvär i olika kroppsdelar och kan samköras med information om arbetsmiljö. 

För 1995–1996 visar resultaten att förekomsten av problem hos kvinnor är 

större än hos män för samtliga kroppsdelar – då särskilt för de övre extre 

miteterna (tabell 2). 

Tabell 2. Prevalens i procent av arbetsrelaterad smärta i skuldror/armar, händer/handleder, 

ländrygg och nedre extremiteter hos ett representativt urval av arbetande svenska kvinnor 

och män 1995–1996. Källa: Statistiska Centralbyrån (1997). 

212 

Smärta minst en gång/vecka Daglig smärta 

Kvinnor Män Kvinnor Män 

Skuldror/armar 33,0 20,8 11,3 7,0 

Händer/handleder 15,6 10,5 5,9 3,0 

Ländrygg 25,4 21,9 7,5 6,0 

Nedre extremiteter 23,6 19,5 8,3 6,0


För både män och kvinnor ökar förekomsten av muskuloskeletal smärta 

avsevärt vid sneda arbetsställningar, arbete ovanför skuldernivå, manuell 

hantering av börda och dåligt inflytande över den egna arbetssituationen. 

En annan källa till information om arbetsrelaterade muskuloskeletala besvär 

i Sverige är den årliga statistiken över rapporterade arbetsrelaterade skador 

(Statistiska centralbyrån 1998). Dessa rapporter indelas i olycksfall, dvs. plötsligt 

uppkomna skador, och sjukdomar. Muskuloskeletala besvär återfinns i 

båda dessa kategorier och har genomgående fler skaderapporter från kvinnor 

än från män. De flesta olycksfall av muskuloskeletal karaktär inträffar vid 

manuell hantering – för kvinnor inom vården vid lyft av patienter och för 

män vid lyft av tunga föremål inom exempelvis byggindustrin. 

Hög risk för rapporterade muskuloskeletala skador bland kvinnor finns 

t. ex. inom livsmedelsindustrin, metallindustrin och flera tillverkningsindustrier. 

För män är riskerna störst inom byggindustrin och många tillverkningsindustrier. 

I de 25 yrken som innebär den högsta risken för både olycksfall 

och sjukdomar domineras de flesta av kvinnliga anställda. 

Det totala antalet rapporterade fall av muskuloskeletala skador nådde 

en kulmen under de sista åren på 1980talet, men har därefter minskat 

väsentligt. Denna nedåtgående trend har sannolikt flera orsaker; en av de 

främsta är den mer restriktiva hållning som försäkringsdomstolarna intagit 

(Sundström 1997). Orsaken till den förändrade hållningen är att kostnaden 

för försäkringssystemet under 1980talet ökade betydligt mer än man förutsett, 

varför försäkringsdomstolarna blev mer restriktiva och lagstiftningen 

slutligen ändrades. Nu godkänns muskuloskeletala skador i mycket mindre 

omfattning, och detta gäller särskilt myalgi (muskelvärk) i skuldror och nacke, 

vilket är vanligt bland kvinnor. Statistiken visar stora variationer både över 

tid och mellan olika regioner i Sverige. Mönstret för högriskgrupper bland 

kvinnor och män verkar emellertid vara ganska oförändrat. 

Förklaringar till högre symptomfrekvens bland kvinnor 

Den högre förekomsten av muskuloskeletala besvär bland kvinnor kan förklaras 

av några, eller samtliga, av följande faktorer: 

• Kvinnors arbetsvillkor är annorlunda än mäns och involverar fler riskfaktorer 

för muskuloskeletala besvär på grund av 

a) att de tilldelade arbetsuppgifterna skiljer sig åt, eller 

213


b) att samspelet mellan arbetare och arbetsplats är annorlunda (t. ex. 

sämre anpassning till en kortare kroppslängd, för stora verktyg till för 

små händer). 

• Kvinnor har lägre muskelstyrka än män, vilket gör att samma arbetsmiljö 

ger en högre grad av påverkan. 

• Kvinnors arbete i hemmet resulterar i större risker för muskuloskeletala 

besvär när detta hemarbete kombineras med risker på arbetsplatsen. 

• Hos kvinnor finns hormonella faktorer som ger upphov till muskuloskeletala 

besvär, i eller utan samverkan med riskfaktorer på arbetsplatsen. 

• Kvinnor har större benägenhet att tala om eller rapportera muskuloskeletala 

besvär. 

• Sannolikheten är större att kvinnor reagerar på organisatoriska faktorer 

på arbetsplatsen, vilket kan ge muskuloskeletala besvär i samverkan med 

fysiska stressfaktorer. 

Det finns inte många epidemiologiska studier som har försökt klargöra huruvida 

riskfaktorerna för muskuloskeletala besvär skiljer sig åt mellan könen. 

Delresultat från en stor fallkontrollstudie av befolkningen har emellertid 

nyligen presenterats (Vingård m. fl. 1998). Intressant att notera är att en av 

de fysiska riskfaktorerna för rapportering av ländryggssmärtor till lokala 

vårdgivare bland män var framåtböjning av ryggen, medan de främsta riskfaktorerna 

bland kvinnor var hög fysisk belastning, uttryckt i multipler av 

ämnesomsättningen i vila, samt bilkörning. 

I följande avsnitt diskuteras några viktiga faktorer som kan vara en möjlig 

förklaring till könsrelaterade skillnader i muskuloskeletala riskfaktorer och 

yttringar. 

Skillnader i biologi och psyke mellan könen 

En möjlig förklaring till att särskilt kvinnor drabbas av muskuloskeletala besvär 

är biologisk. De mest uppenbara biologiska orsakerna är skillnader i kroppsstorlek, 

muskelstyrka, syreupptagningsförmåga och reproduktionsorgan. 

Den könsrelaterade skillnaden i kroppsstorlek kan tvinga kvinnor att arbeta 

i obekväma arbetsställningar och anstränga sig mer, vilket diskuteras nedan 

under rubriken ”Könsrelaterade skillnader i arbetsuppgifter”. (Den betydelse 

som kvinnors muskelstyrka och aeroba kapacitet kan ha för muskuloskeletala 

214


besvär diskuteras i kapitel 4.) Det har inte forskats tillräckligt om dessa skillnader 

mellan könen, och den inverkan som graviditet och menstruation kan 

ha, har knappast undersökts alls. 

Graviditet och menstruation 

Fysiska arbetsplatser är anpassade till ickegravida kvinnor och till män. Vid 

cirka fyra månaders graviditet har formen på den gravida kvinnans kropp 

förändrats så mycket att hon ändrar sin arbetsställning. Paul har t. ex. visat 

att den växande livmodern kan göra att gravida kvinnor hamnar längre bort 

från en arbetsyta, vilket gör att de måste sträcka sig över ett längre avstånd 

(Paul & FringsDresen 1994). Förändringar som hör ihop med graviditet 

– exempelvis slappa ledband och ökad blodvolym – kan förvärra problem som 

beror på bundna och obekväma arbetsställningar vid t. ex. långa perioder i 

stående eller sittande ställning. 

Det finns ganska lite forskning där man försökt identifiera exakt vilka 

aspekter av den fysiska arbetsbelastningen som är oförenliga med graviditet. 

Att problemen är omfattande visar det faktum att 60 procent av den 

förebyggande ledighet som beviljas för gravida arbetare i Quebec beviljas av 

”ergonomiska” orsaker (Malenfant 1993). Ingen forskning har heller gjorts 

för att ta reda på om påfrestningar under graviditet ger bestående effekter. 

Många kvinnor, särskilt yngre, har besvär i mage, ländrygg och ben i 

samband med menstruationsperioderna. Man har i tvärsnittsstudier funnit 

att 30–70 procent av alla kvinnor lider av dysmenorré, dvs. smärtsamma 

menstruationer (Sundell 1990; Teperi & Rimpela 1989; Wood m. fl. 1979; 

1982). Rökning ökar risken för att en kvinna skall få dysmenorré, medan 

användning av orala preventivmedel minskar risken (Messing 1993). Många 

studier av smärtor i ländryggen beaktar inte menstruationsproblem eller graviditet 

som bidragande orsaker. En studie av självrapporterade ryggsmärtor 

bland den arbetande befolkningen i USA visar emellertid att 4,8 procent av 

kvinnorna ansåg att ryggsmärtor hade sitt ursprung i graviditet. Det finns 

inte mycket forskning om menstruationssmärtors epidemiologi eller deras 

samband med olika arbetsrelaterade faktorer. 

Smärta i samband med menstruationen kan hos vissa kvinnor samverka 

med andra orsaker till muskuloskeletala besvär. De arbetsförhållanden som 

215


har satts i samband med menstruationssmärtor i mage, rygg och ben är arbete 

i kyla, en uppdriven arbetstakt, långa perioder i stående ställning samt 

arbete som involverar armrörelser (Mergler & Vézina 1985; Messing m. fl. 

1993; Seifert m. fl. 1996; Tissot & Messing 1995; Videman m. fl. 1984). I en 

studie intensifierades smärtan av arbete i kyla i så hög grad att arbetstagarna 

tvingades avbryta arbetet (Mergler & Vézina 1985). 

Enligt en hypotes finns ett samband mellan graviditet och karpaltunnelsyndrom; 

graviditet eller intag av östrogen kan framkalla svullnad som trycker 

ihop medianusnerven i handleden (Voitk m. fl. 1983). Vi har emellertid inte 

kunnat bekräfta denna hypotes i våra efterforskningar i den epidemiologiska 

litteraturen, vilket naturligtvis kan bero antingen på att sambanden helt 

saknas eller på att inga riktigt bra studier genomförts. En annan hypotes är 

att långvarigt intag av östrogen framkallar karpaltunnelsyndrom, t. ex. bland 

kvinnor som tar östrogen som hormontillskott eller bland kvinnor som var 

äldre vid inträdet i klimakteriet. Inte heller för denna hypotes har några 

starka epidemiologiska bevis framkommit (Messing 1998). 

Psykiska orsaker 

I en genomgång av bildskärmsarbete och muskuloskeletala besvär granskar 

Punnett och Bergqvist (1997) hypotesen att kvinnor rapporterar fler besvär 

än män i enkäter, men att sannolikheten för att de skall få en diagnos vid en 

klinisk undersökning är mindre. En del resultat som stöder denna hypotes 

har erhållits i MUSICstudien i Stockholm, där man jämförde förekomsten 

av besvär med förekomsten av fynd vid kliniska undersökningar bland kvinnor 

och män i den allmänna befolkningen (Toomingas m. fl. 1991). Bergqvists 

studie (granskad av Punnett och Bergqvist) av bildskärmsarbetare visar emellertid 

det motsatta: sannolikheten att kvinnors besvär uppfyller kriterier för 

en klinisk diagnos är mycket större än för män (Bergqvist m. fl. 1995). 

Liknande resultat har framkommit när man har jämfört graden av symptomrapportering 

med kliniska fynd hos patienter. Antingen har man inte kunnat 

fastställa några könsrelaterade skillnader, eller så har man funnit ett överskott på 

rapporterade symptom bland män (Gijsbers van Wijk & Kolk 1997). Skillnader 

i symptomrapportering mellan kvinnor och män beror även på vilken tidsperiod 

som undersöks. Sålunda rapporterade kvinnliga universitetsstudenter 

fler symptom än manliga studenter då de tillfrågades om symptom under det 

216


senaste året. Då de tillfrågades om symptom för närvarande försvann den 

könsrelaterade skillnaden (Pennebaker 1982). 

Trots detta verkar kvinnor rapportera fler symptom än män i undersökningar, 

oavsett vilket symptom som mäts eller hur frågorna ställs (Gijsbers van 

Wijk 1997). Om dessa könsrelaterade skillnader beror på neurofysiologiska 

faktorer och/eller den tolkning och betydelse man ger ett upplevt sensoriskt 

stimulus är osäkert. Handens tryck/smärttröskel är t. ex. lägre hos kvinnor 

än hos män, vilket antyder att muskuloskeletala symptom utlöses lättare hos 

kvinnor (Brennum m. fl. 1989; Byström m. fl. 1995; Hall 1995). Liknande 

upptäckter har gjorts för andra stimuli som t. ex. värme, kyla och elektriska 

stötar (Nevin 1996). Det har emellertid påvisats att tryck/smärttröskeln har 

ett positivt samband med styrka, vilket antyder ett mer komplicerat samband 

mellan sensoriska trösklar och symptom. 

Sammanfattningsvis kan sägas att det inte finns någon riktigt bra beskrivning 

eller analys av skillnaden mellan kvinnor och män när det gäller att 

rapportera, beskriva och söka hjälp för muskuloskeletala besvär. 

Könsrelaterade skillnader i arbetsuppgifter 

Skillnader i den fysiska arbetsbelastningen är sannolikt den allra främsta orsaken 

till skillnader mellan könen. Bara tio procent av svenska män och kvinnor 

arbetar i könsintegrerade jobb, dvs. jobb där 40–60 procent antingen är kvinnor 

eller män (se kapitel 2). Denna segregering på arbetsmarknaden innebär 

att kvinnor och män inte arbetar under samma arbetsvillkor. 

Tabell 3. Antal arbetande kvinnor och män i Sverige, i procent, som exponeras för vissa 

speciella muskuloskeletala riskfaktorer. N ≈12 000 Källa: Statistiska Centralbyrån och Arbetarskyddsstyrelsen. 

Riskfaktor Kvinnor Män 

Lyft av 15–25kg flera ggr/dag, ≥ 2 dagar/vecka 22,3 30,0 

Arbete som ger andfåddhet, ≥ 75 procent av tiden 2,5 5,1 

Vibrationer från handhållna maskiner, ≥ 75 procent av tiden 0,5 3,2 

Framåtböjning utan stöd av armar, ≥ 75 procent av tiden 10,0 8,5 

Arbete med lyfta armar, i eller över axelhöjd, ≥ 75 procent av tiden 5,5 5,6 

Repetitivt arbete, många ggr/timme, ≥ 75 procent av tiden 32,3 23,9 

Bildskärmsarbete, ≥ 75 procent av tiden 15,9 11,9 

Upprepade, enkla arbetsuppgifter 17,8 12,5 

217


I den statistik som regelbundet sammanställs över svenska mäns och 

kvinnors arbetsvillkor finns även information om några av de främsta riskfaktorerna 

för muskuloskeletala besvär. Kvinnor utför i genomsnitt mer 

arbete med upprepade rörelser samt mer bildskärmsarbete, medan män i 

högre grad exponeras för vibrationer och tungt, manuellt arbete. I många 

yrkesgrupper är könsrelaterade skillnader ännu mer markanta. Det är även 

värt att notera att exempelvis repetitivt arbete, i kombination med avsaknad 

av möjlighet att själv bestämma sin arbetstakt eller på annat sätt styra sitt 

arbete, är mycket vanligare bland kvinnor än bland män. 

Segregationen på arbetsmarknaden kan i själva verket vara ännu större, om 

man beaktar innehållet i arbetsuppgifterna, eftersom män och kvinnor med 

samma yrkestitel kan tilldelas olika arbetsuppgifter (Messing m. fl. 1994). En 

studie av kvinnliga och manliga arbetare vid en produktionslinje hos en svensk 

biltillverkare visade att kvinnliga arbetare utförde mer repetitivt arbete och 

arbete med handhållna verktyg och männen mer manuella lyft och arbete 

med elektriska handverktyg (FranssonHall m. fl. 1995). Silverstein m. fl. 

fann vid en undersökning av fördelning av arbetsuppgifter mellan kvinnor 

och män i sex fabriker att kvinnor oftare arbetade med fysiskt lättare jobb 

med flera repetitiva arbetsuppgifter och män i fysiskt tyngre jobb med färre 

repetitiva arbetsuppgifter (Silverstein m. fl. 1986). 

Kvinnor och män kan, på grund av skillnader i kroppsstorlek, även 

utföra identiska uppgifter på olika sätt (Courville m. fl. 1991; Messing & 

Stevenson 1996). En studie av trädgårdsmästare visade att den enskilde 

trädgårdsmästarens längd och vikt påverkade dennes sätt att gräva med en 

spade. Tyngre trädgårdsmästare kunde använda sin egen vikt för att t. ex. 

trycka ned spaden i jorden, medan lättare trädgårdsmästare måste använda 

mer armkraft (Boucher 1995). Skillnader i kroppsstorlek spelar utan tvivel 

en stor roll för hur arbetsstationer och verktyg skall utformas. Som påvisats 

av Pheasant (1996) har arbetsstationer som anpassats för 90 procent av den 

manliga befolkningen för stora dimensioner för omkring 50 procent av den 

kvinnliga befolkningen. Kvinnor är missgynnade och upplever större obehag 

när de använder handverktyg som utformats för män (Ducharme 1973). Det 

har nyligen även påvisats att kvinnor, på grund av sin smalare skulderbredd, 

har en sämre arbetsställning för handleder och armar vid arbete med vanliga 

tangentbord (Karlqvist 1997). 

218


Ytterligare ett skäl till att kvinnor har högre prevalens av muskuloskeletala 

besvär kan vara att deras karriärutveckling är annorlunda än mäns. Torgén och 

Kilbom (1997) visade i en befolkningsundersökning att kvinnor i genomsnitt 

hade en oförändrad fysisk arbetsbelastning under en 24årsperod (från ca 

18–36 till ca 41–58 års ålder) medan denna belastning gradvis minskade för 

män. Med tiden förbättrade tekniska hjälpmedel inom industrin har troligen 

en större effekt för män än för kvinnor, som företrädesvis arbetar inom service 

och vårdyrken. Dessutom blir män troligen befordrade till chefsposter 

oftare än kvinnor. Frågor som rör den ackumulerade arbetsbelastningen 

under livstid, och eventuella könsskillnader när det gäller karriärutveckling, 

måste studeras vidare. 

Kvinnor som tar anställning i för kvinnor icketraditionella yrken, 

dvs. yrken som är klart mansdominerade, kan stöta på hårt motstånd från 

sina manliga arbetskamrater (Cockburn 1991). De kan även få gå igenom 

anställningsprov som grundar sig på mäns förutsättningar och som inte 

ger ett rättvist mått på deras förmåga (Stevenson m. fl. 1996). De kan även 

uppleva att jobben är svåra att utföra, eftersom jobbens utformning ofta är 

grundade på kroppsstorleken för majoriteten av (den manliga) befolkningen 

(Courville m. fl. 1991; 1992). De kan tycka att det är svårt att be att få byta 

arbetsuppgifter eftersom de är rädda för att verka mindre kvalificerade. Det 

är sålunda möjligt att arbete i ett för kvinnor icketraditionellt yrke utgör 

en risk för muskuloskeletala besvär. 

Omfattande forskning pågår för närvarande i Sverige med syfte att dokumentera 

olika fysiska och psykosociala riskfaktorer för kvinnor och män 

med liknande eller könssegregerade arbetsuppgifter (Härenstam, personlig 

kommunikation). Könssegregering kan medföra mindre variation och mer 

repetitiva arbetsmoment för båda könen och kan alltså vara skadlig för både 

kvinnors och mäns hälsa (Messing 1998, se även kapitel 11). Tidigare har 

forskningen emellertid i allmänhet styrts av den sorts risker som finns i 

traditionellt manliga yrken. 

Under de senaste 10–15 åren har forskarna koncentrerat sig på två vanliga 

riskfaktorer i traditionellt kvinnliga yrken: repetitiva arbetsuppgifter 

och statisk ansträngning. Det har påvisats att upprepade rörelser, särskilt i 

kombination med stor kraftutveckling, har samband med muskuloskeletala 

besvär hos både kvinnor och män (Bernard 1997; Kilbom 1994). Vi kan 

219


emellertid ännu inte ange hur stor betydelse kraftutvecklingen respektive 

graden av repetitivitet har för besvärsutvecklingen. Kvinnoyrken innehåller 

ofta många repetitiva arbetsuppgifter men kräver relativt ringa muskelkraft 

(Silverstein m. fl. 1986); ett ytterlighetsexempel är datainmatning, vilken 

kan innebära mer än 15 000 tangenttryckningar per timme (Billette & Piché 

1987). De flesta studier gör ingen klar skillnad mellan de som exponeras för 

mycket höga nivåer av repetitiva arbetsmoment och de som exponeras för 

något lägre nivåer. 

Statiska arbetsställningar som involverar de övre extremiteterna har under 

det senaste decenniet varit föremål för omfattande studier, och många forskningsrapporter 

visar på ett samband med rapporterade besvär i skuldror/nacke 

(Hägg & Åström 1997; Jonsson m. fl. 1988; Winkel & Westgaard 1992). 

Vissa forskare har börjat undersöka sambandet mellan statiskt stående och 

problem i de nedre extremiteterna i kvinnodominerade yrken, som exempelvis 

butiksbiträde (Stvrtinová m. fl. 1991) och (i vissa länder) bankkassörska 

(Seifert m. fl. 1997) och kassörska i livsmedelsbutik (Ryan 1989). 

Det behövs emellertid mer forskning för att hitta metoder för att beskriva 

relevanta parametrar för statisk belastning, och det finns ingen samstämmighet 

om vad som är högsta godtagbara nivåer. Intervjutekniker har nyligen 

utvecklats som gör det möjligt att göra en relativt rättvisande uppskattning 

av hur lång tid som tillbringas i statiska arbetsställningar, särskilt för arbete 

som involverar framåtböjning och arbete med lyfta armar (Wiktorin 

m. fl. 1996). Resultaten överensstämmer väl med noggranna mätningar på 

arbetsplatsen, och intervjumetoden erbjuder därmed en mer kostnadseffektiv 

metod för att utvärdera posturala arbetsbelastningar. Frågeformulär 

har använts i många studier och visat sig hålla en tillfredsställande nivå av 

tillförlitlighet, även vid skattning av belastningar tidigare i livet (Torgén 

m. fl. 1997). Egen rapportering via frågeformulär ger emellertid endast en 

grov skattning av arbetsbelastning, och mer arbete krävs för att förbättra 

frågornas formulering. 

Den inverkan som en kombinerad exponering – t. ex. statiskt eller repetitivt 

arbete i kombination med exponering för kyla, värme eller giftiga kemikalier 

– kan ha på muskuloskeletala besvär är föga känd. Eftersom mönstret för 

kombinerade exponeringar bland kvinnor och män skiljer sig markant åt, kan 

de könsrelaterade skillnaderna komma att framhävas ytterligare. 

220


Kvinnors och mäns roll i hemmet 

Ytterligare en orsak till varför kvinnors problem kan skilja sig från sina manliga 

kollegers är de olika uppgifter kvinnor och män har i hemmet. I kombination 

med yrkesarbete – även om de två könen utför samma arbetsuppgifter 

– kan hemarbetets omfattning påverka benägenheten för muskuloskeletala 

besvär (Hall 1992). Kvinnor rapporterar t. ex. i högre grad än män att de 

känner trötthet, vilket skulle kunna tillskrivas en längre total arbetsdag med 

arbete i hemmet och yrkesarbete (Tierney m. fl. 1990). Åren 1990 och 1991 

ägnade svenska kvinnor i genomsnitt 27 timmar i veckan åt yrkesarbete och 

33 timmar åt arbete i hemmet, medan siffrorna för män var 41 respektive 

12 timmar (Lagerlöf 1993). 

Före det första barnets födelse är de könsrelaterade skillnaderna i hushållsarbete 

relativt små i jämförelse med de flesta andra länder. Därefter tar 

kvinnorna en större andel av familjelivets planering, som t. ex. planering 

av måltider och barnens kläder, och kontakter med släkt och vänner. Deras 

hushållsgöromål är mer tidsbundna, medan män verkar ha större valfrihet 

när det gäller när och hur de skall göra sin andel (Lagerlöf 1993). 

För kvinnor med små barn, som har ett yrke som involverar lyft, kan det 

innebära att de lyfter en större sammanlagd vikt per dag än sina manliga kollegor. 

En del kvinnor kan utföra hushållsgöromål som matlagning, städning och 

sömnad både i hemmet och i sitt yrkesarbete. Sammanfattningsvis kan sägas att 

såväl fysiska som psykiska krav på kvinnor i hemmet är högre än för männen, 

vilket sannolikt ökar den totala risken för muskuloskeletala besvär. 

Metodologiska aspekter 

Enligt Laura Punnett (Punnett & Bergqvist 1997) förmedlas effekterna av 

arbetets organisation på hälsan genom samverkan mellan såväl känsla och 

förstånd som individens fysiologi. Arbetsorganisationsfaktorer kan sålunda 

förvandlas till psykosociala faktorer som påverkar hälsan. Tyvärr kan det 

vara mycket svårt att dokumentera denna typ av påverkan, särskilt när det 

gäller att urskilja vad som är psykosocial påverkan och vad som är fysisk 

påverkan av arbetets organisation. Till exempel har repetitivt arbete både en 

fysisk och en psykisk aspekt. Skall man helt hänföra skuldersmärtor hos en 

person som arbetar repetitivt till de upprepade armrörelserna, eller bidrar 

även enformighet eller tidspress till skadan? I praktiken är denna fråga för det 

221


mesta inte särskilt viktig. Vad spelar det för roll på vilket sätt en arbetstagare 

lider av repetitivt arbete? Om arbetet innebär ett lidande bör de repetitiva 

momenten minskas. För kvinnliga arbetstagare kan emellertid frågan om 

psykiska mekanismer spela en viktig roll, eftersom det finns en utbredd ovilja 

att ta psykiska effekter ”på allvar”. Vi vet att kvinnors problem ofta felaktigt 

hänförs till psykiska egenskaper. Det finns fyra orsaker till detta: 

• Kvinnor betraktas som mindre trovärdiga än män. 

• Eftersom kvinnors fysiologi inte är lika väl känd som mäns är det svårare att 

diagnostisera deras problem, vilket kan bidra till att uteslutningsmetoden 

används för att ställa en diagnos som pekar på ett psykosomatiskt ursprung 

till problemet (se vidare kapitel 5). 

• Kvinnor uttrycker mer psykisk stress än män, vilket ofta hänger ihop med 

deras många ansvarsområden (Messing m. fl. 1998). 

• Kvinnors arbetsförhållanden ger inte intryck av att vara fysiskt påfrestande, 

varför en förklaring som hänvisar till en psykiskt betingad faktor kan verka 

mer trovärdig (Reid m. fl. 1991). 

Denna vetenskapliga förbistring vad gäller det relativa bidraget av biologiska 

respektive psykiska faktorer kan alltså leda till en benägenhet att misstro 

yrkesrelaterade orsaker till kvinnors muskuloskeletala besvär. Detta gäller 

särskilt i studier där yrkesrelaterade faktorer inte är väl definierade och ”kön” 

betraktas som en ”confounder”. Ett sådant studieupplägg lämnar läsaren med 

uppfattningen att det är könet – inte kvinnors och mäns specifika arbetsförhållanden 

– som orsakar en viss effekt (se kapitel 1). 

Och sådana tendenser existerar. I Sverige godkänns mäns yrkanden om 

yrkesskada på grund av muskuloskeletala besvär nästan dubbelt så ofta som 

kvinnors – 38 procent jämfört med 22 procent (Arbetarskyddsstyrelsen 1998). 

Tillbakavisande av kvinnors yrkanden backas ofta upp med hänvisning till 

familjerelaterade eller personliga förhållanden, liksom till kvinnans relativt 

enkla arbetsuppgifter (Lippel 1995). När man ska undersöka i hur stor omfattning 

psykosociala faktorer bidrar till muskuloskeletala besvär är det alltså 

viktigt att noggrant definiera parametrar som beskriver arbetsorganisationen 

och de mekanismer som antas bli effekten av dessa parametrar. 

I NIOSH:s omfattande översikt ”Musculoskeletal Disorders and Workplace 

Factors” (Bernard, 1997) betraktas psykosociala faktorer som generella 

222


riskfaktorer vilka tycks utöva sin påverkan oberoende av fysiska faktorer. De 

psykosociala faktorerna är visserligen statistiskt signifikanta i vissa studier, 

men deras påverkan är inte särskilt stark. De mekanismer varigenom olämpliga 

psykosociala förhållanden kan leda till muskuloskeletala besvär – t. ex. 

låg kontroll över rådande arbetsförhållanden, höga krav på produktivitet 

och precision samt brist på stöd – har beskrivits av Theorell (1996). Även 

Bongers m. fl. (1993) har beskrivit sambandet mellan muskuloskeletala 

besvär och psykosociala faktorer, och flera studier som gjorts i de nordiska 

länderna har bekräftat ett sådant samband (Ekberg 1994; Estlander m. fl. 

1998; Leino & Magni 1993; Linton 1990; Mäkelä m. fl.1991; Theorell m. fl. 

1991; Toomingas m. fl.1997). 

Ett problem med många av de studier som genomförts är att de inte utvärderar 

fysiska och psykiska faktorer samtidigt. I en studie av läkarsekreterare 

uppgav mer än 60 procent att de hade smärtor i nacke och/eller skuldror. De 

fick fylla i ett formulär med frågor om både fysiska och psykiska besvär som 

de upplevde på arbetsplatsen. De som hade en psykiskt ”dålig” arbetsmiljö 

upplevde mer smärta än andra, vilket föranledde forskarna att dra den slutsatsen 

att smärtorna hade samband med psykosocial stress. Ingen information 

inhämtades om den fysiska arbetsmiljön, varför vi inte får veta om de som 

befann sig i en psykiskt dålig miljö även hade en fysiskt dålig arbetsmiljö. 

Fysiska aspekter beaktades i själva verket inte alls (Linton & Kamwendo 

1989). I en liknande studie av smärtor i nacke, axlar och rygg blev slutsatsen 

att smärtan var större när man upplevde att man inte hade någon kontroll 

över sina arbetsförhållanden. Men i studien tog man inte hänsyn till att en 

fysiskt dålig arbetsmiljö, som arbetaren inte kunde ändra, eventuellt kunde 

vara en orsak till smärtorna (ViikariJuntura m. fl. 1991). 

Av särskilt intresse är vissa långtidsstudier i de nordiska länderna, vilka 

identifierar ett samband mellan psykosociala faktorer och en efterföljande 

utveckling av muskuloskeletala besvär både i ländrygg och i axlar/nacke (Leino 

1989; ViikariJuntura 1991). Dessa studier använder ofta de frågeformulär 

som utvecklats av Karasek och Theorell (1991) för att mäta individuella 

arbetares möjlighet att styra sitt arbete, vilka arbetskrav som ställs på dem 

och vilket socialt stöd de får. 

I en annan undersökning fann man att anställda på en dagstidning led av 

muskuloskeletala smärtor som hade sitt ursprung i arbetsmiljö och arbets 

223


ställning. Smärtan var större hos dem som var utsatta för en dålig arbetsorganisation, 

som t. ex. liten möjlighet att styra sina egna arbetsuppgifter. 

Smärta och arbetsorganisation samverkade även åt andra hållet, dvs. de som 

gav bättre poäng för arbetsorganisationen påverkades mindre av obekväma tangentbordslägen 

och höjden på stolens ryggstöd (Faucett & Rempel 1994). 

Slutsatsen i dessa och liknande studier är att muskuloskeletala besvär påverkas 

av både fysiska och psykiska faktorer, även om både NIOSH:s undersökning 

och en av Frank nyligen genomförd undersökning stöder uppfattningen att 

fysisk arbetsbelastning utgör en större riskfaktor än psykiska faktorer (Frank 

m. fl. 1996). I den s.k. MUSICNorrtäljestudien, som är en stor fallkontrollstudie 

(900 fall och 1400 referenter) av ländryggsbesvär i den allmänna 

befolkningen, tycks de psykosociala faktorerna ha viss betydelse, men de 

verkar dock vara mindre uttalade än de fysiska riskfaktorerna. 

Eventuellt kompletterande mekanismer har också föreslagits, som t. ex. en 

otillräcklig ”känsla av delaktighet ”, dvs. att livssituationen är svår att förstå 

eller styra (Antonovsky 1987). Ännu en psykologisk riskfaktor har föreslagits, 

nämligen en personlighet av typ A, vilken kännetecknas av otålighet och höga 

krav på sig själv. Några få studier har presenterats i ämnet; två av dem talar 

för att det finns ett samband mellan denna personlighetstyp och muskuloskeletala 

besvär (Flodmark & Aase 1992; Hägg m. fl. 1990). Flodmarks 

studie inkluderade emellertid inte fysisk arbetsbelastning, och ett beteende 

av typ A kan ha varit nödvändigt för att utföra arbetet. Hypoteser som går 

ut på att t. ex. simulering, neuros eller hysteri skulle förklara ickespecifika 

muskuloskeletala besvär har vanligtvis tillbakavisats, i alla fall för akuta eller 

subakuta muskuloskeletala besvär (Faucett & Rempel 1994). 

Könsaspekter 

Hall m. fl. (1993) har funnit skillnader i kvinnors och mäns psykosociala arbetsförhållanden 

i svenska befolkningsgrupper. Även om det generellt finns 

ett samband mellan psykosociala faktorer och muskelspänning för båda könen 

kan det hända att de specifika sambanden mellan stress och arbetsorganisation 

ser olika ut för kvinnor och män (Johnson & Hall 1996). En forskargrupp som 

analyserade mäns och kvinnors muskuloskeletala besvär var för sig fann olika 

samband mellan smärta och psykiska symptom. Muskuloskeletala besvär var 

vanligare bland manliga fabriksarbetare med depression och stressymptom 

224


än bland män utan sådana symptom. Forskarna noterade att denna upptäckt 

inte gällde kvinnliga fabriksarbetare, men gjorde inga försök att förklara 

denna skillnad mellan könen (Leino & Magni 1993). 

I en nyligen genomförd studie undersöktes både arbetsrelaterade och icke 

arbetsrelaterade förhållanden som riskfaktorer för besvär i axlar/nacke och 

ländrygg som uppstod upp till 24 år senare. Man kom fram till att riskfaktorerna 

skilde sig åt mellan män och kvinnor. För ländryggsbesvär fann man 

en uttalad samverkan mellan arbetsrelaterade och familjerelaterade faktorer, 

särskilt för kvinnor, vilket sannolikt stöder betydelsen av hushållsarbete som 

bidragande faktor (Bildt Thorbjörnsson m. fl. 1998). Stark intellektuell 

anspänning i arbetet visade sig vara en ganska svag riskfaktor för både kvinnor 

och män. I kombination med övertidsarbete och otillfredsställande fritid 

orsakade dock denna faktor en ansenligt ökad risk för problem med axlar 

och nacke bland kvinnor. 

Att ha en hög belastning i hemmet var mycket vanligare hos kvinnor än 

hos män, men det var en riskfaktor för båda könen. I likhet med ländryggsbesvären, 

så var den samlade effekten av arbets, fritids och familjefaktorer 

starkare för kvinnor än för män när det gäller besvär i axlar och nacke 

(Fredriksson m. fl. 1998). Könsrelaterade skillnader i effekten av samverkan 

mellan arbetsrelaterade och icke arbetsrelaterade faktorer tycks alltså finnas, 

men behöver studeras mer. 

Ett problem har redan tidigare påpekats. De mått som vanligtvis används 

för att bedöma psykiskt krävande faktorer i arbetet inkluderar nästan alltid 

variabler som även kan innebära fysiskt krävande faktorer, som t. ex. repetition 

och arbetstakt. Det är därför inte självklart att man verkligen mäter 

psykiskt krävande belastningar. Det är sålunda viktigt att skilja mellan t. ex. 

repetitiva rörelser och monotoni vid utformandet av frågeformulär eller 

intervjudokument. Ett sätt är att utforma de olika frågorna i formuläret så 

att det framgår tydligare vad som är frågor om arbetsfakta – t. ex. genom 

formuleringar som ”hur många gånger/hur lång tid använder du för ...” – i 

stället för att fråga hur man upplever sina arbetsuppgifter med exempelvis 

en formulering som ”anser du att den här arbetsuppgiften är ...”. 

Ett annat problem är att information om psykosociala förhållanden 

alltid erhålls genom arbetstagarnas egna uppgifter, medan den fysiska arbetsbelastningen 

kan iakttas eller mätas. Det innebär att det finns ett inslag av 

225


subjektivitet i rapporterna om psykosociala förhållanden som kan vara relevant, 

men som gör det svårt att jämföra dessa faktorer med fysisk arbetsbelastning. 

Det är svårt att hitta en lösning på detta problem, eftersom både repetition 

och arbetstakt har både en fysisk och en psykisk komponent. Det behövs 

större noggrannhet vid utformningen av forskningsinstrumenten och en 

bättre kunskap om eventuella könsrelaterade skillnader när det gäller att 

beskriva arbetsförhållanden. 

Vårdsökande, kroniska besvär, ”coping” och rehabilitering 

MUSICstudien i Norrtälje visade en tendens för kvinnor att söka upp 

traditionella vårdgivare som läkare och sjukgymnaster i större utsträckning 

än män. Männen föredrar andra experter, som t. ex. kiropraktiker och osteopater 

(Vingård m. fl. 1998). 

Hittills har det inte förekommit någon uttömmande beskrivning av 

skillnaden mellan akuta, subakuta och kroniska muskuloskeletala besvär i 

den vetenskapliga litteraturen (se även kapitel 3). I takt med att de muskuloskeletala 

besvären utvecklas från akuta till kroniska verkar sambandet mellan 

arbetsplatsfaktorer och dessa besvär bli mindre tydliga; den drabbade kan få 

en depression och livskvaliteten blir sämre. 

En undersökning av Unruh (1996) visar att det finns en relativt stor 

könsskillnad i sättet att hantera akut smärta, men att skillnaden verkar vara 

mycket mindre när det gäller att hantera kronisk smärta. Den tillgängliga 

informationen om könsrelaterade behandlingseffekter vid behandling av kroniska 

muskuloskeletala besvär är emellertid motsägande; i två olika studier 

har kvinnor och män, var sin gång, reagerat bättre på kognitiv beteendeinriktad 

rehabilitering (Jensen m. fl. 1993; Lindström 1994). Det krävs alltså 

mycket mer kunskap innan det är möjligt att rekommendera könsspecifika 

behandlingar i de akuta och kroniska stadierna. 

Som diskuterats ovan visar ny statistik från Arbetarskyddsstyrelsen en 

diskriminering mot kvinnor vid rapporteringen av arbetsrelaterade muskuloskeletala 

skador. Liknande diskriminerande attityder har kunnat iakttas vid 

bedömning av rehabilitering och förtidspensionering på grund av muskuloskeletala 

skador. Kvinnor erbjuds vanligtvis mindre dyrbar rehabilitering, och 

ny statistik tyder på att de erbjuds delpension oftare än män, vilka oftare får 

heltidspension (Marklund 1997; Riksförsäkringsverket 1997). 

226

Förslag på prioriterad forskning 

Allmänna forskningsmål 


• Forskningen skall stödja politiskt satta mål som rör kvinnors rätt att delta 

på lika villkor på arbetsmarknaden utan att offra hälsa eller välfärd. 

• Forskningen skall inriktas på att försöka etablera sambandet mellan muskuloskeletala 

besvär och de mekanismer som upprätthåller könssegregering 

på arbetsplatsen och som innebär tilldelning av vissa arbetsuppgifter 

(monotona och repetitiva) till kvinnor, snarare än en jämn fördelning av 

dessa mellan könen. 

Forskningsmetodik 

• Fortsatt forskning bör ske för att uppnå en bättre beskrivning samt mer 

exakta definitioner av statisk belastning och högrepetitivt arbete – exponeringar 

som är kända för att vara typiska för kvinnors arbete. 

• Forskningsinstrument behöver utvecklas som ur semantisk synvinkel förstås 

på samma sätt av kvinnor och män. 

• Kanaler bör upprättas mellan kvinnliga arbetstagare och forskare, så att 

forskare kan få vetskap om problem då de uppstår. Ett alternativ är att 

kontakta grupper av pensionerade kvinnor och intervjua dem om deras 

arbetsförhållanden och hälsoproblem. 

Forskning om biologiska, psykiska och sociala faktorer 

• Uttryck för och beskrivning av smärta bland män och kvinnor: Beter sig 

kvinnor annorlunda när de känner smärta? 

• Förekomst av osteoporos bland arbetande befolkningsgrupper och eventuella 

samband med arbetsplatsfaktorer. 

• Samband mellan menstruationssmärtor, graviditet och östrogenterapi 

och arbetsprestation, rapportering av muskuloskeletala symptom och 

besvär. 

• Finns det vissa beteenden (motion, säkerhetsrelaterade beteenden) som 

kan hänföras till en ökad eller minskad risk för muskuloskeletala besvär 

bland kvinnor? 

• Hur kan livsstilsfaktorer (t. ex. träning, diet, rökavvänjning) som minskar 

risken för muskuloskeletala besvär stödjas bland kvinnor? 

227


• Svårigheter som kvinnor kan ha med att få gehör för sina arbetsrelaterade 

muskuloskeletala besvär. 

Fysiska och psykosociala exponeringar och muskuloskeletala besvär 

• Könsrelaterade skillnader i mönstren för fysiska och psykosociala riskfaktorer. 

Är samverkan mellan specifika riskfaktorer och dessas relativa 

styrka olika hos kvinnor och män? 

• Finns det fysiska exponeringar i arbeten som utförs av kvinnor som har 

samband med muskuloskeletala besvär och som ännu inte studerats? 

• Karaktärisering av aspekter av hushållsarbete som möjligen samverkar 

med arbetsplatsfaktorer och påverkar sannolikheten för att kvinnor skall 

drabbas av muskuloskeletala besvär. 

• Betydelsen av samverkan mellan muskuloskeletala riskfaktorer och andra 

miljöfaktorer – som t. ex. kyla, värme och kemiska substanser – för framkallandet 

av besvär. 

• Kvinnors och mäns strategier för att hantera begynnande muskuloskeletala 

besvär. 

• Är kvinnors arbeten mindre anpassningsbara när det gäller att kunna styra 

och bestämma över de egna arbetsuppgifterna? 

• Utvecklingen av kvinnors exponering för muskuloskeletala riskfaktorer 

med ökad ålder och senioritet. 

• Orsakerna till den lägre olycksfrekvensen bland kvinnor borde utforskas. 

Den relativa betydelsen av könsbaserad tilldelning av arbete och arbetsuppgifter 

samt beteenden för att undvika risker bör utvärderas. 

Referenser 

Andersson R, Kemmlert K & Kilbom Å (1990) Etiological differences between accidental 

and nonaccidental occupational overexertion injuries. J Occup Accidents 

12, 177–186. 

Antonovsky A (1987) Unraveling the mystery of health. San Francisco, Jossey Hall. 

Arbetarskyddsstyrelsen (1998) Godkända arbetssjukdomar. Korta Arbetsskadefakta, 

Arbetarskyddsstyrelsen, Solna. 

Bergqvist U, Wolgast E, Nilsson E & Voss M (1995) The influence of VDT work 

on musculoskeletal disorders. Ergonomics 38, 754–762. 

228


Bernard B P (red.) (1997) Musculoskeletal Disorders and Workplace Factors. Cincinnati, 

NIOSH, US. Department of Health and Human Services. 

Bildt Thorbjörnsson C, Alfredsson L, Fredriksson K, Köster M, Michélsen H, 

Vingård E, Torgén M & Kilbom Å (1998) Psychosocial and physical risk factors 

associated with low back pain: A 24 year follow up among women and men in a 

broad range of occupations. Occup Environm Med 55, 84–90. 

Billette A & Piché J (1987) Health problems of data entry clerks and related job 

stressors. J Occup Med 29, 942–948. 

Bongers P M, de Winter C R, Kompier M A J & Hildebrandt V H (1993) Psychosocial 

factors at work and musculoskeletal disease. Scand J Work Environ Health 

19, 297–312. 

Boucher M (1995) Analyse de l’activité des jardiniers et des jardinières cols bleus. M. Sc. 

thesis. Department of Biological Sciences, Université du Québec à Montréal. 

Brennum J, Kjeldsen M, Jensen K & Jensen T S (1989) Mesurements of human 

pressurepain thresholds on fingers and toes. Pain 38, 211–217. 

Byström S, Hall C, Welander T & Kilbom Å (1995) Clinical disorders and pressurepain 

thresholds of the forearmhand among automobile assembly line workers. 

J Hand Surg 20, 782–790. 

Cockburn C (1991) Brothers: Male Dominance and Technological Change. Andra upplagan. 

London: Pluto Press. 

Courville J, Vézina N & Messing K (1991) Comparison of the work activity of two 

mechanics: A woman and a man. Int J Ind Ergonomics 7, 163–174. 

Courville J, Vézina N & Messing K (1992) Analyse des facteurs ergonomiques pouvant entraîner 

l’exclusion des femmes du tri des colis postaux. Le travail humain 55, 119134. 

Ducharme R E (1973) Problem tools for women. Indust Eng Syst, 46–50. 

Ekberg K (1994) An epidemiologic approach to disorders in the neck and shoulders. Doktorsavhandling, 

Linköpings Universitet. 

Estlander AM, Takala EP & ViikariJuntura E (1998) Do psychological factors 

predict changes in musculoskeletal disorders? A prospective, twoyear followup 

study of a working population. J Occup Environ Med 40, 445–453. 

Faucett J & Rempel D (1994) VDTrelated musculoskeletal symptoms: Interactions 

between work posture and psychosocial work factors. Am J Ind Med 26, 597–612. 

Flodmark B T & Aase G (1992) Musculoskeletal symptoms and type A behaviour in 

blue collar workers. British J Ind Med 49, 683–687. 

Frank J W, Kerr M S, Brooker AS, DeMaio S E, Maetzel A, Shannon H S, Sullivan 

T J, Norman R W & Wells R P (1996) Disability resulting from occupational low 

back pain. Part 1: What do we know about primary prevention? A review of the 

scientific evidence on prevention before disability begins. Spine 24, 2908–2917. 

FranssonHall C, Byström S & Kilbom Å (1995) Selfreported physical exposure and 

musculoskeletal symptoms of the forearmhand among automobile assemblyline 

workers. J Occ Environ Med 37, 1136–1144. 

229


Fredriksson K, Alfredsson L, Köster M, Bildt Thorbjörnsson C, Toomingas A, Torgén 

M & Kilbom Å (1998) Risk factors for neck and upper limb disorders – results 

from a 24 year followup. Occup Environm Med (under tryckning). 

Gijsbers van Wijk C M T & Kolk A M (1997) Sex differences in physical symptoms: 

The contribution of symptom perception theory. Soc Sci Med 45, 231–246. 

Guo HR, Tanaka S, Cameron L, Seligman P, Behrens V, Ger J, Wild D & Putz 

Anderson V (1995) Back pain among workers in the United States: National 

Estimates an Workers at High Risk. Am J Indust Med 28, 591–602. 

Hagberg M, Silverstein B, Wells R, Smith M J, Hendrick H W, Carayon P & Pérusse 

M (1995). Work-related musculoskeletal disorders: A reference book for prevention. 

London: Taylor and Francis. 

Hall C (1995) Hand function with special regard to work with tools. Doktorsavhandling, 

Karolinska Institutet, Arbete och Hälsa 1995:4, Arbetsmiljöinstitutet, Solna. 

Hall E H (1990) Women’s Work: An inquiry into the health effects of invisible and visible 

labour. Doktorsavhandling, Karolinska Institutet, Solna. 

Hall E H (1992) Double exposure: The combined impact of the home and work 

environments on psychosomatic strain in Swedish women and men. Int J Health 

Services 22, 239–260. 

Hall E H, Johnson J V & Tsou T S (1993) Women, occupation and risk of cardiovascular 

morbidity and mortality. Occup Med: State of the Art Reviews 8, 709–719. 

Heliövaara M, Mäkelä M, Knekt P, Impivaara O & Aromaa A (1991) Determinants 

of sciatica and lowback pain. Spine 16, 608–614. 

Hägg G, Suurkula J & Kilbom Å (1990) Predikatorer för belastningsbesvär i skuldra/ 

nacke: en longitudinell studie på kvinnliga montörer. Arbete och Hälsa 1990:10. 

Arbetsmiljöinstitutet, Solna. 

Hägg G & Åström A (1997) Load pattern and pressure pain threshold in the upper 

trapezius muscle and psychosocial factors in medical secretaries with and without 

should/neck disorders. Int Arch Occup Environ Health 69, 423–432. 

Jensen I, Nygren Å, Gamberale F, Goldie I & Westerholm P (1993) Coping with longterm 

musculoskeletal pain and its consequences; is gender a factor? Pain 9, 13–20. 

Johnson J V & Hall E H (1996) Dialectic between conceptual and causal inquiry in 

psychosocial workenvironment research. J Occup Health Psychology 1, 362–374. 

Jonsson B, Persson J & Kilbom Å (1988) Disorders of the cervicobrachial region 

among female workers in the electronics industry. A twoyear followup. Int J 

Indust Ergon 3, 1–12. 

Karasek R & Theorell T (1991) Healthy Work. New York: Basic Books. 

Karlqvist L (1997) Assessment of physical work at visual display unit workstations. Doktorsavhandling, 

Karolinska Institutet, Arbete och Hälsa 1997:7, Arbetslivsinstitutet, 

Solna. 

Kilbom Å (1994) Repetitive work of the upper extremity. Part II: The scientific basis 

for the guide. Int J Indust Ergon 14, 59–86. 

230


Lagerlöf E (1993) Women, work and health. National report Sweden. DS 1993:98, 

Stockholm: Socialdepartementet. 

Leino P (1989) Symptoms of stress predict musculoskeletal disorders. J Epidem 43, 

293–300. 

Leino P & Magni G (1993) Depressive and distress symptoms as predictors of low back 

pain, neckshoulder pain and other musculoskeletal morbidity. Pain 53, 89–94. 

Lindström I (1994) A successful intervention program for patients with subacute low back 

pain. Doktorsavhandling, Göteborgs Universitet. 

Linton S (1990) Risk factors for neck and back pain in a working population in Sweden. 

Work and Stress 4, 41–49. 

Linton S J & Kamwendo B (1989) Risk factors in the psychosocial work environment 

for neck and shoulder pain in secretaries. J Occup Med 31, 609–613. 

Lippel K (1995) Watching the watchers: How expert witnesses and decisionmakers 

perceive men’s and women’s workplace stressors. I: Messing K, Neis B & Dumais 

L (red.) Invisible: Occupational Health Problems of Women at Work. Sid 265–291. 

Charlottetown PEI: Gynergy Books. 

Malenfant R (1993) Le droit au retrait préventif de la travailleuse enceinte ou qui 

allaite: à la recherche d’un consensus. Sociologie et Sociétés XXV 1, 61–75. 

Marklund S (red) (1997) Risk-frisk-faktorer – sjukskrivning och rehabilitering i Sverige. 

Riksförsäkringsverket 1997:6, Stockholm. 

Mergler D & Vézina N (1985) Dysmenorrhea and cold exposure. J Reproductive 

Med 30, 106–111. 

Messing K (1998) One-eyed Science: Occupational Health Science and Women Workers. 

Philadelphia: Temple University Press. 

Messing K, Chattigny C & Courville I (1998) ”Light” and ”heavy” work; An analysis 

of housekeeping in a hospital. Appl Ergon 29, 451–459. 

Messing K, Dumais L, Courville J, Seifert A M & Boucher M (1994) Evaluation of exposure 

data from men and women with the same job title. J Occup Med 36, 913–917. 

Messing K, SaurelCubizolles M J, Kaminski M & Bourgine M (1993) Factors associated 

with dysmenorrhea among workers in French poultry slaughterhouses 

and canneries. J Occup Med 35, 493–500. 

Messing K & Stevenson J (1996) A procrustean bed: Strength testing and the workplace. 

Gender, Work and Organization 3, 156–167. 

Messing K, Tissot F, SaurelCubizolles MJ, Kaminski M & Bourgine M (1998) Sex 

as a variable can be a surrogate for some working conditions: Factors associated 

with sickness absence. J Occup Environ Med. (Under tryckning.) 

Mäkelä M, Heliövaara M, Sievers K, Impivaara O, Knekt P & Aromaa A (1991) Prevalence, 

determinants and consequences of chronic neck pain in Finland. Am J 

Epid 134, 1356–1367. 

Nevin K (1996) Influence of sex on pain assessment and management. Ann Merg 

Med 27, 424–425. 

231


Paul J A & Frings–Dresen M H W (1994) Standing working posture compared in 

pregnant and nonpregnant conditions. Ergonomics 37, 1563–1575. 

Pennebaker J W (1982) The psychology of physical symptoms. New York, Springer. 

Pheasant S (1996) Bodyspace. London, Taylor and Francis. 

Punnett L & Berquist U (1997) Visual display unit work and upper extremity musculoskeletal 

disorders. A review of epidemiological findings. Arbete och Hälsa 1997:16. 

Arbetslivsinstitutet, Solna. 

Reid J, Ewan C & Lowy E (1991) Pilgrimage of pain: The illness experiences of 

women with repetition strain injury and the search for credibility. Soc Sci Med 

32, 601–612. 

Riksförsäkringsverket (1997) Nybeviljade förtidspensioner/sjukbidrag 1996. Riksförsäkringsverket, 

Statistikinformation Isl, 1997:3. 

Ryan G A (1989) The prevalence of musculoskeletal symptoms in supermarket 

workers. Ergonomics 32, 359–371. 

Seifert A M, Messing K & Dumais L (1996) Les caissières dans l’oeil du cyclone: analyse 

de l’activité de travail des caissières de banque. Montréal: CINBIOSE. 

Seifert A M, Messing K & Dumais L (1997) Star wars and strategic defense initiatives: 

Work activity and health symptoms of unionized bank tellers during work 

reorganization. Int J Health Services 27, 455–477. 

Silverstein B A, Fine L J & Armstrong T J (1986) Hand wrist cumulative trauma 

disorders in industry. British J Indust Med 43, 779–784. 

Statistiska centralbyrån (1997) När kroppen tar stryk. Statistiska centralbyrån och 

Arbetarskyddsstyrelsen, Stockholm. 

Statistiska centralbyrån (1998) Arbetssjukdomar och arbetsolyckor 1996. Arbetarskyddsstyrelsen 

och Statistiska centralbyrån, Stockholm. 

Stevenson J, Greenhorn D R, Bryant J T, Deakin J M & Smith J T (1996) Selection 

test fairness and the incremental lifting machine. Applied Ergonomics 27, 45–52. 

Stvrtinová V, Kolesár J & Wimmer G (1991) Prevalence of varicose veins of the lower 

limbs in the women working at a department store. Int Angiology 10, 2–5. 

Sundell G, Milsom I & Anderson P (1990) Factors influencing the prevalence of 

dysmenorrhea in young women. Brit J Obstet Gynaecol 97, 588–594. 

Sundström M (1997) Arbetsskadeförsäkringen – bedömningen i domstol av belastningsskador 

hos kontorister och sjuksköterskor. Arbete och Hälsa 1997:17. Arbetslivsinstitutet, 

Solna. 

Tanaka S, Wild D, Seligman P, Halperin W, Behrens V & PutzAnderson V (1995) 

Prevalence and workrelatedness of selfreported carpal tunnel syndrome among 

US workers: Analysis of the occupational health supplement data of 1988 National 

Health Interview Survey. Am J Indust Med 27, 451–470. 

Teperi J & Rimpela M (1989) Menstrual pain, health and behaviour in girls. Soc Sci 

Med 29, 163–169. 

232


Theorell T, HarmsRingdahl K, AhlbergHulten G & Westin B (1991) Psychosocial 

job factors and symptoms from the locomotor system: A multicausal analysis. 

Scand J Rehabil Med 23, 165–173. 

Theorell T (1996) Possible mechanisms behind the relationship between the demandcontrolsupport 

model and disorders of the locomotor system. I: Monn S D & 

Sauter S L (red.) Beyond Biomechanics. Sid. 6574. London, Taylor och Francis. 

Tierney D, Romito P & Messing K (1990) She ate not the bread of idleness: Exhaustion 

is related to domestic and salaried work of hospital workers in Québec. 

Women and Health 16, 21–42. 

Tissot F & Messing K (1995) Perimenstrual symptoms and working conditions among 

hospital workers in Québec. Am J Indust Med 27, 511–522. 

Toomingas A, Németh G, Hagberg M & Stockholm MUSIC 1 Study Group (1991) 

Besvärsförekomst, kliniska fynd samt diagnoser i nacke, skuldror och axlar i 

Stockholmsundersökningen 1. I: Hagberg M & Hogstedt C (red.) Stockholmsundersökningen 

1, 175196. Spånga, MUSIC books. 

Toomingas A, Theorell T, Michelsen H, Nordemar R & Stockholm MUSIC 1 

Study Group (1997) Associations between selfrated psychosocial work conditions 

and musculoskeletal symptoms and signs. Scand J Work Environ Health 23, 

130–139. 

Torgén M, Alfredsson L, Köster M, Wiktorin C, Smith K & Kilbom Å (1997) Reproducibility 

of a questionnaire for assessment of present and past physical activities. 

Int Arch Occup Environ Health 70, 107–118. 

Torgén M & Kilbom Å (1997) The REBUS study: Physical work load between 18 and 

58 years of age – does it change? Sammanfattning, 13th Triennial Congress of the 

International Ergonomics Association, Tampere, Finland. Volume 5, 544–546. 

Unruh A M (1996) Gender variations in clinical pain experience. Pain 65, 123–167. 

Vézina N, Chatigny C & Messing K (1994) A manual materials handling job: Symptoms 

and working conditions among supermarket cashiers. Chronic Diseases in 

Canada 15, 17–22. 

Videman T, Nurminen T, Tola S, Kourinka I, Vanharanta J & Troup J (1984) Lowback 

pain in nurses and some leading factors of work. Spine 9, 400–404. 

ViikariJuntura E, Vuori J, Silverstein B, Kalimo R, Kuosma E & Videman T (1991) 

A lifelong prospective study on the role of psychosocial factors in neckshoulder 

and low back pain. Spine 16, 1056–1061. 

Vingård E, Alfredsson L, Hagberg M, Kilbom Å, Theorell T, Waldenström M, 

Wigeaus–Hjelm E, Victorin C, Hogstedt C & Music Norrtälje Study Group 

(1998) How much can occupational physical and psychosocial factors explain of low back 

pain in a working population? Sammanfattning, PREMUS–ISEOH conference, 

Helsingfors. 

Voitk A J, Mueller J C, Farlinger D E & Johnston R U (1983) Carpal tunnel syndrome 

in pregnancy. Can Med Assoc J 128, 277–281. 

233


Wiktorin C, Selin K, Ekenvall L & Alfredsson L (1996) An interview technique for recording 

of work postures in epidemiological studies. Int J Epidem 19, 171–180. 

Winkel J & Westgaard R (1992) Occupational and individual risk factors for shoulderneck 

complaints: Part II: The scientific basis for the guide. Int J Indust Ergon 

10, 85–104. 

Wood C, Larsen L & Williams R (1979) Social and psychological factors in relation 

to premenstrual tension and menstrual pain. Aust N Z Obstetr Gynaecol 19, 

111–115. 

Woods N F, Most A & Dery G K (1982) Prevalence of premenstrual symptoms. Am 

J Public Health 72, 1257–1264. 

de Zwart B C H (1997) Ageing in physically demanding work. Doktorsavhandling, 

Amsterdams universitet. 

Östlin P (1989) Occupational career and health. Doktorsavhandling, Uppsala universitet. 

234


235

Kapitel 9 

ARBETE – RisKfAKToR 

EllER fRisKfAKToR?

238

Arbetsvillkor och psykisk ohälsa 

av Carina Bildt Thorbjörnsson och Malin Lindelöw 

Det finns en stark koppling mellan kön och psykisk hälsa, liksom mellan vissa 

arbetsvillkor och psykisk hälsa. Här kommer vi att försöka ge en översikt över 

hur dessa två områden hänger samman. fokus i kapitlet ligger på betydelsen 

av belastningar i arbetet i relation till psykisk ohälsa hos kvinnor. först tar vi 

upp vad man vet om relationen mellan kön och psykisk ohälsa, för att sedan 

gå in på det som finns skrivet om relationen mellan olika arbetsvillkor och 

psykisk ohälsa. 

Kön och psykisk ohälsa 

Relationen mellan kön och psykisk hälsa har debatterats i flera decennier 

– ibland med stor hetta beroende på det stigma som är förknippat med psykisk 

ohälsa och sjukdom. Många av de tidigare vetenskapliga studierna har i 

huvudsak grundats på anteckningar från sjukhusjournaler om behandling på 

grund av psykisk sjukdom från mentalsjukhus, vanliga sjukhus och psykiatrisk 

öppenvård. Dessa studier indikerade att kvinnor oftare än män hade erhållit 

vård på grund av psykisk sjukdom (Chester 1972). 

Trots att mycket av diskussionen om nämnda studier handlar om i vilken 

grad könsskillnader föreligger, samt under vilken tidsperiod och i vilket sammanhang 

dessa kan observeras, så finns det ingen större anledning att dröja 

sig kvar vid den litteraturen om syftet är att förstå könsskillnader i psykisk 

hälsa. Anledningen är de mycket allvarliga invändningar som i flera studier 

anförts mot att likställa behandling av psykiska sjukdomar med psykisk sjukdom; 

det har framhållits att många individer som får behandling för psykisk 

sjukdom inte har en psykisk sjukdom enligt en precis och koncis definition 

(Gove 1978; Gove & Tudor 1973; 1977). Andra problem förknippade med 

användandet av sjukhusjournaler som indikatorer på psykisk sjuklighet är att 

239


den övervägande delen av de psykiska problemen och sjukdomarna i samhället 

aldrig diagnostiseras. sjukhusjournalerna indikerar ett ”hjälpsökarbeteende” 

hos individerna och tillgången till behandling i samhället de lever i, snarare 

än förekomsten av psykiska sjukdomar i befolkningen. Könsskillnader i hjälpsökarbeteendet 

har kunnat konstateras, varför detta kan vara en förklaring 

till synbara skillnader i förekomst av psykisk sjuklighet mellan könen (se 

kapitel 3). 

ovanstående kan illustreras med en studie genomförd i stockholm på slutet 

av 1960talet, där huvudsyftet var att identifiera otillfredsställda behov 

av medicinsk och social service bland subgrupper i befolkningen (Bygren 

1974). Könen skilde sig åt vad gäller otillfredsställda psykiatriska vårdbehov, 

där fler män än kvinnor inte hade fått sina behov tillgodosedda. skillnaden 

mellan könen var större bland medelålders än bland unga personer. Även 

social klass påverkade graden av otillfredsställda behov; kvinnor och män ur 

arbetarklassen hade i högre grad än tjänstemän otillfredsställda vårdbehov. 

Kvinnor fick eller skaffade sig alltså vård för sina psykiska problem i högre 

grad än män. Hade enbart antalet vårdade bland könen studerats skulle 

prevalensen av psykiska besvär bland kvinnor ha förefallit vara högre än den 

i själva verket var. 

Resultatet av kritiken mot användandet av sjukhusjournaler som indikatorer 

på psykisk sjuklighet har blivit att större uppmärksamhet har riktats 

mot att undersöka förekomsten av psykiska problem och sjukdomar hos 

befolkningen i allmänhet. Många ansträngningar har gjorts, och i dag finns 

tämligen tillförlitliga data om förekomsten av de vanligaste psykiska sjukdomarna, 

åtminstone i Europa och Nordamerika (Hällström 1996). 

Det finns stora skillnader mellan vilka sjukdomar som förekommer ofta 

hos kvinnor respektive män. frågan om vilket kön som har den största förekomsten 

av psykisk sjuklighet är mindre intressant; i preventivt syfte är det av 

större intresse att genomföra mera detaljerade studier av specifika sjukdomar 

som kan ge mer information om hur genetiska och biologiska faktorer, liksom 

olika stressorer i livet, kan påverka kvinnor och män. 

En av de mer stabila observationerna är att kvinnor uppvisar mer affektiva 

problem och män mer utagerande och antisociala problem. skillnaden är 

särskilt markant i relation till klinisk unipolär depression (klinisk depression 

som ofta medför inläggning på psykiatrisk klinik), vilket är den allra vanli 

240

arbete – riskfaktor eller friskfaktor? 

gaste psykiska sjukdomen. livstidsrisken för klinisk unipolär depression har 

bedömts vara mellan tio och tjugofem procent för kvinnor och mellan fem 

och tolv procent för män (Boyd & Weissman 1981), medan över sex procent 

av kvinnorna och tre procent av männen antas lida av klinisk depression vid 

en given tidpunkt (Paykel 1989). skillnaden mellan könen vad gäller förekomst 

av depression är numera välbelagd (Boyd & Weissman 1981), även 

om det finns tecken på en viss utjämning beroende på att fler unga män blir 

deprimerade nu än tidigare (Weissman & Klerman 1989). 

olika studier kommer fram till olika höga livstidsrisker för depression 

– delvis för att man studerat depression av olika allvarlighetsgrad och med 

olika metoder, men också för att prevalensen varierar mellan olika geografiska 

platser och över tid. Även vissa andra psykiska sjukdomar förekommer 

i högre grad bland kvinnor än bland män, bland annat ätstörningar som 

anorexia nervosa och bulemia nervosa (fombonne 1995), paniksyndrom 

och vissa former av bipolärt syndrom (manodepressivitet). Ytterligare andra 

psykiska problem är ungefär lika vanliga hos båda könen, eller uppvisar 

endast små skillnader. Bland dessa återfinns generaliserat ångestsyndrom 

och tvångssyndrom. De störningar som är vanligare hos män inkluderar 

bland annat exhibitionism, antisocial personlighetsstörning och paranoid 

psykos, men mäns anpassningssvårigheter tar sig framför allt uttryck i antisocialt 

beteende, såsom våld, kriminalitet och missbruk – faktorer som även 

diskuteras i kapitel 3. 

Psykisk ohälsa, t. ex. depression, fastställs genom att förekomsten av symptom 

på social isolering, initiativlöshet, orkeslöshet, suicidtankar m.m. rapporteras. 

om ett tillräckligt stort antal symptom rapporteras fastställs en psykiatrisk 

diagnos, t. ex. klinisk unipolär depression. Bristande psykiskt välbefinnande 

fastställs genom rapporter om lägre initiativförmåga än vanligt, mer beslutsvånda 

än vanligt, större problem med sömnen än vanligt, större problem med 

relationen till andra osv. om många sådana problem rapporteras bedöms det 

psykiska välbefinnandet vara bristande. Bristande psykiskt välbefinnande är 

alltså något som de flesta människor kan råka ut för under livet. 

studeras bristande psykiskt välbefinnande i stället för psykisk ohälsa har 

skillnaden mellan könen i några studier varit mycket stor; mer än dubbelt 

så många kvinnor som män rapporterade nedsatt psykiskt välbefinnande 

(folkhälsorapport 1994). 

241


Enligt en svensk prospektiv studie av psykisk hälsa i befolkningen var risken 

för att drabbas av psykiska besvär av någon sort under den yrkesverksamma 

delen av livet 73 procent för kvinnor och 43 procent för män (Hagnell 1970). 

Risken att insjukna i depression av olika allvarlighetsgrader visade sig enligt 

samma undersökning vara 25 procent för kvinnor och 12 procent för män. 

samma proportioner mellan könen kan iakttas när det gäller förekomsten av 

klinisk depression, dvs. en djup depression som ofta föranleder sjukhusvård 

(forsell m. fl. 1997). Det gäller alltså att understryka att psykisk ohälsa är ett 

reellt problem i befolkningen, både vad gäller kostnader för samhället och 

nedsatt livskvalitet för individer. 

Yrkesarbete och psykisk hälsa 

De påvisade skillnaderna i psykisk hälsa mellan kvinnor och män har förmodligen 

flera orsaker – bland annat effekter av yrkesarbete, socialgrupp 

och branschtillhörighet. Den generella effekten av yrkesarbete på kvinnors 

psykiska hälsa har undersökts i ett antal studier (Dennerstein 1995; Parry 

1986). i flera av dessa studier fann man att yrkesarbetande kvinnors psykiska 

hälsa, liksom den övriga hälsan, var bättre än bland icke yrkesarbetande kvinnor 

(Dennerstein 1995; Parry 1986). Detta är inte, åtminstone inte enbart, 

en selektionseffekt. Yrkesarbetande och icke yrkesarbetande kvinnor som 

har en likvärdig hälsostatus vid början av en studie skiljer sig åt vid uppföljningen, 

så det tycks verkligen vara så att yrkesarbetet bidrar till en bättre 

psykisk hälsa – speciellt om inställningen till yrkesarbete är positiv (Gore & 

Mangione 1983; Romito 1994). 

orsaken till att yrkesarbetande kvinnor har en bättre psykisk hälsa har 

förklarats med det större antal roller som yrkesarbetande kvinnor får tillgång 

till (Barnett m. fl. 1992; Pietromonaco & frohartlane 1986; Puglesiesi 

1992). Ett stort antal roller medför många möjliga källor till tillfredsställelse 

med livet; känsligheten för störningar och disharmoni inom ett specifikt 

område mildras därigenom. Ett stort antal roller kan naturligtvis också leda 

till en högre total påfrestning, och man måste också beakta vilka alternativ 

till yrkesarbete som finns för de studerade kvinnorna. 

Men yrkesarbete har inte bara känslomässiga och sociala implikationer 

utan påverkar också den ekonomiska standarden. om alternativet är att vara 

arbetslös, eller att mer eller mindre ofrivilligt vara hemma med barn, och att 

242


därmed få en väsentligt försämrad ekonomi kan detta påverka det psykiska 

välbefinnandet på ett mycket grundläggande sätt. 

Det hindrar inte att det finns avgörande element i arbetsmiljön som 

orsakar psykiska besvär och nedsatt psykiskt välbefinnande hos kvinnor. i 

några studier har man funnit skillnader mellan kvinnor i olika socialgrupper, 

mellan vita och svarta, mellan arbetare och tjänstemän (Dennerstein 1995; 

Waldron & Jacobs 1988) samt mellan olika branscher (Jenkins m. fl. 1996). 

Kvinnliga läkare har i flera studier visat sig ha speciellt hög förekomst av 

psykisk ohälsa (North & Ryall 1997). De har också visat sig mindre benägna 

att söka hjälp för sina besvär än andra kvinnor – kanske beroende på rädsla 

att bli stigmatiserade. 

Även bland kvinnliga sjuksköterskor på olika typer av vårdavdelningar 

har skillnader i förekomst av psykisk ohälsa kunnat konstaterats, där sjuksköterskor 

på geriatriska vårdavdelningar hade högre förekomst än övriga 

(Petterson m. fl. 1995). 

i en studie av arbetsvillkor och ohälsa i stockholm 1994 skilde sig förekomsten 

av nedsatt psykiskt välbefinnande åt mellan kvinnor och män inom 

olika branscher (Ågren m. fl. 1995). De yrken/branscher där flest kvinnor 

rapporterade nedsatt psykiskt välbefinnande var: journalist (43 procent), 

restaurangpersonal (33 procent), lärare i teoretiska ämnen (32 procent) och 

lokalvårdare (29 procent). Motsvarande yrken/branscher för män var buss 

eller taxiförare (31 procent), skötare inom psykiatrisk vård (29 procent), 

läkare (26 procent) och bud eller lastbilsförare (22 procent). 

De yrken/branscher där få kvinnor rapporterade nedsatt psykiskt välbefinnande 

var företagsadministration (8 procent), affärsbiträde (15 procent), 

förskollärare (16 procent) samt hemvårdare eller systemprogrammerare 

(18 procent). Motsvarande yrken/branscher för män var restaurangpersonal 

(5 procent), reklam (10 procent), affärsbiträde (11 procent) och journalist 

(12 procent). 

De stora skillnaderna mellan könen avspeglar troligtvis att kvinnor och 

män inom samma branscher tenderar att ha olika arbetsuppgifter, och därmed 

olika belastningar i arbetet. (Detta påtalas också i kapitel 2 och kapitel 

11 i denna bok). 

för att kartlägga kunskapsläget när det gäller vilka arbetsförhållanden 

som orsakar psykiska besvär hos kvinnor – och utifrån denna kartläggning 

243


peka ut områden där vidare forskning behöver genomföras för att ge bättre 

möjlighet att förebygga arbetsrelaterad psykisk sjuklighet hos kvinnor – har 

en genomgång av den publicerade litteraturen inom området gjorts. Även de 

riskfaktorer från familjeliv och fritid, samt från gränslandet mellan yrkesliv 

och familj, som har undersökts i studier av arbetsförhållanden och psykisk 

ohälsa hos kvinnor redovisas. 

Uppläggning av litteraturgenomgången 

En omfattande sökning av litteratur om kvinnor, arbete och psykisk hälsa har 

gjorts, i huvudsak i följande databaser: NiosHTiC, MEDliNE (MED94) 

och PsYCHliT. Många av de artiklar som fanns inom området kunde 

dock inte ingå i genomgången på grund av att data inte var bearbetade eller 

presenterade så att riskerna för kvinnor var identifierbara. i en del studier 

hade man både kvinnor och män i undersökningsgruppen men gjorde sambandsanalyser 

enbart för hela gruppen. i andra studier tog man hänsyn 

till kön i beräkningarna och presenterade resultaten av analyserna för hela 

gruppen efter att detta gjorts. Ytterligare ett problem var att utfallen inte 

alltid var så väldefinierade, ibland inte alls. Dessa artiklar uteslöts också ur 

genomgången. 

Utfall som studerats var depressionssymptom (subklinisk depression som 

inte kräver inläggning på psykiatrisk klinik), ångest och fobier, fysiologiska 

stressreaktioner, bristande psykiskt välbefinnande och mindre allvarlig psykisk 

sjuklighet. De allra vanligaste utfallen som studerats i samband med arbetslivets 

krav var depressionssymptom och bristande psykiskt välbefinnande. 

olika instrument för insamlandet av data om det psykiska hälsotillståndet 

har använts. i studier av depression och/eller ångest är det mest använda 

instrumentet Center for Epidemiologic studies – Depression scale (sEsD), 

men också sCl90R, Hodkins symptom Checklist, CrownCrisp Experimental 

index (CCEi), Beck Depression inventory (BDi), Profile of Mood 

states (PoMs), Composite international Diagnostic interview (CiDi) och 

stateTrait Anxiety inventory har använts. Nedsatt psykiskt välbefinnande 

har företrädesvis mätts med General Health Questionnaire (GHQ, 12 eller 

30 frågor), men också med Derenwendts 27frågorsformulär och 20item 

Guring scale. i några studier har man konstruerat egna frågeformulär för 

att mäta depression och ångest. 

244


i den aktuella litteraturgenomgången kategoriserades utfallen utifrån en 

tänkt allvarlighetsgrad, där psykisk sjuklighet inrymde depressionssymptom, 

ångest och fobier, och där nedsatt psykiskt välbefinnande rymde bristande 

psykiskt välbefinnande, fysiologiska stressreaktioner samt mindre allvarlig 

psykisk sjuklighet. 

Bipolärt syndrom, schizofreni och psykoser har inte studerats i relation 

till arbetslivets krav eftersom arbetslivsfaktorer antas ha liten betydelse för 

uppkomsten av dessa sjukdomar, jämfört med genetiska/biologiska orsaker 

och familjefaktorer. Vissa av dessa patientgrupper återfinns dessutom i 

arbetslivet i högst begränsad utsträckning. subklinisk depression och vissa 

ångestsymptom kan förväntas vara biologiskt orsakade i mindre grad. Att 

studera effekten av belastande faktorer i arbetet och i familjelivet i relation 

till dessa besvär är därför angelägnare. 

Kategoriseringen av de ickefysiska faktorerna i arbetet är inte självklar. 

Uppdelningen av faktorerna i detta kapitel baseras på en vidareutveckling av 

den definition av psykosociala faktorer som finns i en referensbok från 1995 

med fokus på rörelseorganens sjukdomar, där psykosociala faktorer definieras 

som individens subjektiva uppfattning av organisatoriska faktorer (Hagberg 

m. fl. 1995). Denna vidareutveckling innebär att man skiljer på upplevda och 

uppfattade psykosociala faktorer; den har gjorts av en holländsk forskare och 

presenterades första gången i samband med en konferens i Montreal 1995 

(Bongers 1995). De upplevda faktorerna står för det mer subjektiva i den 

ickefysiska arbetsmiljön, och de uppfattade för det mera beskrivande. 

Det som inkluderas i den uppfattade psykosociala arbetsmiljön är väldigt 

snarlikt det som ofta definieras som arbetsorganisatoriska faktorer på individuell 

nivå. för att göra skillnaden mellan de upplevda och de uppfattade psykosociala 

faktorerna tydlig har vi kallat dem psykosociala respektive organisatoriska 

faktorer, där de psykosociala faktorerna avspeglar det mera subjektiva och 

de organisatoriska faktorerna det mera beskrivande i arbetsmiljön. 

De potentiella riskfaktorer som studerats kan summeras i sex olika sektioner, 

varav de tre första är fysiska, psykosociala och organisatoriska faktorer i 

arbetet. De är direkt fokuserade på krav och villkor i arbetet. Dessa sektioner 

har vi försökt att göra så heltäckande som möjligt. De tre sista sektionerna är 

individuella faktorer, faktorer från familjelivet och faktorer från gränslandet 

245


mellan arbete och familjeliv. De är belysta i den mån de undersökts i studier 

av samband mellan arbetslivets krav och villkor och kvinnors psykiska hälsa. 

studier som direkt undersökt personlighetsfaktorer eller stress i familjelivet i 

relation till kvinnors psykiska hälsa är alltså inte beaktade. Viss överlappning 

mellan olika faktorer inom de olika sektionerna kommer med nödvändighet 

att förekomma, vilket måste beaktas när slutsatser om de funna sambanden 

dras. 

Resultat av litteraturgenomgången 

fokus i denna genomgång ligger på riskfaktorer för psykisk sjuklighet och 

nedsatt psykiskt välbefinnande för kvinnor. i de fall där både kvinnor och män 

ingick i studiegruppen kommer eventuella skillnader och likheter i riskfaktorer 

mellan könen att kommenteras i texten. De tabeller som sammanfattar resultaten 

i de olika sektionerna presenterar endast vilka faktorer som studerats och vilka 

riskfaktorer som identifierats för kvinnor i de olika studierna. Tvärsnittsstudier 

och prospektiva studier har presenterats var för sig i tabellerna för att göra 

det möjligt att diskutera eventuell kausalitet i de samband som rapporterats i 

olika studier. Detta kan vara av särskilt stort värde just när det gäller psykisk 

ohälsa, eftersom det är lätt att i tvärsnittsstudier avfärda funna samband med 

arbetsvillkor med att dåliga arbetsvillkor och dålig arbetsmiljö bara är ett uttryck 

för den psykiska ohälsan. 

Resultaten i varje sektion diskuteras och områden för vidare forskning 

identifieras och sammanfattas i slutet av kapitlet. 

Med något undantag (Braun & Hollander 1988) är de genomgångna studierna 

antingen utförda med en eller flera branscher eller med en subgrupp 

ur befolkningen (t. ex. kvinnliga chefer med små barn) som underlag för 

urvalet av studiegruppen. 

Fysiska arbetsvillkor 

fysiska krav i arbetsmiljön – t. ex. tunga lyft, tempoarbete eller olämpliga 

och krävande arbetsställningar – har studerats i liten omfattning i relation 

till psykisk ohälsa hos kvinnor. i några av de genomgångna studierna har 

man dock undersökt betydelsen av även sådana krav i arbetet. Dessa fynd 

sammanfattas i tabell 1. 

246


Tabell 1. Samband mellan fysiska faktorer i arbetet och psykisk sjuklighet samt nedsatt 

psykiskt välbefinnande hos kvinnor. 

Psykisk sjuklighet Nedsatt psykiskt välbefinnande 

Fysiska Prospektiva Tvärsnitts- Prospektiva Tvärsnittsfaktorer 

studier studier studier studier 

Tungt arbete (Eskelinen (Estryn-Behar (Amick 

m. fl. 1991a) m. fl. 1990) m. fl. 1998) 

(Estryn-Behar (Makowska 

m. fl. 1990) 1995) 

Ackords- (Eskelinen 

arbete m. fl. 1990) 

Dålig hygien (Goldberg 

på arbetsplatsen m. fl.1996) 

Stora (Goldenhar 

olycksrisker m. fl. 1998) 

Exponering för (Bromet 

lösningsmedel m. fl. 1992) 

Fetstil= samband har konstaterats, Kursiv stil= samband har ej konstaterats 

fysiskt krävande arbete och tempoarbete var riskfaktorer för både psykisk 

sjuklighet och nedsatt psykiskt välbefinnande (Amick m. fl. 1998; Eskelinen 

m. fl. 1991a; EstrynBehar m. fl. 1990). En annan riskfaktor för psykisk sjuklighet 

bland män var tempoarbete (Eskelinen m. fl. 1991a). Kombinationen 

av fysisk belastning och små påverkansmöjligheter i arbetet ökade risken 

för psykisk sjuklighet (Eskelinen m. fl. 1991a), vilket indikerar att det är i 

samverkan med andra faktorer i arbetet som de fysiska arbetsförhållandena 

orsakar psykisk ohälsa. 

sjuksköterskor som arbetade på vårdavdelningar där både fysiskt och 

psykiskt krävande arbetsuppgifter förekom i högre grad än på andra avdelningar 

hade en högre förekomst av psykisk sjuklighet (Petterson m. fl. 

1995), vilket också kan vara uttryck för en interaktionseffekt mellan fysiska 

och psykosociala/organisatoriska arbetsförhållanden. 

Några fysiska faktorer har bara studerats i tvärsnittsstudier. Dålig hygien 

på arbetsplatsen och exponering för lösningsmedel var riskfaktorer för psykisk 

sjuklighet (Bromet m. fl. 1992; Goldberg m. fl. 1996). Endast i ringa 

247


omfattning har kvinnor ingått i studier om hälsoeffekter av exponering för 

lösningsmedel, varför kunskapen om långsiktiga effekter för kvinnor är 

begränsad (se även kapitel 10). 

Resultaten i denna sektion tyder på att den fysiska arbetsmiljön, som 

är den aspekt av arbetsmiljön som hittills mest har studerats i relation till 

rörelseorganens sjukdomar, också har betydelse för kvinnors psykiska hälsa. 

Vidare studier behövs av hur fysisk tyngd, tempoarbete och andra fysiska 

faktorer i arbetsmiljön, i samverkan med andra belastande faktorer i arbetet 

och i familjelivet, kan orsaka psykisk sjuklighet hos kvinnor. likaså behöver 

prospektiva studier av påverkan av lösningsmedel på kvinnors psykiska hälsa 

genomföras. 

Psykosociala arbetsvillkor 

Den psykosociala delen av arbetsförhållandena är kanske den mest individoch 

upplevelsebaserade, av de studerade kraven och villkoren i arbetet. Det 

är också den oftast studerade dimensionen av arbetsförhållandens betydelse 

för kvinnors psykiska hälsa. stress i arbetet, som undersökts i nästan hälften 

av de genomgångna studierna, och olika former av socialt stöd på arbetet är 

upplevda psykosociala faktorer som visats särskilt intresse. Resultaten sammanfattas 

i tabell 2. 

Upplevd stress i arbetet och oklara, negativa eller obalanserade rollkrav 

var riskfaktorer för både psykisk sjuklighet och nedsatt psykiskt välbefinnande 

(Aro & Hasan 1987; Barnett & Baruch 1987; Bromet m. fl. 1992; Cooper m. 

fl. 1987; Cooper & Melhuish 1984; Davidson m. fl. 1995; EstrynBehar m. 

fl. 1990; iwata m. fl. 1988; iwata m. fl. 1989; Kandel m. fl. 1985; Kandolin 

1993; lam m. fl. 1985; lundberg m. fl. 1994; o’Neill & Zeichner 1985; 

Reifman m. fl. 1991; schonfeld 1992; schonfeld & Ruan 1991; shigemi m. 

fl. 1997; stansfeld m. fl. 1995). 

Arbetsstress har mätts på en mängd olika sätt – ibland med några få frågor, 

ibland med stora frågebatterier. Men trots olikheter i mätmetoder har man 

i de olika typerna av studier ändå lyckats fånga något av den dimension av 

arbetsstress som orsakar psykisk sjuklighet och nedsatt psykiskt välbefinnande 

hos kvinnor. 

Arbetsstress bland tandläkare undersöktes med 40 frågor (Cooper m. fl. 

1987). De undersökta fick besvara frågor om olika händelser och rangordna 

248


dessa utifrån hur stressande de upplevde dem. Rangordningen av stressorer 

i den tidigare nämnda studien av psykisk sjuklighet och krav i arbetet skilde 

sig bland tandläkare endast något åt mellan könen. Arbetsstress är relaterad 

till jobbstatus (Noborisaka & Yamada 1995). Den arbetsrelaterade stressen 

ökar, speciellt bland kvinnor, ju lägre status arbetet har. Många ”typiska kvinnojobb” 

har låg status och kan därför också förväntas kännetecknas av hög 

arbetsstress (se kapitel 2). Även höga krav i arbetet och tidspress var riskfaktorer 

för psykisk sjuklighet eller nedsatt psykiskt välbefinnande (Amick m. fl. 1998; 

Braun & Hollander 1988; Eskelinen m. fl. 1991b; EstrynBehar m. fl. 1990; 

Kandolin 1993; Makowska 1995; Noor 1995; Reifman m. fl. 1991). 

Några psykosociala faktorer hade bara studerats i tvärsnittsstudier – låg 

arbetstillfredsställelse, svagt socialt stöd, tidigare svårigheter i arbete, besvärliga 

klienter/patienter, dålig atmosfär på arbetet, rädsla att göra fel, konflikter 

mellan egna värderingar och företagets, samt sexuella trakasserier och 

könsdiskriminering. Detta var riskfaktorer för psykisk sjuklighet och nedsatt 

psykiskt välbefinnande även om resultaten inte var helt entydiga (Bromet 

m. fl. 1992; Cooper & Melhuish 1984; Davidson m. fl. 1995; Goldberg m. fl. 

1996; Goldenhar m. fl. 1998; Gutek & Koss 1993; Kandolin 1993; Makowska 

1995; Piotrkowski 1998; Reifman m. fl. 1991; shigemi m. fl. 1997; stansfeld 

m. fl.1995; stansfeld m. fl. 1997). De långsiktiga konsekvenserna av dessa 

faktorer återstår alltså att studera. 

Det finns även viktiga frågor kring definitioner av begreppen, och i vilken 

utsträckning instrument som utvecklats för att användas på män och mäns 

arbetsmiljö kan appliceras på kvinnor på ett meningsfullt sätt. Det har t. ex. 

gjorts undersökningar av vilken betydelse kvinnor och män lägger i begreppet 

arbetstillfredsställelse (Barnett & Baruch 1987; Miller 1980). Det som 

var viktigast för kvinnor var att de fick använda sin kompetens, samt att de 

kunde hjälpa andra. Männen betonade sin egenkontroll över arbetet. 

Eftersom många frågebatterier är utformade efter mäns förutsättningar 

och arbetsvillkor är risken överhängande att viktig information som skulle 

kunna förklara ohälsa hos kvinnor inte samlas in. Definitionsproblemet 

återkommer i fråga om socialt stöd. ofta definieras detta som det antal 

sociala kontakter en individ har, snarare än kvaliteten på kontakterna. inom 

hjärtkärlforskningen har en hög frekvens av sociala kontakter på fritiden 

249


Tabell 2. Samband mellan upplevda psykosociala arbetsfaktorer och psykisk sjuklighet samt 

nedsatt psykiskt välbefinnande hos kvinnor 


Psykosocial Prospektiva Tvärsnitts- Prospektiva Tvärsnittsfaktorer 


Tidspress (Eskelinen (Reifman (Kandolin 1993) 

m. fl. 1991a) m. fl. 1991) 

(Reifman 

m. fl. 1991) 

Svagt socialt (Bromet (Stansfeld (Davidson 

stöd m. fl. 1992) m. fl. 1997) m. fl. 1995) 

(Goldberg (Makowska 

m. fl. 1996) 1995) 

(Goldenhar (Shigemi 

m. fl. 1998) m. fl. 1997) 

(Lennon & Rosen- (Stansfeld 

field 1992) m. fl. 1995) 

(Snapp 1992) 

Tidigare svårigheter (Goldberg 

i arbetet m. fl. 1996) 

Låg arbets- (Cooper & Melhuish (Davidson 

tillfredsställelse 1984) m. fl. 1995) 

(Goldberg (Lam m. fl. 

m. fl. 1996) 1985) 

(Stansfeld 

m. fl. 1995) 

Liten synlighet (Goldberg (Piotrowski 

på arbetet m. fl. 1996) 1998) 

Höga mentala (Estryn-Behar (Braun & Holl- (Estryn-Behar (Amick et al. 

krav m. fl. 1990) ander 1998) m. fl. 1990) 1998) 

(Bromer m. fl. (Noor, 1995) (Makowska 

1992) 1995) 

(Goldenhar (Noor, 1995) 

m. fl. 1998), 

(Snapp, 1992) 

Oklara, negativa (Reifman (Reifman (Barnett (Davidson 

eller obalanserade m. fl. 1991) m. fl. 1991) m. fl. 1992) m. fl. 1995) 

rollkrav (Stansfeld 

m. fl. 1995) 

250



Psykosocial Prospektiva Tvärsnitts- Prospektiva Tvärsnittsfaktorer 


Hög arbetsstress (Estryn-Behar (Bromet (Estryn-Behar (Davidson 

m. fl. 1990) m. fl. 1992) m. fl. 1990) m. fl. 1995) 

(Kandolin (Cooper & Mel- (Iwata m. fl. 

1993) huish, 1984) 1988) 

(Lundberg (Cooper (Lam m. fl. 

m. fl. 1994) m. fl. 1987) 1985) 

(Schonfeld (Iwata m. fl. 1988) 

1992) (Kandel m. fl. 1985) 

(O’Neill & 

Zeichner 1985) 

Bristande (Reifman (Reifman (Davidson 

engagemang m. fl. 1991) m. fl. 1991) m. fl. 1995) 

Besvärliga (Kandolin 

patienter/klienter 1993) 

Dålig atmosfär (Kandolin 

på arbetet 1993) 

Rädsla att (Shigemi 

göra fel m. fl. 1997) 

Sexuella trakass- (Reifman (Cooper & Mel- (Davidson 

erier / köns- m. fl. 1991) huish 1984) m. fl. 1995) 

diskriminering (Goldenhar (Piotrkowski 

m. fl. 1998) 1998) 

(Reifman et al. 1991) 

Konflikt mellan (Chevalier (Davidson 

egna värderingar 

och företagets 

m. fl. 1996) m. fl. 1995) 

Konflikt med (Reifman (Bromet 

kollegor eller m. fl. 1991) m. fl. 1992) 

chefer (Reifman 

m. fl. 1991) 

(Snapp 1992) 


251


visat sig vara en riskfaktor för hjärtinfarkt bland kvinnor (Jung 1984; Rook 

1984). Det har förklarats med att kvinnor tar stort ansvar för de individer som 

ingår i de sociala nätverken – att de ger mer än de tar. Att ha stora nätverk 

kan därför bli en belastning snarare än en avlastning. 

Kvinnor kan även på sina arbetsplatser ta stort ansvar för – och också 

förväntas – att stötta och trösta kollegor i trångmål, något som säkert delvis 

förklaras med socialiseringen in i vuxenvärlden där flickor uppfostras till att 

ta ansvar för andra, se andras behov och i möjligaste mån tillfredsställa dem 

(se även kapitel 3). Att undersöka kvaliteten på de sociala relationerna, snarare 

än antalet sociala kontakter, skulle följaktligen kunna ge mera relevant 

information om förhållanden som kan tänkas vara belastande för kvinnor 

och påverka deras psykiska hälsa. 

sexuella trakasserier och könsdiskriminering tycks följas åt, dvs. dessa båda 

faktorer förekommer oftast samtidigt på en arbetsplats. Detta är antagligen 

ett resultat av kulturen på företaget, snarare än resultatet av någon eller några 

medarbetares beteenden (Bursten 1985). Detta har också styrkts i en senare 

undersökning av hälsokonsekvenser hos kvinnor av sexuella trakasserier 

(Decker & Barling 1998). Både individ och organisationsdata samlades in, 

och det visade sig att företag/organisationer som hade få sanktioner mot 

sexuella trakasserier, och där kvinnor hade lägre status än män (t. ex. lägre 

lön), hade en betydligt högre förekomst av sexuella trakasserier än företag 

som hade klart uttalade sanktioner mot denna typ av beteende. Vid studier 

av hälsoeffekter av sexuella trakasserier bör därför information både på individ 

och organisationsnivå samlas in. 

i en litteraturgenomgång av studier av sexuella trakasserier framkom att 

det är relativt vanligt att kvinnor i UsA som blir sexuellt trakasserade lämnar 

sina arbeten (Gutek & Koss 1993). De som stannar kvar erfar ofta att de 

sociala relationerna på arbetsplatsen i sin helhet blir negativt påverkade av 

trakasserierna, liksom naturligtvis också arbetstillfredsställelsen och engagemanget 

i arbetet. 

i olika undersökningar har mellan 21 och 82 procent av de trakasserade 

kvinnorna uppgett att deras psykiska hälsa försämrats som ett resultat av 

trakasserierna. Det har gjorts ett antal mer eller mindre vetenskapliga undersökningar 

i sverige av förekomsten av sexuella trakasserier på arbetsplatser 

och inom skolväsendet. Beroende på att man ställt frågorna på väldigt olika sätt 

252


har prevalensen av sexuella trakasserier skiftat högst markant. i dessa studier 

har som regel inte hälsoeffekterna varit i fokus. Att gå vidare med studier av 

effekter på kvinnors psykiska hälsa av sexuella trakasserier är angeläget för 

att få en uppfattning om hur stora sådana eventuella effekter är, samt vilka 

andra arbetsmiljö och arbetsorganisationsfaktorer de eventuellt interagerar 

med. försök har gjorts att definiera sexuella trakasserier, både utifrån en 

tänkt allvarlighetsgrad och utifrån om de förekommer vid ett specifikt tillfälle 

eller kontinuerligt (Bursten 1985). Möjligtvis kan kvalitativa studier behöva 

genomföras för att adekvata frågor skall kunna formuleras. 

slutsatserna som dras på grundval av resultatet i det här avsnittet är att ett 

antal psykosociala faktorer är starkt relaterade till psykisk ohälsa hos kvinnor. 

Den långsiktiga effekten är i många fall oklar, varför prospektiva studier 

behöver genomföras. Att samtidigt studera psykosociala och organisatoriska 

faktorer i relation till kvinnors psykiska hälsa vore av stort värde. Vidare bör 

både kvantitativa och kvalitativa aspekter av socialt stöd på arbetsplatsen 

undersökas i relation till kvinnor psykiska hälsa, för att både belastande och 

stödjande aspekter skall kunna identifieras och jämföras. slutligen är det 

angeläget att gå vidare med prospektiva studier av effekter av sexuella trakasserier 

på kvinnors psykiska hälsa, baserade på information både på individ och 

organisationsnivå, för att få en uppfattning om hur stora sådana eventuella 

effekter är samt med vilka andra arbetsmiljö och arbetsorganisationsfaktorer 

de eventuellt interagerar. 

Organisatoriska arbetsvillkor 

Ett annat område där man dragit värdefulla slutsatser om relationen mellan 

arbetslivets krav och psykisk ohälsa hos kvinnor är den organisatoriska 

delen av arbetsförhållandena, dvs. de uppfattade konsekvenserna av arbetets 

uppläggning och organisering för individen. Resultaten sammanfattas i 

tabell 3. 

få möjligheter att påverka sin arbetssituation har visat sig vara en riskfaktor 

för psykisk sjuklighet och nedsatt välbefinnande i tvärsnittsstudier såväl som 

prospektiva studier, både för kvinnor och män (Amick m. fl. 1998; Barnett 

m. fl. 1992; Eskelinen m. fl. 1991a; Goldenhar m. fl. 1998; Makowska 1995; 

Reifman m. fl. 1991; stansfeld m. fl. 1995; stansfeld m. fl. 1997) och det finns 

vissa indikationer att dessa variabler interagerar med familjeomständigheter 

253


(Barnett & Baruch 1987). Kombinationen av tungt arbete och få möjligheter 

att påverka arbetsförhållandena var t. ex., vilket tidigare nämnts, en riskfaktor 

för kvinnor men inte för män. Det omvända förhållandet gällde för 

kombinationen av få möjligheter att påverka arbetsförhållandena och krav 

på att arbeta snabbt. skiftarbete har också visat sig vara positivt relaterat till 

psykisk sjuklighet, och har ansetts mer belastande för kvinnor än män på 

grund av biologiska, hormonella orsaker, och på grund av kombinationen 

med den större belastningen för kvinnor av hem och familj (Costa 1997). 

Vidare har få möjligheter att påverka arbetstakten, och dålig överensstämmelse 

mellan egen kompetens och arbetets krav, visat sig vara en riskfaktor 

för nedsatt psykiskt välbefinnande och/eller psykisk sjuklighet (EstrynBehar 

m. fl. 1990; Goldberg m. fl. 1996; Reifman m. fl. 1991; shigemi m. fl. 1997; 

stansfeld m. fl. 1995), även om resultaten inte är helt entydiga (Eskelinen m. 

fl. 1991a; EstrynBehar m. fl. 1990). stress på grund av bundet tidsschema 

har också visat sig vara positivt relaterat till både psykisk sjuklighet och nedsatt 

välbefinnande i prospektiva studier (EstrynBehar m. fl. 1990), medan 

mindre konsekventa slutsatser dragits i relation till osäkerhet om den egna 

framtiden inom organisationen. 

Några organisatoriska faktorer har bara studerats i tvärsnittsstudier. Att 

ha en arbetsledande position, ha stort ansvar i jobbet, vara med om frekventa 

flyttningar och att arbeta på ett stort företag, är faktorer som visat sig 

vara relaterade till antingen nedsatt välbefinnande eller sjuklighet i psykisk 

bemärkelse (Cooper & Melhuish 1984; Goldenhar m. fl. 1998; shigemi m. 

fl. 1997; snapp 1992). Däremot var inte stort ansvar i arbetet och att vara i 

arbetsledande ställning relaterat till psykisk sjuklighet bland män (Cooper 

& Melhuish 1984). 

flera av de studerade organisatoriska faktorerna var både i prospektiva 

studier och i tvärsnittsstudier relaterade till psykisk sjuklighet och nedsatt 

psykiskt välbefinnande, vilket indikerar ett orsakssamband. De slutsatser som 

kan dras utifrån resultaten i detta avsnitt är att vissa arbetsorganisatoriska 

faktorer behöver undersökas vidare med en prospektiv design och att arbetsorganisatoriska 

faktorer – t. ex. information om arbetstidens förläggning, 

påverkansmöjligheter och rollkrav – bör ingå i studier av arbetsförhållanden 

och psykisk ohälsa hos kvinnor. 

254


Tabell 3. Samband mellan arbetsorganisatoriska faktorer och psykisk sjuklighet samt nedsatt 

psykiskt välbefinnande hos kvinnor. 


Arbetsorg. Prospektiva Tvärsnitts- Prospektiva Tvärsnittsfaktorer 


Skiftarbete (Estryn-Behar (Goldberg (Kandolin 1993) 

m. fl. 1990) m. fl. 1996) 

Stress p.g.a. (Estryn-Behar (Estryn-Behar 

bundet tidsschema m. fl. 1990) m. fl. 1990) 

Dålig överens- (Estryn-Behar (Estryn-Behar (Shigemi 

stämmelse egen m. fl. 1990) m. fl. 1990) m. fl. 1997) 

kompetens/arbetets krav 

Små krav på (Goldberg (Stansfeld (Davidson 

skicklighet och m. fl. 1996) m.fl. 1997) m. fl. 1995) 

variation (Stansfeld 

m. fl. 1995) 

Få möjligheter (Eskelinen (Goldenhar (Stansfeld (Amick m. fl. 

att påverka m. fl. 1991) m. fl. 1998) m.fl. 1997) 1998) 

arbetsförhållanden (Reifman (Lennon & Rosen- (Noor, 1995) (Davidson 

m. fl. 1991) field 1992) m.fl. 1995) 

(Reifman (Makowska1995) 

m. fl. 1991) (Noor 1995) 

Arbetsledande (Cooper & Melposition 

huish, 1984) 

(Lennon & Rosenfield 

1992) 

Få möjligheter (Eskelinen (Reifman (Stansfeld 

att påverka m.fl. 1991a) m. fl. 1991) m. fl. 1997) 

arbetstakten (Reifman 

m.fl. 1991) 

Stort ansvar (Goldenhar (Shigemi 

i arbetet m. fl. 1998) 

(Snapp, 1992) 

m. fl. 1997) 

Frekventa (Cooper & 

förflyttningar Melhuish, 1984) 

Osäker framtid (Goldenhar (Noor 1995) (Amick m.fl. 1998) 

på företaget m. fl. 1998) (Makowska 1995) 

(Noor 1995) 

Stort företag (Cooper & Melhuish 

1984) 

(Snapp, 1992) 


255


Individuella faktorer 

individuella faktorer som undersökts i samband med arbetslivets krav och 

villkor i relation till kvinnors psykiska hälsa inkluderar både faktorer som 

utbildningsnivå och faktorer som är personlighetsrelaterade, t. ex. copingstrategier 

(problemhanteringsförmåga), negativ affektivitet (negativ 

livsinställning) och typ Abeteende (hetsig och otålig livsstil). Resultaten 

sammanfattas i tabell 4. 

Personlighetsfaktorer har i huvudsak undersökts i tvärsnittsstudier av 

psykisk sjuklighet och nedsatt psykiskt välbefinnande. svaga copingstrategier 

var i dessa tvärsnittsstudier relaterade både till psykisk sjuklighet och nedsatt 

psykiskt välbefinnande (Davidson m. fl. 1995; Kandolin 1993; o’Neill & 

Zeichner 1985). 

i en studie om nedsatt psykiskt välbefinnande skilde sig män och kvinnor 

åt vad gäller användandet av copingstrategier (Davidson m. fl. 1995). Kvinnor 

motionerade oftare än män för att reducera sin stressnivå eller talade 

med någon närstående; männen drack mera alkohol för att uppnå samma 

sak, vilket kanske reducerade stressnivån på kort sikt men kan förväntas ha 

negativ effekt på det psykiska välbefinnandet på längre sikt. 

Typ Abeteende var relaterat till nedsatt psykiskt välbefinnande men inte 

till psykisk sjuklighet (Cooper & Melhuish 1984; Davidson m. fl. 1995). 

Negativ affektivitet har undersökts både i tvärsnittsanalyser och prospektiva 

analyser i en studie om nedsatt psykiskt välbefinnande från 1995, men var 

bara en riskfaktor i tvärsnittsanalyserna, vilket indikerar att det nedsatta 

psykiska välbefinnandet kan ha påverkat uttrycken för affektivitet, snarare än 

att affektiviteten påverkat välbefinnandet (Noor 1995). i en studie var inte 

typ Abeteende en signifikant riskfaktor för kvinnor i relation till psykisk 

sjuklighet, men däremot för män (Cooper & Melhuish 1984). 

Av de andra studerade individuella faktorerna – etnicitet, att ha ett 

arbetaryrke, låg utbildningsnivå (både för kvinnor och män) eller tidigare 

psykiska symptom – hade inte någon identifierats som riskfaktor i de prospektiva 

studierna. 

flera av de individuella faktorer som studerats var relaterade till psykisk 

ohälsa hos kvinnor. Personlighetsfaktorer skulle kunna förväntas spela en 

roll för hur kvinnor och män uttrycker sina arbets och familjeförhållanden. 

för att få mera kunskap om långsiktiga effekter av personlighetsfaktorer 

256


Tabell 4. Samband mellan individuella faktorer och psykisk sjuklighet samt nedsatt psykiskt 

välbefinnande hos kvinnor. 


Individuella Prospektiva Tvärsnitts- Prospektiva Tvärsnittsfaktorer 


Huvudförsörjare (Lennon & Rosen- 

i familjen field 1992) 

Låg utbildning (Goldberg (Noor 1995) (Lam m. fl.1985) 

m. fl. 1996) (Noor 1995) 

Etnicitet (Schonfeld & (Snapp 1992) 

Ruan 1991) 

(Schonfeld 1992) 

Arbetaryrke (Schonfeld & (Snapp 1992) (Piotrkowski 

Ruan 1991) 1998) 

Svaga coping- (O’Neill & Zeich- (Davidson 

strategier ner 1985) et al. 1995) 

(Kandolin 1993) 

(Lam m. fl. 1985) 

Typ A - (Cooper & Mel- (Davidson 

beteende huish 1984) m. fl. 1995) 

Negativ affektivitet (Noor 1995) (Noor 1995) 

Tidigare psykiska 

symptom (Schonfeld 1992) 


i interaktion med olika arbetslivsfaktorer bör t. ex. copingstrategier, typ 

Abeteende och negativ affektivitet studeras prospektivt, tillsammans med 

arbetslivsfaktorer i förhållande till både psykisk sjuklighet och nedsatt psykiskt 

välbefinnande. 

Faktorer från familjelivet 

i studier av betydelsen av arbetslivets krav och villkor för kvinnors psykiska 

hälsa har även några aspekter av familjelivet varit intressanta. Det som 

studerats inkluderar både sociala relationer, konflikter, förekomst av barn, 

fördelning av hemsysslorna och allvarliga livshändelser. Resultaten sammanfattas 

i tabell 5. 

257


Tabell 5. Samband mellan faktorer i familjelivet och psykisk sjuklighet samt nedsatt psykiskt 

välbefinnande. 


Faktorer i Prospektiva Tvärsnitts- Prospektiva Tvärsnittsfamiljelivet 


Ej gift/sambo (Schonfeld & (Iwata m. fl. (Noor 1995) (Davidson 

Ruan 1991) 1989) m. fl. 1995) 

(Schonfeld (Kandel m. fl. (Iwata m. fl. 

1992) 1985) 1988) 

(Snapp 1992) (Kandolin 1993) 

Hemmavarande (Beatty 1996) (Estryn-Behar (Kandolin 1993) 

småbarn (Iwata m. fl. 1989) m. fl. 1990) (Iwata 1988) 

(Kandel m. fl. 1985) (Noor 1995) 

(Lennon & Rosen- 

field 1992) 

(Snapp 1992) 

Svagt socialt (Schonfeld & (Bromet (Davidson 

stöd från släkt Ruan 1991) m. fl. 1992) m. fl. 1995) 

och vänner (Schonfeld (Snapp 1992) (Makowska 

1992) 1995) 

Huvudansvarig (Kandel m. fl. 1985) 

för hemsysslor (Lennon & Rosen- 

och barn field 1992) 

Äktenskapliga (Kandel m. fl. 1985) (Iwata m.fl. 1989) 

problem (Iwata m. fl. 1988) 

Liten tid för (Reifman (Kandel m. fl. 1985) 

egna intressen m. fl. 1991) (Reifman m. fl. 1991) 

Stress i (Iwata et al. 1989) (Iwata m.fl. 1988) 

familjelivet 

Allvarliga (Schonfeld & (Bromet (Noor 1995) (Makowska 

livshändelser Ruan 1991) m. fl. 1992) 1995) 

(Schonfeld (Cooper & 

1992) Melhuish 1984) 


258


Att leva utan en partner var en riskfaktor för psykisk sjuklighet i tvärsnittsstudierna, 

men inte i de prospektiva studierna, vilket borde indikera 

att psykiskt sjuka kvinnor tenderar att leva ensamma men att besvären inte 

orsakats av ensamlevandet (iwata m. fl. 1988; Kandel m. fl. 1985; snapp 1992). 

Ensamlevandet var alltså inte relaterat till nedsatt psykiskt välbefinnande 

hos kvinnor, men det finns indikationer på att det är relaterat till psykisk 

ohälsa hos män i större utsträckning (Davidson m. fl. 1995; iwata m. fl. 1989; 

Kandolin 1993; Noor 1995). 

Närvaron av småbarn hemma, vilket visat sig vara en viktig riskfaktor för 

depression hos kvinnor i den epidemiologiska litteraturen, har inte på ett 

övertygande sätt visat sig vara relaterat till psykisk sjuklighet eller nedsatt 

välbefinnande i studier som även undersökt effekten av arbetslivets villkor 

(Beatty 1996; Goldberg m. fl. 1996; iwata m. fl. 1988; iwata m. fl. 1989; 

Kandel m. fl. 1985; Kandolin 1993; lennon & Rosenfield 1992; Noor 1995; 

snapp 1992). 

Det är möjligt att interaktionen mellan arbetslivet och hemlivet, eller 

individens totala livsvillkor, studerats i för begränsad bemärkelse emedan 

forskare i alltför stor utsträckning fokuserat sig på individuella riskfaktorer 

eller riskfaktorer inom ett begränsat område. 

Även effekten av socialt stöd från släkt och vänner har studerats, återigen 

med föga övertygande resultat trots informativa slutsatser inom den epidemiologiska 

forskningen (Bromet m. fl. 1992; Davidson m. fl. 1995; Makowska 

1995; schonfeld 1992; schonfeld & Ruan 1991; snapp 1992). förklaringen 

till detta kan delvis vara att man studerat frekvensen av sociala kontakter 

snarare än kvaliteten på dem, enligt samma resonemang som förts ovan gällande 

socialt stöd på arbetet (se även kapitel 3). 

Andra faktorer från familjelivet har enbart, eller huvudsakligen, studerats 

i tvärsnittsstudier. Att vara huvudansvarig för hem och barn, ha äktenskapliga 

problem och lite tid för egna intressen är faktorer som visat sig vara positivt 

relaterade till psykisk sjuklighet i viss mån (iwata m. fl. 1988; iwata m. fl. 

1989; Kandel m. fl. 1985; lennon & Rosenfield 1992; Reifman m. fl. 1991). 

Allvarliga livshändelser har dessutom visat sig vara relaterade till utfallen i 

tvärsnittsstudierna, men inte i de prospektiva studierna (Bromet m. fl. 1992; 

Cooper & Melhuish 1984; Makowska 1995; Noor 1995; schonfeld 1992; 

schonfeld & Ruan 1991). När det gäller en hög nivå av stress i familjelivet har 

259


man däremot inte kunnat påvisa något samband med kvinnors psykiska ohälsa, 

även om det visat sig vara relaterat till mäns (iwata m. fl. 1988; 1989). 

Många riskfaktorer som studerats i familjelivet och på fritiden kan tänkas 

interagera med riskfaktorer i arbetet – både fysiska, psykosociala och organisatoriska 

– trots att de inte alldeles uppenbart befinner sig i gränssnittet 

arbete och familj/fritid. Det har t. ex. i en studie antagits att kvinnor reagerar 

starkare än män på monotont arbete, eftersom de inte skärmar av sig 

från sina problem i familjen (Roxburgh 1996). Monotont arbete ger många 

möjligheter att tänka på problem som behöver lösas, saker som skall uträttas 

osv. Det skulle medföra att kvinnor tar mera skada än män av att arbeta med 

monotona och enahanda arbetsuppgifter om de har problem i familjelivet. 

Kvinnors arbetsledande och ansvarstagande roll i familjen, snarare än antal 

timmar kvinnor ägnar åt hemarbete, har också påtalats i andra sammanhang 

som en risk för ohälsa (lundberg m. fl. 1994). 

följaktligen är bilden av familjelivets påverkan på kvinnors psykiska 

ohälsa minst sagt blandad. långsiktiga konsekvenser för psykisk sjuklighet 

och nedsatt psykiskt välbefinnande av interaktionseffekter mellan förhållanden 

och belastningar i familjelivet och i arbetslivet bör undersökas i studier 

med prospektiv design. Det är också viktigt att man i framtiden inkluderar 

indikatorer från olika subsystem såsom arbetsliv, hemliv och fritid för att öka 

förståelsen för vilka faktorer som är mest avgörande för psykisk hälsa och 

hur de interagerar. Detta har också påtalats i andra sammanhang, uttryckt 

som att analysen skall centreras kring individen i stället för kring enskilda 

faktorer (Magnusson 1998). 

Gränslandet arbete – familjeliv 

Ett annat område som i viss mån studerats är gränslandet mellan arbete, 

familjeliv och fritid, dock endast hos kvinnor och huvudsakligen i relation 

till psykisk sjuklighet. Detta sammanfattas i tabell 6. 

Tre faktorer – att barnen påverkas negativt av kvinnans yrkesarbete, att 

arbetet gör intrång på familjelivet och att familjelivet gör intrång på arbetet 

– har visat sig vara positivt relaterade till psykisk sjuklighet, men endast i 

tvärsnittsstudier (Amick m. fl. 1998; Goldenhar m. fl. 1998). inga signifikanta 

260


Tabell 6. Samband mellan faktorer från gränslandet arbete/familj och psykisk sjuklighet samt 

nedsatt psykiskt välbefinnande hos kvinnor. 


Gränsland Prospektiva Tvärsnitts- Prospektiva Tvärsnittsarbete/familj 


Barnen påverkas (Reifman (Reifman 

negativt av et al. 1991) et al. 1991) 

kvinnans yrkes- 

arbete 

Arbetet gör (Reifman (Beatty 1996) 

intrång på 

familjelivet 

et al. 1991) (Reifman et al. 1991) 

Familjelivet (Reifman (Beatty 1996) 

gör intrång 

på arbetet 

Rollkonflikt 

et al. 1991) (Reifman et al. 1991) 

arbete — familj (Noor 1995) 


resultat har kunnat påvisas i relation till rollkonflikten arbete–familj, dvs. att 

kraven från arbetet och familjen är motstridiga och därmed svåra att leva 

upp till (Noor 1995). 

Generellt sett vill vi mana till försiktighet i tolkningen av de här resultaten. 

Endast ett mycket begränsat antal studier har gjorts, och det råder tveksamhet 

om huruvida frågorna ställts på rätt sätt för att fånga de konflikter kvinnor 

själva upplever starkast i sina liv. i en kvalitativ studie har det framkommit 

att det är vanligt att kvinnor upplever sig som otillräckliga i förhållande till 

familjen och att arbetet tar för mycket tid (Thomsson 1996). Vi återkommer 

alltså till slutsatsen ovan: att undersökningar bör utformas så att de studerar 

den totala belastningen från arbete och familjeliv med individens livssituation 

som utgångspunkt snarare än enstaka variabler, samt att både kvantitativa 

och kvalitativa metoder bör användas. 

Preventiva insatser 

i några studier har förslag presenterats till preventiva åtgärder för att minska 

den psykiska ohälsa som beror på faktorer i arbetet (Akabas 1988; stansfeld 

m. fl. 1997). förslagen är för det mesta på organisatorisk nivå, såsom design 

261


av arbetet och produktionen (ökad arbetsdelning, mer flexibel arbetstid, 

bättre karriärmöjligheter osv.), samt förbättrade sätt för ledningen att ge de 

anställda ett gott socialt stöd och information på ett mera adekvat sätt. 

Men det finns även exempel på preventiva åtgärder som har haft individen 

snarare än arbetets organisering i fokus (spilman 1988). Bland annat 

stresshanteringsförmåga och självkännedom har tränats för att minska psykisk 

ohälsa hos både kvinnor och män. Men, intressant nog, var deltagandet 

mycket högre bland kvinnor än bland män när båda könen erbjöds delta i 

olika preventionsprogram. 

Kvinnor hade också en större kunskap om hur hälsan påverkas av olika 

livsstilsfaktorer, och en betydligt större motivation än män att göra något åt 

det som inte var bra i den egna livsstilen. Även när det gäller sexuella trakasserier 

har fokus varit på den enskilda individen, inte på de strukturer som 

lämnar utrymme för sådant beteende (Hamilton m. fl. 1987). stödjande och 

självförtroendeuppbyggande samtal är en metod som rekommenderats. 

Även andra preventiva åtgärder skulle kunna utformas utifrån fynden i 

litteraturgenomgången (t. ex. för att reducera arbetsstress), även om vidare 

forskning behövs för att klargöra ytterligare dimensioner i betydelsen av 

belastningar i arbetet för kvinnors psykiska hälsa. 

Diskussion och slutsatser 

Ett stort antal psykosociala faktorer, ett något mindre antal organisatoriska 

faktorer, ett litet antal fysiska faktorer samt några få faktorer från familjelivet 

och från gränslandet mellan arbete och familjeliv har identifierats i de 

genomgångna studierna. 

skillnaderna mellan kvinnor och män är små vad gäller vilka riskfaktorer 

i arbetet som identifierats i de olika studierna. Vidare studier av kvalitativ 

natur kan dock genomföras för att närmare belysa eventuella könsskillnader 

i riskfaktormönster som inkluderar arbetsfaktorer. Det fanns vissa indikationer 

på sådana skillnader. Exempelvis var tungt arbete i kombination 

med få påverkansmöjligheter en riskfaktor för kvinnor men inte för män. 

Det motsatta visade sig för kombinationen av krav på snabbt arbete och få 

påverkansmöjligheter. 

interaktionen mellan olika arbetsfaktorer och mellan faktorer i arbets och 

familjeliv kan förväntas se olika ut för kvinnor och män, beroende på olika 

262


förväntningar och krav på könen. Väldigt få studier där information både från 

familjeliv och arbete hade undersökts inkluderade båda könen, varför sådana 

skillnader inte kan beläggas med befintliga studier. i studier av muskuloskeletala 

besvär där information från båda sfärerna undersökts, har man dock 

kunnat konstatera att sådana interaktionseffekter mellan arbets och familjeliv 

föreligger, och att de skiljer sig åt mellan könen (Bildt Thorbjörnsson m. 

fl.1998). Vissa interaktionseffekter var gemensamma för könen, men andra 

förelåg enbart för kvinnor eller enbart för män, vilket har tolkats som att 

det avspeglar kvinnors och mäns olika arbets och livsvillkor. Det är därför 

viktigt att genomföra populationsstudier där båda könen inkluderas och där 

information från både arbets och familjeliv studeras. 

Könen skilde sig i en studie åt vad gäller copingstrategier. Andra studier 

som fokuserat på just copingstrategier, har påvisat att kontexten har 

en avgörande betydelse för vilka strategier individen väljer, dvs. vad som är 

möjligt att välja (vilket även diskuteras i kapitel 3). Kvinnor och män i likartade 

arbetsmiljöer tenderade att lösa problem på samma sätt. 

En förklaring till den högre förekomsten i litteraturen av psykiska diagnoser 

bland kvinnor är att de psykiatriker som sätter diagnoserna påverkas 

av patientens/försökspersonens kön. En mycket väl genomförd studie publicerades 

1991 inom detta område (Redman m. fl. 1991). Psykiska diagnoser 

sattes på grundval av ifyllda frågeformulär om psykisk hälsa (GHQ), och 

huvudresultatet var att kvinnor oftare än män felaktigt diagnostiserades som 

psykiskt störda. Trots att proportionen kvinnliga och manliga försökspersoner 

som hade ett högt värde på GHQ (= nedsatt psykiskt välbefinnande) var lika 

stor, bedömdes 34 procent av kvinnorna men bara 20 procent av männen 

som psykiskt störda. slutsatsen som drogs var att kön hade ett väsentligt 

inflytande på risken att få en psykisk diagnos. 

i samma studie undersöktes också de kvinnliga och manliga behandlarnas 

benägenhet att bedöma kvinnor som psykiskt störda. De manliga behandlarna 

bedömde dubbelt så ofta som de kvinnliga att de studerade kvinnorna var 

psykiskt störda. felen i bedömningarna i studien var alltså beroende både av 

försökspersonernas och bedömarnas kön. sådana fel skulle kunna förklara 

åtminstone en del av skillnaderna i förekomst av olika psykiska sjukdomar, 

men däremot inte skillnader i självrapporterat psykiskt välbefinnande. finns 

det könsberoende fel i dessa rapporter är det nog snarare beroende på kon 

263


struktionen av frågeformulären. Det är inte särskilt långsökt att tänka sig att 

de roller som kvinnor och män tilldelas i samhället påverkar hur de besvarar 

frågor. Kvinnor är mer benägna att få låga värden på frågor om framåtanda 

och självförtroende, vilket kan förklaras med förväntningarna på kvinnor 

och hur kvinnor skall vara. framåtanda och karriärlystnad är åtminstone inte 

något som tidigare har premierats hos kvinnor, däremot hos män. 

Konstruktionen av frågeformulär som används för att konstatera nedsatt 

psykiskt välbefinnande och psykiska störningar kan avspegla fördomar om 

könen och helt enkelt vara konstruerade så att kvinnor mer eller mindre 

automatiskt framstår som mer störda (se även kapitel 5 där detta diskuteras 

mer i detalj). Det är alltså väsentligt att inse att samma instrument eller 

formulär kan tolkas olika av kvinnor och män. 

i den aktuella genomgången av studier inom området arbetsvillkor och 

psykisk hälsa hos kvinnor torde effekten av sådana fel ha resulterat i att 

man på grund av överdiagnostisering av sjuklighet i de olika studierna inte 

lyckats identifiera risker som faktiskt existerar i arbetsmiljön, snarare än att 

man överskattat risker. Utöver könsberoende effekter spelar den kulturella 

kontexten och etnicitet en avgörande roll för hur psykisk ohälsa upplevs och 

uttrycks, liksom arbetsmarknadsförutsättningar och förankring på arbetsmarknaden 

(Walters 1993). Det är heller inte säkert att de ohälsosymptom 

som efterfrågas i studierna är de som mest inskränker på kvinnors livskvalitet. 

Kvalitativa studier av vilka ohälsosymptom som kvinnor upplever som hämmande 

och/eller som påverkar livskvaliteten negativt – och hur de uttrycker 

dem – behöver genomföras. 

i en genomgång av kunskapsläget vad gäller psykosocial överbelastning 

och arbetsrelaterad psykisk sjukdom framkom att bara tre procent av alla 

rapporterade arbetsrelaterade sjukdomar hade psykiska orsaker (Westerholm 

1996). Detta ansågs vara lågt eftersom andelen kvinnor i högstressyrken under 

de senaste tio åren ökat från 15 till 21 procent, vilket är en sex gånger så stor 

ökning som männens under samma period. sedan 1980talet har 15 procent 

av den kvinnliga arbetskraften förflyttat sig från ett låg till ett högstressyrke 

– i huvudsak till sjukvården och skolan. Det största antalet arbetsskadeanmälningar 

kommer från kvinnor inom just dessa yrkesområden. Många av 

de riskfaktorer för psykisk sjuklighet och nedsatt psykiskt välbefinnande 

264


som har identifierats i de genomgångna studierna förekommer i hög grad i 

kvinnodominerade yrken (se kapitel 2). 

i studier av psykisk ohälsa hos kvinnor, liksom i studier av annan ohälsa 

hos kvinnor, måste beaktas att många av de instrument som används för att 

kartlägga belastningar i arbetsmiljön är utvecklade för att passa män och deras 

typiska arbetsförhållanden. Det kan leda till att risker för kvinnor inte fångas 

upp, vilket påtalades redan 1982 i en litteraturgenomgång om arbetsrelaterad 

stress och ohälsa hos kvinnor (Haw 1982). i denna genomgång påtalades att 

studierna om kvinnor inte var tillräckligt specifika för att arbetsmiljön och 

familjeförhållandena/attityderna skulle kunna kartläggas ordentligt. 

Det är anmärkningsvärt att inga arbetsmarknadsfaktorer har studerats 

i de genomgångna studierna. interaktion mellan arbetsmarknadsfaktorer, 

arbetsorganisationsfaktorer och psykosociala faktorer har högst troligt en 

betydande påverkan på kvinnors psykiska hälsa och bör därför studeras 

parallellt. Genom att förbättra kvinnors arbetsvillkor med åtgärder på olika 

nivåer – individ, organisations och samhällsnivå – kan kvinnors psykiska 

hälsa påverkas positivt. 

Sammanfattning av förslag till vidare forskning 

studier med prospektiv ansats behövs angående följande områden: 

• interaktionseffekter mellan fysiska och psykosociala faktorer i arbetet, i 

familjelivet och på fritiden. 

• De psykosociala och arbetsorganisatoriska faktorer i arbetsmiljön som i 

tvärsnittsstudier visat sig ha samband med psykisk sjuklighet och/eller 

nedsatt psykiskt välbefinnande. 

• Bristande socialt stöd i arbetet – kvalitativt och kvantitativt – i förhållande 

till psykisk sjuklighet, sexuella trakasserier och interaktion mellan sexuella 

trakasserier och andra faktorer på arbetet, samt i förhållande till psykisk 

sjuklighet och nedsatt psykiskt välbefinnande. 

• individuella copingstrategier och personlighetsdrag hos kvinnor med 

olika positioner och olika belastande faktorer i arbetsmiljön och i familjelivet. 

studier där information från alla nivåer kopplas ihop kan göras genom att 

i samma studie samla in och analysera information om psykosociala belast 

265


ningar i arbetet och i familjelivet på individnivå, samt organisatoriska och 

samhälleliga faktorer som kan tänkas påverka kvinnors psykiska hälsa. 

Kvalitativa studier behöver göras av vad kvinnor med olika social bakgrund 

och med olika positioner i arbetslivet upplever som mest krävande när det gäller 

kombinationen förvärvsarbete och familjeliv, t. ex. vad kvinnor respektive 

män lägger i begreppet ”stort ansvar på jobbet”, och vilka ohälsosymptom 

de upplever som hämmande och påverkande livskvaliteten negativt. 

Vid val av datainsamlingsmetoder skall man samla in data så att det verkligen 

täcker de för kvinnor relevanta aspekterna i de fall där man vet att kvinnor 

och män lägger in olika betydelser i begrepp (t. ex. arbetstillfredsställelse), 

och upplever olika aspekter av fenomen som särskilt belastande. 

Referenser 

Akabas s (1988) Women, work and mental health: Room for improvement. J Primary 

Prevention, 9, 130–140. 

Amick B, Kawachi i, Coakley E, lerner D & Colditz G (1998) Relationship of job 

strain and isostrain to health status in a cohort of women in the United states. 

Scand J Work Environ, 24, 54–61. 

Aro s & Hasan J (1987) occupational class, psychosocial stress and morbidity. Ann 

Clin Res, 19, 62–68. 

Barnett R & Baruch G (1987) social roles, gender and psychological distress. Ur: 

Barnett C, Biener l & Baruch G (red), Gender and stress. New York: The free 

Press, MacMillan inc. 

Barnett R, Marchall N & singer J (1992) Job experiences over time, mulitple roles, 

and womens mental health: A longitudinal study. J Pers Soc Psyc, 62, 634–644. 

Beatty C (1996) The stress of managerial and professional women: is the price to 

high. J Org Beh, 17, 233–251. 

Bildt Thorbjörnsson C, Alfredsson l, fredriksson K, Köster M, Michélsen H, 

Vingård E, Torgén M & Kilbom Å (1998) Psychosocial and physical risk factors 

associated with low back pain: A 24year followup among women and men in a 

broad range of occupations. OEM, 55, 84–90. 

Bonger P (1995) Psychosocial factors and musculoskeletal disease. Presentation vid 

”The PREMUs conference” i Montreal, 1995. 

266


Boyd J H & Weissman M M (1981) Epidemiology of affective disorders. A reexamination 

and future directions. Arch Gen Psychiatry 38, 1039–1046. 

Braun s & Hollander R (1988) Work and depression among women in the federal 

republic of Germany. Women & Health, 14, 3–26. 

Bromet E, Dew M, Parkinson D, Cohen s & schwartz J (1992) Effects of occupational 

stress on the physical and psychological health of women in a microelectronics 

plant. Soc Sci Med 34, 1377–1383. 

Bursten B (1985) Psychiatric injury in the women’s workplace. Bulletin Am Academy 

Psychiatry Law 13, 399–406. 

Bygren l o (1974) Met and unmet needs for medical and social services. Scand J 

Soc Med, supplement 8. 

Chester P (1972) Women and madness. New York: Doubleday. 

Chevalier A, Bonenfant s, Picot M, Chastang J & luce D (1996) occupational factors 

of anxiety and depressive disorders in the french national electricity and gas 

company. The anxietydepression group. J Occup Environ Med 38, 1098–1107. 

Cooper C & Melhuish A (1984) Executive stress and health. Differences between 

men and women. JOM 26, 99–104. 

Cooper C, Watts J & Kelly M (1987). Job satisfaction, mental health, and job stressors 

among general dental practitioners in the UK. Br Dent 162, 77–81. 

Costa G (1997) The problem; shift work. Chronobiology Int 14, 89–98. 

Davidson M, Cooper G & Baldini V (1995) occupational stress in female and male 

graduate managers – a comparative study. Stress Med 11, 157–175. 

Decker i & Barling J (1998) Personal and organizational predictors of workplace sex 

harassment of women by men. J Occup Health Psych 3, 7–18. 

Dennerstein l (1995) Mental health, work and gender. Int J Health Serv 25, 

503–509. 

Eskelinen l, Toikkanen J, Tuomi K, Mauno i, Nygård C, Klockars M & illmarinen 

J (1991a) Workrelated stress symptoms of aging employees in municipal occupations. 

Scand J Work Environ Health 17, 87–93. 

Eskelinen l, Toikkanen J, Tuomi K, Mauno i, Nygård Cl, Klockars M & illmarinen 

J (1991b) Workrelated stress symptoms of Aging Empoyees in Municipal 

occupation. Scand J Work Environ Health 17, 87–93. 

EstrynBehar M, Kaminski M, Peigne E, Bonnet N, Vaichere E, Gozlan C, Azoulay s 

& Giorgi M (1990) stress at work and mental health status among female hospital 

workers. Bri J Ind Med 4, 20–28. 

Folkhälsorapport, om hälsoutvecklingen i Stockholms län (1994) stockholm: Yrkesmedicinska 

kliniken, Karolinska sjukhuset. 

fombonne E (1995) Anorexia nervosa. No evidence of an increase. Br J Psychiatry 

166, 462–471. 

forsell Y, Parmsund M & Wintzer R (1997) Kvinnor och psykisk ohälsa – en översikt. (stockholms 

läns kvinnohälsorapport, kap. 6) stockholm: Yrkesmedicinska kliniken. 

267


Goldberg P, David s, landre M, Goldberg M, Dassa s & fuhrer R (1996) Work 

conditions and mental health among prison staff in france. Scand J Work Environ 

Health 22, 45–54. 

Goldenhar l, swanson N, Hurrel J, Ruder A & Deddens J (1998) stressors and adverse 

outcomes for female construction workers. J Occup Health Psychology 3, 19–32. 

Gore s & Mangione T (1983) social roles, sex roles and psychological distress: Additive 

and interactive models of sex differences. J Health Soc Beh 24, 300–312. 

Gove W R (1978) sex differences in mental illness among adult men and women: 

an evaluation of four questions raised regarding the evidence on the higher rates 

of women. Soc Sci Med 12, 187–198. 

Gove W R & Tudor J f (1973) Adult sex roles and mental illness. AJS 78, 812– 

835. 

Gove W R & Tudor J (1977) sex differences in mental illness: A comment on Dohrenwend 

and Dohrenwend. AJS 82, 1327–1349. 

Gutek B & Koss M (1993) Effects of sexual harassment on women and organizations. 

Occup Med 8, 807–819. 

Hagberg M, silverstein B, Wells R, smith M J. Hendrick H W, Carayon P & Pérusse 

M (1995) Work related musculoskeletal disorders (WMSDs): A reference book 

for prevention: london, Taylor&francis. 

Hagnell o (1970) The incidence and duration of episoded of mental illness in a total 

population. i: Hare E & Wing J (red.) Psychiatric epidemiology. london: oxford 

university press. 

Hamilton J, King l & lloyd C (1987) The emotional consequenses of genderbased 

abuse in the workplace: New counseling programs for sex discrimination. special 

issue: Women, power. Women & Therapy, 6, 155–182. 

Haw M (1982) Women, work and stress: A review and agenda for the future. J Health 

Social Behavior 26, 132–144. 

Hällström T (1996) Psykisk ohälsa – könsskillnader. Ur: Östlin P, Danielsson M, 

Diderichsen f, Härenstam A & lindberg G (red.), Kön och ohälsa – en antologi om 

könsskillnader ur ett folkhälsoperspektiv (Vol. 1, sid. 127–148). lund: studentlitteratur. 

iwata N, okuyama Y, Kawakami Y & saito K (1988) Psychiatric symptoms and related 

factors in a sample of Japanese workers. Psycholog Med 88, 659–663. 

iwata N, okumyama Y, Kawakami Y & saito K (1989) Prevalence of depressive 

symptoms in a Japanese occupational setting: A preliminary study. AJPH 79, 

1486–1489. 

Jenkins R, Harvey s, Butler T & Thomas R (1996) Minor psychiatric morbidity, its 

prevalence and outcome in a cohort of civil servants in a sevenyear followup 

study. Occup Med 46, 209–215. 

Jung J (1984) social support and Relation to Health: A Critical Evaluation. Basic and 

Appl Soc Psych 5, 143–169. 

268


Kandel D, Davies M & Raveis V (1985) The stressfulness of daily social roles for 

women: Marital, occupational and household roles. J Health Soc Beh 26, 64–78. 

Kandolin i (1993) Burnout of female and male nurses in shiftwork. Ergonomics 36, 

141–147. 

lam T, ong M, Wong C, lee P & Kleevens J (1985) Mental health and work stress 

in office workers in Hong Kong. J Occup Med 27, 199–205. 

lennon M & Rosenfield s (1992) Women and mental health: The interaction of job 

and family conditions. J Health Soc Beh 33, 316–327. 

lundberg U, Mårdberg B & frankenhauser M (1994) The total workload of male 


of children. Scand J Psych 35, 315–327. 

Magnusson D (1998) The person in developmental research. i: Adair J G, Belanger 

D & Dion K (red.) Advances in Psychological Science. Social, personal and cultural 

aspects (Volym 1, sid. 495–511). Hove, East sussex: Psychology Press. 

Makowska Z (1995) Psychosocial characteristics of work and family as determinants 

of stress and wellbeing of women – a preliminary study. Int J Occup Med Environ 

Health 8, 215–222. 

Miller J (1980) indivual and occupational Determinants of Job satisfaction. A focus 

on Gender Differences. Soc Work Occupations 7, 337–366. 

Noborisaka Y & Yamada Y (1995) The relationship between job status, gender and 

work related stress among middleaged employees in a computer manufacturing 

company. J Occup Health 37, 167–168. 

Noor N (1995) Work and family roles in relation to women’s wellbeing: A longitudinal 

study. Brit J Soc Psych 34, 87–106. 

North C & Ryall J (1997) Psychiatric illness in female physicians. Postgrad Med 101, 

233–242. 

o’Neill C & Zeichner A (1985) Working women in a study of relationship between 

stress, coping and health. J Psychosom Obstr Gyn 4, 105–116. 

Parry G (1986) Paid employment, life events, social support, and mental health in 

workingclass women. J Health Soc Beh 27, 193–208. 

Paykel E s (1989) Treatment of depression. The relevance for clinical practice. Br 

J Psychiatry 155, 754–763. 

Petterson i, Arnetz B, Arnetz J & Hörte l (1995) Work environment, skills utilization 

and health of swedish nurses – Results from a national questionnaire study. 

Psychother Psychosom 64, 20–31. 

Pietromonaco P & frohardt–lane K (1986) Psychological consequenses of multiple 

social roles. Psych Wom Quarterly 10, 373–381. 

Piotrkowski C (1998) Gender harassment, job satisfaction, and distress among employed 

white and minority women. J Occup Health Psych 3, 33–43. 

Puglesiesi K (1992) Women and mental health; two traditions of feminist research. 

Women and health 19, 43–68. 

269


Redman s, Webb G, Hennrikus D, Gordon J & sanson–fisher R (1991) The effect 

of gender on diagnosis of psychological disturbances. J Beh Med 14, 527–540. 

Reifman A, Biernat M & lang E (1991) stress, social support, and health in married 

professional women with small children. Psych Women Quart 15, 431–445. 

Romito P (1994) Work and health in mothers of young children. Int J Health Services 

24, 607–628. 

Rook K s (1984) The Negative side of social interaction: impact on Psychological 

Wellbeing. Journal of Personality and Social Psychology 46, 1097–1108. 

Roxburgh s (1996) Gender differences in work and wellbeing: Effects of exposure 

and vulnerability. J Health Soc Beh 37, 265–277. 

schonfeld i & Ruan D (1991) occupational stress and preemployment measures of 

depressive symptoms: The case of teachers. J Soc Beh Pers 6, 95–114. 

schonfeld i (1992) A longitudinal study of occupational stressors and depressive 

symptoms in firstyear female teachers. Teach Teach Edu, 8 151–158. 

shigemi J, Minno Y, Tsuda T, Babazono A & Aoyama H (1997) The relationship 

between job stress and mental health at work. Ind Health 35, 29–35. 

snapp M (1992) occupational stress, social support, and depression among black and 

white professionalmanagerial women. Women Health 18, 41–79. 

spilman M (1988) Gender differences in worksite health promotion activities. special 

issue: Worksite health promotion. Soc Sci Med 26, 525–535. 

stansfeld s, North f, White i & Marmot M (1995) Work characteristics and psychiatric 

disorder in civil servants in london. J Epidem Comm Health, 49 48–53. 

stansfeld s, Rael E, Head J, shipley M & Marmot M (1997) social support and 

psychiatric sickness absence: a prospective study of British civil servants. Psych 

Med 27, 35–48. 

Thomsson H (1996) Women’s opportunities for well-being: Studies of women’s work, leisure 

and health-related behaviour patterns. stockholm University, stockholm. 

Waldron i & Jacobs J (1988) Effects of labor force participation on women’s health: 

New evidence from a longitudinal study. JOM 30, 977–983. 

Walters V (1993) stress, anxiety and depression: Women’s account of their health 

problems. Soc Sci Med 36, 393–402. 

Weissman M M & Klerman G l (1989) increasing rates of depression. JAMA 261, 

2229–2235. 

Westerholm P (red.) (1996) Psykisk arbetsskada – skadlig inverkan – samband med arbete. 

Ett vetenskapligt underlag för försäkringsmedicinska bedömningar. Arbete och hälsa 

1996:14. solna: Arbetslivsinstitutet. 

Ågren G, lundberg i, Ekenvall l & Hogstedt C (1995) Arbetshälsorapport om samband 

mellan arbetsvillkor och ohälsa i Stockholms län. stockholms läns landsting. 

270


271


272

Kapitel 10 

KÖNSASPEKTER 

PÅ GRÄNSVÄRDEN 

273

274

Kvinnor försummas 

i yrkestoxikologin 

av Sven Ove Hansson 

I många länder innebar den första fabrikslagstiftningen på 1800-talet att endast 

kvinnor och barn skyddades, och männens arbetsförhållanden förblev oreglerade. 

Man antog att män var kapabla att ta vara på sig själva. En man som 

tackade ja till ett arbete ingick en frivillig överenskommelse, och innehållet i 

sådana frivilliga överenskommelser skulle, enligt 1800-talets lagstiftare, inte 

stå under (den liberala) statens tillsyn. Kvinnor fick ett (låt vara otillräckligt) 

skydd – inte i första hand för att deras kroppar var svagare, utan för att deras 

förstånd ansågs vara svagare. 

I dag är det nästan allmänt accepterat att kvinnor och män har lika rätt 

till skydd av staten i sin arbetsmiljö. Det finns emellertid starka skäl att tro 

att kvinnor nu får ett svagare skydd än män. I jämförelse med 1800-talet har 

pendeln svängt över till den motsatta sidan. 

I detta kapitel redovisas tre skäl till varför kvinnors och mäns hälsa bör analyseras 

var för sig inom yrkestoxikologin och vid riskanalys. Kapitlet redogör 

också för en fallstudie av hur kvinnors hälsa försummas vid fastställande av 

gränsvärden, och slutligen lämnas några förslag för framtida forskning. 

Tre skäl att uppmärksamma könsskillnader 

Det finns minst tre huvudskäl till att stor uppmärksamhet bör ägnas skillnader 

mellan kvinnor och män vid undersökningar av arbetsmiljörisker. 

För det första kan det finnas skillnader mellan könen när det gäller 

frekvenserna av hälsoeffekter, även om de flesta av dessa effekter drabbar 

både kvinnor och män. Oseparerad statistik där sådana skillnader inte uppmärksammas 

kan medföra att de risker som minoritetskönet – i de flesta fall 

kvinnorna – exponeras för allvarligt undervärderas. 

275


För det andra drabbar en del hälsoeffekter endast ett av könen. Detta 

gäller i första hand sjukdomar i fortplantningsorganen. 

För det tredje måste vi, för att upptäcka hälsoeffekter hos de exponerade 

personernas barn, separat behandla de olika mekanismer genom vilka exponering 

av män och kvinnor kan få sådana effekter. 

Frekvensskillnader 

Det första av dessa tre skäl är en tillämpning av ett mer generellt argument som 

även gäller för andra undergrupper av den förvärvsarbetande befolkningen: 

varje subpopulation som kan ha en känslighet som är högre än genomsnittet för en 

arbetsmiljörisk bör, så långt möjligt, behandlas separat vid en analys av den 

risken. Det finns många sådana subpopulationer vid sidan av kvinnor och 

män: äldre arbetare, arbetare med hjärt-kärlsjukdom, rökare etc. Genom att 

beakta sådana subpopulationer kan vi öka våra utsikter att upptäcka farliga 

substanser och riskfyllda processer. 

Dessvärre är det ofta mycket svårt att upptäcka samband mellan arbetsfaktorer 

(eller andra miljöfaktorer) och försämrad hälsa. Hälsoeffekter kommer 

typiskt som förhöjda frekvenser av sjukdomar som även förekommer hos icke 

exponerade individer. Av statistiska skäl måste sådana förhöjda frekvenser 

vara ganska stora för att kunna skiljas från slumpmässiga variationer. 

En grov tumregel är att den relativa risken måste vara förhöjd med minst 

10 procent för att en hälsoeffekt skall kunna upptäckas genom epidemiologiska 

undersökningar. När det gäller de mer vanligt förekommande cancertyperna, 

såsom leukemi och lungcancer, är livstidsriskerna mellan 1 och 

10 procent. Därför kan livstidsrisker som är mellan 0,1 och 1 procent inte 

observeras, inte ens i de mest känsliga undersökningarna (Vainio & Tomatis 

1985). För djurförsök gäller samma statistiska problem. I viss omfattning 

kan de kompenseras genom extrapolering från högdosförsök. Å andra sidan 

är det inte oproblematiskt att dra slutsatser från djurförsök om effekter hos 

människor. 

Detta statistiska problem förvärras allvarligt om en överkänslig subpopulation 

inte behandlas separat. Antag exempelvis att 10 procent av de arbetare 

som utsätts för en viss exponering är kvinnor. Antag vidare att denna 

exponering ökar livstidsincidensen för leukemi från 1,0 till 2,0 procent hos 

kvinnliga arbetare, medan incidensen för leukemi är 1,0 procent hos såväl 

276

könsaspekter på gränsvärden 

exponerade som icke-exponerade män. Den totala effekten av exponeringen i 

denna arbetargrupp kommer då att bli en ökning av livstidsincidensen från 1,0 

till 1,1 procent. Utsikterna att upptäcka en sådan effekt är i de flesta faktiska 

fall ganska små, såvida inte kvinnor och män studeras separat. 

Som redan har nämnts gäller samma argument för varje annan identifierbar 

subpopulation som i fråga om känslighet för toxiska substanser rimligtvis kan 

antagas avvika från resten av den exponerade populationen. Dess relevans för 

distinktionen man/kvinna bekräftas emellertid av de tillgängliga beläggen för 

systematiska skillnader mellan kvinnor och män i känslighet för toxisk påverkan. 

Upptaget av kadmium i mag-tarmkanalen är t.ex. högre hos kvinnor än 

hos män, troligtvis på grund av mindre järnreserver (Flanagan m. fl. 1978). 

Kvinnor som exponeras för bly har högre halter av protoporfyrin i röda 

blodkroppar än män – något som har tolkats som ett tecken på högre känslighet 

för blyexponering (Alessio m. fl. 1977; Stuik 1974). Datasimuleringar 

tyder på att utsöndringen från kroppen av lösningsmedel såsom trikloretylen 

i genomsnitt är långsammare hos kvinnor än hos män på grund av högre 

retention i fettvävnad (Sato m. fl. 1991). 

I allmänhet ger könsuppdelad statistik en bättre bedömning av individuella 

risker än vad ett genomsnitt för båda könen gör. Man måste emellertid varna 

för att såväl kvinnor som män även tillhör grupper som kan ha en högre eller 

lägre känslighet för kemiska substanser än vad som gäller generellt för respektive 

kön. I sådana fall kan även könsuppdelad statistik vara vilseledande. 

Detta kan illustreras med följande hypotetiska exempel. Antag att frekvensen 

för en viss sjukdom i en exponerad population är som följer: 

• Kvinnliga rökare 10 procent 

• Kvinnliga icke-rökare 2 procent 

• Samtliga kvinnor 4 procent 

• Manliga rökare 20 procent 

• Manliga icke-rökare 4 procent 

• Samtliga män 8 procent 

• Hela den exponerade populationen 6 procent 

277


Till att börja med vet vi bara frekvensen i den totala populationen. På det 

stadiet skulle vi kunna säga till en exponerad kvinna att risken för henne att 

få sjukdomen är sex procent. Sedan får vi den ytterligare informationen att 

sjukdomsfrekvensen är åtta procent hos män och fyra procent hos kvinnor. 

Detta föranleder oss att säga henne att den verkliga risken är lägre än vad vi 

hade sagt tidigare, nämligen bara fyra procent. 

Detta skulle emellertid vara vilseledande om hon är rökare. I så fall 

skulle det ha varit mera exakt att uppvärdera vår bedömning från sex till 

tio procent. Om det inte finns någon information tillgänglig om riskerna 

för rökare respektive icke-rökare, har vi inget sätt att veta att vår justering 

av riskbedömningen från sex till fyra procent gick i fel riktning. (Rökning 

brukar beaktas i epidemiologiska studier, men andra, okända faktorer kan 

påverka risken på samma sätt.) 

Den bästa tillgängliga bedömningen av risken för en individ är vanligtvis lika 

med den bästa tillgängliga bedömningen av risken för den minsta subpopulation 

som individen tillhör och för vilken en rimligt exakt bedömning kan göras. 

En sådan bästa bedömning är emellertid provisorisk, och kan behöva justeras 

så snart som information om en mer specifik subpopulation blir tillgänglig. 

Eftersom vi aldrig i praktiken vet vilka de relevanta subpopulationerna är kan 

tillförlitliga riskbedömningar endast erhållas för grupper, inte för individer. 

Könsuppdelad statistik behöver alltså inte vara ”sista ordet” vid en bedömning 

av individuella risker, utan kan behöva kompletteras med ytterligare 

underuppdelningar av den exponerade populationen. 

Uteslutande kvinnliga eller manliga sjukdomar 

Det andra argumentet avser mer specifikt skillnader mellan könen: en del 

sjukdomar drabbar enbart kvinnor eller enbart män. Detta gäller i första 

hand sjukdomar i fortplantningsorganen. Hos män ger t.ex. 1,2-dibrom- 

3-klorpropan (DBCP) upphov till testikelskada och sterilitet. Det finns 

indikationer på att vissa industrikemikalier, däribland koldisulfid, borsyra 

och bly, kan påverka potens och libido. Hos kvinnor uppges flera substanser 

ge upphov till sterilitet eller subfertilitet, däribland etylenoxid, arsenik, bly, 

anilin, formaldehyd och bensen. 

Det har även kommit rapporter om gynekologiska förändringar såsom 

oregelbunden menstruation i samband med exponering för substanser som 

278


formaldehyd, toluen och oorganiskt kvicksilver. (För detaljer och ytterligare 

referenser se Barlow & Sullivan 1982 samt Ratcliffe m. fl. 1993.) 

Mot bakgrund av de känsliga mekanismer som ingår i menstruationscykeln 

är det en rimlig hypotes att gynekologiska störningar ofta kan vara en av de 

skadliga effekter som kan upptäckas vid lägst exponeringsnivå. Av det skälet 

skulle man kunna förvänta sig att många epidemiologiska undersökningar 

skulle ha gjorts med inriktning på denna typ av hälsoeffekter. Som visas av 

Messing och Kilbom (se kapitel 1) förefaller emellertid endast ett fåtal epidemiologer 

eller yrkesmedicinare ha letat systematiskt efter gynekologiska 

sjukdomar. Ett möjligt skäl till detta kan vara att bilden av arbetare som män 

är förhärskande inom yrkesmedicinen. 

Den vetenskapliga kriteriegrupp som utarbetar underlaget för svenska 

gränsvärden har angett kritiska effekter för 165 substanser. Den kritiska 

effekten för en substans är den skadliga effekt som uppträder vid den lägsta 

exponeringsnivån. Inte för någon av dessa substanser var den kritiska effekten 

en gynekologisk rubbning (Hansson 1997). Detta torde bero på att exponeringsrelaterad 

information om gynekologiska effekter är ytterst sällsynt i den 

toxikologiska litteraturen. 

Effekter på barn 

Det tredje skälet till att ägna uppmärksamhet åt skillnader mellan kvinnor 

och män är att detta ofta är nödvändigt för att man skall kunna upptäcka 

effekter hos barn till dem som har exponerats. Det är ytterst svårt att upptäcka 

sådana effekter, och det krävs att de olika mekanismerna genom vilka 

en exponering av män och kvinnor kan drabba barnen behandlas var för sig. 

Av uppenbara biologiska skäl finns det fler sådana mekanismer för mödrar 

än för fäder. Hunt (1979, sid. 118) har konstaterat: 

”Effekter på de yrkesexponerade personernas barn är redan av rent 

statistiska skäl mycket svårare att upptäcka än effekter på de exponerade 

personerna själva. Om en förväntad incidens för en händelse är 1 på 1 000, 

och risken höjs till 2 på 1 000, vilket innebär att risken är fördubblad hos 

exponerade individer, behövs det 10100 exponerade individer för att få 

en sannolikhet på 75 procent för att uppvisa en skillnad som är signifikant 

på femprocentsnivån med användande av ett tvåsidigt test. Det finns få, 

279


om överhuvudtaget några, industrimiljöer där ett sådant antal graviditeter 

skulle kunna observeras för att fastställa förekomst av teratogena effekter 

på grund av ett ämne som misstänks vara skadligt.” (Jfr även Ratcliffe m. 

fl. 1993, sid. 995–996.) 

Om effekten på foster förmedlas av toxiska effekter på arbetares sperma, 

försvåras upptäckten av att hustrurnas graviditeter inte typiskt inkluderas i 

arbetsrelaterade hälsoundersökningar. Om effekterna i stället beror på en 

toxisk effekt på modern, försvåras upptäckten av att andelen kvinnor i de 

mest exponerade populationerna är låg. 

Flera substanser har rapporterats förorsaka försämrad spermakvalitet, 

däribland koldisulfid (WHO 1979), etylendibromid (Ratcliffe m. fl. 1987), 

2-etoxyetanol (Ratcliffe m. fl.1989) och kloropren (Sanotskii 1976). Substanser 

som, enligt vad som har rapporterats, ger upphov till missfall efter exponering 

av modern är bl.a. koldisulfid, dimetylformamid och etylenoxid. 

En fallstudie: tyska gränsvärden 

I en nyligen genomförd granskning av underlaget för de officiella tyska gränsvärdena 

(MAK, Maximale Arbeitsplatz-konzentration) fann jag ett överraskande 

exempel på hur kvinnors hälsa flagrant försummades (Hansson 1998). 

I sin rapport om bly (1977) hänvisade MAK-kommissionen till en tysk 

lag från 1976, enligt vilken kvinnor som är yngre än 45 år inte tillåts utföra 

arbete som medför ”en ökning av blyhalten i blod till värden överstigande 

40 mg/100 ml”. Enligt kommissionen ”gäller denna restriktion inte enbart 

skyddet av de ofödda barnen utan även kvinnorna själva, eftersom deras känslighet 

för bly är större än mäns”. Detaljerade biokemiska argument gavs 

för kvinnornas större känslighet för bly. För arbetare som inte omfattas av 

lagen från 1976 (dvs. dels kvinnor som är minst 45 år, dels samtliga män) 

fastställdes ett gränsvärde i syfte att undvika en blykoncentration i blod på 

över 60 mg/100 ml. Kommissionen resonerade enligt följande: 

”Eftersom det inte finns någon tillräckligt välgrundad misstanke om att 

långtidsexponering av manliga anställda försämrar hälsan vid halter i 

blodet lägre än denna, ser kommissionen för närvarande inget skäl till 

att överväga ett lägre värde.” 

280


Följaktligen sades kvinnor i alla åldrar vara i medicinskt behov av ett starkare 

skydd mot bly än män, men genom de antagna föreskrifterna ges detta 

starkare skydd enbart till kvinnor som inte har fyllt 45 år. Denna diskrepans 

förklaras inte i rapporten; det finns i själva verket ingenting som tyder på att 

kommissionen ägnade den någon uppmärksamhet. Inte heller har det gjorts 

någon rättelse vid någon senare tidpunkt. 

Officiellt görs det gällande att MAK-värdena inte är resultatet av en 

kompromiss mellan hälsoskyddet och ekonomiska överväganden; dessa 

värden sägs uttryckligen basera sig uteslutande på vetenskaplig information 

om hälsoeffekter, och således vara opåverkade av ekonomiska, politiska eller 

teknologiska överväganden (se Hansson 1998, s. 35–39). Dessa principuttalanden 

stämmer emellertid inte överens med kommissionens angreppssätt 

när det gäller effekter på ofödda barn till gravida arbetare. 

I synnerhet under de senaste åren har kommissionen lagt ned stor möda 

på att dokumentera effekter på foster. För att reglera dessa risker har man 

emellertid inte valt den mest direkta metoden, som självfallet är att sänka 

gränsvärdet närhelst det är nödvändigt för att skydda de ofödda barnen. I 

stället har man fört in speciella varningstexter om fosterskador i gränsvärdeslistan. 

I förordet till listan varnar man för att ”ett iakttagande [av dessa värden] 

innebär inte, i varje fall, en garanti för att det ofödda barnet på ett tillförlitligt 

sätt skyddas från den prenatala toxiciteten hos dessa substanser” (Senatskommission 

1996a, sid. 16; Senatskommissionen 1996b, sid. 16). 

För metylkvicksilver anges en varning (”Grupp A”), som innebär följande: 

”Exponering av gravida kvinnor kan medföra skada på en organism som 

utvecklas, även när värdena för MAK och BAT [biologiska gränsvärden] 

iakttas.” (Senatskommission 1996a, sid. 16 och 74; Senatskommissionen 

1996b, sid. 16 och 69). För sexton substanser anges en något svagare varning 

(”Grupp B”), som innebär att: ”Skada på en organism som utvecklas kan inte 

uteslutas när gravida kvinnor exponeras, även när MAK- och BAT-värdena 

iakttas.” (Senatskommission 1996a, sid. 16 och 20–100; Senatskommissionen 

1996b, sid. 16 och 20–95). 

En av de sexton ”grupp B”-substanserna är dimetylformamid (DMF). 

I sin rapport om detta ämne (1992) angav kommissionen att 150 ppm ger 

upphov till embryotoxiska effekter hos kaniner. Den ”icke-toxiska dosen” 

281


(”no effect level”) angavs i rapporten vara 50 ppm. MAK-värdet sattes till 

10 ppm, med följande kommentar: 

”Säkerhetsmarginalen till MAK-värdet är alltför liten för att göra det 

möjligt att, i praktiken, utesluta embryotoxiska effekter, även när MAKvärdet 

iakttas. Av det skälet inkluderas DMF i Grupp B.” 

Följaktligen har kommissionen valt att utfärda varningar med den innebörden 

att vissa MAK-värden inte skyddar de ofödda barnen, hellre än att 

sänka dessa värde till nivåer som ger ett sådant skydd. Inga risker som följer 

av exponering av manliga arbetare behandlas på samma sätt. Det är svårt att 

se hur detta val av normgivningsstrategi skulle kunna basera sig enbart på 

hälsoöverväganden. Ekonomiska och/eller politiska överväganden förefaller 

ha spelat en roll, trots kommissionens försäkran om motsatsen. Att avlägsna 

gravida kvinnor från exponeringar som kan vara farliga för fostret möter 

förmodligen mindre motstånd än att minska all exponering till nivåer där 

dessa faror har eliminerats. 

På grund av tidsförskjutningen mellan befruktning och den tidpunkt då 

en graviditet blir känd skyddar dessvärre den valda metoden inte mot effekter 

under den känsliga tidiga delen av graviditeten. Medfödda skador som 

beror på rubbningar i organbildningen uppträder mellan fjärde och nionde 

veckan, när graviditeten ofta är okänd. (Peters & Garbis-Berkvens 1996, sid. 

935–936; Weeks m. fl. 1991, sid. 489–501). 

Skilda gränsvärden? 

En annan möjlig strategi för att hantera skillnader mellan könen i känslighet 

för giftverkan är att fastställa olika gränsvärden för kvinnor och män. Enligt 

min mening är detta inte en rimlig metod, och detta av två skäl. 

För det första kan metoden leda till diskriminering på arbetsmarknaden. 

Om gränsvärdet för en viss substans t.ex. är lägre för kvinnor än för män, 

och det är kostsamt för arbetsgivaren att klara av det lägre värdet, blir detta 

en effektiv ekonomisk barriär mot att anställa kvinnor. 

Det andra skälet grundas på försiktighetsprincipen. För att vara konkreta 

kan vi anta att en viss substans skadar spermabildningen vid 10 ppm, medan 

den lägsta halt som visats vara skadlig för kvinnor är 100 ppm. Detta betyder 

inte att expositioner lägre än 100 ppm är bevisat ofarliga för kvinnor. Tvärtom 

282


visar den effekt som påvisades vid 10 ppm att substansen interfererar i den 

mänskliga kroppen vid denna halt. Detta kan tas som en varningssignal om att 

andra mänskliga organ, hos både kvinnor och män, kan påverkas vid samma 

nivå. Enligt försiktighetsprincipen bör därför ett gränsvärde fastställas som 

skyddar båda könen – och det bör omfatta båda könen. 

Slutsatser 

Vi har funnit två försummelsemekanismer, dvs. mekanismer som medför att 

kvinnors hälsoproblem försummas inom yrkestoxikologin. Den första försummelsemekanismen 

hänger samman med att kvinnor i många fall utgör 

en ganska liten minoritet i de exponerade grupperna. Om då kvinnor är 

känsligare än män för en viss exponering, kommer detta ofta av rent statistiska 

skäl inte att upptäckas – grupperna av exponerade kvinnor är alltför små. 

Den andra försummelsemekanismen är att hälsoproblem som enbart drabbar 

kvinnor, såsom gynekologiska sjukdomar, sällan har undersökts över huvud 

taget. Den sammanlagda effekten av de två försummelsemekanismerna är 

att alltför lite är känt om toxiska effekter på kvinnokroppen. Som en följd av 

detta kan man befara att kvinnor får ett sämre skydd än män av gränsvärden 

och föreskrifter. 

Att rätta till denna ensidighet inom yrkestoxikologin är ingen lätt sak. 

Kompletterande undersökningar av kvinnors hälsa kan – realistiskt sett 

– bara omfatta en bråkdel av de tusentals exponeringar som har undersökts 

i det förgångna med otillräcklig uppmärksamhet på kvinnors hälsa. Följande 

typer av undersökningar skulle ändå kunna bidra till att denna ensidighet 

delvis rättas till: 

1. Undersökningar av kvinnors hälsa i högexponerade yrken (såsom 

kvinnliga svetsare, kvinnor som arbetar i den kemiska industrin etc.). På grund 

av den låga andelen kvinnor i de flesta sådana yrken kommer kombinerade 

urval från många arbetsplatser, ofta från flera länder, att krävas för att man 

skall få tillräckligt stora grupper för statistisk utvärdering. 

2. Epidemiologiska undersökningar av förhållandet mellan kvinnosjukdomar 

och yrkesmässig exponering. 

3. Utveckling av standardiserade laboratorietester för att identifiera 

substanser som kan ge upphov till gynekologiska rubbningar. Utvecklingen 

på senare tid inom endokrin toxikologi öppnar nya möjligheter på detta 

område. 

283


Referenser 

Alessio L, Castoldi M, Buratti M, Maroni M & Bertazzi P (1977) Behaviour of some 

indicators of biological effect in female lead workers. Int Archives Occup Environ 

Health 40, 283–292. 

Barlow S M & Sullivan F M (1982) Reproductive Hazards of Industrial Chemicals, 

Academic Press, London. 

Flanagan PR, McLennan J, Haist J, Cherian G, Vhamberlain M & Valberg L (1978) 

Increased dietary cadmium absorpion in mice and human subjects with iron 

deficiency. Gastroenterology 74, 841–846. 

Hansson S O (1997) Critical Effects and Exposure Limits. Risk Analysis 17, 227–236. 

Hansson S O (1998) Setting the Limit. Occupational Health Standards and the Limits of 

Science. Oxford University Press. 

Hunt V R (1979) Work and the Health of Women. CRC Press. 

Peters P W J & Garbis-Berkvens J M (1996) General Reproductive Toxicology. I: 

Niesink R J, de Vries J & Hollinger M A: Toxicology. Principles and Applications, 

sid. 929-946. Boca Raton, CRC Press. 

Ratcliffe J M, Schrader S, Steenland K, Clapp D, Turner T & Hornung R (1987) 

Semen quality in papaya workers with long term exposure to ethylene dibromide. 

British J Indust Med 44, 317–326. 

Ratcliffe J M, Schrader S, Clapp, D, Halperin W, Turner T & Hornung R (1989) Semen 

quality in workers exposed to 2-ethoxyethanol. British J Indust Med 46, 399–406. 

Ratcliffe J M, McElhatton P R & Sullivan F M (1993) Reproductive Toxicology. 

I: Ballantyne B, Marrs T & Turner P: General and Applied Toxicology. Vol 2, sid. 

989-1020. Stockton Press. 

Sanotskii I (1976) Aspects of the toxicology of chloroprene: Immediate and long term 

effects. Environ Health Perspectives 17, 85–93. 

Sato A, Endoh K, Kaneko T & Johanson G (1991) A simulation study of physiological 

factors affecting pharmacokinetic behaviour of organic solvent vapours. British 

J Indust Med 48, 342–347. 

Senatskommission zur Prüfung gesundheitsschädlicher Arbeitsstoffe (1996a) MAK- 

und BAT-Werte-Liste 1996, Weinheim, Deutsche Forschungsgemeinschaft. 

Senatskommission zur Prüfung gesundheitsschädlicher Arbeitsstoffe (1996b) List of 

MAK and BAT Values 1996, Weinheim, Deutsche Forschungsgemeinschaft. 

Stuik E J (1974) Biological response of male and female volunteers to inorganic lead. 

Internationales Archiv für Arbeitsmedizin 33, 83–97. 

Vainio H & Tomatis L (1985) Exposure to carcinogens: scientific and regulatory 

aspects. Annals of the American Conference of Governmental Industrial Hygienists 

12, 135–143. 

Weeks J L, Levy B S & Wagner G R (1991) Preventing Occupational Disease and Injury. 

Washington DC, American Public Health Association. 

WHO (1979) Carbon Disulfide, Environmental Health Criteria 10. 

284


285

Kapitel 11 

ETT GENUSPERSPEKTIV 

PÅ MÄN

288

Män, arbete och hälsa 

av Anders Kjellberg 

Utifrån tidigare kapitel står det klart att könssegregeringen på den svenska 

arbetsmarknaden är stark och mycket motståndskraftig mot förändringar. 

Lika uppenbart är det att denna segregering på många sätt har missgynnat 

kvinnorna. 

De könssorteringsprocesser som är verksamma på arbetsmarknaden har 

medfört en överrepresentation av kvinnor i positioner som ekonomiskt och 

ur maktsynpunkt är ogynnsamma. Det är dock inte rimligt att påstå att kvinnorna 

har varit ”förfördelade på alla områden” i arbetslivet (Robertsson 1993), 

och att det därför skulle vara naturligt att man nästan helt har koncentrerat 

sig på kvinnornas situation när man analyserat arbetslivsförhållanden ur ett 

köns- och jämställdhetsperspektiv. En sådan koncentration på kvinnornas 

situation blir särskilt olycklig då arbetsmiljöns hälsokonsekvenser diskuteras. 

Fler män än kvinnor arbetar i yrken som är i det närmaste enkönade, och 

många av dessa yrken innebär hälsorisker som är mycket mindre vanliga i 

de yrken som domineras av kvinnor. 

Syftet med detta kapitel är att belysa detta och att peka på några andra 

frågor som skulle kunna vara viktiga att behandla i arbetsmiljöstudier med 

utgångspunkt från ett manligt könsperspektiv. Kapitlet är inte skrivet med 

ambitionen att ge en täckande översikt över den forskning som har bedrivits 

inom området, utan ska snarare ses som en belysning med empiriska data av 

utvalda frågor som aktualiserats under läsning av litteratur inom området, 

och några reflexioner kring dessa frågor. 

Arbetsmiljöstudier ur manligt könsperspektiv är ovanliga 

Både beteendevetenskaplig och biologisk forskning har med rätta kritiserats 

för att en oproportionerligt stor del av kunskapen bygger på studier av män. 

289


Detta gäller arbetsmiljöforskningen likväl som andra forskningsgrenar. Denna 

könsmässiga obalans betyder dock inte nödvändigtvis att det fenomen man 

har studerat har behandlats ur ett manligt könsperspektiv. Att man så ofta 

valt att använda manliga försökspersoner har inte berott på ett intresse av 

vad det betyder att vara man i det aktuella sammanhanget. Tvärtom förefaller 

männen oftast ha betraktats som företrädare för mänskligheten. Deras 

kön har heller inte behandlats som en viktig faktor då resultaten har tolkats, 

så trots alla studier av mansgrupper är fortfarande arbetsmiljöstudier ur ett 

manligt könsperspektiv sällsynta. 

Den starkt ökade betoningen av könsperspektivet i arbetslivsforskningen 

under senare år har alltså i praktiken betytt en växande forskning ur ett kvinnoperspektiv. 

Kvinnornas situation har analyserats, medan eventuella manliga 

studiegrupper endast behandlats som jämförelsegrupper, vilka använts för 

att demonstrera kvinnornas missgynnade ställning; mera sällan har männens 

förhållanden varit utgångspunkten för denna typ av analyser. 

Bakgrund och kapitlets disposition 

Traditionella manliga värderingar och livsstilar innebär hälsorisker, vilket har 

studerats i många sammanhang (Helgeson 1995; Levant & Kopecky 1995; 

Sabo & Gordon 1995), men fokus har sällan varit inriktat på arbetets roll. 

Denna diskussion har i stället främst gällt våld, olycksfall, alkohol, tobak och 

annat missbruk, sexuella vanor, doping och andra idrottsliga avarter – allt 

med en betoning på livet utanför arbetet. Och sådana faktorer är åtminstone 

en del av förklaringen till att vissa sjukdomar och dödsorsaker är vanligare 

bland män än bland kvinnor, t. ex. lungcancer, HIV, ischemiska hjärtsjukdomar 

och skrumplever. 

Skillnader i värderingar och livsstil skulle också kunna leda till att arbetet 

får olika hälsokonsekvenser för män och kvinnor. Arbetet har traditionellt 

en annan plats i männens liv än i kvinnornas, och Morgan (1992) ser det 

t.o.m. som basen för den maskulina identiteten. Detta tillsammans med en 

manlig livsstil präglad av aggressivitet, tävlingsinriktning och strävan efter 

oberoende och emotionell kontroll innebär troligen att män och kvinnor 

både ser på sitt arbete och genomför det på olika sätt, vilket skulle kunna 

vara av betydelse för arbetets hälsokonsekvenser. Dessa frågor berörs något 

i flera av kapitlets avsnitt. 

290

ett genusperspektiv på män 

De arbetsrelaterade könsskillnaderna i hälsa förefaller dock till större delen 

vara en selektionseffekt, som bl. a. leder till att män i större utsträckning återfinns 

i, och söker sig till, arbetsmiljöer där man är särskilt mycket exponerad för 

vissa allvarliga hälsorisker, inklusive olycksfallsrisker; detta tas upp i avsnittet 

”Det är män som dör i arbetet”. En tänkbar rationell grund för denna könssegregering 

skulle kunna vara att mäns och kvinnors fysiska och intellektuella 

förmågor skiljer sig i kritiska avseenden; i detta kapitel argumenteras dock för 

att detta förklarar en mycket liten del av segregationen. 

Könssegregeringen till olika yrkesområden är dock inte den enda tänkbara 

orsaken till arbetsrelaterade hälsoskillnader mellan män och kvinnor. Inom 

yrkesområdena återfinns fler män än kvinnor i högre tjänsteställningar, och 

ofta sker även på andra sätt en könsbunden fördelning av arbetsuppgifterna. 

Mäns och kvinnors psykosociala situation i arbetet skiljer sig av dessa skäl 

från varandra på sätt som skulle kunna ha betydelse för deras hälsa, i vissa 

fall till kvinnans och i andra fall till mannens nackdel. 

Arbete, karriär, sociala relationer, hem och familj har traditionellt inte 

samma platser i mäns och kvinnors liv. Avsnittet ”Förvärvsarbete och hemarbete 

– den dubbla bördan” tar upp konsekvenserna av det ojämnt fördelade 

ansvaret för hem och familj på mannens och kvinnans totala arbetsbörda. 

Det är en fråga som oftast diskuteras ur jämställdhets- och rättvisesynpunkt, 

då med utgångspunkten att kvinnan är den missgynnade parten. Sett ur ett 

hälso- och livskvalitetsperspektiv är det inte alltid lika klart om det är mannen 

eller kvinnan som är förfördelad. 

Vår bild av skillnader i mäns och kvinnors hälsa styrs delvis av att män och 

kvinnor inte förefaller uppleva, beskriva och reagera på samma sätt på ohälsosymptom. 

Sådana skillnader och skillnader i synen på hälsa behandlas i ett 

särskilt avsnitt – ”Män och kvinnor uttrycker inte ohälsa på samma sätt”. 

Avsnittet ”Män i kvinnodominerade yrken”, slutligen, tar upp en aspekt 

av den extremt könssegregerade arbetsmarknaden: Vilka är konsekvenserna 

av att tillhöra majoritets- eller minoritetskönet på arbetsplatser som är i det 

närmaste enkönade? 

Speciella hälsoproblem för män i arbetet skulle också kunna vara följden av 

att män är biologiskt känsligare än kvinnorna för vissa belastningar i arbetet. 

Kvinnliga könshormoner har t. ex. påståtts ha en skyddande funktion för 

vissa sjukdomar (Hemström 1996a). Dessa frågor tas inte alls upp här, men 

291


i kapitel 6 i denna bok diskuterar Peter Westerholm denna fråga i relation 

till hjärt-kärlsjukdomar. 

Mäns och kvinnors fysiska samt kognitiva förmågor 

En möjlig grund för en könsbaserad selektion till olika yrken skulle kunna 

vara att män och kvinnor skiljer sig i kritiska fysiska och kognitiva förmågor. 

Den enda förmågevariabel som skulle kunna vara viktig ur denna synpunkt är 

förmodligen fysisk styrka, även om det finns anledning att ifrågasätta vilken 

relevans de traditionella måtten på fysisk styrka har för de fysiska krav man 

möter i arbetet (Messing & Stevenson 1996). I ett begränsat antal yrken med 

extremt höga fysiska krav skulle denna skillnad ändå kunna motivera att antalet 

kvinnor är litet, och kraven kan också ha skapat problem för de kvinnor som 

ändå finns i dessa yrken. Observera att detta gäller givet arbetets nuvarande 

utformning, och den bygger oftast på att män ska utföra arbetet; verktyg och 

arbetsmetoder skulle säkerligen i många fall kunna utformas på ett sätt som 

gjorde det mer realistiskt för kvinnor att utföra uppgifterna. 

Oavsett argumentets bärkraft har skillnader i styrka säkerligen använts som 

förevändning för manlig dominans också i sammanhang där de fysiska kraven 

inte borde utesluta kvinnor. Det är också klart att kvinnor är i överväldigande 

majoritet i vissa fysiskt krävande arbeten, framför allt inom vårdsektorn. 

Kvinnor är inte mer intelligenta än män, och män inte mer intelligenta 

än kvinnor. Däremot har man kunnat påvisa könsskillnader i vissa specifika 

kognitiva förmågor; kvinnor tenderar att vara något bättre än män i vissa 

minnesfunktioner och verbala förmågor, medan den genomsnittliga prestationen 

i vissa spatiala och matematiska uppgifter är något bättre bland män 

(för referenser, se kapitel 3 av Lindelöw & Bildt Thorbjörnsson). I alla dessa 

avseenden är emellertid skillnaden mellan könen liten i jämförelse med variationen 

inom mans- och kvinnogruppen. En persons kön har därför inget 

egentligt informationsvärde i bedömningen av den enskilde personen, och 

könsskillnaden borde heller inte kunna ha annat än en marginell effekt på 

könsfördelningen inom ett yrke. 

Även om medelvärdesskillnaderna mellan mäns och kvinnors kognitiva 

förmågor är små, skulle män eller kvinnor kunna vara överrepresenterade 

bland dem med extremt svag förmåga i något kritiskt avseende. Inte heller 

detta torde vara särskilt vanligt. Ett möjligt undantag är att kvinnornas något 

292


bättre genomsnittliga verbala förmåga också visar sig i att frekvensen dyslexi 

och andra former av lässvaghet är åtminstone tre gånger högre bland pojkar 

än bland flickor (DeFries 1989). Männen skulle därigenom kunna vara särskilt 

drabbade av de alltmer spridda och stärkta kraven på läs-, skriv- och 

språkförmåga, som är en följd av bland annat datoriseringen. 

Andra påstådda könsskillnader, t. ex. männens bättre förmåga att koncentrera 

sina ansträngningar på en uppgift i taget, och kvinnornas motsatta överlägsna 

simultankapacitet, förefaller ha föga eller inget empiriskt stöd. Slutsatser om 

sådana skillnader tycks vara grundade på det möjligen riktiga antagandet att 

kraven på män och kvinnor i och utanför arbetet skiljer sig på motsvarande 

sätt. Man antar då att kvinnor har större erfarenhet av att parallellt sköta flera 

uppgifter, och att detta skulle ha lett till en generellt bättre förmåga att hantera 

sådana arbetssituationer. Detta är i och för sig inte en orimlig hypotes, men den 

har alltså knappast något empiriskt stöd. Dessutom skulle en sådan könsskillnad 

vara en effekt av den könssegregerade arbetsmarknaden och inte av något som 

skulle kunna motivera en fortsatt segregering. 

Skillnader i fysisk eller kognitiv förmåga ger alltså inte någon rationell 

grund för att många yrkesgrupper i stort sett bara består av män. Vissa idéer 

om könsskillnader i kognitiv förmåga förefaller dock seglivade trots avsaknaden 

av empiriskt stöd, och kan därför ändå styra människors handlande 

och bidra till en könsdifferentiering på arbetsmarknaden. 

Könssegregeringen tycks snarare bero på skillnader mellan manliga och 

kvinnliga värderingar, livsmål och prioriteringar än på skillnader i förmåga. 

Framför allt skulle den kunna avspegla de sociala relationernas mindre centrala 

roll i männens liv och deras starkare prioritering av yrkesrollen. Att vissa 

yrkesområden är i det närmaste enkönade avspeglar alltså förmodligen i viss 

utsträckning männens och kvinnornas egna värderingar. 

Att könssegregeringen har en viss grund i värderingsskillnader innebär 

naturligtvis inte att den är oproblematisk, vare sig för män eller för kvinnor. 

För det första finns segregeringen även inom varje yrkesområde och på den 

enskilda arbetsplatsen. Män sitter i mycket större utsträckning än kvinnor i 

chefspositioner, och detta beror naturligtvis inte bara på att kvinnorna inte 

prioriterar karriären lika högt som männen. Man finner också ofta en könssegregering 

av arbetsuppgifterna även inom snävt definierade yrkesgrupper, 

på ett sätt som inte beror på mäns och kvinnors skilda intressen utan t. ex. 

293


på könsrollsstereotyp arbetsfördelning (se t. ex. Messings m. fl. , studie av 

tågstädare, 1993). 

För det andra är värderingsskillnaderna inte heller så stora att de skulle 

kunna förklara den extrema könsfördelningen i yrken som sjuksköterskor 

och mekaniker. Hagström (1998) fann t. ex. i en jämförelse mellan sjuksköterskor 

och ingenjörer att kvinnliga sjuksköterskor visserligen betraktade 

sociala relationer som en något viktigare aspekt av ett arbete än vad manliga 

ingenjörer gjorde, men också att båda grupperna bedömde dessa relationer 

som viktigare än materiella förmåner. Samma bild gav en parallell studie 

av svenska ungdomar (Gamberale m. fl. 1996). I dessa båda studier var den 

enda påtagliga skillnaden mellan männens och kvinnornas rangordning av 

olika värden att kvinnorna bedömde möjligheten att vara till nytta för andra 

människor genom arbetet som viktigare än arbetets materiella fördelar, 

medan männen gjorde motsatt bedömning. Tolbert och Moen (1998) fann i 

en amerikansk longitudinell undersökning mycket likartade, små men stabila 

könsskillnader. Man fann där också att könsskillnaden i dessa värderingar 

minskade med ökad ålder. 

Den nuvarande extrema könssegregeringen kan alltså snarare ses som en 

karikatyr än som en avbild av de värderingsskillnader som faktiskt föreligger 

mellan män och kvinnor. Detta är ett problem eftersom könssegregeringen 

i sig troligen hindrar stora grupper, vars värderingar inte överensstämmer 

med könsstereotypens, att realisera sina yrkesdrömmar. 

För det tredje skapar de i det närmaste enkönade miljöerna också problem 

för dem som trots hindren bryter könsbarriären, och det är också möjligt att 

en mer balanserad könsfördelning skulle leda till en bättre social arbetsmiljö 

för båda könen. Vidare kan en mer könsbalanserad yrkesgrupp ibland på 

ett mer direkt sätt tänkas gynna verksamhetsmålen. Mest uppenbart gäller 

detta i barnomsorg och skola, där frånvaron av män skulle kunna tänkas få 

oönskade följder. 

I detta sammanhang blir då den viktiga frågan huruvida könssegregeringen 

medfört särskilda risker för männens hälsa, välbefinnande och livskvalitet. 

Det är män som dör i arbetet 

Det är nästan enbart män som dödas i arbetet, och olyckorna sker framför allt 

i yrken där män är i stor majoritet; bara sex procent av dödsolyckorna under 

294


perioden 1987–1995 drabbade kvinnor. Könsskillnaden när det gäller mindre 

allvarliga olyckor i arbetet är inte lika uttalad som för dödsolyckorna; 1995 

rapporterade män in ungefär dubbelt så många olyckor som kvinnor till det 

centrala arbetsolycksfallsregistret ISA (Arbetarskyddsstyrelsen och Statistiska 

centralbyrån 1997). Skillnaden i olycksfallsfrekvens mellan män och kvinnor 

har minskat dramatiskt sedan 1980-talet, främst som en följd av det minskade 

antalet arbetsolycksfall bland män. Detta i sin tur torde framför allt bero på 

den omstrukturering som skett av näringslivet och arbetsmarknaden. 

Män drabbas av fler dödsolyckor än kvinnor även utanför arbetet, men 

könsskillnaden är där mycket mindre än för arbetsolyckorna; under perioden 

1991–1995 stod t. ex. kvinnorna för 42 procent av det totala antalet dödsolyckor 

i landet (Statistiska centralbyrån 1998). 

Statistiken talar alltså för att skillnaden i olycksfallsfrekvens bland män 

och kvinnor nästan helt beror på att männen arbetar i miljöer där riskexponeringen 

är större; män utsätts för fler och större risker i sitt arbete. Män 

är dessutom exponerade för dessa risker under en längre tid än kvinnorna 

(kvinnorna arbetar mycket oftare deltid), men skillnaden i exponeringstid 

skulle bara kunna förklara en mindre del av könsskillnaden i olycksfallsfrekvens. 

Dessutom är det naturligtvis möjligt att männen genom sitt sätt att 

arbeta utsätter sig för större risker än kvinnor med samma arbetsuppgifter. 

En högre olycksfallsfrekvens bland männen än bland kvinnorna i samma 

yrkesgrupp kan dock inte utan vidare tas som stöd för detta, eftersom det 

visat sig att män och kvinnor ofta har olika arbetsuppgifter även inom ganska 

snävt definierade yrkesgrupper (Messing m. fl. 1994a, 1994b). 

Fler män än kvinnor exponeras också i sitt arbete för buller, vibrationer, 

ogynnsamt klimat, organiska lösningsmedel och för de flesta andra traditionella 

fysiska och kemiska arbetsmiljöbelastningar. Fysiskt tunga arbeten är 

också något vanligare bland män, men även stora kvinnogrupper har sådana 

arbetsuppgifter, och ogynnsamma arbetsställningar förefaller vara ungefär 

lika vanliga bland män och kvinnor. 

Kvinnor har i större utsträckning än män repetitiva arbetsuppgifter, och 

i vissa kvinnodominerade grupper har en stor majoritet av kvinnorna sådana 

arbetsuppgifter (Järvholm 1996; Statistiska centralbyrån 1991b). Även bland 

männen är dock sådana arbeten förfärande vanliga: 32 procent av männen (39 

295


procent bland kvinnorna) säger sig upprepa enkla rörelser många gånger per 

timme, och 37 procent säger sig bara kunna bestämma arbetstakten under 

högst halva arbetstiden (51 procent bland kvinnorna) (Järvholm 1996). 

Kvinnorna stod för en något större del (ca 55 procent) av de anmälda 

arbetssjukdomarna under 1995. Könsskillnaderna vad gäller fördelningen 

mellan olika sjukdomstyper visar att de belastningsrelaterade sjukdomarna 

bildar den överlägset största sjukdomsgruppen både för män och kvinnor, 

men också att dessa sjukdomar är vanligare bland kvinnorna (Arbetarskyddsstyrelsen 

och Statistiska centralbyrån 1997). För kvinnor utgjorde de 68 

procent av de arbetssjukdomar som anmäldes under 1995, medan motsvarande 

siffra för männen var 60 procent. Sammanlagt anmäldes 9 995 fall av 

belastningssjukdomar, och av dessa gällde 42 procent män. Könsskillnaden 

är till stor del en konsekvens av att belastningssjukdomar i nacke och skuldror 

är mycket vanligare bland kvinnor än bland män. Skillnaden är liten när 

det gäller ryggskador och höftleds- och benskador är t.o.m. vanligare bland 

män. Statistiken visar också att sjukskrivningstiden är något längre för män 

än för kvinnor. 

Ungefär samma förhållande mellan män och kvinnor gäller också för besvärsfrekvenser; 

enligt SCB:s undersökning av levnadsförhållanden besvärades 20 

procent av kvinnorna och 15 procent av männen av symptom i rörelseorganen 

1988–1989 (Statistiska centralbyrån 1991b). Könsskillnaden är betydligt 

större för vissa besvärstyper och är störst för nack- och skulderbesvär, som är 

betydligt vanligare bland kvinnor än bland män. Bland män är besvär i ryggen 

vanligast, men även de besvären är något vanligare bland kvinnor. 

Sjukdomar som är en följd av exponering för kemiska och fysiska miljöfaktorer 

– exempelvis lösningsmedels-, hörsel- och vibrationsskador – är vanligare 

bland män. Ett viktigt undantag är dock hudsjukdomar (se kapitel 7). 

De könssegregerande processerna på arbetsmarknaden leder alltså till att 

män i större utsträckning än kvinnor utsätts för de flesta av de traditionella 

arbetsmiljöriskerna. Män drabbas därför oftare av de arbetssjukdomar som är 

relaterade till dessa belastningar. Det stora och viktiga undantaget är belastningssjukdomar, 

men det är också i det fallet klart missvisande att beteckna 

dem som ett kvinnoproblem; även om de är vanligare bland kvinnor är de 

också den överlägset vanligaste arbetssjukdomen bland män. 

296


Männens överrepresentation i yrken som medför dessa hälsorisker ska ses 

mot bakgrund av att könssegregeringen bara till en mycket liten del förklaras 

av deras bättre förutsättningar att klara arbetsuppgifterna. 

Psykosocial arbetsmiljö, stress och hälsa 

Krav, kontroll och socialt stöd 

En mycket större andel bland kvinnorna än bland männen anser sig ha okvalificerade 

arbetsuppgifter. Även bland kvinnor med eftergymnasial utbildning 

bedömer enligt en SCB-studie (Statistiska centralbyrån 1991) två tredjedelar 

av kvinnorna att deras arbetsuppgifter kräver högst några månaders lärotid 

utöver grundskola, medan en hälften så stor andel bland männen på samma 

utbildningsnivå gör denna bedömning. I hela kvinnogruppen var det 78 

procent som ansåg sig ha sådana arbeten, medan detta bara gällde för 47 

procent av männen. Denna skillnad förstärktes av att kvinnorna i några 

helt kvinnodominerade yrkesområden som städare och förskollärare gjorde 

denna bedömning av sina arbeten, men skillnaden fanns inom nästan alla 

yrkesgrupper. Denna bedömning av kvalifikationsnivån kan kanske till någon 

del vara resultatet av en större blygsamhet bland kvinnorna, men avspeglar 

också med säkerhet verkliga skillnader. 

Samma SCB-studie visade att män oftare angav att de hade inflytande 

över det egna arbetets uppläggning. Könsskillnaden var dock inte alls lika 

markerad i detta avseende som när det gällde kvalifikationsnivå. Även i de 

arbeten som bedömdes som okvalificerade fanns alltså ofta möjligheter att 

bestämma arbetstakt, uppläggning av arbetet och pauser. 

När det gällde krav på ständig uppmärksamhet och koncentration var 

skillnaden liten och i motsatt riktning. Männen sade sig oftare än kvinnorna 

vara tvungna att klara sig själva i kritiska situationer i arbetet, vilket förmodligen 

är en effekt av skillnaden i tjänsteställning. Samma skillnad förklarar 

troligen också att männen i alla yrkesgrupper oftare måste arbeta utanför 

ordinarie arbetstid. 

I en bok redigerad av Bengt Järvholm (1996) presenteras vidarebearbetningar 

av SCB-data från 1992–1993 genom en analys av arbetena utifrån 

krav–kontroll-modellen. Detta görs för att identifiera hur vanliga arbeten 

med negativ stress (höga krav–låg kontroll) och aktiva arbeten (höga krav–hög 

kontroll) är inom olika yrkesområden och för män och kvinnor. Av dessa ana- 

297


lyser framkom att tolv procent av kvinnorna och åtta procent av männen hade 

arbeten som karakteriserades av negativ stress. Denna könsskillnad i negativ 

stress förefaller främst bero på att färre kvinnor har goda kontrollmöjligheter 

(stort beslutsutrymme) i sitt arbete, inte på att fler kvinnor har höga arbetskrav. 

Vidare förklarades den i huvudsak av männens och kvinnornas fördelning 

på yrkesgrupper, och kunde alltså inte observeras inom yrkesgrupperna (en 

uppdelning gjordes i detta fall mellan okvalificerade och kvalificerade arbetare 

samt lägre och högre tjänstemän). Andelen aktiva arbeten (höga krav–stort 

beslutsutrymme) var nästan densamma bland män och kvinnor. 

En jämförelse gjordes även med motsvarande mätningar från 1979, vilken 

visade att andelen anställda som beskrev sitt arbete som både jäktigt och psykiskt 

ansträngande hade ökat något och detta speciellt i kvinnodominerade 

branscher som vård, omsorg och utbildning. 

I ett viktigt avseende förefaller dock fler män ha en ogynnsam arbetssituation; 

det är vanligare att kvinnorna känner sig kunna få stöd och hjälp i 

arbetet, medan männen oftare säger sig vara hänvisade till att klara uppgifterna 

själva (Statistiska centralbyrån 1991b). 

Män har visat sig ha sämre socialt stöd även utanför arbetet. För män är 

hustrun ofta det helt avgörande sociala stödet, medan kvinnor i allmänhet 

har ett vidare socialt nätverk (Antonucci 1990). Hustruns kritiska betydelse 

visar sig också i att det för män är positivt ur hälsosynpunkt att vara gift 

eller sammanboende, medan detta samband är mycket svagare för kvinnor 

(Umberson & Chen 1996). 

Bland nyblivna änklingar kan man också se en något högre ökning av 

dödligheten än bland nyblivna änkor. De högre dödstalen bland ogifta och 

skilda män än bland ogifta och skilda kvinnor förefaller däremot i stort sett 

vara ett selektionsfenomen (Hemström 1996b). 

Med en grov generalisering tycks man alltså kunna säga att inga systematiska 

könsskillnader föreligger vad gäller kravnivån i arbetet. Däremot har 

männen i större utsträckning än kvinnorna arbeten som ger dem god kontroll 

(stort beslutsutrymme), medan kvinnorna ofta har ett bättre socialt stöd både 

i och utanför arbetet. Den här typen av jämförelser mellan män och kvinnor 

riskerar dock att bli mycket missvisande som en följd av att arbetsmarknaden 

är så könssegregerad. Denna segregering gör att kontroll, krav och socialt 

stöd kan stå för mycket olika förhållanden för män och kvinnor, och det 

298


på sätt som skulle kunna vara kritiska för hälsokonsekvenserna. Att ha litet 

beslutsutrymme betyder t. ex. inte samma sak vid det löpande bandet som i 

akutsjukvården, och skillnaden i arten av kontrollerbarhet skulle kunna vara 

av betydelse för ohälsorisken. Detta har framförts som en möjlig orsak till 

att sambanden mellan dessa förhållanden och hjärtinfarktrisken inte är lika 

entydigt bland kvinnor som bland män (Theorell 1996). 

Reaktioner på arbetslöshet 

Könsskillnader i effekterna av arbetslöshet skulle kunna uppstå av flera skäl. 

Om förvärvsarbetet är mer centralt för männens identitet skulle effekten av 

att mista arbetet kunna bli större för män än för kvinnor. De ekonomiska 

konsekvenser skulle också kunna vara olika för män och kvinnor, och skillnader 

i socialt stöd skulle kunna göra män mer sårbara än kvinnor. Omgivningen 

kan också tänkas reagera olika på en mans respektive en kvinnas arbetslöshet; 

mannens arbetslöshet skulle t. ex. kunna vara mer skambelagd, och mannens 

reaktioner på hustruns arbetslöshet kan skilja sig från hustruns reaktioner 

på mannens arbetslöshet. 

Könsskillnader skulle också kunna uppstå som en följd av att män och 

kvinnor inte hanterar arbetslöshetssituationen på samma sätt, dvs. att de 

använder olika coping-strategier. Jämförelser mellan mäns och kvinnors 

reaktioner på arbetslöshet kompliceras naturligtvis av att arbetsmarknaden 

är så könssegregerad; det är ju ganska troligt att effekterna skiljer sig mellan 

olika områden och positioner på arbetsmarknaden. 

Många förhållanden kan alltså leda till att män och kvinnor reagerar olika 

på arbetslöshet, och det är därför uppenbart att man kan vänta sig olika resultat 

beroende på var, när och i vilka yrkesgrupper könsskillnaderna studeras. Bara 

begränsade möjligheter torde därför finnas att generalisera mellan länder, 

yrkesgrupper eller vitt skilda tidpunkter. 

Det är dessutom metodologiskt mycket svårt att belägga att arbetslöshet 

leder till ohälsa, och att denna effekt skiljer sig mellan män och kvinnor 

(Hallsten 1998). Om arbetslösa visar sig ha sämre hälsa än de som har arbete, 

kan detta både bero på att arbetslöshet försämrar hälsan, och på att 

dålig hälsa ökar risken för arbetslöshet. Om kvinnliga arbetslösa visar sig må 

sämre än manliga behöver detta inte betyda att kvinnor reagerar starkare på 

arbetslöshet; kvinnor rapporterar ju oftast fler besvär än män, och man kanske 

299


därför skulle ha funnit samma skillnad mellan grupperna om de hade kunnat 

undersökas då alla hade arbete. Det är också möjligt att hälsotillståndet 

inte har samma betydelse för risken att bli arbetslös i typiska manliga och 

kvinnliga yrken. 

Mot denna bakgrund är det inte förvånande att arbetslöshetsforskningen 

inte ger en särskilt samstämmig bild av könsskillnaderna i effekterna av 

arbetslöshet. Av översiktsartiklar inom området (Perrucci & Perrucci 1990; 

Winefield 1995) framgår dock att man i de flesta undersökningar inte har 

funnit några könsskillnader. Hallsten (1998) kunde i sin metaanalys av 

arbetslöshetsstudier inte heller belägga någon könsskillnader i effekterna 

på psykiskt välbefinnande. 

En svensk undersökning (Hammarström 1994) har haft fokus på könsskillnaderna 

i reaktionerna på arbetslöshet. Författaren följde en stor grupp 

ungdomar från sista året i grundskolan och fem år framåt. Den enda riktigt 

klara könsskillnaden som framkom i denna studie var att pojkarna som varit 

arbetslösa ökade sin alkoholkonsumtion mer än de arbetslösa flickorna under 

femårsperioden. Hammarström fann också en motsvarande tendens till 

större försämring bland pojkar i psykologiska symptom. Det går dock inte 

att utesluta att dessa skillnader åtminstone delvis avspeglar selektionseffekter; 

redan under skoltiden var t. ex. alkoholkonsumtionen bland de pojkar som 

senare blev arbetslösa mycket högre än i övriga grupper. 

Om kvinnors identitet inte i samma utsträckning som mäns vilar på yrkesrollen 

skulle man kunna vänta sig att arbetslösa kvinnor skulle vara mer 

öppna än de arbetslösa männen för att ta nya typer av arbeten och gå kurser 

inom nya områden. Detta stöds t. ex. av Gonäs (1991) studie av mäns och 

kvinnors villkor på arbetsmarknaden i samband med strukturomvandling av 

industrier. Däremot förefaller det inte finnas något klart stöd för att arbetslösa 

kvinnor allmänt skulle vara mer aktiva än män. 

En generell slutsats som ofta dras i diskussioner om forskningen om 

arbetslöshet och hälsa är att den alltför sällan har styrts av teorier om hur 

hälsoeffekterna uppstår. I alltför liten utsträckning har valet av grupper som 

jämförts styrts av teoretiskt baserade hypoteser om vad som avgör arbetslöshetens 

hälsoeffekter. Detta gäller också jämförelserna mellan män och 

kvinnor. Det är mycket möjligt att kön är en viktig variabel i sammanhanget. 

300


Män eller kvinnor är säkerligen överrepresenterade i några av de grupper där 

risken är särskilt stor att arbetslösheten leder till ohälsa. Det är också tänkbart, 

och t.o.m. troligt, att effekterna av arbetslösheten i vissa grupper skiljer sig 

mellan män och kvinnor. Forskningen förefaller dock sällan ge underlag för 

sådana slutsatser. Som en följd av den könsdifferentierade arbetsmarknaden 

har grupperna arbetslösa män och kvinnor i de flesta fall skilt sig i så många 

avseenden att eventuella hälsoskillnader blir mycket svårtolkade. 

Män är oftare chefer 

Ett skäl till att vissa arbetsmiljö- och hälsoproblem drabbar kvinnor i speciellt 

hög utsträckning är att kvinnorna i nästan alla branscher är överrepresenterade 

i lägre tjänsteställningar och bland dem med mindre kvalificerade arbetsuppgifter; 

1992 var t. ex. 91 procent av tjänstemännen i ledande ställning inom den 

privata sektorn män, medan 75 procent av tjänstemännen med rutinuppgifter 

var kvinnor (Statistiska centralbyrån 1992). 

Högre tjänsteställning torde från de flesta synpunkter vara fördelaktigt, 

men chefskapet kan också vara förbundet med arbetsförhållanden som innebär 

risker för hälsa och välbefinnande. Att fler män än kvinnor är chefer 

torde t. ex. vara en av förklaringarna till att män inte lika ofta upplever sig 

ha socialt stöd på arbetsplatsen (Statistiska centralbyrån 1991b). 

En annan fråga är om chefskapet kan förväntas vara mer eller mindre 

betungande för män än för kvinnor. Flera förhållanden som skulle kunna 

göra chefskapet mer påfrestande för kvinnor än för män framkom i en 

studie av Frankenhauser och medarbetare (1988) av manliga och kvinnliga 

tjänstemän i olika positioner. Kvinnliga chefer upplever ofta att de måste 

prestera bättre än sina manliga kollegor för att betraktas som deras jämlikar. 

Frankenhauser (1996) såg detta som en förklaring av att kvinnorna bland 

chefer inom tandvården visade en mer manlig uppgiftscentrerad ledarstil 

än de manliga cheferna. De tyckte sig också ha mycket större problem än 

sina manliga kollegor med att kommunicera med högre chefer. Kvinnor i 

chefspositioner tog på sig ett större ansvar för hem och familj och upplevde 

en starkare konflikt mellan detta ansvar och kraven i yrkesarbetet (se vidare 

nästa avsnitt – ”Mäns och kvinnors stressreaktioner”). Troligen som en konsekvens 

av detta visade mätningar av de fysiologiska stressreaktionerna att de 

301


kvinnliga chefernas stressnivå snarast ökade då de lämnade arbetet, medan 

de manliga chefernas nivåer kraftigt sänktes. Ett likartat mönster har också 

iakttagits i andra studier. 

Chefskapet innebär alltså ofta en större börda för kvinnor än för män. 

Finns det då något som talar för att det skulle kunna innebära några speciella 

problem för män? Ett förhållande som skulle kunna få en sådan följd är det 

rådande maskulina idealet som innebär att starkare förväntningar ställs på 

män att sträva efter chefspositioner. Detta leder troligen till att män oftare 

når sådana positioner utan att ha de nödvändiga kvalifikationerna, och kanske 

t.o.m. utan att egentligen vilja ha sådana arbetsuppgifter. Det kan också tänkas 

vara svårare för en man som inte finner sig till rätta i chefsrollen att lämna den 

för att gå in i en mer underordnad position. En annan sida av förväntningarna 

på män att eftersträva chefsroller är att de skapar problem också för dem som 

inte lyckas bli chefer. Att en man inte når en sådan position kan ses som ett 

misslyckande, och om en man inte försöker nå dit är risken förmodligen större 

för honom än för en kvinna att bli kritiserad för att vara oambitiös. 

Mäns och kvinnors stressreaktioner 

Marianne Frankenhauser (1996) har i en översiktsartikel sammanfattat 

sin långa serie studier av mäns och kvinnors fysiologiska stressreaktioner i 

laboratorier och på arbetsplatser. Den rimligaste slutsatsen av dessa studier 

är att engagemanget i en uppgift har ett pris, och att de könsskillnader man 

iakttagit snarare avspeglar att män och kvinnor tenderar att engageras av 

olika arbetsuppgifter – inte en generell skillnad mellan mäns och kvinnors 

reaktioner i stressituationer. Detta skulle också innebära att det knappast 

går att dra slutsatsen att stressreaktionerna generellt skulle ha olika hälsokonsekvenser 

för män och kvinnor, såvida man inte antar att det finns en 

generell könsskillnad i graden av engagemang i arbetet. 

Förvärvsarbete och hemarbete – den dubbla bördan 

Total arbetstid 

Traditionella könsrollsmönster när det gäller ansvar för hem och familj kvarstår 

i stor utsträckning. Könsskillnaderna i den tid som läggs ner på obetalt 

arbete i hemmet har visserligen minskat något i Sverige (Nermo 1994), 

men fortfarande lägger männen ner betydligt mindre tid på sådant arbete. 

302


Eftersom en mycket stor majoritet av kvinnorna även har förvärvsarbete 

förefaller det därför inte osannolikt att kvinnorna har en mycket större total 

arbetsbelastning än männen. 

Data som tolkats som stöd för detta har t. ex. presenterats av Lundberg 

m. fl. (1994). De fann att könsskillnaden ökade till kvinnornas nackdel med 

antalet barn i familjen. Tolkningen av dessa resultat kompliceras dock av urvalet 

av undersökningsgrupperna som i denna studie hade valts ut för att vara 

så jämförbara som möjligt vad gäller arbetstid och yrkesnivå. Detta innebar 

att alla deltagare arbetade minst 35 timmar i veckan, och att en osedvanligt 

stor del av kvinnorna satt i chefspositioner. Det är också sannolikt att andelen 

ensamstående föräldrar var större i kvinnogruppen, vilket skulle leda till 

en förstärkning av könsskillnaden. 

Vad dessa resultat visar är att heltidsanställda kvinnliga tjänstemän i 

genomsnitt har en större total arbetsbelastning än heltidsanställda manliga 

tjänstemän. Det är också ytterst sannolikt att de studerade kvinnorna hade 

större total arbetsbelastning än de män de eventuellt sammanbodde med. 

(Strikt tolkade medger resultaten dock inte denna slutsats, eftersom vi inte 

vet hur representativ mansgruppen var för dessa män.) Däremot är det inte 

alls lika klart att de studerade männens totala arbetsbelastning skulle vara 

mindre än deras eventuella sammanboendes. Urvalsprinciperna innebar ju 

att man hade uteslutit dem som arbetade deltid, och därmed att effekten av 

det kanske viktigaste sättet att reglera den totala arbetsbelastningen i stort 

sett hade eliminerats. 

Betydelsen av detta framgår av SCB:s tidsanvändningsstatistik från 

1990–1991, som visade att kvinnorna lade ner mycket mer tid än männen 

på hemarbete, men också att detta helt kompenserades av deras reducerade 

förvärvsarbetstid (Rydenstam 1992). Männens totala arbetstid visade sig i 

denna dagboksstudie i genomsnitt vara drygt 61 timmar, och kvinnornas 60 

timmar och 40 minuter. Inte ens de ensamstående kvinnorna med småbarn 

rapporterade i denna undersökning en nämnvärt längre total arbetstid än 

sammanboende småbarnspappor. Liknande resultat presenteras av Nermo 

(1994) som också visade att skillnaden i den totala veckoarbetstiden mellan 

män och kvinnor minskade med sex timmar mellan 1974 och 1991. Förändringen 

berodde främst på att kvinnorna lade ner allt mindre tid på hushållsarbetet, 

men i någon mån också på att männen ägnade mer tid åt sådant 

303


arbete. Möjligheten att arbeta deltid utnyttjas oftare av kvinnor än av män på 

alla tjänstenivåer. Även bland kvinnor med självständigt kvalificerat arbete i 

den privata sektorn arbetade en så stor andel som 24 procent deltid, medan 

motsvarande siffra bland männen var tre procent (Rydenstam 1992). 

Frågan om den ojämlika fördelningen av arbetstiden är naturligtvis inte 

avklarad med ett konstaterande att den totala arbetstiden i genomsnitt inte 

tycks skilja sig så mycket mellan män och kvinnor. För det första är det viktigt 

att identifiera de grupper där arbetsbördan är mycket ojämnt fördelad. Frankenhauser 

(1996) rapporterar t. ex. att kvinnan har en åtta timmar längre total 

arbetstid i veckan än mannen i familjer där båda satsar på yrkeskarriären. 

En annan fråga är i vilken utsträckning den ojämlika fördelningen av 

arbetstiden mellan män och kvinnor är påtvingad, och i vilken utsträckning 

den överensstämmer med parternas skilda önskemål. Statistiken visar här 

att den stora majoriteten av dem som har deltidsarbete tycks föredra detta 

framför heltidsarbete, men att ungefär en fjärdedel av dem hellre skulle 

heltidsarbeta (Persson 1997); denna andel är ungefär lika stor bland män 

som bland kvinnor. Undersökningarna om vilka män som utnyttjar rätten till 

föräldraledighet (Statistiska centralbyrån 1996) kan tolkas som stöd för att 

kvinnan har ett avgörande inflytande på om mannen tar ut föräldraledighet. 

Sannolikheten för detta ökar nämligen ju högre inkomst och tjänsteställning 

kvinnan har, och minskar ju mindre utbyte kvinnan anser sig ha av 

förvärvsarbetet. Mannens lön förklarar ingenting av ledighetsuttaget utöver 

vad kvinnans lön gör, och inget samband finns mellan mannens utbyte av 

arbetet och hans ledighetsuttag. 

Lundberg m. fl. (1994) fann också att kvinnor upplevde en starkare konflikt 

än männen mellan arbete och andra plikter, oavsett hur mycket de arbetade (i 

den begränsade variation av arbetstid som fanns i materialet). Det är uppenbart 

att män i allmänhet ställer lägre krav på sig själva när det gäller bidraget 

till arbetet med hem och familj. Könsskillnaden i den upplevda konflikten 

avspeglar kanske därför framför allt en värderingsskillnad, och skulle då inte 

självklart elimineras även om mannen och kvinnan ägnade lika mycket tid åt 

förvärvsarbetet och även delade hemarbetet lika. 

De nuvarande skillnaderna mellan männens och kvinnornas fördelning 

av tiden på förvärvs- och hemarbete skulle därmed delvis kunna ses som ett 

resultat av en strävan att likställa mannens och kvinnans subjektiva konflikt 

304


mellan hem och arbete. I familjer där båda parter arbetar heltid och vill satsa 

på en yrkeskarriär är det dock troligt att kvinnan måste ägna fler timmar än 

mannen åt hemarbete för att nå en tolerabel konfliktnivå. 

Föräldraledighet 

I Sverige har stora resurser lagts ner på kampanjer att få män att i större 

utsträckning ta på sig större ansvar som fäder. Det är visserligen fortfarande 

bara en liten minoritet som utnyttjar sin lagstadgade rätt till föräldraledighet, 

men det ökande antalet män som gör det pekar på att en attitydförändring 

sker bland svenska män (Bekkengen 1996). Det finns därför anledning att tro 

att den subjektiva konflikten mellan arbete och familj kommer att förstärkas 

bland män. Kvinnorna har försökt lösa denna konflikt framför allt på två sätt: 

dels genom att reducera arbetstiden, dels genom att avstå från att söka sig 

till högre befattningar. Dessa sätt att reducera konflikten har betraktats som 

mindre legitima för män, och det är inte på något sätt självklart att legitimiteten 

ökar i takt med att kraven på insatser i hemmet ökar. Den fråga som 

Gunnela Westlander ställde 1979 är därför fortfarande aktuell: 

”Jämställdhetsproblem som däremot inte diskuteras är de reella konsekvenserna 

för männen av att ta ökat praktiskt familjeansvar – hur ska deras 

yrkes- och samhällsinsatser kunna avlastas – eller hur ska de kunna ge avkall 

på dem utan att känna sin värdighet gå förlorad?” (Westlander 1979.) 

Hälsokonsekvenser 

Den ojämna fördelningen mellan män och kvinnor av föräldraledigheten 

och av arbetstiden på förvärvsarbete och obetalt hemarbete kan behandlas, 

och har oftast behandlats, som en jämställdhets- och rättvisefråga (men den 

kan naturligtvis också ses som en fråga om barnets rätt till båda föräldrarnas 

omsorg). Vilken part som ska betraktas som förfördelad är dock inte självklart. 

Att betrakta kvinnan som den missgynnade parten innebär att man understryker 

föräldraledighetens karaktär av uppoffring för barnet – en uppoffring 

som man gör trots möjliga negativa effekter på yrkeskarriären. Men man kan 

naturligtvis på minst lika goda grunder argumentera för att mannen är den 

missgynnade. Den nära kontakten med barnet under ledigheten är i sig något 

305


eftersträvansvärt, och något som kan tänkas ha positiva konsekvenser även 

efter ledigheten. Det är också kontakten med barnet som de föräldralediga 

männen anger som huvudmotiv för sin föräldraledighet (Idégruppen för 

mansrollsfrågor 1992). 

De kort- och långsiktiga hälsokonsekvenserna av föräldraledighet, av den 

totala arbetstiden och av fördelningen mellan hemarbete och förvärvsarbete 

förefaller inte vara utredda och är långt ifrån självklara. Man kan t. ex. mycket 

väl tänka sig att kvinnornas längre avbrott i yrkesarbetet i form av föräldraledighet 

kan ha gynnsamma hälsoeffekter. Avbrotten kanske heller inte 

bara har negativa långsiktiga konsekvenser på yrkeskarriären; de kan t. ex. 

tänkas minska risken för utbrändhet. Det är också möjligt att deltidsarbete 

kan ge en balans mellan den privata sfären och yrkesarbetet som är bättre 

från hälso- och livskvalitetssynpunkt. 

Kvinnans starkare förankring i hem och familj kan också tänkas fungera 

som ett stöd i krissituationer i och utanför arbetet. Det är alltså långt ifrån 

självklart vilken part som från hälsosynpunkt på längre och kortare sikt 

gynnas av den nuvarande fördelningen mellan hem- och förvärvsarbete. 

Den fortsatta forskningen inom detta område borde närmare analysera konsekvenserna 

av den totala arbetsbelastningen och dess fördelning mellan 

hem- och förvärvsarbete avseende t. ex. hälsa, livskvalitet och upplevd konflikt 

mellan familjeplikter och förvärvsarbete, och hur dessa konsekvenser skiljer 

sig mellan män och kvinnor. 

Män och kvinnor uttrycker inte ohälsa på samma sätt 

Kvinnor lever längre än män, men rapporterar nästan alltid fler och 

allvarligare symptom i hälsoundersökningar, konsulterar oftare läkare och 

visar även i andra avseenden fler tecken på ohälsa än män. Denna synbara 

motsättning kan tolkas på flera sätt. En manschauvinistisk tolkning skulle 

vara att män inte upplever färre och mindre allvarliga symptom än kvinnor, 

men att kvinnorna klagar över och uppsöker läkare även för bagatellproblem 

som inte skulle bekymra en man. Könsskillnaden skulle då alltså 

kunna sägas bero på en överrapportering av symptom från kvinnornas 

sida. En annan tolkning är att kvinnor verkligen har fler och allvarligare 

besvär än mannen. Skillnaden i livslängd skulle då bero på att kvinnor har 

bättre biologiska förutsättningar för ett långt liv, eller på att de besvär och 

306


sjukdomar som drabbar dem inte är livshotande i lika stor utsträckning 

som för män. 

En tredje möjlighet som bör övervägas är att mannens symptomrapportering 

är otillförlitlig – alltså att män underrapporterar symptom. En 

forskningsöversikt av Verbrugge (1985) visar att denna hypotes har empiriskt 

stöd. Underrapporteringen kan ses som en aspekt av ett mansideal som bl. a. 

innebär att män inte ska visa sin sårbarhet och ska klara sig själva. Det är också 

möjligt att män som en följd av detta ideal inte heller har utvecklat samma 

kroppsmedvetenhet och förmåga som kvinnor att avläsa ohälsosignaler från 

kroppen. (För en genomgång av förhållanden som skulle kunna bidra till 

denna könsskillnad, se Gijbers van Wink & Kolk 1997.) Oavsett orsak skulle 

en konsekvens av denna könsskillnad kunna vara att jämförelser mellan mäns 

och kvinnors symptomfrekvenser i enkätstudier kan vara missvisande, och 

att den oftast leder till en underskattning av männens besvär. 

Underrapporteringen bland män är dock inte ett generellt fenomen. 

Skillnaden visar sig främst i allmänna kartläggningar av symptomfrekvens; i 

studier av grupper som definierat sig själva som sjuka har man funnit att män 

rapporterar lika många eller fler och allvarligare symptom. Sådana resultat 

finns t. ex. rapporterade både från en studie av vanlig förkylning (Macintyre 

1993) och i en undersökning av patienter med ändtarmscancer (Marshall & 

Funch 1986). I sjukrollen kan män kanske bejaka symptomen utan att det 

på samma sätt som annars hotar deras maskulinitet. 

Den högre frekvensen symptom bland kvinnor visade sig dessutom i en 

studie (Pennebaker 1982) bara vid retrospektiva bedömningar; inga könsskillnader 

framkom i beskrivningen av de symptom som förelåg i ögonblicket. 

Denna effekt tycks dock inte ha följts upp i några senare studier. 

Den viktigaste lärdomen av dessa studier av symptomrapportering är kanske 

inte männens underrapportering. Viktigare är insikten att man måste vara 

mycket försiktig i tolkningen av gruppskillnader i subjektiva beskrivningar 

av besvär och arbetsmiljö. Ju större skillnaderna är i språkvanor och alla anda 

avseenden som skulle kunna påverka anspråksnivåer, kriterier och definitioner 

av de fenomen man frågar efter, desto större är risken att direkta jämförelser 

blir missvisande. Ju mer avgörande man anser att könskategoriseringen är, 

desto mer skeptisk borde man alltså vara till sådana enkla jämförelser mellan 

män och kvinnor. 

307


För att vi bättre ska förstå mäns och kvinnors skilda villkor i arbetslivet 

behöver vi veta mer om hur män och kvinnor beskriver arbetsmiljön, symptom 

och andra tänkbara effekter. Språkliga skillnader skulle både kunna skymma 

reella könsskillnader och skapa skenskillnader i enkät- och intervjustudier. 

Män i kvinnodominerade yrken 

Män har mindre att vinna ekonomiskt på att gå in i kvinnoyrken, än kvinnor 

har på att söka sig till mansyrken. Detta är förmodligen bakgrunden till att 

strävan att bryta könsgränserna i arbetslivet varit tydligare bland kvinnor 

än bland män, vars inbrytningar i kvinnliga yrken ökar långsamt och i vissa 

fall t.o.m. minskar. Betydligt färre studier förefaller också finnas om män i 

kvinnoyrken än om kvinnor i mansdominerade yrken. 

Män i kvinnoyrken skiljer sig som grupp i flera avseenden från sina 

kvinnliga kollegor, och de finner ofta manliga nischer inom kvinnoyrket. I 

Sverige finner man t. ex. oproportionerligt många manliga sköterskor inom 

psykiatrin och bland dem med administrativa uppgifter och undervisningsuppgifter 

(Carlsson & Bergknut 1988). Manliga sjuksköterskor är också i 

större utsträckning engagerade i fackligt arbete, forskning och i arbete med 

tekniskt avancerad utrustning. Även inom barnomsorgen har man kunnat 

observera en strävan mot ökad professionalisering av yrkesrollen och en större 

betoning av den pedagogiska uppgiften bland de manliga förskollärarna än 

bland de kvinnliga (Lantz & Pingel 1988). Männen tycks utnyttja möjligheten 

att omdefiniera yrkesrollen så att den bättre överensstämmer med 

den maskulina rollen och skapar därmed en möjlighet att göra en ”manlig” 

karriär inom kvinnoyrket. Männen uppmuntras också ofta på olika sätt att 

söka nya arbeten och vidareutbilda sig. 

En angelägen fråga att studera är om dessa manliga nischer och karriärer 

bara uppstår som en följd av männens strävan, eller om också utstötningsmekanismer 

bidrar till en sådan utveckling. Att fler män kommer in i ett 

kvinnoyrke innebär inte nödvändigtvis att segregeringen försvagats; segregeringen 

kan upprätthållas genom att männen finner manliga enklaver 

inom kvinnoyrket. 

Kanter (1977) diskuterar de problem som följer av att kvinnan i mansyrket 

drar till sig uppmärksamheten, och antar att motsvarande problem möter 

308


mannen i kvinnoyrket. Andra har pekat på att dessa situationer inte är helt 

jämförbara och att män ofta får en mer positiv uppmärksamhet i kvinnogrupper 

än kvinnor i mansgrupper (Kvande 1998). Mannen uppmuntras och 

stöds ofta av sina kvinnliga kollegor och möts av positiva förväntningar. En 

ökad rekrytering av män till ett kvinnodominerat yrke kan också tänkas ha 

positiva effekter på yrkets status, medan effekten kan bli den motsatta av att 

kvinnornas andel i yrkeskåren ökar väsentligt. Detta hindrar inte att männen 

ofta ändå känner sig främmande för den kvinnliga arbetsplatskulturen och 

inte känner sig som en integrerad del av arbetsgruppen på samma sätt som 

kvinnorna (Kauppinen m. fl. 1993). Erngren, Birath och Lindberg, refererade 

av Kauppinen m. fl. (1993), fann t. ex. att svårigheterna att samarbeta 

med de kvinnliga sköterskorna var ett viktigt skäl till att männen funderade 

på att byta arbete. 

Förväntningarna på mannen att fylla de könsstereotypa funktionerna på 

den kvinnliga arbetsplatsen kan också upplevas som ett problem. På den 

manliga förskolläraren kan t. ex. ställas krav att vara en manlig rollmodell 

och ta initiativ till manliga lekar och aktiviteter, medan de kvinnliga kollegorna 

behåller uppgifter som vården av de minsta barnen (se översikt av 

Kauppinnen m. fl. 1993). Ett skäl till att kvinnorna är tveksamma till att låta 

männen utföra de traditionellt kvinnliga sysslorna kan vara en fördomsfull 

syn på vad män klarar av (Westerståhl 1998). 

Den uppmärksamhet männen i de kvinnliga yrkena får, och den förmånliga 

behandling de kan upplevas få, skulle naturligtvis också kunna skapa 

konflikter på arbetsplatsen. En finsk studie (Kauppinen m. fl. 1993) visade 

att många manliga förskollärare rapporterade sådana problem, medan de 

manliga sjuksköterskor mera sällan gjorde det. Kvinnor som verkar i manligt 

dominerade sammanhang vittnar ofta om att de upplever krav på att klara 

arbetsuppgifterna bättre än de manliga kollegorna – detta på grund av en 

troligen välgrundad rädsla för att den manliga omgivningen kommer att 

tolka hennes problem och misslyckanden i arbetet som en följd av hennes 

kön. Det förefaller troligt att motsvarande problem kan uppstå för män som 

arbetar i kvinnodominerade yrken. 

Mäns ovan nämnda strävan att styra yrkesrollen i omsorgsyrken i en professionell 

riktning kan också tänkas skapa konflikter med kvinnliga kollegor 

som i detta kan se ett hot. 

309


Ett kanske nästan lika viktigt problem skulle kunna vara hur andra män 

betraktar de män som valt ett kvinnligt yrke. I en studie av manliga förskollärare 

i Norge angav 40 procent att detta var ett problem (Kauppinen m. fl. 

1993). 

I en studie av sjukskrivningsfrekvensen bland män och kvinnor i olika yrken 

(Alexanderson m. fl. 1994) fann man den högsta frekvensen bland kvinnor i 

mansyrken (mindre än 10 procent kvinnor). En senare studie (Hensing m. fl. 

1995), vilken endast behandlade sjukskrivning som följd av mindre allvarliga 

psykiatriska åkommor, bekräftade detta, men visade att också männen i dessa 

mansdominerade yrken sjukskrev sig oftare än männen i yrken med en jämn 

könsfördelning. Vidare fann man att männen i de kvinnodominerade yrkena 

också sjukskrev sig oftare än män i yrken med en jämn fördelning mellan 

könen. I de kvinnodominerade yrkena var frekvensen t.o.m. högre för männen 

än för kvinnorna. Analogt med resultatet i de mansdominerade yrkena 

sjukskrev sig även kvinnorna oftare i dessa yrkesgrupper än i grupper med 

en jämn könsfördelning. 

Dessa studier belyser inte vad dessa skillnader beror på, och mekanismerna 

bakom dem skulle behöva utredas närmare. En del av förklaringen kan vara 

att arbetsförhållandena i yrken med ojämn könsfördelning är allmänt ogynnsamma, 

och att de är särskilt illa anpassade till minoritetskönet. De kan också 

till en del spegla selektionsprocesser. Men det är inte helt osannolikt att den 

enkönade miljön i sig kan vara en påfrestning, i synnerhet naturligtvis för 

minoritetskönet. 

Slutkommentarer 

Könsskillnaderna i arbetsrelaterad hälsa tycks i första hand vara en följd av att 

män och kvinnor söker sig till olika yrkesområden. Men det kan också bero 

på att män och kvinnor finns på olika positioner inom yrkesområdena, inte 

blir kvar lika länge på samma position, och att de även inom en yrkesgrupp 

ofta tilldelas olika arbetsuppgifter. De hälsomässiga konsekvenserna av att 

vissa yrken helt domineras av män är uppenbara, men följderna för männen 

av segregeringen inom yrkesområden är betydligt mindre klara och borde 

studeras närmare. 

Likartade värderingar om manligt och kvinnligt tycks styra segregeringen 

på alla nivåer, men mekanismerna bakom segregeringen är uppenbarligen 

310


olika. Därmed krävs också olika typer av åtgärder om man vill förändra 

nuvarande förhållanden. Könssegregering på en arbetsplats eller inom en 

yrkesgrupp kan bero på ett aktivt gynnande av det ena könet och en utstötning 

av det andra. Sådana processer förklarar däremot inte att vissa yrken är helt 

kvinnodominerade, vilket ju nästan helt torde bero på att få män söker sig 

till dessa yrken. Den närmast till hands liggande åtgärden är då naturligtvis 

att förbättra lön, karriärmöjligheter och andra arbetsvillkor för att locka fler 

män. Detta förutsätter dock att sådana förhållanden är mycket viktigare för 

män än för kvinnor, eftersom ju kvinnorna uppenbarligen inte i någon större 

utsträckning har kunnat lockas med sådana förmåner till de mansdominerade 

jobben. Mot bakgrund av detta menar Bradley (1993) att män inte kommer 

att välja kvinnoyrken förrän dessa förändrats radikalt i en riktning som gör 

dem mer acceptabla för män. 

Att kvinnorna inte söker sig till de mer välbetalda mansjobben i större 

utsträckning kan ha flera orsaker. Mäns och kvinnors värderingar och intressen 

skiljer sig på sätt som gör att man kan förvänta sig att kvinnorna ska 

vara i majoritet i vissa yrken. Eftersom det inte finns någon rimlig anledning 

att sträva efter att utplåna alla värderingsskillnader mellan män och kvinnor, 

skulle en sådan värderingsbaserad snedfördelning i sig inte vara något 

problem, givet att de segregerade yrkesgrupperna inte är speciellt gynnade 

eller missgynnade i olika avseenden. Värderingsskillnaderna förklarar dock 

inte att vissa yrken nu är i det närmaste enkönade, och där skulle det av 

flera skäl vara eftersträvansvärt att skapa en könsutjämning. Det vore därför 

viktigt att utveckla och pröva förändringsstrategier för att minska sådan 

extrem könsselektion. 

I kvinnoforskningen har man inom många områden ofta pekat på konsekvenserna 

av den hierarkiska könsordning som ger mannen dominans 

över kvinnan. I en sådan analys förefaller man alltför ofta glömma bort att 

denna hierarkiska struktur, som ses som ett uttryck för patriarkatet, också 

innebär att en mindre grupp män dominerar över den stora majoriteten av 

män. Hälsoimplikationerna av detta torde vara minst lika stora som av könsordningen. 

Det ligger alltså en fara i att låta könsperspektivet skymma klassperspektivet 

i analyser av hälsa och av förhållandet mellan arbete och hälsa. 

Klassperspektivet är inte bara i sig viktigt; det förefaller dessutom troligt 

att könsordningen kan ta sig olika uttryck och ha olika hälsokonsekvenser i 

311


olika klasser. Av det skälet kan också andra perspektiv, t. ex. generationsperspektivet, 

vara lika viktiga. 

Det faktum att en struktur låter sig beskrivas som en manifestation av 

manliga värderingar och intressen betyder alltså inte nödvändigtvis att männen 

i systemet kontrollerar det. Det är oftast rimligt att även betrakta männen 

som kontrollerade av systemet. Detta kan även gälla männen som sitter i 

maktposition, vilka i många situationer också kan ses som systemets fångar. 

Om man baserar sin analys på att kvinnor är systemets offer, bör man därför 

i första hand överväga om även männens förhållningssätt kan förstås som en 

följd av samma system, och inte utan vidare analys övergå till förklaringar på 

en annan nivå, t. ex. i termer av personegenskaper. Detta är intellektuellt lika 

otillfredsställande som motsvarande tolkningar av kvinnors beteende. 

När männens villkor i arbetslivet behandlats ur ett könsperspektiv har 

det nästan alltid varit mot bakgrund av de problem och hinder som möter 

kvinnorna. Att vara man kommer ur detta perspektiv därmed alltid att vara 

förbundet med privilegier, otillbörligt gynnande etc. En konsekvens av detta 

är att termen mansproblem knappast aldrig förs fram i diskussioner om 

arbetsmiljö och hälsa. Mycket få eller inga har t. ex. kallat dödsolyckorna 

eller lösningsmedelsskadorna för mansproblem. Däremot betecknas belastningsskador 

närmast självklart som ett kvinnoproblem, och detta trots att 

männens andel av belastningsskadorna är oerhört mycket större än kvinnornas 

andel av dödsolyckorna. 

Det är också osannolikt att någon skulle komma med protester om mansdiskriminering 

om resurserna till det olycksfallspreventiva arbetet skars ned, 

medan en motsvarande minskning på belastningsskadesidan utan tvivel skulle 

beskrivas som ett slag mot kvinnorna. 

Att man så sällan talar om mansproblem i arbetsmiljösammanhang betyder 

inte att männen har varit missgynnade. Det är kanske snarare ett utslag av 

att männen har bestämt dagordningen för arbetsmiljödiskussionen, och att 

männens perspektiv därmed blivit det allenarådande. Männens problem har 

därmed ofta prioriterats utan att identifieras som mansproblem. Resultatet 

har blivit att könet inte har bedömts ha någon relevans i en analys av de 

hälsorisker i arbetet som i första hand drabbar män, medan det är en huvudförklaring 

av kvinnornas problem. 

312


Detta är naturligtvis en orimlig ståndpunkt, och det är därför nödvändigt 

att forskningen blir mer öppen för att pröva alternativa hypoteser och teorier 

om hur arbetslivets villkor drabbar män och kvinnor och undergrupper bland 

dessa. Som könsperspektivet i arbetsmiljöforskningen nu praktiseras riskerar 

det att i alltför stor utsträckning begränsa målsättningen till att belägga 

de orättvisor som a priori, och ofta med rätta, antas drabba kvinnorna. De 

arbetshälsoproblem som är förbundna med att vara man är naturligtvis lika 

viktiga att belysa som kvinnornas problem. 

Referenser 

Alexanderson K, Leijon M, Åkerlind I, Rydh H & Bjurulf P (1994) Epidemiology 

of sickness absence in a Swedish county in 1985, 1986 and 1987. Scandinavian 

Journal of Social Medicine, 1, 27–34. 

Antonucci T (1990) Social supports and social relationships. I: Binstock R & George 

L (red.), Handbook of Aging and Social Sciences, (s. 205–226). San Diego: Academic 

Press. 

Arbetarskyddsstyrelsen & Statistiska centralbyrån (1997) Arbetssjukdomar och arbetsolyckor 

1995. Stockholm: Arbetarskyddsstyrelsen, Statistiska centralbyrån. 

Bekkengen L (1996) Mäns föräldraledighet – en kunskapsöversikt. Arbetsrapport samhällsvetenskap 

96:12, Högskolan i Karlstad. 

Bradley H (1993) Across the great divide: the entry of men in to ”women’s jobs”. 

Ur: Williams C (red.), Doing ”women’s work”. Men in nontraditional occupations, 

(s. 10–27). London: Sage. 

Carlsson M & Bergknut E (1988) Manliga sjuksköterskors syn på sitt yrke. FoU-rapport 

Nr 2/1988, Vårdhögskolan, Uppsala. 

DeFries J C (1989) Gender ratios in children with reading disability and their affected 

relatives: a commentary. Journal of Learning Disabilities, 22, 544–545. 

Frankenhauser M (1996) Stress and gender. European Review, 4, 313–327. 

Frankenhauser M, Lundberg U, Fredrikson M, Melin B, Tuomisto M, Myrsten 

A-L, Hedman M, Bergman-Losman B & Wallin L (1988) Stress on and off the 

job as related to sex and occupational status in white-collar workers. Journal of 

Organizational Behavior, 10, 321–346. 

Gamberale F, Sconfienza C & Hagström T (1996) Värderingar och förhållningssätt till 

arbete bland ungdomar i Sverige. En kartläggning av ett representativt urval. Arbete 

och Hälsa 1996:19, Arbetslivsinstitutet, Solna. 

313


Gijbers van Wink C M T & Kolk A (1997) Sex differences in physical symptoms: 

The contribution of symptom perception theory. Social Science and Medicine, 45, 

231–246. 

Gonäs L (1991) Industriomvandling i välfärdsstaten. Forskningsrapport 62, Arbetslivscentrum, 

Stockholm. 

Hagström T (1998) The transition from school to work among nurses and engineers. Paper 

presented at the conference Restructuring work and life-course: An international 

symposium, University of Toronto, May 7–9, 1998. 

Hallsten L (1998) Psykiskt välbefinnande och arbetslöshet. Om hälsorelaterad selektion till 

arbete. Arbete och Hälsa 1998:17, Arbetslivsinstitutet, Solna. 

Hammarström A (1994) Health consequences of youth unemployment. Public Health, 

108, 403–412. 

Helgeson V S (1995) Masculinity, men’s roles and coronary heart disease. I: Sabo 

D & Gordon D F (red.) Men’s health and illness. Gender, power and the body, (s. 

68–104). London: Sage. 

Hemström Ö (1996a) Biologiska förutsättningar och sociala förhållanden. Hypoteser 

om könsskillnader i dödlighet. I: Östlin P, Danielsson M, Diderichsen F, 

Härenstam A & Lindberg G (red.) Kön och ohälsa – en antologi om könsskillnader 

ur ett folkhälsoperspektiv, (s. 206–234). Lund: Studentlitteratur. 

Hemström Ö (1996b). Is marriage dissolution linked to differences in mortality risks 

for men and women? Journal of Marriage and Family, 58, 366–378. 

Hensing G, Alexanderson K, Åkerlind I & Bjurulf P (1995) Sick-leave due to minor 

psychiatric morbidity: Role of sex integration. Social Psychiatry and Psychiatric 

Epidemiology, 30, 39–43. 

Idégruppen för mansrollsfrågor (1992) Föräldralediga män – om arbetstid och erfarenheter. 

Kulturdepartementet, Stockholm. 

Järvholm B (red.) (1996) Arbetsliv och hälsa – en kartläggning. Stockholm: Arbetarskyddsstyrelsen, 

Arbetslivsinstitutet, Rådet för arbetslivsforskning. 

Kanter R M (1977) Men and women of the corporation. New York: Basic books. 

Kauppinen T, Toropainen K & Lammi J (1993) Men in female-dominated occupations. 

I: Williams C L (red), Doing ”women’s work”. Men in nontraditional occupations, (s. 

91–112). London: Sage. 

Kvande E (1998) Doing masculinities in organizational restructuring. Sosiologi idag. 

Under tryckning. 

Lantz A & Pingel B (1988) Att gestalta en organisation – Perspektiv på offentlig barnomsorg. 

Doktorsavhandling, Psykologiska institutionen, Stockholms universitet. 

Levant R L & Kopecky G (1995) Masculinity reconstructed. Changing the rules of manhood 

– at work, in relationships, and in family life. New York: Dutton. 

314


Lundberg U, Mårdberg B & Frankenhauser M (1994) The total workload of male 


of children. Scandinavian Journal of Psychology, 35, 315–327. 

Macintyre S (1993) Gender differences in the perception of common cold symptoms. 

Social Science and Medicine, 36, 15–20. 

Marshall J R & Funch D P (1986) Gender and illness behavior among colorectal 

patients. Women and Health, 11, 67–82. 

Messing K, Courville J, Boucher M, Dumais L & Seifert A M (1994a) Can accident 

rates be compared by gender? Safety Science, 18, 95–112. 

Messing K, Doniol–Shaw G & Haentjens C (1993) Sugar and spice and everything 

nice: Health effects of the sexual division of labor among train cleaners. International 

Journal of Health Services, 23, 133–146. 

Messing K, Dumais L, Courville J, Seifert A M & Boucher M (1994b). Evaluation 

of exposure data from men and women with the same job title. Journal of Occupational 

Medicine, 36, 913–917. 

Messing K & Stevenson J (1996) Women in Procrustean beds: strength testing and 

the work place. Gender, Work and Organization, 3, 156–167. 

Morgan D (1992) Discovering men. London: Routledge. 

Nermo M (1994) Den ofullbordade jämställdheten. I: Fritzell J & Lundberg O (red.), 

Vardagens villkor. Levnadsförhållanden i Sverige under tre decennier, (s. 161–183). 

Stockholm: Brombergs. 

Pennebaker J W (1982) The psychology of physical symptoms. New York: Springer. 

Perrucci R & Perrucci C C (1990) Unemployment and mental health: Research and 

policy implications. Research in Community and Mental Health, 6, 237–264. 

Persson I (1997) Atypiska jobb och atypisk arbetslöshet. I: Persson I & Wadensjö 

E (red.), Glastak och glasväggar. Den könssegregerade arbetsmarknaden. Rapport till 

utredningen om fördelningen av ekonomisk makt och ekonomiska resurser mellan kvinnor 

och män. SOU 1997:13, (s. 251–280). Stockholm: Statens offentliga utredningar, 

Arbetsmarknadsdepartementet. 

Robertsson H (1993) Män i vård- och omsorgsyrken – ett steg mot jämställdhet. 

Nordisk Psykologi, 45, 255–273. 

Rydenstam K (1992) I tid och otid. En undersökning om kvinnors och mäns tidsanvändning 

1990/91. Levnadsförhållanden Rapport 79. Statistiska centralbyrån, Stockholm. 

Sabo D & Gordon D F (red.) (1995) Men’s health and illness. Gender, power and the 

body. London: Sage. 

Statistiska centralbyrån (1991a) Hälsan i Sverige. Hälsostatistisk årsbok 1991/92. Statistiska 

centralbyrån, Stockholm. 

Statistiska centralbyrån (1991b) Kvinnors och mäns arbetsmiljö. Information om arbetsmarknaden 

1991:1, Statistiska centralbyrån, Stockholm. 

Statistiska centralbyrån (1992) Man är chef. Studier av kvinnor och män i ledande ställning 

i privat och offentlig sektor. Stockholm: Statistiska centralbyrån. 

315


Statistiska centralbyrån (1996) Kvinnors och mäns liv. En rapport från SCB:s undersökning 

om familj och arbete. Del 4. Sammanfattning. Demografiska rapporter 1995:2.4: 

Statistiska centralbyrån, Stockholm. 

Statistiska centralbyrån (1998) Statistisk årsbok ’98. Stockholm: Statistiska centralbyrån. 

Theorell T (1996) Arbete och hjärtkärlsjukdomar hos män och kvinnor. I: Östlin 

P, Danielsson M, Diderichsen F, Härenstam A & Lindberg G (red.) Kön och 

ohälsa – en antologi om könsskillnader ur ett folkhälsoperspektiv, 186–205. Lund: 

Studentlitteratur. 

Tolbert P S & Moen P (1998) Men’s and women’s definitions of ”good” jobs. Work 

and Occupations, 25, 168–194. 

Umberson D & Chen M D (1996) Effect of social relationships on psychological 

well-being: Are men and women really so different? American Sociological Review, 

61, 837–857. 

Verbrugge L M (1985) Gender and health: An update on hypotheses and evidence. 

Journal of Health and Social Behavior, 26, 156–182. 

Westerståhl A (1998) Läkarstudenter fick inblick i könsperspektiv. Läkartidningen, 

95, 1817–1819. 

Westlander G (1979) Forskning för jämställdhet – några framtida utvecklingslinjer. 

I: Johansson G (red.), Forskning för jämställdhet, 47–61. Stockholm: Riksbankens 

jubileumsfond. 

Winefield A H (1995) Unemployment: Its psychological costs. I: Cooper C L & 

Robertson I T (red.), International review of industrial and organizational psychology 

1995. Volume 10, 169–212. Chichester: Wiey. 

316


317

Kapitel 12 

FRÅGOR INFÖR 

FRAMTIDEN 

319

320

Könsrelaterad ohälsa i arbetslivet 

– slutsatser 

av Åsa Kilbom, Karen Messing 

och Carina Bildt Thorbjörnsson 

Föregående kapitel i denna bok har redogjort för de främsta källorna till 

könsrelaterad ohälsa i arbetslivet med fokus på ohälsa bland kvinnor. Fysiska 

och psykiska egenskaper hos kvinnor och män som kan ha betydelse för hur 

arbetet påverkar hälsan har också beskrivits. 

Men en analys av könsrelaterad ohälsa måste av naturliga skäl också ta 

hänsyn till mäns och kvinnors livsvillkor – på arbetet, i familjen och på fritiden. 

De fysiska och psykologiska skillnaderna mellan könen är små till måttliga, 

med stora överlappningar mellan kvinno- och mansgrupper (se kapitlen 3 

och 4), medan skillnaderna i livs- och arbetsvillkor mellan könen är större 

med relativt liten överlappning. 

När det gäller arbetsvillkor är skillnaderna mellan kvinnor och män 

betydande, och i kapitel 2 diskuteras kvinnors situation på dagens svenska 

arbetsmarknad, inklusive såväl vertikal och horisontell segregering som 

könsuppdelning av jobb och arbetsuppgifter. Efterföljande kapitel beskriver 

specifika riskfaktorer för de vanligaste arbetsrelaterade hälsoeffekterna 

bland kvinnor. I alla dessa aspekter är skillnaderna mellan kvinnors och mäns 

arbetsvillkor betydande, och även vad gäller andra delar av människors liv 

– dvs. fritid och familjeliv – finns statistiska källor som visar skillnader mellan 

könen (Lagerlöf 1993; Vogel m. fl. 1992). 

De tre främsta faktorerna som anses orsaka könsrelaterade hälsoeffekter 

är livsvillkor, biologiska/fysiologiska egenskaper samt psykologiska egenskaper 

(se figur 1), varav de två sistnämnda kan vara antingen medfödda 

eller förvärvade. Observera att dessa tre faktorer interagerar med varandra: 

en kvinnas fysiska styrka och kroppsbyggnad kan påverka hennes yrkesval, 

medan fysisk träning på fritiden kommer att påverka hennes fysiska kapacitet. 

321


Figur 1. Faktorer som interagerar med könsrelaterad ohälsa. 

Biologiska/fysiologiska 

egenskaper, medfödda 

eller förvärvade: 

Anatomi 

Antropometri (kroppsmått) 

Fysisk kapacitet 

Ämnesomsättning 

Hormoner 

Personliga egenskaper, som t. ex. motivation och kognitiv kapacitet, kommer 

på liknande sätt att påverka hennes val av yrke, vilket i sin tur kommer att 

påverka hennes förmåga att utveckla coping-strategier. Det är alltså möjligt 

att små, var för sig oväsentliga, skillnader mellan könen accentueras av samverkan 

mellan faktorerna. 

Varken kvinnors eller mäns livsvillkor eller deras biologiska och psykologiska 

egenskaper är oföränderliga. De utvecklas i samverkan, och de 

är till stor del beroende av de förhållanden som råder i vårt samhälle. Om 

könsspecifika, stereotypa beteenden innebär förväntningar att män skall 

vara konkurrensinriktade och sträva efter ekonomiska och tekniska mål, 

medan kvinnor förväntas ha intresse av vård och omsorg och vara mindre 

konkurrensinriktade, skapar detta ett starkt tryck att anpassa sig efter dessa 

förväntningar. Om lagstiftning, barnomsorg och hälsovård utgör ett dåligt 

stöd för kvinnors deltagande i arbetslivet, kommer arbetande kvinnor i högre 

grad att utsättas för såväl fysiska som psykiska stressfaktorer. Vårt samhälle 

– som det formats genom lagar och bestämmelser på nationell och lokal 

322 

Samhällsförhållanden: 

Lagstiftning, arbetsmarknad, utbildningsväsen, 

barnomsorg, rehabiliteringspraxis, kulturella normer, 

stereotypa förväntningar, segregering, könsmärkning av 

yrken och arbetsuppgifter. 

Levnadsvillkor: 

Yrken 

Inkomst 

Arbetsuppgifter 

Kvinnor i mansyrken 

Män i kvinnoyrken 

Hemarbete, föräldraskap 

Fritidsaktiviteter 

Könsberoende hälsoutfall: 

Incidens, förlopp, behandling 

Psykologiska 

egenskaper, medfödda 

eller förvärvade: 

Motivation 

Risktagande 

Kroppsmedvetenhet 

Coping-strategier 

Kognitiv kapacitet

frågor inför framtiden 

nivå, av media och av allmänhetens förväntningar – påverkar alltså i hög 

grad riskfaktorer för ohälsa. 

Detta kapitel har hittills behandlat faktorer som kan leda till könsrelaterad 

hälsopåverkan, särskilt ohälsa bland kvinnor. Det finns inte så mycket kunskap 

om den relativa betydelsen av dessa faktorer, omfattningen av deras inbördes 

samverkan eller huruvida små skillnader mellan könen förstärks genom interaktion. 

Vi är dessutom inte säkra på om alla potentiella riskfaktorer (och 

kombinationer av dessa) för könsrelaterad hälsopåverkan har beskrivits på 

rätt sätt; en del kanske inte ens har identifierats. 

När vi valde de hälsofrågor som skulle diskuteras i denna bok beslöt vi att 

inte bara inkludera ”arbetsrelaterade” besvär som de definieras enligt WHO, 

dvs. besvär som delvis orsakats eller förvärrats av arbete. Vi valde i stället 

att sätta ohälsa på arbetsplatsen i fokus, oavsett om denna ohälsa orsakats av 

faktorer i arbetet eller ej. Till exempel kan graviditet och hjärt-kärlsjukdomar 

få allvarliga återverkningar på arbetet och göra det nödvändigt att modifiera 

arbetsförhållandena. Inte heller trötthet är nödvändigtvis ett arbetsrelaterat 

tillstånd utan kan helt ha orsakats av faktorer utan något som helst samband 

med arbetet; det återverkar emellertid på arbetet och kräver förändringar i 

arbets- och levnadsförhållanden. 

Ohälsa (”morbiditet”), som diskuterats tidigare i denna bok är ett komplicerat 

tillstånd som kan uttryckas som ”illness”, ”disease” eller ”sickness” 

(se kapitel 5 för en närmare diskussion kring dessa begrepp). Som tidigare 

påpekades måste man vara försiktig vid val av uttryck, eftersom deras inbördes 

relation skiljer sig åt mellan kvinnor och män. I de kapitel som behandlar 

påverkan på vissa vävnader och organ (särskilt hjärta-kärl och hud) har ohälsa 

vanligtvis mätts som sjukdomsincidens och/eller prevalens, medan en blandning 

av mått som uttrycker ”illness”, ”disease” och ”sickness” har använts 

för andra hälsoeffekter. Kvinnor upplever oftare än män att deras symptom 

inte ges en diagnos, och därmed inte erkänns som sjukdom. Detta beror 

dels på den manliga dominansen inom traditionell medicin, dels på mindre 

dramatiska och väldefinierade symptom bland kvinnor, dels på kvinnornas 

relativt nyliga inträde på arbetsmarknaden. 

Dessa brister bör inte accepteras. Det behövs omfattande forskning för att 

definiera och utveckla begrepp för ohälsa som är relevanta för både kvinnor 

och män. Det kan innebära att man utvecklar och utökar begreppet ohälsa 

323


att även innefatta s.k. ”vaga” symptom som är vanliga bland kvinnor – t. ex. 

trötthet, minskad vitalitet, känsla av otillräcklighet, vaga svårlokaliserade 

smärtkänslor, obehag, etc. Riskfaktorerna bakom dessa tillstånd är föga 

kända. De kan ses som varningssignaler som gör det möjligt för kvinnor att 

undvika riskfyllda exponeringar och som därigenom kan vara viktiga kvinnliga 

coping-strategier till vilka män inte tycks ha tillgång. De kan också ses som 

reaktioner på överansträngning i arbets- eller familjelivet, och de har även 

tolkats som uttryck för existentiell oro. 

Dessutom är osäkerheten stor när det gäller konsekvenserna av dessa 

symptom. Det är tänkbart att de leder till försämrad livskvalitet och minskad 

förmåga för kvinnan att påverka sin närmiljö och sina livsvillkor. 

Inom detta område finns också behov av neurofysiologisk och psykologisk 

forskning om skillnader mellan kvinnors och mäns reaktioner på obehag 

och smärta. Neurofysiologiska könsskillnader i reaktioner på experimentellt 

tillfogad smärta har påvisats, men deras betydelse för obehag som upplevs 

i vardagslivet är oklar. Könsrelaterade skillnader i semantiska uttryck för 

smärta har diskuterats (Gijsber van der Wijk & Kolk 1997) men det krävs 

ytterligare forskning för att belägga dessa. 

Könsrelaterade skillnader i ohälsa har hittills diskuterats som en sluteffekt 

av många olika faktorer. Ohälsa kan emellertid få konsekvenser som i sin 

tur påverkar dessa faktorer och förändrar dem. Exempelvis kommer kronisk 

smärta och trötthet antagligen att minska produktiviteten och dämpa 

önskemål om befordran och strävan efter mer intressanta och utmanande 

arbetsuppgifter. Degenerativ hjärt-kärlsjukdom tar sig till viss del olika uttryck 

bland kvinnor och män, och delvis som en följd av detta har mycket mindre 

uppmärksamhet ägnats åt medicinsk vård och rehabilitering av kvinnor. Som 

nämns i flera kapitel erkänns symptom som oftare upplevs av kvinnor inte 

i samma utsträckning som mäns symptom, och samhället syns reagera mer 

beredvilligt på mäns symptom än på kvinnors. 

Jämförelser av ohälsa bland kvinnor och bland män, samt tolkningen av 

påvisade könsskillnader i hälsa måste göras med största försiktighet. Hänsyn 

måste inte endast tas till det faktum att kvinnor och män tycks uttrycka symptom 

på olika sätt; det kan även finnas könsrelaterade skillnader i den betydelse 

som tillskrivs vissa riskfaktorer. Problemen med att utveckla könsspecifika 

mätmetoder är stora och har diskuterats i tidigare kapitel. För att göra det 

324


möjligt att identifiera situationer som är särskilt riskfyllda för kvinnor bör 

jämförelser mellan kvinnor i olika miljöer tillmätas större vikt – åtminstone 

till dess att bättre metoder för jämförelser mellan könen utvecklats. 

Könsrelaterad ohälsa i framtiden 

I ett av inledningskapitlen gjordes ett försök att förutsäga kvinnors framtida 

villkor på arbetsmarknaden. Sammanfattningsvis kan sägas att de senaste 

decenniernas utveckling i Sverige, vilken inneburit förbättringar av kvinnors 

arbetsvillkor, kanske inte kommer att fortsätta utan i stället stagnera. Vi 

kanske till och med får se försämringar. Dessa farhågor kan särskilt kopplas 

till den ökning av tillfälliga anställningar som särskilt drabbar grupper av 

unga kvinnor. I Sverige rapporterar kvinnor i arbetslivet mer psykisk stress 

än män, och det finns tecken som tyder på ett ”brist-på-tillit”-syndrom, som 

kommer till uttryck i minskad tilltro till samhällets och arbetsgivares förmåga 

att tillhandahålla rimliga arbetsförhållanden. 

Kvinnor sägs vara ”flexiblare” än män när det gäller att anpassa sig till 

snabba förändringar av den typ som vi ser på dagens arbetsmarknad (SOU 

1996). Huruvida denna eventuella egenskap hos kvinnor – som ännu bara 

är en hypotes som inte har studerats i tillräcklig omfattning – är en positiv 

eller en negativ faktor för kvinnors hälsa och livssituation återstår att se. 

Flexibilitet kan vara en fördel som innebär bättre anpasslighet till förändrade 

arbetsvillkor, men också en nackdel som tvingar kvinnor in i dåliga arbetssituationer. 

Trots de problem som är förknippade med internationalisering 

och en ny global ekonomi är det troligen lättare att påverka förhållandena i 

arbetslivet under en period av förändring än under en period av stagnation. 

Med dagens snabba förändringar kan det sålunda finnas både positiva och 

negativa framtidsutsikter för kvinnor i arbetslivet, men det behövs en noggrann 

uppföljning av framtidens arbetsförhållanden och hälsotillstånd, både 

för kvinnor och män. 

Ytterligare en faktor motiverar en noggrann uppföljning av kvinnors 

hälsa under kommande år. Det är endast 30–40 år sedan som en stor andel 

av Sveriges kvinnor gjorde sitt inträde på arbetsmarknaden. Det finns inget 

annat land i västvärlden som kan utforska konsekvenserna av en så djupgående 

förändring av samhällsstrukturen. Trots tillgången på barnomsorg 

325


har kvinnorna även under denna tidsperiod tagit på sig den största delen av 

familjeansvaret. Hur kommer dessa förändringar att påverka sjuklighet och 

dödlighet för kvinnor i framtiden? Den ökning av långtidssjukskrivningar 

som ägde rum i slutet av 1980-talet kunde t. ex. nästan helt tillskrivas en 

ökad sjuklighet bland medelålders och äldre kvinnor (Diderichsen m. fl. 

1993; Socialstyrelsen 1994). 

Konsekvenserna av dessa förändringar kan, tillsammans med kvinnors 

förändrade livsstil (ett ökat intag av tobak och alkohol), komma att bli synliga 

både i sjuklighets- och dödlighetsstatistiken under de kommande 10–20 

åren. Det är sant att vissa studier visar en längre livslängd bland yrkesaktiva 

kvinnor, men vi vet också att flera kvinnliga yrkesgrupper har nedsatt hälsa. 

Denna fråga anknyter till en pågående diskussion om orsakerna till kvinnors 

ohälsa. Är det positivt för kvinnors hälsa att ha tillgång till flera olika roller 

i livet, t. ex. genom yrkesarbete? Eller är risken för överansträngning för 

hög (Härenstam m. fl.1996)? Det rätta svaret är sannolikt både ja och nej 

på båda frågorna, men för olika grupper av kvinnor, i olika arbetsmiljöer, 

familjeförhållanden och sociala klasser. 

Det finns inget som talar för att kvinnors yrkesarbete kommer att minska 

i framtiden. Tvärtom, när traditionella familjestrukturer med ekonomiska 

beroendeförhållanden försvagas kommer kraven på en oberoende inkomst 

att öka. Särskilt bland unga kvinnor är yrkesarbete en självklarhet; valet står i 

stället mellan olika utbildningsvägar och yrken. Bortsett från att yrkesarbete 

innebär ett ekonomiskt oberoende är en egen rimlig inkomst också en viktig 

hälsofrämjande faktor. Därför måste kvinnors tillgång till arbetsmarknaden 

tryggas, men samtidigt måste det finnas tillräckligt skydd för deras hälsa. 

För att möjliggöra effektiv prevention av ohälsa i arbetet är det viktigt att 

klargöra de mekanismer i arbetet och i skärningspunkten mellan familj och 

arbete som påverkar kvinnors hälsa. 

Sammanfattningsvis kan sägas att könsrelaterade skillnader i ohälsa i 

arbetslivet kräver nya forskningsmetoder och forskningskoncept samt en noggrann 

uppföljning av riskfaktorer – både deras inbördes samverkan och deras 

konsekvenser för hälsan. Denna forskning måste utföras tvärvetenskapligt, 

så att förebyggande åtgärder kan sättas in där de får de störst verkan. 

326

Referenser 


Diderichsen F, Kindlund H & Vogel J (1993) Kvinnans sjukfrånvaro, Läkartidningen 

90, 289–292. 

Gijsberg van Wijk C M T & Kolk A M (1997) Sex differences in physical symptoms: 

The contribution of symptom perception theory. Soc Sci Med 45, 231–246. 

Härenstam A, Aronsson G & Hammarström A (1996) Kön och ohälsa i ett framtidsperspektiv. 

I: Östlin P, Danielsson M, Diderichsen G, Härenstam A & Lindberg 

G: Kön och ohälsa. Kapitel 12, sid 281–310. Lund: Studentlitteratur. 

Lagerlöf E (1993) Women, work and health. National report Sweden, DS 1993:98, sid 

53, Stockholm: Socialdepartementet. 

Socialstyrelsen (1994) Folkhälsorapport 1994. Stockholm: Socialstyrelsen. 

SOU (1996) Hälften vore nog. Statens offentliga utredningar 1996:56. Stockholm: 

Regeringskansliet. 

Vogel J, Kindlund H & Diderichsen F (1992) Arbetsförhållanden, ohälsa och sjukfrånvaro 

1975–1989. Stockholm: Statistiska Centralbyrån. 

327


328

Författarpresentation 


Kristina Alexanderson är universitetslektor på Avdelningen för socialmedicin 

och folkhälsovetenskap, Institutionen för miljö och hälsa, Hälsouniversitetet 

vid Linköpings universitet. Kristina Alexanderson är socionom och undervisar 

på läkarutbildningen. Hon disputerade 1995 med en avhandling i medicinsk 

vetenskap om variationer i sjukfrånvaro beroende på kön, yrke, föräldraskap 

och graviditet. I sin forskning kompletterar hon det socialmedicinska perspektivet 

med ett genusperspektiv och ett salutogenetiskt perspektiv, och hon 

använder sig av både kvantitativa och kvalitativa metoder. Fokus i forskningen 

har varit genusaspekter på sjukfrånvaro, hälsa och livsvillkor. 

Carina Bildt Thorbjörnsson är legitimerad psykolog med examen i psykologi 

från Institutionen för tillämpad psykologi vid Uppsala universitet. Hon har 

arbetat med forskning vid Arbetslivsinstitutet sedan 1993, och kommer att 

disputera i början av 1999 med en avhandling om psykosociala riskfaktorer 

för ländryggsbesvär hos kvinnor och män. Hon studerar också mekanismerna 

vid uppkomsten av ohälsa i allmänhet. Inom sitt doktorandarbete har hon 

arbetat med att utveckla metoder för att samla in information om psykosociala 

arbetsförhållanden, liksom förhållanden i livet utanför arbetet. Sedan något 

år är hon involverad i utvecklandet av forskningsprogrammet ”Kön, arbete 

och hälsa” vid Arbetslivsinstitutet. 

Sven Ove Hansson, filosofie doktor, är docent i teoretisk filosofi vid Uppsala 

universitet. Hans forskning har varit fokuserad på kunskapsteori, värderingsteori, 

handlingsteori och riskfilosofi. Hans senaste bok heter ”Setting the 

Limit. Occupational Health Standards and the Limits of Science”, vilken 

publicerades av Oxford University Press 1998. 

329


Anders Kjellberg är professor i arbetspsykologi vid Arbetslivsinstitutet. 

Hans forskning har till stor del handlat om psykologiska konsekvenser av 

buller och andra aspekter av den fysiska arbetsmiljön. 

Åsa Kilbom är professor i arbetsfysiologi vid Arbetslivsinstitutet. Under 

många år har hennes forskning koncentrerats på arbetsrelaterad muskuloskeletal 

sjuklighet, särskilt hos kvinnliga arbetare, och på prevention med hjälp 

av ergonomiska insatser. Hon har också koordinerat ett multidisciplinärt 

forskningsprogram som fokuserat på den äldre arbetskraften. Hon undervisar 

mycket, speciellt på den nya magisterutbildningen i ergonomi som organiseras 

i samarbete med universitet i Linköping och Lund. Tillsammans med docent 

Lena Gonäs har hon planerat ett nytt multidisciplinärt forskningsprogram 

– ”Kön, arbete och hälsa”. 

Malin Lindelöw är filosofie kandidat i socialpsykologi från ”London School 

of Economics and Political Science”. Hon disputerade i psykologi vid ”Institute 

of Psychiatry”. Sedan sin disputation har hon varit verksam som forskare 

– först vid ”The MRX National Survey of Health and Development” vid 

University College Medical School, och numera vid Sektionen för Rättspsykiatri 

vid Karolinska institutet. Hon är också verksam som föreläsare vid 

Uppsala universitet. Hennes forskning fokuserar på könsskillnader i psykisk 

hälsa och ohälsa, både i fråga om etiologi och implikationerna för andra funktionsområden. 

Dessa frågor studeras i ett livstidsperspektiv, där vikten av ett 

holistiskt synsätt betonas. Hon studerar också metodologi. 

Birgitta Meding är docent, medicine doktor, filosofie doktor, och verksam 

vid Arbetslivsinstitutet samt vid Enheten för yrkesdermatologi vid Yrkesmedicinska 

kliniken i Stockholm. Birgitta Meding är hudläkare med erfarenhet 

av både kliniskt arbete och forskning inom yrkesdermatologi. Hon disputerade 

1995, och hennes avhandling baserades på en epidemiologisk studie av 

handeksem, där hon studerade prevalensen av handeksem bland invånarna 

i Göteborg, riskfaktorer för handeksem och konsekvenserna av handeksem. 

Hennes senare forskning har fokuserat på epidemiologin för yrkesrelaterade 

hudsjukdomar, med särskild tonvikt vid riskfyllda exponeringar, riskfyllda 

yrken, prognos och prevention. 

330

frågor författarpresentation 

inför framtiden 

Karen Messing är professor i biologi på Québecs universitet i Montreal 

och arbetar som forskare på CINBIOSE (Center för studier av biologiska 

interaktioner med miljörelaterad hälsa). Hon har skrivit ett flertal artiklar om 

olika aspekter av arbetsmiljön i arbeten som domineras av kvinnor och om 

forskning som utförts i samarbete med fackföreningarna i Québec. Hennes 

senaste bok heter ”One Eyed Science: Occupational Health and Women 

Workers”, vilken publicerades av Temple University Press 1998. Hon har 

nyligen arbetat med en rapport om jämställdhet och arbetsrelaterad hälsa 

för European Union Trades Union Technical Bureau. 

Hanna Westberg är filosofie doktor och forskare vid Arbetslivsinstitutet. 

Under de två senaste decennierna har hon deltagit i och lett forskningsprojekt 

som handlar om att skapa nya möjligheter för kvinnor i arbetslivet. Målet har 

varit att öka kunskaperna om olika mekanismer som lägger hinder i vägen 

för reell jämställdhet mellan könen på arbetsmarknaden. Hanna Westbergs 

forskning är speciellt inriktad på hur föreställningar om kön, könsmärkta 

yrken och egenskaper överförs genom dolda budskap och omedvetet lärande, 

och hur detta i sin tur kan relateras till arbetsorganisation och arbetsmiljö. 

Peter Westerholm är läkare och professor i arbetsmedicinsk epidemiologi 

vid Arbetslivsinstitutet. Tidigare har han varit medicinsk rådgivare åt LO. 

Hans forskningsområden är arbetsrelaterade epidemiologiska frågeställningar 

när det gäller cancer, reproduktionsstörningar och hjärt- och kärlsjukdomar. 

Peter Westerholm håller i utbildningen av företagsläkare i Sverige. Bland 

hans internationella engagemang kan nämnas ordförandeskapet i den internationella 

arbetsmedicinska organisationen ICOH:s vetenskapliga kommitté 

för arbetsrelaterad hälsovårdsforskning och utvärdering. 

331


332

Yrkesarbetande kvinnors hälsa - Fas

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?