Ladda ner texten här… - Tankekraft

More documents

Recommendations

Info

SVEN-OLOV WALLENSTEIN cault Effect: Studies in Governmentality, 5 har begreppet fått ett eget liv och förgrenat sig ut i statsvetenskap, sociologi, cultural studies och många angränsande discipliner. En liknande expansiv (eller, som vi ska se, på sätt och vis också reduktiv) applikation har också kommit att göras av begreppet ”biopolitik”, men på ett sätt som i många avseenden förefaller skilja temat från dess ursprungliga sammanhang med regeringskonsten. 6 Ett tydligt exempel på detta är Michael Hardts och Antonio Negris Imperiet, som med utgångspunkt i både Foucault och Deleuze talar om ”biopolitisk produktion”, där ”Imperiet” producerar sina subjekt ända ner till nivån av affekter, begär och drifter, och inget förefaller kunna undandra sig den imperiala ordningens makt som är lika universell och allestädesnärvarande som den är diffus och icke-lokaliserbar. Detta har dock föga att göra med Foucaults förståelse av begreppet, som ju snarare handlar om de nya tekniker för regerande som fungerar genom självkritik och självbegränsning, och med den oupplösliga sammanflätningen av discipliner och frihet. Tvärtom kunde man säga att Hardts och Negris konception av makten erinrar om det som Foucault brukar kritiseras för, nämligen en uttunning som gör att den till sist inte går att använda för konkreta analyser. Hos författarna återspeglas detta också i det alltigenom diffusa begreppet ”multitud” eller ”mängd”, som snarast tycks fungera genom att sudda ut alla skillnader (vilket fick en tysk recensent att notera att ”denna bok förhåller sig till modern statsvetenskap som Erich von Däniken till astrofysik”; själv skulle jag snarare säga att den förhåller sig som George Lucas till Georg Lukács – proletariatet som historiens subjekt har omvandlats till Alla och Envar, som med hjälp av en kosmisk kraft bekämpar ett lika kosmiskt imperium: may the force be with you…). Mer komplex och relevant för diskussionen om Foucault är den kritiska omarbetning av begreppet vi finner hos Giorgio Agamben, som tar avstamp i Foucault, men i syfte att korrigera honom. Men som vi ska se formulerar Agamben snarare en annan teori, som förvisso utgör ett alternativ till Foucaults – och ett radikalt sådant (som i många avseenden snarare ligger nära Heidegger), närmast en fullkomlig inversion av Foucaults ”nominalism” – som ingalunda kan sägas vara en vidareutveckling av den. I det första bandet av Homo Sacer utvecklar Agamben en serie begrepp som artikulerar ett grundläggande förhållande mellan den politiska suveräniteten och det nakna livet (la nuda vita). För Agamben måste begrep- 8
LIVETS POLITIK pet suveränitet ledas tillbaka till den antika filosofin där livet införs den politiska sfären, men bara som ett kvalificerat liv (bios), under det att det icke-kvalificerade livet, att bara vara levande (zoe), inte har någon egentlig plats. Livet inbegrips i politiken, men bara genom att uteslutas, i vad Agamben kallar en ”inneslutande uteslutning”. Undantagstillståndet, vars teori och genealogi Agamben rekonstruerar med hjälp av begrepp lånade från Carl Schmitt, bildar den gräns utifrån vilken det politiska (om vi här för tillfället accepterar skillnaden mellan det politiska fältet som sådant, le politique, och den konkreta politiken, la politique, även om detta kommer att vara just vad Foucault ifrågasätter) får sin mening, nämligen den zon av obestämbarhet mellan rätt och faktum ur vilken det suveräna beslutet träder fram. Suveränen är för Schmitt den ende som kan garantera lagens giltighet genom att han står utanför den, och den suspension av rättsordningen i dess helhet som han kan proklamera är inte bara ett negativt kaos utan ”den legala formen hos det som inte kan ha någon legal form”, och som just därför kan tillåta en ny författning att ta form. Suveränens anomiska och excentriska plats är det som ytterst garanterar ordningens stabilitet, och han är utanför den konstituerade makten just för att han utgör den konstituerande makten. 7 Frågan gäller det yttersta fundamentet, suveränitetens ursprung, och bara försåvitt denna fråga kan besvaras som vi enligt Agamben kan besvara den andra och lika grundläggande frågan om vad det innebär att handla politiskt, vilket i grund och botten implicerar ett förhållande till ett anomiskt rum. Suveräniteten blir på så sätt för Agamben till ett begrepp med ontologisk innebörd, medan det för Foucault är ett alltigenom relativt och historiskt begrepp – för Foucault finns inga universalier, medan Agamben uttryckligen är på jakt efter den politiska filosofins motsvarighet till metafysikens grundfråga, ti to on, ”vad är varat” (och även om han aldrig uttryckligen säger detta, förefaller argumentet leda åt ett håll: det yttersta namnet på varat är liv). För Foucault är frågan om suveränitet inskriven i övergången från de ”territoriella” staterna, som syftade till att härska enligt en juridisk modell för suveränitet, till de moderna stater som tar populationens liv som sitt objekt, och han lokaliserade denna brytpunkt till andra halvan av 1700-talet (även om denna passage flyttades allt längre tillbaka i tiden ju mer hans forskningar framskred). För Agamben har livet alltid varit politikens objekt, och ”[d]å den moderna staten placerar det biologiska livet i centrum för sina kalkyler, gör den inget annat än att lägga i dagen det hemliga band som förenar makten 9
Page 1 and 2: LIVETS POLITIK: FRÅN TERRITORIUM T
Page 3 and 4: LIVETS POLITIK för reproduktion. I
Page 5 and 6: LIVETS POLITIK och över andra”,
Page 7: LIVETS POLITIK lena i rörelse, och
Page 11 and 12: LIVETS POLITIK det handlar inte om

Ladda ner texten här… - Tankekraft

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?