Ladda ner texten här… - Tankekraft

LIVETS POLITIK:
FRÅN TERRITORIUM TILL BEFOLKNING
sven-olov wallenstein
Il s’agit de dire plutôt: rien n’est politique, tout est politisable
Michel Foucault
Under 70-talet utvecklar Foucault begreppet ”biopolitik”, och det har på
senare tid kommit att användas i de mest skiftande sammanhang. Hur det
ska uppfattas har dock varit oklart, inte minst för att de centrala texterna
inte funnits tillgängliga. I samband med 20-årsjubileet av hans bortgång
har emellertid en viss del av hans väg blivit möjlig att överblicka tydligare:
de två centrala föreläsningsserierna från 1977-78 och 1978-79, Säkerhet,
territorium, befolkning och Biopolitikens födelse, 1 finns nu tillgängliga, och
de ger en betydligt mer komplex bild av Foucaults projekt. Delvis handlar
det om att det empiriska materialet och Foucaults källor blir synliga på
ett helt annat sätt än i de publicerade böckerna, som ofta lyfter sig upp
över de motsägelsefulla detaljernas snårskog till förmån för den svepande
formuleringens elegans. Men vad som troligen är än mer överraskande
(eller provocerande) för många läsare, inte minst på det politiska planet,
är säkerligen också den filosofiska vikt som Foucault tillerkänner den liberala
traditionen, plus det faktum att han i föreläsningsserien från 78-79
ovanligt nog ägnar en stor del åt samtida politisk debatter och hänger
(Ovanstående text publicerades första gången i Site 13 (2005). Här har jag gjort vissa ändringar i citat och
referenser för att anpassa den till de nya svenska översättningarna av Foucault och Agamben.)

SVEN-OLOV WALLENSTEIN
sig åt långa och uppskattande analyser av såväl den tyska efterkrigstidens
Ordoliberalism som den amerikanska nyliberalismen inom Chicagoskolan,
vilka både ses som korrektiv mot en ”excessiv regeringsstyrning”.
”Hur paradoxalt detta än kan vara”, skriver Foucault, ”så är friheten under
denna andra hälft av 1900-talet, eller låt oss mer exakt säga liberalismen,
ett ord som kommer till oss från Tyskland” (NB 25) – ett påstående
som torde få många läsare att höja ögonbrynen (och än mer så i Foucaults
samtid, då striden om den tyske RAF-advokaten Klaus Croissants eventuella
asyl i Frankrike delade de intellektuella, och bland annat låg bakom
den livslånga brytningen mellan Foucault och Deleuze). Att läsa dessa
föreläsningar, som nu ligger snart tre decennier tillbaka i tiden men ingalunda
förlorat sin aktualitet, är därför bara inte givande (eller förvirrande,
för den som trott sig ha en klar bild av Foucaults problemställningar) på
det rent filologiska planet, utan kan också ge ett kritiskt perspektiv på hur
hans begrepp kommit att användas idag.
I Foucaults publicerade skrifter dyker termen ”biopolitik” upp för
första gången i slutet på Viljan att veta (i föreläsningarna vid Collège de
France annonseras samma tema i slutet av ”Samhället måste försvaras”
från samma år, 1976), 2 och vid första anblick föreföll problemet föga
integrerat i bokens övriga analyser, som gällde det historiska ursprunget
till den moderna idén om könet. I anslutning till teserna i Övervakning
och straff beskrivs här en skiftning i maktens struktur från en suveränitetens
epok, vars teori vi kan finna i paradigmatisk form hos exempelvis
Hobbes, där härskarens rätt ligger i att ta liv eller låta leva, till den
moderna konception av makten som ligger i att förstärka, göra produktiv,
sätta samman, maximera och administrera livet – ”att lägga livet
tillrätta”, som en möjlig svensk översättning kunde lyda av uttrycket
”gérer la vie”. I viss mening är detta ett framsteg mot en mer ”human”
värld, men Foucault understryker att det samtidigt öppnar för den biologiska
uppfattningen av det politiska – att utrota fienden, att driva ut
degenerationen, folkfienden eller klassförrädaren ur samhällskroppen
för att uppnå den rena rasen eller klassen – som ligger till grund för modernitetens
stora folkmord. Denna nya maktform handlar på ett plan
om att individualisera, eller mer precist att producera individualitet som
den nya punkt där samhället ska förankras och där regerandets tekniker
ska appliceras. Men samtidigt uppträder ett nytt objekt på makronivån,
populationen, som är det sätt på vilket individerna framträder som
statistiskt fenomen, där de har en kollektiv hälsa och kollektiva former
2

LIVETS POLITIK
för reproduktion. I denna bemärkelse kan vi se en förbindelse mellan
produktionen av könet som den individuerande faktorn par excellence,
och produktionen av populationen, det vill säga könet som en kollektiv
entitet, med familjen som ett förmedlande relä – familjen som källa
till all lycka och allt elände, familjen som har gjort oss sjuka och en dag
kommer att göra oss friska när den väl omorganiserats på rationellt sätt.
Livet blir till befolkningens biologiska liv som nu måste övervakas och
analyseras, och utgör en ständig källa till oro, men därför också till
uppfinnandet av nya tekniker och former av vetande som ska sondera
djupet hos detta nya bios. 3 Hur lever människor, hur bor de, vilken är
deras hygieniska och medicinska status, hur mår de, hur parar de sig,
under vilka betingelser blir familjen lycklig och när blir den till en sjukdomshärd
– detta är den typ av frågor som nu tränger sig på och som
fodrar en helt ny typ av teknik för regerande.
I Säkerhet, territorium, befolkning skisserar Foucault först ett brett historisk
perspektiv där biopolitiken kopplas samman med den moderna
statsapparatens utveckling under sent 1700-tal. Texten knyter därmed
direkt an till avslutningen av den föregående föreläsningsserien, där begreppet
introducerats som en maktmodalitet som följer efter disciplinens
inriktning på kroppens nivå: ”Efter den anatomiska politik som uppstod
kring människokroppen under 1700-talet ser vi någonting framträda i
slutet av samma sekel, någonting som inte längre är människokroppens
anatomiska politik, utan någonting som jag skulle vilja kalla människoartens
’biopolitik’” (SMF 220). Tillsammans med populationen framträder
nu också begreppet ”säkerhet”, som blir centralt därför att faran för staten
kommer inifrån, från populationen själv och dess inneboende tendens att
alstra obalans, avvikelser och oförutsägbara kriser, till skillnad från i den
gamla suveränitetsmodell som syftade till att behärska ett territorium och
skydda det mot en yttre fiende. Detta kommer att fordra nya sätt att regera,
och i de tre första föreläsningarna i lyfter Foucault fram en serie problemfält
som alla står i kontinuitet med det tidigare programmet: stadens
problem, som koncentreras i begreppet ”miljö” (hur skapa gynnsamma
livsbetingelser, öka hygienen, reglera familjens struktur etc.); behandlingen
av den temporära och oförutsägbara hungersnöden, som måste hållas i
schack genom reglering av produktionen och distributionen av spannmål
(vilket introducerar den politiska ekonomins dimension), och problemet
med smittkoppor, som leder till nya medicinska tekniker och kontroller
och till en ”medikalisering” av det politiska rummet.
3

SVEN-OLOV WALLENSTEIN
I den fjärde föreläsningen skiftar emellertid perspektivet och Foucault
gör en hel serie utvikningar som till en början kan verka förvirrande.
Framför allt introduceras här begreppet ”gouvernementalité”, som vi
kunde översätta med ”regerandekomplex”, och ett nytt undersökningsfält
förefaller öppnas, nämligen frågan om staten: hur kan statsapparaten
förstås med utgångspunkt i de tidigare maktanalyserna; vilket är en fråga
som till stor del var frånvarande eller rentav explicit avvisades i hans tidigare
verk. ”Är det möjligt”, skriver Foucault, ”att placera in den moderna
staten i en allmän maktteknologi som skulle vara det som säkerställer dess
mutationer, dess utveckling och dess funktion? Kan man tala om någonting
sådant som ett ”regerandekomplex” som skulle vara för staten vad
segregationsteknikerna var för psykiatrin, disciplinens tekniker för straffsystemet
och biopolitiken för de medicinska institutionerna?” (STB 124)
Detta nya intresse ska inte nödvändigtvis fattas som ett avsteg från de
tidigare maktanalyserna, inte heller som ett avvisande av det biopolitiska
temat, utan snarare som ett nytt perspektiv som visar att det är först på
statens nivå som disciplinens mekanismer löper samman – men inte i termer
av en stat som instrument för klassdominans (som i den traditionella
marxistiska analysen) eller som en byråkratisk självreglerande maktstruktur
(som i en viss typ av funktionalistisk sociologi), utan som ett högst
sammansatt fenomen. Staten har ingen essens, den är inte en universalie
utan bara ett ”rörligt utsnitt av ett ständigt pågående förstatligande”, den
”rörliga effekten av en regim av multipla regeringstekniker” (NB 79),
aldrig en autonom källa till makt och därmed alltid en zon av konflikt.
I en lång historisk tillbakablick leds vi till en analys av regeringskonstens
ursprung i den tidiga kristendomen (”herdens” roll i pastoratet),
via den kristne pastorns transformation till en ”människans ledare” under
1500-talet, till ”statsförnuftets” uppdykande och idén om en ”polisvetenskap”
(police eller Polizeiwissenschaft, det vill säga teorin om en
genomgripande metod för att övervaka samhällets alla funktioner i termer
av effektivitet, som utvecklas från 1600-talet och framåt, och till sist
sammanfattas som systematisk doktrin om administrationsteori av von
Justi) och det är inte förrän i den sista föreläsningen som vi återvänder
till frågan om biopolitiken, som nu återigen ses i relation till den politiska
ekonomins roll och ”poliseringen” av samhället. Dessa utförliga
historiska analyser av regerandekomplexets genealogi förefaller på så sätt
ge biopolitiken mindre vikt, och vi ser snarare framträdandet av det som
senare skulle bli ett av Foucaults huvudteman, ”att styra över sig själv
4

LIVETS POLITIK
och över andra”, vilket utgör temat för de två sista föreläsningsserierna
från 1982-84, 4 där han vänder tillbaka till subjektet och dess självrelation
som ”etiskt” problem (vilket inleds i föreläsningarna från 1981-82,
L’Herméneutique du sujet, som i huvudsak behandlar antika texter). I en
mening skulle vi i denna sekvens av texter (där det förvisso fortfarande
finns viktiga lakuner, framför allt föreläsningarna mellan 1979 och 1981,
Du gouvernement des vivants och Subjectivité et Vérité) kunna rekonstruera
en stegvis förskjutning från disciplineringsteknikernas olika aspekter
till en teori om subjektet, där frågan om biopolitiken var tvungen att förbli
hängande i luften, som vore den ett slags mellanstation, eftersom den
fortfarande var alltför knuten till en maktproblematik som tenderade att
utesluta de processer genom vilka människor gjort sig själva till subjekt,
vilka Foucault allt mer kom att fatta i betydelse av en etik i ordets vidaste
bemärkelse. Denna tolkning understöds också av de två sista banden
av Sexualitetens historia där temat om makten, staten och biopolitiken
förefaller ha försvunnit helt.
Visst fog kan finnas för en sådan tolkning, men man måste ändå se hur
temat ”regerande” integrerar frågan om biopolitik i ett vidare sammanhang
snarare än lämnar den åt sidan (även om detta sammanhang inte går att
rekonstruera endast utifrån de texter som Foucault själv publicerade). Den
efterföljande föreläsningsserien, Biopolikens födelse, ger frågan ytterligare
en vinkling genom att på ett överraskande sätt koppla den till den liberala
politiska traditionen, som nu ses som en exemplarisk regeringsteknik för
utövande av biomakt, just genom att den utgör en kritik av statsförnuftets
”polisiära” regeringskonst och upptäckten av en ny konst som snarare
handlar om statens gränser. Problemet gäller hur ett en regering kan begränsa
sig själv, vilket pekar hän mot en helt ny typ av politisk rationalitet:
hur uppnå maximal effektivitet genom ett minimum av ingrepp? Detta
är för Foucault liberalismens problem som det tar form under slutet av
1700-talet, redan innan ordet som sådant slagit igenom i den politiska
terminologin. Detta sker framför allt inom den politiska ekonomins teori,
som därmed tränger undan idén om en yttre begränsning genom ”rätten”
som statens grundval, och liberalismen kommer på så sätt att utgöra fundamentet
för den nya maximeringen av livet, vilket kan synas överraskande.
Ty är inte befolkningen just ett objekt för kontroll, för en makt som
utövas uppifrån och ner, för allehanda åtgärder och program som administreras
av staten eller partier, alltså den raka motsatsen till det vi traditionellt
uppfattar som ”liberalism”, där individens fria val står i centrum?
5

SVEN-OLOV WALLENSTEIN
Foucaults ingång i problemet går via vad han kallar en ”nominalistisk
metod”: analysen gäller inte liberalismen som teori eller ideologi, inte
som filosofisk konception utan som praktik, en metod för att rationalisera
och reflektera över regerandet. Regerandet är inte ett syfte i sig
(att behålla makten för dess egen skull), utan ett instrument, och däri
transformerar det tidigare doktriner om ”Raison d’État” (statens fortbestånd
är sitt eget ändamål) till förmån vad Foucault kallar en ”Raison
du moindre État”, den mindre statens förnuft. I den andra och tredje
föreläsningen undersöker Foucault förhållandet mellan den liberala regeringskonsten
och sanningen, det vill säga begreppet om ”marknaden”
som en ny typ av plats för verifikation av den politiska teorin, och han
visar de transformationer detta innebär för traditionella uppfattningar
om staten, inte minst vad gäller uppkomsten av begreppet ”samhälle”.
Samhället blir nu det som står gentemot staten, det som i viss utsträckning
måste lämnas åt sig självt för att uppnå sitt maximum av effektivitet.
Liberalismen kan på ett plan uppfattas som ett försvar för en radikal
individualism i och med att den motsätter sig religionens och den
allmänna opinionens tyranni i namn av den enskildes frihet. Det klassiska
exemplet vore här Mills Om friheten. Men om vi placerar in denna
frihetsdoktrin i den politiska ekonomins strategiska fält kan vi se att
det lika mycket handlar om att göra individen nyttig, att utvinna ett
både materiellt och intellektuellt mervärde, det vill säga att premiera den
negativa friheten (frihet från yttre tvång) som ett moment i en positiv
strategi för att öka produktiviteten. Foucaults analys visar att det ingalunda
finns någon motsats mellan dessa två mål, snarare en strategisk
komplementaritet där frihet och en viss typ av disciplinering tilltar på en
och samma gång (i en viktig passage kan vi se att den famösa analysen av
Benthams Panopticon egentligen har föga att göra med den ensartat ”repressiva”
kliché den blivit till i huvuddelen av sekundärlitteraturen, utan
måste ses som en del av en ”liberal regeringskonst”; se NB 68-69). Biopolitiken
blir i denna mening den nya regeringsteknikens privilegierade
fält: individen kan nu upptäckas i den politiska teorin som en ny typ av
subjekt med alla sina rättigheter och friheter därför att hon producerats
genom disciplineringsprocesser som föregår den politiska liberalismen
och betingar den, och det nya problemet är hur en teknik kan formuleras
som låter staten öka sin makt genom att begränsa den, hur den kan
utvinna ett maximum ur medborgarna genom att låta dem vara ifred.
Detta är den regeringskonst som satte de moderna industrisamhäl-
6

LIVETS POLITIK
lena i rörelse, och Foucault understryker att vi fortfarande befinner oss
inom dess logik – hur kan man alstra och styra en komplexitet som ger
upphov till emergenta kvaliteter, just genom att släppa den fri? Var går
gränsen för de statliga interventionernas legitimitet? Liberalismen är inte
en utopi som skulle stöta mot en motsträvig verklighet, utan framträder
för Foucault som ett självkritiskt projekt, en regeringskonstens reflektion
över sig själv, och därför instiftar den också en permanent regerandets
kris, och såväl högern som vänstern befinner sig i denna vida bemärkelse
inom den liberala problematiken.
Efter den inledande analysen av liberalismens ursprung i 1700-talet
övergår Foucault så till en lång diskussion av dess moderna amerikanska
och framför allt tyska varianter. Den tyska Ordoliberala rörelsen (vars
namn härrör från tidskriften Ordo, som startades i 1948, men går tillbaka
på diskussioner från mitten av 30-talet), som står i centrum för
diskussionen, kan på ett plan förstås som en uppenbar reaktion på den
excessiva och perversa ”Raison d’État” som utvecklades under nazismen,
men Foucault visar också hur den utvecklar en ny analys av marknadens
nödvändiga samspel med juridiska och institutionella strukturer
och därmed står i motsats till Chicagoskolans strikt marknadsorienterade
perspektiv. Som Michel Senellart påpekar i sin efterskrift (NB 334;
samma text finns också i efterordet till STB 341) finns här också en politisk
och moralisk problematik bakom Foucaults val av det tyska exemplet,
nämligen den ”slapphet” som han ser i den ”inflation i kritiken av
staten” som alltid återfinner en dold fascism i de moderna demokratiska
staterna (NB 194-96), vilket i hög grad går emot den gängse bilden av
Foucault som någon som alltid är beredd att lokalisera ”mikrofascismer”
i alla våra institutioner och discipliner. Det är slående (och uppfriskande)
att då Foucault närmar sig den samtida politiken, så är han allt annat
än förutsägbar, och hans värdering av den moderna nyliberalismen som
källa till filosofisk problematisering av våra egna regeringstekniker torde
hålla många överraskningar i beredskap, både för hans anhängare och de
som lärt sig förkasta honom som en onyanserad antiliberal motståndare
till de moderna samhällenas rationalitetsprocedurer.
II
Begreppet ”regerandekomplex” (gouvernementalité) har sedan Foucault
introducerade det givit upphov till hela skolbildningar och forskningstraditioner.
Med början i Colin Gordons antologi från 1991, The Fou-
7

SVEN-OLOV WALLENSTEIN
cault Effect: Studies in Governmentality, 5 har begreppet fått ett eget liv och
förgrenat sig ut i statsvetenskap, sociologi, cultural studies och många
angränsande discipliner. En liknande expansiv (eller, som vi ska se, på
sätt och vis också reduktiv) applikation har också kommit att göras av
begreppet ”biopolitik”, men på ett sätt som i många avseenden förefaller
skilja temat från dess ursprungliga sammanhang med regeringskonsten. 6
Ett tydligt exempel på detta är Michael Hardts och Antonio Negris Imperiet,
som med utgångspunkt i både Foucault och Deleuze talar om
”biopolitisk produktion”, där ”Imperiet” producerar sina subjekt ända
ner till nivån av affekter, begär och drifter, och inget förefaller kunna
undandra sig den imperiala ordningens makt som är lika universell och
allestädesnärvarande som den är diffus och icke-lokaliserbar. Detta har
dock föga att göra med Foucaults förståelse av begreppet, som ju snarare
handlar om de nya tekniker för regerande som fungerar genom självkritik
och självbegränsning, och med den oupplösliga sammanflätningen
av discipliner och frihet. Tvärtom kunde man säga att Hardts och Negris
konception av makten erinrar om det som Foucault brukar kritiseras
för, nämligen en uttunning som gör att den till sist inte går att använda
för konkreta analyser. Hos författarna återspeglas detta också i det alltigenom
diffusa begreppet ”multitud” eller ”mängd”, som snarast tycks
fungera genom att sudda ut alla skillnader (vilket fick en tysk recensent
att notera att ”denna bok förhåller sig till modern statsvetenskap som
Erich von Däniken till astrofysik”; själv skulle jag snarare säga att den
förhåller sig som George Lucas till Georg Lukács – proletariatet som
historiens subjekt har omvandlats till Alla och Envar, som med hjälp av
en kosmisk kraft bekämpar ett lika kosmiskt imperium: may the force
be with you…).
Mer komplex och relevant för diskussionen om Foucault är den kritiska
omarbetning av begreppet vi finner hos Giorgio Agamben, som
tar avstamp i Foucault, men i syfte att korrigera honom. Men som vi
ska se formulerar Agamben snarare en annan teori, som förvisso utgör
ett alternativ till Foucaults – och ett radikalt sådant (som i många avseenden
snarare ligger nära Heidegger), närmast en fullkomlig inversion
av Foucaults ”nominalism” – som ingalunda kan sägas vara en vidareutveckling
av den.
I det första bandet av Homo Sacer utvecklar Agamben en serie begrepp
som artikulerar ett grundläggande förhållande mellan den politiska suveräniteten
och det nakna livet (la nuda vita). För Agamben måste begrep-
8

LIVETS POLITIK
pet suveränitet ledas tillbaka till den antika filosofin där livet införs den
politiska sfären, men bara som ett kvalificerat liv (bios), under det att det
icke-kvalificerade livet, att bara vara levande (zoe), inte har någon egentlig
plats. Livet inbegrips i politiken, men bara genom att uteslutas, i vad
Agamben kallar en ”inneslutande uteslutning”. Undantagstillståndet,
vars teori och genealogi Agamben rekonstruerar med hjälp av begrepp
lånade från Carl Schmitt, bildar den gräns utifrån vilken det politiska
(om vi här för tillfället accepterar skillnaden mellan det politiska fältet
som sådant, le politique, och den konkreta politiken, la politique, även
om detta kommer att vara just vad Foucault ifrågasätter) får sin mening,
nämligen den zon av obestämbarhet mellan rätt och faktum ur vilken det
suveräna beslutet träder fram. Suveränen är för Schmitt den ende som
kan garantera lagens giltighet genom att han står utanför den, och den
suspension av rättsordningen i dess helhet som han kan proklamera är
inte bara ett negativt kaos utan ”den legala formen hos det som inte kan
ha någon legal form”, och som just därför kan tillåta en ny författning
att ta form. Suveränens anomiska och excentriska plats är det som ytterst
garanterar ordningens stabilitet, och han är utanför den konstituerade
makten just för att han utgör den konstituerande makten. 7 Frågan gäller
det yttersta fundamentet, suveränitetens ursprung, och bara försåvitt
denna fråga kan besvaras som vi enligt Agamben kan besvara den andra
och lika grundläggande frågan om vad det innebär att handla politiskt,
vilket i grund och botten implicerar ett förhållande till ett anomiskt rum.
Suveräniteten blir på så sätt för Agamben till ett begrepp med ontologisk
innebörd, medan det för Foucault är ett alltigenom relativt och
historiskt begrepp – för Foucault finns inga universalier, medan Agamben
uttryckligen är på jakt efter den politiska filosofins motsvarighet
till metafysikens grundfråga, ti to on, ”vad är varat” (och även om han
aldrig uttryckligen säger detta, förefaller argumentet leda åt ett håll: det
yttersta namnet på varat är liv). För Foucault är frågan om suveränitet
inskriven i övergången från de ”territoriella” staterna, som syftade till att
härska enligt en juridisk modell för suveränitet, till de moderna stater
som tar populationens liv som sitt objekt, och han lokaliserade denna
brytpunkt till andra halvan av 1700-talet (även om denna passage flyttades
allt längre tillbaka i tiden ju mer hans forskningar framskred). För
Agamben har livet alltid varit politikens objekt, och ”[d]å den moderna
staten placerar det biologiska livet i centrum för sina kalkyler, gör den
inget annat än att lägga i dagen det hemliga band som förenar makten
9

SVEN-OLOV WALLENSTEIN
och det nakna livet, och på så sätt återknyter den (enligt en envis korrespondens
mellan det moderna och det arkaiska som kan påträffas på
de mest skilda områden) till de mest uråldriga av arcana imperii”. 8 Han
menar att det finns en avgörande lakun i Foucaults beskrivning av makten,
nämligen vad som skulle kunna utgöra skärningspunken mellan
jagteknologierna (där individen konstituerar sig själv på ett reflexivt sätt)
och de politiska teknikerna som behandlar populationen, och formulerar
problemet som följer: ”vilken är den punkt där individernas frivilliga
träldom träder i förbindelse med den objektiva makten? Är det möjligt
att på ett så viktigt område nöja sig med psykologiska förklaringar, som
den (för övrigt uppslagsrika) förklaring som upprättar en parallell mellan
yttre och inre neuroser?” (HS 18) Svaret på den andra frågan är nej, och
Foucault har heller aldrig föreslagit något liknande, inte minst för att
jagteknologin inte är en subjektiv och ”frivillig underkastelse” i den mening
som Agamben föreslår (och som associeras till De la Boéties De la
servitude volontaire) som skulle stå mot en ”objektiv” makt (som därmed
vore bestämd som materiell, fysisk etc.).
Det är viktigt att notera att frågan om en gemensam rot för dessa
båda är främmande för Foucault, och för honom skulle ett begrepp som
”det nakna livet” sakna innebörd försåvitt det inte fattas på ett radikalt
historiskt relativiserat sätt. När Agamben hävdar att de två aspekterna av
makten (jagteknologi och biopolitik) inte kan skiljas åt, att ”det nakna
livets inneslutning i den politiska sfären utgör den ursprungliga – om än
dolda – kärnan i den suveräna makten”, och att ”produktionen av en biopolitisk
kropp är den suveräna maktens ursprungliga operation” (HS 18), så
måste man säga att detta inte är något som Foucault skulle ha förbisett,
utan själva esssensen i den konception som hela hans teori vänder sig mot:
ett ahistoriskt begrepp om suveränitet som antas grundlägga det politiska
som sådant (”le politique”) på basis av en dold fond, i en akt som
kan fattas som ”ursprunglig”. För Foucault är suveräniteten en produkt
av processer av reglementering, regeringstekniker och maktförhållanden,
den är på samma sätt som staten ett ”rörligt utsnitt” som sedan kommer
att alstra en hel mängd övergångsformer innan den blir till den moderna
biopolitik som handlar om att släppa delar av samhället fritt, att balansera
det okontrollerade mot olika ”säkerhetsanordningar” etc. Lika lite
som staten har ett väsen finns det bakom suveränitetens olika former
en ”ursprunglig” akt, och detta är själva kärnan i Foucaults ”historiska
nominalism”. Utan tvekan finns det hos Foucault ett slags tomrum, men
10

LIVETS POLITIK
det handlar inte om maktens hemligheter, om arcana imperii, utan om
den tomhet som kan härbärgera en viss, historiskt relativ och ständigt
prekär, men likväl – frihet. I den meningen är Foucault ingalunda bara
inspärrningens och disciplineringens teoretiker, utan minst lika mycket
frihetens, och detta beror på att politiken inte har något fundament, att
historien består av överlagringar av processer av disciplinering och ”konträra
beteenden”, regeringstekniker och subjektivationsformer med alla
sina omkastningar och möjligheter till deviation. Om det inte finns ett
fundament, så är detta samtidigt en öppning mot friheten: ”ingenting är
politiskt, allting är politiserbart”. 9
Noter
1. Sécurité, territoire, population. Cours au Collège de France, 1977-1978, och Naissance
de la biopolitique. Cours au Collège de France, 1978-1979, red. och efterskrift
Michel Senellart (Paris: Seuil/Gallimard, 2004). Det första bandet finns nu i svensk
översättning av Kim West, Säkerhet, territorium, befolkning: Collège de France 1977-
1978 (Hägersten: Tankekraft, 2010). Det andra bandet är under publikation i min
översättning. Dessa två volymer citeras i det följande som STB (svensk övers.) och
NB (franska originalet).
2. Il faut défendre la société. Cours au Collège de France, 1975-1976, red. och efterskrift
Alessandro Fontana och Mauro Bertani (Paris: Gallimard, 1997). Svensk översättning
av Karl Lydén, ”Samhället måste försvaras” : Collège de France 1975-1976 (Hägersten:
Tankekraft, 2008). Hädanefter citerad som SMF (svensk övers.)
3. Vi kan också se hur det biopolitiska temat tillåter Foucault att integrera tidigare
analyser i ett nytt sammanhang. I Les Mots et les choses var uppträdandet av Människan
som kategori i slutet av 1700-talet bara möjligt att förstå som en i grunden
oförklarlig mutation i vetande. Senare, i Övervakning och straff, uppträder människan
som ett subjekt med tolkbart djup vid den precisa skärningspunkten för alla de
disciplinerande vetanden som kan samlas om henne (”brottslingen får en själ…”).
Till sist kan Foucault i STB hävda att ”temat om människan måste, via de humanvetenskaper
som analyserar henne som levande varelse, arbetande individ och talande
subjekt, förstås med utgångspunkt i framträdandet av befolkningen som korrelat till
makten och som föremål för vetande. Människan är trots allt ingenting annat, sådan
hon har tänkts och definierats utifrån 1800-talets så kallade humanvetenskaper och
11

SVEN-OLOV WALLENSTEIN
sådan man har reflekterat kring henne i 1800-talets humanism: i slutändan är hon
ingenting annat än en figur hos befolkningen.” (STB 91f)
4. Le gouvernement de soi et des autres. Cours au collège de France, 1982-1983, red.
Frédéric Gros (Paris: Seuil, 2008), och Le gouvernement de soi et des autres: le courage
de la vérité. Cours au Collège de France, 1983-1984, red Frédéric Gros (Paris: Seuil,
2009). Båda volymerna är under översättning på Tankekraft. För en diskussion av
det första bandet, se min ”Governance and Rebellion: Foucault as a Reader of Kant
and the Greeks”, Site 22-23 (2008).
5. Graham Burchell, Colin Gordon och Peter Miller (red.), The Foucault Effect: Studies
in Governmentality (Chicago: University of Chicago Press, 1991). Boken innehåller
en version av den fjärde föreläsningen i STB, som först publicerades separat i den
italienska tidskriften aut aut, ett omfattande förord av Colin Gordon, och essäer av
bland andra Jacques Donzelot, Daniel Defert, François Ewald m fl. Litteraturen på
området är omfattande; för vidare hänvisningar, se Senellarts efterord i STB 350.
6. För en provkarta på sådana diskussioner, se de olika bidragen i Multitudes 1, 2000.
Många av bidragens kvalitet till trots lyser Foucaults höga värdering av den liberala
traditionens förmåga till självproblematisering signifikativt nog helt med sin frånvaro.
7. Se Agamben, Undantagstillståndet, övers. Sven-Olov Wallenstein (Stockholm: Site
Editions, 2005), kap 2.
8. Giorgio Agamben, Homo Sacer: Den suveräna makten och det nakna livet, övers.
Sven-Olov Wallenstein (Göteborg: Daidalos, 2010), 18f. Hädanefter citerad som
HS (svenska övers.).
9. Manuskript till en text om ”regerandekomplexet”, som Foucault planerade att infoga
mellan föreläsningarna om biopolitikens födelse från 21 februari och 7 mars, citerat
i Senellarts efterskrift i STB 348.
12