Referat med bilder

Höga Kusten 2010 Sid:1 (15)
2010-09-05
Höga Kusten 2010 - eller ”Samling vid pumpen”
Fredag 2/7
Vi åkte till Snedskär med packning och räkor för kvällen.
När vi kom dit ringde ett par från Öresundskretsen som var på semester och låg i Stugvik och som läst i
utskicket att vi skulle till Höga Kusten och ville hänga på om det fanns plats. Vi blev överens om att de skulle
komma till Snedskär så vi fick träffas.
På platsen bredvid vår, låg ”Berta” med Rose-Marie och Lennart Fahlén, och efter summarisk stuvning och
inmundigande av halvtinade räkor gick vi över till Bertas väntande kvällskaffe.
Lördag 3/7
Gick och tankade vatten och diesel och åter vid bryggan hade den sydliga vinden tilltagit, men det var läigt och
fint i sittbrunnen så vi avböjde en invit från ”Invit” att delta i det sociala livet vid klubbhuset. En sista koll på
planerna för de närmaste 5 veckorna kändes mera aktuellt.
Skåningarna hade kommit och vi hälsade dom välkomna i eskadern om dom ville, men dom insåg också att vi
redan var ganska många, och tidigt på söndagen gick dom iväg. Senare, i Härnösand, skulle vi få höra att dom,
någon stans i Stockholms skärgård, råkat ut för ett armbrott och avbrutit sitt målsättning att gå till Höga Kusten.
Söndag 4/7
Vi hade konstaterat att vi saknade en del papper och prylar så Bengt åkte till stan för att komplettera medan jag
slutförde stuvandet så gott det nu gick.
Vinden stod ganska frisk sydlig hela dagen och fram emot
eftermiddagen anlände de sista eskaderdeltagarna.
Klockan 17.30 – efter vädret – var det kallat till ett första
skepparmöte. Det skulle komma att bli några till innan
eskadern skingrades.
Allmän presentation och några förmaningens ord från
eskaderledningen och stämningen var hög redan från
början. Det är alltid intressant att försöka lägga de första
intrycken av kamraterna på minnet, för att sedan jämföra
dem med hur man känner för varandra efter några veckor.
Efter maten som i de flesta fall åts ombord samlades vi
åter utanför klubbhuset för gemensamt kaffe i den vackra
solnedgången över Marvikens kraftverk. Det sjöngs och
skålades på ett sätt som skulle komma att bli rutin.
Måndag 5/7
Avgången var föreslagen till 07.00 och vi kom som sista båt iväg 10 över.
Bosse Kaliff med sin reservbesättning, Åke, hade stuckit redan vid 6-tiden för de ansåg sig gå mycket
långsammare än alla andra.
När Lasse och Maja kastade loss fungerade inte gasreglaget. Lasse såg väldigt snopen ut när inget hände när han
gav gas. De lade sig vid en boj och kunde konstatera att gaswiren helt enkelt gått av. De gick ut till Arkösunds
varv och väntade på att dom skulle öppna.
Vi andra fortsatte och satte kurs på Öja. Vi gick utomskärs vilket skulle visa sig vara ett misstag – mycket
gammal sjö efter 2 dygns ganska friska sydliga vindar och nu alldeles för svag vind för att seglen skulle fylla.
Straxt efter 9 ringde jag till Lasse och då hade de fixat wirern och de höll på att lägga loss. Varvet öppnade inte
förrän klockan 9 så själva reparationen hade inte varit problemet. Jag berättade om våra förhållanden, så de tog
den inre vägen, som även Julia hade gjort, och fick en ganska behaglig resa.
Ewa och Anders, som inte hade hunnit till Snedskär på söndagen, kallade på VHF-en vid 10-tiden och sa att de
var på väg utanför Sandsänkan.
Hela förmiddagen var mulen, men vid lunch lättade molnen.
Julia var först framme vid Skravleviken. Dom tvekade om det var plats nog för oss alla, men dom skulle komma
att lära sig att ingen hamn var för liten för denna eskader. Dom flesta hade kommit in klockan 3. Vi låg lite
slarvigt, så det kunde bli plats åt Lamalop när hon kom, för det var ganska hårt tryck på platserna.
Ewa och Anders joggade till affären i Landsort för att köpa citron till salladsdressingen, och Julias besättning
lånade varsin cykel och åkte dit för att prova ”Landsortsölen”, vilken utföll till belåtenhet.

Höga Kusten 2010 Sid:2 (15)
Själv låg jag mest i vattnet under eftermiddagen och tvättade vattenlinjen. Det var första gången i år som
vattentemperaturen tillät någon längre ”blötläggning” av kroppen.
Rätt som det var stod Keneth Malmsborg på kajen!
Han var på väg hem från Stockholm där han varit
tillsammans med sin hustru Lena, men Lena hade tagit
tåget, så nu seglade Kenneth ensam hemåt. Han inbjöds
omedelbart till kvällens fika ute på berget mot väster
och solnedgången.
Efter skepparmötet uppstod spontansång, och Lennart
gav övriga i uppgift att lära sig en, i och för sig ganska
banal, snapsvisa som, skulle det visa sig, skulle bli
resans signaturmelodi, nästan överskuggande ”Skål och
höj ditt glas” som annars brukar följa oss på färderna.
Tisdag 6/7
Avgång mellan klockan 6 och 7. Vi kastade loss straxt
efter halv sju och då var bara Labolina och Julia kvar.
Morgonen var mulen med en laber sydvästlig bris och förhållandevis varmt.
Det dröjde innan de två sista båtarna kom ut och det, fick
vi reda på senare, berodde på att Labolina hade fått upp
ett grovt rör i ankaret. Med hjälp av Julia och hårt slit
hade de i alla fall kommit loss.
Seglingen över Mysingen blev mycket omväxlande med
snabba skiften i vinden från 1-2 till 6-8 m/s. Då vi hade
drygt 40 distans att gå, så blev det mycket på och av med
motorn. Bengt befarade att vi skulle slita ut startknappen.
Dagens mål var Malma Kvarn och vi ringde under dagen
för att kolla att det fanns plats, och när Julia anlände som
första båt, hade hamnkaptenen bokat upp platser åt oss. –
Bra service! Klockan fyra var alla båtar inne och vi
kunde bege oss upp till Kvarnsjön för att ta ett
sötvattenbad.
En liten stund på berget ovanför hamnen med skepparmöte och kaffe avslutade kvällen.
Onsdag 7/7
Ännu en tidig morgon och alla var på väg före 7. Målet för dagen var Arholma Österhamn och förmiddagen
bjöd på ”svag till måttlig ingenting alls” – Alltså åter motorgång.
Kvart i tolv, när jag stod i pentryt för att fixa lunch blev det plötsligt kontraorder - Vinden kom!
Det blev att rulla ut och hissa på, och eftermiddagen
ägnades åt en härlig kryss, där vi låg och slog mot en
ganska potent segelbåt med ett ungt par och för stor
genua. – Sedan kom Labolina och seglade om oss allihop.
Lennart meddelade att det inte fanns några bryggplatser
kvar, och en VHF-diskussion uppstod om alternativa
natthamnar. Diskussionen avslutades när Bengt satte sig i
en kopp kaffe och shorts, toft och sjökort blev nerblötta
av kaffe. Ursprungligt beslut stod fast. Det brukar ju
finnas gott om svajplats i Österhamn och flera av båtarna
har jolle, så transport borde kunna organiseras.
Lennart och Lotta erbjöd oss att hålla skepparmötet i
Julia, och det blev en trevlig avslutning på en härlig dag.
Torsdag 8/7
Avgång från Arholma mellan 6 och 7. Tidiga mornar har blivit rutin, och vi börjar längta till Höga Kusten där
etapperna är betydligt kortare. Att detta skulle innebära så värst mycket senare mornar skulle visa sig vara en
chimär.
Vi hade från och till relativt fin segling mot Öregrund och var framme vid tvåtiden. Bengt, som hade ringt och
pratat med hamnkaptenen under dagen, trodde länge det var en ovanligt pratsam och hjälpsam sådan som hjälpte
oss vid förtöjningen i de ”Medelhavstypiska” moringarna. Så småningom gick det upp även för honom, att det

Höga Kusten 2010 Sid:3 (15)
var besättningen i vår nionde båt ”Roys Rolls”, Roy och Birgitta, som startat en vecka tidigare än vi andra och
tagit det lugnt genom Stockholms skärgård.
Efter en god middag i en, visserligen blåsig, men varm
och solig sittbrunn samlades vi på klipporna utanför
hamnen för att avnjuta kvällskaffet, för omväxlings skull
utan skepparmöte – Morgondagen var inbokad som
liggedag. Åke, Athenes reservgast, bjöd på whiskey som
tack för att vi stått ut med honom nästan en hel vecka. – I
morgon kommer Ulla, och så blir det ordning även i den
båten.
Det blev en fantastik solnedgång –Det lär vara den ända
platsen på Svenska ostkusten där man kan se solen gå ner
i havet!
Vi gick en promenad efter kaffet och tittade på det
landsatta fyrskeppet och annat, och tillbaka i båten avnjöt
vi en stilla drink till trevlig musik från den närmaste
krogen. Högtrycket var i sitt esse.
Fredag 9/7
Vaknade till ännu en härlig morgon, om än inte klockan 6 så straxt efter 7. Tid för en riktig frukost och lite
hygienvård. Förmiddagen ägnades åt bunkring av diesel. Båtarna gick i omgångar för att inte lämna alla platser
samtidigt. Matförrådet kompletterades också, och så kom Ulla – och eskadern var komplett.
Lasse och Maja och vi avnjöt en glass och tog en promenad i det charmiga Öregrund.
Dagen avslutades med att alla besättningarna gick på krogen och åt middag i den jumma kvällen. Nästa dags
avgång var beslutad till senast 6 eftersom vi hade eskaderns längsta distans, c:a 60 distans framför oss.
Lördag 10/7
De första båtarna kastade loss redan klockan 5. Vi lämnade hamnen som sista båt och fick en lång dags
omväxlande segling i förlig vind. Motorn fick hjälpa till att stötta för att vi
någorlunda skulle hålla tidtabellen.
Målet för dagen var Storjungfrun och Julia var som vanligt först där och
gjorde ett jättejobb genom att få de redan liggande båtarna att samla ihop sig
och sedan dirigera in oss till lämpliga platser. Ankarplaceringarna blev väl
inte de bästa, men alla hade klart för sig i vilken ordning vi skulle gå. Vår
tyska granne anmälde visserligen att han skulle gå tidigt, och på något sätt
hade han lyckats trassla sig loss, för när vi vaknade hade han gått utan att vi
märkt något – Skickligt !
Lite mör var man allt efter 60 distans, men vi såg oss omkring lite på ön.
Lite mera norrländsk karaktär med mycket klappersten. Stigarna närmast
hamnen var utformade som bryggor över klapperstensfälten. Vi hade
kommit till norrlandskusten.
Det var också skönt att kasta sig i det 18-gradiga vattnet, man vet ju inte hur
länge det är badbart norröver.
Skepparmöte och kaffe på bryggan. Det var sista kvällen för Julias första gästbesättning, och de flesta i eskadern
hade lyckats lära sig de två första stroferna av Lennarts snapsvisa.
Söndag 11/7
På söndag ska man ju ha sovmorgon så vi gick inte förrän
klockan 8. Målet var Hölick.
När vi kom utanför udden med fyren gick sjön ganska
grov. Man hade inte haft någon känsla av blåst där vi låg
i lä i hamnen, men nu blev det lite besvärande. Och
kursen var förståss rätt i vindögat. Det blev att kryssa och
stötta med motorn för vinden var, som vanligt på
förmiddagarna, ganska svag.
Hölick verkade inte vara rustat för någon vidare
turistinvasion, men så småningom var alla ändå förtöjda
även om de flesta hade ganska svårt att ta sig iland på den
höga piren, och ett besvärande ”kluck i häcken” kom att

Höga Kusten 2010 Sid:4 (15)
störa nattsömnen.
Det blev grillning på piren och kaffe på andra sidan hamnen där några av båtarna låg. Under kaffet blev det ”Ja
må hon leva” och fyrfaldigt leve för Cissi som passade på att fylla år. Ett planerat krogbesök med anledning av
den stora dagen sköts till ett bättre tillfälle.
Natten blev lite orolig på grund av oplanerade vindvridningar och dåligt djup, men mycket få fick se när Anders
trillade i sjön när han var uppe och klev på avbärarvirket i ett försök att dra ut båten som stod på grund.
Lyckligtvis slog han sig inte. Det var bara kalsongerna som blev blöta. Att det var 13 grader i vattnet hann han
inte känna.
Måndag 12/7
Nu har det gått en vecka sedan vi startade från Snedskär och det mesta har flutit på riktigt bra, även om det varit
mycket motorgång. Högtrycket, och att vi måste gå på förmiddagarna för att ha en chans att få plats i hamnarna,
har inneburit mera sjö än vind, så det har varit svårt att få en behaglig segling. Men det finns ju dom som ska
leva av att sälja diesel också.
Denna dag fick vi emellertid ganska bra segling i 6-8 meters vind, ända tills vi var alldeles utanför infarten till
Mellanfjärden, då det plötsligt brallade 10-12 meter när vi skulle ta ner.
Roys Rolls hade några timmar tidigare försökt sätta spinnaker med ödesdigert resultat. Något lossade och Roy
försökte hålla i med bara händerna och skaffade sig en rejäl brännskada, vilket innebar att han fortsättningsvis
uppträdde med en mycket intressant handske på den ena handen. Vad gör man inte för att skapa samtalsämnen.
Anders dirigerade oss skickligt med sin bärbara VHF, när vi skulle hitta platser i den ganska trånga hamnen.
Närmare krogen än så här tror jag aldrig vi har legat, men vi som hade mat som behövde konsumeras, fick
vackert grilla bakom knuten, medan en del andra satt och smörjde kråset straxt bortom vår pullpit.
Skepparmötet beslutade att ajournera beslutet om morgondagens resa till efter VHF-vädret på morgonen då
vindutsikterna var lite ”spretiga”.
Tisdag 13/7
Efter att vi hört att motorbåtarna vid bryggan skulle gå till
Kattskär beslutade vi att i stället gå till Lillubban,
Bottenhavskretsens uthamn. Det var inte mer än 18
distans, så efter avgång vid 9-tiden var vi framme
klockan 1.
Vilken härlig uthamn vi kom till! Väl skyddad och
mycket bojar kring bryggan. Det blev bad, roddturer och
promenad runt ön, bl.a. för att beskåda dom enorma
flyttblocken som låg liksom utslängda på måfå. En
jättefin bastu med brygga och badtrumma för den som så
önskade. Trevligt med de små ”blomrabatterna” i
bergsskrevorna som tydligen omhuldades väl av någon
eldsjäl i kretsen. Ett fint regnskydd över en del av borden
studerades noga av Lasse, med tanke på utveckling av
regnskyddet på Stugvik.
Eftermiddagen och kvällen blev riktigt skönt avslappnande, och vid kaffet var det som vanligt träning på
Lennarts snapsvisa innan det blev dags att koja in för natten.
Onsdag 14/7
Vi hade bespetsat oss på en behaglig slör över Sundsvallsbukten. Så blev det nu inte. Grov sjö och vinden rakt i
aktern, 4-5 m/s gjorde det till en prövning att hålla seglen fyllda. Man såg många olika varianter på segelföring
för att om möjligt få lite fart i båtarna.
Så småningom närmade vi oss i alla fall Härnön som vi beslutat att gå norr om, för att slippa vänta på
broöppningen i Härnösand, som inte var förrän klockan 6.
Vid kontakten med hamnvärlden var han lite tveksam om vi skulle få plats, vilket vi tyckte var märkligt. Han
menade att det skulle bli dansbandsfestival i staden, så man förväntade sig besökare både landvägen och
sjövägen. Men med ungefär en kilometerlång kaj mer eller mindre till fritidsbåtars disposition var hans farhågor
knappast befogade.
Eftermiddagen var avsatt för proviantering och bunkring. Skepparmötet fick avhållas utan våran medverkan då
vi blivit hembjudna till en gammal vän som är bosatt i Härnösand sedan många år. Jätteroligt att träffas igen.
Det blir ju inte så ofta med tanke på avståndet. Efter en utmärkt middag promenerade vi genom staden
tillsammans ner till båten och bestämde att dom skulle komma ner och fika dagen därpå som ju vad avsatt som
liggedag.

Höga Kusten 2010 Sid:5 (15)
Torsdag 15/7
Ännu en solskensmorgon och skepparmötet som blivit uppskjutet från kvällen innan hölls klockan 9.
Halva gänget ansåg sig ha fått nog av civilisationen, och beslutade att gå ut till Lustholmen som är Härnösands
Segelsällskaps klubbholme ett par distans uppströms i Ångermanälven. Fem båtar blev liggande kvar för tvätt,
bunkring, shopping, mm. På kvällen passade vi på att gå på krogen – S:t Petri Logen – en anrik gammal krog
där vi åt tappas. Kvällen avslutades med kaffe i Unisax – en trevlig avlutning på en skön vilodag.
Fredag 16/7
Unisax och vi skulle bunkra olja på morgonen, och eftersom organisationen vid macken var lite obefintlig, blev
det gärna kö, vilket det också var denna dag. Klockan var över 10 innan vi kom iväg mot Högakustenbron.
Gänget från Lustholmen hade redan stuckit när vi gick
förbi. Vid Hornö brygga, som egentligen inte är annat
än det gamla färjeläget som användes innan bron fanns,
blev vi väl mottagna av hamnvärlden som också erbjöd
oss skjuts till handelsboden t.ex, men efter ett par dagar
i Härnösand var det ingen som behövde. I stället avgick
vi i samlad tropp upp till restaurangen vid brofästet, där
vi besåg den fantastiska konstruktionen – världens
nionde längsta bro, 1 800 meter lång och en segelfri
höjd på 40 meter – och passade på att ta en eller annan
öl, när vi nu ändå hade gått ända dit upp.
Åter i hamnen blev det allmänt bad i det 21 gradiga
älvvattnet.
I norrland lärde vi oss snart att man har väldigt fina
servicehus för båtturister, ofta med komplett kök och
ibland till och med övernattningssängar. Här fanns
grillplatser på gräsmattan också, och bord och bänkar på
bryggan, så alla förutsättningar för en lyckad kväll var
uppfyllda. Och så blev det också. Lennart kämpade
vidare med snapsvisan och Ewa och Anders hämtade sina
näsflöjter och det blev sång och musik ända till klocka
12. Lennart fick låna en näsflöjt eftersom dom ska gå
tillbaka till Härnösand och hämta ny besättning i morgon,
så han kan öva utan att störa andra än Lotta.
Som i många hamnar denna resa skapade vi besöksrekord
i Hornö brygga och detta hade tydligen spritt sig på
bygden, för många kom och tittade och fotograferade,
och när det var dags att ta flaggan kom ordföranden för Hornö Intresseförening cyklande med en trumpet under
armen och blåste någon slags tapto. Det är service det!
Lördag 17/7
Nu är vi ju på Höga Kusten och det var detta vi kom för, så nu är etapperna lite kortare. I dag var det avgång
klockan 9. Bengt hade försökt ringa Bönhamn för att kolla om det fanns plats för oss, men inte hitta någon att
ringa. Det blev inte mycket seglat i den svaga vinden,
och vid 1-tiden var vi framme och det fanns plats för
oss alla. Bönhamn är ett litet trevligt fiskeläge med
flera loppisförsäljningar och ett rökeri, men för övrigt
ingen service. Det fanns en snitslad promenad ut i
naturen som skulle kunna avverkas på 30 minuter.
Den provade vi, men hade problem att avverka den på
en timma. Tiden var nog satt av svenska mästaren i
terränglöpning. Rökeriet gick för fullt och vi passade
på att köpa en sik till middag, men den fick ligga i
kylen till dagen därpå på inrådan av rökaren. Kvällens
meny i Selena denna kväll bestod i stället av stekt
karré i strimlor i Sweet Souer sås och ris. Det var inte
så dumt efter all grillmat.

Höga Kusten 2010 Sid:6 (15)
Julia ringde och meddelade att de var försenade. Bussen hade kört vilse! Skepparmötet hölls på bryggan och när
möte och kaffe precis var avklarat såg vi Julias mast mellan öarna i inloppet. Vi försökte få in henne bredvid
oss, men utan att lyckas. De lade sig i stället innanför piren på andra sidan, vilket fick duga tills vidare. Deras
nya gastar heter Mona och Björn. Ytterligare en Björn i gänget.
Nu kom de första regndropparna under hela resan, men vi hann precis tillbaka till båten innan vi blev blöta. En
soft drink i supstugan fick avsluta kvällen.
Söndag 18/7
Det regnade nästan hela natten men slutade fram på morgonen. Frukosten intogs för första gången nere i båten.
Dimman låg ganska tät men rapporten hade talat om uppklarnande. Turbåt till Högbonden var bokad till klockan
10. Det blåste ganska hårt från sydväst, men överfarten var inte mer än ungefär 10 minuter. När vi gått förbi
dagen innan, hade vi sett en linbana upp till fyren, vilket ingav ett visst hopp. Men, som vi innerst inne hade
befarat, var den inte till för turister, så det blev till att ta trapporna. Det var lite
jobbigt men väl uppe visade det sig, som vi hade hört, vara väl värt besväret.
Förutom fyren fanns ett litet vandrarhem i de gamla personalbostäderna och i
fyrmästarbostället fanns en utställning med gamla prylar från verksamheten och
en massa foton där man kunde se hur forna tiders fyrpersonal hade haft det. Den
siste fyrmästaren hade bott här ute i 29 år !
Vandrarhemmet kunde servera fika och macka vilket de flesta utnyttjade, innan
vi tog oss nerför alla trapporna igen för att passa båten tillbaka kvart i tolv. Den
hårda vinden gjorde att det inte var så inbjudande att gå på några längre
upptäcktsfärder på ön, och dessutom ville nog de flesta se till sina egna båtar
om det rörde sig i hamnen.
Tillbaka i Bönhamn tog ett gäng en promenad mot berget på andra sidan viken
för dom trodde det skulle vara bra utsikt, men det tror jag inte det var. Däremot
fanns det ett annat utsiktsberg där man kunde se båtarna komma från Ulvöarna
dit vi kommer att gå i morgon.
I Selena njöt vi av en fantastiskt god rökt sik till middag,
innan vi samlades för skepparmöte och kvällskaffe kring
en grillplats i land. Julias nya besättning visade sig ha en
gitarr med sig och förmåga att spela på den, så det blev
mycket sång och musik, innan det var dags att göra kväll
vid tiotiden.
Morgondagens etapp skall alltså föra oss till Ulvöarna –
surströmmingens hemland – och Lennart fick i uppdrag
att kolla var man bäst kunde avnjuta sådana.
Måndag 19/7
Avgångstiden var satt till klockan 9, och av någon
anledning var det ingen som gick tidigare just i denna
dag. Men på slaget nio blev det som en bisvärm i hamnen när alla skulle gå samtidigt. Allt gick dock bra och till
en början var det som vanligt lite halvvind som så småningom dog ut, och så blev det till att starta motorn.
Etappen var bara 18 distans men vi ville ju komma fram lite skapligt, dels för att få plats och dels för att få tid
att titta på vad det nu kunde finnas att titta på Norra Ulvön.
Tilläggningen blev lite dramatisk då det var 20–25 meter djupt och som sörlänning är man ju van vid att 50
meter draggtamp skall vara tillräckligt. Vi fick dessutom inget fäste vid första försöket, så det blev till att hissa
upp ankaret alla 20 metrarna för att konstatera att vi fått in en stor sten i det. Mycket arbete blev det.
Så småningom låg emellertid alla någorlunda tryggt om än lite påblåsta, och sightseeingen kunde starta.
Stämningen på Ulvöarna var något avslagen denna måndag, för under helgen hade Ulvöregattan gått av stapeln
med över 100 deltagande båtar (!) och häftigt håll igång. Vi lyckades dock hitta en servering som fortfarande
hade några öl att sälja, och vädret hade kommit tillbaka. Det intressantaste vi fann, förutom ölen, var nog
kapellet. Vi hade lärt oss att i alla byar längs norrlandskusten finns ett kapell byggt av gävlefiskarna på 1600talet.
Dom hade nämligen ensamrätt till fisket mot att dom satte upp ett kapell i alla hamnar. Men detta kapell
var det finaste vi såg, och det blev extra intressant, då där fanns en mycket kunnig och medryckande guide som
kunde berätta om alla målningar och annat. Roy fick dessutom lära sig att fiskarbefolkningen på 1600-talet
antagligen inte var så storväxta som han. Häftigt blodvite uppstod nämligen när han försökte komma in. Ölen
hade vi hittat i en ny anläggning med hotell och jättestort trädäck med pool och hela programmet. Det sades att
EU hade fått betala, och åsikterna om lämpligheten diskuterades tydligen lokalt. Det var där ”the big spenders”
förtöjde.

Höga Kusten 2010 Sid:7 (15)
Vi blev nio stycken som vågade prova på surströmming.
Krögaren, som visade sig vara ordföranden i
Surströmmingsakademien – Ruben Madsen – lät oss sitta
i akademiens ”sammanträdeslokal” som bestod av ett
enormt långt bord byggt av en kluven granstam med
urfräsningar för tillbehör och annat, placerad under ett tak
och med myggnät som väggar. Därmed betraktades vi
som ett slutet sällskap och fick nyttja medhavda drycker.
Ruben visade sig vara en man med svada. Han bjöd oss
nu på en imponerande föreläsning om surströmmingens
kvaliteter, de olika fabrikatens specialiteter (hans eget var
givetvis det bästa), och hur den skulle njutas. Han visade
bl.a. hur man genom att bygga upp munsbitar av fisk och
tillbehör på brödet skapade smakliga portioner, som
faktiskt smakade riktigt gott. Emellanåt gick han ifrån för att passa strömmingen som han höll på att steka
samtidigt som han bakade mazariner till morgondagens turister. Han jobbade, vid sidan av sin serveringsverksamhet
på Ulvön, även internationellt som clown och någon slags solist tillsammans med symfoniorkestrar
runt om i världen. Innan vi gick hemåt, köpte vi varsin mazarin som avnjöts till kaffet i Julia. Natten var
fortfarande ljus när vi knoppade in klockan tolv. Jag undrar just hur ljust det är hemma så här dags.
Tisdag 20/7
Cissi och Christer skulle gå och vinka till en kompis som bor en bit norrut på ön, så dom kastade loss strax efter
9. Det räcker med att en båt går, för att många andra har svårt att motstå frestelsen att dra iväg. Vi hade ändå
poängterat svårigheten att få plats, om alla båtar kommer innan de som redan ligger där fått en chans att gå. Vid
tiotiden kastade de sista loss för resans kortaste distans – 4 distans – över till Sveriges högsta ö, Mjältön. Och
mycket riktigt var det ont om lediga platser vid bryggan när vi kom dit, men flera båtar aviserade sin avgång så,
så småningom låg alla tryggt förtöjda vid pontonbryggorna i den lilla cirkelrunda lagunen som ibland kallas
”Femöringen”.
Vi kom att ligga bredvid en motorbåt vars besättning hade en dotter och svärson som jobbade som präster i
Norrköping med omnejd och dom skulle åka ner och hälsa på dom kommande vecka, så vi skickade med en
hälsning hem. Större är alltså inte världen eller Sverige åtminstånde.
Klockan 1 påbörjades
bestigningen mot
toppen. Traditionen
bjuder att man skall
ha en sten med sig
upp, som skall
placeras på det
kummel som bildats
på toppen.
Klättringen var bitvis
ganska tuff och
vädret var fortfarande
med oss, så det var
ganska svettigt.
Nu var det så vist, att precis vid bryggan finns en källa där det alltid rinner upp kallt friskt vatten som påstås ge
evig ungdom, så vi slog två flugor i en smäll och skaffade oss både ungdom och svalka. Det blev lite komiskt
när vi kom upp, och alla började knappa på sina mobiltelefoner som äntligen hittat sitt nät. När vi så småningom
kom ner till båtarna igen, var det riktigt skönt att kasta sig i det 18-gradiga vattnet, innan det var dags att sätta
igång med middagen.
En svag kvällsbris drog in runt udden där vi hade kvällens fika och skepparmöte.
Onsdag 21/7
I dag skulle vi gå till Trysunda – vår nordligaste destination. Vindutsikterna var väl inte de mest gynnsamma för
att ligga där, men utanför ligger en annan hög ö med så branta stränder att den helt saknar 3-meterskurva, och
den sägs bryta det mesta av ingående vind och sjö.
Trysunda har en kommunal brygga med bojar och, längre in i viken, en del privata gästbryggor välskyddade för
de flesta vindar, men med, skulle det visa sig, bristfälligt djup. Det var ganska skvalpigt vid kommunbryggan

Höga Kusten 2010 Sid:8 (15)
och 5 båtar gick så småningom in i viken för att få lite lä. Och det var ju faktiskt rätt frestande, men Bengt
menade att det nog ändå var viktigare att ha vatten under kölen än slippa ”kluck i häcken”.
De senaste dagarna har vi färdats ihop med ett stort gäng, säkert 15-20 stycken, finska kanotister som dök upp
även här. Ett färgglatt inslag när alla kanoter i olika färger ligger uppdragna på stranden. Vi såg dom jobba med
sina tält i skogen utanför byn, men det var lite svårt att avgöra om dom höll på att sätta upp eller ta ner tälten i
den friska vinden.
Eftermiddagen ägnades åt en promenad i byn, d.v.s. runt viken till våra kamrater där borta, köpa rökt sik och
avnjuta ett glas vin hos Cissi och Christer. Då kom de första regndropparna under dagtid på vår resa och åter i
båten satte vi upp sittbrunnskapellet.
Den rökta siken smakade även denna gång utmärkt, och
mätta och belåtna travade vi än en gång runt viken för
fika och skepparmöte utanför ett litet fiskemuseum.
Väderprognosen för morgondagen pratade om syd –
sydväst 9–14 meter så vi beslöt att morgondagen fick bli
en liggedag. Vi hade ju blivit bortskämda med vindar in
från akter om tvärs, och inte så mycket.
Torsdag 22/7
Det blev en ganska orolig natt med mycket skvalp och
kluck, men morgonen var solig och med helt acceptabel
temperatur. De flesta ställde upp på en promenad runt
ön. Vilka fantastiska kontraster i naturen vi fick
uppleva; förutom barrskogen gick vi över stora klapperstensfält,
sandstränder helt i klass med sydkusten men
kortare, klippstränder slitna av havets ständiga bearbetning och höga berg som stupade rakt ner i havet. Vi
hittade en lämplig skreva att ta skydd i för en välförtjänt fikarast, och efter ett par timmar var vi åter i byn, där
vinden fortfarande stod frisk men började vrida över mot
väst samtidigt som det började regna. Ett förslag på
friluftsaktiviteter ajournerades därför, och i stället
organiserade vi ett besök i ”Sjöboden”, ett fik inrett i en
sjöbod och med våfflor som specialitet. Det blev att för
första gången plocka fram regnställen och åter promenera
runt viken till kaféet. Det visade sig vara ett trevligt ställe
med en lika trevlig ”krögare”, som lät oss möblera upp
ett eget rum så dom flesta fick sjöutsikt. Och sedan
producerades det vofflor på löpande band. Bengt hade
sett att det stod en tom flaggstång på ett bord, så efter
våffelkalaset gick han och jag tillbaka med en S:t Annaflagga
som vi monterade på stången. Krögaren tyckte
den såg ”porrig” ut men blev ändå glad att få
representera oss på Trysunda. Hans fru satt i en solstol
och bara pustade efter eftermiddagens kundrusch.
Skepparmötet hölls på servicehusets veranda där det nu var någorlunda lä. Beslutades att gå söderut i morgon
efter VHF-vädret.

Höga Kusten 2010 Sid:9 (15)
Fredag 23/7
Att kasta loss skulle visa bli en egen historia.
Solen sken i alla fall, och vi som låg vid kommunbryggan tyckte det var skönt att komma i väg, även om den
senare delen av natten varit lugn. De fem båtar som låg inne i viken behövde en hel timme för att komma loss ur
leran. Vattnet hade sjunkit ytterligare när vinden vridit mot nordväst och de som låg närmast land stod duktigt
fast. Lamalop lade ankarolinan på vinchen och drog till den gick av – ajöss med den draggen. Och Björn på
Labolina funderade på att mantalsskriva sig på ön. Efter att ha vräkt båten med storfallet utan resultat var det
allvarliga funderingar på att ringa ”Trossen”. Till slut kom alla i alla fall loss och satte kurs mot Norrfällsviken i
en behaglig slör på 7–8 meter.
Det var ganska mycket båtar där, men dom flesta var på väg att gå efter vad som tydligen hade varit en helt
kaotisk natt i den hårda nordvästvinden. Även om solen fortfarande sken var det inte tal om bad, för det var bara
12 grader i vattnet.
Bengt och jag tog en promenad längs ett blått spår som
skulle leda oss ut till Sveriges största klapperstensfält,
och det kanske det gjorde, men sen drog det vidare, så
vi fan för gått att vika av åt ett håll som vi trodde ledde
hemåt. Och det gjorde det – så småningom.
Ett plakat om räkfrossa på torsdagar tände vi på vi på.
Bengt trodde det var onsdag och Roy trodde det var
fredag så vi besköt att det nog var torsdag, men det var
det ju inte. Så det fick bli en öl på krogen vid
bryggroten i stället. Inte helt fel och stämningen var
som vanligt hög. Någon kom på idén att beställa Irishcoffie
och det smittade av sig och förhöjde förståss
stämningen ytterligare. Det smakade ju gott innan en
natt i lugn och ro. Det var ett tag sedan sist.
Lördag 24/7
I dag ska vi gå till Häggvik för att titta på ”Mannaminne” som lär vara något alldeles speciellt.
Julia gick utanför Högbonden för att få se den från ett
annat håll. Vinden var svag och aktlig, så det blev
motorgång. Vinden kom som vanligt när vi skulle ta ner.
När Bengt ringde hamnvakten för att avisera vår ankomst
sade han att det var ganska mycket båtar, så det var
frågan om vi skulle få plats, men efter 20 minuter ringde
han tillbaka och sade att nu började folk gå så det var nog
inga problem. Hamnen låg långt in i en vik bakom en ö –
en riktig allvädershamn lindrigt utryckt.
Efter lunch var det allmän samling för en kort promenad
till ”Mannaminne” – en anläggning som ingen hade
lyckats att förklara eller beskriva – den skulle bara ses.
Och konstigt var det. Det är konstnären Anders Åberg,
som tydligen lider av en grav samlarmani, som
sammanfört allt han har hittat eller tiggt ihop. Förutom
en del utställningar av gamla maskiner och redskap av
olika slag fanns det också , och helt oorganiserat båtar
eller snarare fartyg, tunnelbanevagn, flygplan (Draken),
en 3:ans spårvagn från Norrköping, ett hus för dragspel,
en norsk kyrka, diverse konsthantverkare i aktion, mm,
mm, mm.
Och nu höll man på att bygga ett hotell också. –
Fantastiskt vilka människor det finns!
Mannaminne tog hela eftermiddagen, så det blev att gå
på förberedelserna för middagen direkt, när vi kom
tillbaka till båtarna. Det blev allmän grillning i land och
långbord på en grässlänt mellan bryggan och vägen.
Efter middagen och skepparmötet, som hade beslutat
om liggedag dagen därpå p.g.a. 14 sekundmeters nordostlig kuling, blev det sång och musik. Mona hämtade
gitarren och ett par som passerade förbi på väg till pubben stannade till och bestämde sig; ”Här verkar ju vara

Höga Kusten 2010 Sid:10 (15)
kul. Vi stannar här, så sparar vi en tusenlapp” varpå mannen beordrades att gå hem och hämta gitarren. Det blev
ett häftigt jammande med två gitarrer, ett antal näsflöjter och Anders på
”skakbanan”. Det bar sig inte bättre än att Lasse blev danssugen och bjöd upp
Maja till en bugg på bordet. Det gick visserligen bra, men eskaderledningen
blev lite lugnare när dansen fortsatte på vägen. Trafiken var ganska begränsad
som tur var.
Söndag 25/7
Regn, regn och åter regn. Hela förmiddagen regnade det, och det var riktig
skönt att kura nere i båten. Man pysslade med lite av varje, en del utnyttjade
lånecyklarna och åkte till Nordingrå och handlade, andra promenerade dit och
fick bära hem. Anders och Ewa tog en tur med en liten ångbåt som gick på
något som blivit en insjö när vägen dragits fram. Av blåsten märkte vi inte ett
dugg, då vi låg så långt inne i landet och i lä av ett tvär brant och jättehögt berg.
Kvällens skepparmöte som hölls ombord på Julia beslutade avgång klockan 8.
Måndag 26/7
Då vi befarade ganska grov sjö efter gårdagens kuling från nordost sköt vi på avgången en timme och kastade
loss efter vädret klocka 9. Vår vindmätare strejkade, så vi hade ingen koll, men det tryckte i ordentligt när
seglen skulle sättas. De flesta började med storen och efter ett par brotchar revades det över lag. Vi var
fortfarande på ”platt vatten” och man undrade hur det var där ute, men vinden lade sig allt mer ju längre ut i
viken vi kom. Väl ute på öppet vatten hade vi nästan rent akterlig vind och vi seglade för revad stor och full
genua. Det var riktigt grov havssjö som rullade in och ibland såg man bara masterna på båtarna omkring. Efter
en dryg timma var vi inne i sjölä igen och fick en rätt behaglig resa ner mot Härnösand.
En del behövde gå till systemet och andra behövde köpa nytt ankare och även Hemköp fick nog ett och annat
besök. Det var närmare här än det hade varit i Häggvik. Även den personliga hygienen fick sin del av
uppmärksamheten. Skepparmötet hölls på kajen och ingen organiserad aktivitet för resten av kvällen beslutades.
Man kanske ville vara för sig själv ett tag. Det blir ganska intensivt umgänge under tiden i land, och vi har varit
tillsammans i tre veckor nu. För Selenas besättning avslutades kvällen med en fika och en trevlig pratstund i
Labolina.
Tisdag 27/7
Nu skulle vi gå den södra vägen ut, och broöppning var
beställd till klockan 9. Kvart i 9 hade eskadern kastat loss
och låg och väntade. Molnen gick lågt och dimbankarna
rullade in i omgångar. Vi blev en 12–14 båtar som skulle
igenom de båda broarna, och eftersom det är samma gubbe
som skall öppna båda broarna och det tydligen är ganska
grunt i mellanbassängen, så blev det lite trångt. Väl
igenom låg dimman riktigt tjock och några båtar började
förtöja på bryggan vid badhuset. Men där får man inte
ligga i år p.g.a. ombyggnad, så det var ingen långsiktig
lösning. En stor Nauticat som gått med genom broarna
erbjöd assistans genom dimman, men han gick 7 knop, så
där hängde vi inte med. Men Julia är också välutrustad, så
med ett helt odemokratiskt beslut beordrades eskadern att
gå vidare efter Julia. Alternativet hade varit att gå tillbaka genom broarna och ligga kvar i Härnösand i obestämd
tid. Eskadern beordrades att gå tätt, så man alltid hade visuell kontakt med grannbåtarna. Vi har praktiserat det
förut, t.ex. på Hanöbukten, men där kändes det lite mera osäkert, åtminstånde innan AIS:ernas tid. Eskadern
lärde sig snart det lämpliga avståndet och hur svårt det var att komma ifatt om man halkat efter, när nästa
dimbank rullade in. Nauticaten, som visade sig heta ”Berta Skeppner” gav radarrapporter och Lennart lämnade
rapporter om position mm. Det är i dessa lägen som den härliga känslan av att ”på sjön hjälper alla varandra när
det krävs” infinner sig. Vi blev uppropade av en mötande båt som sett en massa ekon på skärmen och undrade
hur det gick och önskade oss lycka till.
Vårt mål för dagen är Skatan dit även Berta Skeppner är på väg, så vi hoppas få träffa dom i kväll och tacka för
hjälpen.
När vi hade ungefär 4–5 distans kvar, och dimman hade lättat någorlunda, föll vi av lite och kunde
förhoppningsvis få fyllning i genuan. Det var värt ett försök, om inte annat för att se hur många som tänkte
likadant. Alla rullade ut utom Unisax som inte tagit av kapellet. Vi ökade en knop så lite nytta gjorde det.

Höga Kusten 2010 Sid:11 (15)
I Skatan stod hamnkaptenen på bryggan och försökte ”knö” in alla båtar kring den ganska lilla bryggan framför
krogen – Besöksrekord igen! Här var till och med Sundsvalls Tidningar ute och dokumenterade.
Selena och Roys Rolls låg i ett hörn för sig, så vi bjöd över Roy och Birgitta på en landare.
När seglen var beslagna och båten i ordning gick Bengt och jag över till Berta
Skeppner och tackade för hjälpen under dagen. Dom tyckte bara det var roligt
att hjälpa till, och han påstod sig gilla instrumentnavigering.
Det var fullbokat på krogen - utomhus, så hovmästarinnan undrade om vi
möjligtvis kunde tänka oss att sitta inne, vilket passade oss utmärkt. Vi fick ju
tillräckligt med frisk luft på dagarna. Miljön var dessutom helt fantastisk i det
gamla båthuset med allt gammalt bråte sparat och endast levande ljus. (Synd att
den ska rivas i vinter) Maten, de flesta åt fiskgryta, var också mycket bra.
Lennart och Mona framförde några nya sånger, som nu står på listan över sånt
som man borde lära sig. Ett av diskussionsämnena under middagen handlade
om hur man förvarar smutstvätt i en båt i fem veckor. Det beslutades att all tvätt
kunde samlas i Labolina, för dom påstod sig ha gott om plats. Det beslutades
även att gå mot Agö Storhamn i morgon klockan 7.
Onsdag 28/7
Tidiga mornar hade vi vant oss vid, så klockan 7 hade alla smugit sig ut ur hamnen. Lite och akterlig vind ger
inte mycket fart viste vi sedan tidigare, så det såg ut som ännu en dag med motorgång, för vi hade en resa på
drygt 40 distans framför oss, och i Agö Storhamn finns bara en ”ganska liten men rejäl brygga” enligt SXK
årsbok Norrlandskust.
Bengt satt och läste och jag låg och halvsov i sittbrunnen
när vi plötsligt hörde Berta Skeppner ropa upp en annan
båt, och av samtalet kunde vi förstå att dom hade svår
dimma c:a 2 timmars gång akter om oss. Vi tittade
förvånat ditåt och såg hur dimman kom rullande. Det blev
lite stressande – skulle vi hinna undan? Lyckligt nog såg
det så småningom ut som dimman drog in över land, och
det var fascinerande att se hur det köp upp i dalgångarna.
Agö Storhamn var en fin naturhamn i en ganska djup vik
på södra sidan ön. Där fanns, som vanligt grillplatser och
vindskydd, men också toalett och övernattningsstuga. I
norrländska hamnar är det ofta antingen väldigt djupt eller
väldigt grunt. Vi satsade på det förra och jag tog rodret och
Bengt lade draggen ganska långt ut och gick föröver för att
ta bryggan. När jag skulle lägga i backen för att bromsa kom jag inte åt reglaget med foten som jag brukar och
tittar ner, samtidigt som spannen som draggtampen normalt ligger i kom farande – över pulpiten, ut i havet och
sjönk som en sten med dragg och allt. Dj….lar!! Bengt störtar efter båtshaken men för sent. Vi förtöjer i
grannbåtarna så länge, och Bengt börjar fundera på att börja träna inför Kroatieneskadern, d.v.s. förtöja med
aktern mot bryggan. Vi har ju fortfarande stävankaret kvar. Men nu var det så att grannbåten var Lamalop och
Lasse hade nyligen fått klart för sig vad ett ankare kostar, så han börjar koppla
en stor torskpilk, skiftnycklar och annat som kan fungera som sänke och så en
smäcker lina och sedan bär det av på draggning. Bengt ror och Lasse draggar.
Jag tror det var på tredje eller fjärde draget Lasse känner ett bestämt ”napp” och
upp kommer våran draggtamp, hängande på en ytterst liten del av en kardel. Det
var nog tur att dom hittade den, annars hade dom väl hållit på, hela natten. I
fortsättningen skall det bli en flytkropp i ankarpytsen.
Det drog ihop sig till grillkväll och Birgitta och Roy bjöd på fördrink, och som
vanligt blev det mycket sång och skratt. Lennart hade äntligen hittat en pump
värd namnet, och faktiskt började inte snapsvisan sitta ganska bra:
Samling vid pumpen alla ni som vill ha vatten
Vi som vill ha brännvin sitter ledigt kvar
Vatten ska man ha för att hälla i rabatten
Brännevinet nu mot torra strupar vi tar
Det blev ytterligare en minnesvärd kväll i tron att vi skulle bli liggande för en ny kuling dagen därpå.

Höga Kusten 2010 Sid:12 (15)
Torsdag 29/7
Den nordliga vinden ökade successivt under natten och klucket i häcken ökade markant. Vid de första
regndropparna gick jag upp och plockade ner dynorna som låg under sprayhooden för vi låg ju med aktern mot
vinden. Nu var det skönt att ha ett ankare som låg långt ut! Efter ytterligare några minuter i bingen var det dags
att förtöja om jollen och plocka bort årorna som blivit kvar efter draggningen. Åter till bingen för att konstatera
att det kluckade fortfarande lika mycket. Upp igen för att åter förtöja om jollen och nu hade det börjar regna på
riktigt. Några andra båtar, som inte hörde till eskadern, hade börjat flytta ut i viken för att ”svaja”. Denna gång
var jag ganska blöt, när jag kröp ner under täcket, men somnade äntligen.
Purrning halv 6 och klockan 7 gick Bengt upp på bryggan för att kolla stämningen. Det bestämdes att avvakta
VHF-vädret. – Sov två timmar till, Bengt i förpiken och jag i salongen för att slippa klucket.
Rapporten var inte uppmuntrande: Hårda nordliga vindar som skulle vrida mot syd. En båt av Colin Acher-typ,
”Vindros” från Gävle, gick och lovade att lämna rapporter om hur det var där ute, och vi passade på att flytta
över till den lediga platsen på läsidan. Björn i Maxilife hade väl ungefär samma förhållanden i båten som vi
hade haft, så han tog med sig kudden och gick upp och lade sig i övernattningsstugan.
Sydliga hårda vindar skulle inte vara trevligt i den viken, så egentligen hade vi inget val. Det gällde bara att bli
överens. Vindros kallade och berättade om friska vindar och en meters sjö. Det var alltså bara att gå, och vi
beslutade att gå till Skärså, c:a 15 distans.
Vi gick klockan 11. Lamalop var en av de första som kom iväg, och med endast revad stor och på plattvattnet i
viken såg det ut som dom skulle gå upp i planing. Det blev en riktigt tuff segling. Vår mätare, som vi fått i gång
med lite vaselin, visade stadigt 11–14 meter platt aktligt, och en meters sjö var nog ett undersatement. Vi fick ett
par flänggippar, men med den revade storen gjorde dom ingen skada.
Plötsligt hör vi ”Mayday, mayday, mayday från segelbåten Petra”. Vad gör man när man har fullt upp med sin
egen situation på väg att angöra en okänd skärgård. Berta Skeppner svarade, men fick i sin tur inget svar. Där
emot svarade aldrig Sweden Rescue, vilket vi tyckte var märkligt.
Det drog upp ett väder söderifrån och rätt som det var kom en bauta-blixt och ett dunder. Det också! Men det
kom ingen mera åska, men däremot ett kompakt regn, som slog ner både sjö och vind. Vi hörde på VHF:en att
de första båtarna låg och seglade fram och tillbaka för att invänta bättre sikt, och föröka lokalisera inloppet som
var minst sagt trixigt. Regnet avtog och vinden kom igen och på avstånd kunde vi se att våra kamrater hade
hittat infarten och började kryssa sig in (för motor alltså) mellan stenar och prickar.
Alla kom in välbehållna och vi fick mycket hjälp av
både Roy, som hade kommit in först, och
hamnkaptenen som hade varit lite skeptisk när Bengt
hade ringt och berättat att vi skulle komma. Det blev
besöksrekord! Och hamnkaptenen var lycklig. Hans
ända problem var om bryggan skulle ligga kvar. Roy
som låg på läsidan kunde i alla fall konstatera att den
flyttade sig någon meter, för det var inte muddrat längre
än att han stod på grund när vinden friskade i. Under
eftermiddagen hörde vi hur man letade efter Petra med
både flera enheter från sjöräddningssällskapet och en
helikopter. Det kändes lite olustigt, när man visste hur
det var där ute.
De flesta åt på krogen som heter ”Albertina” och det var
både prisvärt och gått, och skepparmötet hölls på verandan – på läsidan. Vi kunde konstatera att, trots de svåra
förhållandena, hade ingen fått några skador, och alla var vid gott mod, men det är sådana här dagar som Bengt
funderar om det här med eskaderledare är så skoj.
Fredag 30/7
Vädret börjar bli lite jobbigt med tanke på vår tidplan. Vi diskuterar ständigt alternativa hamnar och distanser,
men prognoserna på några dagars sikt stämmer ovanligt dåligt denna sommar. Vi beslutar att nästa stopp får bli
Sandarne. Det är inte så långt, förhållandevis skyddade vatten och förhoppningsvis en bättre hamn. Och Skärså
har man ju faktiskt ganska snart sett det mesta av.
Hamnen i Sandarne visade sig vara Söderhamns Båtklubbs hamn, och hamnkaptenen, som så många före
honom, var lite tvekande när Bengt ringde och aviserade så många båtar. Nu har Bengt slutat fråga om vi kan
komma, utan berättar helt enkelt att vi är på väg. Om det fixade sig i Skärså, så fixar det sig överallt!
När vi som en av de sista skulle lägga till, hade Bengt bytt ut vår stora bojtamp mot en klenare och kortare och
jag hade väl inte riktigt koll på det, så när vi kommit in till bryggan, hängde vår bojspik rakt ner ute i bojen men

Höga Kusten 2010 Sid:13 (15)
någon tamp i båten kunde jag inte hitta. Andra gången! Nu var det ju bara att ro ut till bojen och hämta tampen,
så det var inte så farligt som förra gången.
Hamnkaptenen tog emot på bryggan som var tom när vi kom och visserligen blev full när vi lagt till, men bättre
än så här var det flera dagar sedan vi låg. Klubbhuset som stod till vår disposition var imponerande med
hygienutrymmen, tvättstuga och kök. Dessutom fanns det
en ganska välutrustat båtverkstad som vi dessbättre inte
hade användning för.
Roy, som hade jobbat i Söderhamn, fixade tranport för
dom som ville se ett litet flygmuseum i staden, men vi
stannade för att bunkra och duscha. Framåt
eftermiddagen kom regnet, så grillningen ställdes in och
”Supstugan” åkte upp, men lagom till klockan 8 klarnade
det upp, så skepparmöte och kvällskaffe avnjöts vid
långbord på kajen. Mona och Björn, Julias besättning
tackade för de två veckor de hade varit med oss och
ämnade mönstra av i morgon.
Vi fick ett meddelande från Berta Skeppner där han
informerade att sjöräddningsdramat här om dagen hade
fått ett lyckligt slut; Det var en ensam man i en Vega som hade fått problem men blev bogserad i land. Inte
förrän klockan nio på kvällen hade han meddelat sjöräddningen att han var välbehållen. Varför inte Sweden
Rescue svarade skulle han borra vidare i.
Som väderprognosen såg ut, med ständigt nya kulingar, lutade det mot ytterligare en dag i Sandarne men
definitivt beslut tas i morgon efter vädret.
Lördag 31/7
Det blev liggedag. Nytt möte klockan ett för nya beslut.
Förmiddagen ägnades åt tankning av både diesel, vatten och mat och för första gången denna resa tog jag fram
”Knyppelpåsen” för lite avkopplande handarbete. Några regnskurar drog förbi men temperaturen var skaplig – i
alla fall under kapellet.
Med vindstyrkor på 13–14 meter från sydost gjorde vi bedömningen att sjön fortfarande var ganska grov där ute,
så vi ligger kvar. Tog
en promenad i byn i
stället innan det var
dags för tårtkalas och
andra muntrationer på
gräsplanen utanför
klubbhuset. Tårtan stod
Helena för – det var ju
Helenadagen.
Sedan tog Anders och
Ewa befälet och ledde
oss igenom diverse
prövningar, såsom
Livlinekastning, (som
visade sig vara en mycket nyttig övning) vinprovning (som visade sig vara utmärkt gott) och charader med
sångtitlar med båt och hav som tema (som visade sig vara mycket roligt efter vinprovningen) Eftermiddagen
avlutades med premiäruppförandet av deras visa om oss och vår eskader.
Kvällens väderutsikter var fortfarande ganska ogynnsamma, men vi tog ett preliminärt beslut att gå till Axmar
brygga efter morgonvädret.
Då vi tyckte vi fått god service och ett trevligt bemötande lämnade vi en S:t Anna-flagga i klubbhuset, något
som uppskattades, visade det sig vid avgången morgonen därpå.
Söndag 1/8
Avgång klockan 9 mot Axmar brygga, 18 distans – ännu ett delmål på vår hemfärd. Nu börjar det bli jobbigt.
Bengt och jag känner en väldig frustration, och dom som måste hem och jobba börja bli nervösa.
Hur ska vi hinna hem? Var går gränsen? Vi vill ju inte ta några risker!

Höga Kusten 2010 Sid:14 (15)
Hamnvakten stod på kajen redan klockan åtta med ett
papper som han ville överräcka. Det var en väderrapport
som han skrivit ut hemma. Han visste ju inte att nästan
alla har dator ombord numera. Vid avgången filmade han
alla båtarna i tur och ordning, och jag måste säga att det
såg lite ödsligt ut vid kajen när vi hade gått.
Axmar brygga har ryckte om sig att vara oskyddat för
sydliga vindar, så Bengt ringde och kollade läget och fick
besked att det var OK och vi var välkomna.
Så klart att det skulle bralla sydligt när vi skulle lägga till
– och riktigt ordentligt också! Men en efter en kom vi in
med god assistans via VHF:en och hjälpsamma händer i
land. Lite strul blev det väl här och där till allmän
förnöjelse för alla kroggäster som stod på bryggan och
tittade. Och, som så ofta förr – några minuter efter sista
båt kommit på plats dog vinden totalt. Typisk ”landgångsbris”. Men vi hissade S:t Anna-flaggan i alla fall. Vi
låg ju vid en av landets mest välrenommerade innekrogar.
Och så blev det förståss besök på det gamla järnbruket med en imponerande masugn. En gång i tiden var Axmar
Sveriges största utskeppningshamn för tackjärn. Numera
utnyttjas hyttan mest för teater, bröllop och sånt. På
kvällen blev det allmänt krogbesök – Vi låg ju så nära.
Och jag tror alla blev nöjda med vad som serverades.
Själv åt vi oxkind! (Om man går på krogen tillsammans
med Lasse och Maja är ett bra tips att beställa samma som
dom. Om det inte är jättegott, så är det i alltid intressant.
Detta var i kategorin intressant och jättegott)
Måndag 2/8
Avgång var satt till klockan 6 och nu började eskadern
känna av upplösningstendenser. Ewa och Anders
aviserade att de tänkte ge järnet för att om möjligt komma
hem på fredag.
De första båtarna gick kvart över 5, och vi lämnade som en av de sista båtarna klockan 6 prick. Det var inte
alldeles lätt att navigera med soluppgången rätt i ögonen. Prickarna var av typen stakkäppar, så det var svårt att
urskilja vilken som var röd och vilken som var grön. Det visade sig vid senare möten att vissa misstag hade
begåtts, men inget allvarligt inträffade. Väl ute på rumt vatten hissade vi på, men det var mera en viljeyttring,
för det var inte mycket vind på hela dagen. Lite olika natthamnar diskuterades, men till slut blev det Öregrund
för hela eskadern. Och när dagen var slut hade vi gått i 10 timmar och avverkat 56 distans – en av resans
tråkigaste etapper. Men nu var vi lite ”på banan igen”.
Väl framme stod Lotta och Lennart på kajen och tog emot i ösregnet, men framåt kvällen klarnade det upp, och
det bestämdes att skepparmötet skulle hållas ungefär på samma klippor som vi satt på drygt tre veckor tidigare.
Vi hade fortfarande alla båtar med oss, men nu var splittringen definitiv. De som skulle jobba nästa måndag
ville dra hemåt, andra planerade att gå till Stockholm och åter andra skulle träffa släkt och vänner på olika
ställen. Och nu var det ju bara inomskärsegling för att
komma hem, och det kändes ganska odramatiskt jämfört
med våra tidigare upplevelser tillsammans. Det var en
helt naturlig plats att avsluta vår gemensamma resa. Det
var ju dessutom utomordentligt vackert, även om solen
inte gick ner i havet, som på uppvägen. Det visade sig att
väskor och korgar denna gång inte bara innehöll det
vanliga kaffet och avecen, utan här plockades fram både
champagne och det ena med det andra, och det hölls tal
och delades ut presenter och jag tror att alla kände en
tillfredställelse med att vi hade genomfört vad vi planerat,
och att vi sett mycket intressant och haft många roliga
kvällar kring kaffeborden. För oss som eskaderledare
kom det lite plötsligt, men det kändes ändå helt rätt att
sluta här.

Höga Kusten 2010 Sid:15 (15)
Än en gång har devisen besannats: ”En eskader blir alltid vad dess deltagare gör den till” Denna gång ville
deltagarna ha en innehållsrik och trevlig samvaro med andra seglare, och så ville man se Höga Kusten. Och alla
ställde upp på den målsättningen. Alla jobbade för gruppen, tog initiativ och delade med sig av idéer, kunnande
och resurser. Detta är precis eskaderverksamhetens mening.
Gudrun Dagberg
SXK; S:t Anna-kretsen

S:t Anna-kretsen
Bengt Dagberg
Garvaregatan 28
602 22 NORRKÖPING
Tfn: 011- 12 18 34 / 070- 324 18 31
E-post: bengt.dagberg@telia.com
Höga kusten 2010 - Genomförd rutt
Dag Dat. Hamn Dist.
Söndag 4/7 Samling på Snedskär Uppstartsmöte c:a 17.30
Måndag 5/7 Skravleviken / Öja 36,2
Tisdag 6/7 Malma kvarn 40,2 SXK;Sthm:s uthamn
Onsdag 7/7 Arholma, Österhamn 49,1
Torsdag 8/7 Öregrund 38,8
Fredag 9/7 Liggedag Bunkring och vila
Lördag 10/7 Storjungfrun 59,3 Gammalt fiskeläge och fyrplats.
Söndag 11/7 Hölick 30,6 Charmig men liten hamn.
Måndag 12/7 Mellanfjärden 24,1 "Utsökt ställe" Hemslöjdsaffär av klass.
Tisdag 13/7 Lill Lubban 19,5 SXK;Bottehavskretsens uthamn
Onsdag 14/7 Härnösand (Skeppsbron) 38,8
Torsdag 15/7 Liggedag Bunkring
Fredag 16/7 Hornö brygga 11,9 Med utsikt över "Högakustenbron"
Lördag 17/7 Bönhamn 18,1
Söndag 18/7 Liggedag Turbåt till högbonden
Måndag 19/7 Ulvöhamn 12,0 "Bottenhavets pärla"
Tisdag 20/7 Mjältön 3,8 Sveriges högsta ö
Onsdag 21/7 Trysunda 9,5 "En annan pärla"
Torsdag 22/7 Liggedag (Väder)
Fredag 23/7 Norrfällsviken 13,3
Lördag 24/7 Häggvik 15,4 Med den otroliga anläggningen "Mannaminne"
Söndag 25/7 Liggedag (Väder)
Måndag 26/7 Härnösand 21,6
Tisdag 27/7 Skatan 29,1
Onsdag 28/7 Agön Storhamn 40,8
Torsdag 29/7 Skärså 13,7
Fredag 30/7 Sandarne 13,5 Söderhamns Båtklubb
Lördag 31/7 Liggedag (Väder)
Söndag 1/8 Axmar Brygga 16,4 Bra mat
Måndag 2/8 Öregrund 16,4 Bunkring / Eskaderavslutning
Distans 572,1
Tisdag 3/8 Grisslehamn 18,5 Färja till Åland
Onsdag 4/8 Lidö Österhamn 24,4 Väddö kanal / Svajat med Karlsson
Torsdag 5/8 Norrviken på Runnmarö 34,9 Stockholmskretsens uthamn
Fredag 6/8 Trosa 54,1 SM i Mälarbåt, veteranbåtsmöte, mm
Lördag 7/8 Snedskär 37,7
Logg s:a 741,7

S:t Annakretsen eskader till Höga kusten 2010
2010-09-12 Sid: 1 (1)
Deltagarförteckning
Båt namn /
Efternamn Förnamn Adress Tfn E-post
typ L B Dj H Anm.
Dagberg Bengt Garvareg. 28 Hem 011- 12 18 34 bengt.dagberg@telia.com Selena 9,50 3,30 1,71 14,35 Eskaderledare
Gudrun 602 22 Norrköping Mob 070- 324 18 31
HR 31
Arb
Jansson Anders Tornv. 29
Hem 0121-124 60 3033jansson@telia.com Unisax 9,45 3,20 1,40 14,50 "Reservledare"
Fellnert Ewa 614 34 Söderköping Mob 070-6276824
Hanse 311
Ansluter på Öja.
Eva 070-531 68 83
Kannerstål Roy Oklundav. 16 610 Hem 0125- 503 23 roy.kannerstal@telia.com Roysrolls 9,33 2,78 1,70 Ansluter i Öregrund
Birgitta 24 Vikbolandet Mob 0705- 44 02 22
B 31
Arb
Kaliff Bosse Byggdeg. 262 Hem 013- 21 47 01 bosse.kaliff@passagen.se Athene 9,15 2,98 1,55
Ulla 583 31 Linköping Mob 0709- 10 91 47
Balad
Arb
Karlsson Lasse Skårv. 111 603 Hem 011- 31 84 91 maj-britt.karlsson@spray.se Lamalope 9,50 3,27 1,65 13,00
Maja 85 Norrköping Mob 0708- 59 72 90
Comfort 31
Arb
Östlund Lennart Skepparg. 11 Hem 011- 699 21 ann-charlott.ostlund@comhem.se Julia 12,35 3,99 1,95 17.45
Lotta 602 27 Norrköping Mob 070- 624 41 55
Bavaria 40
Arb
Rosenlund Christer Kungsängsl. 169 Hem 011- 14 54 04 christer.rosenlund@telia.com Celina 10,70 3,25 1,70
Cissi 603 70 Norrköping Mob 070- 35 86 44
Maxi 340
Arb
Nilsson Björn Mästermansg. 142 Hem 011- 31 84 13 linjett33@hotmail.com Labolina 10,10 3,24 1,66 15,50
Monica 603 75 Norrköping Mob 0708- 31 84 13
Linjett 33
Arb
Andersson Björn Nybrog. 10 A Hem 0121- 248 60 andersson.kejler@telia.com Maxilife 9,09 3,08 1,65 13,00
Kejler Helena 614 30 Söderköping Mob 070- 312 98 60
Maxi 909
Arb