Läs artikel - ForsWards

Ripjaktspremiär
Årets bästa dag!
25 augusti, dagen D, dagen vi drömmer om, dagen
vi planerar för i månader innan, dagen alla pratar
om, en av de allra mest efterlängtade dagarna på
hela året, åtminstone om man är fågeljägare!
30 DRAGHUNDEN

FÅgeljakt Vi hade turen att få en bra
lottning på Tossåsens samebys jaktområ-
de, som vi jagade på mellan 25-27 augusti.
Vi som denna premiär jaktade tillsammans
var jag, Tina, med min man Magnus
Gidlund, Anna och Johan Fors Wards
och Lennart ”Tvärnypar`n” Andersson.
Jag och Anna gick med som hundförare
denna gång, och så överlät vi skyttet till
grabbarna. Till vår hjälp att hitta fåglarna
hade vi trippelchampion Ormkullens
Grym, dubbelchampion Tvärnypets Jackie,
championhunden Vildskinnets Hera, elithunden
Sångbergets Kalla och duktiga
öppenklasshunden Tvärnypets Inka. Så vi
hade stora förhoppningar om att hundarna
skulle hitta bra med fåglar åt oss.
Vi hade fått möjlighet att få hyra en fin
renvaktarstuga med både solcellsenergi
och kamin i. Detta visade sej vara guld
värt, då det kom att regna varenda dag.
Vi VANDRADE Ut på eftermiddagen innan
premiären, för att kunna vara på plats på
fjället tidigt den 25:e. Det var bara en nätt
liten tur på drygt fem kilometer, men hur
kan det komma sig att alla distanser alltid
känns minst dubbelt så lång i fjällmiljö?
Beror det på alla höjdmeter man ska klara
av, all oländig terräng man ska igenom eller
på att min ryggsäck alltid väger bly?
Jag kan villigt erkänna att jag är en liten
”lyx”-jägare när det gäller maten och att
jag aldrig drar in på packningen för hundarna.
Jag jagar för avkopplingen, spän-
ningen och njutningen och då vill jag äta
god lagad mat ute på fjället. Jag vill inte
sitta och värma frystorkade påsar som i
min åsikt smakar likadant oavsett vilken
smak eller fabrikat jag än väljer. Till hundarna
drar jag som sagt aldrig in på packningen,
jag har till exempel alltid med
hundtäcken och första förband, för man
vet aldrig vad man kan råka ut för långt
uppe på fjället.
På DAGEN D, den efterlängtade premiären,
klev fem ivriga jägare upp tidigt i
ottan, för att konstatera att regnet öste
ner och att himlen var lika grå oavsett
vilket vädersträck vi än såg åt. Men vad
gör väl detta när man vet att man har en
hel efterlängtad jaktdag i underbar fjällnatur
framför sig. Vi trängde ihop oss i
den lånade båten och körde ut till markerna
som vi kvällen innan gemensamt
bestämt att vi först skulle försöka vår
lycka på. Både Anna och Johan kan dessa
marker som sin egen ficka, då de bor inte
allt för långt därifrån. Det känns alltid
lite extra roligt att få jaga med människor
som varit på markerna många gånger
förut och sett mycket fågel där tidigare.
Lagom till vi steg i land så slutade regnet
ösa ner. Vi hann bara gå en liten bit
innan första hunden för dagen stannade i
ett stramt stånd och visade oss att det var
fågel framför. Skyttarna pratade ihop sig,
och sedan skickades hunden fram. Pang,
pang och där föll årets första ripor!
”Vi varierade med att ha en eller två hundar
ute på sök, beroende på hur terrängen såg
ut. Resterande jyckar fick snällt gå bakom
oss, för att vänta in sin tur att få arbeta.”
DRAGHUNDEN 31

Vi varierade med att ha en eller två hundar
ute på sök, beroende på hur terrängen såg ut.
Resterande jyckar fick snällt gå bakom oss,
för att vänta in sin tur att få arbeta. Markerna
vi jagade på bestod mestadels av myrmark
samt låg fjällterräng, så både hundar och
människor fick bra träning för kroppen. De
flesta riporna vi hittade satt faktiskt mitt ute
på myrarna, vilket jag tyckte var lite konstigt
då det var så enormt blött överallt beroende
på den regnperiod som rådde.
Om jag hade varit en ripa hade jag absolut
hellre försökt söka skydd i ris, buskage eller
likande?!
Men det är det som är så skönt med hundarna.
De söker över hela området med sam-
32 DRAGHUNDEN
”Om jag hade varit en ripa hade jag absolut hellre
försökt söka skydd i ris, buskage eller likande?!”
ma intensivitet, oberoende om det är myr,
stenblock eller annan svårforcerad mark.
Oavsett att jag som matte absolut tror att fågeln
ska ligga på torra, vindskyddande platser
varenda gång.
DEt blEV iNGA direkt långafika och matraster,
eftersom regnet inte ville göra några
längre uppehåll. Under eftermiddagen när
alla i hela sällskapet började känna sej nöjda
över dagens fällda fåglar, skyttet och hundarnas
fina arbeten så drog vi oss hemåt mot
stugan och värmen. Fast vi alla hade haft bra
kläder så kände man sej ordentligt frysen,
blöt och sliten i kroppen efter första dagens
jakt. Det spelar ingen roll hur vältränad man
än är så blir det andra muskler som får jobba
när man går på mjuk blöt myr, med kängor
och ryggsäck på. Jag tror att många av oss
som jagar med hund och går mycket under

dagarna tränar alldeles för lite, eller rättare
sagt - ingenting, innan jakten med just kängor
och ryggsäck på dåligt underlag. Lika där
att man inte glömmer bort att skjuta mycket
med ryggsäcken på, om man inte vill kasta
av sej den varje gång det blir skjutläge. Ett
alternativ för bättre skytte är att ha en säck
som bara täcker en axel.
På kVällEN Gick jag i vanlig ordning igenom
hundarna för att kolla så att de inte
skadat sig på något sätt. Det visade sig att
en av hundarna fått vattensvans av det blöta
vädret. Då var det ju tur att ”curlingmatten”
Tina hade med lite medicin och ett extra
hundtäcke att låna ut. Jag brukar även massera
hårda och stela muskler på hundarna.
För det är väldigt många mil en jakthund
springer bara på en dag.
När vi hade fått upp värmen både i våra
kroppar och i stugan, så blev det dags för
kvällens höjdpunkt nämligen middagen. Vi
hade nyfångad fjällöring, som vi smörstekt,
nypotatis som kokades och en fräsch sallad
till det. Till efterrätt hade vi plockat hjortron
ute på myrarna under dagen och till det
vispade vi grädde och så hade vi god dryck
till detta. Ni må tro det smakade helt fantastiskt
underbart, efter en hel dag ute på fjäl-
let. Det vara som vanligt Lennart och Mange
som höll ut längst på kvällen och fick släcka
ljusen.
DAG tVå VAR det faktiskt lite längre mellan
varje regnskur och himlen var inte fullt lika
grå. Fågeltillgången var fortfarande god och
hundarna jobbade frenetiskt vidare och hade
lugna fina fågeltagningar. Den stackare som
dagen innan fått vattensvans fick gå längst
bak med täcke och titta på.
Det är otroligt roligt att gå med som ”bara”
hundförare, och inte skjuta själv framför allt
när man har tre proffs till skyttar med. Jag
kan villigt erkänna att jag inte fått skjutit en
fågel i deras sällskap, om de inte varit gentlemän
och låtit mig skjutit ensam. Mange
med sin iver att alltid skjuta och få ner fågel
så fort de fanns luften, Lennart med sin
erfarenhet och Johan med sitt lugn och precisionsskytte.
Det var verkligen inte många
situationer som inte gav utdelning. Om det
är någon som funderar på att dom skulle
behöva ta några skyttelektioner så kan jag
varmt rekommendera Johan som instruktör.
Honom hittar ni på www.forswards.se!
Allt efter dagen gick så lättade molnen och
vi fick några verkliga fina timmar på fjället.
Lagom till vi återigen trängde ihop oss i den
”Det är otroligt roligt
att gå med som ”bara”
hundförare, och inte
skjuta själv framför allt
när man har tre proffs
till skyttar med. ”
DRAGHUNDEN 33

minimala båten och drog hemöver så kom
regnet tillbaka.
Än en gång fick vi glädjas åt vår varma, goa
stuga. Vi kunde bara inte hålla oss ifrån att
ringa till våra kära vänner som låg i ett blött
tält några kilometer bortanför oss och berätta
hur varmt, ljust och skönt vi hade det.
tREDjE ocH sistA jaktdagen var den bästa vädermässigt.
Vi jagade fram till lunch, sedan
kom det absolut tråkigaste och jobbigaste
nämligen ihoppackningen, städningen och
den dryga vandringen ner till bilarna.
34 DRAGHUNDEN
Vi stannade till hos Forswardarna och tog
en behövlig dusch innan vi skildes åt och
åkte hemåt.
Det är sådana här jaktresor man tänker
tillbaka på och drömmer om under långa
mörka och kalla vinterdagar. Det är alltid en
liten chansning när man ska jaga ihop, bo på
en minimal yta och leva compact-living med
människor som man inte riktigt känner och
några som man aldrig ens träffats. Men det
fungerade långt över förväntan och vi har
blivit vänner för livet.
Tina Gidlund