En engelsmans sökande genom tid och rymd efter en anständig kopp te …

En engelsmans sökande genom tid och 

rymd efter en anständig kopp te … 

Få bokserier har roat så många läsare världen över och under så lång 

tid som Douglas Adams Liftarens guide till galaxen. 

För att fira att det är 30 år sedan den första boken i serien publicerades 

och för att introducera en ny generation läsare för några av de roligaste 

böcker som någonsin skrivits, kommer nu Och en grej till … där vi får 

följa den olycklige jordbon Arthur Dents fortsatta äventyr i galaxen. 

Douglas Adams hade alltid för avsikt att skriva en sjätte del av Liftarens 

guide till galaxen, men hans förtidiga död 2001 innebar att han aldrig 

fick chansen. Istället har den erkänt humoristiske och kritikerrosade 

författaren Eoin Colfer, skaparen av den populäre (och missförstådde) 

anti-hjälten Artemis Fowl, ombetts att åter släppa Arthur Dent och 

Ford Prefect lösa i tid och rum. 

Universum är stort och nästan allt kan, och vanligtvis kommer att, 

hända den som inte ser upp. Så packa din handduk och njut av färden! 

Colfer Och en grej till … dom.indd 1 10-03-01 16.14.01

Tidigare titlar i samma serie 

Liftarens guide till Galaxen 

Restaurangen vid slutet av universum 

Livet, universum och allting 

Ajöss och tack för fisken 

I stort sett menlös 


Översättning: Lisbet HoLst 


Till Jackie, Finn & Seán som saknar mig när jag är borta men inte lika 

mycket som jag saknar dem. Om ni inte kommer ihåg hur jag ser ut bör det 

finnas ett foto av mig på baksidan av den här boken. 

www.wahlstroms.se 

Och en grej till … 

Originalets titel: And Another Thing… 

Copyright © Eoin Colfer and 

Completely Unexpected Productions Limited, 2009 

All rights reserved 

Lyric from ‘History’ by Tenacious D. reprinted by permission 

of Time For My Breakfast and by permission of Butterflap Music. 

‘My Way’ English words by Paul Anka. Original French words by Gilles Thibault. 

Music by Jacques Revaux and Claude Francois. 

Copyright © 1967 Societe Des Nouvelles and Editions Eddie Barclay 

Copyright © 1969 Chrysalis Standards, Inc. 

Copyright renewed 

All Rights for the USA administered by Chrysalis Standards, Inc., Editions Jeune 

Musique, Warner Chappell Music France, Jingoror Co. and Architectural Music Co. 

All rights reserved 

Used by permission 

Omslagsbild: Larry Rostant 

Utgiven av B. Wahlströms Bokförlag, Forma Publishing Group, 2010 

Översättning: Lisbet Holst 

Sättning: B. Wahlströms Bokförlag 

Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2010 

ISBN 978 91 32 15730 1 


Jag vill tacka Douglas Adams för att han demonterat mitt perspektiv 

och byggt upp det igen i en annan dimension. Tack kära Jackie för alla 

idéer, all vägledning, all research och all input medan jag skrivit den här 

boken och alla dom andra under dom senaste tio åren. Stor tacksamhet 

går till Sophie och Ed som fogat ihop detta projekt och till Polly och 

Jane för deras vänliga stöd. Ett tack även till Alex och Leslie, mina falkögda 

redaktörer, som förmodligen har fixat det här tacket. Och slutligen 

ett tack till min gamle vän Ted Roche som presenterade mig för inte 

bara Liftarens guide till Galaxen utan även för Whitesnake. Saker som 

aldrig kan återgäldas. 

5 


Stormen hade nu definitivt bedarrat, och det åskmuller som fortfarande 

hördes låg bortom berg i fjärran som om någon sa ”Och en grej till …” tjugo 

minuter efter att han medgett att han förlorat ordstriden 

Douglas Adams 

We’ve travelled through space and time, my friends, to rock this house 

again 

Tenacious D 


Förord 

Om du äger ett ex av Liftarens guide till Galaxen är sannolikt just titeln 

på denna speciella Sub-Etha-bok en av dom sista saker du skulle skriva 

in på dess v-bord eftersom du förmodligen, då du har ett ex, redan vet 

allt om den mest häpnadsväckande bok som någonsin kommit ut på 

dom fantastiska förlagskorporationerna på Ursa Minor. Men nu råkar 

det vara så att självöverskattning har kommit på andra plats i varenda 

opinionsundersökning rörande Orsaker till intergalaktiska konflikter dom 

senaste årtusendena. Första platsen har undantagslöst gått till Territoriehungriga 

skithögar med stora vapen, och på tredje plats brukar det bli 

dött lopp mellan Att hysa begärelse till en annan kännande varelses signifikanta 

andra varelse och Feltolkning av enkla gester. Det som för den ene 

betyder ”Wow! Den här pastan är fantastisk!” betyder för en annan 

”Din morsa fnaskar runt med sjömän”. 

Om vi till exempel antar att du har åtta timmar att vänta i Port Brasta 

utan så mycket kvar på ditt kreditimplantat att det räcker till en gurgelbrännare 

och om du, när du inser att du nästan inte vet någonting 

om den här boken som du håller i handen och som ska vara så bra, av 

ren hjärnmosande långtråkighet skulle skriva in orden ”liftarens guide 

till Galaxen” i sökrutan på Liftarens guide till Galaxen, vilka träffar skulle 

du då få på ditt respektlösa knappande? 

Först dyker en animerad ikon upp i en pixelblixt och talar om att du 

fått tre träffar, vilket är förvirrande eftersom fem faktiskt är uppradade 

nedanför, numrerade på vanligt sätt. 

Faktainformation: Detta är under förutsättning att din uppfattning om 

numerisk ordning är från liten till stor och inte från derivativ till inspirerad, 

så som är fallet med folfangiska sniglar vilka bedömer ett tals värde 

utifrån dess forms konstnärliga integritet. Folfangiska snabbköpskvitton är 

sköna band, men den folfangiska ekonomin brakar ihop minst en gång i 

veckan. 

Var och en av dessa fem träffar utgörs av en ganska lång artikel, och 

till den hör många timmars ljud- och bildfiler liksom en del dramatis- 

7 


ka rekonstruktioner där välkända skådespelare förekommer. 

Det här är inte berättelsen om dom artiklarna. 

Men ifall du skrollar förbi den femte artikeln och struntar i erbjudandena 

om att skriva om inteckningslånet på dina njurar och förlänga din 

pormwrangler så kommer du till en rad där det står med pyttesmå bokstäver: 

”Om du gillade den här skulle du kanske också vilja läsa …” Låt 

ikonen stryka sig mot länken så skickas du till ett appendix som är en 

textversion där det garanterat inte finns något ljud och inte så mycket 

som en enda videobild tagen av en blivande regissör som gjort hela rasket 

i sitt rum och betalat kompisarna i dramaklubben med mackor. 

Det här är berättelsen som finns i detta appendix. 

8 


Inledning 

Såvitt vi vet … beslöt det kejserliga galaktiska rådet en dag över en hink 

juvelbesatta krabbor att det behövdes en intergalaktisk motorväg i den 

gudsförgätna änden av Galaxens västra spiralarm. Detta beslut trumfades 

igenom kanalerna skenbart för att förebygga trafikstockningar i 

en avlägsen framtid, fast i själva verket var det för att för att ge jobb åt 

några ministrars kusiner som ständigt drällde omkring i regeringsbyggnaden. 

Tyvärr låg Jorden i vägen för denna planerade motorväg, så dom 

hänsynslösa vogonerna skickades ut i en konstruktionsflotta för att 

avlägsna den störande planeten i ett lätt angrepp med termonukleära 

vapen. 

Två överlevande lyckades få lift med ett vogonskepp: Arthur Dent 

– en ung engelsman anställd på en lokalradiostation – vars planer för 

denna förmiddag inte omfattade att få sin hemplanet sprängd till stoft 

under morgontofflorna. Om den mänskliga rasen fått säga sitt i en folkomröstning 

hade det varit högst sannolikt att Arthur Dent bedömts 

som minst lämpad att föra mänsklighetens hopp ut i rymden. I universitetets 

årsbok omnämndes Arthur som den som ”med största sannolikhet 

skulle hamna i en håla i dom skotska högländerna utan något annat 

sällskap än sina tomtar på loftet”. Lyckligtvis var Arthurs betelgeusiske 

vän Ford Prefect, en kille som reste omkring och gjorde research för den 

illustra interstellära resehandboken Liftarens guide till Galaxen, en större 

optimist. Ford såg guldkanter där Arthur såg bara moln, men om 

man slog ihop dom fick man en förståndig rymdresenär, förutsatt att 

deras resor inte förde dom till planeten Junipella där molnen faktiskt 

hade guldkanter. Arthur skulle med säkerhet ha styrt skeppet rakt in i 

närmaste dystermoln och Ford skulle så gott som säkert ha försökt stjäla 

guldet, vilket skulle ha resulterat i en katastrofal förbränning av gasen 

i molnet. Explosionen skulle ha varit skön att skåda, men som slut på 

en hjältesaga skulle den ha saknat någonting, som till exempel en sammanhängande 

hjälte. 

Den enda andra jordvarelse som överlevde var Tricia McMillan, eller 

9 


Trillian för att använda hennes coola rymdnamn, en ursinnigt ambitiös 

astrofysiker men också blivande reporter som alltid trott att livet 

gick ut på något mer än livet på Jorden. Trots denna övertygelse hade 

Trillian blivit förbluffad när hon svepts upp bland stjärnorna av Galaxens 

president, blådåren Zaphod Beeblebrox med dom två huvudena. 

Vad kan man säga om president Beeblebrox som han inte redan har 

tryckt på T-shirts och delat ut gratis i Galaxen tillsammans med vartenda 

köp från uBid? Zaphod Säger Ja till Zaphod var förmodligen 

den mest berömda tröjtexten, fast inte ens hans team av psykiatrer förstod 

vad den egentligen betydde. Näst mest känd var förmodligen: 

Beeblebrox. Var bara glad att han är där ute. 

Det är en universell maxim att om någon gör sig besväret att trycka 

något på en T-shirt är det nästan definitivt inte hundra procent osanning, 

det vill säga att det mer än sannolikt ganska definitivt inte är 

helt och hållet falskt. När Zaphod Beeblebrox anlände till en planet svarade 

folk följaktligen och undantagslöst ja på alla frågor han ställde, och 

när han åkte var dom glada att han var där ute. 

Dessa inte alltigenom traditionella hjältar drogs på ett osannolikt sätt 

till varandra och gav sig ut på en rad äventyr, vilka huvudsakligen bestod 

av att flänga runt i tid och rum, sitta i en massa soffor, snacka med 

snarstuckna datorer och i största allmänhet misslyckas med att hitta 

såväl mening som tillfredsställelse i något hörn av universum. 

Till slut återvände Arthur Dent till det hål i rymden där Jorden funnits 

och upptäckte att hålet hela tiden varit fyllt med en planet i jordstorlek 

som såg ut och betedde sig anmärkningsvärt likt Jorden. I själva 

verket var det en jord, bara inte Arthurs. Inte den här Arthurs i alla 

fall. Eftersom den Arthur vi ägnar vårt intresse hörde hemma på en planet 

i en pluralzon hade han skuffats längs dimensionsaxeln till en jord 

som aldrig utplånats av vogoner. Detta gjorde faktiskt vår Arthur väldigt 

glad, och hans vanligtvis pessimistiska sinnesstämning förbättrades 

ytterligare när han träffade sin själsfrände Fenchurch. Lyckligtvis avbröts 

denna idylliska period inte av att dom stötte ihop med några alternativa 

Arthurar som kunde drälla omkring, eventuellt i Los Angeles där dom 

jobbade åt BBC. 

Arthur och hans älskade reste tillsammans från stjärna till stjärna tills 

Fenchurch försvann mitt i ett samtal under en tur i hyperrymden. 

Arthur letade i hela universum efter henne och tog sig fram genom att 

10 


få förstaklassbiljetter i utbyte mot insatser i spermabanken. Så småningom 

strandade han på planeten Lamuella och skapade sig en tillvaro där 

som smörgåsmakare åt en primitiv stam som ansåg att smörgåsar var 

häftiga grejer. 

Hans frid stördes av ankomsten av ett paket som levererades till 

honom med kurir från Ford Prefect. Det innehöll Liftarens guide till 

Galaxen modell II i form av en smilfinkig svart pandimensionell fågel. 

Trillian, som nu var en framgångsrik reporter, stod även hon för en 

ankomst (orsakad av en tidigare ”komst”, varianten ”ned”) och överlämnade 

resultatet i form av Slumpan Dent, den dotter hon fött efter insemination 

med den donation som betalat för plats 2D på nattskeppet 

till Alfa Centauri. 

Arthur iklädde sig motvilligt rollen som förälder, men visste absolut 

inte ett skvatt vad han skulle ta sig till med den aggressiva tonåringen. 

Slumpan stal Liftaren modell II och satte kurs på Jorden, där hon trodde 

att hon äntligen skulle kunna känna sig hemma. Arthur och Ford 

följde efter och upptäckte att Trillian redan var där. 

Först då avslöjas syftet med modell II. Vogonerna, som inte var nöjda 

med att Jorden vägrade förbli utplånad, hade konstruerat fågeln för att 

lura tillbaka rymlingarna till planeten innan dom förstörde den i alla 

dimensioner och på så vis fullföljde sin ursprungliga order. 

Arthur och Ford begav sig i halvt halsbrytande fart till Club Beta i 

London och stannade bara till för att köpa gåsleverpastej och blå mockaskor 

längs vägen. Tack vare den gamla dimensionsaxeln/plural zonsmojängen 

hittade dom både Trillian och Tricia McMillan i samma rumtid 

där den upprörda Slumpan skrek åt dom båda. 

Förvirrad? Det blev Arthur, men det varade inte länge. Så fort han 

känt igen dom gröna dödsstrålar som pulserade genom den lägre atmosfären 

föreföll dagens alla andra förtretligheter förlora sin förtretlighet – 

det var knappast troligt att förvirring skulle skära honom i en miljon 

svedda bitar. 

Vogonen prostetnik Jeltz hade skött sig bra. Han hade inte bara lurat 

Arthur, Ford och Trillian tillbaka till Jorden utan hade också lyckats 

narra en grebulonkapten att förstöra Jorden åt honom och på så sätt 

besparat besättningen många hundra vogtimmars pappersexercis med 

ammunitionskontoret. 

Arthur och hans vänner sitter maktlösa på Club Beta i London och 

11 


kan bara se på medan det slutgiltiga kriget på Jorden utkämpas, oförmögna 

att delta om inte ofrivilliga ryckningar och upplösning av benmassa 

räknas som deltagande. Den här gången är förstörelsevapnen 

dödsstrålar, inte vogontorpeder, men för den delen så är det ena planetutplånande 

vapnet tämligen likt det andra när man blir föremål för 

det … 

12 


1 

Enligt en av Maximegalonuniversitetets biträdande vaktmästare, som 

ofta står och hänger utanför föreläsningssalarna, är universum sexton 

biljoner år gammalt. Åt denna förmenta sanning hånskrattar ett gäng 

betelgeusiska beatpoeter vilka påstår sig ha armbågsförstärkningar av 

mollskinn som är äldre än så (knack, knack, knack). Sjutton biljoner, 

säger dom, minst, enligt deras ex av Pang-Bom-Jättekrasch-Rullarna. 

En människotonåring kom en gång fram till fjorton biljoner grundat 

på en komplicerad uträkning där tätheten hos sten från månen och 

avståndet mellan två tonårstjejer på en händelsehorisont ingick. En av 

dom mindre gudarna i Asgård mumlade faktiskt någonting om att han 

någonstans läst om en rätt så stor kosmisk händelse för arton biljoner 

år sedan, men ingen bryr sig särskilt mycket om uttalanden från ovan 

numera, inte sedan gudarnasfödelsedebaclet eller Torgate som det har 

kommit att kallas. 

Hur många biljoner år det nu må vara så är det i alla fall biljoner, och 

gamlingen på stranden såg ut som han kunde pricka av åtmin stone en 

av dom miljoner miljonerna på fingrarna. Hans hud var som gulvitt pergament, 

och sedd i profil liknade han ett versalt S. 

Mannen mindes att han en gång haft en katt, om minnen kunde tros 

vara något mer än neuronkonfigurationer över triljonvis med synapser. 

Minnen gick inte att ta på med fingrarna, kunde inte kännas så som 

bränningen när den letade sig över hans knotiga tår. Men vad var å 

andra sidan fysiska förnimmelser om inte ytterligare elektriska meddelanden 

från hjärnan? Varför tro på dom heller? Fanns det någonting 

tillförlitligt i universum som man kunde krama och hålla sig fast vid 

som en stadig hawaliusisk vind mitt i en fjärilsstorm? 

Förbannade fjärilar, tänkte mannen. När dom väl hade lurat ut det 

där med vingfladdrandet på en annan kontinent hade miljoner odygdiga 

exemplar av släktet Lepidoptera gaddat ihop sig och blivit elaka. 

Inte kunde det väl vara sant? tänkte han. Fjärilsstormar? 

Men så rann ännu fler neuroner över ännu fler synapser och viskade 

13 


om osannolikhetsteorier. Om en sak var förutbestämd att aldrig hända 

skulle den där saken resolut vägra att inte hända så snart som möjligt. 

Fjärilsstormar. Det var bara en tidsfråga. 

Med en kraftansträngning slutade den gamle mannen koncentrera 

sig på detta fenomen innan någon annan katastrof föll honom in och 

började sitt mödosamma hasande mot sin uppkomst. 

Fanns det någonting man kunde lita på? Någonting att hämta tröst 

i? 

Dom nedgående solarna tände glitterskärvor på vågorna och fick 

molnen att lysa, dom strimmade palmbladen med silver och glimmade 

i hans tekanna som stod på verandabordet. 

Ah, tänkte den gamle. Ja. Te. I ett ovisst och eventuellt illusoriskt universum 

fanns det i alla fall alltid te. 

Han skrev två naturliga tal i sanden med sin käpp som var gjord av ett 

kasserat robotben och såg på medan vågorna utplånade dom. 

Ena ögonblicket fanns 42 och nästa inte. Kanske siffrorna aldrig funnits 

där och kanske dom inte ens betydde någonting. 

Av någon anledning fick detta den gamle mannen att skrocka när han 

stretade uppför slänten och traskade till sin veranda. Han satte sig med 

mycket knakande från ben och rotting i en korgstol som var helt i stil 

med omgivningen och ropade på sin android för att få några kex. 

Androiden kom med smörgåskex. 

Bra val. 

Några sekunder senare stördes det koncentrerade kexdoppandet av 

att en plåtfågel plötsligt dök upp och hovrade i luften så att en stor bit 

av kexet trillade i koppen. 

”Men för fan”, muttrade mannen. ”Vet du hur länge jag har jobbat 

på den där tekniken? Doppande och smörgåsar. Vad har man mer kvar 

att leva för?” 

Fågeln var oberörd. 

”En kolugn kråka”, sa den gamle mannen med låg röst. Han tyckte 

det lät trevligt. Sedan blundade han med sitt dåliga öga, som inte 

fungerat riktigt sedan han föll ner ur ett träd när han var en tanklös 

pojke, och betraktade fågeln. 

Fågeln hovrade. Plåtfjädrarna skimrade röda i solstrålarna medan 

vingarna rörde upp små virvlar. 

”Batteri”, sa den med en röst som påminde den gamle mannen om 

14 


en skådespelare som han en gång sett spela Othello på Globe Theatre 

i London. Häpnadsväckande vad det går att få in i ett enda ord. 

”Sa du ’batteri’?” frågade mannen bara för att bekräfta att han hört 

rätt. Det kunde möjligtvis ha varit ”snatteri” eller till och med ”skafferi”. 

Hans hörsel var inte vad den en gång varit, i synnerhet gällde det 

inledande konsonanter. 

”Batteri”, sa fågeln igen, och plötsligt sprack verkligheten och föll i 

skärvor som en sönderslagen spegel. Stranden försvann. Vågorna stelnade, 

krackelerade och fördunstade. Det sista som utplånades var kexen. 

”Fan också”, mumlade den gamle mannen när dom sista smulorna 

upplöstes på hans fingertoppar, sedan lutade han sig tillbaka på en 

kudde i det rum av himmel som plötsligt omgav honom. Någon skulle 

snart komma, det var han säker på. Ur hans minnes dunkla grottor 

kom namnen Ford och Prefect utflygande som grå fladdermöss för att 

ansluta sig till den förestående katastrofen. 

Närhelst universum föll i bitar var aldrig Ford Prefect långt borta. 

Han och den där fördömda boken. Vad var det den hette? Visst ja, Fixaren 

stajlade taxen. 

Eller någonting som lät väldigt likt. 

Den gamle mannen visste precis vad Ford Prefect skulle säga. 

Se det från den ljusa sidan, gamle kompis. Du ligger åtminstone inte 

framför en bulldozer. Vi blir åtminstone inte utkastade genom en vogonsk 

luftsluss. Ett rum av himmel är inte alltför taskigt, faktiskt. Det kunde vara 

värre, mycket värre. 

”Det kommer att bli mycket värre”, sa den gamle mannen med dyster 

övertygelse. Enligt hans erfarenhet brukade saker och ting bli värre, 

och vid dom fåtaliga tillfällen då saker och ting faktiskt tycktes bli 

bättre var det bara ett dramatiskt preludium till en katastrofartad försämring. 

Åh, det här rummet som bestod av himmel verkade nog så harm löst, 

men vilka hemskheter lurade bakom dess dallrande väggar? Inga som 

inte var fasansfulla, det var den gamle mannen övertygad om. 

Han petade med fingret på en av väggarna. Det sjönk in i ytan som 

gav efter och han kom att tänka på tapiokapudding, vilket nästan fick 

honom att le tills han mindes att han avskytt tapiokapudding ända 

sedan en översittare i den privata lågstadieskola där han gått hade fyllt 

hans skor med geggan. 

15 


”Jävla Smyth, din fega skit”, viskade han. 

Hans fingertopp lämnade tillfälligt ett hål efter sig i molnen, och 

genom det uppfångade den gamle mannen en glimt av ett mycket 

högt fönster och utanför fönstret – kunde det vara en dödsstråle? 

Den gamle mannen var faktiskt rädd att det var det. 

All denna tid, tänkte han. All denna tid och ingenting har hänt. 

Ford Prefect levde i en dröm, under förutsättning att drömmen omfattade 

en av Han Wavels ultralyxiga, med fem jättestjärnor försedda, 

naturligt eroderade, utsvävningsinriktade semesterorter där man fyllde 

sin vakna tid med exotiska cocktails i en mängd som orsakade bestående 

skador och umgänge med exotiska honor av olika arter. 

Och det bästa: hela detta paket av njutning och eventuellt livsförkortande 

aktiviteter betalades med hans Kredit-O-Käk-kort som – tack 

vare lite kreativt datortrixande under hans sista besök på Liftarens guides 

kontor – inte hade någon kreditgräns. 

Om en yngre Ford Prefect fått ett tomt papper och blivit uppmanad 

att kortfattat skriva ner sina innerligaste önskningar för sin egen framtid 

hade kanske det enda ord han ändrat i ovanstående varit adverbet 

”eventuellt”. Sannolikt. 

Han Wavels semesterparadis var så snuskigt lyxiga att, påstås det, en 

manlig varelse från Brequinda skulle sälja sin egen mor för en natt i 

Hotell Sandslottets vibrosvit. Det är inte lika chockerande som det låter 

eftersom föräldrar är accepterad valuta på Brequinda. För en med fuktkräm 

välsmord sjuttioåring i besittning av en bra uppsättning gaddar 

kan man få ett familjefordon i mellanklassen. 

Ford skulle kanske inte ha sålt någon av sina föräldrar för att finansiera 

sin vistelse på Sandslottet, men han var begåvad med en tvehövdad 

kusin som man oftast hade mer besvär än nytta av. 

Varenda kväll tog Ford vertikalbäraren till sin takvåning, kraxade åt 

dörren för att bli insläppt och gav sig sedan tid att se sig själv i dom blodsprängda 

ögonen innan han slocknade med ansiktet ner i tvättstället. 

Det här är sista natten, svor han varenda kväll. Visst kommer väl min 

kropp att slå bakut och falla ihop? 

Hur skulle hans dödsruna i Liftarens Guide låta? undrade Ford. Den 

skulle bli kort, det var då säkert. Ett par tre ord. Kanske samma ord 

som han använt för att beskriva Jorden då för många år sedan. 

16 


I stort sett menlös. 

Jorden. Hade det inte hänt någonting ganska sorgligt där som han 

borde tänka på? Varför kunde han minnas en del saker medan andra var 

ungefär lika klara som en dimmig morgon på en av dom ständigt dimhöljda 

Suddiga Slätterna i Nefologien? 

Det brukade vara på det här gråtmilda stadiet som den tredje gurgelbrännaren 

pressade den sista gnuttan medvetande ur Fords aspackade 

hjärna så att han fnissade två gånger, gol som en galen tupp och utförde 

ett nästan perfekt fall framåt mot närmaste skålliknande detalj i badrumsinredningen. 

Men ändå, varje morgon när Ford lyfte huvudet ur tvättstället (om 

han hade haft tur) kände han sig på något mirakulöst sätt vederkvickt. 

Ingen baksmälla, ingen skunkluktande andedräkt, inte ens något brustet 

blodkärl i någondera senhinnan som vittnade om föregående kvälls 

excesser. 

”Du är en froody snubbe, Ford Prefect”, sa han sig varenda gång. ”Ja 

minsann, det är du.” 

Det ligger en fisk begraven här, hävdade hans undermedvetna som sällan 

gjorde sig påmint. 

Fisk? 

Ajöss och tack för … 

Var det inte någonting med delfiner? Dom är visserligen inte fiskar, 

men dom förekom på samma … förekomstställe. 

Tänk, din idiot! Tänk! Du borde ha varit död hundra gånger om. Du 

har kolkat i dig tillräckligt många cocktails för att inte bara du utan åtskilliga 

alternativa versioner av dig borde vara som inlagd gurka. Hur kan det 

komma sig att du fortfarande är vid liv? 

”Vid liv och froody”, brukade Ford säga och blinkade åt sig själv i 

spegeln medan han förundrade sig över hur blankt hans röda hår blivit 

och hur hans kindben framträdde. Och det såg ut som om han börjat 

få en haka. En riktig, utmejslad haka. 

”Det här stället är bra för mig”, sa han till sin spegelbild. ”Alla dessa 

fotoigelinpackningar och alla grovtarmsbehandlingarna med bestrålad 

lämmel får verkligen mitt system att funka finfint. Jag tror jag stannar 

ett tag till, det är jag skyldig Ford Prefect.” 

Och så gjorde han det. 

17 


Den sista dagen belastade Ford sitt kreditkort med en undervattensmassage. 

Massören var en pompombläckfisk från Damogran med 

elva armar och tusen sugkoppar som bankade Ford på ryggen och 

djuprenade hans porer med ett tapotemang av en serie pisksnärtsrörelser. 

Pompombläckfiskar var i allmänhet kolossalt överkvalificerade 

för jobb på ett spa, men lockades bort från sitt evinnerliga doktorerande 

med höga löner, planktonrika dammar och chansen att få massera 

en talangscout inom musikbranschen för att eventuellt landa ett 

skivkontrakt. 

”Har du jobbat som talangscout, kompis?” frågade bläckfisken som 

emellertid inte lät hoppfull. 

”Nix”, svarade Ford medan bubblor strömmade ut ur hans plexiglashjälm 

och ansiktet lyste orange i det behagliga ljuset från fosforescerande 

stenar. ”Fast en gång ägde jag ett par blå mockaskor, vilket väl bör 

vara värt nånting. Jag har fortfarande en – den andra är snarare malvafärgad 

eftersom den är en kopia.” 

Bläckfisken nafsade efter passerande plankton samtidigt som han 

pratade, vilket gjorde samtalet en aning osammanhängande. 

”Jag vet inte om …” 

”Om vad då?” 

”Jag hade inte talat till punkt.” 

”Du tystnade ju faktiskt.” 

”Det glimmade till. Trodde att det var min lunch.” 

”Äter du glimtar?” 

”Nej, inte riktiga glimtar.” 

”Bra, för glimtar är små glumtar, och dom är giftiga.” 

”Jag vet. Jag sa bara att …” 

”Fler glimtar?” 

”Precis. Säkert att du inte är talangscout eller agent?” 

”Fullkomligt.” 

”Äh, för höge zark”, svor bläckfisken, en smula oproffsigt. ”I två år 

har jag jobbat här. Talangscouter och agenter står som spön i backen på 

det här stället, lovade dom. Inte en enda en. Inte en jävla enda en. Jag 

har studerat avancerad kazoo, förstår du.” 

Ford kunde inte motstå en sådan krok. ”Avancerad kazoo? Hur avancerade 

kan kazoostudier vara?” 

Bläckfisken blev sårad. ”Ganska avancerade när man kan spela tusen 

18 


stycken på samma gång. Jag var med i en kvartett. Kan du föreställa dig 

det?” 

Ford försökte. Han blundade och njöt av sugkopparnas sluppplopp 

mot ryggen och föreställde sig fyra tusen kazooer som spelade i fulländad 

undervattensharmoni. 

Efter en stund lindade bläckfisken ett halvt dussin tentakler om Ford 

och vände honom försiktigt på mage. Ford öppnade ena ögat för att läsa 

på bläckfiskens namnskylt. 

Jag är Barzoo, stod det på den. Gör vad du vill med mig. 

Och med mindre bokstäver där under: Jag är allergisk mot gummi. 

”Jaha du, Barzoo. Vad spelade ni för sorts musik?” 

Massören satte tentaklerna i arbete innan han svarade och framkallade 

ett antal strömmar. 

”Gamla låtar, för det mesta. Covers. Hört talas om Hotblack Desiato 

nån gång?” 

Jag har hört namnet, insåg Ford, men han kunde inte minnas sammanhanget. 

Saker och ting blev lite dimmigare för var dag som gick. 

”Hotblack Desiato. Var han inte död ett tag?” 

Barzoo lade huvudet på sned och funderade. Bläckfiskens näbb gapade 

men han märkte inte dom små strimmorna av plankton som blixtrade 

förbi. 

”Äsch, minns du inte så strunta bara i det. Jag har en del problem 

med minnet själv sen jag kom hit. Småsaker som hur länge jag varit här, 

vad som är meningen med mitt liv, vilken sko som ska sitta på vilken 

fot. Såna prylar.” 

Bläckfisken svarade inte, och dess tentakler vilade tunga som gamla 

rep på Fords bål. 

Ford hoppades att Barzoo inte plötsligt hade dött, men om bläckfisken 

hade gått vidare till energistadiet skulle då sugkopparna tappa 

sugkraften eller gå in i någon sorts dödsugläge? Ford hade ingen lust 

att ägna resten av semestern åt att få tentakler bortopererade från 

bålen. 

Då blinkade Barzoo. 

”Hallå, polarn”, suckade Ford så att bubblor steg i en spiral från hjälmen. 

”Välkommen tillbaka. Ett tag trodde jag …” 

”Batteri”, sa bläckfisken och klapprade på T:na. 

Jag har inte lagt märke till det tidigare, tänkte Ford, men den där bläck 

19 


fisken liknar en fågel. Så upplöstes undervattensmassagegrottan och Ford 

Prefect fann sig förflyttad till ett rum som bestod av blå himmel. 

I hörnet mitt emot satt en välbekant gestalt. 

”Åh”, sa Ford när minnet vaknade. 

Faktainformation: Att minnas är vanligtvis en process i två steg som 

inbegriper dialog mellan dom medvetna och dom undermedvetna delarna 

av hjärnan. Det undermedvetna öppnar skeenden genom att slänga fram 

det relevanta minnet, en handling som utlöser en flod av självberömmande 

endorfiner. 

”Bra gjort, kompis”, säger medvetandet. ”Det där minnet är jätteviktigt 

just nu, och jag kunde inte komma ihåg var jag hade lagt det.” 

”Du och jag, polarn”, säger det undermedvetna som gläder sig åt att för 

en gångs skull få lite kred för sitt bidrag. ”Vi jobbar ihop.” 

Då tittar det medvetna på minnet i sin inkorg och skickar ett meddelande 

ner till ringmuskeln och säger åt den att bereda sig på det värsta. 

”Varför påminde du mig om det här?” gormar det åt det undermedvetna. 

”Det är hemskt. Fruktansvärt. Jag ville inte minnas det här. Vad zark 

tror du att jag skyfflade iväg det längst bak i hjärnan för?” 

”Det här är sista gången jag hjälper dig”, muttrar det undermedvetna 

och drar sig tillbaka till dom mörkare skrymslena av sig självt där otrevliga 

tankar förvaras. ”Jag behöver dig inte”, mumlar det. ”Jag kan göra mig 

en ny personlighet av det där som du har kasserat.” Och på detta sätt sås 

schizofrenins frön tillsammans med kärnor från barndomens översitteri och 

försummande, dess dåliga självkänsla och fördomar. 

Lyckligtvis har inte betelgeuser mycket till undermedvetet, så det gör alltså 

inget. 

”Åh”, sa Ford igen, varpå det följde ett hastigt: ”Skit.” 

Han klev försiktigt över golvet av himmel och observerade med en 

stöt av förvåning att hans ena ben fladdrade lätt ett ögonblick. 

Jag är inte verklig, insåg han, vilket räckte för att sticka en nål i hans 

ständigt glada humör, men han hämtade sig snabbt, vilket den andra 

person som befann sig i rummet tydligen ännu inte lyckats göra. 

”Se det från den positiva sidan, gamle kompis”, ropade han till jordvarelsen. 

”Du ligger åtminstone inte framför en bulldozer. Vi blir 

åtminstone inte utkastade genom en vogonsk luftsluss, minns du det? 

Ett rum av himmel är inte alltför taskigt, faktiskt. Det kunde vara värre, 

mycket värre.” 

20 


Och det kommer det snart att bli om jag har rätt i fråga om vad som 

försiggår här, tänkte Ford, men det sa han inte högt. Arthur såg ut som 

om han hade fått tillräckligt mycket dåliga nyheter för en dag. 

Den interplanetära nyhetsreportern Trillian Astra tillbringade några oroliga 

ögonblick på reportrarnas toalett innan hon gick in i salen för att 

vara med om den eventuellt största intervjun i sitt liv. Under loppet av 

en firad karriär hade Trillian tillbringat ett år under täck mantel inom 

protetiken då hon jobbat som vogonkontorist åt Megamantisgruppen. 

När gruvtjuvar hade kört in i ett mandranitschakt på Orion Beta 

hade hon förlorat ena foten genom förfrysning, och senare hade hon 

blivit attackerad av en holistisk tand regleringsexpert när hon var fräck 

nog att ifrågasätta mässande som en effektiv metod för tandreglering. 

Trillians namn var känt i Galaxen. På höjden av sin karriär var hon 

fruktad av skumma politiker, filmmoguler och gravida ensamstående 

kändisar från Alfa Centauri till Vitvodle VI, men den här dagen kände 

hon fruktans spöke bakom sin egen rygg. 

Galaxens president, Slumpan Dent. Hennes dotter. Direktsändning 

från Maximegalons universitet till femhundra biljoner tittare. 

Hon var nervös. Nej, mer än nervös. Hon var livrädd. Trillian hade 

inte sett sin dotter sedan … 

Herregud, tänkte hon när det slog henne. Jag minns inte exakt när jag 

senast såg Slumpan. 

Trillian försökte lugna sig med en ritual. 

”Du ser bra ut för att vara så gammal”, sa hon till spegeln. 

”Tycker du verkligen det, raaring?” sa spegeln som tydligen blev 

ytterst förolämpad av det som paraderade framför dess sensorer. ”Om 

det här är bra har du sannerligen inte höga krav.” 

Trillian blev förbannad. ”Hur understår du dig? Om du hade sett vad 

jag har sett, om du hade gått igenom det jag har gått igenom tror jag 

att du skulle hålla med om att jag förbanne mig ser rätt bra ut.” 

Spegeln suckade så att dom åtta gelhögtalare som satt i dess ram 

vibrerade. 

”Inte mer historia, raaring. Jag väger inte in det förflutna, jag kommenterar 

bara nuet. Och just nu, det måste jag säga, ser du ut som 

Jopp-Hej-Di i sin tredje cykel. Och tro mig, gullet, när den gamla 

horan nått sin tredje cykel var hon mest vätska och gas. Om jag var du 

21 


skulle jag köpa mig en bra handduk och en badrock och bara …” 

Trillian sträckte ut handen och drämde knytnäven mot muteknappen. 

När hade dom börjat ge speglar karaktärsdrag? Hon mindes när bara 

toppandroider och en och annan mycket speciell dörr hade Sirius 

Cybernetics-koncernens Äkta Mänskliga Personlighetskarakteristika. 

Må så vara att Trillian inte ville höra vad spegeln hade att säga, men 

hon kunde medge för sig själv att den hade rätt. 

Hon såg gammal ut. Urgammal, faktiskt. 

Det beror på att jag för den lede zark är urgammal. Hundrafem jordår. 

Det som finns kvar av mig. 

Under årens lopp hade Tricia McMillan bit för bit skavts bort av hennes 

jobb som Sub-Etha-reporter, och snart skulle bara Trillian finnas 

kvar. Detta var inte bara ett bildligt konstaterande. Trillian Astra hade 

alltid varit beredd att offra allt för jobbet – vänner, familj, olika kroppsdelar. 

Hon förlorade foten på Orion Beta under gruvoroligheterna. Sjuttio 

procent av hennes överhud brändes bort av plasmastänk i främsta ledet 

vid gammagrottorna på Carfrax. Vänster hand och underarm blev misshandlad 

av en ökenrobots slitbana under Dordelliskrigen och högra 

ögat fick hon utstucket av en flagga på en liten vass pinne i trängseln 

bland tonårsfansen under en häftig isshow på Gagrakacka. 

Det som fanns kvar av Tricia McMillan var originalhjärnan (fast med 

påfylld vätska), ett försmått öga, en kind och en skinka, ett antal mindre 

ben och två och en halv liter mänskligt blod. Dom övriga tre litrarna 

var tekniskt sett inte alls blod utan tårar skördade i en kupa med vasskäftade 

silverdjävlar, små däggdjur som levde i Hastromilsystemet. Dom 

exploateras ständigt därför att precis allting hos dom går att använda, 

från dom gångjärnsförsedda tungorna till själva tankevågorna som kan 

låsas till en antenn för att förstärka bildmottagningen om man bor nere 

i en grop. Samma filosofer som hävdar att babelfisken är ett bevis på att 

Gud inte finns nämner denna varelse, som har oturen att ha initialerna 

VS, som ett bevis på att satan gör det, ett argument som till och med 

en potatis med en elström ledd genom sig skulle kunna se underminerar 

deras första påstående. Men vad bryr dom sig om det? Tokdoktorer 

älskar kontroverser. 

Ironiskt nog var Trillian på Hastromil för att skydda V.S. när hon 

22 


lev överkörd av en silverdjävulsflotte som ännu mer ironiskt nog var 

konstruerad av silverdjävulshudar, en ironi som hon sedan förvärrade 

genom att få en silverdjävulstransfusion medan hon bar en T-shirt med 

texten ”Skydda Silverdjävlarna”. Det rapporterades sedan av Trillian 

själv att all denna ironiöverbelastning hade orsakat elva dödsfall bland 

empater som deltog i massmötet. Tolv om man räknar in i statistiken 

den empat som redan tidigare var deprimerad. 

Trillian klappade på syntethuden på sin kind. Den var slät men lite 

för spänd. Killen i kassan hade lovat att ansiktet skulle töja sig med 

tiden. Men så hade det inte blivit. Dåliga dagar tyckte Trillian att hennes 

ansikte såg ut som ett kranium intryckt i en ballong. 

En nätverksdirektör hade en gång i tiden beskrivit henne som en 

slank, ganska mörk humanoid med långt vågigt hår och en lustig liten 

trubbnäsa och löjligt bruna ögon. 

Fast det stämde inte nu längre. 

I dag var det en sådan där dålig dag. 

Slumpan. Efter alla dessa år. 

Varje gång hon såg in i sin dotters ögon var det som att titta i dammar 

av sina egna skuldkänslor. 

Trillian slog handflatan i spegeln. 

”Aj! Hallå där!” sa spegeln som satte sig över ljudborttagningen. 

Trillian ignorerade den. 

Hon var tvungen att ta sig samman. En gång hade hon varit Galaxens 

mest respekterade reporter, och det var en bedrift. Hon skulle tvinga 

ner sin ånger i lådan i magen och göra sitt jobb. 

Trillian petade på en slinga i sitt fuskhår, sköt tillbaka axlarna och 

gick in i salen för att intervjua den dotter som blivit till i en fertilitetssatellit 

i ett låggravitationsfält nära Barnards stjärna. 

Trillian rös. Som om inte illamåendet på morgnarna hade varit illa 

nog utan den låga gravitationen som hon till råga på allt måste stå ut 

med. 

Slumpan hade all rätt att känna sig felplacerad. Hennes far var ett 

provrör, hennes hemplanet, i den mån hon hade någon, hade blivit förstörd 

i åtskilliga dimensioner och hennes mamma hade kastat en enda 

blick på henne och bestämt sig för att med kraft gå in för en karriär som 

skulle hålla henne borta hemifrån under långa perioder. 

Inte undra på att Slumpan var lite kylig. 

23 


President Slumpan Dent satt med det ena benet över det andra i ett svävande 

ägg på podiet och rabblade tyst. 

”Kindtanden sitter bakom hörntanden som sitter bakom laterala 

framtanden som sitter bakom framtanden. Ta-a-a-and inta din plats.” 

Ridån hade ännu inte dragits ifrån, men hon hörde publikens sorl 

genom det tjocka tyget. Ridån var av sammet, inte ett hologram, en 

utgift som universitetet på Slumpans begäran motvilligt iklätt sig. 

Medan presidenten inte på något sätt var emot framåtskridande ansåg 

hon att det fortfarande fanns utrymme för traditioner i Galaxen. 

Hon log milt när hennes mor leddes in på estraden. På avstånd kunde 

det vara folk förlåtet om dom trodde att deras roller var omvända och att 

Trillian var presidentens dotter, men på nära håll var sanningen uppenbar. 

Trillians ansikte blänkte av kirurgisk glans. 

Reportern vinglade till när hon fick syn på sin dotter, men hon hämtade 

sig snabbt. 

”Du ser ut att må bra, fru president”, sa hon med sitt typiska reporteruttal 

som låg någonstans mellan sektor zz9 och Asgård. 

”Du också, mamma”, svarade Slumpan. 

Trillian tog plats i en andra äggstol och kastade en blick på sina 

anteckningar. 

”President Slumpan Flitig Flygare Dent. Kör du fortfarande med 

alltför många namn?” 

Slumpan log på det lugna sätt som den som har varit vredesutbrottsfri 

i decennier gör. ”Och du, Trillian Astra. Kör du fortfarande med 

fel namn?” 

Trillian log spänt. Den här intervjun skulle inte bli någon enkel 

match. 

”Varför nu, Slumpan? Vi har inte träffats mer än ett dussin gånger 

dom senast tjugo åren. Varför nu, när min karriär är i utförsbacken? Jag 

går från skönhetstävlingar på Nya Betel till mitt livs största intervju.” 

Slumpan log igen och hennes frisksportaransikte rynkades lätt. 

Hennes hår med dom grå slingorna var styvt av sol och saltvatten. 

”Jag vet att det var ett tag sen sist, mamma. Alltför länge.” Hon 

smekte en liten pälsboll som hon hade runt halsen och den jamade lätt. 

Trillian såg små tänder och kände sig nedslagen. 

”Jag har hört talas om den där. Ditt ständiga sällskap. Det är nån 

sorts liten ökenmus, eller hur? Söt.” 

24 


”Mer än en söt ökenmus, mamma. Fertle är min följeslagare. En flaybooz. 

Fullvuxen. En brunn av kunskap som överförs på telepatisk väg.” 

Och så släppte hon bomben. Som satte punkt för karriären. ”Vi gifte 

oss i går.” 

Trillians hud kändes ännu spändare än för en minut sedan. ”Ni gifte 

er?” 

”Det är en själslig förening, naturligtvis. Fast Fertle gillar att jag killar 

honom på magen.” 

Flippa inte ur, sa Trillian sig. Du är ett proffs. 

”Låg mig kolla om jag har fattat rätt. Du kommunicerar på telepatisk 

väg med … Fertle?” 

”Visst. Kommunikation är det som håller familjer samman. Visste 

du inte det?” 

Här upphörde Trillian att vara reporter och började vara mor. 

”Spara på vedergällningsgliringarna, unga dam. Det är ditt liv vi talar 

om. Du är Slumpan Dent, Galaxens president. Du enade stammarna 

på Jorden. Du övervakade den första officiella kontaktceremonin.” Trillian 

hade ställt sig upp. ”Du gick i spetsen för den ekonomiska satsningen 

i rymden. Du förhandlade för att utomjordingar skulle få lika rättigheter.” 

”Och nu vill jag ha någonting för egen del.” 

I tankarna ströp Trillian en tänkt Fertle, femton centimeter framför 

den riktiga. ”Fast inte en ökenmus. Inte en zarkans ökenmus. Hur ska 

en ökenmus kunna ge mig barnbarn?” 

”Vi vill inte ha några barn”, sa Slumpan glatt. ”Vi vill resa.” 

”Vad pratar du om? Det är ju en gnagare.” 

”Han”, sa Slumpan skarpt, ”är en flaybooz, som du mycket väl vet. 

Och jag trodde att du av alla människor skulle förstå vår relation. Den 

formidabla Trillian Astra. Allas förkämpe, utom sin dotters.” 

Trillian trodde sig skymta en strimma ljus i mörkret. ”Vänta. Vad 

menar du? Handlar det här om mig? Tänker du förstöra ditt liv för att 

hämnas på mig? Det var ett jäkla snedvridet hämndhopkok, Slumpan.” 

Slumpan killade sin make tills han gnäggade svagt. ”Var inte löjlig, 

mamma. Jag ville att du skulle vara här för att presentera din svärson 

för Galaxen. Det blir kronan på din journalistkarriär, och det kommer 

att förena oss som familj.” 

25 


Då såg Trillian allt klart. Slumpans genialiska coup de grâce. Om hon 

offentliggjorde denna förening i full 3D-spektrovision skulle hon bli till 

ett åtlöje. Om hon inte gjorde det skulle hennes dotter för alltid vara 

förlorad för henne och antagligen mjölka situationen på tillräckligt 

mycket sympati för att hålla sig kvar på sin post i ytterligare en ämbetsperiod. 

Flayboozarna skulle åtminstone rösta på henne, och dom var 

hur många som helst. 

Det ryckte spasmodiskt i Trillians kropp. Gifta! 

”Glöm det, Slumpan. Du utnyttjar inte mig för att använda din relation 

som propaganda. Så snart jag går härifrån ska jag leta reda på din 

far och så får han ta itu med dig.” 

Slumpan skakade av skratt så att hon skrämde sin man. ”Arthur! Har 

du någon aning om hur långt han skulle gå för att undvika en konfrontation?” 

Hon gjorde ett uppehåll och lade huvudet på sned. ”Fertle 

säger, och jag håller med honom, att du måste tillkännage det här, 

mamma. Galaxen väntar sig en stor nyhet.” 

”Absolut inte. Jag vägrar att låta mig manipuleras.” 

”Du föredrar att kontrolleras av nätverken, som den robot du är. 

Jag hör ända hit hur du surrar. Jag känner lukten av dina kretsar. 

Finns det någon del av dig som är äkta? Kan du förmedla kontakt 

med min mänskliga mor? Eller kanske du vet var hennes ryggrad är 

begravd?” 

Trillian var nästan lättad över att den hövliga fasaden var bortsvedd. 

”Fan ta dig, Slumpan.” 

Presidenten nickade. ”Ja, Fertle. Sån här är hon. Är du förvånad nu 

över att jag är svår att tolka? Över alla försvarsmurar jag har byggt upp 

runt min hjärna?” 

Trillian nästan skrek. ”Du pratar med en jävla leksak!” 

Fertle tycktes reagera på detta. 

Faktainformation: Fast flayboozar inte har några öron är dom extremt 

känsliga för vibrationer och kan faktiskt explodera under vissa omständigheter. 

Tor, asaguden och ibland rockguden, innehade rekordet för spontan 

flayboozexplosion första gången han framförde sin nya låt ”Låt oss bli skitraka” 

från en vagn i bana runt Squornshellus Delta. Rekordet hade dittills 

innehafts av det intergalaktiska rockbandet Katastrofområde, som släppte 

en högtalarbomb i en vulkankrater där flayboozar roade sig med en statiskelektricitetfestival. 

26 


Fertles päls reste sig och han öppnade en liten mun som nu såg ut att 

vara en näbb. 

”Batteri”, sa Fertle med en röst som bestod av kablar och klor. 

”Va?” sa Trillian. ”Hörde jag just en flaybooz tala? Det vore minsann 

en nyhet.” 

”Batteri”, sa Fertle igen, med rätt angeläget tonfall. 

Sammetsridån gick sakta upp, men på andra sidan fanns ingen 

publik, bara en sal bestående av himmel och i den satt två humanoida 

gestalter. 

Slumpan och Trillian ställde sig upp och stirrade, och för en gångs 

skull syntes släktdragen tydligt trots operationer och implantat. 

”Vad är det som händer?” frågade presidenten med en röst som plötsligt 

blivit gällare. ”Mamma, vad är det som händer? Var är mina journalister?” 

”Grips inte av panik”, sa Trillian och försökte hindra rösten från att 

skälva. ”Det är nånting på gång.” 

”Är nånting på gång?” gastade Slumpan gällt. ”Jaså? Efter alla dina 

år på fältet är det det enda du kan säga – att nånting är på gång. Ett kidnappningsförsök, 

det är vad det är. Vi har blivit förflyttade nånstans.” 

Trillian kisade mot dom humanoida gestalterna som föreföll mer och 

mer bekanta, som om fjäll av glömska föll från hennes ögon. 

”Kidnappade. Nej, det tror jag inte. Inte av dom där två. Dom är 

menlösa … i stort sett.” 

Slumpan intog den presidentmaktsställning som hon gillade bäst 

med fötterna stadigt i golvet och armarna i kors. 

”Ni båda män. Vad har ni gjort? Jag kräver att få veta var vi är.” 

”Jag tror att frågan borde vara när vi är, sen eventuellt vem som har 

placerat oss här följd av finns det nån serveringsvagn?” 

Slumpan såg bister ut. ”Minsann, finns det en serveringsvagn. Var så 

nonchalant du vill, unge man. Jag vet att innerst inne är du lika rädd 

som vi.” 

Den unge mannen log. ”Jag är från Betelgeuse, Slumpan. Vi har inget 

inuti.” 

Slumpan tappade lusten att svara när igenkännandet av den andre 

mannen träffade henne som om hon fått en Skämt-O-Plasma-paj i 

ansiktet. 

”Far? Pappa? Farsan?” 

27

En engelsmans sökande genom tid och rymd efter en anständig kopp te …

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?