Nr 1, 2010. - Fridaskolan

Inblicken
nummer 1/2010, tolfte årgången
I det här numret...
NO på förskolan
Att skilja på ekorre, kotte och igelkott
Slöjd version 2.0
Ett givet slöjdverktyg: datorn
Barnbarnskväll fyller 10
Generationsklyftigt i Trollhättan
Att växa med omsorg
Ett gemensamt språk är receptet
m.m.
www.fridaskolorna.se
www.fridagymnasiet.se

Barnen säger sitt
”Vårtecken? Det är när raggarna
sitter i bilen i t-shirt.”
(Sagt av en elev i ettan)
Tidningen Inblicken
ges ut av Frida Utbildning AB
med syfte att spegla verksamhet
och aktuell debatt vid skolorna.
Birgitta Arosenius är ansvarig utgivare.
Anders Nord är redaktör.
Redaktion Frida Utbildning AB,
Box 225, 462 23 Vänersborg.
Inblicken@fridaskolan.se
© Samtligt material är skyddat
av upphovsrätt tillhörande Frida
Utbildning AB.
Skiftbyte i Bregottfabriken
NO i förskolan
Ni har väl sett den där reklamen, med kossorna. De där vackra,
bildsköna och självklara modersgestalterna som tar hela världen
i sin famn, till och med de grönaste flugorna. De käkar sitt
gräs, producerar sin mjölk och bajsar jorden näringsrik igen.
Inte funderar väl de kreaturen på vad naturen ÄR för någonting. De har
knappast någon grundskola att falla tillbaka på, åtminstone inte i akademisk
mening. Kossorna ÄR naturen. Genom att helt enkelt leva i den, vara
det de är, nyttja sina fyra magar och låta sinnet, hjärtat leva ostressat. Mest
romantiskt blir det nog i TV-reklamen...
Men någonstans där börjar också förskolans betydelse för barnens NO-kunskaper.
I smörbyttan... Var kommer smöret ifrån? Varför är det mjukt? Får
man slicka på smörkniven? Undringarna kommer i tid och otid från barnen.
I deras tågluffarsinnen är frågorna alltid ”heta potatisar”, för de är en fingervisning,
en biljett till nästa perrong eller tågvagn. Svaren de får däremot, kan
vara av skiftande karaktär. Ibland tror man kanske som pedagog att man
måste ge ett färdigt svar, speciellt när det gäller naturlagar och universella
normer. Men bollar man tillbaka frågetecknen till barnen upptäcker man
att de redan äger många svar, och känner i sin egen kropp hur eko-system
fortlöper. Barnen är som kossorna, de lever i och med naturen och de känner
sitt ursprung. För oss pedagoger är det viktigaste att erbjuda naturen,
inte nödvändigtvis förklara den. Hur skulle man göra det förresten?
På torsdagar går Norra Stationens barn på ”Skogsluff”. Bland träd, gräs och
stenar är möjligheterna stora. Att leva i naturen kräver förmåga att använda
sin fantasi, leka med tankar, pinnar och fundera ut lösningar på olika problem.
Hur är vädret? Vad ska vi ha på oss? Och om väderleken skiftar, hur
gör vi då? Var kommer vattnet ifrån? Vad hör vi? Vad ser vi? Är vi rymdvarelser?
Med de allra minsta, 1-3 år, har vi använt ”luffen” till att forma språkmål.
Lära sig uttala och skilja på ekorre, kotte & igelkott. Han i granen, som
skulle skala kottar ni vet, har erbjudit mentorstid med stor gästfrihet, visat
upp sig, farandes upp och ner för barrträden runtom vår fikaplats, bokstavligt
talat flugit ovanför våra huvuden. Vid ett tillfälle släppte han till och
med ner en färdigknaprad kotte mitt framför oss...
På förskolegården består det mesta av fysiska lagar. Sandlådan är värsta kemiska
labbet, i gungorna råder gravitationen och dess formler. ”Mera fart!!
Gunga mig till mååånen!!!” Nå, vem var det egentligen som definierade
tyngdlagen? Newton med äpplet, Da Vinci med kometobservationerna eller
barnet i gungan...? De arbetar troligtvis i samma forskarlag, oberoende
av tid och rum.
Att springa, hoppa, sjunga, berätta om sina resor, äta, sova, sätta ord på
sin närmiljö, leka, plantera, blinka med stjärnorna, krama sin lillebror och
massvis med andra saker faller under ämnet NO i förskolan. Och med förskolebarn
är det väldigt lätt, för de är som kossorna. Nära sitt ursprung,
flugvänner och känsliga för livet. Snart kommer de att kräva uteslutande
ekologiska produkter i skolmaten, med motiveringen ”Naturen är god...”
Vi skulle kunna låta oss
bli ledda och inte bry oss.
Men vi är tågluffare...
På väg med Tillie & Fabian
Fridagymnasiet på elevkårernas riksmöte
Som de Fridastudenter vi är, vet vi att livet bör vara en tågluffares liv, och inte en charterresenärs.
Man ska ta sig dit man själv vill, och inte bli lotsad genom livet. Vi tog oss till Linköping i en
nytvättad bil, med Fridaloggan på framdörrarna, en tidig morgon i mitten på april. Vi tog oss
mot ett äventyr med namnet ”SECOs årsmöte 2010”.
SECO står för Sveriges Elevråds Centralorganisation och är en organisation där alla Sveriges elevråd och elevkårer,
på gymnasier och högstadier, har möjlighet att vara medlemmar, för att få stöd och bra information angående hur
man på bästa sätt kan driva skolans elevråd eller elevkår.
Varför vi var på detta årsmöte, har den enkla förklaringen i att elevrådet på Fridagymnasiet är medlem i organisationen
och har varit det sedan ett par månader tillbaka. Detta i sin tur betydde att två representanter från vårt elevråd
fick möjligheten att åka iväg och delta på detta årsmöte, fick möjligheten att påverka och fick möjligheten att lära
sig något nytt.
Vår främsta uppgift på detta äventyr var att lära oss mer om organisationen, och ack vad mycket vi vet om den nu.
Vi vet att deras statement är ”Vi kan elevkårer” och att enligt deras principprogram ska alla elevråd och elevkårer i
Sverige vara medlemmar i organisationen till 2014 och att det de alla då ska vara just elevkårer. Under mötet, fick
själva var med och rösta fram nya riktlinjer för organisationen. Vi var också delaktiga i framröstningen av den nya
ordföranden Samir El-Sabini, som ska sitta i positionen de kommande 1,5 åren och att högstadierna kommer att få
en egen organisation inom ett fåtal år.
Utöver att vi lärde oss en massa om SECO lärde vi oss även hur ett årsmöte går till. Vi lärde oss om voteringar, om
debatter och om val av nya ledamöter. Det bästa är att vi upplevde allt själva. Denna kunskap kommer vi ha nytta
av många gånger i vårt liv och vi kommer skatta oss lyckliga den dagen vi själva sitter och kandiderar till ordförande
för en organisation och kan se tillbaka på vårt första årsmöte.
Inte att förglömma så var vårt äventyr fruktansvärt roligt. Vi träffade människor som inspirerade, spred glädje och
som delade med sig av sin kunskap. Dessa människor såg till att årsmötet, som egentligen bör vara formellt och inte
bör bryta några normer, blev fantastiskt roligt. Skratten kom titt som tätt vilket gjorde att det blev ett årsmöte för
tonåringar, som organisationen faktiskt består av. Vi kände att vi blev bemötta för vilka vi var och vilken förmåga vi
hade och detta ledde till att det blev
ännu roligare.
Som vi började - vi är tågluffare och
vi tar oss dit vi vill. Vi skulle kunnat
gå på årsmötet och tycka att det var
tråkigt, svårt och inte något för oss.
Vi skulle kunna låta oss bli ledda
genom propositioner och yrkanden
och inte bry oss. Men vi är tågluffare,
och vi såg det som en utmaning,
något som skulle kunna få oss att
växa som personer, men framförallt
något som skulle gynna oss själva,
men ännu mer vårt elevråd och vår
skola.
2
/ Mikael Bornström, Frida förskola Vänersborg
www.fridaskolorna.se
/ Tille Johansson & Fabian Ågren,
Fridagymnasiet
www.fridagymnasiet.se
3
”
”

Barnbarnskväll firar tio år
Henrik Kamp om en kär tradition
En bra stund innan det hela
skall dra igång dyker de upp,
mor- och farföräldrar i långa
banor. Sorlet stiger och det
känns att det ligger en positiv
förväntan i luften. Det drar
ihop sig till barnbarnskväll på
Fridaskolan i Trollhättan, den
tionde i ordningen.
Välkommen!
Elever från årskurs fem befinner sig i skolans matsal och dukar fram kaffe, te, bullar och fler än sju sorters kakor.
Kaffebordet dignar av läckerheter som eleverna själva har bakat. ”Vi måste ha mycket bitsocker”, säger en elev i
randig tröja. Han ler och berättar vidare att hans mormor och morfar alltid stoppar in flera sockerbitar i munnen
när de dricker just kaffe. Lite förbryllade låter sig de övriga eleverna övertygas av berättelsen och fyller sockerskålen
till bristningsgränsen. På en stor prislapp står det att fikat kostar så mycket som man själv vill betala.
”Min farmor och farfar älskar att fika”, berättar en flicka och man riktigt ser i hennes ögon hur mycket hon trivs
med att delta hos sina farföräldrar vid dessa fikastunder. ”Det är alla möjliga sorters fikatillfällen”, fortsätter hon.
”Elvafika, trefika, en slät kopp, tv-fika och så vidare. Och de är snälla. De kommer att betala mycket för fikat. Äldre
är generösa på något sätt.”
”Fast jag har hört på Aktuellt att pensionärer inte har det så gott ställt”, funderar en annan elev lite oroligt och bekymrar
sig för att kvällens ekonomiska skörd till klasskassan inte ska bli så stor. ”Men, min mormor, farmor, farfar
och morfar jobbar. De är inte pensionärer än”, berättar en ljuslockig pojke, som därmed får övriga att förstå att alla
morfäder inte behöver vara så värst gamla.
Förberedelsearbetet i caféet går vidare och en och annan provsmakningskaka åker nog in i elevernas gap. Självklart
måste man ju provsmaka sina försäljningsprodukter för att kunna rekommendera kunderna.
Nere vid skolans entré råder febril aktivitet. Där väller det in mormödrar och de tas emot av trevliga guider som
hälsar dem välkomna till kvällens aktivitet. Även här är det elever från år 5 som agerar välkomstkommitté. De tar i
hand och visar alla vägen upp till matsalen. För Fridaskolans del är det viktigt att det just är eleverna som visar upp
sig från sin bästa sida.
”Elever kan och vill så oerhört mycket om man bara ger dem chanser och tillfällen att få visa upp sitt kunnande
och sina förmågor”, stadfäster Henrik Kamp som är skolans rektor. Han deltar för tionde kvällen och formligen
älskar detta initiativ. ”Den äldre generationen är så viktiga för våra elever. De läser läxor med barnen, de hämtar
och lämnar, de bjuder på nyponsoppa och hembakade kanelbullar och de är framförallt en trygg samtalspartner där
massor av erfarenheter kommer den yngre generationen till livs genom dialoger och erfarenhetsutbyten i vardagen.
På något sätt vill vi från Fridaskolan visa upp för denna generation att vi tycker att de är viktiga. Och vi vill passa
på att under trevliga former berätta om hur vi jobbar på Fridaskolan och att dagens skola förändrats avsevärt från
den skola de själva gick i.”
Henrik tar stolt i hand på alla gästerna och visar in dem i matsalen där kaffedoften ligger tät. Det blir en halvtimmes
avslappnad fikaodyssé bland bakverken. Kaffet tar slut, fylls på igen och det är tydligt att det där med sockerbitarna
var sant. Sockerskålen gapar i stort sett tom och en pigg och alert flicka fyller på och muttrar samtidigt att detta inte
kan vara bra för de äldres tandhälsa. En rund smördegskaka med gult innehåll verkar vara kvällens mest
populära läckerhet, men även chokladkakan och citronmuffinsen har strykande
åtgång. Det pågår ett trevligt sorl i lokalen när Henrik och hans
två kompanjoner, Carina Strandberg och Håkan Ekholm, tar till orda och
hälsar alla välkomna på ett mer officiellt vis. Guiderna och fikagänget får
spontana applåder och man riktigt ser hur stolta de blir av berömmet.
”Jag tror att vi är unika kring att arrangera barnbarnskvällar”, berättar Henrik
och åhörarna nickar instämmande. Ingen har någonsin hört talas om
något liknande. Det visar sig vid en snabb gallup att mormödrarna är flest
till antalet för kvällen och att de som rest längst för att delta kom från Skara
och Landvetter. Inte illa, men vid fjolårskvällen befann sig en farmor från
Kanada och det lär ju bli ett långlivat rekord. Någon morfar var med för
femte gången i rad och lovade återkomma eftersom det både är så trevligt
och för att hans barnbarn ännu har flera år kvar på Fridaskolan.
Sedan är det dags för guidning i skolans lokaler. Om man besöker en skola
så måste man ju få återuppleva virkesdoften i träslöjdsalen, kolla in om det
fortfarande finns rockringar i gympan och kolla in alla elevteckningar på
väggarna.
Efter drygt 20 minuters guidning träffas alla på nytt i musiksalen där Henrik,
Håkan och Carina berättar om skolans idé att utbilda tågluffare och
hur Fridaskolan tänker. Håkan tar med oss på en nostalgisk tripp där gamla
minnen återupplivas och igenkänningsfaktorn är hög bland åhörarna. Lördagsundervisning,
ordningsbetyg, vita idrottslinnen, blåa gymnastikpåsar,
upphöjda katedrar, utantillläxor, stå upp när man svarar och snirkliga
handstilar (idag oläsbara för en tolvåring) var bara några av de gamla minnen
vi uppehåller oss vid.
Om det var bättre förr? En svår fråga som ändå inte kan få ett jakande svar.
Skolan har utvecklats på alla håll och kanter. Fast det kan vara svårt att se
och förstå. Massmedia fyller sidorna med skolnegativ trycksvärta. Bristande
arbetsro, kränkningar, obehöriga lärare, dålig ordning, ingen vuxenrespekt,
kepsar inomhus - och vad lär sig eleverna egentligen?! När personalen och
eleverna under denna kväll visar upp en betydligt mer positiv bild av en
svensk skola är det många av de äldre i publiken som låter sig övertalas och
håller med om att det nog har hänt en hel del bra i skolan.
”Jag fick stryk flera gånger i veckan”, berättar en morfar och skakar på huvudet
åt detta minne. ”Man var livrädd för rektorn”, säger en mormor, och
riktigt ryser när hon tänker på mannen som man nästan aldrig såg utan som
satt gömd bakom en brun trädörr hela dagarna. ”Kunde man inte äta upp
det man fått på tallriken så låg man illa till”, vittnar en annan farfar. Han
fick många instämmande nickningar.
En annan farfar berättade om både dumstrutar och förnedrande kvarsittningar
med skilda typer av bestraffningar och ordet elevdemokrati var
knappast ens uppfunnet. ”Tänk att man inte ens fick vara med på kvartssamtalet”,
betonar rektor Kamp för att riktigt dynamiskt förklara skillnaderna
mot dagens system med utvecklingssamtal där faktiskt eleven själv
är motorn och den absoluta huvudrollsinnehavaren i samtalet. ”Du”, sa en
herre med de grå tinningarnas charm, ”Det fanns inte ens kvartssamtal när
jag gick i skolan.”
Fortsättning på nästa uppslag
4 www.fridaskolorna.se www.fridagymnasiet.se
5

Fortsättning från föregående uppslag
Fridaskolans personal berättar om ringsamtal, elevinflytande, modern kunskapssyn,
hemuppgifter, områdesarbete, elevernas sociala kompetens, den
goda relationen mellan vuxna och unga i skolan och målstyrning där faktiskt
eleverna vet vilka krav som de skall försöka arbeta mot.
Skolan berättade också om att alla elever från år 7 idag har egna datorer som
de använder varje dag i skolarbetet. De har blivit experter på att ta reda på
hur London tunnelbanenät ser ut, varför Alperna har så spetsiga toppar eller
vad Venezuelas huvudstad heter. Det tar eleverna fram på Google inom loppet
av 0.23 sekunder. De kan dessutom göra ett bildspel och stå framför en
publik och berätta om vithajar, guldruschen i Alaska, samernas renskötsel,
Gustav den tredjes regeringstid, van Goghs målningar eller hur en dammsugare
är konstruerad.
Att jämföra olika tiders skola är en spännande aspekt, men knappas meningsfull
ur ett vetenskapligt perspektiv. Det är helt enkelt både orättvist
och omöjligt. Som att jämföra fotbolls-VM, silverlaget från 1958 med dagens
svenska landslag. Det är skilda tidsåldrar, olika förutsättningar, andra
regler och ny teknik.
Det är kul att minnas gamla tider och le åt gamla minnen. De allra flesta
minns självklart alla de goda kamraterna man hade. Och nästan alla kan
fortfarande namnge den där läraren som man faktiskt haft med sig hela
livet. Den där fröken eller magistern som brydde sig, lyssnade, frågade och
som fick en att skratta och må bra. Som lärde en rätt och fel på ett positivt
sätt och som man ofta tänker på än idag. Skolpersonal är betydelsfulla
normbildare inför det fortsatt livet.
Klockan går fort denna kväll och sluttiden sju närmar sig med stormsteg.
Det är dags att avsluta kvällen och bege sig hemåt i den ljumma aprilkvällen.
Det inplanerade bildspelet om Fridaskolan hanns inte med utan får
vänta tills nästa år. Eleverna och skolpersonalen tackar för visat intresse och
påtagligt nöjda åhörare vandrar ut från skolan. ”Välkomna tillbaka!” påminner
personaltrion, och ler ikapp med varandra.
På skolans perkering står man och
pratar i klungor och det ser ut som
att diskussionerna kring skolan
fortsätter Kanske funderas det kring
gamla skolminnen eller om dagens
syn på kunskap. Förhoppningsvis
har alla fått uppleva en trevlig afton
med några nya infallsvinklar kring
den skola där deras barnbarn tillbringar
sina dagar.
Med största säkerhet kommer alla
kvällens gäster att fungera som goda
”Fridaambassadörer”. De kommer
förmodligen att hjälpa till än mer
att tala gott om skolan och på så vis
stötta sina barnbarn i skolarbetet.
För engagemang har en förmåga att
smitta av sig.
För visst sjutton har skolan utvecklats!
I varje fall slipper eleverna äta
stekt torskrom och pepparrotskött
nuförtiden!
/ Henrik Kamp
Fridaskolan Trollhättan
6 www.fridaskolorna.se www.fridagymnasiet.se
7

Vad ska slöjden med dator till?
En betraktelse om slöjdens roll och nyttan
av ett nytt verktyg
Slöjd är ju slöjd och har så
alltid varit. Där krånglar man
inte till det. En bra figursåg,
lite lim och en rejäl bunt finkornigt
sandpapper räcker!
- Det var nog så som man såg
på slöjdämnet en gång i tiden,
men inte nu längre.
Emma tar ny sats och trycker till
hyveln ordentligt. Det far upp en
lång krullig spåna. Hon ser nöjd ut
och fäster den runt örat. ”Kolla här
Per, man skulle kunna göra en hel
peruk!” Hennes entusiasm är inte
att ta miste på.
Det där med att man kan göra löshår
av hyvelspån smittar av sig och
flera ”perukmakare” testar. ”Känn
här då, träbiten blir liksom både slät
och vass samtidigt; man kan nästan
skära sig på kanten.” Ett par drag till
med sandpappret och sedan är hon
helnöjd med resultatet.
Sekvensen ovan är från en femma idag, men bilden skulle lika gärna kunna vara 1950-talet. Salen ser i princip
likadan ut, verktygen i stort sett desamma. Lukten nu liksom då av nysågat trä, om än med avsaknad av lösningsmedel.
Ändå kan man säga att skillnaden är oändligt stor. Att bara göra som andra säger eller att följa en mall gäller
inte längre.
Eleverna ”äger” sitt projekt och är de som leder arbetet. Här handlar det om
egna beslut. Processen att driva sitt eget projekt, att ständigt göra avväganden,
att ta sig förbi svårigheter och att se hur idéerna växer fram till en färdig
egen slöjdprodukt ger en stor tillfredsställelse och stärker självförtroendet
och lusten till praktiskt arbete.
Jesper driver ett projekt där han ska gör en låda till sin radiostyrda bil. Vi
resonerar tillsammans och kollar på nätet efter bilens mått. Han hittar en
fräck bild och skriver ut den. ”Får se om jag klistrar den på locket...” funderar
Jesper. ”Det är viktigt med skissen. Det gäller ju att den passar precis
och så vill jag ha ett fack för kontrollen och extra däck”. För att inte krångla
till det gäller det att göra momenten i rätt ordning. Han mäter igen för
säkerhets skull.
I andra änden av salen sitter Elin vid datorn. Hon är på gång med ett nytt
projekt och kollar på en slöjdsida för att få idéer. Utbudet av slöjdförslag har
på få år gått från några böcker i slöjdhyllan till ett hav av idéer,
modeller, färger, former och instruktioner
via datorn. Här övas
verkligen förmågan att sortera ,välja
och att kunna anpassa till slöjdverkstadens
förutsättningar. Man slås av
hur realistiska elevernas förslag är.
Medvetenheten om gränser för tid,
kunskap och resurser finns där, även
bland de yngre.
Ett mål som idag ingår i processen
är elevens reflektioner och dokumentation
av sitt jobb. Vi har valt
att använda oss av en internetsajt
som heter @tt slöjda. Här finns
allt från slöjdlänkar, inspiration av
hundratals andra elevers projekt, till
elevens egen sida där man kan lagra
sina utvärderingar i bild och text
under hela skoltiden.
Dokumentationen är numera enkel. Man placerar sitt alster i fotohörnan, viker upp datorlocket och tar en bild, loggar
in, för över bilden och skriver. Vi har med hjälp av Mac:en reducerat ett antal moment som gör det hela enklare;
ingen separat kamera, ingen sladd. Ingen kö till datorn. Krångelfritt och bra.
Ivriga och lite stressade kommer sjuorna ner med datorerna under armen. Salen blir historieverkstad. Om tre veckor
är det redovisning av området Redan de gamla grekerna... Kulisser och modeller ska tillverkas och dräkter sys till
gruppernas teaterstycken om grekiska myter.
”Vi behöver en stor pappskiva, vi
ska göra den här.” Alexandra visar
på datorskärmen. ”Hur gör man
när man förstorar till pappskivan?”
”Den ska kunna stå för sig själv
också,” säger Jonathan som hellre
vill snickra än måla.
Allt som ska målas och sys kollas
och jämförs med dokumentationen
- slöjd, bild, teknik, matte och så
historia i samma sal.
Datorns möjligheter gör helt klart
livet lättare. Den har dragningskraft,
stimulerar till kreativitet, har
en stor uppsättning verktyg och ger
snygga resultat. Lite som slöjden
om man tänker på det.
/ Per Granström
Fridaskolan Vänersborg
8 www.fridaskolorna.se www.fridagymnasiet.se
9

Uppskattande samtalskonst
Kompetensutveckling för all personal
Den gemensamma delen av kompetensutveckling har under läsåret
2009/2010 skett under rubriken ”Personligt Mästerskap - Uppskattande
samtalskonst”. All personal har medverkat och den har skett under både
gemensamma kompetensutvecklingsdagar, under ledning av Didaktikcentrum
AB, som vid återkommande lokala konferenstillfällen, då under ledning
av skolledningen på respektive enhet. Skolledarna har parallellt med
denna kompetensutveckling under året dessutom deltagit i vår interna skolledarutbildning.
Fridaskolorna har i ett antal år, på alla nivåer inom organisationen, genomfört
ett antal s.k. systemteoretiska utbildningar. Vi ser mycket goda effekter
av detta i skolvardagen särskilt när det gäller utvecklingen av det professionella
språkbruket. Det är nu några år sedan den förra gemensamma
satsningen genomfördes och med anledning av det och våra nyanställda
genomfördes därför en ny omgång. Effektmålet för denna omgång av kompetensutvecklingen
har varit att ”All personal utvecklar ett professionellt
språk med utgångspunkt i systemteorier”. Litteratur som vi använt är bl.a.
Uppskattande samtalskonst - om att skapa möjligheter i samtalets värld (Bergman,
Blomqvist 2004).
Att skapa möjligheter för personal och elever att berätta uppskattande positiva
berättelser om sig själva och organisationen är grundtanken i kompetensutvecklingen.
Personalen har också tränas i olika tekniker att utföra det
professionellt.
Om systemteori kan man förenklat säga att man tänker i helheter/system.
Om helheten är t.ex. en skola påverkas den i alla delar positivt om man tänker,
pratar och agerar för att skolan skall må bra. Hur man bemöter varandra
avgörs till stor grad av språket både det talade ordet och kroppsspråket.
Genom att bemöta varandra, elever såväl som personal, med höga positiva
förväntningar och fokusera på det som är bra och möjligt blir språket man
använder mycket viktigt. Ett tips är att läsa i Fridaskolornas nya broschyr,
”Guide till Fridaskolorna”, där det finns ett avsnitt med med exempel på
ord som utvecklats till unika begrepp inom Fridaskolorna och som också
används för att utgå från det goda, och som exempel kan nämnas: Beröm,
Hejandet och att Stråla. Givetvis bör man också påpeka den positiva effekt
som en gemensam kompetensutveckling medför bara för att den är just
gemensam. Vid våra utbildningstillfällen, genomförandet av gemensamma
hemuppgifter och även i vardagen har all personal haft ett gemensamt uttalat
mål.
Avslutningsvis skall ett stort tack till varandra framföras för att all personal
på ett sådant utmärkt sätt varit med och bidragit till att det uppsatta effektmålet,
”all personal utvecklar ett professionellt språk med utgångspunkt i
systemteorier”, har uppnåtts. Nu återstår att underhålla och utveckla dessa
förmågor till gagn för alla inblandande i systemet Fridaskolorna. Dessutom
skall vi ladda om för att ta nya tag med den kommande kompetensutvecklingen
läsåret 2010/2011 som tar sin utgångspunkt i de nya styrdokumenten
kopplade till - Skola 2011.
/ Tomas Borgvall, Frida Utbildning
Uppskattande samtalskonst i praktiken
Tankar från köket i Trollhättan
Lena Flemström Johansson, som arbetar i köket i Trollhättan fick frågan vilken roll
uppskattande samtalskonst har haft i hennes vardag, och så här berättar hon.
Genom vår delaktighet i verksamheten och vår kompetensutveckling så kan vi se vår kompetens som viktig i vardagen
för elever föräldrar och personal, våra vardagliga möten med elever och deras föräldrar ser annorlunda ut. Vi är
bättre rustade att möta olika frågeställningar, bl.a. utifrån vårt språk.
Vår elevkännedom är god vilket gör att vårt bemötande är mer individanpassat. Vi har stor möjlighet till flexibilitet
och det gör att kvaliteten för individen blir stor. Vi kan förstå ett visst beteende och då möta eleven på ett bra sätt
och kanske lotsa vidare i rätt riktning. Alla beteenden har en förklaring och det finns alltid orsaker och anledningar
till hur eleverna är. Man kan vänligt men bestämt med ett annat språk hjälpa dem att tänka på ett nytt sätt.
Ett bra redskap har varit omformuleringar som lättare kan vända en fråga eller ett bekymmer. Tankevolten gör att
det blir en annan innebörd. Ett exempel kan vara då tre högstadieelever befinner sig i köket utan lov. De vet inte att
vi ser dem. De öppnar våra kylar och letar efter något. Vi ställer frågan: Vad gjorde ni i köket? De svarar: Vi letade
efter mat. Jag går pratar med eleverna och säger att om ni fortfarande är hungriga så kan vi ordna så att ni får lite
mat. Sedan berättar jag om det förhållningssätt som vi måste leva efter i köket när det gäller arbetskläder, miljö och
hälsoinspektionen och att nästa gång ni är hungriga så kom till mig direkt. Eleverna fattar att handlingen de gjorde
blev fel men vi har kvar samma goa förhållande till varandra.
Ett annat exempel är när elever frågar efter en speciell produkt och att vi av någon anledning inte serverar den.
Istället för att säga att vi inte har den, väljer vi att förklara orsaken detta och erbjuder något liknande istället.
Vinsten med att prata med eleverna på detta sätt är att vår relation är god, öppen och förstående. Vi hjälps åt och
visar varandra respekt.
Vår roll i köket till elever är också annorlunda. Här gör de ett praktiskt arbete i vår verksamhet, då de bl.a. hjälper
till i disken som en praktisk del av hemkunskapen. Vi lär känna eleverna och kan berömma och stärka deras arbetsinsats.
För många är detta ett bra sätt att få visa hur duktig man kan vara. Vi får också en ökad respekt för varandras
jobb, och genom att vi alla på skolan upplever att vi är lika värdefulla och får en positiv respons på vårt goda jobb,
påverkar det oss positivt i samspelet med andra.
/ Lena Flemström Johansson, Fridaskolan Trollhättan
10 www.fridaskolorna.se www.fridagymnasiet.se
11

Att växa med omsorg
Tankar av Håkan Johansson, koncernchef
Genom språket kan vi tillsammans välja att förstärka eller att
försvaga vår gemensamma idé - Att utbilda tågluffare. Det innebär
således att det är ”du och jag” som tillsammans bär ansvaret
för hur framtiden ska gestalta sig.
För cirka tio år sedan skrev jag en artikel i Inblicken som handlade om lärandets
villkor. Rubriken var ”Majonnäs i teori och praktik”. Poängen med
artikeln var ett försök att tydliggöra hur lärande går till i praktiken. Jag tar
mig därför friheten att citera mig själv, så här tio år senare:
”Tänk er in i följande situation - det är fredag kväll och ni ska ha gäster. Till
förrätt tänker ni bjuda på en spännande skaldjurstallrik med en hemmagjord
majonnäs. Alla ingredienser är inköpta och förberedelserna påbörjas i
lugn och ro. I tankarna ser ni förrätten framför er och ni kan nästan känna
smaken av den underbara majonnäsen tillsammans med skaldjuren. Allt
löper enligt planerna och till sist är det dags att göra majonnäsen.
Ni tittar på klockan och märker plötsligt att det börjar bli en aning bråttom.
Visserligen har ni aldrig tidigare gjort majonnäs på egen hand men framför
er har ni ett recept och därför känns allt fortfarande lugnt. Så ni tar med bibehållet
självförtroende itu med att blanda ihop ingredienserna, men ganska
omedelbart upptäcker ni att det inte fungerar. Innehållet i skålen framför er
liknar inte alls majonnäs och i all hast plockar ni fram nya ingredienser och
gör ett nytt försök. Det hela slutar med att ni gör ett besök hos grannen och
lånar en tub majonnäs för att rädda förrätten.
Situationen ovan illustrerar på flera sätt det komplexa i det vi brukar benämna
lärande och kunnande. Att lära sig att göra majonnäs samtidigt som
gästerna står utanför dörren är inte den mest gynnsamma situationen för att
både lära och lyckas.
Ett bättre sätt att lära sig på är förmodligen att pröva i lugn och ro utan
en omöjlig tidspress samtidigt som man får handledning och feedback av
någon ”som har det i händerna”. Vi kan döpa det här tillvägagångssättet till
”att lära i praktiken”, det vill säga man får klart för sig hur man rent praktiskt
går tillväga för att resultatet ska bli bra.
Att lära sig något (t ex att göra majonnäs) sker sällan på bästa sätt genom
att i hast försöka följa ett recept. Vägen till kunskap går oftast via en praktik
där man genom att pröva och utforska så småningom upptäcker den bästa
metoden för att lyckas.
Självklart kan man också läsa sig till hur man gör majonnäs. Det är naturligtvis
fullt möjligt att sätta sig in i, och till och med att förstå, den emulgeringsprocess
som sker när man blandar de olika ingredienserna. Om man är
rustad med den här typen av kunnande ökar säkerligen sannolikheten för
att man ska lyckas. Det finns dock ingen garanti för detta eftersom man inte
har prövat sina kunskaper på riktigt.
Man kan också fråga sig om det är nödvändigt att förstå allt som har med det här fenomenet att göra bara för att
man ska tillaga en förrätt…!? På Fridaskolan vill vi att eleverna ska lyckas med att göra en god majonnäs och att de
på sikt ska förstå viktiga bakomliggande teorier och processer.” Vår vision – ”Att utbilda tågluffare” - illustreras på
ett påtagligt sätt i ovanstående citat: för att lyckas med att göra en god majonnäs räcker det inte enbart med teoretiska
kunskaper - du måste också pröva på egen hand.
För att kunna behålla den här visionen har vi på Frida bestämt oss för att det inte är viktigt att bli störst i Skolsverige.
Det som är viktigast för oss är att vi på våra skolor kan skapa en god miljö för lärande där eleverna får pröva på ”att
göra en god majonnäs” (i praktik och teori) och att vi därigenom svarar upp emot visionen Att utbilda tågluffare. ”
Att utveckla en samsyn kring vår vision innebär naturligtvis att vi vill bli starkare och större, men
att det då måste ske med våra värderingar i behåll - den som är stor och stark har också ett särskilt
ansvar. Att växa med omsorg är därför en vägledande idé för oss inte minst nu när vi nu etablerar
oss med förskola, fritids och grundskola i Mölnlycke.
Konkret innebär vår idé att ”våra näraliggande mål för verksamheten inte får dominera synfältet
alltför mycket, eftersom det i så fall kan komma att skymma sikten för vart vi är på väg.”
/ Håkan Johansson, koncernchef Frida Utbildning
Bilden är hämtad från Sara Barsjös redovisning av sitt projektarbete efter en resa till Senegal och visar en detalj ur
hennes konstutställning i Pumphuset i Trollhättan där hon använt de vita väggarna som grund och tecknat med kol
hur hon upplevde att barnen fick känna trygghet. Artikeln finns på sidan 15 i det här numret av Inblicken.
12 www.fridaskolorna.se www.fridagymnasiet.se
13

Fridaskolans IF
Ett elevstyrt forum med fart och fläkt
Skoldagen har just slutat och
det är en kall onsdagseftermiddag
i oktober. Värmen i
idrottshallen är påtaglig. Här
inne idrottar många av Frida
IF:s medlemmar. Ljudet av
glada skratt och hejarop hörs
redan vid ingången till Tingvallahallen.
positiv skillnad är att det är en elev/medlemsstyrd förening vilket innebär att alla aktiviteter bestäms och drivs av
medlemmarna som är eleverna på skolan. Det är helt enkelt elevernas egna förening. Syftet med föreningen är att
kunna erbjuda eleverna på Fridaskolan minst ett extra tillfälle med idrott i veckan som de själva får styra innehållet i.
Vissa ser det som en chans att utvecklas inom ämnet Idrott och hälsa som t.ex. att träna sina ledaregenskaper, andra
vill bara träffas och njuta av att man gör saker tillsammans med sina kompisar från skolan.
Under de senaste åren har vi haft massor med olika aktiviteter, bland annat morgongympa på Friskis och Svettis
med spinning, skivstång eller yoga, vi har haft en bollgrupp som har sysslat med varierade bollsporter en gång i
veckan och även ett ishockeylag som ställt upp i skol-SM.
För att få delta i skol-SM i någon idrott så måste man ha en skolidrottsförening och alla deltagare måste vara medlemmar
i den föreningen. Det skapar ju en möjlighet att komma ut i resten av skolsverige och att få träffa andra
elever som är intresserade av samma idrotter.
En annan idrott som föreningen haft igång är morgonsimning; ”en lugn och bra start på dagen” är huvudorden.
Känslan i kroppen efter att ha simmat ett par längder när det börjar ljusna ute är underbar. Det tycker några av
eleverna som tappra tar sig upp innan skolan för att idrotta i föreningen.
Föreningen försöker också att åka på en skidresa varje år. Förra året var vi i Hemsedal i
Norge, och vilken bra resa det blev! En resa i ett underbart soligt Hemsedal. Det är ju
lite av Fridaskolans tänk att det ska vara mycket eget ansvar och att komma utanför
skolans fyra väggar. Man lär sig otroligt mycket på det. Under resan hann vi med
avancerande hopp i parken, snygga svängar både i och utanför pisten och ett
underbart kvällsåk.
Medlemmarna i föreningen får också vara med och prova på annorlunda och idrotter.
I höstas fick ett tjugotal av eleverna prova på rullstolsinnebandy. Det var en mycket
spännande eftermiddag! Rädslan av att ramla bakåt med rullstolen fanns kanske
hos de flesta, men glädjen och gemenskapen övervann allt. Att köra rullstol,
hålla i en innebandyklubba och dribbla en boll - samtidigt, det är en utmaning!
Välkommen till Frida IF!
Fridaskolans IF i Trollhättan är i
grunden en helt helt vanlig och fristående
idrottsförening men med
skillnaden att den är till för eleverna
i år 7-9 på Fridaskolan. En annan
/ Emma Sjöberg, Fridaskolans IF Trollhättan
Det är den första söndagen i december
2009 och solen gassar från
en klarblå himmel. Luften är torr,
dofterna annorlunda, och jag är på
plats i Dakar, Senegals huvudstad,
som är ett enda virrvar av vägdamm,
getter, åsnor, livsfarliga transporter och myggsvärmar. Närmare bestämt sitter
jag på taket till familjens vitkalkade femvåningshus där jag samsas med
de tre getterna om utrymmet, som för tillfället finns uppe på taket och lyssnar
till Dakars brus. Det känns inte som en omöjlighet att dessa getter kan
komma att utgöra middagen tillsammans med enorma mängder couscous
och löksås så starkt att man sprutar eld som dukas fram på en färggrann
plastmatta på golvet, äts med skedar och serveras från ett enda plåtfat. De
oskrivna regler som verkar finnas bakom det frenetiska petandet och skuffande
när sex personer skall äta från samma fat är för mig ett mysterium.
”Toubab! Toubab!” Viting på wolof, förföljer mig vart jag än går, jag ses som
en vandrande plånbok, talibébarnen skakar med sina tiggarskålar i plast som
alltjämt är tomma efter mig, spänner ögonen i mig och ger mig vädjande
blickar, klänger ogenerat på mig, tar min hand när jag går till jobbet på
barnhemmet varje dag. Jag kommer alltid vara den Annorlunda, den som
inte passar in.
Fyra veckor senare….
Intrycken är starka och många; av landet, den lunkande livsrytmen, avsaknaden
av ramar, tider, regler, den förvirring som ibland råder till följd, men
framför allt av människorna och de olika livsvillkor jag sett.
Som volontär har jag arbetat sex dagar i veckan på ett barnhem för gatubarn
som drivs av nunnor inom Franciskanerorden. På min avdelning fanns det
runt 40 spädbarn från 0-6 månader. Dessa barn, med ett nummer som
identitet, kommer nog aldrig lämna mig, känslan att hålla en 2 dagars övergiven
bäbis i sin famn är svår att dela, likaså när man står i ett rum med 40
skrikande barn uppradade på madrasser på golvet och inser att man inte
räcker till till alla och att man är ensam!
Den 9 januari 2010 landar jag i Sverige och temperaturen visar 18 grader
minus. På ett dygn har jag färdats från St Leopoldflygplatsen i Dakar, via
Madrid och London, en lång resa, men den inre resan har varit betydligt
mer omfattande. Att kunna göra lite skillnad för barn som inte har det som
jag, att leva med en annan tidsuppfattning, att mötas av en enorm värme
och generositet. Att människor delar med sig av det lilla de har med en sådan
självklarhet är något jag kommer bära med mig resten av livet.
Problemformuleringen jag valt för mitt projektarbete har Maslows behovstrappa
som utgångspunkt och jag valde att se hur barnen på barnhemmet
fick sitt trygghetsbevov tillfredställt. Avsikten med mitt val av projekt var
också att få vistas länge i ett fransktalande land men inte minst att få perspektiv
på mitt eget liv och våra livsvillkor här. Kanske också ge en hint om
framtida yrkesval. Just nu ett område där stor förvirring råder.
Som slutprodukt på mitt projektarbete hade jag först bestämt mig för att
ha en fotoutställning, men det kändes så fel att dra fram en kamera och
börja fota dessa barn i sin oskyldiget. Så min plan fick revideras något, och
resultatet blev istället en konsutställning i Pumphuset i Trollhättan, där jag
använt de vita väggarna som grund och tecknat med kol hur jag upplevde
att barnen fick känna trygghet.
/ Sara Barsjö, Fridagymnasiet
Me voála Dakar en Senegal
En tanke som blev verklighet
14 www.fridaskolorna.se www.fridagymnasiet.se
15

Ett lustfyllt lärande
”Läslust är när jag letar efter det som är intressant”
”Ja, läslust är helt enkelt att man har lust att läsa. Du vet, typ,
man inte kan sluta. Du bara måste fortsätta eller längtar till
nästa gång medan man håller på att läsa”, sa en åttaåring i ringsamtalet
om läslust.
Mitt eget läsintresse väcktes av att mamma och pappa läste mycket för mig
och syskonen. Mamma la undan lite av barnbidraget varje månad för att
få råd att prenumerationsköpa Min skattkammare. De tre första delarna är
sönderlästa, och jag är övertygad om att själva den mysiga stunden påverkar
den fortsatta lusten att läsa - till en början spelar nog inte ens bokens innehåll
så stor roll.
När de här lyssna- och läsastunderna blir en viktig del av ett barns uppväxt,
så kommer barnet att förstå att inuti böcker finns det något som man kan
få del av om man blir en läsare, och det är nog ingen större skillnad idag
jämfört med hur det var för 50 år sedan.
Alla barn vill kunna läsa! Det är en drivkraft lika stark som att vi en gång
i tiden blev upprättgående. Men vägen dit är inte lika självklar eller given.
Pedagogens roll är viktig. Tillgången till böcker spelar en stor roll, och att
vara omgiven av olika typer av böcker.
Att få upptäcka att i böcker står sådant jag vet och känner igen ... men också
sådant jag inte vet och ibland till och med sådant som jag inte borde veta.
Som Sven-Erik Liedman skriver i sin bok Ett oändligt äventyr: ”Den läsande
människan kan på egen hand ge sig ut i den verklighet som de skrivna
orden öppnar för henne”.
Har alla läslust? Jag känner flera vuxna som så att säga aldrig läser. Det visar
sig att de aldrig läser skönlitteratur. De läser däremot faktatexter och långa
krångliga instruktioner på ett otroligt engagerat och koncentrerat sätt.
Låt oss återgå till ringsamtalet om läslust som vi hade efter ett läspass. Det är
som om en del väcktes och blev nyfikna på sig själva. ”Några har ingen läslust
och dom har det tråkigt hela tiden”, sa en åttaåring och fortsatte, ”För
mig är det så att när jag har tråkigt och brorsan inte vill leka och mamma
och pappa tittar på något tråkigt på TV, då får jag lust att läsa.”
”Innan jag kunde läsa läste jag bilderna för jag hade läslust då med, fast
jag inte kunde läsa orden”, sa någon annan.
”Om man inte har läslust kan det komma om man har tråkigt. Läser
man får man bilder i hjärnan. Det är roligt”, visste någon.
”Vi tycker om att vara bland böcker. Utan böcker blir det ingen fantasi”,
avslutades samtalet.
Skapar vi dessa goda lässtunder, respekterar olikheter, omger oss av ett rikt
utbud av olika böcker och texter och ger alla maximala förutsättningar för
att bli läsare så kommer läslusten förr eller senare. Precis som åttaåringen
förutspådde. Jag delar hans uppfattning.
/ Gun-Britt Levin, Fridaskolan Vänersborg