finns här - Nar.se

Som relativt nyinfl yttad sockenbo förstod jag i
början inte vilken oskaplig tur det var att vi hade
slagit oss ner just i När, för detta är Allan Nilssons
hemsocken, Närrevyns födelseort och spelplats
för Ormkvinnans barn.
Det var här som många av hans mest älskade visor,
sånger, dikter och revytexter tillkom, kanske
när han satt på traktorn på fälten vid gården Alvare.
Visor som Vardesväisu, Summa’n kummar,
Vackra fl ickor, Ändlaus väiså, Hul pa sukken och
många andra gotländska klassiker, revyfavoriter
som På länsstyrelsen, Gotlandsbåten, Handelsbanken.
Alla med Allans omisskännliga sigill:
träffande humor och samhällssatir men samtidigt
medmänskligt och inkännande, en iakttagare
med en formuleringskraft utan ett onödigt ord.
Allan har blivit en av Gotlands största kändisar,
kanske främst genom sina revytexter och -framträdanden,
även i radio, TV och på fastlandet.
1976 fi ck han Gotlands kommuns kulturpris.
Framför allt förknippas han med Närrevyn, som
blev närmare femton stycken, från 50-talets slut
till den sista med nytt material 1980, Haplihaitar
som slog rekord med en publik på 25.000 besökare
– nästan halva Gotlands befolkning! Tänk
det!! Därefter turnéer med Haimkåirt runtom
Allkonstnären Allan 80 år
i bygdegårdarna, Jubileumsrevyn 1991. Musikaliskt
bygdespel i Burs med Det var en ljuvlig
sommarnatt, Versarvet på länsteatern, Röda
fjädern-revyn, Bonden från Gotland på Skansen…jag
kan inte riktigt hänga med i allt han
gjorde – vid sidan av att vara heltidsbonde och
fyrabarnspappa!
Men där fi nns ännu mer. Jag har pratat med
infödda närkar, sommarbor och revykamrater,
läst boken Ård och tittat på gamla tidningsklipp
och kommit att förstå vilken mångsidigt begåvad
renässansmänniska som döljer sig bakom
spetsgardinen i det lilla posthuset vid Huntorget.
Många är strängarna på hans lyra: Revyförfattare,
skådespelare, bonde, pärkkarl i mästarklass, poet,
journalist, kommunalpolitiker, visförfattare, gudabenådad
dragspelare.
Men jag kände honom inte på den tiden, då,
när han som socknens grymt bästa pärkkarl blev
mästare vid Stångaspelen i decennier (tur var
kanske det, för han var farligt snygg!). Jag har
förstått att ingen kunde som Allan ta boll och slå
långt i ett dåligt utgångsläge. Han var en naturbegåvning,
en pärkens Zlatan, med eget pärklag,
och spelade ända upp i 50-årsåldern.
Inte heller kände jag honom när han var politiskt
aktiv i Visby, satt i kommunfullmäktige,
var förste vice ordf i CUF:förbundsstyrelse och
ordinarie ledamot i GotlandsTidningars styrelse.
Eller när han var verksam som journalist på
Gotlänningen, först på sporten, sedan allmänt.
Kunde säkert ha gått vidare och blivit rikspolitiker,
riksdagsman eller journalist på DN! Men han
verkar inte riktigt ha trivts i politiken och i Visby,
hembygden och Alvare drog och han och Doris
fl yttade tillbaka till När i början av 60-talet. Allan
blev bonde på heltid, samtidigt med revyförfattandet,
revyspelandet, dragspelandet och allt annat
kreativt som fyllde livet.
Musiken och dragspelet löper som en röd tråd
genom hela hans liv, han fi ck sitt första dragspel
redan som åttaåring och har allt sedan dess spelat
och uppträtt vid otaliga tillfällen. Han blev gotländsk
juniormästare, hade sitt eget dansband
och enligt Arne Ohlsson kunde ingen spela tango
med en sådan mjukhet som Allan! Hans musikalitet
genomsyrar även hans verser och poesi,
där noga utvalda och musikaliskt vägda ord sätts
samman till skenbart enkla och poetiska betraktelser.
En konst.
Varför föddes jag inte närk, då hade jag fått vara
med och uppleva allt detta själv! Alla dessa härliga
revyer som drog publikrekord både på När
och senare på Rondo i Klintehamn. Fått dansa
tango till hans dragspel, fått smyga på revygänget
när de en midsommarnatt efter en torrperiod
fyllde på alla närboars regnmätare och prästen
i sin predikan lycklig talade om en efterlängtad
rotblöta! Så kan det regna på onda och goda, sa
Allan. Nu kan jag bara läsa, lyssna och föreställa
mig allt detta – och önska mig Ändlaus väiså på
min begravning.
Men jag har i alla fall själv upplevt föreställningarna
av Ormkvinnans barn 2005 och 2006
som sågs av 16.000 besökare och jag var med vid
Närrevyns absolut sista(?) framträdande 2007 på
Närsakar, då gänget uppförde älskade klassiker
ur repertoaren och där de fem kvällarna sålde ut
på några timmar med en publik på drygt 2600.
Publikrekordet på en kväll var 640 på en läktare
tänkt för 450! Jag har även hänfört fått lyssna
till Allan duellera i dragspel mot Osborne på fi ol
fl era midsommarkvällar vid Nabben, ända tills
en elak sugga häromåret stympade hans bästa
spelfi nger.
Allan känner jag som en vänlig och omtänksam
person, som bevarat en ödmjukhet inför livet,
jorden och medvandrare på denna, som Risto
Leino uttrycker det. En iakttagare som med humor,
ömsint ironi och ett stänk melankoli lyssnar
av människor och situationer. Som fi nner den
äkta känslan och skapar stilla poesi om det evigt
mänskliga som berör oss alla.
Med Allans egna ord är det Täidn [som] star
still, det jär mänsku sum gar. Nu har hans egen
mänsku gått i åttio år, men undanbett sig all uppvaktning
på årsdagen, och tur var kanske det, för
hur skulle vi alla hans vänner och beundrare från
När och fjärran lyckats klämma in oss hemma
hos Doris och honom med blomsterkransar, champagne,
sång och hurra-rop. Dessa ord får istället
smyga sig ner i hans brevlåda en stilla försommarmorgon
som en hyllning från sokni.
Maria Wrigstad
16 17