fjällbacka-bladet - Föreningen för Fjällbacka

Sälfällorna vid Fotstilen
– fångstmetod där ändamålet fick helga medlen
Text : Anders Torevi • Bilder från Hembygdsarkivet (Sverker Stubelius) och Rune Jonssons album
Jag satt i hembygdsarkivet och letade material till Fjällbacka-Bladet när jag hittade några märkliga bilder. I kanten hade Sverker
Stubelius (vår bortgågne historiker) skrivit: Sälfångst. Pinnarna markerar hål där böjda järnkrokar sattes. När sälarna skrämdes
och gick i sjön rev de sönder buken och kunde lättare dödas. Grymt, men det slog an forskarsträngen; jag måste veta mer.
Jag tog kontakt med Rune Jonsson. Född och uppväxt på Hästvom, aktiv inom Västkustfiskarna (SVC) under många år och
historieintresserad som han är borde han nog veta...
– Jodå, sa Rune. Sälfällorna på Örnholmsfluet på sydsidan Södra
Fotstilen känner jag allt till. Det var inte så vanligt på bohuskusten
men i Östersjön var jaktmetoden vanlig. Inte minst i området
kring Harstena.
Min morfar Arvid Sandmark, född 1863, berättade att han själv
inte var med och nyttjade fällorna. Dom hade använts tidigare, så
det borde varit runt 1850-70.
Fällorna var så konstruerade att man i hålen tryckte ner järnkrokar
med en vass spets riktad snett upp mot skärets högsta punkt.
Då sälen tog sig upp på skäret gick de så att säga ”medhårs”. När
den sedan skrämdes och snabbt försökte hasa sig ner i vattnet var
spetsarna riktade rakt mot djuret. Krokarna gick in i buken, sälen
fastnade och efter kom jägaren och klubbade sälen.
Morfar berättade att vissa slog och slog mitt i huvudet utan att sälen
dog. Istället skulle man klubba den framtill på nosen. Där var den
ömtålig och dog med en gång.
Det var en gräslig form av jakt, men på den tiden fick ändamålen
helga medlen. Sälen var till stor nytta. Inte som mat men skinnet,
tranen från dess kraftiga fettlager och köttet till hummertinsagn
gjorde den eftertraktad.
– Morfar berättade att han var med och fångade säl med garn. Då
är vi nog framme vid 1890-talet och de fick runt en tia i ”skottpengar”
per säl, förutom ovannämnda tillgångar. Garnen sattes
alltid rätt ut från skären, då sälen alltid simmar runt flera varv
innan han tar sig upp.
– Sälskinnet var smidigt och användes bl.a. till handskar, fortsätter
Rune. Tranen var drygare och fetare än silltran och användes till
att smörja in stövlar med. Det var så fett att man även använde
det som smörjolja i motorerna. När man skulle göra smörjolja
gick det inte att koka tranen. Man lät späcket surna så massan
”självseparerade” ut den feta tranen.
– Det märkligaste är nog ändå barometrarna man gjorde av sältran.
Sälarna har ju något i fettet som signalerar när dåligt väder är på
ingång och detta tog man vara på. En vanlig klar genomskinlig
FJÄLLBACKA-BLADET • December 2008 • Nr 105
24