fjällbacka-bladet - Föreningen för Fjällbacka

Efter bara några kast, kände jag plötsligt hur det ryckte kraftigt i
spöet och jag förstod genast att en riktig ”kämpe-torsk” kunde vara
på gång. För mitt inre såg jag, liksom Hemingways hjälte Santiago
i romanen Den gamle och havet, hur den skimrande vackra fisken,
i kraftfull ultrarapid, skulle bryta ytan i ett gigantiskt språng, med
solens nedgående strålar reflekterande världens komplexa skönhet
i de djupblågröna glittrande fiskfjällen.
Jag tog i så det knakade, varje muskel spändes i min vältränade,
solbrända, seniga, ”Crocodile Dundee”-liknande kropp och så…
plötsligt förlorade jag fotfästet… och gled snöpligt och lite nesligt
med spöet stående som en sprättbåge obönhörligt ned, över den
såphala svartlaven, i det sommarvarma Västerhavet.
Typiskt, hann jag tänka, nu när jag äntligen fått något som åtminstone
kändes som… the ”King of Cods” – torskarnas torsk – på kroken, så kan
jag inte ens hålla mig kvar i verkligheten på de trygga Bohusfärgade
granitklipporna!
Under bråkdelar av sekunder, då jag långsamt sögs ned i det
omfamnande havet, flimrade hundratals tankar förbi, såsom t.ex.
Heidenstams talesätt: ”Det är skönare lyss till en sträng som brast än
att aldrig spänna en båge”.
Trots att vi befinner oss i början av det så upplysta 2000-talet, slog det
mig med blixtens ljusstyrka, att all världens samlade, nu existerande
kunskap endast är att likna vid en droppe i okunskapens hav. Vad
vet vi om de stora livsfrågorna egentligen? I sann empirisk ”Newtonanda”,
insåg jag att vi oftast bara ser det vi söker efter och kan mäta
logiskt och faktiskt.
Tankarna rusade vidare, kanske det är dags att vidga vyerna och börja
titta oss omkring och observera det vi inte söker istället, såsom en
kurios vardagsvariant på kvantfysiken, där som bekant flera tillstånd
kan samexistera? Eller som andra uttryckt saken: ”En stor konstnär är
antingen före eller efter sin tid”.
27
FJÄLLBACKA-BLADET • December 2008 • Nr 105
Detta att mäta, observera och notera, har förvisso fört vetenskapen
framåt en hel del de senaste 300 åren, reflekterade jag, svettigt spökämpande,
även om de grundläggande frågorna, formulerade redan
för ca 2300 år sedan av Aristoteles, logikens och filosofins anfader,
fortfarande väntar på sina svar.
Var kommer vi ifrån och vart är vi på väg under de korta ögonblick
vi semestrar vid Nordsjöns sägenomspunna kuster? Och i det något
längre perspektivet, vem är jag egentligen och hur passar jag in i den
svårgreppbara och hittills för oss människor dolda helheten?
Oftast tar ju vardagen över, vi hinner inte med något annat än att ”bara”
leva, vilket för att citera Dickinsson, i sig är ”så häpnadsväckande att
det lämnar mycket lite utrymme för andra sysselsättningar”.
En inre röst brusar och pockar på uppmärksamhet, bland havsvirv-
larna runt min kropp, i min allt mer desperata kamp…, var det bara
en tillfällig slump att jag halkade i vattnet på svartlaven eller var det
naturens, för oss människor oförståeliga förmåga att beskydda sina
hemligaste och vackraste skapelser för våra sökande intellekt, just när
jag kanske äntligen stod inför ett genombrott?
…”vi är alla komna ur vatten” tycker jag mig plötsligt höra…, från
encellighet till vår nuvarande status som skapelsens krona…
Och precis innan jag genomsvettig vaknar, insnärjd i mina sommar-
blommiga lakan, såg jag med ens den gigantiska fisken komma rakt
emot mig, i det blågröna havsvattnet – öppna sitt väldiga gap – och
tanken flimrade förbi som en elektromagnetisk ljuspuls…
Nu é goda råd dyra… back to the roots… cirkeln sluts…
é jag torsk nu..?