NORDISK BYGD

44
ökade starkt i värde. Försäljning av tunnstäver, som höggs upp av
allmogen ute i skogen, till städernas tunnbindare blev en mycket
inkomstbringande näring och behovet av att dela upp bokskogarna
på enskilda ägare blev i detta sammanhang allt större. Därför
finns nu ett många fina och detaljerade gamla kartor över halländska
bokskogsområden som skiftades under slutet av 1700-talet.
Laga skiftet
SKOGSBYGDERNAS ÅKER- OCH ÄNGSMARKER delades först när det mera
genomgripande laga skiftet genomfördes, under andra halvan av
1800-talet och i en del fall in på 1900-talet. I detta skifte splittrades
för alltid, på gott och ont, det ibland tusenåriga bebyggelsemönstret
med en koncentrerad byplats, eftersom skiftets principer krävde att
varje hushåll skulle ha alla sina ägor samlade i ett stycke, vilket ledde
till att många gårdar tvingades att flytta ut från byns centrum. De
kartor som gjordes inför laga skifte är oftast mycket detaljerade,
inägor såväl som utmark, och mycket tacksamma att använda till
kartöverlägg. Trots att de tillhör de yngre historiska kartorna ger de
också mycket information om den äldre historien. Framförallt vad
skogsbygden beträffar där topografin från början bestämt åker- och
ängsformer, som sedan inte förändrats speciellt mycket genom seklerna.
Befintliga strukturer och namn som användes fortfarande
på 1800-talet kan därmed också vara mycket gamla. Eftersom flera
olika näringar, inte minst träd- och skogsbaserade, genom historien
ofta betytt minst lika mycket som åkerbruket för den halländske
bonden är också utmarkerna fyllda av marknamn som noterats
i det oftast mycket omfångsrika kartprotokollet.
Som små konstverk
DE FLESTA AV de gamla kartorna är ritade i skala 1:4000. Att den
färdiga kartan riskerade att bli stor och ohanterlig har ibland gjort
att man dragit ner på skalan till 1:8000 men inte alltid. År 1801
karterade lantmätare Anton Brandberg inför storskifte hela den
samfällda utmarken till flera byar och hemman i Snöstorps och
Trönninge socknar i skala 1:4000. Den hoprullade kartan, 4 meter
lång och 1.5 meter bred, är en ”praktpjäs” av sällsynt skådat slag.
En karta kunde också göras liten och fin, som den som Jacob
Kanter ritade vid avmätningen ”uti slutet af Julii och början af
aug. månader åhr 1756” över Klevs, Guntofts och Brandshults
beteshagar i Släps socken i norra Halland. Kartan är välbehållen,
fint färglagd och rik på information och detaljer. Som pricken över
i-et har han ritat en liten melankolisk gubbe i norrpilens kompass-