En ny boplats från äldre stenåldern på Gotland

En ny boplats från äldre stenåldern på Gotland 

Hansson, Hans 

Fornvännen 25, 257-285 

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1930_257 

Ingår i: samla.raa.se

En ny boplats från äldre stenåldern på Gotland. 

Av 

HENR. MUNTHE och HANS HANSSON. 1 

1. Inledning och historik. 

nder revisionsarbeten inom det geologiska kartbladet 

"Kappelshamn" å norra Gotland sommaren 1928 upptäckte 

jag i en lantbrukaren Gunnar Hellström tillhörig 

grusgrop */• km. söder om Gisslause gårdar 

i Lärbro socken ett kulturlager, som befanns innehålla smärre 

ben av däggdjur och fisk samt slagna ordovic 

i s k a f 1 i n t o r, ett material som hitförts med landisen från nordligare 

trakter och är rätt vanligt såsom lösa stenar ä Gotland. Benen 

visade sig vid senare undersökning hava tillhört säl (enligt doc. 

Elias Dahr) och sarv (enligt lektor Olof Hammarsten). Kulturlagret 

befanns ligga under ett i medeltal motermäktigt lager av klapperblandat 

strandgrus samt vila på grus med karaktären av isälvsgrus, 

tillhörande en här i N—S framstrykande liten rullstensäs. 

Tubawägning gav rid handen, att strandgrusets yta vid fyndplatsen 

ligger 21,5 m. över havet och alltså 1,5 å 2 m. lägre än traktens förut 

till c:a 24 m. ö. h. bestämda Litorinagräns (L. G.) 2 Härav var 

sannolikt, att strandgruset bildats, innan Litorinahavet under sin 

transgression nått upp till L. G. Emellertid lyckades jag icke vid 

1 Av föreliggande uppsats äro avdelningarna 1—5, sid. 257—275, författade 

av M u n 1 h o och avdelningen 6, sid. 275—284, av II a n s s o n. 

2 H e n r. M u n t h e, Studier öfver Gottlands senkvartära historia. 

S. G. U., Ser. Ca, N:o 4. 1910. Med engelsk resumé. So kartan, Pl. 3. 

17 — Fornvännen t93i). 

K.VITTERHETS HIB1 

OCH ANTIKVITETSAKABEii 

BIBI It

258 Henr. Munthe och Hans Honsson. 

den preliminära undersökning av strandgruset, som då företogs, 

finna några skal eller andra fossila lämningar, som bevisade detta. 1 

Av allt att döma var det funna kulturlagret att till tiden parallellisera 

med ett vid Svalings i Gothem, 18 km. sydligare å ön, av extragcologen 

Olsson upptäckt och 1911 beskrivet, c:a 7 cm. mäktigt kulturlager, 

som befunnits ligga mellan c:a 0,5 m. mäktigt Litorinagrus 

och Ancylusgrus. 2 Ytan av denna lagerserie ligger 17, kulturlagret 

alltså c:a 16,5 och L. G. i trakten c:a 20 m. ö. b., vadan beloppet av 

Litorinahavets transgression upp till L. G- här uppgått till c:a 5 m., 

om man antager, att medelvattenytan vid tiden för kulturlagrets tillkomst 

stod c:a 1,5 m. lägre än detta lager. 

De spår efter människan, vilka här anträffats, voro enligt av 

Olsson (anf. st.) meddelade uppgifter tvåtydligtslagnaflint 

o r, flera ben av gråsäl, en svavelkisboll samt stycken 

av brungul järnockrahaltig sandsten; vidare några 

stenar, vilka antagas möjligen ha bildat en del av golvet i hyddan. 

Senare har bland det av Olsson hemförda materialet konstaterats 

i understa delen av Litorinagruset, förutom ben av g r å s ä 1, ett 

fragment av, enligt Dahrs bestämning, människoskalle 3 samt 

nyligen vid slamning av ett prov från kulturlagret nägra skalfragment 

av bl. a. två landmollusker, vilka dr Nils Odhner bestämt till 

Cepsea (Helix) hortensis och Cochlicopa lubrica. 

Litorinagruset innehöll nedtill en hel del skal av sötvattensmollusker, 

bland dem Limnsea ovata, BUhynea tentaeulata, Sphserium 

corneum och Anodonta, vilka tolkas såsom inkomna sekundärt ur 

traktens äldre kalkgyttja, medan i lagrets mitt uppträdde enbart 

den i svagt salt vatten levande Neritina fluviatilis forma litoralis 

1 

Fyndorten demonstrerades av mig samma sommar dels för nämndens 

för Gotlandsfondon medlemmar ra. fl. och dels senare för bland andra dr 

A. Enqvist, som därvid medtog några då gjorda fynd. Detta omtalas i 

Kungl. Vitterhots Historie och Antikvitetsakademiens nyligen utkomna 

Årsbok 1929, sid. 30, på följande sätt: "Lärbro s:n, Gislause, En stonåldorsboplats 

har upptäckts och besiktigats samt fynd tillvaratagits av 

dr Enqvist (inv. 18912)". Att boplatsen 'upptäckts'' av Enqvist är alltså 

icko riktigt. 

2 

A. H j. Olsson, Om do äldsta spåren av människan på Gotland. 

G. F. F. 1911. 

8 

Henr. Munthe, J. E. Hede och G. Lundqvist. Beskrivning 

till kartbladet "Slite". S. G. U., Ser. Aa, N:o 169, 1928. So sid. 87.

En ny boplats frän äldre stenåldern pd Gotland. 259 

samt i dess övre del enbart skal av de även i fullt salt vatten 

levande molluskerna Cardium edule, Mytilus edulis, Macoma (Tallina) 

baltica och Hydrobia ulvse. 1 

Såsom vi i det följande skola finna, har Gisslauseboplatsen visat 

sig vara ojämförligt mycket rikare än Svalingsboplatsen på såväl 

ben som slagna flintor, varjämte tillkomma ett par arter landsnäckor 

och växter. Detta har nämligen framgått av den undersökning, som 

kand. Hansson ooh jag utförde sommaren 1929 med benäget lämnat 

anslag från Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien, för 

vilket anslag vi härmed anhålla att få frambära vår stora tacksamhet. 

2. Undersökningens gång. 

Undersökningen verkställdes efter följande plan: gradvis bortschaktning 

av det överliggande strandgruset till en areal åt gängen 

av c:a en meters längd och 1 /i meters bredd, varefter sållning ägde 

rum av det så blottade kulturlagret. Antalet dylika rutor uppgick, 

såsom av Hanssons plankarta, fig. 110, framgår, till summa 24, och 

arealen av den sålunda blottade delen av kulturlagret utgjorde alltså 

c:a 12 kvm., medan kvantiteten av det undersökta kulturlagret, vars 

mäktighet växlade mellan ett par cm. och 30 cm., kan uppskattas till 

1,2 kbm. Till sist grävdes N och S om grustaget tvenne provgropar 

genom strandgruset för att utröna, om kulturlagret fortsatte åt dessa 

håll. Detta visade sig vara fallet, men som det ansågs lämpligt att 

hava kvar en del av lagret för eventuella framtida demonstrationer, 

1 Den intressanta Svalingboplatscn omtalas senare och i enlighet med 

Olssons tolkning av bland andra Lithberg (i hans utmärkta arbete 

Om Gotlands stenålder 1914), av mig (i Munthe, Hede och von 

Post, Gotlands geologi, En översikt. S. G. U., Ser. C, N:o 331, 1925) 

samt av Nihlén (i Gotlands stenåldorsboplatser; Kungl. Vitterhets Historie 

och Antikvitetsakademiens Handlingar, del 36:3, 1927). Nihlén har emellertid 

— vid sitt försök att å den topografiska kartan i skalan 1: 100 000 (fig. 5, 

sid. 22) inlägga don dåtida 15,5 m.-kustkonturcn — särskilt inom trakten norr 

ut verkställt detta på ett häpnadsväckande nonchalant sätt, i det att linjen 

förlagts bl. a. över en punkt, som å kartan har siffran 6,5 m. ö. h. När han 

vidare å samma sida säger: "Att så få fynd från detta tidiga skede föreligga, 

beror sannolikt på, att de till stor del ligga gömda under Ancylushavets 

avlagringar" (kursiverat här), visar han en betänklig brist på geologisk 

kunskap.

260 Henr. Munthe och Hans Hansson. 

utsträcktes icke utgrävningen till lagrets återstående delar. Efter 

flertalet sållningar togos prov av det finare materialet dels i oeh 

för slamning i en närliggande kanal för utvinnande av en del smärre 

ben m. m., dels för laboratorieundersökningar. Upprepade gånger 

sökte jag efter skal i strandgruset, och nu med gynnsamt resultat, 

varom mera längre fram. 

På Hanssons lott kom vidare upprättandet av en karta i skalan 

1: 500 (fig. 109) över fyndplatsen och den närmast angränsande trakten 

samt av plan och profil över kulturlagret (fig. 110 och 111), varjämte 

i anslutning härtill tubavvägningar ooh fotograferingar verkställdes 

av mig. Den närmare bearbetningen av det hopbragta materialet 

har under hösten utförts av mig beträffande djur- och växtlämningar 

samt av Hansson rörande artefakterna. Härefter har bestämmandet 

av däggdjursbenen, bland vilka märktes talrika sådana 

av säl, verkställts av doc. Dahr, av fisklämningarna av lektor Hammarsten, 

av molluskerna i kulturlagret av dr Odhner samt av en 

del smärre förkolnade trädrester av doc. Carl Malmström, för vilka 

bestämningar härmed frambäres ett varmt tack. 

3. Fyndplatsens läge och lagerföljdens karaktärer. 

Fyndplatsens läge i terrängen och relation till L. G. o. s. v. framgår 

dels av bilderna fig. 101 och 102 och dels av översiktskartan fig. 

103 samt av kartan fig. 104. För dess karaktär mera i detalj redogöres 

längre fram. 

Fig. 101 visar sålunda den del av den lilla rullstensåsen, vari grustaget 

med kulturlagret (den mörka randen upptill i grustaget) är 

beläget, och fig. 102 även den bortom åsen varande trakten, inom 

vilken L. G. framgår strax nedanför de till höger synliga husen 

vid Kumla gård (se kartan). 

Närmare belysas dessa förhållanden av översiktskartan, fig. 103, å 

vilken är inlagd, förutom fyndorten, dels Litorinagränsen ända från 

trakten av Kappelsbamnsvikens södra del i N till Slitetrakten i S, 

dels även den sannolika fördelningen mellan land och vatten vid 

liden för kulturlagrets tillkomst. Vid inläggandet av denna senare 

kurva har jag utgått ifrån den lägst liggande delen av kulturlagret 

(c:a 19,5 m. ö. h.) samt vidare förutsatt, att Baltikums strand dä 

vid medelvnttenslånd låg 1,5 m. lägre än denna nivå, alltså vid c:a

I.ti ny boplats från äldre stenåldern pd Gotland. 261 

18 m. ö. h. här och, på grund av den olikformiga landhöjningen, 

gradvis något högre resp. lägre N resp. S ut. Av det anförda 

framgår, att beloppet av Litorinahavets transgression efter kulturlagrets 

tillkomst här varit c:a 6 m. mot 5 in. vid Svalings. Denna 

Baltikums nivå vid tiden för Gisslauseboplatsens tillkomst beteck- 

Mmitlir toto. 19211. 

Fig. 101. RuUstensasen med grustaget sedd från öster. Don mörka randen i 

grustaget = kulturlagret. 

nas med G. G. (= Gisslause-gränsen). Tilläggas må, att G. G. 

ligger vid c:a 48 % av Ancylusgränsen (A. G.), som i trakten av 

Gisslause befinner sig c:a 38 m. ö. b. (se kartan, fig. 104). 

Den antagna 18 m.-kurvan är att anse såsom den ungefärliga 

m a x i ui i n i v å n för Baltikums stånd vid tiden ifråga, i det att 

stranden givetvis kan ha legat längre ned. Tidigare låg Ancylussjöns 

strand f. ö. ännu lägre, eller måhända vid blott omkring 30 

ä 20 %'• av A. G., vilket bevisas därav, att myravlagringar, t. ex. 

kalkgyttja, som bildats i äldre insjöar å ön vid dessa låga nivåer, 

överlagras av det senare transgredierande Litorinahavets avlagrin-

262 Henr. Munthe och Hann Hansson. 

gar. (So t. ex. Munthe, anf. st. 1925, diagrammet, Tavl. 7, och 1928, 

sid. 75—76 och 78.) I den insjö, vilken, såsom kartorna visa, upptog 

området något norr om Gisslause, finnes (enligt A. Hj. Olssons 

dagbok för 24 aug. 1911) under den c:a 0,4 m. mäktiga torven ett 

Litorinaskikt på kalkgyttja, som i sin tur vilar på Ancyluslera. 

Gränsen mellan dessa båda sistnämnda bildningar ligger här vid 

Munthe toto. l«29. 

Fig. 102. I förgrunden L. G., i mcllangrundon rullstensasen mod grustaget 

och i bakgrunden L. G. litet hitora den längst At höger synliga Kumlagården. 

G. G:s nivå eller c:a 18 m. ö. b., enär jordytan, såsom kartan, hg. 

104, visar, befinner sig 18,3 m. ö. li. 

För att ytterligare belysa relationen mellan boplatsens läge, L. G. 

och G. G. hava dessa inlagts å sistnämnda karta i dubbla skalan 

mot den å fig. 103. Härigenom hava kunnat medtagas en del nyavvägda 

punkter, för vilka plats icke funnits å denna senare. Även 

Ancylusgränsen (A. G.) är inlagd å denna karta i större skala. 

Av kartan fig. 103 framgår bland annat, att under boplatstiden ett 

brett sund förefanns mellan Kappelshamnsviken i norr och Vägomeviken 

i söder, samt av de båda kartorna, att en vik söder ifrån sträckte

En ny boplats frän äldre stenåldern på Gotland. 263 

li-;. •'feft^Kapp. 

Fig. 103. Översiktskarta visande Gisslauseboplatsens läge (•), Baltikums 

sannolika kustlinje vid boplatstidon (G. G.), ^Litorinahavets senare nådda 

maximigräns (L. G.) och, det finstreckade, insjön under boplatstiden. Höjdoeh 

djupsiffror i meter. — Skala 1:100 000.

264 Hem: Munthe och Hans Hansson. 

sig upp väster om boplatsen, varemot Baltikum i norr varit avstängt 

från densamma. Oaktat ett mindre område öster om denna ligger 

något under 18 m.-kurvan, torde rullstensåsen med boplatsen vid 

tiden ifråga ha hindrat vikens inträngande dit, och den svacka, som 

nu finnes vid kanalen genom åsen litet N om boplatsen, har tvivels- 

Fig. 104. Något mera detaljerad karta över Gisslauscboplatscn med omnejd. 

Körande beteckningarna so under fig. 103. ••• = Ancylussjöns maximigräns 

(A. G.). — Skala 1:50,000. 

utan uppkommit genom erosion av vattnet från insjön i N, som här 

tog sitt avlopp dels före Litorinahavets transgression 

och dels efter sedan Litorinahavets regression 

senare nått längre nor än den då uppkommande 

yngre sjöns yta. 

Om vi nu övergå till fyndplatsens karaktär nå g o .t 

mera i detalj, så kan denna, såsom f. ö. redan i inledningen 

antytts, sägas vara följande. Underst i grustaget träffas (se fig.

En ny hoplat» från äldre stenåldtm på Gotland. 265 

105) ytan av den lilla r u 11 s t e n s å s e n, vars övre del (c) blottats 

till högst omkring 1 m. Detta grus, vilket här liksom strandgruset 

(a) ovan kulturlagret (b) till allra största delen består av kalkstensmaterial, 

är jämförelsevis väl rundat och jämngrovt, i genomskärning 

vanligen växlande mellan 1 och 0,5 cm., vartill kommer 

en kvantitativt obetydlig procent grovsand. Däremot saknas alldeles 

Mnnlhe loin. 1920. 

Fig. 105 visande lagoi följden inom grustagets östra del. a = "Litorinagrus"; 

b = kulturlagret; c = rullstensgrus; under detta rasat material. 

klappersten. Fig. 106 och 107 giva en antydan om utseendet hos detta 

lager (c). Det hela är starkt förorenat av sekundärt utfälld kolsyrad 

kalk, som ibland sammanhåller gruset till ett konglomerat. 

I detta grus hava inga som helst lämningar av skal, ben, artefakter 

o. s. v. kunnat upptäckas, varför liksom av materialets natur ett 

otvivelaktigt isälvsgrus föreligger. Här saknas alltså, i motsats 

till vad vi sett fallet vara i Svalingsprofilen, Ancylusgrus under 

kulturlagret. Om sådant funnits, har det blivit senare bortspolat 

av vågorna under Ancybissjöns nivåförskjutningar. 

Komma vi så till kulturlagret (lag. b å fig. 105 ooh 107).


Detta, vars mäktighet, som nämnts, växlar mellan c:a 30 och ett par 

cm., utgöres i huvudsak av med grovsand blandad aska, kol och förkolnat 

trä m. m., vari lågo inbäddade bl. a. talrika säl- och fiskben 

samt molluskskal och slagna flintstycken. 1 Vidare märkas något grus 

samt där och var klapperstenar av ända till en å två dm. i genomskärning. 

Dessa senare få antagas vara frän en närliggande strand 

Fig. 106. Rullstensgruset, kulturlagrcts direkta underlag (c), Gisslauscprofilen. 

Naturlig storlek. 

hitförda av människor, enär kulturlagret icke blivit omlagrat av 

vågorna, vilka i motsatt fall skulle ha uppkastat stenarna. Ingenstädes 

iakttogs emellertid med säkerhet, att dessa senare hade ett 

sådant läge, alt de kunde antagas ha tjänstgjort säsom härdar, 

möjligen däremot såsom et I golvartat underlag, i det att desamma gåvo 

större stadga åt "golvet", än vad det jämngrova, klapperfria isälvsgrnset 

kunde göra (jämför fig. 106). 

i Blott ett bearbetat föremål av r s t c n'' har träffats (se Hanssons 

fig. 112 a). Materialet är en finkornig (enligt dr Harald Johansson 

olivinförande) d i a b a s, som icko visar spår av glueialrcpiiing utan otvivelaktigt 

är slipad av människas.

En ny hoplats från äldre stenåldern pä Gotland. 267 

Såsom särskilt den av Hansson meddelade profilen visar, ligger 

kulturlagret mantelformigt på den välvda åsens yta, vilken i sidled 

starkare avfaller åt både Ö och V. Kulturlagrets uppträdande i 

profilen, sedan en del av utgrävningen utförts, framgår av fig. 105 

och 107. 

Munthe toto. UN, 

I ig. 107. Detalj från Gisslausoprofilens södra del. a = "Litorinagrus" mod 

klapper; b = kulturlagret; c = rullstcnsgrusets översta del. 

Till de i kulturlagret anträffade lämningarna av djur ooh växter 

återkommer jag, sedan en närmare beskrivning lämnats över det 

på detsamma liggande strandgruslagret (a). 

Detta, vars mäktighet växlar mellan c:a 1,2 m. (å åsens krön) 

och c:a 1 ni. (nedtill å åsens östra sida), utgöres av mer eller mindre 

rundat grus, mellanlagrat av grovsand i växlande mängd, samt av 

flata klapperstenar av en storlek, som kan sägas växla mellan några 

om. och c:a en dm., ibland mera. Lagrets närmare utseende framgår 

av fig. 107, som f. ö. visar, att klappern i regeln ligger inbäddad 

med flatsidorna närmclsevis parallellt med åsens yta, vilket för-


länar lagret en, om också i allmänhet svag, konkordant lagring, som, 

i likhet med kulturlagret och dess underlag, mestadels stupar svagt 

ut åt åsens sidor. Ingenstädes iakttogs någon rubbning av eller 

åverkan å strandgruset efter dess tillkomst, varför detsamma utan 

all fråga ligger i primärt läge på kulturlagret. 

Strandgruset saknar upptill men blir neråt allt rikare på senare 

utfälld kolsyrad kalk. Högst upp är det uppblandat med mylla, 

som f. ö. bildar markens ytlager, och här och var märkes mylla kring 

de mer eller mindre talrika rötter, som nedträngt ooh delvis ännu 

nedtränga i och genom gruset. 

Efter rätt mycket sökande lyckades jag i strandgruset finna ett 

antal skal av snäckorna Neritina fluviatilis forma litoralis Linné 

Fig. 108i = Neritina 

fluviatilis f. litoralis. 

• * 

Fig. 108s = Limnsea ovata f. baltica. 

IO81 ur Litorinalager och IO82 ur Ancyluslager 

å Gotland. (Från Munthe, 1910.) 

— fig. IO81 — samt Limnsea ovata forma baltica Linné — fig. IO82. 

Till betydelsen härav återkommer jag längre fram. Flertalet skal 

träffades på c:a 0,3—0,4 m. djup under lagrets yta, sällsynta sädana 

ner till 0,5 ä 0,6 m. djup. Limnseans skal äro i regeln, i motsats till 

den mera tjockskaliga och resistenta Neritinam, mycket sköra (delvis 

urlakade) och fragmentariska. 

4. Kulturlagrets innehåll av djur- och växtlämningar samt 

dessas betydelse. 

Genom sållning och slamning samt senare urplockning hava lämningar 

av följande djur- och växtarter konstaterats i kulturlagret. 

Mycket talrika halvstora och smärre ben av säl, bland vilka åtminstone 

ett par, enligt Dahr, hava tillhört gråsäl (Halicharus 

grypus Fabricius). Han anser sannolikt, att även en mindre art 

är företrädd, antingen knubbsäl (Phoca vitulina Fabricius) 

eller vikares äl (Phoca hispida Flower), men har ännu icke

En ny boplats från äldre stenåldern på Gotland. 269 

kunnat säkert avgöra detta. 1 Anmärkningsvärt nog har Dahr ej funnit 

något ben, som tyder på närvaron av grönlandssäl (Phoca 

granlandica Muller), ehuru denna (liksom f. ö. gråsäl och vikaresäl) 

förut är träffad å Gotland bl. a. i talrika exemplar i kulturlager 

från gånggriftstid särskilt å Stora Karlsö (Pira, anf. st. 1926). 

Bland det övriga benmaterialet från Gisslause har Dahr konstaterat 

tillvaron av hare (Lepus timidus Linné) i tre prov, en art 

som förut är träffad i lager från gånggriftstid vid Gullrum, samt troligen 

av rådjur (Capreolus capreolus Linné), detta sannolikare 

än av get eller får, vilka närmast skulle kunna ifrågasättas. Emellertid 

föreligger blott ett ben, som f. ö. är illa medfaret och därför 

icke visar tillräckligt säkra karaktärer för en definitiv bestämning. 

Av rådjur äro inga fossila lämningar förut funna å Gotland. Slutligen 

föreligga från tre prov ben av fågel, vilka dock icke tillåtit 

närmare bestämning. Möjligen härröra de enligt Dahr från 

s k r a k e? (Mergus sp.), av vilken ej heller några fossila fynd förut 

äro kända från Gotland. 

En mängd kotor och mindre ben samt några tänder av fiskar. 

Med ledning av tänderna har Hammarsten kunnat påvisa, förutom 

sarv (Leuciscus erythrophtalmus Linné), av vilken art, såsom 

ovan nämnts, träffades lämningar redan 1928, mört (Leuciscus 

rutilus Linné) samt gädda (Esox lucius L inne). 

Tämligen talrika, mestadels fragmentariska skal av landsnäckor, 

vilka enligt Odhner tillhört Cepeea (Helix) hortensis M111 - 

ler) och Eulota (Helix) fruticum (Linné). Vidare har i kulturlagret 

såsom en stor sällsynthet träffats ett skal samt ett par lock 

av den övervägande i sött vatten levande snäckan BUhynea tentaeulata 

Linn é. 

1 A priori är det sannolikt, att lämningarna tillhöra vikaren, alldenstund 

hittills inga sådana av knubbsäl äro träffade å ön, icke ens i de på sälben 

så rika och väl undersökta kulturlagron å St. Karlsö. (Se Adolf Pira, 

On Bone Doposits in the Cave "Stora Förvar" on the Isle of Stora Karlsö, 

Sweden. Acta zoologiea, B 7, Stockholm, 1926.) E. Nordenskiölds med reservation 

meddelade uppgift (i Erland Nordenskiöld, Bensamling 

från stenåldersboplats på Gotland . K. Vitt. Hist. och Antikv.-akad:s 

Månadsblad, Bd 10, 1900) om förekomsten av knubbsäl vid Gullrum ansåg 

Hedell (enligt brev till mig 1909) vara felaktig, möjligen med undantag av 

ett enda. hen.


Bestämbara växter äro företrädda genom spridda kluvna hasselnötter 

(Corylus avellana Linné) samt, enligt Malmström, 

smärre förkolnade fragment av t a 11 (Pinus silvestris Linné) och 

av lövträd, som dock ej kunnat bestämmas. 

En av dr Gunnar Assarsson å ett prov från kulturlagret företagen 

undersökning på pollen gav däremot negativt resultat. 

För att få en föreställning om en del djur- och växtlämningars 

uppträdande inom nägra bland rutorna har följande tabell uppgjorts. 

De med ( ) försedda rutbeteckningarna angiva, att undersökningen 

varit mindre detaljerad än i fråga om de övriga. 

A, 

B, 

B, 


Genom äldre undersökningar veta vi, att tall och hassel hade invandrat 

till Gotland före Ancylussjöns transgressions-maximum, 

varför deras närvaro i kulturlagret icke innebär något överraskande. 

Nötterna hava tydligtvis tjänat stenåldersfolket till föda. 

Detsamma har möjligen varit fallet med de båda stora landmolluskerna, 

av vilka Cepsea hortensis invandrat till ön redan under 

Ancylustiden (Munthe, anf. st. 1910) och Eulota fruticum troligen 

under samma tid, i det att den nyligen är funnen i kalktuff under 

Litorina-gränsvallen i Fröjel. 1 

De få resterna av sötvattensmollusken BUhynea tentaeulata härstamma 

antingen från äldre myravlagringar, en lokal insjö, Ancylussjön 

eller frän Baltikums övergång mellan denna sistnämnda 

och Litorinahavet, vilket bland dessa många alternativ kan icke 

avgöras. (Se dock längre fram.) 

Även g r å s ä 1 e n, som jagades av stenåldersfolket och sannolikt 

utgjorde dess väsentligaste animaliska föda samt f. ö. tagits i anspråk 

för en del andra ändamål, bl. a., säsom i Hanssons redogörelse 

visas, till redskap, uppträdde redan i Ancylussjön, vilket 

ett fynd i Uppland visar. 2 Arten har fortlevat i Litorinahavet, där 

den, åtminstone tidvis, var mycket allmän, 3 liksom den ännu fortlever 

i Baltikum. 

Av ett jämförelsevis stort intresse äro lämningarna i kulturlagret 

vid Gisslause av de tre fiskarterna sarv, mört och 

gädda. De äro nämligen sötvattensfiskar, vilka säkerligen levat 

redan i Ancylussjön och sedan förmått ackommodera sig i det gradvis 

allt saltare Litorinahavets vatten, med undantag troligen för 

sarven. 

I nutiden leva de alla tre' i sött vatten, gäddan och mörten inom 

bl. a. en stor del av Sverige, medan sarven icke går nordligare än 

'Henr. Munthe (J. E. Hede och L. von Post), Beskrivning till 

kartbladet "Hemse". S. G. U., Ser. Aa, N:o 164, 1927. 

2 

II c n r. Munthe, Om fyndet av gråsäl i Ancyluslera vid Skattmansö 

i Upland. G. F. F., Bd 17, 1895. 

8 

Pira (1926) har sålunda påvisat lämningar av talrika exemplar i kulturlager 

från gånggriftstid o. s. v. i grottan "Stora Förvar" å Stora Karlsö 

vid Gotland. 

4 

Enligt W. Lilljeborg, Sveriges och Norges Fauna. Fiskarne II—III. 

Upsala, 1891.


till sydöstra Dalarna och Hudiksvallstrakten. I Baltikum, där de 

synas uppträda blott nära kusterna, går gäddan ner till Blekinge 

och nordöstra Skåne (utanför vattendragens mynningar), där ytsalthalten 

är c:a 0,75 %. I Randersf jorden i östra Jutland lever 

den i vatten med en ytsalthalt av högst c:a 0,8 %. 1 Mörten går mot 

söder till Smälandskusten, där ytsalthalten torde uppgå till c:a 0,7 

%, och i Randersf jorden lever den även i vatten av 0,8—1,0 % salt. 

Sarven går i Baltikum sydligast till Sörmlands skärgård ooh lever 

även i Randersf jorden vid en ytsalthalt av c:a 0,6 resp. 0,5 %. 

Enligt Lindström 2 skall sarven en gång vara funnen i havet utanför 

Gotlands kust. 

Såsom fossila äro de nämnda fiskarna funna bl. a. i följande 

lager 3 : gäddan i suprabaltiska senglaciala men även yngre lager 

i Skåne, dessutom, liksom mörten, i Litorinalager och, allmännare, 

i därmed samtida kultur lager flerstädes i Södra Sverige; sarven åter 

är förut funnen endast i kulturlager från Litorinatiden (Äloppe i 

Uppland) och senare (i Björkölager). 

Av det sagda är sannolikt, att åtminstone sarven av Gisslausefolket 

hämtats antingen ur en lokal insjö, ur Ancylussjön eller nr 

Baltikums övergångsstadium mellan denna senare och Litorinahavet. 

Av skäl, som jag längre fram skall anföra, torde man böra räkna 

blott med det första och sista alternativet. Däremot torde det vara 

alldeles uteslutet, att sarven av Gisslausefolket fångats i Litorinahavet 

under något skede med större salthalt, dels emedan 

inga lämningar av densamma träffats i Litorinalager, dels även och 

framför allt av dess nutida utbredning, medan det motsatta kan 

tänkas ha varit fallet beträffande gäddan och mörten samt f. ö. gråsälen 

1 . Och att Baltikum under Gisslausetiden icke haft någon 

vidare salthalt, därför har man ett indirekt stöd i kulturlagrets 

avsaknad av varje spår av marina fiskarter, t. ex. torsk, som i Litorinatidens 

kulturlager rätt ofta är representerad av otoliler o. s. v. 

Uppenbart är, att även de tre fiskarterna tjänat Gisslausefolket 

i Enligt A. C. Johansen, Randers Fjords Naturhistorie. Köbenhavn, 

1918. 

2 

G. Lindström, Om Gollands fiskar. Gotlands Hushållningssällskaps 

årsberättelse, 1866. 

8 

Enligt Sven Ekman, Djurvärldens utbredningshistoria pä skandinaviska 

halvön. 1922, sid. 496.


som föda, och då så har varit fallet även med hare, rådjur (?) och 

fågel, kan man säga, att dess "matsedel" icke varit dålig. 

Vi övergå nu till frågan om det på kulturlagret liggande str an dgruslagret, 

vars fossila fauna är av stort intresse, enär i detsamma 

icke träffats några skal av rent marina mollusker utan 

endast av de tvenne förut omnämnda, nu även i svagt salt vatten 

levande formerna Neritina fluviatilis forma litoralis samt Limnsea 

ovata forma baltica. Av dessa lever 1 den förra vid Baltikums stränder 

från och med Ulfön i Bottenhavet med c:a 0,4 % ytsalthalt och ner 

till Wismarbukten samt f. ö. i Öresund till Landskrona, inom de 

båda sistnämnda områdena med en ytsalthalt av c:a 2,2 %. I Randersfjorden 

lever den, enl. Johansen, anf. st., i vatten av högst 

c:a 1,5 % salthalt. Den är här småväxt [maximilängd 7,4 mm., 

(1. v. s. något kortare än de längsta, som funnits i Litorinalager å 

Gotland och nå c:a 8,2 mm. i längd (Munthe, anf. st, 1910)]. Formen 

är allmän i Gotlands Litorinalager, bl. a. uppe i gränsvallen, 

och är f. ö. jämte Limnsea ovata forma baltica den allmännaste mollusken 

å stenar vid Gotlands nutida stränder. Neritinan har levat 

vid Gotland under hela Litorinatiden och senare." 

Även Limnsea ovata forma baltica, vilken var Ancylussjöns allmännaste 

mollusk, har i nutiden en vidsträckt utbredning utmed 

Baltikums stränder, eller från Bottenviken med c:a 0,3 % ytsalthalt 

mot söder till Rrigen med ytsalthalten 0,8 %\ och f. ö. till Malmö 

med ytsalthalten 1,0 å 1,1 %.' I Randersf jorden fördrar den en 

största ytsalthalt av 0,8 %. 

1 Se II o n r. M u n t h c, Preliminary Report on the Physical Geography 

of the Litorina-Sea. Bull. Geol. Inst. ot Upsala, N:o 3. Vol. II. 1694. 

2 Anmärkningsvärt är, att densamma (eller kanske snarare den i sött 

vatten levande huvudformen JV. fluviatilis?) uppgives av Friedr. Schmidt 

(Einigo Mittheil. ii. d. gogenwärtigen Kenntnis d. glazialen und postglazialen 

Bildungen im silurischen Gebiet von Ehstland, Oesel und Ingermanland. 

Z. d. deutschen geol. Gesolls., Bd 36. Berlin 1884) vara funnen i Ancylusavlagringar 

i östersjöprovinserna. Enär jag aldrig träffat den i Gotlands 

väl undersökta motsvarande bildningar lika litet som i svenska fastlandets, 

kan man förmoda, att den i Östersjöprovinserna inkommit i Ancyluslager 

sekundärt antingen från rinnande vatten (huvudformen) eller från 

Litorinalager, som uppblandats med förstörda Ancyluslager. I ett senare 

arbete av Schmidt (Blicko auf dio Geologio von Estland und Oesel. Reval 

1885), upptages f. ö. icke Neritina bland Ancylusbildningarnas fossil. 

18 — Fornvännen 1930.


I motsats till Neritinan och de i Baltikums Litorinalager relativt 

småväxta marina molluskerna: Litorina litorea, L. rudis var. tenebrosa, 

Rissoa-arter, Hydrobia ulvse, Scrobicularia piperata, Mytilus 

edulis, Macoma (Tellina) baltica och Cardium edule, har Limnaean 

icke levat i dot egentliga Litorinahavet under dess saltare skeden 

med maximum c:a 1,4 % salt vid Gotland, varemot den ungefär 

vid bronsålderns början, när salthalten minskats till c:a 1 % vid 

Gotland, åter uppträdde där (Munthe, anf. st., 1910). Skedet därifrån 

ooh framemot nutiden har därför blivit benämnt "Limnaealiden". 

5. Kulturlagrets geologiska ålder. 

Av det anförda är alliså uppenbart, att salthalten i Baltikum vid 

tiden för strandgrusets bildning kan ha varit jämförlig med den, 

som rådde vid Limnasatidens början eller senare och i så fall ännu 

lägre. Elt dylikt skede med marint inslag har givetvis funnits även 

vid övergången mellan Ancylussjöns söta och Litorinahavets tämligen 

salta vatten, och Neritinans samt Limnseans närvaro 1 strandgruset 

visar på, att det är till ett sådant skede, men före de rent 

marina formernas uppträdande, man har att förlägga strandgrusets 

bildning. Härmed synes alltså kulturlagrets geologiska 

minimiålder vara fastställd, och de i detsamma funna 

fiskarna och salarna torde därför kunna antagas vara fångade i 

Ancylussjön under dess senaste del eller sannolikare i Baltikums 

svagt salta vatten och väl närmast i den vik, som upptog området 

väster om fyndplatsen. (Se kartorna, fig. 103 och 104.) Fiskarna kunna 

dock även tänkas vara fångade i insjön norr om Gisslause, och 

detsamma kan vara fallet med Bithynean, som emellertid då liksom 

i nutiden kunnat resp. kan fördraga svagt salt vatten, i det att den i 

Baltikum går åtminstone ner till Blekingekusten och därför lika 

väl kan ha tagits ur Baltikum. 

Enär överensstämmelsen med Svalingsfyndorten är påfallande 

stor i det avseendet, att, såsom visats, Neritinan där uppträder i 

mitten av det på kulturlagret liggande strandgruset, rent marina 

skal åter först i dettas övre del, synes detta kulturlager vara ungefär 

samtidigt med det vid Gisslause. För övrigt pekar ju det 

kulturlagret underliggande Ancybisgruset vid Svalings direkt på


ii ven detta kulturlagers tillkomst före eller vid övergången mellan 

Ancylus- och Litorinatid, vartill kommer, att beloppet av Litorinahavets 

transgression efter kulturlagrens tillkomst är ungefär detsamma 

som vid Gisslause. Denna transgression kan antagas ha 

fortskridit allt långsammare upp emot L. G., och man torde därför 

kunna datera kulturlagren ifråga till minst 7,000 år före vår tid, 

ifall, såsom sannolikt är, L. G:s uppkomst ligger c:a 6,500 år tillbaka 

i (iden. (Jämför Munthe, anf. st., 1925, diagrammet, Tavl. 

7, där även ett tecken för Svalingsboplatsen är utsatt i kurvsystemet.) 

Såsom av Hanssons följande utredning framgår, motsäga de arkeologiska 

fynden icke min här framlagda åldersbestämning, även 

om de icke giva något direkt bevis för densamma. 

Till sist förtjänar framhållas, att det instängda läge, som Gisslause 

fyndorten intagit, förklarar kullurlagrets bibehållande under 

Baltikums senare stigning upp till L. G., då bl. a. den förut omnämnda 

insjön N ut "dränktes" av Litorinahavet. Det vill synas, 

som om härvid särskilt närvaron av klappern i strandgruset på 

kulturlagret enklast förklaras därmed, att densamma transporterats 

i huvudsak från oeh utmed lägre delen av den kalkstensklint, 

som anstår söder ut. En del av det finare materialet åter leder 

otvivelaktigt sitt ursprung frän rullstensåsens övre delar. 

Från den avsevärda tidrymd, som representeras av Litorinahavets 

senare transgressionsskede, stillestånd vid L. G. och regression till 

boplatsnivån, föreligga, såsom nämnts, inga marina skal ens i 

strandgrusets översta delar. Orsaken härtill är att söka antingen 

däruti, att villkoren för en sådan inlagring här icke varit för handen, 

eller också i att eventuellt förefintliga sådana skalförande lager 

blivit under regressionen bortsköljda från lokalen. 

6. Detaljbeskrivning av boplatsen samt kulturlagrcts innehåll 

av artefakter. 

Som ovan framhållits, ligger boplatsen V» km. S om Gisslause 

gårdar. Den grusgrop, som här upptagils, har förstört en del av 

kulturlagret, men därigenom har också dettas upptäckt möjliggjorts. 

För de närmaste omgivningarnas karaktär har i det föregående redogjorts, 

och kartan fig. 109 lämnar ytterligare upplysningar därom.


Även för undersökningens allmänna gång har ovan redogjorts. 

Den inskränktes i huvudsak, som av planen fig. 110 synes, till området 

för ooh närmast omkring grusgropen. Härav framgick, att 

kulturlagret slutade i rutorna Hi och Ri, och att dess östra begräns- 

Fig. 109. Karta över stcnåldorsboplatson vid Gisslause. Uppmälning av 

Hans Hansson 1929. 

ningslinje således följer åsens kant åt detta håll. Av undersökningens 

utsträckning till rutan D6, där kulturlagret praktiskt taget 

upphörde, framgick, att det åt väster icke sträckt sig långt över 

åsens krön, som vid den tid, boplatsen tagits i bruk, låg ungefär 

1 m. lägre än nu. Dess utsträckning i ö—V kan knappast ha 

överstigit 6 m. Hur stor utbredning dot haft i N—S:lig riktning 

är f. n. omöjligt att avgöra, men då de båda provgroparna gåvo fynd,

En ny boplats från äldre stenåldern pd Gotland. •ill 

och avståndet mellan dem är 12 m., ger den uppgiften sig själv, att 

boplatsen sträckt sig över en areal av minst 72 kvm. 

Angående kulturlagrets mäktighet hänvisas till profilen Ai—Hi 

(fig. 111) och nedanstående tabell, som även upptar den ungefärliga 

förekomsten av flinta och ben. 

A, 

B, 

15. 

0, 

0, 

C, + , 

D, 

D, 

Kutbetockiiiiig 

D,+, 

B, 

B, 

F, . 

V* 

»i 

•I, 

M. 

N, 

O, 

1>, 

n. 

\\ pl gr. till E, 

Knlturlagrets 

mäktighet 

5 

10—30 

10 

20-30 

5-10 

3—5 

20 

5-10 

3-5 

2—4 

5-10 

5 

6—10 

10 

5 

2-5 

5 

5-30 

15—30 

10-15 

2-10 

5 

Fornsaksformerna. 1 

Ungefärligt antal 

flinta 

3 

25 

80 

20 

40 

15 

20 

30 

10 

1 

15 

20 

10 

1 

10 

20 

30 

15 

5 

däggdjurslien 

15 

30 

40 

125 

15 

15 

50 

25 

10 

10 

20 

40 

10 

7 

5 

70 

30 

30 

2 

40 

320 589 

Materialet till de redskap, med vilka Gisslausefolket fått nöja 

sig, utgöres framför allt av flint a, varav något över 300 stycken 

upptagits. 1 tre fall har kvarts fått ersätta flintan, och av "s t e n" 

har endast ett bearbetat föremål kunnat iakttagas. Fem, möjligen 

sex små benspetsar fullständiga listan över Gisslauseboplatsens 

i Fyndet har i Statens Historiska Museum fått invcnlarionr 19178.


redskapsförråd, men det är, såsom nedan skall visas, möjligt att 

åtminstone ange ett fall, där trä med ganska stor sannolikhet fått 

ersätta benet. Inga spär av keramik träffades. 

Furemål av flinta. I jämförelse med Sydskandinaviens flintrika 

trakter blir kanske icke boplatsens rikedom på flinta och fattigdom 

• 

ProvorOfiZ 

Fig, 110. Stenåldershoplatsen vid Gisslause. Plan av utgrävningen 1929. 

på övriga redskapsformer så påfallande. Men för Gotlands vidkommande 

är förhållandet värt att beaktas. Här förekommer nämligen 

icke flinta i primärt läge; det material, man haft att tillgå, 

utgöres, som förut påpekats, av med landisen hitfört ordovicisk 

flinte av gråaktig färg. Gisslausefolket synes ej heller ha sparat 

sig någon möda, då det gällde att leta reda på de obetydliga flintstycken, 

som lågo spridda över markerna. Och det är mot hakgrunden 

härav, man har att se de små och förkrympta redskapsformer, 

som utgöra de tidigaste vittnena om mänsklig odling på


Gotland. Detta förhållande kommer närmare att framgå av den 

följande redogörelsen, där jag, så långt det varit möjligt, försökt att 

ordna materialet i det typschema, som byggts upp efter fynden i 

flintrikare trakter av Norden. Det har då visat sig, att det är få 

flintor, som verkligen låla en sådan typologisering, och att, där 

detta varit möjligt, man likväl måste räkna med sannolikheten av, 

att ett och annat exemplar haft tillfälligheten att tacka för sin formgivning. 

Huvudparten av det upptagna materialet kan karakteriseras som 

avfall, varför man får antaga, att tillverkningen försiggått på 

platsen. 

Fig. 111. Profil genom boplatsen vid Gisslause. 

En del av flintstyckena visa inga eller obetydliga spår av att 

ha varit i beröring med slagstenen. Do få uppfattas som hopsamlat 

råmaterial avsett för bearbetning eller förkastat som odugligt därtill. 

Andra ha, ehuru icke utbildade till typiska och enhetliga former, 

likväl genom enkel tillslagning blivit försedda med egg. Några 

bland dem äro att räkna till de största flintor, som upptogos på boplatsen; 

så hade ett stycke måtten 4,5 X 3,5 X 3,5 cm. Här skall 

f. ö. blott nämnas de ganska rikligt förekommande långsmala flintorna 

med en egg i längdriktningen. Även de höra till de största 

på boplatsen funna flintorna, och det största bland dessa stycken 

mätte 6 X 4,8 X 1 cm. I tvärgenomskärning få de en trekantig 

form. Den eggen motstående sidan bildas alltid av flintstyckets 

ursprungliga yta. Härigenom stå de en del av de största spånorna 

nära, och de ha väl också tjänat samma ändamål som dessa. 

Då de två ovan nämnda flintstyckena äro de största, som funnos 

på boplatsen, kan man knappast vänta sig att här påträffa vare sig 

skiv- eller kärnyxor. De äro ej heller förut i något exemplar funna 

på Gotland.


Av kärnor upptogos allt som allt fyra stycken, varav två med 

mått, som motsvara de största spånornas. Båda ha tagits så obetydligt 

i bruk, att man endast med tvekan kan beteckna dem som 

kärnor. Däremot visa de båda andra, hur väl ett flintstycke utnyttjats, 

då man kommit över ett stycke av gott material. Den ena 

mäter något över, den andra något under 2 cm. (fig. 112:g). Dylika 

små kärnor äro kända även från Norge. 1 

M*ll 

i Wem. 

Fig. 112. Artefakter funna i kulturlagret vid Gisslause. 2 /.i. (a av diabas; 

b—h samt k av flinta; j av kvarts; 1—n av ben.) 

Som spånor kunna karakteriseras ett antal flintor mellan 1,5 

och 4,5 cm. i längd. Jämför man dem med på andra håll i Norden 

funna, finner man, att de äro synnerligen små och obetydliga. Fleekkerne 

i skaldyngerne mäta ofta 15 å 20 cm. Enqvist 2 anger den 

vanliga längden för de på Orust och Tjörn på Ertebölle-Lihult-tidens 

boplatser funna till omkring 10 cm. Något annorlunda förhålla sig 

däremot spånorna i Svärdborgfyndet. Flortalet mäta ej mer än 

mellan 5 och 2 cm. i längd, ehuru större med tydliga spår av att ha 

i Se A. W. Brogger, Vistelundot. Stavanger 1908, Pl. 111:31. 

2 

So Arvid Enqvist, Stonåldorsbcbyggclsen på Orust och Tjörn. 

Uppsala 1922, sid. 15.

En ny hoplats frän äldre stenåldern pä Gottand. 281 

varit använda finnas. De mindre, som ha skarpa och friska eggar, 

ha tjänat som ämnen till de på boplatsen rikligt förekommande mikroliterna. 

1 

Ser man närmare på det tiotal större spånor, som ingå i Gisslausefyndet, 

finner man, att endast ett par stycken ha båda sidorna 

utbildade till egg, under det att de flesta äro eneggade med motsatta 

sidan bildad av flintstyckets ursprungliga yttersida. De flesta 

ha väl bevarad slagbula. Två stycken äro avbrutna. En annan 

visar tydliga märken av att ha använts som kniv eller skrapa (fig. 

112: b), ändamål som helt visst också de övriga tjänat. 

Skrapor och knivar i egentlig mening saknas. 

Vad de mindre, i allmänhet ett par cm. länga och något över 0,5 

cm. breda spånorna beträffar, är det föga troligt, att de fått göra 

samma tjänst (fig. 112: f). Att de icke kunna hänföras till flisor 

och avfall, visa de båda små kärnorna, varav tydligt framgår, att 

man bemödat sig om att få fram dessa små spånor, som knappast 

kunna vara ägnade för annat ändamål än som skärpor till fångstredskap 

av ett eller annat slag. Det ligger då närmast till hands 

att sätta dem i samband med fågelpilarna; ty det är icke på grund 

av deras obetydliga grovlek och därav följande ringa styrka troligt, 

atl de varit skattade var för sig och fått tjänstgöra som pilspetsar, 

vartill deras form i allmänhet ej heller gör dem lämpade. 

Visserligen ha varken här eller förut annorstädes på Gotland fågelpilar 

blivit funna, men detta bör ju icke utesluta, att man i stället 

för ben av en eller annan orsak, exempelvis avsaknaden av lämpligt 

material för dessa ofta kraftigt tilltagna redskap, använt ett förgängligare 

material, t. ex. trä av fur eller liassel, varav, såsom visats, 

lämningar träffats i kulturlagret. 

Som p i 1- eller spjutspetsar kunna de i fig. 112 c, d, e, j och 

k avbildade föremålen anses. 

c visar åtminstone en avlägsen likhet med en tvärpil; enbart 

som ett brottstycke av en spån kan den i varje fall icke betraktas. 

Tvärpilen är icke känd från Gotland annat än i ett obetydligt 

exemplar från Gullrum (Lithberg, anf. st, 1914, sid. 63). 

Huruvida d utgör en med avsikt till formad pilspets är ovisst. 

'K. Friis Johansen, En Boplads fra den eeldste Stenålder i Svierdborg 

Mose. Aarböger, Köbenhavn 1919, sid. 136 orh 138 ff.


e är väl närmast att anse som bladformig pilspets. (Jfr Enqvist, 

anf. st., 1922, Pl. VII, fig. 78.) Hit kan också ett par av kvarts 

tillverkade spetsar räknas (j). Den avbildade mäter i tvärgenomskärning 

vid basen 0,7 cm. Här kan anmärkas, att en liknande 

spets i flinla ookså är funnen på den vid 100—85 % av L. G. belägna 

Norrbysboplatsen. Den påträffades av professor Munthe 

sommaren 1928 några meter nedanför L. G. bland andra tillfälligt 

upptagna skärvor. Den är liksom j svagt ryggad på ena sidan. 

k utgör en av spån omsorgsfullt tillverkad spets. 

Slutligen bör nämnas dot i fig. 112: b avbildade redskapet. Detta 

bör möjligen uppfattas som borr av den klumpiga och grovt tillhuggna 

typ, som ej är ovanlig under äldre stenåldern. 

Föremål av "sten". Den slipade stenbit — närmare bestämt av 

diabas — som avbildas i fig. 112: a, utgör det enda redskap av detta 

material, som träffats på boplatsen. Formen framgår av bilden. 

Den rundade sidokanten saknar i stort sett slipning. Möjligen 

kan det anses som fragment av en y x a, men fullt säkert är det icke. 

Det kan också vara en naturlig sten, som av en eller annan orsak 

erhållit slipning. 

Av intresse är det emellertid att kunna påvisa slipningens uppträdande 

i Sverige redan före Litorinahavets maximum. För Danmarks 

vidkommande har Nordman 1 visat, hur såväl slagna som 

bultade och därpå slipade stenyxor förekomma i Skaldyngerne från 

äldre stenåldern. Han anför härvid också en yxa, som sannolikt 

blott genom slipning formats av naturlig sten. En tidig trindyxa 

från Selager, för vars tillverkning slagning, bultning och slipning 

i förening använts, "anträffades i ett fält i det femte av de 20 cm. 

tjocka utgrävningslagen; i det fjärde låg en skivyxa, i det tredje 

likaså, och i det fjärde laget i en angränsande kvadrat hittades 

även en skivyxa — — — yxan tillhör ej Solagerfyndels sista tid, 

den kan ingalunda hänföras till den äldre stenålderns slut". (Nordman, 

anf. st., s. 137 ff.) 

Föremål av ben. Intet av de fem funna ben föremålen tillhör någon 

bestämd lodtyp. 

1 C. A. Nord m a n. Skaldvngcnies stenyxor. Aarböger, Köbenhavn 19)8.


Prylen fig. 112: n är icke bearbetad på annat sätt än genom den 

.-spetsbildande sneda avskärningen. 

Det i fig. 112:1 avbildade redskapet utgör övre delen av en slät 

benudd. Huruvida de streck, som synas inristade på spetsens mera 

välvda sida, kunna uppfattas som avsiktligt anbragta, är omöjligt 

att avgöra. 

Ytterligare tre benföremål hava träffals. De äro säregna så till 

vida, att fullständiga motsvarigheter till dem icke förut tyckas vara 

funna i Norden eller åtminstone ej publicerade. Det bäst bevarade 

av dem, vilket är återgivet i fig. 112: m, utgöres av ett mot bägge 

ändar spoltormigt avsmalnande och i en trubbig spets utlöpande 

rörben. Liksom de båda övriga är det omsorgsfullt tillverkat och 

delvis glättat. Det ena av dessa, som båda upptogos i rutan Ni 

är avbrutet i bägge ändar, ooh det andra saknar spets. Vartill 

de varit avsedda, är svårt att avgöra; de kunna ha tjänat många 

ändamål. Den omständigheten, att spetsarna brutits, och att de, där 

de bevarats, synas ha varit utsatta för stark nötning, talar onekligen 

för, att de använts som fångstredskap. Och eftersom de ha 

funnits i så relativt stort antal och två stycken tillsammans, är 

man frestad alt antaga, att de tjänstgjort som ljusterspetsar, 

vilka möjligen varit med remmar bundna runt omkring ett skaft av 

trä. Emellertid synes den dubbla tillspetsningen knappast kunna förklaras 

av en sådan användning. Det kanske bör nämnas, att Sarauw 1 

i Maglemose funnit sju liknande, i bägge ändar tillspetsade benredskap 

av spjälkat revben. Endast två voro hela. Längden var 

6,0—20,2 cm. Han anser, att de rimligtvis tjänat som fångstredskap, 

men tillägger, alt åtskilliga andra tydningar också kunde 

ligga nära till hands. Det är väl också möjligt, att de tre Gisslausespetsarna 

använts för mindre påfrestande ändamål, t. ex. som prylar 

eller nålar. Härför talar också den omständigheten, att de 

äro glättade. 

Såsom förut påpekats, kan det arkeologiska inventariet knappast 

anses motsäga det resultat angående boplatsens ålder, vartill professor 

Munthe på geologisk väg kommit, även om icke bland de 

funna redskapsformerna någon direkt påvisbar typ förekommer. 

i Georg F. L. Sarauw, En stenålders Boplads i Maglemosso ved 

Mullerup. Aarböger, Köbenhavn 1903, sid. 247 och fig. 29.


som är hänvisad enbart till ett så tidigt skede. Frånvaron av keramik 

har knappast något atl betyda i fråga om boplatsens förläggande 

före eller efter Litorinamaximum, ty sådan saknas ju också 

vid Norrbys. Även om antagandet, att Gisslausefolket kände ett 

fågelpilarna närstående redskap, är riktigt, behöver detta likväl icke 

betyda, att detta redskap, om vars närmare utseende vi ingenting 

veta, till tiden sammanfaller med fågelpilarnas. Det faktum, att man 

icke med säkerhet kan påvisa förekomsten av yxor, skulle i så fall 

ha mera att betyda. En jämförelse mellan boplatserna vid Gisslause 

och Norrbys samt dess likar Toftaboplatserna visar den stora 

skillnaden i inventariets karaktär. På den förra består det material, 

varpå hela kulturen bygger, av flinta; vid de senare är det stenyxorna, 

som fullständigt dominera. 

ZUSAMMENFASSUNG. 

Henr. Munthe und lians Hansson: Ein ncuer Wohnplatz aus 

der älteren Steinzeit aut Gotland. 

1928 entdeckte Munthe siidlich von dem Baucrnhof Gisslause im Kirchspiel 

Lärbro auf Gotland ein Kullurlagor, das, allom nach zu urlcilen, 

mit dem 1911 von A. Hj. Olsson beschriebenen bei Svalings im Kirchspiel 

Golhem auf der Insel gleichzeitig sein musste, welch letzteres zwischen 

Ancyluskies und Litorinakies mit Neritina unten und der salzigcren Lilorinafauna 

oben liegt. Diese Parallelisierung hat eine Besläligung durch dio 

Untersuchung erhalten, die Munthe und Hansson 1929 ausgefiihrt haben. 

Das gcncrello Profil bei Gisslause ist das folgende (siehe Fig. 105 und 

107): 

a) (zuoberst) za. 1 m mit Sand gemischter Uferkios, reich 

an flachen Strandstoinen (Fig. 107) und Schalen von der Bräckw 

a s s e r m u s c h e 1 Neritina fluviatilis forma litoralis und der gleichfalls 

in Brackwasser lebendon Limnsea ovata f. baltica enthnltend; 

b) za. 5—30 cm dickes Kulturlager (Fig. 105, 107 und 111), bestehend 

aus mit Sand und flachen Strandstoinen v e r ra i s c h ( o r 

A se h c und Kohle, worin angetroffen wurden zahlreiche 

K n o c li en von Seehund |u. a. Kcgclrobbe (Hnlicheerus grypus)] 

und in spärlichor Menge solche von Lepus timidus und möglicherweise 

Capreolus capreolus sowie V o g el k n o c h en (Mergits sp.?), z.ihlrciche 

Fischgräten von Leuciscus eryihrojihthalmus, Leuciscus rutilus 

und Esor lucius; zahlreiche Schalen! ragmente der Landschnecken 

Cepsea hortensis und Eulota fruticum sowie von P11 a n-

Ein neuer Wohnplatz aus der älteren Steinzeit auf Gotland. 285 

zen: gospaltene Nilsso von Corylus avellana und Kohlenfragmentc 

von Pinus silvestris. Ferner enthält das Kulturlager 

zahlreiche Artefakten aus ordovicischom Feuerstein und 

vereinzelto aus Quarz, Dia b as und Knochen. 

c) Glazifluvialer Kies (ohne Strandsteine) — siehe Fig. 106. 

Da der Fundplatz hier wie bei Svalings ein paar Meter niedriger als dio 

Litorinagrenzc (L. G.) — bei 24 bzw. 20 m il. d. M. — gelegen ist (siehe 

Fig. 103 und 104), und da der Uforkies an beiden Fundorton eine Brackwassorfauna 

enthält, die bei Svalings oben durch dio salzigero Litorinafauna 

orsetzt wird (die jedoch bei Gisslause nicht vertroten ist), da ferner die 

Fauna und die Flora wie auch die Artefakten (siehe unten) in dem Kulturlager 

nicht dessen Datierung in den Ubergang zwischen 

dem Ende der Ancyluszeit und dem Beginn der eigentlichon 

(sal z i ger en) Litorinazeit widersprechen, so 

ist dio Entstehung des Kulturlagers aus geologischen 

Gr ii n don in diese Ubergangsperiode öder möglicherweise 

in das Ende der Ancyluszeit zu verlegen. Die 

Transgression des Litorinamecres von za, 1.5 m unter den niedrigsten 

Teil des Kulturlagers bis hinauf zur L. G. hat mindestens za. 6 Meter 

botragon, weshalb das Alter des Wohnplatzes auf mindestens za. 

7000 Jahre vor unserer Zeit zu veranschlagen sein diirfte. 

Hansson tcilt u. a. Detailkarte (Fig. 109), Plan (Fig. 110) und 

Profil (Fig. 111) fiir den Fundplatz mit und berichtet iiber den Inhalt 

des Kulturlagors an Artefakten. 

Unter diesen letzteren finden sich (Fg. 112) relativ kleine K e r n o. 

Spä ne sowie Pfeil- öder Speerspitzen aus Feuerstein (teilweise 

auch aus Quarz), ferner, in jo einem Exemplar, ein Bohror(?) 

aus Feuerstein und ein geschliffencs Beil(?) aus D i ab 

a s. Schaber und Messer im eigentlichen Sinne fehlen wie auch Keramik. 

Einigo Späno können möglicherweise als "V o g e 1 p f e i 1 c'' betrachtet 

werden. 

Bea.rbeiteto Gegenstände aus Knochen sind spärlich vorhanden und 

slellen einen Pfriem und einige Fischgabelspitzen(?) dar. 

Das archäologische Material erlaubt zwar keine bestimmte Dalicrung des 

Kulturlagers, andorerseits aber widerspricht dieselbe nicht der erwähnten, 

auf geologische Griinde hin vorgenommoncn Datierung.

En ny boplats från äldre stenåldern på Gotland

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?