Livet i Birka

De senaste årens grävningar har visat att Birka grundlades under 700talets
andra hälft. Det finns verkligen fog för att tala om en regelrätt
grundläggning, eftersom stadens rum har organiserats efter vissa på
förhand givna principer. Markområdet styckades upp i tomter som
avgränsades av diken, mellan tomterna anlades gränder som löpte
radiellt ned mot vattnet. En del gränder mynnade ut i bryggor med
kraftiga landfästen i form av stenkistor. De gränser som drogs upp
respekterades och låg fast, dvs stadens rum fick en fast struktur som
stod sig över tiden. Fynden ger oss möjlighet att närmare datera denna
händelse till omkring 770. Det som hände i Birka var i ett europeiskt
perspektiv inte något unikt. Om vi vänder blicken ut mot det övriga
Europa ser vi att det vid denna tid, eller t o m några generationer
tidigare, uppstod en rad liknande platser.
Plikten att ge, mottaga och återgälda
För att kunna förstå varför dessa platser uppstod, måste vi till att börja
med konstatera att den tidens samhälle var stratifierat, dvs medlemmar
av samma kön och jämförbar ålder hade inte samma tillgång till
de materiella resurser som upprätthöll livet. Här fanns kategorier som
stormän, fria bönder, landbor och slavar. Vidare är det väsentligt för
oss att inse, att de sociala relationerna upprätthölls av en ideologi där
ömsesidigt utbyte av gåvor utgjorde en grundval. Samhället genomsyrades
av tre moraliska eller sociala plikter: plikten att ge, plikten att
mottaga och plikten att återgälda.
Generositet och överdådig gästfrihet visade hur mäktig stormannen
var. Hans prestige mättes efter antalet män som omgav honom.
Detta ledde till att han på alla vis, bättre än andra hövdingar, ville
traktera det följe som åt vid hans bord. Generositeten baserades på de
nyttovaror i form av mat och dryck stormannen kunde producera på
sin gård. Men de lokala stormännen kunde även utkräva tributer eller
avgifter i form av nyttovaror, t ex järn, kläde, hudar, timmer, spannmål
och smör.
För att upprätthålla den maktpolitiska strukturen behövde eliten
dessutom prestigevaror som ädelmetaller, fina textilier, vapen och
glas. Även vin, kryddor och exklusiv mat var av stort intresse. Ett sätt
för stormannen att komma över dessa varor, var att med sitt väpnade
följe plundra intilliggande områden där tillfälliga tributer kunde
avkrävas. I samtida källor från t ex frankiskt område kan man läsa om
årligen återkommande plundringståg som inbringade stora rikedomar
vilka fördelades mellan kungen och hans följeslagare.
Ett annat sätt för eliten att få tag på de ting som de kunde smycka sig
med, roa sig med, visa upp på fester eller ge bort, var – vid sidan av
militär verksamhet – handel. Det var därför viktigt för härskareliten
att kontrollera handelsplatserna och ta aktiv del i produktionen och
distributionen av prestigevarorna.
Kungligt beskydd
Kungen stod som beskyddare av långväga köpmän och garanterade att
vissa platser och tider ställdes till förfogande för deras verksamhet.
Köpmännen, som källorna kallar mercatores eller negociatores, färdades
över mycket långa sträckor. Som främlingar i de länder de passerade
hade de dåligt skydd av de lokala sedvanerätterna. Dessutom
svävade de i fara eftersom det var känt att de medförde dyrbarheter.
I en värld där gränsen mellan fredlig handel och röveri var oklar, var de
även utsatta för misstankar. Hur skulle man skilja rövare från dessa
okända köpmän som, enligt engelska källor, färdades i sällskap med en
eskort av beväpnade tjänare? Hur kunde man vara säker på att varorna
inte var tjuvgods? Det var med andra ord viktigt att handelstransaktionerna
kontrollerades av myndigheterna, att de ägde rum
öppet och under bevakning. Vi kan därför se att den karolingiska
lagstiftningen förbjöd all handel nattetid, dock med undantag för
försäljning av matvaror och hästfoder. Den krävde också att en greve
eller biskop skulle närvara om handeln rörde varor som tilldrog sig
särskilt livliga misstankar: slavar, hästar, samt guld- och silverföremål.
I en föreskrift 828 av kejsar Ludvig den fromme, framskymtar att
köpmännen var kejsarens ’’trosmän’’, fideles. Detta personliga band
gav dem särskilda fridsbestämmelser som omfattade kungens
skyddslingar. Köpmannen var befriad från de skatter som lades på
varutransporterna och han ägde själv sina transportmedel. När han
återkom från sina resor skulle han emellertid infinna sig i kungapalatset
och till Kammaren utbetala det som var brukligt. Köpmannen
skulle då lojalt skilja mellan det som härrörde från hans egna affärer
och det han skötte för kungens eller kejsarens räkning.
Emporier
De platser där fjärrhandeln bedrevs omtalas med det latinska ordet
portus, som motsvarar det germanska ordet wik. Under kontroll av
kungamakten fanns där specialiserade vittnen som garanterade att
alla kontrakt var giltiga. På Ludvig den frommes tid förefaller en
representant för kejsaren ha varit närvarande, vilken skulle döma
mellan köpmännen samt uppbära den tribut som var priset för kejsarens
beskydd. I den arkeologiska litteraturen kallas dessa orter
emporier. Alla emporier låg invid territoriella gränser. De var alltid
belägna på bästa möjliga plats ur transportsynpunkt, hade ett planerat
gatunät och en reglerad bebyggelse. De som vistades här var inte bara
främmande köpmän som besökte platsen endast periodvis, utan också
inhemska hantverkare och en bofast inhemsk befolkning som försörjde
handelsplatsen. Här bedrevs i princip bara en sorts partihandel.
Birka i Europa
Birka från norr.
Foto Jan Norrman, RAÄ.