Livet i Birka
Livet i Birka
Livet i Birka
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
6<br />
Rosenkransar<br />
Rosenkransar av älg. Foto Michél Carlsson.<br />
Koprolit<br />
HISTORISKA NYHETER<br />
Ordet koprolit kommer av grekiska kopros (avföring) och lithos (=sten)<br />
som betecknar fossil avföring. I Svarta jorden i <strong>Birka</strong> finns stora<br />
mängder koproliter framför allt från människor, grisar och hundar.<br />
Grisarna bökade omkring och letade efter mat i gränderna där<br />
avfallet vräktes ut efter måltiderna tillsammans med askan från<br />
härden. Det gjorde att grisarna fick i sig stora mängder träkolsrester<br />
som mörkfärgade avföringen. Hundarna däremot gnagde på ben och<br />
rester av horn och deras avföring blev kalkbemängd. Arkeologerna<br />
har under de senaste årens grävningar lätt kunna grovsortera<br />
materialet.<br />
Men när vi vill veta vad människorna åt i vikingatidens <strong>Birka</strong>, får vi<br />
använda oss av naturvetenskapliga metoder. En del av det<br />
människorna åt är svårsmält och passerar matsmältningsapparaten<br />
utan att påverkas. Det gäller t ex frön. En del frön gror lättare efter<br />
att ha passerat magsäck och tarmar. Men pollen tål det mesta och en<br />
Bland avfallet från kammakarens verkstad finns något<br />
som kallas rosenkransar. Det är den del av hornet som<br />
suttit närmast skallen på älgen. På rosenkransen kan<br />
man se om hornet kommer från en slaktad älg eller om<br />
det är ett fällhorn. I <strong>Birka</strong>, liksom i andra vikingatida<br />
städer med kammakerier, kan man se att det nästan<br />
uteslutande är fällhorn som använts. Men det var knappast<br />
kammakaren själv som gick ut i skogen för att<br />
samla in de horn som behövdes som råmaterial för ett<br />
års arbete.<br />
Älgen fäller sina horn i januari och de måste då<br />
plockas upp relativt snart, annars blir de uppätna av<br />
sorkar och möss. Gnagspår är ganska vanliga på det<br />
hornavfall vi funnit i Svarta jorden. För att hinna samla<br />
in hornen innan de blev förstörda krävdes kännedom<br />
om älgens förflyttningsmönster. Hur ofta hittar vi ett<br />
älghorn när vi är ute i skogen? Olaus Magnus skrev på<br />
1500-talet att horn man finner ute i skogarna tillhör den<br />
som finner dem, men han tillägger också att de inte var<br />
lätta att hitta. Troligen var det samerna som samlade in<br />
älghorn och distribuerade till en lokal handelsman/<br />
storman som i sin tur fört hornen vidare till <strong>Birka</strong> och<br />
kammakaren.<br />
MICHÉL CARLSSON<br />
Ett urval koproliter från Svarta jorden. Foto Gabriel Hildebrand, RIK.<br />
Kammens magi<br />
De kammar vi har funnit i <strong>Birka</strong> har<br />
antingen tappats eller kasserats<br />
därför att de gått sönder. Vid<br />
registrering av kammarna från<br />
800-talet har vi kunnat se att en<br />
stor del av dem är avsiktligt<br />
söndersågade eller ituskurna, som<br />
om man genom denna rituella<br />
handling har tagit kraften ur<br />
kammen. I gravmaterialet finns det<br />
inga tecken på att man behandlat<br />
kammen på motsvarande sätt.<br />
Bland kammaterialet från staden<br />
finns även små bitar av kammar<br />
som blivit tillskurna och försedda<br />
med hål för att kunna hängas runt<br />
halsen som amuletter.<br />
botaniker kan därför genom att studera koproliter avslöja mycket om<br />
mathållningen i <strong>Birka</strong>. Sådana undersökningar utförs av professor<br />
Dagfinn Moe vid universitetet i Bergen, Norge. En koprolit från <strong>Birka</strong><br />
innehöll t ex stora mängder lindblomspollen och litet älggräs och<br />
nyponros. Innehållet tyder på att koproliten kommer från en<br />
människa. Den stora mängden lindblomspollen tyder på honung från<br />
vildbin; med andra ord att personen druckit mjöd. Mjöd var gudarnas<br />
dryck under järnåldern, en dryck av honung och vatten med tillsats av<br />
olika örter. Ju längre mjödet lagrades, desto starkare blev det. Det<br />
fanns inga skogar av lind i Sverige under vikingatiden, man måste<br />
bege sig till områdena söder och öster om Östersjön som är de<br />
klassiska områdena för lindblomshonung. Koproliten visar således att<br />
honung eller till och med mjöd kommit till <strong>Birka</strong> från andra sidan<br />
Östersjön, kanske förpackad i den gråsvarta slaviska keramiken (se<br />
artikel).