29.09.2013 Views

Livet i Birka

Livet i Birka

Livet i Birka

SHOW MORE
SHOW LESS

Create successful ePaper yourself

Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.

6<br />

Rosenkransar<br />

Rosenkransar av älg. Foto Michél Carlsson.<br />

Koprolit<br />

HISTORISKA NYHETER<br />

Ordet koprolit kommer av grekiska kopros (avföring) och lithos (=sten)<br />

som betecknar fossil avföring. I Svarta jorden i <strong>Birka</strong> finns stora<br />

mängder koproliter framför allt från människor, grisar och hundar.<br />

Grisarna bökade omkring och letade efter mat i gränderna där<br />

avfallet vräktes ut efter måltiderna tillsammans med askan från<br />

härden. Det gjorde att grisarna fick i sig stora mängder träkolsrester<br />

som mörkfärgade avföringen. Hundarna däremot gnagde på ben och<br />

rester av horn och deras avföring blev kalkbemängd. Arkeologerna<br />

har under de senaste årens grävningar lätt kunna grovsortera<br />

materialet.<br />

Men när vi vill veta vad människorna åt i vikingatidens <strong>Birka</strong>, får vi<br />

använda oss av naturvetenskapliga metoder. En del av det<br />

människorna åt är svårsmält och passerar matsmältningsapparaten<br />

utan att påverkas. Det gäller t ex frön. En del frön gror lättare efter<br />

att ha passerat magsäck och tarmar. Men pollen tål det mesta och en<br />

Bland avfallet från kammakarens verkstad finns något<br />

som kallas rosenkransar. Det är den del av hornet som<br />

suttit närmast skallen på älgen. På rosenkransen kan<br />

man se om hornet kommer från en slaktad älg eller om<br />

det är ett fällhorn. I <strong>Birka</strong>, liksom i andra vikingatida<br />

städer med kammakerier, kan man se att det nästan<br />

uteslutande är fällhorn som använts. Men det var knappast<br />

kammakaren själv som gick ut i skogen för att<br />

samla in de horn som behövdes som råmaterial för ett<br />

års arbete.<br />

Älgen fäller sina horn i januari och de måste då<br />

plockas upp relativt snart, annars blir de uppätna av<br />

sorkar och möss. Gnagspår är ganska vanliga på det<br />

hornavfall vi funnit i Svarta jorden. För att hinna samla<br />

in hornen innan de blev förstörda krävdes kännedom<br />

om älgens förflyttningsmönster. Hur ofta hittar vi ett<br />

älghorn när vi är ute i skogen? Olaus Magnus skrev på<br />

1500-talet att horn man finner ute i skogarna tillhör den<br />

som finner dem, men han tillägger också att de inte var<br />

lätta att hitta. Troligen var det samerna som samlade in<br />

älghorn och distribuerade till en lokal handelsman/<br />

storman som i sin tur fört hornen vidare till <strong>Birka</strong> och<br />

kammakaren.<br />

MICHÉL CARLSSON<br />

Ett urval koproliter från Svarta jorden. Foto Gabriel Hildebrand, RIK.<br />

Kammens magi<br />

De kammar vi har funnit i <strong>Birka</strong> har<br />

antingen tappats eller kasserats<br />

därför att de gått sönder. Vid<br />

registrering av kammarna från<br />

800-talet har vi kunnat se att en<br />

stor del av dem är avsiktligt<br />

söndersågade eller ituskurna, som<br />

om man genom denna rituella<br />

handling har tagit kraften ur<br />

kammen. I gravmaterialet finns det<br />

inga tecken på att man behandlat<br />

kammen på motsvarande sätt.<br />

Bland kammaterialet från staden<br />

finns även små bitar av kammar<br />

som blivit tillskurna och försedda<br />

med hål för att kunna hängas runt<br />

halsen som amuletter.<br />

botaniker kan därför genom att studera koproliter avslöja mycket om<br />

mathållningen i <strong>Birka</strong>. Sådana undersökningar utförs av professor<br />

Dagfinn Moe vid universitetet i Bergen, Norge. En koprolit från <strong>Birka</strong><br />

innehöll t ex stora mängder lindblomspollen och litet älggräs och<br />

nyponros. Innehållet tyder på att koproliten kommer från en<br />

människa. Den stora mängden lindblomspollen tyder på honung från<br />

vildbin; med andra ord att personen druckit mjöd. Mjöd var gudarnas<br />

dryck under järnåldern, en dryck av honung och vatten med tillsats av<br />

olika örter. Ju längre mjödet lagrades, desto starkare blev det. Det<br />

fanns inga skogar av lind i Sverige under vikingatiden, man måste<br />

bege sig till områdena söder och öster om Östersjön som är de<br />

klassiska områdena för lindblomshonung. Koproliten visar således att<br />

honung eller till och med mjöd kommit till <strong>Birka</strong> från andra sidan<br />

Östersjön, kanske förpackad i den gråsvarta slaviska keramiken (se<br />

artikel).

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!