2 JAG TROR PÅ EN ENDA GUD

2
JAG TROR PÅ EN ENDA GUD
I mässan bekänner vi vår tro genom att använda den apostoliska trosbekännelsen,
som är den romerska Kyrkans gamla dopbekännelse, eller den nicensk‐
konstantinopolitanska som har utgått från de första ekumeniska koncilierna år 325
och 381. Den senare är tydligare och mera detaljerad. Båda två uttrycker Kyrkans tro
på ett tillförlitligt sätt.
Vår trosbekännelse är indelad i tre delar. Först kommer den första
personen i Gudomen och det underbara skapelseverket; sedan den andra personen i
Gudomen och människans frälsningsmysterium; och slutligen den tredje personen i
Gudomen, källa och utgångspunkt för vår helgelse. (KKK 190) Vi tror på en Gud och
inte på tre. Vi tror på tre personer i en enda Gud och inte på tre sätt att vara Gud.
Detta är treenighetens mysterium, ett gudomligt mysterium som övergår vårt
begränsade
mänskliga förstånd, men som inte motsäger det. Detta mysterium är inte någon
abstrakt sanning utan en källa av liv.
Gud har själv gett sig till känna, han har steg för steg jag tror på en enda
gud uppenbarat för människan vem han är. Gud uppenbarar sig inte på ett abstrakt
sätt utan konkret i människans historia. Genom att följa Gud och lyda honom lär
man känna den levande Guden. »I ditt ljus ser vi ljus« (Ps 36:10), i Guds ljus
uppenbaras även människans mysterium (till man och kvinna skapade han dem).
Gud är Gud, annorlunda än alla våra föreställningar och projiceringar och också vi
själva är mycket större än vi kan föreställa oss.
»Hör Israel! Herren, din Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren,
din Gud, av allt ditt hjärta, av hela din själ och med hela din kraft«. (5 Mos 6:4–5) Hör
– den som hör är vänd mot den som talar i en kärleksfull relation. Gud talar och
människan svarar, hon hör och hörsammar. Hela den bibliska berättelsen är en Guds
uppenbarelse. Israel lär känna sin Gud genom att följa honom. Jesus »den ende
Sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, har kommit för att förklara honom för oss«.
(Joh 1:18) Den Helige Ande »vägleder oss med hela sanningen«. (Joh 16:13)
1(3)

Denna uppenbarelse av Gud själv sker på ett dramatiskt sätt, den blottar
människans hjärta och alla idoler som det rymmer. Den sker i en kamp för att befria
människan från alla främmande makter som förslavar henne. Människan vill behålla
sitt liv i egna händer, hon vill förverkliga sina egna små planer, hon litar hellre på
hästens styrka och kämparnas kraft än på en Gud som hon inte ser. Hon dyrkar sina
egna gudar, som hon tror ger henne liv. Så skriver profeten Hosea om Israel:
Jeremia anför:
Jag vill följa mina älskare,
som ger mig mitt bröd och mitt vatten,
min ull och mitt lin, min olja och mitt vin. […]
Hon förstår inte att det var jag som gav henne
säden och vinet och oljan.
(Hos 2:5–8)
Mitt folk har begått en dubbel synd:
de har övergett mig,
källan med det friska vattnet,
och huggit ut cisterner,
cisterner som spricker
och inte håller vatten.
(Jer 2:13)
Jesaja manar hela världen:
Vänd er till mig, folk från hela jorden,
så skall ni bli hjälpta.
Jag är Gud, ingen annan finns. […]
Blott hos Herren, skall det heta,
finns seger och styrka.
(Jes 45:22–24)
Att tro på en enda Gud leder till en total tillit till honom, en överlåtelse av hela livet.
Vi tror lätt i vår upplysta tid att kampen mot idolerna hör till det
förgångna, till Gamla Testamentet! Vi förstår inte att idolerna har ändrat skepnad, de
har anpassat sig och döljer sig bakom allt det som vi tror ger oss liv men i själva
verket gör oss ofria, blinda och döva för Gud och vår nästa. Makt, pengar, karriär,
kroppens begär, samhällets förväntningar och krav … Ideologierna …
Befrielsekampen utspelas i människans hjärta. Den är inte lättare idag än igår.
2(3)

Att tro på Gud, den Ende, och att älska honom av hela sitt hjärta har
omätliga följder för hela vårt liv:
• Det innebär att lära känna Guds storhet och majestät.«Gud är för hög för vårt
förstånd«. (Job 36:26) Därför skall man »tjäna Gud först«.
• Det innebär att leva i tacksägelse: Om Gud är den Ende, så kommer allt vad vi är
och vad vi har från honom: »Vad har du som du inte har tagit emot«. (1 Kor 4:7)
»Hur skall jag löna Herren alla hans välgärningar mot mig?«. (Ps 116:12)
• Det innebär att inse alla människors enhet och värdighet: ty de är alla skapade »till
att vara Guds avbild, till att vara Gud lika«. (1 Mos1:26)
• Det innebär att väl använda sig av de skapade tingen: tron på den ende Guden får
oss att använda allt som inte är denne Gud i den mån det närmar oss honom och
avstå från det i den mån det avlägsnar oss från honom:
Min herre och min Gud, ta ifrån mig allt som
fjärmar mig från dig.
Min herre och min Gud, ge mig allt som närmar
mig till dig.
Min herre och min Gud, tag mig ifrån mig själv
och ge mig helt och hållet åt dig.
(Niklaus av Flüe)
• Det innebär att lita på Gud alltid och överallt, även i motgången:
Inget får skaka dig, inget förskräcka.
Allting skall klarna, Gud är densamme,
vänta och vaka, allt skall du vinna.
Den som har Gud kan ingenting sakna.
Gud ensam räcker.
(Teresa av Avila)
(för ovanstående se KKK 222–227)
3(3)