Sö 68-174

113. KOLUNDA, STENKVISTA SN, ÖSTER REKARNE HD. 85
»Hösten 1856 hade en äldre man efter erhållet tillstånd begynt upptaga ett mindre åkerland å höjdens
östra sluttning. Å platsen var en rund grafhög, tolf alnar (7,n m) nedomkring och två alnar (1,18 m) hög,
hvars utjämnande kostade mycken möda, hälst han omgafs af en fast och tät fotkedja, samt svåra stenar voro
lagda äfven inuti. Den ihärdige hade dock ensam hunnit arbeta sig till midten af kullen, der en liggande större
sten mötte och till hvars bortförande han måste anlita biträde. Då nu stenen blifvit ren från öfverliggande
jord, fanns hans ena uppåt varande flatsida ega runristning. Vid fortsatt gräfning der stenen legat, träffades
ett större lager af kol, blandadt med smärre ben, hvilket lager sträckte sig från midten nästan fram till fotkedjans
nordliga del. Närmare undersökning skedde icke.»
Runstenen står nu rest mittemot den yngre runstenen Sö. 112 vid Kolunda nr 3 på
andra sidan om vagen från landsvägen in till gårdens stallbacke.
Ämnet är gråsten. Höjden c:a 1 m, bredden vid foten 46 cm, i toppen 37 cm. Inskriften är ristad nedifrån
uppåt i fyra jämnlöpande rader, av vilka den första längst till vänster är 9 cm bred, den andra 7,5 cm, den
tredje 10 cm, den fjärde 8 cm.
Inskriften börjar med ett skiljetecken av tre punkter, bildande en triangel med spetsen uppåt, mot vilken
övre slinglinjen kröker ned 3,5 cm, av övriga skiljetecken äro de flesta kolon, det efter fa[)ur med streckformig
nedre prick, på eftÎR och kiarhu följa streckformiga skiljetecken. I J)aÎR, SlinÎR, eftÎR är R en 4 cm lång linje
nedifrån, och i setli, Still, SlinÎR, hurkitils är S en 5 cm lång linje uppifrån; i muhur har bistaven till T m form
av en nästan fullständigt sluten ring; av brist på utrymme är r litet och intet skiljetecken därefter. I trikila
saknar I bistaven och a toppen. Prickarna på e äro tydliga i setu och eftJR.
Inskriften är helt och hållet i metrisk form, bildande en fyrradig strof, och var rad
utgör en vers med tre höjningar och allitteration i versens början. I Fornnordisk metrik,
Sthlm 1898, s. 70 har jag kallat strofen för Kolunda-strofen; se Brate, Fornnord. metrik,
Sthlm 1898, s. 70.
.*. |3aiR : setu : stin : suniR :
5 10 15
|nirkitils : auk : fulku
20 25 30
hiar : fa|nir : auk : mu|nir
35 40 45 60
: eftiR i kiarjiu • trikila :
55 60 65
Översättning: De satte stenen, sönerna av Torkättil och Folka; hfir efter fader och
moder gjorde de manligen (minnesvård).
Att strofens verser äro förbundna med allitteration i versens början har sitt motstycke i Sn. Ed. Hatt. strof 7,
hiar och eftiR allitterera, såsom stundom i Eddan A framför vokal allittererar med vokal. Jfr Sö. 61 Ösby.
Runverser s. 185; Borresta, Runverser s. 343.
Bugge, Runverser s. 331 antager en sexradig strof av fyrstaviga verser med alliterationerna setu : SLIIIÏR?
fulku : fahÎR, eftÎR : ut, som erhålles genom dubbelläsning av ut i kiarhu • trikila, varemot det för Bugge obekanta
skiljetecknet mellan dessa ord talar.
O. v. Friesen, Fornvånnen 1909, s. 76 noten, uttalar sig emot att antaga poetisk form av inskriften, säger,
att ordföljd och stilisering såväl i denna inskrift som i Sö. 166 Grinda och Sö. 49 Eneby, som på samma ställe
behandlas, onekligen erbjuder åtskilliga egenheter, som synas avvika från vad som sannolikt var normalt i tidens
talspråk, och överensstämma med, vad man plär möta i vers, men att avvikelserna från den nordiska versbyggnaden
äro så betydande, att det torde vara välbetänkt att icke anta poetisk form, förr än andra verser av
samma originella bildning äro funna, varpå de viktigaste avvikelserna uppräknas. De ellipser och upprepningar,
som ge inskriften tycke av poetisk stilisering, förklaras s. 78 noten så, att mästaren »ännu icke stiftat bekantskap
med, i hvarje fall icke senterat och upptagit det kortaste uttrycket för hvad en minnesinskrift borde meddela»
och »obehändigheten i stilisering har också vållat att man*ej får veta namnen på Torkels och Folkas
söner>. Förnimmelsen av allitteration säges s. 76 not skola bliva skäligen svag, då sex eller flera stavelser