en litteraturstudie - Ersta Sköndal Högskola

ERSTA & SKÖNDAL HÖGSKOLA
Institutionen för vårdvetenskap
Kandidatuppsats C-nivå 10 poäng
Höstterminen 2006
PATIENTERS ERFARENHETER EFTER EN
BENAMPUTATION
- en litteraturstudie
Patients experiences after a limb amputation
- a literature review
Författare: Handledare:
Ingela Jansson Birgitta Andersson
Mona Lindqvist Adjunkt
Examinator:
Britt-Maj Wikström
Lektor

SAMMANFATTNING
Syftet med studien är att belysa patienters erfarenheter av sin situation efter en
benamputation. Utifrån frågeställningarna:
Vilka upplevelser och behov uttrycker patienterna efter en benamputation?
Vilka copingstrategier är vanligt att patienterna använder sig av i sin nya livssituation?
Metoden är baserad på en systematiskt integrerad litteraturstudie grundad på vetenskapliga
artiklar. Artiklarna har analyserats och ställts samman för att på så vis få fram en tydligare
bild av patienternas erfarenheter efter en benamputation. Urvalet har genomförts genom
sökning i vetenskapligt granskade artiklar i databaserna Academic Search Elite, Chinahl, Pub
Med och Karolinska institutets (KI) katalog för tidskrifter. Totalt har nio artiklar legat till
grund för studiens resultat.
I Resultatet framkommer många olika erfarenheter, upplevelser och vilka copingstrategier
patienterna använder sig av efter benamputationen. Dessa presenteras utifrån åtta teman:
Upplevelser av fysisk begränsning, upplevelser av utanförskap, förnekelse och förändrad
kroppsuppfattning, upplevelser av hopplöshet respektive hopp, upplevelser av smärta, behov
av stöd, behov av social och ekonomisk integrering, aktiva copingstrategier och passiva
copingstrategier.
I Diskussionen framkommer utifrån resultatets åtta teman dels att socialt stöd har stor
betydelse för patienterna på många sätt. De har svårigheter med att integrera sig på
arbetsmarknaden vilket påverkade dem ekonomiskt. Patienternas kroppsuppfattning förändras
på ett negativt sätt, de skäms över den del som är kvar av benet.
De vanligaste copingstrategierna som benamputerade använder sig av är negativa, vilket ofta
resulterar i mindre livsglädje och mer smärta för patienterna.
Vi har använt oss av Callista Roys adaptionsmodell som teoretisk referensram.
Nyckelord: benamputation, coping, erfarenheter, upplevelser, patient.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1 INLEDNING...................................................................................................................... 1
2 BAKGRUND ..................................................................................................................... 4
2.1 Amputationsorsaker..................................................................................................................4
2.2 Smärta..........................................................................................................................................5
2.3 Trauma och kris.........................................................................................................................6
2.4 Coping .........................................................................................................................................7
2.5 Omvårdnad .................................................................................................................................7
2.6 Problematisering .......................................................................................................................8
3 SYFTE................................................................................................................................ 8
4 TEORETISK REFERENSRAM........................................................................................ 9
5 METOD.............................................................................................................................. 9
5.1 Datainsamling och Urval.......................................................................................................10
5.2 Bearbetning och analys..........................................................................................................10
5.3 Forskningsetiska överväganden ...........................................................................................11
6 RESULTAT ..................................................................................................................... 11
6.1 Upplevelser av fysisk begränsning......................................................................................11
6.2 Upplevelser av utanförskap, förnekelse och förändrad kroppsuppfattning ................12
6.3 Upplevelser av hopplöshet respektive hopp......................................................................12
6.4 Upplevelser av smärta............................................................................................................13
6.5 Behov av stöd...........................................................................................................................13
6.6 Behov av social och ekonomisk integrering......................................................................14
6.7 Aktiva copingstrategier..........................................................................................................14
6.8 Passiva copingstrategier ........................................................................................................15
7 DISKUSSION .................................................................................................................. 16
7.1 Metoddiskussion .....................................................................................................................16
7.2 Resultatdiskussion ..................................................................................................................17
7.3 Diskussion utifrån teoretisk referensram ...........................................................................22
8 EGNA REFLEKTIONER ................................................................................................ 23
9 REFERENSFÖRTECKNING.......................................................................................... 24
BILAGOR:
Bilaga 1 Datainsamling: Översikt över databassökning, sökord och träffar.
Bilaga 2 Matris.

INLEDNING
I vår kliniska utbildning och även inom vårt arbete som vårdbiträden har vi kommit i kontakt
med patienter som amputerat ett ben. Detta inkluderar både patienter som amputerat p.g.a.
sjukdom eller trauma. Från våra erfarenheter väcktes ett intresse för att ta reda på mer om
deras känslor och upplevelser. Att genomgå en benamputation leder ofta till en rollförändring
i individens liv. Även fysiska och psykiska faktorer påverkar individen. Från den drabbade
personen krävs livsvilja och stöd från omgivningen för att känna hopp om en framtid. Vi har
valt att skriva om detta ämne, som vi båda tycker är intressant och viktigt att belysa för att få
en djupare förståelse för patientens upplevelse av en kroppslig förändring. Men även för att
det är ett område som inte har belysts så mycket tidigare. Med en bredare förståelse för deras
upplevelser, erfarenheter och tankar kan vi som sjuksköterskor bemöta, vårda och hjälpa
dessa patienter på ett respektfullt och värdigt sätt.
BAKGRUND
Enligt Nationalencyklopedin (1989) innebär amputation att man avlägsnar en del av ett organ
eller en kroppsdel, vanligen en del av en extremitet. På latin heter amputation amputa´tio och
betyder avskärande av a´mputo, beskära runt om, avhugga och avskära.
Årligen amputeras ca 3500 personer i Sverige (Andersson, Jeppson, Lindholm, Rydholm &
Ulander, 2004). Ca 80 % av alla amputationer beror på cirkulationsrubbningar och resterande
20% beror på olycksfall, tumörsjukdomar eller medfödda missbildningar (Mellvig-Lind,
060110). Antalet amputationer har ökat femfaldigt sedan 50-talet vilket beror på att
kärlsjukdomarna har ökat p.g.a. orsaker som rökning och ökad livslängd bland befolkningen
(Ortopediska institutionen, 1989). Hur amputationen utförs är av stor vikt för slutresultatet.
Amputationsstumpen måste ha rätt längd och form (Järhult & Offenbartl, 2003). Om stumpen
är lång dvs. efter en underbensamputation är det lättare att lära sig att gå med protes än vid en
lårbensamputation (Andersson, Jeppson, Lindholm, Rydholm & Ulander, 2004).
Amputationsorsaker
De vanligaste orsakerna till benamputation är smärta till följd av dålig blodcirkulation som
beror på aterosklerotisk kärlsjukdom och/eller diabetes (Järhult & Offenbartl, 2003). I Sverige
utförs varje år ca 1400 amputationer på diabetespatienter. Det finns tre huvudorsaker till
diabetikerns problem: neuropati, infektioner och dålig blodcirkulation (Almås, del 2, 2002).
Neuropati är en sjukdom i nerverna som på grund av skada på de små blodkärlen resulterar i
sämre känsel och det är därmed stor risk för sårbildning på foten. I diabetessår uppstår lätt

infektioner eftersom dålig blodcirkulation bidrar till dåligt immunförsvar. Infektioner i en fot
kan sprida sig fort och en del sår kan vara djupa även om de ser små ut på ytan. Vid stora
infektioner finns risk att patienten måste amputera foten. (Ortopediska institutionen, 1989).
Amputationer utförs i de flesta fall på den nedre extremiteten. Normalt kan cirkulationen i den
nedre extremiteten vid arbete öka till det tiodubbla. Vid cirkulationsrubbning tillgodoses inte
kraven på ökad cirkulation vid arbete. Diagnosen kan ofta ställas anamnestiskt med cludicatio
intermittens, dvs. smärtor i vaderna vid gång, som förbättras efter vila. Ischemiska smärtor
tyder redan i vila på en kraftigt nedsatt cirkulation med risk för gangrän (Ortopediska
institutionen, 1989). Ischemi är syrebrist i vävnaden på grund av otillräcklig blodförsörjning
och gangrän är vävnadsdöd på grund av otillräcklig blodtillförsel (Järhult & Offenbartl,
2003). Många av patienterna med ischemisk smärta sover oftast sittande eftersom smärtan
minskar när perfusionstrycket ökas vid sänkning av benen (Almås, del 2, 2002). För patienter
med diabetes är fotvård och reglering av blodglukosnivån viktigt för att förebygga sår på
fötter och ben (Ortopediska institutionen, 1989).
Vid planerad amputation har patienten möjlighet att förbereda sig både psykiskt och fysiskt.
Patienten har möjlighet att få hjälp med, frågor, tankar och känslor inför den förlust som
väntar. Detta kan både sjuksköterska, kurator och läkare bistå med. Sjukgymnasten hjälper till
med den förberedande fysiska träningen där tex. patienten övar sig att stå på ett ben och stärka
muskulaturen. Vanligt förekommande är att patienten drabbas av depression efter en
benamputation. Förberedelserna leder till att den postoperativa depressionen lindras. Vid
oplanerade situationer tar man beslut om amputation utan att det finns tid till vare sig psykiska
eller fysiska förberedelser för patienten. Det kan handla om intoxikation från nekrotisk
vävnad, vid vissa infektioner och vid större blödningar i samband med tex. en olycka.
Gemensamt för alla dessa dramatiska situationer är att patientens tillstånd är livshotande
(Almås, del 2, 2002).
Smärta
All typ av smärta stör funktionen i det dagliga livet och minskar därmed livskvaliteten.
Smärta förknippas oftast med en negativ upplevelse men har en positiv innebörd när den
fungerar som en skyddsmekanism. Den kan visa på att något är fel tex. vid en ledsträckning,
infektion eller om man vidrör en het platta och bränner sig drar man snabbt undan handen.
Avsaknad av smärtupplevelser är därför mycket allvarligt och kan orsaka stor skada. Personer
som utsätts för lika smärtstimuli upplever smärtan olika efter som smärtupplevelsen är

subjektiv och unik för individen (Hawthorn & Redmond, 1999). Det som människan tidigare
varit med om visar sig i hennes sätt att reagera på smärta senare i livet. Smärta påverkas av
fysiologiska, psykologiska, sociala, kulturella och ekonomiska faktorer som i sin tur påverkar
oss på många olika sätt. Långvarig smärta medför negativa konsekvenser som irritation,
nedstämdhet, rädsla, sorg och ovisshet om framtiden. Det kan också medföra att man förlorar
en del av kroppsfunktionens förmåga (Brattberg, 1995). Det finns många olika typer av
smärta, några av de är, smärta vid vävnadsskada (nociceptiv smärta), smärta orsakad av
sjukdomar och skador i perifera nerver, ryggmärg eller hjärna (neurogen smärta), smärta
orsakad av psykisk sjukdom (Brattberg, 1995), fantomsmärta och stumpsmärta (Hawthorn &
Redmond, 1999). Av de smärt varianter som finns har vi valt att beskriva fantomsmärta och
stumpsmärta efter som de typerna är vanligast att uppleva efter en benamputation
(Ellis, 2002) & (Järhult & Offenbartl, 2003).
Fantomsmärta förekommer vid traumatiska amputationer och vid kongenital avsaknad av
extremitet. Den upplevs ofta som skarp, pirrande, stickande, huggande, obehaglig (Olsson,
2001), tryckande, klämmande och utstrålande (Tonnessen, 1991). En nyopererad patient kan
uppleva att benet fortfarande finns kvar, detta kallas för fantomkänsla och är en normal
företeelse. Efter 4-6 månader brukar denna känsla försvinna men hos vissa patienter blir
känslan bestående och kombineras då med svåra utstrålande smärtor i den amputerade delen
(Persson & Wingstrand, 2005). När det gäller smärta i samband med fantomfenomen har
forskningen inte kommit fram till hur stor förekomsten är. Stumpsmärtan uppkommer i
amputationsärret och kan upplevas som stickande, ilande, brännande eller som kramper
(Hawthorn & Redmond, 1999). Efter en operation är det vanligt med stumpsmärta. Normalt
försvinner den efter ca 6 månader då har mindre än 10 % av patienterna kvar smärtan
(Tonnessen, 1991). Stumpsmärta kan bero på dålig arteriell cirkulation, sår eller ytligt benäget
neurom. Neurombildning är en härva av nervfibrer som leder till förändringar i centrala
nervsystemet och kan orsaka kronisk smärta (Hawthorn och Redmond, 1999) och området är
känsligt vid belastning (Järhult & Offenbartl, 2003).
Trauma och kris
Ordet trauma kommer från grekiskan och betyder själslig eller kroppslig skada alternativt
våldsverkan. Starka obehagliga upplevelser kan ge skada på själen så kallat trauma (Freud,
1983). För människan innebär en traumatisk upplevelse förtvivlan, sorg (Tamm, 2002) och
psykisk stress som ofta leder till depression (Crichlow, Andres, Morrison, Hanley & Vrahas,

2006). Hon tenderar att skjuta undan det svåra, förneka känslorna och försöker istället att
tänka på annat (Tamm, 2002). Människan befinner sig i ett psykiskt kristillstånd när hon
hamnar i en livssituation då hennes tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är
tillräckliga för att hon ska kunna förstå och psykiskt klara av den aktuella situationen.
Livssituationer som kan utlösa kristillstånd kan vara av två slag som i verkligheten ofta
hänger ihop. Den ena är utvecklingskriser eller livskriser och den andra är traumatisk kris.
Förlust av ett ben är ett exempel på ett kristillstånd som kallas för traumatisk kris. Den
traumatiska krisens förlopp indelas i fyra faser: Först kommer chockfasen som övergår i en
reaktionsfas. Efter den följer bearbetningsfasen som leder fram till nyorienteringsfasen vilket
innebär att man har återhämtat sig fullständigt (Cullberg, 2003).
Coping
Begreppet coping handlar om hur personen löser ett problem och den personliga förmågan att
hantera problemet (Ekman & Arnetz, 2005) och svårigheter i livet (Thernlund, 1995). Inom
stressteorin skiljer man mellan aktiv och passiv copingstrategi. Aktiva strategier är mer
positivt inriktade vad gäller hanteringen än passiva strategier. Passiva strategier kan medföra
negativt, olämpligt hälsobeteende som tex. isolering, inaktivitet och tröstätning. Vid en aktiv
copingstrategi gör man det bästa av en situation och en passiv strategi kan innebära att man
förnekar svårigheter som situationen medför. Att ha copingförmåga är det samma som
bemästring och hantering, det försvagar stressreaktionen, på så sätt minskar risken för ohälsa.
(Ekman & Arnetz, 2005). Förhållningssättet att betona de positiva delarna av en upplevelse
och förminska de negativa har stor betydelse för att bevara hälsa (Thernlund, 1995).
En starkt pessimistisk copingstrategi som förknippas med smärta och funktionshinder
benämns catastrophizing (Burton, Tillotson, Main & Hollis, 1995). Tänkandet är förvrängt,
man tänker i negativa banor och undviker att ta några risker. Man tror att det värsta kommer
att hända i alla situationer. Katastroftänkande är den svenska benämningen av catastrophizing
(Morch, Rosenberg & Elsass, 1997).
Omvårdnad
Tanken med omvårdnad är att ta hand om människor som på olika sätt behöver hjälp,
antingen pga. sjukdom eller skada, eller för att de befinner sig i en särskilt utsatt och
påfrestande livssituation. För att kunna tillämpa omvårdnad måste sjuksköterskan ha
kunskaper om människans grundläggande behov och om hur patienten upplever ohälsa. Detta
innebär att sjuksköterskan måste både ha förmåga och vilja att leva sig in i patientens situation

för att kunna anpassa hjälpen därefter. I omvårdnaden är kommunikation och samarbete med
patienten en viktig aspekt. Patientens hälsa, livskvalitet och coping står i centrum då
omvårdnaden ses på individnivå (Jahren Kristoffersen, Nortvedt & Skaug, 2005).
Syftet med omvårdnad är att stärka och bevara hälsa, förebygga sjukdom och ohälsa utifrån
patientens individuella möjligheter och behov. Ta tillvara patientens egna resurser och minska
lidande samt ge möjlighet till en värdig död. Omvårdnad bygger på en nära relation mellan
vårdgivare och patient, präglad av engagemang, förståelse och respekt. I relationen spelar
kontinuitet, trygghet och bevarande av integritet stor roll. Behoven och problemen kan ha
både fysiska, psykiska, sociala, kulturella och andliga dimensioner. I omvårdnad är det inte
sjukdomen, utan patientens reaktioner på och tolkning av sjukdomen som är i fokus (SOSFS
1993:17).
Insatserna kan innebära att ta över, stödja och undervisa patienten. Omvårdnad ska ges med
god kvalitet när en människa till följd av sjukdom, ohälsa eller vid undersökning och
behandling inte själv klarar av de dagliga aktiviteterna. Omvårdnad skall också ges till
patienterna på lika villkor utifrån var och ens behov, oberoende av ålder, kön, utbildning,
ekonomi, etisk bakgrund och religion. Patienten ska ges möjlighet att delta i beslut om och i
genomförande av sin omvårdnad. Varje situation är unik och omvårdnaden utformas därför
individuellt. Omvårdnad omfattar också åtgärder i syfte att skapa en hälsobefrämjande miljö,
att undanröja smärta och obehag samt att ge stöd och hjälpa patienter i deras reaktioner på
sjukdom, trauma, funktionshinder och behandlingssituationer (a.a).
Problematisering
I den litteratur vi har studerat skrivs det allmänt om olika faktorer angående benamputation,
såsom diagnoser, orsaker och behandling. Det vi har reflekterat över är att det inte finns
tillräckligt med information angående patienternas erfarenheter, upplevelser och hur de
hanterar händelser och kriser. Vi vill med denna studie belysa dessa områden eftersom vi
anser dem värdefulla i omvårdnadssyfte.
SYFTE
Syftet med denna studie är att belysa patienters erfarenheter av sin situation efter en
benamputation.
- Vilka upplevelser och behov uttrycker patienterna efter en benamputation?
- Vilka copingstrategier är vanligt att patienterna använder sig av i sin nya livssituation?

TEORETISK REFERENSRAM
Vi har valt Callista Roys omvårdnadsteori – adaptionsmodell som teoretisk referensram. Roy
ser individen som en bio-psyko-social varelse där hon betraktar ohälsa som ett
anpassningsproblem. I hennes adaptionsmodell påverkas individen av olika stimuli som
indelas i fokala, kontextuella och residuala. Fokala är sådana stimuli som påverkar personen
direkt, t.ex. en utskällning. Kontextuella är stimuli i bakgrunden som påverkar personen på ett
mera indirekt sätt t.ex. om det spelas lugnande musik. Residuala är stimuli som troligen
påverkar individen vars påverkan är svår att påvisa. Det kan vara tidigare stimuli som gjort att
individen fått en negativ attityd till aggressiva personer. Individen påverkas alltid av en
mängd stimuli. Hur han eller hon reagerar på ett nytt stimulus beror på deras adaptionsnivå.
Hur en individ klarar en svår påfrestning beror dels på vad han är van vid och dels på hans
allmänna tillstånd vid tillfället. Roy (1981) menar att människan har både medfödda och
förvärvade förmågor att anpassa sig till förändringar såväl i den inre som den yttre miljön.
Individens resultat av att tex. ha bearbetat en utskällning uttrycks i beteende och reaktioner
som Roy indelar i fyra adaptionsområden, fysiologiska behov, jaguppfattning, rollfunktion
och social samhörighet. De fysiologiska behoven är enligt Roy, aktivitet, vila, nutrition,
elimination, vätska, elektrolyter syre, cirkulation och regulation. Jaguppfattningen indelas i
sin tur i tre delar, det fysiska jaget som innefattar kroppsupplevelse och kroppsuppfattning,
det personliga jaget som innefattar moraliskt eller etiskt jag, jagideal, jagkonsekvens och
jagförväntningar. Samt det sociala jaget innefattar problem som likgiltighet och aggression.
Sjuksköterskan ska hjälpa patienten att adaptera till förändring i det fysiska jaget, tex. vid
förlust av ett ben. Rollfunktionen påverkas av sjukdom då patienten inte längre kan uppfylla
sina vanliga förpliktelser och då omgivning har högre krav på patienten än han/hon kan klara
av. Om patienten inte tillåts använda sina resurser hamnar han i en passiv roll. Här behöver
patienten stöd enligt Roy. Social samhörighet är ett uttryck för det ömsesidiga beroendet av
andra och den egna självständigheten. Om patienten är svårt sjuk måste han acceptera en
beroenderelation till sin vårdare (Johnson Lutjens, Reynolds, Leininger & Reed, 1995).
METOD
Vi har gjort en litteraturstudie som är baserad på vetenskapliga artiklar inom vårt
problemområde. Syftet med en litteraturstudie är att tidigare vetenskaplig litteratur granskas,
på så sätt kan ny kunskap lyftas fram (Nilsson, 2005). Ett av skälen till att en litteraturstudie
görs är att det finns luckor i litteraturen som behöver fyllas ut (Backman, 1998). Avsikten

med vår studie är att komma fram till ny kunskap som kan komma till användning i
omvårdnaden.
Datainsamling och Urval
Nilsson (2005) skriver att data inhämtas från vetenskaplig litteratur. Detta gjordes genom att
vi sökte material till litteraturstudien på databaserna Academic Search Elite, Chinahl, Pub
Med och Karolinska institutets (KI) katalog för tidskrifter. I sökningen användes sökorden
amputation, coping, experience, adjustment, loss of bodypart, life change events och patients.
Efter att ha begränsat sökningen genom att fler ord kombinerades på olika sätt minskade
antalet träffar. Vi läste först rubriken på respektive artikel för att få en överblick om
handlingen. Var artikeln intressant läste vi vidare på abstract som gav oss mer information om
artikelns relevans till litteraturstudien, på så sätt begränsades sökningen ytterligare. I urvalet
av artiklar gjordes ingen begränsning till något specifikt land utan de artiklarna som väckte
intresse och var relevanta för litteraturstudien valdes ut. De var publicerade i USA, Sverige,
Irland, Danmark och Storbritannien. Alla artiklar var skrivna på engelska och publicerade
under åren 1983-2006. Till slut erhölls fjorton stycken vetenskapliga artiklar från Academic
Search Elite och fem artiklar från Karolinska institutets databas och Pub Med som vi ansåg
var relevanta för studien. Från databasen Cinahl erhölls inga artiklar eftersom de redan
tidigare var funna i Academic Search Elite. Efter att vi läst igenom artiklarna insåg vi att
några inte var relevanta att använda, de var reviews, pilot studies och en case study. Slutligen
återstod nio stycken artiklar som vi valt ut och som vi ansåg var av god kvalitet för att
användas i studien (Se bilaga 1). Att välja ut bra datamaterial är viktigt och det avgör
kvaliteten på litteraturstudien (Polit & Beck, 2004).
Bearbetning och analys
De nio vetenskapliga artiklarna lästes först igenom i sin helhet för att få en uppfattning om
respektive artikels handling. Efter att ha läst alla artiklar ytterligare en gång skrev vi en matris
för att få en överblick av dem.
För att läsaren på ett lätt sätt ska kunna få en överblick över artiklarnas handling redovisas de
i form av en matris (Nilsson, 2005). Den innehåller tidskrift, titel, författare, metod, syfte och
resultat (Se bilaga 2). Därefter inriktade vi oss på att läsa artiklarnas resultat. Vi strök under,
plockade ut och skrev ner allt som var av intresse och av relevans som motsvarade studiens
syfte. Resterande delar utelämnades. Vi gjorde en första sortering av textinnehållet och

skapade preliminära kategoriseringar. Texten bearbetades ytterligare flera gånger innan vi
kände att vi började få struktur på den och tillslut kom vi fram till åtta olika kategorier.
Nilsson (2005) benämner förfarandet en öppen kodning i sin skrift. Forsberg & Wengström
(2003) menar att om man genomför detta systematiskt och går på djupet i texten fås en
beskrivning av ett specifikt fenomen.
Forskningsetiska överväganden
De vetenskapliga artiklarna har genomgått en etiskgranskning tidigare, där hänsyn har tagits
till deltagarna. Vid en litteraturstudie bör man ur etisk synvinkel ändå tänka på de personer
som har deltagit i författarnas vetenskapliga studie och man måste även tänka på författarna.
Det är viktigt att man inte falsifierar eller plagierar text från författarna och vi har därför valt
att inte översätta citaten från engelska till svenska. Att lägga in egna värderingar och
tolkningar i resultatet blir missvisande eftersom inte författarnas budskap då lyfts fram
(Olsson & Sörensen, 2004). Vi reserverar oss för att eventuella feltolkningar och missförstånd
kan ha uppstått vid översättning.
RESULTAT
Nedan redovisas resultatet utifrån de åtta kategorier som framkom vid analysen. De
upplevelser och behov som uttrycktes var: upplevelser av fysisk begränsning, upplevelser av
utanförskap, förnekelse och förändrad kroppsuppfattning, upplevelser av hopplöshet
respektive hopp, upplevelser av smärta, behov av stöd, behov av social och ekonomisk
integrering. De copingstrategier som uttrycktes indelades i: aktiva copingstrategier och
passiva copingstrategier.
Upplevelser av fysisk begränsning
Deltagarna i Sjödahl, Gard & Jarnlo (2004) studie beskrev första tiden efter hemkomsten som
en krävande upplevelse både psykiskt och fysiskt. De var oförberedda på den nya situationen
jämfört med hur det hade varit när de var friska. De hade inte tänkt på att även små saker hade
blivit hinder. Ingen hade räknat med att komma hem till en miljö där de skulle stöta på
oväntade problem. Deltagarna kände sig fysiskt begränsade i många situationer. Att gå upp
och ner för trappor var svårt pga. svaghet. Därför kände de sig tryggare på sjukhuset än
hemma. I både Ferrguson, Sperber, Richie & Gomez (2004) och Sjödahl, Gard & Jarnlo
(2004) studier beskrev deltagarna att det hade blivit svårt att träffa vänner och familj i och
med den nya situationen de befann sig i. Alla upplevde en begränsning, både när de rörde sig

och när det gällde att välja aktivitet för rehabilitering. Eftersom de kände sig begränsade
föredrog de stillsamma aktiviteter som de kunde utöva hemma. De yngre (barn) deltagarna
hade förlorat friheten att leka, klättra i träd och springa. De saknade möjligheten av att
spontant göra något fysiskt och beskrev att de var tvungna att göra saker på ett annorlunda sätt
än tidigare eller till och med avstå från aktiviteten. ”… to be left sitting while the others went
out, well… That… that feeling…when they went out to …go dancing or something else,
right…” (Sjödahl, Gard & Jarnlo, 2004, s.856).
Upplevelser av utanförskap, förnekelse och förändrad kroppsuppfattning
Kroppsuppfattningen hade förändrats på ett negativt sätt, de kände sig vanställda och
uppfattade sin kropp som annorlunda och främmande. Det som var kvar av benet var svullet
och inte igenkännbart. De försökte undvika situationer där de kunde se hela kroppen tex. i en
spegel. Många förnekade den förändrade kroppen. ”…It was swollen and things like that. You
barley wonted to touch it. So you thought, what the hell, this doesn´t belong to me, does it…”
(Sjödahl, Gard & Jarnlo, 2004, s.854). Många vägrade helt att utöva aktiviteter där de var
tvungna att visa det amputerade benet och de kände ett starkt behov av att gömma och täcka
över det. Detta bidrog också till att de förnekade benförlusten och kände sig mer deprimerade
och negativa (Ferrguson, Sperber, Richie & Gomez, 2004).
Ferrguson, Sperber, Richie & Gomez (2004) kom fram till att deltagarna kände utanförskap
och de hade förlorat sin roll i samhället efter benamputationen. I en annan artikel av Sjödahl,
Gard & Jarnlo (2004) beskrev deltagarn att det kändes som de hade blivit en annan människa.
Den fysiska förlusten hade inverkan på känslan av att känna sig hel, de upplevde
tomhetskänslor och förlust av sin självbild. Ingen hade räknat med att bli uttittad och utfrågad
av andra människor, de kände sig stigmatiserade och upplevde att det var mycket obehagligt.
De gjorde allt för att passa in, vara och bete sig som friska personer för att inte avvika från
mängden. Många poängterade hur viktigt det var att bli sedd och behandlad som en individ
och inte som en handikappad person (Sjödahl, Gard & Jarnlo, 2004).
Upplevelser av hopplöshet respektive hopp
Det var vanligt att känna hopplöshet. En av deltagarna beskriver känslan av hopplöshet på
följande sätt: ”…I was just thinking about what I was experiencing, how I wasn´t going to
make it, how I was no longer going to be able to walk or have anything, how my family
wouldn´t even look at me any more even if, let´s say, I survived, because as far as anyone else

was concerned, I would have become a loathsome person without a leg…” (Ferrguson,
Sperber, Richie & Gomez, 2004, s.935). Hopplösheten minskade när deltagarna tänkte på att
det fanns andra som hade det sämre än de själva. Hoppet hade betydelse för att klara av den
fysiska anpassningen och motoriska utmaningen. Flera deltagare beskrev att de gav sig själva
hopp när inte familj, vänner eller samhälle kunde bidra med det. Religionen var också viktig
för att de skulle kunna känna hopp. De utan tro kände ofta hopplöshet inför sin situation (a.a).
Upplevelser av smärta
Deltagarna upplevde stumpsmärta på olika sätt. Den beskrevs som mild, obekväm, stressande,
fruktansvärd, outhärdlig (Gallagher, Allen & MacLahlan, 2001), skärande, stickande och som
en tryckande känsla i stumpen (Jensen, Krebs, Nielsen & Rasmussen, 1983). Fantomsmärta
upplevdes av deltagarna som stickande och huggande direkt efter amputationen. Brännande
och klämmande smärta var vanligare att uppleva i ett senare skede (a.a). I en annan studie
beskrevs fantomsmärta som mild, stressande, fruktansvärd och outhärdlig (Gallagher, Allen &
MacLahlan, 2001).
Ingen av deltagarna upplevde konstant fantomsmärta (Gallagher, Allen & MacLahlan, 2001
och Jensen, Krebs, Nielsen & Rasmussen, 1983), däremot var det några deltagare som
upplevde konstant stumpsmärta. Det var färre personer som upplevde stumpsmärta men de
som upplevde den hade ont under längre perioder. Styrkan på smärtan var mer intensiv och
störde deras dagliga liv i större utsträckning än de som upplevde fantomsmärtor (Gallagher,
Allen & MacLahlan, 2001). Stump och fantomsmärtor var vanligare att uppleva om man hade
amputerat pga. trauma än om man amputerat pga. andra orsaker (Gallagher & MacLachlan,
1999 och Gallagher, Allen & MacLahlan, 2001).
Behov av stöd
Socialt stöd tycks vara en viktig del när det gäller anpassning till amputation (Hanley, Jensen,
Ehde, Hoffman, Patterson & Robinson, 2004). För att återhämta sig på bästa sätt från traumat
krävs stöd från både familj och samhälle (Ferrguson, Sperber, Richie & Gomez, 2004).
Deltagarna som sökte socialt stöd och tog itu med problemen hade inte lika stor benägenhet
att utveckla depression utan anpassade sig lättare till sin situation (Desmond & MacLachlan,
2006). Professionellt stöd hade betydelse för återhämtningen men flera deltagare beskrev
bristen på samordningen av detta stöd (Ferrguson, Sperber, Richie & Gomez, 2004). I tre
artiklar av Gallagher, Allen & MacLahlan, (2001), Hanley, Jensen, Ehde, Hoffman, Patterson

& Robinson, (2004) och Gallagher & MacLachlan (1999) framkom det att deltagarna som
sökte socialt stöd även hade mindre benägenhet att uppleva både fantom- och stumpsmärta.
Behov av social och ekonomisk integrering
Deltagarna kände sig mer som en ”människa” när de fick möjlighet till social integration i
deras respektive samhälle och när ekonomiska möjligheter fanns att tillgå. En kombination av
dessa integreringar var viktigt för självförtroendet och för att tillfriskna på bästa sätt.
Deltagarna beskrev den utmaning och de svårigheter de stötte på i försök att etablera en trygg
ekonomi. Många beskrev hur svårt det var att få tillgång till sociala delar så som utbildning,
bostad, arbete, social kontakt och ekonomiska möjligheter vilket förhindrade dem från att
känna sig som en aktivt bidragande medlem i samhället. De här sociala hindren påverkade
också deras återhämtningsprocess under och efter medicinsk behandling och orsakade att
individerna kände sig deprimerade, hjälplösa och isolerade. De sociala motgångarna
förhindrade dem även från att känna sig som värdefulla medlemmar i familj och samhälle.
Vid brist på socialt stöd och vid ekonomiska svårigheter kunde det för den amputerade ta
längre tid att integrera sig socialt och ekonomiskt (Ferrguson, Sperber, Richie & Gomez,
2004). Amputerade personer hade lättare att integrera sig socialt om de var gifta, levde ihop
med någon och om de var unga (Williams, Ehde, Smith, Czerniecki, Hoffman & Robinson,
2004).
Williams, Ehde, Smith, Czerniecki, Hoffman & Robinson (2004) uttrycker i sin studie att det
var viktigt för många att få bidra med något till samhället och vara tillgänglig på
arbetsmarknaden. Önskan att hitta ett arbete var inte bara för att få en inkomst eller att vara
produktiv utan även för att tillfredsställa ett psykiskt behov eftersom en individs yrkes-
situation avspeglar status, tillgänglighet, duglighet och skicklighet. Ferrguson, Sperber, Richie
& Gomez (2004) belyser också i sin studie att hitta ett sätt att försörja familjen på var viktigt
både för självförtroendet och för återhämtandet. Många av deltagarna strävade efter att bli en
produktiv medborgare i samhället med rättigheter och möjligheter som alla andra. De som
nått dit beskrev upplevelsen som mäktig.
Aktiva copingstrategier
Deltagarna som återhämtade sig psykiskt från den traumatiska olyckan hade lättare att
acceptera sin situation och utvecklade nya copingstrategier samt nya sätt att tänka. De
försökte att tänka positivt och uttryckte en vilja att leva, de hade bestämt sig för att hantera sin

enförlust på ett aktivt sätt. Många hanterade situationen genom att de gav sig själva
uppmuntran när inte familj, samhälle eller sjukvården gjorde det. I Sjödahl, Gard & Jarnlo
(2004) och Ferrguson, Sperber, Richie & Gomez (2004) studier hanterade deltagarna
situationen genom att de motiverades av andras amputationer, med inställningen att det kunde
ha varit värre och att det finns andra som har det värre än de själva.
Några med positiv inställning beskrev att de såg sig själv som en person med benförlust som
hade förmånen att känna stöd och samhörighet med andra amputerade. De beskrev
amputationen som en start på deras egna liv och de kände ett behov av att hjälpa andra
(Ferrguson, Sperber, Richie & Gomez, 2004). Många personer beskrev det viktiga i att återfå
sitt självförtroende så de kunde hantera situationen. Även om man inte kände sig självsäker
hanterade man situationen genom att visa en självsäker bild utåt för att övervinna känslan av
osäkerhet (Sjödahl, Gard & Jarnlo, 2004). Ett positivt hanterande speglades i studien av
individens personlighet, attityd och känslor. Detta sätt att hantera situationen gjorde det lättare
att integrera sig socialt och ekonomiskt, samt förbättrade den fysiska och psykiska hälsan. När
de började hitta sig själv igen gjorde de nödvändiga förändringar för att anpassa sitt fysiska
tillstånd medan de återknöt kontakt med vänner och samhälle. De var inte lika trångsynta,
världssynen breddades, de förstod vikten av kontakt med andra och ekonomins betydelse
(Ferrguson, Sperber, Richie & Gomez, 2004). Efter att ha insett förlusten av benet upplevde
individen att det var lättare att hantera och acceptera den fysiska förlusten (Sjödahl, Gard &
Jarnlo, 2004).
Passiva copingstrategier
De som hade svårast att hantera den nya situationen var yngre personer, de som hade
amputerat pga. en sjukdom och lårbensamputerade (Desmond & MacLachlan, 2006). Det var
vanligare bland yngre benamputerade att de försökte hantera situationen genom att förneka att
detta hade hänt, förtränga det och helt enkelt undvika att tänka på den nya situationen
(Ferrguson, Sperber, Richie & Gomez, 2004). Att hantera situationen genom att undvika den
visade sig vara känslomässigt stressande, deprimerade och deltagarna hade större benägenhet
att utveckla ångest (Gallagher & MacLachlan, 1999). I Sjödahl, Gard & Jarnlo (2004) ART 6
studie beskrev deltagarna att de hanterade situationen genom att jämföra sig med någon som
hade en mer fördelaktig situation än de själva. Whyte & Caroll (2004) betonar i sin artikel att
de med negativ inställning inte klarade av att hantera saker i samma utsträckning som de som
hade en inställning som var positiv. Deltagarna var mer handikappade både fysiskt, psyko-
socialt och sämre på att hantera sina känslor. De hade också mer ihållande smärta och mindre

livsglädje än de som hanterade situationen med en positiv inställning. Ferrguson, Sperber,
Richie & Gomez (2004) menar att de som har en negativ inställning hade svårare att acceptera
sin situation. De kände sig onormala, ur balans och utestängda från vänner och familj pga.
amputationen. Den negativa inställningen kan ha utvecklats eller uppkommit som en reaktion
av amputationen (Whyte & Caroll, 2004). Bara en deltagare accepterade sin situation, de
andra beskrev svårigheter med att acceptera den. De kände att de kunde hantera och lära sig
leva med den men inte acceptera förlusten (Sjödahl, Gard & Jarnlo, 2004).
DISKUSSION
Vi har delat upp diskussionen i tre delar: metoddiskussion, resultatdiskussion och diskussion
utifrån teoretisk referensram.
Metoddiskussion
Litteraturstudien bygger på nio vetenskapliga artiklar som vi använt oss av för att få svar på
vårt syfte som är att belysa patienters erfarenheter av sin situation efter en benamputation.
Utifrån frågeställningarna: Vilka upplevelser och behov utrycker patienterna efter en
benamputation? Vilka copingstrategier är vanligt att patienterna använder sig av i sin nya
livssituation? Vi lyfter fram både känslor, upplevelser och erfarenheter i studien genom att vi
använde fyra stycken kvalitativa och fem stycken kvantitativa vetenskapliga artiklar. Det
viktigaste med artiklarna som använts i litteraturstudien är dess kvalitet och relevans inte
kvantiteten (Nilsson, 2005). En litteraturstudie har både fördelar och nackdelar. En av
fördelarna är att vi har lärt oss att kritiskt granska vetenskapliga arbeten. En annan fördel är
att vi har blivit bättre på att söka vetenskapliga artiklar på olika databaser och lärt oss urskilja
om artikeln är vetenskaplig eller inte.
En nackdel med att skriva en litteraturstudie är att den information som tas ut ur artiklarna
redan är bearbetad och har vinklats mot författarnas eget syfte. Därför skulle trovärdigheten
av resultatet i vår studie kunna ifrågasättas (Olsson & Sörensen, 2001). Negativt är även att
man begränsas av vetenskapliga artiklars resultat, genom egna intervjuer hade vi fått
möjlighet att se ämnet ur andra synvinklar. En annan nackdel är att vi använder oss av en
artikel som är lite äldre (Jensen, Krebs, Nielsen & Rasmussen, 1983) än de andra, vilket
medför en risk för att informationen inte är av relevans i dagens läge. Vi ansåg ändå att den
gick att använda eftersom den handlar om upplevelser efter en benamputation.

Större delen av artiklarna är publicerade år 2004, vi anser därför att litteraturen är aktuell att
använda i vår litteratur studie. Vi har inte jämfört planerade och akuta benamputationer men
vi är medvetna om att det kan ha en betydelse för vad patienterna upplever och erfar efter
amputationen. En artikel från USA som vi har använt oss av i litteraturstudien beskriver hur
deltagarna inte fått tillgång till vare sig bostad, utbildning, social kontakt eller ekonomiska
möjligheter. Detta kan skilja sig länder emellan. I Sverige finns ett socialt skyddsnät som
samhället byggt upp för att skydda benamputerade och andra utsatta individer. Vi är medvetna
om att det finns mer relevant information i artiklarna angående det patienten erfar efter en
benamputation till exempel protesens betydelse. Vi har valt att inte ta upp det eftersom vi
anser att det tillhör rehabiliteringsgruppens område.
Tanken från början var att belysa upplevelsen av att förlora en kroppsdel. Sökningen var
menad att omfatta all typ av kroppsförlust som tex. arm, fot, ben, bröst mm. Eftersom det
fanns flest artiklar om benamputation och arbetet tenderade att bli för omfattande, valde vi att
begränsa oss till benamputation. Under arbetets gång med analysdelen var det svårt att
urskilja texten och dela upp den till olika kategoriseringar eftersom vi upplevde att vissa
teman är nära besläktade och går in i varandra. Vi har tagit med några citat ur artiklarna
eftersom vi tycker att texten blir mer levande på så sätt och läsaren får mer förståelse för de
amputerades erfarenheter.
Metoden vi använt avseende urval och analys har påverkat resultatet. Hade utbudet av
vetenskapliga artiklar som handlar om ämnet varit större, kunde vi ha använt oss av ett
slupmässigt urval. Det skulle ha gjort att resultatet hade sett annorlunda ut. Genom att göra ett
slumpmässigt urval får man ett högre vetenskapligt värde på studien dvs. den ger ett mer
trovärdigt och tillförlitligt resultat.
Hade vi begränsat urvalet till en viss ålder, ett visst kön, ett visst land eller en viss tidsperiod
hade resultatet blivit annorlunda. Om vi tex. valt äldre artiklar hade resultatet blivit helt annat
eftersom utvecklingen inom ämnet då inte var lika framskridet som i dag (Nilsson, 2005).
Resultatdiskussion
Resultatet visar att alla patienter upplever sig mer eller minde fysiskt begränsade efter en
benamputation. De stöter ofta på hinder i sin hemmiljö och enkla saker som att gå i trappor
har blivit svårt. Detta anser vi beror på att de är ovana att hantera kroppen och sin balans efter
benamputationen. Almås (del 2, 2002) beskriver att balansen förskjuts i kroppen efter en

enamputation och personen måste på nytt lära sig att hålla kroppen i balans. Enkla saker som
att gå i trappor och vända sig i sängen kan därför bli svåra utmaningar. Vi anser att en stor
hjälp för patienten är att få sitt hem handikappsanpassat. Uppmontering av handtag vid toalett
och dusch, duschstol med handtag och halksäkert golv i badrummet kan hjälpa patienten att
känna sig mindre begränsad i sitt eget hem. Vårt påstående styrks av Almås (del 2, 2002) som
poängterar hur viktigt det är att anpassa hemmiljön för patienten. Att titta hur det ser ut i
hemmet för att upptäcka vilka ändringar som kan behöva göras för att patienten ska kunna
fungera tillfredställande.
Den fysiska begränsningen bidrar till att patienterna tenderar att välja stillsamma aktiviteter i
hemmet för rehabilitering. Vi anser att det krävs mer än stillsamma aktiviteter för att personen
ska kunna rehabiliteras, bli starkare både psykiskt och fysiskt och så småningom bli
självständig. Givetvis varierar det från person till person hur självständig man kan bli, men
det som är mest avgörande är hur motiverad patienten är att träna (Almås, del 2, 2002). Därför
anser vi att sjuksköterskan måste informera om hur viktigt det är att röra sig och träna upp
muskulaturen för att kunna klara sig själv i framtiden.
Sjuksköterskan bör även motivera till träning, uppmuntra och ge beröm vid framsteg (Almås
del 2, 2002). Dessutom motverkar fysisk aktivitet depression och förbättrar livskvaliteten
(Ellis, 2002 och Desmond & MacLachlan, 2004). Vi tycker det är viktigt för patienten att få
komma ut från sitt hem och träffa andra människor. Den amputerade behöver diskutera,
utbyta tankar, upplevelser och erfarenheter med andra som är i samma situation. Om patienten
bara är hemma hela dagarna anser vi att det kan leda till isolering, ensamhet och depression.
Resultatet visar att yngre (barn) patienters tillvaro förändras och begränsas på ett drastiskt sätt
då de inte längre kan vara med och leka med sina kompisar på ett sätt som de tidigare gjort.
Desmond & MacLachlans (2004) resultat visar också på att förändring och begränsning i
sociala aktiviteter är vanligt efter en amputation. Sjuksköterskan måste involvera hela
familjen i vården och även stötta och motivera föräldrarna i deras svåra situation. För bästa
effekt måste omvårdnaden börja om möjligt redan före amputationen och involvera patientens
familj (Ellis, 2002).
Resultatet vi kom fram till visade att hoppet har stor betydelse för patienternas självkänsla,
självförtroende och för att klara av den stora påfrestning som en benamputation är. Hoppet ger
oss trygghet, kraft, energi och gör det lättare att hantera en kris. En person som har hopp ser

en möjlighet att förändra och förbättra sin livssituation. Hoppet stärker individens motivation
att försöka övervinna svårigheter. En person som har hopp försöker vända sin situation till
något positivt och tror på att det som är svårt nu kan förändras till det bättre. Medan den som
gett upp allt hopp ser ingen möjlighet att ta sig ur en svår livssituation och överväldigas av
svårigheterna (Almås, del 2, 2002). Vi anser att hoppet finns inom varje individ mer eller
mindre men att det påverkas av vilket psykiskt och fysiskt tillstånd man befinner sig i. En
person som förlorat ett ben kan tappa sitt hopp om en framtid och att allt ska bli bra igen.
Eftersom det är till stor hjälp om patienterna kan känna hopp för framtiden kan vi som
sjuksköterskor förmedla hopp och tro till patienter som har tappat hoppet (Almås, del 1,
2002). Något som kan bidra till att ge patienten den nödvändiga tron på att allt kommer att
ordna sig är om sjuksköterskan uppmuntrar patienten att i möjligaste mån försöka klara sig
själv. På så sätt lyfter man fram patientens resurser i stället för hans beroende (Almås, del 2,
2002). Att få möta andra som genomgått liknande situationer och klarat sig bra anser vi inger
hopp. Även yttre faktorer från omgivningen som familj, vänner kan stärka hoppet positivt hos
individen om att det finns en bra framtid.
I vårat resultat kom vi fram till att behov av stöd är viktigt bland benamputerade. Stöd från
familj och samhälle behövs för att underlätta för patienterna på olika sätt, smärtan minskar
och de anpassar sig lättare till situationen. Desmond & MacLachlan (2004) kom också fram
till detta resultat men även att socialt stöd förbättrar depression. De som saknar tillräckligt
stöd har sämre livskvalitet och är mer deprimerade. Att smärtan minskar vid stöd menar vi
beror på att när man umgås med andra glömmer man lättare smärtan eller undviker att känna
efter på samma sätt som då man är ensam. Vi anser att det är nödvändigt med stöd efter en
amputation för att slippa stå ensam i den svåra situationen. Det kan vara tryggt att känna att
familj och vänner finns där som bryr sig om, stöttar och gör det värt att gå vidare i livet. Stöd
från samhället tänker vi kan vara att få tillgång till färdtjänst, för att underlätta för individen
att ta sig till och från olika platser. Även ekonomiskt bidrag är ett stöd som underlättar för
individen. Professionellt stöd är en viktig del i återhämtningen. Som blivande sjuksköterskor
kan vi stödja patienten genom att informera och hjälpa patienten att klara av det dagliga livet
och lösa egenvårdsproblem (Jahren Kristoffersen, 1998). Vi menar att stöd kan vara mycket
mer. Som sjuksköterskor kan vi finnas till hands både för patientens fysiska och psykiska
trygghet. Vi kan sitta ner och lyssna till patientens tankar och funderingar över sin nya
situation eller vara ett levande stöd vid förflyttning. Stöd kan också vara anser vi att bara
finnas där för att trösta patienten när han eller hon är ledsen.

Ett arbete ger inte bara en inkomst utan tillfredställer också ett psykiskt behov. Det ger
självförtroende, rättigheter, möjligheter och bekräftar att man duger. Att vara anställd ger
förbättrad psykisk hälsa, bättre livskvalitet och en förbättrad ekonomi (Whyte & Carroll,
2002). Enligt vårt resultat är det svårt att integrera sig socialt och ekonomiskt för
benamputerade. De har inte bara svårt att få ett arbete utan också utbildning och bostad.
Whyte & Carroll (2002) menar att många blir arbetslösa efter en amputation och att det är
svårt att avgöra om arbetslösheten orsakas av svårigheter som upplevs med amputationen eller
svårigheter på arbetsplatsen eller en kombination av båda. Vi anser att det kan bli svårigheter
på arbetsplatsen särskilt om arbetet är fysiskt krävande. Om patienten förlorar sitt arbete blir
det ännu svårare att integrera sig socialt och ekonomiskt. Vi kom fram till att det är svårt för
benamputerade att etablera en trygg ekonomi eftersom de blir motarbetade av samhället på
många sätt pga. deras handikapp. Arbetsgivare föredrar tex. att anställa personer med fysiken
i behåll.
Robinson (2000) menar att det är svårt för amputerade att bli anställda. Detta beror på att
många arbetsgivare inte har kunskap och förståelse för vilken kapacitet handikappade har. De
som lyckas få ett arbete hänvisas ofta till sådana jobb som associeras med handikappade
människor. Istället borde arbetsgivaren ta deras speciella färdigheter i beaktning, vilket skulle
leda till ökat självförtroende hos individen. Vi anser att samhällets inställning till amputerade
måste förändras för att underlätta för dem att komma tillbaka till samhället och känna sig som
en medborgare som alla andra.
Vi kom fram till att patienter som är gifta, sambos och yngre hade lättare till social integration
än ogifta, ensamboende och äldre. Eftersom stöd i form av en partner eller familj har visat sig
i resultatet vara mycket betydelsefullt, anser vi att stödet bidrar till att det är lättare att
integrera sig socialt för den gruppen av människor.
Patienterna hanterar benförlusten på olika sätt. En del hanterar situationen på ett negativt sätt
medan andra hanterar den på ett positivt och mer fördelaktigt sätt. De olika strategier eller sätt
individen har för att hantera upplevelser och erfarenheter av en benamputation spelar stor roll
vid anpassning psykosocialt till handikappet (Ellis, 2002). Det visade sig att undvika och
förneka är de vanligaste copingstrategier som benamputerade använder sig av. Dessa två sätt
att hantera är negativa. Resultatet visar att patienter med en negativ inställning lider av mer
smärta och mindre livsglädje än de som har en positiv inställning. En negativ inställning
fördröjer patientens process att bearbeta, hantera och slutligen acceptera sin nya livssituation.
Ellis (2002) menar att när man undviker situationen som dessa patienter tenderar att göra

finns en stor risk att utveckla depression. Hon anser också att sjuksköterskan har förmåga att
hjälpa patienten att utveckla passande copingmekanismer. Vi anser att det är viktigt att
sjuksköterskan är lyhörd och försöker fånga upp de personer som har en negativ inställning
för att förmå patienten att tala om situationen. Resultatet visade att de som har störst
benägenhet till negativ inställning är yngre personer, de som amputerat pga. en sjukdom och
lårbensamputerade.
Vårt resultat visar att kroppsuppfattningen förändrades på ett negativt sätt hos patienterna. De
upplever en förlust av sin självbild och känner sig vanställda, därför undviker de speglar där
hela kroppen syns. Patienterna skäms över det amputerade benet och försöker gömma och
täcka över den del som är kvar av benet för att de själva och andra runt om kring ska slippa se
det.
Att utseendet förändras och därmed också självbilden upplevs ofta som ett stort problem.
Många patienter känner sig motbjudande och blir extra känsliga för vad de tolkar som tecken
på att omgivningen delar den uppfattningen. Som sjuksköterska måste man vara uppmärksam
så man märker när patienten tycker att utseendet är ett problem. Man kan hjälpa till att välja
kläder som döljer och prata med anhöriga så de kan stötta patienten. Patientens självbild kan
också påverkas av att hans roll har förändrats. En person som innan han blev sjuk var både
aktiv och självständig kan ställas inför en helt ny situation, med kraftlöshet och beroende av
andra. Den nya situationen och nya rollen bryter ner den självbild man har byggt upp (Almås,
del 1, 2002).
Vid granskning av de analyserade artiklarnas resultat och metod kunde vi se att en av
artiklarna som var skriven av Sjödal, Gard & Jarnlo, 2004 bara hade ett urval på 16 personer i
sin kvalitativa studie. Jämfört med en annan kvalitativ studie skriven av Ferguson, Sperber,
Richie & Gomez, 2004 där ett större urval gjordes på 85 personer. Ett större urval ger ett mer
förtroligt resultat eftersom fler synvinklar lyfts fram. Gallager & MacLachlan, 1999 har i sin
kvantitativa studie valt att ta ut hälften män och hälften kvinnor i sitt urval. Detta kan vara bra
eftersom åsikter från båda könen lyfts fram, å andra sidan blir inte urvalet slumpmässigt.
Slumpmässigt urval ger resultatet en högre trovärdighet (Nilsson, 2005). En vetenskaplig
artikels resultat kan skilja sig beroende på om det är en kvantitativ eller kvalitativ metod som
valts.

Diskussion utifrån teoretisk referensram
I adaptionsområdet jaguppfattning ingår det fysiska jaget där Roy talar om kroppsupplevelser
och kroppsuppfattning. Det handlar om människans inre upplevelser, känslor och bedömning
om den egna kroppen, där vi som människor har behov av en positiv självbild och av att
uppleva en känsla av integritet (Roy & Roberts, 1981). Detta kan relateras till resultatet som
visade att patienterna upplevde sig själva splittrade och sin kropp som trasig efter
benamputationen. Desmond & MacLachlan (2004) menar att jaguppfattningen har en
betydande inverkan på förhållandet till sin kropp, den upplevda självkänslan och socialt
kontakt med andra. Legro, Reiber, Aguila, Ajax, Boone, Larsen, Smith & Sangeorzan (1999)
skriver att inställningen till kroppsuppfattningens form, funktion och utseende hänger samman
med individuella, psykologiska erfarenheter och känslor. Dessa är viktiga efter en
benamputation för att patienterna inte ska känna oro för utseendet av sin kropp, för att
livskvalitén inte ska kännas sämre och för att självuppskattningen inte ska nedvärderas.
Flera patienter upplevde också en rollförändring när de på egen hand hade problem med att
utföra sina dagliga göromål. Rybarczyk, Edwards & Behel (2004) talar om att rollen hade
förändrats på så sätt att de var tvungna att ta hjälp av familjen för att kunna utföra uppgifter
som de tidigare själva klarat av. Detta kan relateras till Roys adaption rollfunktionen. Hon
anser att rollen är knuten till olika sociala relationer och den personliga rollen till sig själv.
Här ingår bl.a. tertiärrollen, individens förpliktande roller som tex. arbetspliktsrollen. I
primärrollen förväntar sig andra att individen ska klara av vissa göromål.
Att inte förstå den nya situationen, sin nya kropp och att inte ha tillräckligt med kunskaper för
att kunna hantera situationen och de hinder som uppstår skapar en otrygghet och en osäkerhet
hos patienten (Sarvimäki & Stenbock-Hult, 1996).
Benamputationen påverkar inte bara rollförändringen utan även den sociala relationen till
andra. I adaptionsområdet social samhörighet nämns individens behov och beroende av andra
och den egna självständigheten vid sociala sammanhang. Här ingår också förmågan att
respektera, älska och värdesätta andra människor (Roy & Roberts, 1981). Det sociala stödet
från familj och vänner har betydelse för patienternas livsvilja och hälsa. De som fick socialt
stöd associerades med en mer framgångsrik psykosocial anpassning till situationen efter
benamputationen. De som fick mindre eller inget socialt stöd alls visade på att deras liv inte
var lika betydelsefullt och de var oftare deprimerade. Detta visade sig också i Desmond &
MacLachlan (2004) studie. Vårt resultat visar också att behovet av socialt stöd är av stor

etydelse efter en amputation för att inte individen skulle utveckla depression och för att de
skulle slippa uppleva en hög grad av stump och fantomsmärta samt att de som får hjälp med
socialt stöd anpassar sig bättre till sin situation.
Den stora förändringen för patienterna var att anpassa sig till eller rätta sig efter amputationen
och den fysiska förlusten. I både vårt och Legro, Reiber, Aguila, Ajax, Boone, Larsen, Smith
& Sangeorzan (1999) resultat försökte patienterna vara oberoende av andra och klara sig
själva med sina dagliga aktiviteter.
Från andras synvinkel, de som inte var amputerade framställdes patienterna som
handikappade och att det var något negativt (Legro, Reiber, Aguila, Ajax, Boone, Larsen,
Smith & Sangeorzan, 1999). I vårt resultat framkom att amputerade personer behandlades
annorlunda på så sätt att de hade svårare att få tillgång till sina rättigheter så som arbete mm.
Resultatet visade också att en del patienter upplevde en känsla av ensamhet, de kände sig
uttråkade pga. benamputationen som gjorde att de inte kunde gå ut och handla, besöka vänner
och sköta sina hushållssysslor själv längre. Detta kom även fram i Legro, Reiber, Aguila,
Ajax, Boone, Larsen, Smith & Sangeorzan, (1999) resultat.
EGNA REFLEKTIONER
Att möta en patient som förlorat ett ben är alltid en utmaning för sjuksköterskan. Genom
studiens resultat har vi fått mer kunskap och en bättre förståelse för benamputerade patienters
upplevelser och behov. Vi har även fått en inblick i vilka copingstrategier patienter tenderar
att använda sig av i hanterandet av den svåra situationen. Därigenom anser vi att vi på ett
bättre sätt kan bemöta och vårda dessa patienter.
Det som framkommit i vår studie är av betydelse för oss inför vår kommande yrkesroll som
sjuksköterskor. Detta kan även ha betydelse för redan yrkesverksamma sjuksköterskor.

REFERENSFÖRTECKNING
Almås, H. (Red). (2002). Klinisk Omvårdnad. Del 1. Stockholm: Liber.
Almås, H. (Red). (2002). Klinisk Omvårdnad. Del 2. Stockholm: Liber.
Andersson, R., Jeppson, B., Lindholm, C., Rydholm, A. och Ulander, K. (2004). Kirurgiska
sjukdomar, patiofysiologi, behandling, specifik omvårdnad. Lund: Studentlitteratur.
Backman, J. (1998). Rapporter och uppsatser. Lund: Studentlitteratur.
Brattberg, G. (1995). Att möta långvarig smärta. Stockholm: Liber.
Burton, AK., Tillotson, KM., Main, CJ. & Hollis, S. (1995). Phychosocial predictors of
outcome in acute and subchronic low back trouble. Spine. 20 (6) :722-8
Crichlow, R., J., Andres, P., L., Morrison, S., M., Hanley, S., M. & Vrahas, M., S. (2006).
Depression in Orthopaedic Trauma Patients Prevalence and Severity. The Journal of Bone
and Joint Surgery.
Cullberg, J. (2003). Kris och utveckling: en psykodynamisk och socialpsykiatrisk studie.
Stockholm: Natur och kultur.
Desmond, D., M. & MacLachlan, M. (2004). Psychosocial Perspectives on Postamputation
Rehabilitation: A Review of Disease, Trauma and War Related Literature. Critical Reviews in
Physical and Rehabilitation Medicine, 16 (2): 77-93
*Desmond, D., M. & MacLachlan, M. (2006). Coping strategies as predictors of psycosocial
adaption in a sample of elderly veterans with acquired lower limb amputations. Social Sience
& Medicine 62 208-216
Ekman, R. & Arnetz, B. (red). (2005). Stress: Individen , Samhället, Organisationen,
Molekylerna. Stockolm: Liber.

Ellis, K. (2002). A review of amputation, phantom pain and nursing responsibilities. British
Journal Of Nursing, Vol. 11, No. 3
*Ferguson, A., D., Sperber Richie, B. & Gomez, M., J. (2004). Psychological factors after
traumatic amputation in landmine survivors: The bridge between physical healing and full
recovery. Disability and Rehabilitation, Vol. 26, No. 14/15, 931-938
Ferud, A. (1983). Jaget och dess försvarsmekanismer. Stockholm: Natur och Kultur.
Forsberg, C. & Wengsatröm, Y. (2003). Att göra systematiska litteraturstudier. Stockholm:
Natur och Kultur.
*Gallagher, P., Allen, D. & MacLachlan, M. (2001). Phantom limb pain and residual limb
pain following lower limb amputation: a descriptive analysis. Disability and Rehabilitation,
Vol. 23, No. 12, 522-530
*Gallagher, P. & MacLachlan, M. (1999). Psychological adjustment and coping in adults with
prosthetic limbs. Behavioral Medicine, Vol. 25 Issue 3, p117, 8p, 2 graphs
*Hanley, M., A., Jensen, M., P., Ehde, D., M., Hoffman, A., J., Patterson, D., R. & Robinson,
L., R. (2004). Psychosocial predictor of long-term adjustment to lower-limb amputation and
phantom limb pain. Disability and Rehabilitation, Vol. 26, No. 14/15, 882-893
Hawthorn, J. & Redmond, K. (1999). Smärta –bedömning och behandling. Lund:
Studentlitteratur.
Horgan, O. & MacLachlan, M. (2004). Psychosocial adjustment to lower-limb amputation: A
review. Disability and Rehabilitation. Vol. 26, No. 14/15, 837-850.
Jahren Kristoffersen, N. (Red). (1998). Allmän omvårdnad. Del 1. Stockholm: Liber.
Jahren Kristoffersen, N., Nortvedt, F. & Skaug, E-A. (2005). Grundläggande omvårdnad del
1. Stockholm: Liber.

*Jensen, T., S., Krebs, B., Nielsen, J. & Rasmussen, P. (1983). Phantom Limb, Phantom Pain
and Stump Pain in Amputees during the First 6 Month Following Limb Amputation. Pain, 17
243-256
Johnson Lutjens, L., R., Reynolds, C., L., Leininger, M.& Reed, K., S. (1995). Anteckningar
om Omvårdnadsteorier III. Lund: Studentlitteratur.
Järhult, J. & Offenbartl, K. (2003). Kirurgi boken. Stockholm: Liber.
Legro, M., W., Reiber, G., Aguila, M., Ajax, M., J., Boone, D., A., Larsen, J., A., Smith, D.,
G. & Sangeorzan, B. (1999). Issues of importance reported by persons with lower limb
amputations and prostheses. Journal of Rehabilitation Research and Development, Vol. 36,
No. 3, 155-163
Mellvig-Lind, J., (050101). http://www.rtp.se /info.php?sid=14600 (060110).
Morch, M., Rosenberg, N. & Elsass, P. (Red). (1997). Kognitiva behandlingsformer. Borås:
Natur och Kultur.
Nationalencyklopedin. (1989). Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker AB.
Nilsson, M. (2005). Den systematiska litteraturstudien som vetenskapligt fördjupningsarbete i
omvårdnad. Ersta Sköndal högskola: Kompendium.
Olsson, G. & Jylli, L. (2001). Smärta hos barn och ungdomar. Lund: Studentlitteratur.
Olsson, H. & Sörensen, S. (2004). Forskningsprocessen kvalitativa och kvantitativa
perspektiv. Stockholm: Liber.
Ortopediska institutionen, (1989). Ortopedi. Stockholm: Författares Bokmagasin.
Persson, B. M. & Wingstrand, H. (2005). Ortopedisk grundbok. Lund: Studentlitteratur.

Polit, D.F. & Beck, C.T. (2004). Nursing research: Principles and methods. Philadelphia:
Lippingcott Williams & Wilkins.
Robinson, JE. (2000). Access to employment for people with disabilities: findings of a
consumer-led projekt. Disability and Rehabilitation. 22: 246-253.
Roy, C. & Roberts, S., L. (1981). Theory construction in nursing An Adaptation Model. USA:
Prentice-Hall, Inc.
Rybarczyk, B., Edwards, R. & Behel, J. (2004). Diversity in adjustment to a leg amputation:
Case illustrations of common themes. Disability and Rehabilitation, Vol. 26, No. 14/15, 944-
953
Sarvimäki, A. & Stenbock-Hult, B. (1996). Vård. Ett uttyck för omsorg. Stockholm: Liber.
*Sjödahl, C., Gard, G. & Jarnlo, G.-B. (2004). Coping after trans-femoral amputation due to
trauma or tumour - a phenomenological approach. Disability and Rehabilitation, Vol. 26, No.
14/15, 851-861
SOSFS 1993:17 Socialstyrelsens allmänna råd om omvårdnad inom hälso- och sjukvården.
Tamm, M. (2002). Psykosociala teorier vid hälsa och sjukdom. Lund: Studentlitteratur.
Therlund, G. (1995). Från psykodynamisk kristeori till copingbegrepp. Socialmedicinsk
tidskrift, (1) 4-11.
Tonnessen, T. I. (1991). (2:a uppl). Smärta och andra symtom hos cancerpatienten –diagnos
och behandling. Lund: Studentlitteratur.
Whyte, A., S. & Carroll, L., J. (2002). A prelimenary examination of the relationship between
employment, pain and disability in an amputee population. Disability and Rehabilitation. Vol.
24, No. 9, 462-470.
*Whyte, A. & Carroll, L. J. (2004). The relationship between catastrophizing and disability in
amputees experiencing phantom pain. Disability and Rehabilitation, Vol. 26, No. 11, 649-654

*Williams, R., M., Ehde, D., M., Smith, D., G., Czerniecki, J., M., Hoffman, A., J. &
Robinson, L., R. (2004). A two-year longitudinal study of social support following
amputation. Disability and Rehabilitation, Vol. 26, NO. 14/15, 862-874
* Artiklar som använts till vårt resultat.

Bilaga 1. Översikt över databassökning, sökord och träffar.
Academic Search Elite Antal träffar Erhållna artiklar
Amputation 851
Amputation and experience 50 1
Amputation and coping 9 5
Amputation and adjustment 19
Loss of body part 124
Loss of body part and experience 12
Loss of body part and coping 0
Patients and experience 7136
Patients and experience and
amputation 24
Cinahl with full Text
Amputation 406
Amputation and experience 23
Amputation and experience and
coping 1
Amputation and coping 9
Patients 28182
Patients and experience 2026
Patients and experience and
amputation 7
KI:s Pub Med
Amputation 24382
Amputation and life change events 10 1
Amputation and experience 1395 1
Amputation and adjustment 289 1
KI:s Databas katalog för tidskrifter
Amputation and patient 383
Amputation and experience 30

Bilaga 2.
Tidskrift Titel Författare Metod Syfte Resultat
Disability and
Rehabilitation,
2004; Vol. 26,
No. 14/15,
862-874
USA.
Behavioral
Medicine;
Fall99, Vol. 25
Issue 3, p117,
8p, 2 graphs
Irland.
Disability and
Rehabilitation,
2004; Vol. 26,
No. 11,
649-654
Storbritannien.
A two-year
longitudinal
study social
support
following
amputation.
Psychological
adjustment and
coping in adults
with prosthetic
limbs.
The relationship
between
catastrophizing
and disability in
amputees
experiencing
phantom pain.
Willams, R., M.,
Ehde, D., M.,
Smith, D., G.,
Czerniecki, J., M.,
Hoffman. A., J. &
Robinson, L., R.
Gallagher, P. &
MacLachlan, M.
Whyte, A. &
Carroll, L., J.
En kvalitativ
studie.
Telefon-
intervjuer.
89 personer.
I åldern 16-89
år.
En kvantitativ
studie.
44 personer.
24 män och
20 kvinnor i
åldern 20-83
år.
En kvantitativ
studie.
Frågeformulär
315 personer i
åldern 20-60
år.
Att beskriva en sida
av socialt stöd, social
integration under en
2 års period hos
underbensamputerade,
samt
undersöka
betydelsen av socialt
stöd vid depression,
smärta, rörlighet,
livsglädje och
arbetsduglighet.
För att förstå hur det
kommer sig att
personer reagerar
olika på liknande
livshändelser har de
undersökt relationen
mellan copingstrategier
och tre
faktorer:
¤Anpassning till den
amputerade delen.
¤Befolkning.
¤Handikapps-
relaterade faktorer.
Att undersöka om
det finns ett
samband mellan
catastrophizing (att
ha en negativ
inställning) och en
oförmåga/handikapp
hos amputerade som
upplever
fantomsmärta.
De flesta med
underbensamputation
hade en hög nivå av
social integration som
var relativt oförändrad
under en 2 års period.
Medelnivån i social
integration var lägre i
denna grupp jämfört
med de utan
handikapp. Att få
socialt stöd var positivt
för smärta, livsglädjen
och rörligheten.
De som amputerat pga
trauma använder
sig av copingstrategin
”undvika” i större
omfattning och de
hade mer stumpsmärta
än de som amputerat
pga sjukdom.
Lårbensamputationer
var mer smärtsamma
än underbens-.
amputationer.
Det var ingen större
skillnad mellan
copingstrategierna
i samband med ålder,
kön, orsak till
amputation, hur länge
man haft protesen och
amputationsnivå.
De som sökte socialt
stöd kände sig mer
oroliga men de hade
mindre stumpsmärta
än de som inte sökt
stöd.
Amputerade med en
negativ inställning
förknippas med att
vara oförmögna/
handikappade.

Tidskrift Titel Författare Metod Syfte Resultat
Disability and
Rehabilitation,
2004; Vol. 26,
No. 14/15,
931-938
USA.
Disability and
Rehabilitation,
2004; Vol. 26,
No. 14/15,
882-893
USA.
Social Science
& Medicine 62
(2006) 208-216
Irland.
Psychological factors
after traumatic
amputation in
landmine survivors:
The bridge between
physical healing and
full recovery.
Psychosocial
predictor of longterm
adjustment to
lower-limb
amputation and
phantom limb pain.
Coping strategies as
predictors of
psychosocial
adaption in a sample
of elderly veterans
with acquired lower
limb amputations.
Ferguson, A.,
D., Sperber
Richie, B. &
Gomez, M., J.
Hanley, M.,
A., Jensen,
M., P., Ehde,
D., M.,
Hoffman, A.,
J., Patterson,
D., R. &
Robinson, L.,
R.
Desmond, D.,
M. &
MacLachlan,
M.
En kvalitativ
studie.
Intervjuer.
85 personer.
En kvantitativ
studie.
Frågeformulär
89 personer.
En kvantitativ
studie.
Frågeformulär
796 personer.
26-92år.
För att få en bättre
förståelse för hur de
amputerade anpassar
sig psykiskt efter en
skada orsakad av en
landmina. Vill de
undersöka psykosociala
faktorer,
copingstrategier och
återhämtnings-
förmågans
olika karaktär
beroende på kultur,
social och
ekonomisk
bakgrund.
Att undersöka
användbarheten av
en biopsykosocial
modell för att förutse
en långsiktig
anpassning till
underbens-
amputation och
fantomsmärtor.
Att undersöka
förhållandet mellan
amputationsvariabler,copingstrategier
& den egna
anpassningen till
amputationen.
Accepterande av
kroppsdelsförlusten,
var de befann sig i den
psykiska
återhämtningen
påverkades av
individens personliga
återhämtningsförmåga,
socialt stöd, medicinsk
vård., ekonomisk
situation och attityder
mot handikappade.
Stödjer en biopsykosocial
modell av
långsiktig anpassning
av amputation och
fantomsmärtor.
Resultatet visar på att
socialt stöd och
catastrophizing
förknippas med
minskad depression
och mindre smärta.
Copingstrategier var
viktigt för den
psykosociala
anpassningen.
Copingstrategin
”undvika” var starkt
associerat med psykisk
smärta och dålig
anpassning.
Copingstrategin
”problemlösning” var
negativt associerat med
depression och
ängslan.
Copingstrategin ”söka
socialt stöd” var
negativt associerat till
depression och positivt
associerat med social
anpassning.

Tidskrift Titel Författare Metod Syfte Resultat
Disability and
Rehabilitation,
2001; Vol. 23,
No. 12,
522-530
Irland.
Pain, 17 (1983)
243-256
Elsevier
Danmark.
Disability and
Rehabilitation,
2004; Vol. 26,
No. 14/15,
851-861
Sverige.
Phantom limb pain
and residual limb
pain following lower
limb amputation: a
descriptive analysis.
Phantom Limb,
Phantom Pain and
Stup Pain in
Amputees during the
First 6 Monyhs
Following Limb
Amputation.
Coping after transfemoral
amputation
due to trauma or
tumour - a
phenomenological
approach.
Gallagher, P.,
Allen, D. &
MacLachlan,
M.
Jensen, T., S.,
Krebs, B.,
Nielsen, J. &
Rasmussen, P.
Sjödahl, C.,
Gard, G. &
Jarnlo, G.-B.
En kvantitativ
studie.
Frågeformulär
104 personer.
Den yngsta
var 18 år.
En kvalitativ
studie.
Intervjuer.
58 personer.
24-91år.
En kvalitativ
studie.
16 personer.
Att få en mer
detaljerad
beskrivning om
upplevelser av
stumpsmärta och
fantomsmärta till
följd av en
underbensamputation.
Samt få en bättre
förståelse för
fysiska och
psykosociala
faktorer.
Att undersöka
sjukdomsbilden av
fantomsmärtans
fenomen i en
grupp amputerade
och hur länge
fenomenet varar.
Att beskriva hur
yngre
lårbensamputerade
upplevde sin
amputation och
deras
copingstrategier i
det akuta skedet
och framåt i tiden.
De som har
stumpsmärta upplever att
smärtan är ihärdigare och
mer intensiv vilket är ett
hinder i det dagliga livet
jämfört med dem som
har fantomsmärtor.
Stumpsmärta förknippas
med andra medicinska
åkommor.
Fantomsmärtor
förknippas med högre
ålder, att vara kvinna,
lårbensamputation och
att inte ta emot stöd före
amputationen.
En kort tid efter
amputationen hade 84%
av deltagarna icke
smärtsamma
fantomkänslor, 72% hade
fantomsmärtor och 57%
hade stumpsmärta. Efter
en längre tid visade det
sig att 90% hade icke
smärtsamma
fantomkänslor, 67% hade
fantomsmärtor och 22%
hade stumpsmärta.
Stickande och huggande
fantomsmärtor var
vanligast precis efter
operationen medan
tryckande och brännande
känslor rapporterades
senare i processen.
Två teman framkom:
¤Upplevelsen av
amputationen: ”förneka”
och ”undvika” var de
copingstrategier som
oftast användes.
Copingstrategier relaterat
till ett nytt normal
tillstånd: ”negativ
jämförelse”, ”positiv
jämförelse” och
”bortträngning”
användes. Bara en
deltagare hade helt
accepterat sin situation.