14 Gunilla, reumatiker i industrin - Välkommen till ...

Kvinna, reumatiker och industriarbetare. För många säkert en
omöjlig tanke. Men inte för Gunilla, som fortsatte sitt
verkstadsarbete också efter att hon fått diagnosen RA.
Men det går inte utan reumatikerns envishet och en
arbetsgivare som är beredd att stötta.
När Gunilla Blomberg fick sin diagnos för ett år sedan var
det två saker som skrämde henne mer än något annat.
Risken att drabbas av så krokiga och söndervärkta fingrar
som den gamla kvinnan hon träffade i väntrummet på
reumatologmottagningen. Och så rädslan att inte längre
klara sitt arbete som avsynare på Seco Tools i Ludvika, ett
verkstadsarbete som kräver många små grepp och upprepade
lyft.
– Är du 56 år, kvinna, utan utbildning och dessutom
har en kronisk sjukdom, då är det kört, säger hon.
Men för Gunilla Blomberg var inte loppet kört. Hon har
14
REUMATIKERTIDNINGEN 2 - 99
Reumatiker i
industrin ingen
omöjlighet
När Gunilla Blomberg berättade om sin sjukdom fick hon hjälp att variera
sina arbetsuppgifter. Att skära bröd är svårare, säger hon om jobbet att
plocka skärstål på stav.
arbetat på Seco Tools i nästan 20 år. Företaget, med huvudkontor
i Fagersta, har drygt 2000 anställda i Sverige och i
flera andra länder. På fabriken i Ludvika arbetar 70 personer
med tillverkning av skärstål för borrar, fräsar och svarvar.
Innan hon blev sjuk arbetade Gunilla Blomberg vid en
maskin där skärstålet tvättas och slipas. Små bitar, så
kallade blanks, plockas ihop i block som lyfts in i maskinen
där de tvättas och slipas. När detta är klart lyfts blocken ut,
stålet plockas från stavarna, mäts, synas och packas sedan i
lådor. Men lyften blev för tunga och hon fick ofta kramp i
fingrarna när hon arbetade.
För en utomstående känns blocken inte särskilt tunga,
de väger kanske 1,5 kilo. Men det hinner bli många lyft,
150-160 på en arbetsdag, har Gunilla Blomberg räknat ut
och den belastningen klarar inte hennes händer.
Nya uppgifter
I dag har hon delvis andra arbetsuppgifter. Framförallt har
hon möjlighet att växla mellan olika arbetsmoment för att
minska belastningen på händernas leder.
Det låter idealiskt, ändå var steget långt till att våga
berätta om sjukdomen på arbetsplatsen.
– Trots att det från början var en av förmännen som
uppmanade mig att gå till läkare när han såg att mina
händer var svullna, drog jag mig i det längsta för att berätta
jag hade fått ledgångsreumatism. Det var svårt att erkänna
för mig själv också. Jag ville inte vara sjuk och var jätterädd
att inte kunna jobba. Jag som nästan aldrig hade varit sjuk
tidigare.
– Jobbet är A och O, och när man får en sådan här
sjukdom blir det nästan ännu viktigare.
Efter flera olika läkarbesök kom Gunilla Blomberg till
reumatologen vid Falu lasarett. Där erbjuds alla nysjuka
reumatikerpatienter ett heldagsbesök hos reumateamet

Här vid maskinen trivs Gunilla Blomberg allra bäst, men hon klarar inte att
behöva göra de 150-160 lyft som krävs under ett arbetspass. När
lyftmomenten automatiseras hoppas hon kunna gå tillbaka till det arbetet.
inom en månad efter diagnosen. Det besöket gav Gunilla
Blomberg modet att berätta om sjukdomen för avdelningschefen
i Ludvika, Per-Ola Lund.
– Vi försöker hjälpa Gunilla så gott det går. Hon har fått
pröva lite olika arbetsuppgifter för att vi ska kunna komma
fram till vad som känns bäst för henne. Det kan hon bara
avgöra själv. Vi har också bestämt att hon får växla rätt fritt
mellan olika arbetsuppgifter. Hon behöver bara säga till, så
kan hon stämpla ut från det ena jobbet och gå till det
andra.
I verkstaden finns också en speciell massagestol, där de
anställda (det gäller inte bara Gunilla) kan ta paus och
samtidigt massera axlar och ryggar.
– Det är tillåtet att ta paus och gå dit när man känner
att det behövs, säger Per-Ola Lund.
Nu växlar Gunilla Blomberg oftast mellan sitt gamla jobb
vid maskinen och ett annat arbetsmoment som kallas
REUMATIKERTIDNINGEN 2 - 99
RT 2/99
15

När Gunilla Blomberg väl tog mod till sig att
berätta för avdelningschefen Per-Ola Lund att hon
hade RA, fick hon möjlighet att växla mellan olika
arbetsmoment.
”plock på stav”. Med snabba, vana
handgrepp plockar hon 20 små blanks
på varje liten stav. Det ser ansträngande
ut, handleden arbetar oavbrutet.
Visst gör det ont ibland, men inte så
farligt tycker hon.
– Att skära bröd är betydligt
svårare. Rörelser som kräver tryck eller
lyft tar mycket mer på kraften än
detta. Men jag skulle nog inte klara
det om jag inte åt mina mediciner. Då
hade det nog gjort mer ont.
Medicinerna hon syftar på är bland
annat methotrexate. Läkarna har satt
in en tuff, medicinsk behandling redan
från början för att bromsa inflammationen.
Gunilla Blomberg är mycket
16
REUMATIKERTIDNINGEN 2 - 99
Reumatiker i industrin ingen omöjlighet
nöjd med behandlingen i Falun, dit
hon åker för kontroll varannan månad.
– Jag har klarat mig bra trots den
långa, kalla vintern och har inte
behövt några extra kortisonsprutor.
Har bara varit sjuk en enda gång. Då
hade jag feber och det hade inte med
reumatismen att göra.
Men visst är det tungt många
gånger. Särskilt tidiga mornar. Då har
hon som mest ont.
Gunilla Blomberg arbetar tvåskift
och förmiddagsskiftet börjar redan
klockan sex på morgonen. För att
hinna få igång den morgonstela
kroppen, kliver hon ur sängen strax
efter fyra. Det är kämpigt.
– Tur att jag har nära till jobbet.
Bara tio minuters promenad, skrattar
hon.
Skiftjobb kan vara bra
Annars tycker hon att skiftjobbet har
sina fördelar för en reumatiker.
Eftermiddagsskiftet börjar inte förrän
14.30 och sådana dagar brukar hon
passa på att motionera. Det blir många
promenader, ibland också cykling och
simning. Men i vinter har det varit
jobbigt med all snö och halka.
Seco Tools erbjuder alla anställda
möjlighet att träna på arbetstid en
gång i veckan. Via Ludvikahälsan kan
den som har särskilda träningsbehov få
gå ytterligare en gång i veckan.
Gympalokal finns på fabriken och
åtta anställda har fått massageutbildning.
Detta är en möjlighet som Gunilla
har avstått från att använda. Hon
tycker att hennes behov av träning för
händer och fötter är lite speciella.
Därför kör hon sitt eget program efter
instruktioner från sjukgymnasten på
reumateamet i Falun.
Men hon skulle önska att hon
kunde få simma oftare.
– I höstas fick jag remiss för att
träna i varmbassängen här i Ludvika.
Jag simmade två gånger i veckan
under fem veckor. Det var jätteskönt,
men man får bara remiss för tio
gånger. Det är så många andra som
också behöver.
En annan önskan är att kunna gå
tillbaka på heltid till arbetet vid
maskinen, något som Gunilla Blomberg
hoppas ska bli verklighet innan
sommaren.
Som på så många håll inom verkstadsindustrin
automatiseras allt fler
processer. Här ska lyftblocken ersättas
av lättare så kallade paletter och delar
av själva lyftmomenten ska automatiseras.
– Jag är jätteglad att jobbet funkar,
men det är ändå här vid maskinen som
jag trivs jag allra bäst. Här har man
sitt eget område och man sköter sig
själv. Det gillar jag.
Text: Lotta Tillström Foto: Thomas Fahlander