Att drabbas av allvarlig psykisk ohälsa i adolescensen - BUP

Att drabbas av 

allvarlig psykisk ohälsa 

i adolescensen 

Ola Duregård 

Rapport 2008-1

Att drabbas av 

allvarlig psykisk ohälsa 

i adolescensen

Denna rapport ingår i Utvärderingsenhetens rapportserie 

Barn- och ungdomspsykiatri i Stockholms läns landsting. 

© Författaren och Stockholms läns landsting 2008 

ISSN1653-204X 

Intellecta DocuSys AB, Västra Frölunda, 2008

Verksamhetschefens förord 

Det är en angelägen uppgift att inom barn- och ungdomspsykiatrin söka fördjupa 

och systematisera kliniskt förankrad kunskap. 

Denna studie omfattar en systematisk journalgenomgång av 197 av 230 patienter 

vid ungdomsavdelningen, KS, under åren 1991 – 1999. 

Ambitionen är att skapa ökad förståelse och kunskap kring ungdomars psykiska 

ohälsa och dess bakgrundsfaktorer. Patienterna är svårt belastade med 

allvarlig psykiatrisk problembild. 

Genomgången belyser såväl bakgrund och riskfaktorer som symtombild och 

tidigare vårdkontakter, vårdförlopp samt fortsatta behandlingsinsatser efter 

vårdtiden på ungdomsavdelningen. 

Studien ger en god bild av patientgruppen och dess uttalade svårigheter och 

belastningsfaktorer. Samtidigt väcks nya frågor avseende ungdomarnas senare 

livssituation. 

En intressant uppgift är att 60 % inte hade haft någon tydlig BUP-kontakt 

före aktuell vårdperiod. 

Som barn- och ungdomspsykiatrisk kliniker kan man definitivt inspireras till 

egna uppföljningar av det behandlingsarbete som utförs. 

Stockholm april 2008 

Eva-Britt Hallqvist 

Verksamhetschef BUP-kliniken 

Stockholms läns landsting

Sammanfattning 

197 patientjournaler för ungdomar som alla vårdats på Ungdomsavdelningen, 

BUP-kliniken i Stockholm, är stommen i denna studie. Syftet var att via en 

systematisk kartläggning kunna bidra till en ökad kunskap kring allvarlig 

psykisk ohälsa i adolescensen. För att göra materialet hanterbart var det nödvändigt 

att göra en indelning i ett antal diagnosgrupper och jämförelser mellan 

dessa grupper utgör en röd tråd genom framställningen. 

Studien fokuserar på fyra huvudområden; risknivå, symtomutveckling, 

funktionsbedömning och vårdbehov. Jämfört med ungdomar i allmänhet är 

det min bedömning att patientgruppen som helhet är en hårt drabbad grupp 

med en uppväxt präglad av allvarliga riskfaktorer och framför allt brist på 

skyddsfaktorer. De olika diagnosgrupperna skiljer sig dock åt, var och en 

med sitt särskilda mönster. Några slutsatser jag drar är: 

• Ungdomar kan bära på mycket allvarliga symtom under lång tid utan 

upptäckt. 

• Socioekonomiska problem i familjen samvarierar med allvarlig psykisk 

ohälsa i adolescensen. 

• ”Stress-sårbarhetsmodellen” har visat sig värdefull för att förstå 

samtliga tillstånd. 

• Ungdomar med allvarlig adolescensstörning visar sig ofta ha varit 

exponerade för extrema stressfaktorer. 

• Social förmåga/oförmåga visar ofta på grad av störning. 

• Utvecklingsfasen, adolescensen, framstår som en viktig faktor för att 

förstå såväl art som grad av problematik. 

• För psykosgruppen förekommer oftare tecken på konstitutionella 

riskfaktorer. 

• I de ångest/nedstämdhetsrelaterade diagnosgrupperna präglas symtomutvecklingen 

av ett mycket brokigt förlopp, det finns exempelvis

i materialet inget kliniskt stöd för åtskillnad av en ”ångestgrupp” och 

en ”depressionsgrupp”. 

• Allvarlig suicidalitet och allvarligt självskadebeteende förekommer 

huvudsakligen i diagnosgruppen ”svår adolescensstörning” i undersökningsgruppen. 

• Det finns i materialet en samtidig förekomst av allvarligt självskadebeteende 

och sexuell traumatisering. 

• Allvarlig familjeproblematik tycks vara vanligare vid ”svår adolescensstörning” 

än vid psykosgruppen. 

• Det finns tecken på att den psykologiska utvecklingen avstannar helt 

vid allvarlig psykisk ohälsa. 

• För många som drabbats av allvarlig psykisk ohälsa uppstår ett flerårigt 

funktionsbortfall som kräver omfattande rehabiliteringsinsatser.

Författarens förord 

Tänk att det är så svårt att arbeta kliniskt och samtidigt förhålla sig reflekterande 

och undersökande till det man håller på med! Som att den psykiska 

energin inte riktigt räcker till för båda sakerna. Ändå måste väl detta vara en 

ständig strävan, att via det man gör försöka lära sig mera. För egen del uppfattar 

jag ett stort behov av ökad kunskap kring ungdomar med allvarlig psykisk 

ohälsa. Sedan 1990 har dessa ungdomar med familjer varit i fokus för 

min arbetsinsats och mitt intresse, först som psykolog och på senare år i 

egenskap av enhetschef på BUP-kliniken. Föreliggande text är resultatet av 

ett försök att via patientjournalerna fånga den undflyende och svårfångade 

verklighet som präglar denna patientgrupp. 

Studien har helt och hållet genomförts på ”lediga stunder” vilket gjort att det 

tagit sin lilla tid att färdigställa materialet. Detta har å andra sidan inneburit 

många tillfällen till just blandning av klinisk vardag och klinisk reflektion 

vilket varit mycket stimulerande. Huruvida min ambition att, via en uppdelning 

i olika diagnosgrupper, jämföra områden som risknivå, symtomutveckling, 

funktionsnedsättning och vårdbehov lyckats eller ej lämnar jag förstås 

till läsaren att bedöma. 

Min förhoppning är att denna journalstudie i någon mån ska bidra till ökat 

intresse för adolescenspsykiatri och inspirera till vidare reflektion och diskussion. 

Ola Duregård 

Leg. psykolog, leg. psykoterapeut 

Enhetschef vid Stockholms BUP-klinik

Innehållsförteckning 

Inledning ........................................................................................................ 1 

Adolescensen .............................................................................................. 1 

Sjukhusbaserad BUP-vård .......................................................................... 2 

Kliniska vinjetter......................................................................................... 2 

Journalstudien ............................................................................................... 5 

Syfte ............................................................................................................ 5 

Metod .......................................................................................................... 5 

Urval ........................................................................................................... 6 

Helgruppen och undergrupper .................................................................... 7 

Diagnostisering inom ungdomspsykiatrin .................................................. 7 

Diagnosgrupper........................................................................................... 7 

Resultat........................................................................................................... 9 

Bakgrundsfaktorer....................................................................................... 9 

Riskbedömning ........................................................................................... 9 

Skattning av konstitutionell risk ........................................................... 11 

Skattning av psykosociala belastningsfaktorer..................................... 12 

Belastningar, 0-5 år............................................................................... 12 

Belastningar, ålder 5-10 år.................................................................... 14 

Belastningar, ålder 10-15 år.................................................................. 16 

Sammanfattning av psykosocial belastning 0-15 år.................................. 18 

Skyddsfaktorer...................................................................................... 19 

Summering av riskfaktorer ................................................................... 20 

Sammanfattning av riskbedömningen .................................................. 21 

Symtomutveckling .................................................................................... 21 

Vilka symtom tycks ha dominerat under tiden före vårdepisoden?...... 22 

Hur lång tid tycks symtomen ha påverkat individen före vårdepisoden? 

.............................................................................................................. 23 

Hur många ärenden hade en tydlig ”adolescent prägel”? ..................... 24 

Hur vanligt var det med någon form av suicidalt agerande? ................ 24 

Hur vanligt var det med självskadebeteende?....................................... 25 

Sammanfattning av symtomutvecklingen............................................. 26 

Bedömningar............................................................................................. 26 

GAF vid inläggning.............................................................................. 26 

Adolescensutveckling........................................................................... 27

Social förmåga...................................................................................... 27 

Kognitiv förmåga.................................................................................. 28 

Självskattning ....................................................................................... 28 

Neurologisk bedömning........................................................................ 29 

Familjerelationsstörning ....................................................................... 29 

Nätverksresurser ................................................................................... 30 

Tidsperiod med nedsatt funktion .......................................................... 30 

Grad av störning ................................................................................... 31 

Sammanfattning av bedömningar ......................................................... 32 

Vårdprocessen........................................................................................... 32 

Tidigare vårdkontakt med BUP ............................................................ 32 

Utlösande faktorer ................................................................................ 33 

Tvångsvård ........................................................................................... 33 

Vårdtid .................................................................................................. 34 

Vårdinnehåll ......................................................................................... 34 

Antal vårdtillfällen................................................................................ 35 

Upplevd vårdtyngd ............................................................................... 36 

Medicinering......................................................................................... 36 

GAF-skillnad vid utskrivning ............................................................... 37 

Åtgärd ................................................................................................... 37 

Boendeförändring ................................................................................. 38 

Utfall..................................................................................................... 38 

Kontakt med vuxenpsykiatrin............................................................... 39 

Sammanfattning av vårdprocessen ....................................................... 39 

Sammanfattande diskussion....................................................................... 41 

Helgruppen................................................................................................ 41 

Bakgrundsfaktorer ................................................................................ 41 

Störningsförlopp ................................................................................... 41 

Adolescensen som en oundviklig utvecklingspsykologisk riskfaktor .. 42 

Samband och mönster........................................................................... 43 

Delgrupperna............................................................................................. 43 

Litet vårdbehov..................................................................................... 44 

Stort vårdbehov..................................................................................... 46 

Sammanfattande påståenden: .................................................................... 51 

Bilagor

Inledning 

Adolescensen är en period i livet då många saker ska falla på plats såväl biologiskt, 

socialt som psykologiskt. Klivet över tröskeln från barnkammaren ut 

till vuxenvärlden är en särskild utmaning. Att under en sådan viktig övergångsfas 

drabbas av allvarlig psykisk ohälsa innebär en stor påfrestning. 

Denna rapport är ett försök att fördjupa kunskapen om detta. 

Patientmaterialet är hämtat från BUP-klinikens Ungdomsavdelning som var 

belägen vid Karolinska Sjukhuset. Avdelningen tillskapades 1990 för att 

kunna ta hand om ungdomar som, till följd av allvarliga psykiatriska symtom, 

var i behov av ungdomspsykiatrisk klinikvård. Den övergripande BUPorganisationen 

i Stockholms län ändrades vid ett flertal tillfällen, avdelningen 

behöll dock i stort sett samma uppdrag genom åren, ända fram till 2005 då 

Stockholms nya BUP-klinik öppnade. 

Adolescensen 

När man försöker förstå och beskriva adolescensprocessen kan man välja 

flera olika perspektiv. Här följer en kort redogörelse för några av dessa. 

Biologi/fysiologi: Den förändring av kroppen som innefattas i begreppet pubertet, 

en funktionell förberedelse för sexualitet och fortplantning. 

Neurologi/kognition: Förmågan att tänka abstrakt och med distans till sig 

själv ökar dramatiskt under preadolescensen. Med alltmer förfinad teknik kan 

man nu påvisa hur detta motsvaras av en nybildning av hjärnceller under 

denna period. 

Psykologi: Förändringen av kroppen samt ökad kognitiv förmåga påkallar 

behovet av en reviderad självbild. 

Socialpsykologi: Förutsättningarna för ett självständigt leverne ökar påtagligt, 

vilket innebär nya utmaningar för familjesystemet. 

Kulturantropologi: Varje kultur sätter upp egna normer för hur man förväntas 

bete sig. Vår kultur framhäver på många sätt ungdomsperioden som ett idealtillstånd 

där ungdomlighet och framgång premieras. 

Sammantaget kan man påstå att kraven på förändringar är så stora att alla 

individer utsätts för ett ökat yttre och inre tryck under adolescensen. Med 

”inre tryck” avses det intrapsykiska kraftspel av affekter, impulser och behov 

som kräver diverse mentala operationer för att individen ska kunna upprätthålla 

en känsla av balans och kontroll. Vid ett ökat tryck fordras någon sorts 

reaktion från individen i syfte att återskapa inre balans. Detta dynamiska inre 

1

skådespel kan mycket väl fortgå alldeles ”tyst” och utåt sett omärkligt, men 

kan också medföra tydliga förändringar i yttre beteende och funktion. 

Adolescensens mål är bland annat att uppnå en högre grad av självständighet 

(autonomi) samt en stabilisering av identitet och självbild. För de flesta förlöper 

denna utvecklingspsykologiska process normalt där tillräckligt goda 

förutsättningar för ett hyfsat liv som vuxen successivt faller på plats. För 

några blir processen däremot oerhört påfrestande där vägen till vuxenlivet är 

fylld av hinder och fallgropar. 

Sjukhusbaserad BUP-vård 

För att man ska bli inlagd på en ungdomspsykiatrisk avdelning krävs att det i 

ett akut läge har bedömts föreligga allvarliga psykiska symtom (suicidalt 

beteende, kraftig ångest, nedstämdhet, förvirring etc.) samt att resurserna i 

ungdomens nätverk inte är tillräckliga för att klara av att hantera situationen 

hemma. För en del blir detta ett mycket kort gästspel på sjukhus med anledning 

av en tillfällig kris. För andra blir sjukhusperioden avsevärt längre som 

en fas i ett mer omfattande vårdförlopp. 

Kliniska vinjetter 

Här följer att antal fiktiva men typiska beskrivningar av hur bakgrunden till 

en vårdperiod kan se ut. 

A. Kalle är 14 år. Han bor ensam med mamma och lillasyster i en ganska 

trång lägenhet. Redan i förskolan tyckte personalen att Kalle hade ovanligt 

svårt att koncentrera sig och att samspela med de andra barnen. Under lågstadiet 

gjordes en neuropsykiatrisk utredning och det bedömdes att Kalle uppfyllde 

kriterierna för ADHD. Han fick en skolgång som var anpassad efter 

hans förutsättningar och detta fungerade tillfredsställande under mellanstadiet. 

När Kalle skulle börja åk 7 placerades han dock i en vanlig klass vilket 

sammanföll med att Kalle uppfattades alltmer svårhanterlig. Såväl hemma 

som i skolan blev han nu allt oftare inblandad i konflikter som slutade med 

att han helt tappade behärskningen och fick våldsamma aggressionsutbrott. 

Efter en tid vägrade Kalle att gå till skolan. En morgon när hans mamma 

försöker få iväg honom blir han våldsam, slår sönder en köksstol och hotar 

mamman med en kökskniv. Hon larmar polisen och Kalle förs till BUPakuten 

för att sedan överföras till Ungdomsavdelningen på KS. 

2

B. Lisa är 17 år och bor med sina föräldrar och småsyskon i ett stort hus i 

norra Stockholm. Föräldrarna beskriver en harmonisk uppväxt. Lisa har ägnat 

den mesta tiden åt att plugga och att träna elitgymnastik. Hon har inte haft så 

många kompisar men detta har inte upplevts som ett problem. Beskrivs som 

lite tyst och kanske grubblande. För ett halvår sedan märkte föräldrarna att 

Lisa började förändras. Hon stannade hemma från skolan allt oftare och tycktes 

inte orka plugga som förut. Hon slutade också ganska tvärt med gymnastiken. 

Hon stänger nu helst in sig på sitt rum. Föräldrarna tror att hon ofta är 

vaken på nätterna. Vid ett tillfälle då Lisa lämnat sitt rum går mamman in och 

hittar stora ritblock fyllda med obegripliga ord och teckningar. När hon konfronterar 

Lisa med detta säger Lisa att hon blivit utvald av Gud och att hon 

snart kommer att bli hämtad. Föräldrarna kontaktar BUP och vid ett hembesök 

bedöms att flickan är akut psykotisk. Lisa blir inlagd på Ungdomsavdelningen. 

C. Maria är 14 år och kom till Sverige med sin familj från Sydamerika för 

sju år sedan. Hon anpassade sig snabbt till det nya landet, trivs i skolan och 

har flera kompisar. Hennes föräldrar har kämpat med sin relation i ett antal år 

och har nu bestämt sig för att separera. Maria har alltmer markerat att hon vill 

ha mera frihet. Hon vill vara ute längre på kvällarna, framför allt för att träffa 

sin nye pojkvän. Föräldrarna accepterar inte detta och bråken mellan Maria 

och pappan har blivit allt häftigare. En kväll vill Maria gå på en fest men 

pappan förbjuder henne att göra detta. Maria rymmer ut genom ett fönster i 

sitt rum och lämnar en lapp där hon skrivit att hon ska ta livet av sig. Hon tar 

sig till festen där det visar sig att pojkvännen mest ägnar sin uppmärksamhet 

åt en annan flicka. Maria blir ledsen och stänger in sig på en toalett och rispar 

sig ytligt på armen. Hon berättar för en kompis vad hon gjort och denna ringer 

föräldrarna som är mycket oroliga och redan har larmat polisen. Pappan 

kommer och hämtar Maria och de åker till sjukhus där de blir slussade till 

BUP-akuten. Maria är väldigt upprörd och vägrar att prata så länge pappan är 

med. Hon accepterar att föras över till Ungdomsavdelningen nästkommande 

dag. 

D. Bella är 16 år. Hon bor ensam med sin pappa som är förtidspensionerad. 

Under hela högstadiet var skolpersonal oroad för hur Bella mådde även om 

hon klarade sig bra rent prestationsmässigt. Man uppfattade att hon var ensam 

och nedstämd. Några flickor i klassen larmade vid ett tillfälle när de 

tyckte att Bella inte verkade äta någonting. Skolkurator tog sig an Bella och 

efter en tid upplevde hon sig få en viss kontakt. Kuratorn kontaktade pappan 

och erbjöd sig att hjälpa till med en BUP-kontakt. Pappan avböjde detta täm- 

3

ligen bryskt. När det blev dags att börja gymnasiet framstod Bellas problem 

än tydligare. Bara några veckor in på terminen gör Bella en mycket allvarlig 

tablettintox på skolan och hämtas med ambulans till sjukhus. Efter ett dygns 

observation på somatisk klinik överförs hon till Ungdomsavdelningen. 

E. Petra är 15 år. För två år sedan uppdagades det att hon varit utsatt för 

sexuella övergrepp av sin styvpappa under hela mellanstadieperioden. Mannen 

blev dömd och avtjänar nu fängelsestraff. Petra har under flera år mått 

väldigt dåligt psykiskt med tydliga PTSD-symtom med ångest och flashbacks. 

Hon placerades för ett år sedan på ett kvalificerat behandlingshem. 

Den sista tiden har hon blivit alltmer självdestruktiv och har fått åka in och sy 

sina skärskador flera gånger. En morgon upptäcker behandlingshemspersonalen 

att Petra arrangerat en hängningssnara på sitt rum. Man anser sig inte 

längre kunna ansvara för flickans säkerhet utan en konsultläkare skriver ett 

vårdintyg. Petra läggs in på Ungdomsavdelningen enligt LPT (lagen om psykiatrisk 

tvångsvård). 

F. Johan är 16 år. Han växte upp med mamma och tre småsyskon som alla 

har olika fäder. Johan har haft mycket lite kontakt med sin pappa som tidvis 

suttit i fängelse pga. narkotikabrott. Johan har alltid uppfattats som bråkig i 

skolan och när han började i åk 7 kom han med i ett gäng som ägnade sig 

betydligt mer åt asociala aktiviteter än åt skolarbete. När Johan var 15 år 

placerades han av sociala myndigheter på ett LVU-hem pga. accelererande 

kriminalitet samt missbruk. De senaste månaderna tycker personalen att Johan 

förändrats. Han uppträder tidvis förvirrat och upplevs också som alltmer 

hotfull i kontakten. Socialtjänsten önskar få en psykiatrisk bedömning och 

Johan överförs till Ungdomsavdelningen. 

4

Journalstudien 

Ungdomarna som blev patienter på Ungdomsavdelningen liknade varandra 

såtillvida att de delade ödet att drabbas av psykisk ohälsa under tonårsperioden. 

När man arbetade nära patienterna blev det dock väldigt tydligt hur stora 

skillnader det fanns inom gruppen. Ungdomarna var individer med olika 

symtom, olika funktionsnedsättning och helt olika vårdbehov. Jag funderade 

under en längre tid på hur man skulle kunna ta till vara det stora mått av kunskap 

om adolescenspsykiatri som dessa ärenden erbjöd. En naturlig kunskapskälla 

var de omfattande journaler som tillskapades i takt med ungdomarnas 

kontakt med vård och andra myndigheter. Då vi på Ungdomsavdelningen 

alltid hade en hög ambition av att förstå våra ärenden var rekvirering 

av dokument från andra myndigheter och vårdgivare viktig. Journalerna kom 

därför att bli såväl omfångs- som innehållsrika med mängder av jämförbar 

information avseende ungdomarnas bakgrund, symtomutveckling och vårdbehov. 

Syfte 

Studien har flera syften: 

• Kartläggning av patientgruppen. Med detta avses ett deskriptivt syfte, 

att på ett mer underbyggt sätt kunna beskriva och uttala sig om patienterna 

utifrån olika aspekter. 

• Finns det samband mellan riskfaktorer, symtomutveckling, funktionsnivå, 

diagnoser och vårdbehov? Inom psykiatrin lever vi hela tiden 

med mer eller mindre välgrundade föreställningar om samband 

mellan olika begrepp, såväl generellt som i enskilda ärenden. Går det 

att hitta tydligare belägg för eventuella samband? 

• Adolescensens betydelse. Går det att urskilja vilken betydelse själva 

utvecklingsfasen har i processen? 

Metod 

Valet av metod blev att på ett strukturerat sätt samla in data via läsning av 

journaler. Det visade sig att det fanns väldigt mycket som jag tyckte var värt 

att studera närmare. Jag utformade en blankett med ca 90 variabler (bil. 1) 

samt definitioner för dessa (bil. 2). Jag läste och kodade journalerna omsorgsfullt 

och i slumpvis ordning. För att skapa en mer hanterlig massa gjordes en 

andra bearbetning med ett urval av 46 variabler (bil. 3). Variablerna är en 

blandning av kvantitativa och kvalitativa faktorer. Jag har i ett flertal fall 

använt en skattningsskala (oftast 0-5) för att möjliggöra beräkningar. Blan- 

5

ketterna är helt och hållet egna konstruktioner, liksom många av de begrepp 

och skattningssystem som används. Såväl journalläsning som skattningar 

utfördes endast av mig själv. Upplägget inklusive val av metod förankrades 

dock i, och godkändes av, klinikledningen. 

Då jag under de år som studien omfattar var verksam som psykolog på avdelningen 

har jag även i skiftande grad egen erfarenhet av möte med de patienter 

och familjer det gäller. Det är självklart att mina subjektiva upplevelser påverkar 

mina skattningar. Jag tror å andra sidan att personlig kännedom kan 

tillföra en positiv kvalitet till den professionella bedömning jag strävar att 

göra. 

Urval 

Tanken var att använda journalerna på samtliga patienter som var föremål för 

inläggning på Ungdomsavdelningen under åren 1991-1999. Dessa var 230 st. 

Det visade sig att 33 journaler ej fanns att uppbringa, dvs ett bortfall på 14 %. 

Det är min bedömning att de patienter som därmed föll bort från studien ej 

representerade någon särskild diagnosgrupp eller någon särskild problematik. 

Bortfallsgruppen var representativ i förhållande till totalgruppen. 

Kvar blev alltså 197 journaler för 197 patienter som heldygnsvårdades 1991- 

1999. 

6

Helgruppen och undergrupper 

För att kunna hantera en så stor patientgrupp, och för att underlätta en kliniskt 

relevant diskussion, förstod jag snart behovet av att dela upp helgruppen i ett 

antal undergrupper. Närmast till hands låg att använda de diagnosgrupper 

som materialet erbjöd. 

Diagnostisering inom ungdomspsykiatrin 

Alla som vårdas på sjukhus ska ha en diagnos. Hur en barn- och ungdomspsykiatrisk 

klinik förhåller sig till diagnostisering bygger delvis på traditioner 

och delvis på vilka personer som varit tongivande på kliniken. Gjorde man en 

jämförelse mellan olika kliniker i landet skulle man med största sannolikhet 

upptäcka en avsevärd skillnad i hanterande och praxis avseende diagnoser. 

Enligt min uppfattning beror detta dels på den svårfångade kliniska verklighet 

som ungdomspsykiatriska patienter erbjuder, dels på brist på samlad kunskap 

om dessa tillstånd. 

På Ungdomsavdelningen bedömdes det vara adekvat att för vissa tillstånd 

avstå från att sätta en mer precis diagnos och i stället använda en mer allmän 

diagnos som endast uttalade sig om det faktum att patienten i en viss utvecklingsperiod 

drabbats av psykisk störning. I studien använder jag begreppet 

”adolescensstörning”. Då det visade sig att ett stort antal patienter fått denna 

typ av diagnos under årens lopp blev det motiverat att dela upp gruppen i två; 

”mild adolescensstörning” och ”svår adolescensstörning”. 

Man gjorde även den bedömningen att personlighetsstörningsdiagnoser ej bör 

användas inom BUP, då personligheten inte är färdigformad och stabiliserad. 

Diagnosgrupper 

(diagnosbeteckning inom parentes avser satta diagnoser enl. ICD-10) 

1. Neuropsykiatri, 20 patienter (F 70-90, F 95) 

2. Psykostillstånd, 35 st. (F 20-31) 

3. Mild adolescensstörning, 51 st. (F 92, F 94 och F 98) 

4. Svår adolescensstörning, 42 st. 

5. Specifika tillstånd, 29 st. (F 32-60) 

6. Social beteendestörning, 20 st. (F 63.9 och F 91) 

Som synes blir grupperna olika stora men är ändå i mitt tycke av tillräcklig 

storlek för att vara jämförbara. I den redovisning av resultat som nu följer 

7

kommer jag ofta att hänvisa till skillnader eller likheter mellan grupperna. 

Vad gäller grupp 5 ”specifika tillstånd” så rymmer den en avsevärd spännvidd 

avseende diagnoser (PTSD, OCD, ätstörning, depression mm.). Gemensamt 

för dessa patienter är att de uppvisat en tillräckligt tydlig stabilitet vad 

gäller symtomval under vårdperioden och på så sätt kvalificerat sig för en 

specificerad diagnos. För det stora flertalet av dessa diagnoser rör det sig om 

ångestrelaterade tillstånd. 

De kliniska vinjetterna på sidorna 2 - 4 är försök att skildra ett typärende ur 

respektive diagnosgrupp där ”fall A” motsvarar diagnosgrupp 1, ”fall B” = 

grupp 2 osv. 

8

Resultat 

Bakgrundsfaktorer 

Antal: 197 st. 

Kön: 56 % flickor, 44% pojkar. 

Ålder: Snittålder vid vårdtillfället 15½ år. 

Socioekonomi: 44 % av hushållen bedöms ha en pressad socioekonomisk 

situation. I bedömningen tas hänsyn till faktorer som bostadsförhållanden 

(ev. trångboddhet etc.) och föräldrars arbetssituation (ev. arbetslöshet, långtidssjukskriven 

etc.). 

Invandrarbakgrund: 49 % av ungdomarna har minst en förälder som är 

född utomlands. 

Separerade föräldrar: 53 % har detta. 

Bristfällig kontakt med ena föräldern: Av dem med separerade föräldrar 

har 67 % bristfällig eller ingen kontakt med den ena föräldern (= 35% av 

totalgruppen). 

Av denna korta sammanställning framgår att patientgruppen definitivt omgärdas 

av höga risktal vad gäller bakgrundsfaktorer. Andelen barn som växt 

upp under välkända riskvillkor är med största sannolikhet betydligt högre i 

patientgruppen än i normalpopulationen. 

Riskbedömning 

Att försöka förstå varför psykisk ohälsa uppstår och till synes plötsligt drabbar 

oss människor är ett naturligt behov. Inte sällan ägnas åtskilliga behandlingstimmar 

åt att tillsammans med patient och anhöriga fundera över eventuella 

orsaker till varför det blev som det blev. Det är en grundläggande ansvarsuppgift 

för alla behandlare att handskas varsamt med dessa diskussioner, 

vilket underlättas av att ha en uppdaterad och någorlunda vetenskapligt förankrad 

kunskap om området. Själva ordet orsak kan oftast ersättas av ordet 

risk. Riskforskningen är på stark frammarsch sedan en tid tillbaka, bland 

annat via ledande forskare som Michael Rutter och James Garbarino. Att få 

korn på samspelet mellan belastningsfaktorer och psykisk ohälsa är inte helt 

okomplicerat. De flesta är numera överens om att man inte kan koppla enskilda 

riskfaktorer till specifika symtom eller diagnoser. Det handlar i stället 

9

om kombinationer av risker och att söka eventuella mönster i hur dessa tycks 

styra typ av ohälsa och funktionsnedsättning i en viss riktning. 

När jag läste journalerna utgick jag från en idé att försöka fånga olika möjliga 

kombinationer så långt det gick. Jag skattade därför flera olika nivåer: 

A. Konstitutionella riskfaktorer 

• hereditet för allvarlig psykisk störning 

• somatisk komplikation pre-, peri- eller postnatalt 

• neurologisk sjukdom i späd ålder 

B. Psykosociala belastningsfaktorer under uppväxten, uppdelat på 

• 0-5 åå 

• 5-10 åå 

• 10-15 åå (+ extrema faktorer) 

C. Skyddsfaktorer 

• personliga egenskaper (begåvning, kreativitet etc.) 

• nätverksresurser 

Om man vill kan man utifrån detta skapa en sorts ”riskekvation”: 

Risk = Konstitution + belastning – skydd 

Detta resonemang har många likheter med den etablerade ”stress/sårbarhetsmodellen”. 

10

Skattning av konstitutionell risk 

En sammanvägd skattning av de olika sorters konstitutionella riskfaktorer 

som framkommer via journalerna utfördes. Resultatet redovisas i diagramform 

nedan där genomsnittsvärden för de olika diagnosgrupperna representeras 

av varsin stapel. Maxvärde är 2. 

snitt 

2 

1,5 

1 

0,5 

0 

Konstitutionella faktorer 

1 2 3 4 5 6 7 

grupp (7=totalgruppen) 

Figur 1 . Skattning av konstitutionella riskfaktorer för de olika diagnosgrupperna 

Grp 1: Neuropsykiatri, grp 2: Psykos, grp 3: Mild adol.störn., grp 4: Svår adol.störn., 

grp 5: Specifika tillstånd, grp 6: Soc. bet.störn. 

Konstitutionella riskfaktorer föreligger således i samtliga diagnosgrupper, 

troligen i en omfattning som klart överstiger en normalpopulation. Grupperna 

1 (neuropsykiatri) och 2 (psykos) har dock högre riskvärden. För psykosgruppen 

överväger hereditet för allvarlig psykisk sjukdom medan det för den 

neuropsykiatriska gruppen fr.a. är somatiska/neurologiska komplikationer 

som förelegat. Man kan även notera det relativt låga värdet för grupp 6 

(sociala beteendestörningar). 

11

Denna grupp hade däremot i särklass högst värde på ”psykosocialt arv”, det 

vill säga där det fanns omfattande psykosociala bristförhållanden i flera generationer 

tillbaka (redovisas ej mer utförligt här). 

Skattning av psykosociala belastningsfaktorer 

Jag har sammanfört alla uppgifter som fanns tillgängliga i journalen för respektive 

åldersperiod och gjort en sammanvägd skattning av hur stor belastning 

individen då varit utsatt för på en skala 0-2. En huvudgrupp av påfrestningar 

av stor betydelse för barnet är självfallet olika omständigheter i familjen. 

(För definition av möjliga belastningar v.g. se bil. 2.) 

Belastningar, 0-5 år 

Som framgår av diagrammet nedan finns det inga markanta skillnader mellan 

grupperna. Belastningsfaktorerna i denna åldersperiod är i första hand av 

karaktären familjestörning/familjesplittring/föräldrasvikt. Det är värt att notera 

att det är grupp 6 som skiljer ut sig som eventuellt mest belastad i detta 

avseende. 

snitt 

2 

1,5 

1 

0,5 

0 

Belastning 0-5 åå 

1 2 3 4 5 6 7 


Figur 2. Skattning av psykosociala belastningsfaktorer vid ålder 0-5 år 

Grp 1: Neuropsykiatri, grp 2: Psykos, grp 3: Mild adol.störn., grp 4: Svår adol.störn., 

grp 5: Specifika tillstånd, grp 6: Soc. bet.störn. 

12

(Enligt ett annat index som jag kallat ”separationsindex” och som ej redovisas 

i detalj här, så var det även i grupp 6 som största andelen patienter som 

varit utsatta för tidiga separationer från närstående fanns.) 

Jag har i nuläget tyvärr ingen kontrollgrupp att jämföra med. Det är dock min 

bedömning att exponerandet för stress i tidig ålder torde vara betydligt oftare 

förekommande i patientgruppen än för genomsnittet av Sveriges tonåringar. 

En annan viktig klinisk diskussion handlar om begreppet anknytning. Som 

behandlare är man väl förtrogen med vilken betydelse det mycket lilla barnets 

anknytningsfas har. När patienter dyker upp som tonåringar är det därför 

angeläget att på något sätt försöka spåra hur just den personen hade det som 

liten i detta avseende. Ett dilemma som ofta uppstår är att föräldrarnas utsagor 

om denna period inte alltid är så utförliga eller ens särskilt tillförlitliga. 

Flera år har gått och den nu akuta krisen lägger sig som ett effektivt täcke 

över den svårfångade samspelsprocess som en gång utspelade sig mellan 

barnet och dess vårdnadshavare. I den mån denna process varit skönjbar i 

materialet har detta självklart vägts in i bedömningen. 

Extrema belastningar: I ovanstående bedömning av belastning är alla sorters 

stressfaktorer sammanvägda. För att ändå kunna urskilja hur stor exponeringen 

för extrema stressorer varit har jag dessutom listat detta för sig. Typer 

av extrema belastningar är: 

• Psykiskt sjuk förälder 

• Förälder avlider 

• Sexuellt övergrepp 

• Tydligt våld i hemmet 

• Missbruk hos vårdnadshavare 

• Krigsupplevelser 

• Kronisk föräldrakonflikt 

• Kaotisk hemmiljö 

13

För åldersperioden 0-5 år ser det ut så här (andel i gruppen som varit utsatt 

för någon form av extrem belastning): 

Grupp 1 (neuropsykiatri): 23 % 

Grupp 2 (psykos): 31 % 

Grupp 3 (mild adol.stör.): 18 % 

Grupp 4 (svår adol.stör.): 21 % 

Grupp 5 (spec. tillstånd): 10 % 

Grupp 6 (soc. bet.störn): 40 % 

Totalt: 45 patienter utsatta för extrem belastning. 

Här framträder en tydlig skillnad mellan grupperna där exv. grupp 6 är betydligt 

mer utsatt än grupp 5. Den vanligaste belastningen för grp. 6 är ”kaotisk 

hemmiljö”, medan det för grp. 2 oftast handlar om psykiskt sjuk förälder. 

I övrigt finns inga tydliga tendenser. 

Belastningar, ålder 5-10 år 

snitt 

2 

1,5 

1 

0,5 

0 


1 2 3 4 5 6 7 



Som synes så ser belastningen för de olika grupperna annorlunda ut under 

denna åldersfas. Grupperna 4 och 5 skiljer ut sig och uppvisar en påtagligt 

14

högre nivå än grp 2, 3 & 6. Olika omständigheter i familjen är fortfarande 

centrala riskfaktorer. Skolstart och skolförändringar är alltid potentiella risklägen 

och förekomst av upplevelse av mobbing tillkommer som tydlig belastning 

för vissa under denna fas. Förekomsten av extrema stressorer ökar under 

perioden där man tydligare kan urskilja att individer drabbats av ett specifikt 

trauma. Den totala belastningen (grupp 7) är dock på samma nivå som i åldersfasen 

0-5 år. 

15

Extrema belastningar, ålder 5-10 år 

För åldersperioden 5-10 år ser det ut som följer (andel i gruppen som varit 

utsatt för någon form av extrem belastning): 

Grupp 1: 30 % 

Grupp 2: 9 % 

Grupp 3: 16 % 

Grupp 4: 36 % 

Grupp 5: 41 % 

Grupp 6: 40 % 

Totalt: 52 patienter drabbade. 

Vissa barn utsätts för flera olika extrema stressorer under samma åldersfas. 

Detta gäller framför allt patienter i grupp 4. I grupperna 4 & 5 är det förekomst 

av sexuellt övergrepp samt våld i hemmet som dominerar, medan det i 

grp. 6 oftast handlar om missbruk samt kaos i hemmet. 

Belastningar, ålder 10-15 år 

snitt 

2 

1,5 

1 

0,5 

0 


1 2 3 4 5 6 7 



Under denna period, preadolescens och tidig adolescensfas, var patientgrupperna 

mer tydligt olika drabbade av yttre belastningar. Grupp 4 & 5 är klart 

16

mer belastad än grupp 1 & 2. Förekomsten av extrema stressorer ökar ytterligare. 

Det sammantagna måttet (grupp 7) är högre än vid tidigare faser. Bedömningen 

kvarstår att jämfört med normalpopulationen så är denna patientgrupp 

utsatt för en klart högre stressbelastning. 

Extrema belastningar, ålder 10-15 år 

(andel av gruppen som varit utsatt för någon form av extrem belastning): 

Grupp 1: 10 % 

Grupp 2: 20 % 

Grupp 3: 20 % 

Grupp 4: 43 % 

Grupp 5: 48 % 

Grupp 6: 35 % 

Totalt: 58 patienter drabbade. 

Sålunda drabbades nästan varannan patient i diagnosgrupperna 4 & 5 av en 

extrem belastning under denna period. Liksom i den förra åldersfasen är det i 

grupperna 4 & 5 där det förekommer att flera patienter varit utsatta för mer 

än en sorts extremstress under samma period. Sexuellt övergrepp är det vanligaste 

enskilda traumat, men kronisk föräldrakonflikt har också vuxit fram 

som en oerhörd belastning för ett antal ungdomar. 

17

Sammanfattning av psykosocial belastning 0-15 år 

snitt 

6 

5 

4 

3 

2 

1 

0 

Summa belastning 0-15 åå 

1 2 3 4 5 6 7 


Figur 5. Sammanfattning av skattning av psykosocial belastning vid ålder 0-15 år 

När man lägger ihop de olika åldersperioderna framstår grupperna 4 och 5 

som mer utsatta för psykosocial belastning än övriga grupper. Grupp 2 (psykos) 

har det lägsta värdet. Det bör dock självfallet noteras att det här handlar 

om snittvärden och att det i samtliga grupper ryms individer med såväl 

mycket höga som mycket låga belastningar. Förekomsten av extrema belastningar 

framgår inte av diagrammet. Sammantaget är det grupperna 4, 5 och 6 

som är mest utsatta för specifika trauman, med de skillnader som tidigare 

redovisats vad gäller typ av trauma. 

En annan intressant aspekt gäller vid vilken tidsperiod som belastningen 

tycks ha varit störst. Det finns inget i materialet som på något entydigt sätt 

stöder talesättet ”tidig störning”, om man med detta avser att individen blivit 

utsatt för tydlig belastning framför allt under sina första levnadsår. 

Tvärtom visar det sig att på helgruppsbasis så ökar riskvärdet under den sista 

åldersperioden (10-15 år). Det är dock främst i grupperna 4 och 5 som en 

successiv ökning av riskvärdet under uppväxten tycks äga rum. 

18

Skyddsfaktorer 

På samma sätt som med riskfaktorer har jag försökt göra en samlad bedömning 

av de faktorer som kan ha tjänstgjort på ett skyddande och hälsobefrämjande 

vis. Som tidigare nämnts kan man urskilja två huvudtyper; personliga 

egenskaper samt nätverksresurser. När jag sorterar det jag hittar till diagnosgrupperna 

blir det så här: 

snitt 

2 

1,5 

1 

0,5 

0 

Skyddsfaktorer 

1 2 3 4 5 6 7 


Figur 6. Skattning av skyddsfaktorer i de olika diagnosgrupperna 

Även i detta fall saknas än så länge en kontrollgrupp men min bedömning är 

att förekomsten av skyddsfaktorer är lägre i patientmaterialet än i en normalpopulation. 

Det mest slående vid intern jämförelse mellan grupperna är att 

grupp 1 (neuropsykiatri) har ett synnerligen lågt värde, dvs. närmast total 

avsaknad av skyddsfaktorer. I grp. 2 (psykosgruppen) finns det ett antal individer 

med hög begåvning eller fungerande nätverk, liksom det gör i skiftande 

grad även i övriga grupper. 

19

Summering av riskfaktorer 

När man räknar samman förekomsten av konstitutionella samt psykosociala 

riskfaktorer och minskar det värdet med eventuella skyddsfaktorer får man 

en sorts summerat riskvärde, se ovan. Skillnaderna mellan grupperna blir då 

relativt blygsam. Som framgått av redovisningen består dock varje enskild 

grupps stapel av helt olika tyngdpunkter avseende riskfaktorer. För grupp 1 

och 2 är det konstitutionella riskvärdet högre än för exv. grupp 4 och 5. Vad 

gäller belastningsfaktorer är förhållandet det omvända. På liknande sätt kan 

man göra mängder av delanalyser av materialet. Exponering för extrema 

stressfaktorer fördelar sig väldigt ojämnt mellan grupperna, vilket ej ger specifikt 

utslag i staplarna ovan. 

snitt 

10 

9 

8 

7 

6 

5 

4 

3 

2 

1 

0 

Summa riskfaktorer 

1 2 3 4 5 6 7 


Figur 7. Summerat riskvärde för de olika diagnosgrupperna. 

20

Sammanfattning av riskbedömningen 

Min bedömning av resultatet är att man kan dra ett antal försiktiga slutsatser: 

• Patientgruppen är i högre grad än normalpopulationen omgärdade av 

kraftiga riskfaktorer. 

• Riskbedömning måste alltid ta hänsyn till att ett flertal faktorer samspelar 

i varje enskilt ärende. 

• Det är meningsfullt att för samtliga typer av tillstånd använda en 

”stress-sårbarhetsmodell”, dvs. att ett samspel mellan konstitution och 

psykosocial belastning skapar individens grad av skörhet. 

• Förekomsten av hälsobefrämjande skyddsfaktorer är starkt begränsad 

för hela patientgruppen. 

• Det finns tydliga skillnader mellan diagnosgrupperna avseende vilka 

typer av riskfaktorer som varit av störst betydelse för symtomutveckling 

och vårdbehov. 

• Grupperna 1 & 2 har en högre konstitutionell riskfaktor medan grupperna 

4 & 5 har en betydligt högre psykosocial belastningsfaktor. 

• Det finns inget i materialet som på ett kraftfullt sätt stöder teorin om 

att de hårdast drabbade individerna skulle vara särskilt ”tidigt” belastade. 

Däremot är det fruktbart att beakta i vilket utvecklingspsykologiskt 

skede en viss belastning ägt rum. 

För vidare resonemang, se diskussionsavsnittet. 

Symtomutveckling 

I läroböcker kan psykiatriska symtom framstå som lätta att både upptäcka och 

särskilja. I verkligheten förhåller det sig tyvärr annorlunda. Symtomutvecklingen 

hos en individ med allvarlig psykiatrisk ohälsa är en dynamisk och 

ofta långsam process där de enskilda symtomen i hög grad är svårfångade 

och undanglidande. De flesta symtom är förstärkta avspeglingar av den normala 

mänskliga affektrepertoaren (ilska, oro, ledsenhet etc.). När övergår en 

begriplig affektreaktion till att bli ett kanske svårbegripligt symtom? 

Att via läsning av journaler försöka fånga dessa processer är inte alldeles 

okomplicerat. Beskrivningar av ungdomarnas symtom går att hitta på många 

21

ställen i journalen och från ett flertal olika källor. Jag har försökt att sammanställa 

dessa beskrivningar och så långt det varit möjligt jämföra dem med 

tonåringens egen berättelse som kanske inte kommer förrän mot slutet av 

vårdperioden. Inte sällan är det först då som ungdomen själv kunnat formulera 

och ibland korrigera den historieskrivning som dittills gällt. Symtomen 

berör ungdomarnas inre känsloliv, en domän man inte självklart röjer för 

andra, särskilt inte mitt i tonåren. Beskrivningar som andra gör, inte minst vi 

professionella, blir ibland som bäst kvalificerade gissningar. 

Det är vidare min uppfattning och erfarenhet att det är ett givande förhållningssätt 

till symtom att se dessa som försök att hålla balansen hos en organism 

som är utsatt för ett ökat mentalt tryck. Ju kraftigare balansrubbning, 

oavsett om den är orsakad av ökade inre impulser eller av yttre belastning, 

desto större blir kravet på motreaktion. Symtomen blir på detta sätt såväl 

betydelsefulla som betydelsebärande. 

Det individuella symtomvalet är alltid beroende av en kombination av personlighetsfaktorer/konstitution 

och den specifika belastning som individen 

utsatts för. När man matchar symtomutvecklingen med de olika diagnosgrupperna 

framkommer vissa mönster. Jag väljer att presentera dessa resultat med 

hjälp av några frågeställningar: 

Vilka symtom tycks ha dominerat under tiden före vårdepisoden? 

Grupp 1 (neuropsykiatri): Ilska och beteendestörning. 

De symtom som framkommer i journalerna för denna grupp är fr.a. en ökad 

aggressivitet samt olika former av ”störande beteende” (koncentrationssvårigheter/uppförandestörning 

i skolan, apart och/eller destruktivt beteende 

etc.). Denna grupp är ju särskild på det sätt att någon form av neuropsykiatriskt 

symtomspektrum präglat individens situation redan i tidig ålder. (Jfr. 

med ex. ”Kalle”, sid 2.) 

Grupp 2 (psykostillstånd): Psykossymtom samt ångest/nedstämdhet/ ilska. 

De klassiska psykossymtomen dominerar (isolering, passivisering, tankestörningar, 

vanföreställningar etc.) men ofta även uppblandat med ökad oro 

och/eller ledsenhet och/eller ilska. (Jämför med exempelvis ”Lisa” på sid 3.) 

Grupperna 3, 4 & 5 (adolescensstörning/specifika tillstånd): 

Ångest/ nedstämdhet/ ilska/ psykosomatik/förvirring/ tvång/ ätstörning/ självskadebeteende/suicidagerande. 

Dessa grupper har det gemensamt att problematiken är ångest- och nedstämdhetsrelaterad. 

När man via journalerna skärskådar förloppen framträder 

i de allra flesta fall en oerhört brokig symtomutveckling där ett flertal av 

22

ovanstående typer ingår, dock i alldeles unika kluster för varje individ. Under 

vissa perioder tycks stabilisering ske kring ett särskilt symtom för att det i 

nästa stund är något helt annat som dominerar. Försöken att exv. tydligt avgränsa 

”ångestpatienter” från ”depressionspatienter” kräver ett inte ringa mått 

av våld på verkligheten alternativt ett snårigt hanterande av s.k. ”komorbiditet”. 

Ett generellt mönster är däremot att kraften i symtomen är avsevärt större 

i grupperna 4 & 5 än i grupp 3. 

En skillnad för grupp 5 är att dessa patienter strax före och under vårdperioden 

stabiliserats i sina symtomval, vilket resulterat i en specifik diagnos. 

Det finns tecken som tyder på att ovanstående symtom-meny kan avspegla en 

kronologisk ordning, exempelvis att ångest och/eller nedstämdhet oftast föregår 

ätstörning och/eller självskadebeteende. Mönstret är dock inte entydigt 

och det är viktigt att framhålla att det under utvecklingsprocessen i de flesta 

fall just handlar om brokiga symtomblandningar, även för de patienter där det 

i efterhand sker en tydlig stabilisering och kraftig koncentration kring enstaka 

symtom, särskilt vid ätstörning och OCD. (Jfr med ex. ”Maria”, ”Bella” och 

”Petra” på sid. 3-4.) 

Grupp 6 (social beteendestörning): Beteendestörning och ilska. 

Beskrivningarna av symtomutveckling är lika dem som finns för grupp 1, 

dock med betoning på successivt ökad uppförandestörning, ofta med dragning 

åt asocialitet där kriminalitet och missbruk lurar runt hörnet. (Jämför 

exempelvis med ”Johan” på sid. 5.) 

Det kan noteras att det enda symtom (eller den affekt) som lyfts fram i samtliga 

diagnosgrupper är ilskan. Kanske är ilskan en mycket normal och grundläggande 

svarsreaktion på något vi upplever som fel eller svårt? Kanske lever 

vi i en kultur som har ovanligt svårt att hantera just ilska eftersom den kräver 

så mycket av andra? Det är ett antal snäpp lättare att engagera sig i ett ledset 

barn än i ett ilsket barn. I tonåren bubblar ilskan liksom andra affekter mycket 

närmare ytan igen vilket vi har svårt att hantera. Kanske ska man vara 

mycket observant på signaler av ilska, de kan innehålla massor av information 

i ett läge då individen fortfarande har ett lager av egen energi. 

Hur lång tid tycks symtomen ha påverkat individen före vårdepisoden? 

• Snittet för totalgruppen är 8 månader. 

• För alla grupper förutom för grupp 3 är det en klar majoritet (ca 70%) 

som haft symtom i mer än 1 år. För grupp 3 är motsvarande siffra 

35%. 

23

• 25 % har haft besvär i mer än 3 år. Det är inte ovanligt med beskrivningar 

där det framkommer att individen haft symtom i 3-4 år utan att 

det upptäckts eller behandlats framgångsrikt. 

• Endast i 10 % av fallen har symtomdebut skett före 10-årsåldern. 

Hur många ärenden hade en tydlig ”adolescent prägel”? 

Med detta avses att det vid genomläsning av journalen framgått att individen 

haft symtomdebut i 11-14 åå och/eller att det kvalitativa innehållet i problematiken 

uppenbart handlat om adolescenta kärnfrågor såsom frigörelse och 

identitetsutveckling: 

• Detta bedöms vara fallet i 76 % av ärendena. 

• Allra tydligast i grupperna 4 & 6 (95 % av fallen). 

• Minst tydligt i grupp 2 (57 % av fallen). 

Vilket symtom var direkt orsak till vårdepisoden? 

Som beskrivits ovan är symtom ofta sammankopplade med varandra. När 

situationen trappas upp och behov av vård närmar sig visar det sig att det 

finns tre symtom som är helt dominerande vad gäller orsak till inläggning på 

sjukhus. Dessa är dessutom tydligt kopplade till vissa diagnosgrupper: 

• Grupperna 3, 4 & 5: Suicidagerande (hela spektrat med suididtankar/ 

hot/försök). 

• Grupperna 1 & 6: Ilska (i en omfattning som befintligt nätverk inte 

klarar av). 

• Grupp 2: Psykossymtom (innefattar även mani). 

I 88 % av fallen är något av dessa symtom huvudanledning till vårdepisod. 

Övriga direkta orsaker till vård är ångest, tvång, anorexi eller beteendestörning. 

Hur vanligt var det med någon form av suicidalt agerande? 

Att fundera över meningen med livet är vanligt i tonåren. Att i samband med 

upplevelse av psykisk ohälsa under dessa år grubbla över om man överhu- 

24

vudtaget orkar leva är också vanligt. Det är dock viktigt att identifiera omfattningen 

av dessa grubblerier och huruvida man är beredd att omsätta tankarna 

i handling: 

• 72 % av totalgruppen hade någon form av suicidagerande (tankar, hot 

och/eller handling). 

• 32 % hade allvarlig form (=suicidförsök, absolut vanligast var tablettintox). 

Dessa patienter tillhörde fr.a. grupp 3, 4 & 5. Mycket sällsynt i 

grupp 1 & 6. 

• 6 % hade gjort ett eller flera mycket allvarliga suicidförsök (=där vi 

bedömt att utgången kunnat vara dödlig). De patienterna kom fr.a.. 

från grupp 5 (PTSD). 

Hur vanligt var det med självskadebeteende? 

Många patienter besväras under perioder av både kraftig ångest och mycket 

låg självkänsla. Att skada sig själv uppfattas av en del som ett sätt att lindra 

ångest samt kan för vissa upplevas som en rättvis självbestraffning. Liksom 

med suicidagerande är det mycket viktigt att bedöma omfattningen av beteendet. 

Det är en stor skillnad på ett enstaka rispande och upprepade djupa 

skärningar: 

• 34 % av samtliga hade någon form av självskadebeteende (rispa/skära 

var det absolut vanligaste sättet). 

• 16 % (31 patienter) hade allvarlig form (fr.a. upprepade skärningar 

som krävt suturering). Av dessa tillhörde nästan samtliga grupp 4 & 5. 

I övriga grupper var beteendet mycket sällsynt. 

• 28 av de 31 patienterna med allvarlig form var flickor. 

• 21 av dessa flickor hade varit utsatta för någon form av sexuellt övergrepp. 

25

Sammanfattning av symtomutvecklingen 

Några slutsatser: 

• Psykiatriska symtom uppträder ofta i kluster eller avlöser varandra 

med korta intervall. 

• Det finns tydliga mönster av hur olika symtomkluster präglar olika typer 

av tillstånd. 

• I de ångest/nedstämdhetsrelaterade diagnosgrupperna 3, 4 & 5 präglas 

symtomutvecklingen av ett mycket brokigt förlopp, detta gäller även 

ätstörnings- och OCD-patienter. 

• Det finns i materialet inget kliniskt stöd för en åtskillnad av ”ångestpatienter” 

och ”nedstämdhetspatienter”. 

• Ungdomar bär ofta på allvarliga symtom under lång tid utan upptäckt 

eller åtgärd. 

• Utvecklingsfasen, adolescensen, är en mycket viktig faktor för att förstå 

såväl art som grad av problematik. I 76% av fallen sker symtomdebut 

i 11-14 åå. 

• Förekomsten av allvarlig suicidalitet och allvarligt självskadebeteende 

är koncentrerad till diagnosgrupperna 3, 4 & 5. 

• Det finns i materialet en samtidig förekomst av allvarligt självskadebeteende 

och av sexuell traumatisering. 

Bedömningar 

I samband med en inläggning utförs en mängd bedömningar av olika slag. 

Nedanstående är försök att utifrån journalmaterialet strukturera dessa ur ett 

flertal perspektiv. 

GAF vid inläggning 

Graden av funktionsbortfall är ofta avgörande för vilken typ av vårdinsats 

som blir aktuell. Om det är aktuellt med inläggning på sjukhus så innebär det 

i de flesta fall att det finns en tydlig funktionsnedsättning. Många av ungdomarna 

har inte klarat skolgång, fritidsaktiviteter och socialt umgänge under 

lång tid. Det finns dock stora skillnader inom materialets patienter i detta 

avseende. 

26

Den ”globala funktionsskattningsskalan” (GAF, se bil. 4) är ett vanligt men 

trubbigt instrument för att bedöma funktionsnivå. I detta fall har jag gjort 

skattningen i samband med journalläsningen. 

• Snitt för totalgruppen = 36.0 (”uttalade funktionssvårigheter i flera 

avseenden”). 

• Lägst snitt i grupp 2 = 26.0 (”oförmögen att fungera i snart sagt alla 

avseenden”). 

• Högst snitt i grupp 6 = 48.0 (”allvarliga funktionssvårigheter med avseende 

på sociala kontakter och skola”). 

Adolescensutveckling 

Med detta avses en skattning av i hur hög grad individen tycks ha kunnat 

genomföra en åldersadekvat psykologisk utveckling. 

• Endast 6 %, 11 ungdomar, uppfattas ha kunnat genomföra en helt 

normal tonårsutveckling (fr.a. från grupp 3). 

• I 43 % av fallen förelåg en allvarligt störd adolescensutveckling. Typiskt 

för dessa var exv. ett fortsatt mycket stort beroende av primärobjekten 

(vårdnadshavarna) i kombination med omfattande identitetsproblematik. 

För flertalet av dessa patienter bedöms att den normalpsykologiska 

utvecklingen i stort sett avstannat. 

• De med allvarligt störd utveckling fanns i grupperna 1, 2, 4 & 5. 

• Däremot sällsynt i grupp 3 & 6. 

Social förmåga 

Vårt samhälle är baserat på att deltagarna håller sig till relativt snäva sociala 

spelregler. Ungdomar som, oavsett anledning, inte förmår följa spelreglerna i 

skola eller familjeliv uppmärksammas förr eller senare. Vid inläggning på en 

tonårsavdelning visar sig graden av social förmåga/oförmåga ganska snabbt. 

Med tydligt nedsatt social förmåga menas att man har svårt att delta i samtal, 

svårt att umgås med såväl jämnåriga som med vuxna samt allmän avsaknad 

av ”social drive”. 

• 67 % har tydligt nedsatt social förmåga. Detta tycks vara en viktig 

markör för psykisk ohälsa. Många av patienterna har sedan lång tid 

27

tillbaka haft ett mycket sparsamt socialt umgänge. Oförmågan är relativt 

jämnt spridd över grupperna. 

• Undantaget är grupp 3 där endast 29 % bedöms ha tydligt nedsatt social 

förmåga. Eventuellt är tillgång till god social förmåga en viktig 

skyddande personlighetsfaktor!? 

Kognitiv förmåga 

136 patienter genomförde en psykologutredning där kognitiv profil enligt 

WISC ingick. Psykisk ohälsa påverkar ofta den kognitiva kapaciteten och 

testningarna genomförs därför först i ett skede där man bedömt att ungdomen 

är redo för det. Det är dock sannolikt att ett flertal av patienterna presterar 

något under sin egentliga förmåga. 

• 12 % presterar under medel (fr.a. grupp 1). 

• 56 % hamnar inom normalzonen. 

• 32 % presterar över medel (fr.a. grp. 2-5). 

Som synes finns en överrepresentation av välbegåvade ungdomar. Detta 

komplicerar den gängse uppfattningen att begåvning är en tydlig skyddsfaktor. 

Möjligen är det så att en tidigt utvecklad perceptionsförmåga kan vara en 

nackdel under belastande uppväxtvillkor då individen riskerar att ”förstå för 

mycket för tidigt”. Kanske är det så krångligt att samma personlighetsfaktor 

(hög begåvning) i ett senare kritiskt livsskede utgör en skyddsfaktor för 

samma individ. 

Självskattning 

I psykologutredningarna ingick även en självskattningsblankett (JTJÄ). Denna 

är standardiserad för en svensk normalpopulation och resultaten går därför 

i detta fall att något mer vetenskapligt jämföra med hur genomsnittet av Sveriges 

tonåringar uppfattar sin livssituation. 

• 90 % av patienterna uttrycker en mycket låg självkänsla jämfört med 

normalgruppen och ett sammantaget kompakt missnöje med de flesta 

aspekter av sin livssituation. 

• Av dem som är lite mer nöjda med sig själva kommer ett flertal från 

grupp 6. 

28

Neurologisk bedömning 

När man ska ta ställning till anledningen till omfattande personlighetsförändringar 

och avvikande beteende är det viktigt att kunna utesluta eventuella 

somatiska/neurologiska orsaker. Utvidgad neurologisk undersökning ansågs 

vara adekvat att genomföra i 50 % av fallen (98 patienter). Metoden var i de 

flesta fall EEG samt CT-skalle (datortomografi). I vissa fall kompletterades 

med hormon- och/eller kromosomanalyser. 

• Någon form av avvikelse konstaterades i 30 % av de undersökta fallen 

(30 patienter), fr.a. i grupperna 1, 2 & 5. 

• Endast i 2 fall ledde utredningen till åtgärd (epilepsimedicinering). 

Familjerelationsstörning 

I perioder av psykisk instabilitet utsätts relationen mellan tonåringen och de 

närmast anhöriga för rejäla påfrestningar. Ofta har klimatet i hemmet varit 

ansträngt under en längre tid tillbaka. Vid inläggning på sjukhus läggs stor 

vikt vid att stötta de anhöriga och att upprätta en så god samarbetsallians som 

möjligt. Det är samtidigt väsentligt att förhålla sig en smula observerande till 

familjerelationerna då dessa i många fall spelar en stor roll för att förstå den 

problematik som föreligger och kan ge ledtrådar till vilken åtgärd som är den 

mest adekvata. 

Jag har gjort en samlad skattning av graden av familjerelationsstörning utifrån 

såväl anamnes som hur familjerelationerna under vårdepisoden beskrivs 

i journalen. Med begreppet allvarlig familjerelationsstörning avses att det 

föreligger en påtagligt sviktande föräldrafunktion samt att denna bedöms ha 

bidragit till det psykiatriska tillstånd som tonåringen befinner sig i. Inte sällan 

är detta kombinerat med att minst en av föräldrarna har uppenbara egna personliga 

problem (som inte enbart är relaterat till sonens/dotterns tillstånd). 

• I 51% av fallen bedöms en allvarlig familjerelationsstörning föreligga. 

• Högst värde i grupp 4 (74 %) och grupp 5 (62%). 

• Lägst värde i grupp 2 (26 %) och grupp 1 (30%). 

Således föreligger en allvarlig familjeproblematik i vartannat ärende. Det 

finns dock tydliga skillnader mellan grupperna. Detta innebär t.ex. att det för 

29

familjerna i grupp 4 ofta föreligger en omfattande inbördes relationsproblematik. 

Föräldrarna har i dessa fall svårt att förhålla sig stödjande till tonåringen 

i vårdsituationen och man kan säga att de har tappat greppet om sin föräldrafunktion. 

I många fall kan man ana att relationsproblemen funnits under 

avsevärd tid och i vissa fall har det gått så långt att familjemedlemmarna 

överhuvudtaget inte kan prata med varandra. En uppenbar konsekvens av 

detta är att en hörnsten i behandlingsarbetet måste vara en strävan att hjälpa 

familjen att återupprätta sina relationer och positioner. 

Föräldrar till psykotiska ungdomar (grupp 2) har, relativt sett, lättare att upprätthålla 

en normal föräldrafunktion. På samma sätt varierar förmågan till 

samarbetsallians med vårdgivarna, det vill säga att det oftare är möjligt att 

skapa en fungerande allians med föräldrar till ungdomarna i grupp 2 än det är 

i grupp 4 & 5. 

I vilken mån en sviktande föräldraförmåga i tonåren kan vara sprungen ur en 

bristfällig anknytningsprocess i späd ålder går ej att utläsa ur materialet. Min 

uppfattning är att en sådan koppling finns, men att den är mycket svår att 

belägga. 

Nätverksresurser 

En skattning av tillgång till skyddande nätverk gjordes. Som framgått av 

riskavsnittet är nätverken till den aktuella patientgruppen generellt mycket 

resursfattiga. Skattningen är baserad på journalbeskrivningar av hur det sett 

ut under uppväxten samt hur synligt ett nätverk var under vårdperioden. 

• 74 % av patienterna bedöms ha ett skört eller obefintligt nätverk. 

• Skörast i grupperna 1, 4, 5 & 6 (80-90 %) 

• Något bättre i grupperna 2 & 3 (ca 60 %) 

Tidsperiod med nedsatt funktion 

När jag beräknat sammanlagd tid för nedsatt funktion har jag lagt ihop tiden 

före, under och i viss mån tiden efter vårdperiod. För att bli föremål för psykiatrisk 

sjukhusvård föreligger oftast ett omfattande funktionsbortfall där inte 

bara skol- och aktivitetsförmåga utan också mat-, sömn och hygienfunktioner 

är påverkade. 

• Snittet för helgruppen är ca 15 månader. 

30

• 47 % har kraftig funktionsnedsättning i > 2 år! 

• 26 % har kraftig funktionsnedsättning i > 3 år! 

• Funktionsnedsättningen är relativt jämnt fördelad över grupperna. 

• Undantaget är grupp 3 med endast 6 % > 2 år! 

Många av dem som drabbas av allvarlig psykisk störning i adolescensen är 

således utan normal funktionsförmåga under flera år i denna viktiga åldersfas. 

Detta är att likna vid ett handikappstillstånd som kräver rehabilitering. 

Grad av störning 

En högst väsentlig typ av bedömning handlar om graden av psykiatrisk störning. 

Detta görs alltid under en inläggningsperiod och styr i hög grad vidare 

behandlingsplaneringar. I en del fall bedöms att det faktiskt inte föreligger 

någon ”egen” problematik alls. Det märks mycket snabbt vid en inläggning 

om en individ via miljöförändringen i stort sett omedelbart repar sig och symtomen 

avklingar. Det framstår då som uppenbart att det finns faktorer i individens 

yttre miljö som kräver någon form av belysning. 

I andra fall bedöms en allvarlig egen störning föreligga, dvs symtomen 

kräver så mycket energi att en omfattande och långvarig funktionsnedsättning 

blir följden. Man använder ibland uttrycket att problematiken blivit ”internaliserad”, 

den har fått fäste i individens inre miljö och har så att säga börjat 

leva sitt eget liv. I dessa fall sker inga snabba tillfrisknanden, symtomen 

klingar inte av vid inläggning och funktionsnedsättningen kvarstår. Alla åtgärder 

måste då ha två fronter, den yttre världen (familjerelationer och allmänna 

levnadsomständigheter) och den inre världen (ungdomens självbild, 

impulstryck, kommunikationsförmåga etc.). 

• 64 % av samtliga bedöms ha någon form av egen psykiatrisk problematik. 

• Av de övriga 36 % (som bedöms sakna egen problematik) kommer 

flertalet från grupp 3 och 6. 

• I grupperna 1, 2, 4 & 5 är det ca 60 % som bedöms ha en allvarlig 

störning. 

• Ingen i grupp 3 bedöms ha en allvarlig störning. 

Karakteristiskt för ungdomarna tillhörande grupp 3 (mild adolescensstörning) 

och grupp 6 (social beteendestörning) var att de allra flesta snart kunde skrivas 

ut då de psykiatriska symtomen framstod som förhållandevis milda. I 

31

övriga grupper är det däremot i mer än hälften av ärendena så att problematiken 

bedöms som allvarlig. 

Sammanfattning av bedömningar 

De mest påfallande fynden är: 

• Psykiatrisk störning i tonåren är i hög grad kopplat till just de processer 

som präglar adolescensfasen. 

• Allvarlig psykisk ohälsa medför stor risk att normal tonårsutveckling 

avstannar helt. 

• Social förmåga/oförmåga tycks vara ett träffsäkert mått på grad av 

störning. Individerna i grupp 3 skiljer sig från övriga då de har en klart 

högre social kompetens. Ingen i denna grupp bedöms ha utvecklat en 

allvarlig störning. 

• Familje- och nätverksresurserna är starkt begränsade. Grupperna 1 & 

2 har dock en lägre grad av familjestörning jämfört med grupperna 4 

& 5 som har en betydligt högre grad. 

• För de som drabbats av allvarlig psykisk störning (fr.a. från grupperna 

1, 2, 4 & 5) medför detta fleråriga funktionsbortfall ett tillstånd att likna 

vid handikapp som kräver rehabilitering. 

Vårdprocessen 

Vi är nu framme vid den fas där inläggning på sjukhus sker. Fasen kan belysas 

ur olika aspekter. 

Tidigare vårdkontakt med BUP 

Under den tidsperiod som materialet omfattar, 1991-1999, fanns det ingen 

tydlig struktur på kontakten mellan klinikvården och öppenvården (PBU som 

det hette då). Inom klinikvården skedde förändringar under senare delen av 

90-talet som underlättade kontakten mellan olika avdelningar. 

• 60 % hade inte haft någon eller endast diffus vårdkontakt med BUP 

(eller PBU) före aktuellt vårdtillfälle. 

• I grupp 3 var det 82 % som inte haft någon tidigare kontakt med BUP. 

• I grupp 1 var det däremot vanligare, endast 20 % hade inte haft tidigare 

kontakt. 

32

• Mycket sällsynt med tydlig vårdkontakt med BUP eller PBU före 10 

års ålder. 

Detta tyder bl.a. på att, trots lång tids symtompåverkan, en stor del av ungdomarna 

inte uppmärksammats förrän tillståndet blir akut och alarmerande. 

Avsaknaden av fungerande nätverk kan vara en förklaring till att ingen tagit 

kontakt med öppenvården. Kanske kan också en öppenvårdsstruktur där insatserna 

bygger på att individ och familj är motiverade till behandling ha 

svårt att fånga upp ärenden präglade av allvarliga tillstånd och kraftigt sänkta 

funktioner? 

Utlösande faktorer 

Ofta tillskrivs de faktorer som i omedelbar anslutning till inläggningstillfället 

har belastat patienten stor betydelse. Det är min bedömning efter att ha gått 

igenom journalerna att dessa ”utlösande händelser” oftast har mycket liten 

betydelse för såväl förståelsen för problemet som för tillfrisknandet. I de fall 

det föreligger utlösande faktorer är det ofta av karaktären plötslig separation 

(pojkvän har gjort slut), uppblossad familjekonflikt eller en livsförändring av 

något slag (skolbyte, semesterresa eller flytt). 

Väl så intressant är det faktum att det för minst hälften av fallen saknas någon 

specifik utlösande faktor. Det är snarare mycket vanligt att förloppen är smygande 

och att det är svårt att sätta fingret på när situationen blev akut och 

ohanterlig. 

Tvångsvård 

Tvångsvård används främst när man uppfattar att individen behöver skyddas 

pga. att det egna beteendet utgör en risk för skada på sig själv och/eller annan. 

Kriterierna för LPT är att det bedöms föreligga en allvarlig psykisk störning 

samt oundgängligt behov av sjukhusvård samt att patienten motsätter sig 

detta. 

• 37 % inledde sin vårdperiod med LPT. I de flesta fall övergick sedan 

vården till vård enligt HSL då tonåringen accepterade att kvarstanna 

på avdelningen frivilligt. 

• Vanligast i grupp 2 & 5 där vartannat ärende inleddes enligt LPT. 

• I några fall reglerades vården enligt LRV eller LVU. 

Det är vår erfarenhet att vård enligt LPT i de flesta fall blir ett positivt led i 

att bryta en synnerligen destruktiv spiral. LPT-vården kräver dock ett erfaret 

vårdlag som kan hantera detta maktmedel med respekt och etisk lyhördhet. 

33

Vårdtid 

Hur länge patienten behöver kvarstanna på sjukhus beror på flera olika saker. 

Tiden är förstås beroende av tillståndets allvarlighetsgrad men också av tillgången 

på möjlig eftervård. Ibland kan riktigt långa vårdtider uppstå pga att 

man måste vänta på plats på en viss institution. I andra fall kan en pågående 

familjekonflikt förlänga vårdtiden då tonåringen helt enkelt vägrar att åka 

hem. 

• Genomsnittlig vårdtid var 2½ månad. 

• 36 % vårdades < 1 månad. 

• 25 % vårdades > 4 månader. 

• Längst vårdtider i grupp 2 & 5 (ca 44 % > 4 månader). 

• Kortast i grupp 3 & 6 (ca 70 % < 1 månad). 

Vårdtiderna varierar alltså kraftigt för de olika diagnosgrupperna. 

Vårdinnehåll 

Syftet med vårdperioden kan sägas vara tredelad: 

1. Akut vård och behandling. 

2. Utredning och psykiatrisk bedömning. 

3. Initiera vidare behandlingsinsatser. 

Varje patient fick ett team knutet till sig med handläggare (psykolog eller 

läkare) och vårdpersonal. Teamet ansvarade för samtal med tonåring och 

familj samt ordnade möten med nätverk och berörda professionella parter. 

Teamet samordnade insatserna för såväl vård, utredning som åtgärdsförslag. 

34

Utan att fördjupa detta område kan man rada upp ett antal områden som en 

vårdperiod i övrigt kunde erbjuda: 

• Krisbearbetning för både patient och anhöriga. 

• Att minska lidandet, hjälpa ungdomen att sänka det ”inre trycket”. 

• Härbärgering av ångest. 

• Återupprätta jagfunktioner. Under vårdperioden trappas kravet på 

normal funktion upp successivt. 

• Återupprätta/reglera familjepositionerna. I vissa fall behöver familjen 

hjälp att initialt öka avståndet mellan tonåring och förälder för att sedan 

åter kunna relatera på ett mer adekvat vis. 

• Skydd, från såväl plötsliga inre impulser som från en upplevd förföljande 

omvärld. 

• Ge nätverket en chans att hjälpa till. 

• Hjälp att sortera och orientera. I en kris är det lätt att tappa orienteringen 

för såväl tonåring som anhörig. 

• Fokusering på ”här och nu”. 

• Motiveringsarbete för efterföljande behandling. 

Det är min erfarenhet att man inte ska underskatta det allmänna hjälpjagsstöd 

som såväl ungdom som familj i kris behöver. Detta innebär att man som 

behandlare bör lägga särskild vikt vid rollen som bärare av minne, information, 

överenskommelser etc. Konkret kan detta betyda att man vid varje samtal 

är noga med att redogöra för aktuellt läge, rekapitulera vad som sades sist 

och formulera syftet med dagens samtal. Det finns en sorts generell effekt av 

kraftig psykisk ohälsa som är direkt nedbrytande på kognitiva funktioner. Det 

är helt enkelt svårt att tänka klart när affekterna svämmar över! Detta fenomen 

drabbar även oss personal och är viktigt att ha respekt för. 

Antal vårdtillfällen 

73 % hade endast ett vårdtillfälle. 

9 % > 2 vårdtillfällen, vanligast med återinläggning i grupp 2. 

35

Upplevd vårdtyngd 

I journalerna framgår på flera olika sätt hur personalen upplever vårdsituationen. 

Fördelat på diagnosgrupper blir skattning av upplevd vårdtyngd mycket 

varierande. I definitionen för vårdtyngd ingår vid sidan av störningsgrad bl.a. 

också ”pratbarhet”, känsla av uppnått samförstånd, känsla av att framsteg 

görs, samarbetsklimatet med familjen samt förekomst av utagerande beteende 

och hot: 

• Tyngst upplevdes grupp 5, tätt följd av grupp 1. 

• Absolut lättast upplevdes grupp 3, därefter grupp 6. 

Medicinering 

Medicinsk behandling av psykiatriska tillstånd hos tonåringar är ett område 

där mycket återstår att utforska. De vanligaste preparaten är inte utprovade på 

tonårsgrupper men används ändå vid allvarliga tillstånd. Liksom vid diagnossättande 

präglas olika BUP-kliniker i landet av olika traditioner. Ansvariga 

läkare på Ungdomsavdelningen uttryckte samfällt den bestämda uppfattningen 

att tonåringar tycktes kräva annorlunda dosering samt att de är generellt 

mer biverkningskänsliga. Under 90-talet kom det ett antal nya preparat inom 

såväl neuroleptikaområdet som SSRI. Trilafon och Cisordinol ersattes av 

Risperdal och Zyprexa (mot slutet även Leponex). Anafranil ersattes av Cipramil 

och Zoloft. 

När jag läst igenom journalerna har jag försökt sammanställa vilken effekt 

man bedömt att de olika preparaten haft: 

• 44 % av samtliga provade någon form av medicinering. 

• Vanligast i grupp 2 och 5 (psykoser, tvång och PTSD). 

• Karaktären på medicineringarna är genomgående att beteckna som 

trevande där avsaknad av önskad effekt relativt ofta leder till byte av 

preparat. 

• Endast 20 % av medicineringsförsöken bedöms ha haft en tydlig positiv 

effekt. 

• Det är fr.a. vid psykotiska tillstånd (inkl. bipolära) som medicinering 

tillskrivs positiv effekt (neuroleptika samt Litium). 

• Enskilda preparat som oftast bedömts ha positiv effekt är Leponex och 

Litium. 

36

• Användandet av ”antidepressiva” SSRI-preparat sjönk under 90-talet 

då effekten mot nedstämdhetssymtom i de flesta fall bedömdes vara 

mycket tveksam. 

• På kraftiga ångesttillstånd (främst PTSD) bedöms inget preparat ha effekt, 

trots att i stort sett alla varianter prövats eftersom lidandet varit 

så stort. 

• I två fall av djupa depressionstillstånd användes ECT (elbehandling) 

med tydligt positiv effekt. 

GAF-skillnad vid utskrivning 

För det stora flertalet patienter kan man se en tydlig förbättring vid utskrivningstillfället 

jämfört vid inläggning. Att analysera orsaken till funktionsförändringar 

är vanskligt då det finns väldigt många inblandade faktorer. (GAFskattning 

utförd av mig vid journalläsning.) 

• Genomsnittlig förhöjning av GAF-värde för helgruppen är 20 poäng. 

• Grupperna 2, 5, 3 och 4 har en snitthöjning på ca 22 p. 

• Grupp 1 & 6 lyfter bara ca 11 p. Dessa tillstånd tycks inte vara lika 

påverkningsbara av slutenvård, därmed inte sagt att inläggningen var 

felaktig för alla. 

• Slutsnittet varierar tydligt från grupp 3 i topp med slutsnitt på 65 p. 

medan grupp 1 & 2 hamnar på lägst slutsnitt, ca 49 p. 

• För ca 9 % av patienterna har GAF-värdet inte förändrats positivt vid 

utskrivning. Detta är enstaka patienter från alla grupper där diverse 

omständigheter gjort inläggningen ofruktbar. Viss övervikt för ”socungdomar” 

från grupp 6 där inga specifika psykiatriska symtom visat 

sig föreligga och som snart blivit utskrivna utan synbar förändring. 

Funktionsnivån vid utskrivningen varierar således beroende på vilken patientgrupp 

man tillhör. 

Åtgärd 

Ungdomsavdelningen var ingen renodlad behandlingsavdelning och för de 

allra flesta väntade någon annan behandlingsform efter utskrivning. Stor vikt 

lades vid överföringen till ny vårdgivare då detta enligt erfarenhet är ett 

mycket kritiskt skede. Det är lätt hänt att patient och anhöriga inte fullföljer 

planeringen om de inte ledsagas en god bit på vägen. 

Så här fördelar sig åtgärderna: 

37

• BUP-mottagning 28 % (fr.a. grupp 3). 

• Behandlingshem 33 % (fr.a. grupp 2, 4 & 5). 

• Socialtjänsten 17 % (fr.a. grupp 6). 

• Vuxenpsykiatrin 11 % (fr.a. grupp 2). 

• Annat 11 % (exv. ingen åtgärd, U-avd behöll ansvaret etc.) 

En trist verklighet vad gäller placeringar på behandlingshem är att detta i de 

flesta fall innebar en lång och osäker väntan på myndighetsbeslut. Långa 

vårdtider blev ännu längre i flera fall enbart på grund av att det dröjde så 

länge med klartecken till placering. Samspelet mellan landsting och kommun 

lämnar en hel del övrigt att önska. 

Boendeförändring 

För de allra flesta av patienterna var ambitionen att de skulle tillbaka till sin 

hemmiljö. Inom ramen för inläggningen provade man därför hempermissioner 

och övrig normalisering av familjekontakter, skolgång mm. Först när 

detta inte bedömdes fungera tillräckligt väl för att befrämja normal tonårsutveckling 

började man diskutera ett annat boende: 

• 58 % kunde återvända till normalt boende hemma. 

• 42 % placerades utanför hemmet, på behandlingshem eller liknande. 

• 29 % var ”nya”, dvs. nyplacerade av avdelningen. Övriga hade redan 

en behandlingshemsplacering vid inläggningstillfället. 

Utfall 

Något strukturerat system för feedback förelåg inte. Information om hur det 

gått för en del av patienterna nådde ändå avdelningen på olika sätt, dels för 

att någon från teamet fortsatte ha kontakt i ärendet, dels på grund av slumpvisa 

kontakter med individ, familj eller behandlare. 

I 58 % av fallen förekommer det någon form av information om hur det gick: 

• Av dessa 115 individer var tongångarna klart positiva för 64 %. 

• Positivt utfall är relativt jämnt fördelat över diagnosgrupperna. 

I många fall där vi nåddes av besked fick vi en känsla av att det gått ”mycket 

bättre än väntat”. Detta kan vara ytterligare en orsak att ta adolescenskraften 

38

på stort allvar. När åren går och individen kommer ur adolescensens forsfärd 

tycks många hitta en helt annan typ av stabilisering än vad vi befarat. Journalmaterialet 

uppvisar dock många begränsningar i detta avseende och här 

finns en stor utmaning för vidare studier! 

Kontakt med vuxenpsykiatrin 

En annan sorts informationskälla är när avdelningen får sig tillsänd en beställning 

av en BUP-journal från vuxenpsykiatrin. Detta indikerar att individen 

vid denna tidpunkt blivit aktuell inom vuxenpsykiatrin. Många år kan ha 

gått sedan inläggningen på BUP och vidare information finns ofta inte om 

anledning till patientens kontakt med vuxenpsykiatrin. Detta är således inte 

patienter som vi själva varit med att överföra: 

• 25 individer aktualiserades på detta sätt. 

• Högst andel är från grupp 2 (psykostillstånd i tonåren), följt av grupp 

4 (svår adolescensstörning). 

• Endast enstaka individer i övriga grupper har på detta sätt aktualiserats 

genom journalbeställning från vuxenpsykiatrin. 

Sammanfattning av vårdprocessen 

• 60 % hade inte haft någon tydlig kontakt med BUP före aktuell vårdperiod. 

• Genomsnittlig vårdtid var 2½ månad. 

• Vårdtiden varierade dock avsevärt mellan grupperna. Längst i grupperna 

2 & 5 och kortast i grupperna 3 & 6. 

• Genomsnittlig GAF-höjning var ca 20 poäng. 

• 33 % placerades på behandlingshem (ffa. ur grupperna 2, 4 & 5). 

• 58 % kunde flytta hem till ett normalt boende. 

39

Sammanfattande diskussion 

Jag ska försöka att kort belysa de i mitt tycke viktigaste områden som studien 

berör och delge några reflektioner kring dessa. 

Helgruppen 

Det är inte vanligt att hamna på sjukhus av psykiatriska skäl när man är i 

tonåren. Patientgruppen i journalmaterialet är en generellt hårt drabbad 

grupp, exponerad för svår stress och med begränsade skyddsfaktorer. 

Bakgrundsfaktorer 

Det finns en tydlig ansamling av socioekonomiskt sköra familjesystem i 

materialet vilket är en viktig kunskap i sig. Grad av ansträngd socioekonomi 

samvarierar dessutom tydligt med grad av belastning, störning och vårdbehov 

(bil 4). 

Könsfördelningen för helgruppen är relativt jämn (56 % flickor) men grupp 1 

domineras klart av pojkar medan grupperna 3, 4 & 5 domineras av flickor. 

Åldersfördelningen är även den relativt jämn över delgrupperna med en snittålder 

på 15½ år vid vårdtillfället. Ungdomarna i psykosgruppen är något äldre 

(snitt 16.2 år) medan de med sociala beteendestörningar är något yngre 

(snitt 14.7 år). 

Nästan varannan patient har invandrarbakgrund liksom att varannan har separerade 

föräldrar. Var tredje patient i materialet har mycket bristfällig kontakt 

med en av föräldrarna. 

Störningsförlopp 

Det går i samtliga ärenden att urskilja specifika delfaser i ett kronologiskt 

störningsförlopp. Faserna överlappar varandra men kommer i följande ordning: 

1) Riskfas: Här sker en exponering av belastningsfaktorer som utsätter 

befintlig konstitution för påfrestning. Gäller oss alla. 

2) Symtomfas: Psykiatriska symtom utvecklas, mer eller mindre synligt. 

Gäller många av oss. 

3) Funktionsbortfallsfas: Individen får pga. sina symtom svårt att upprätthålla 

normal funktion. Förmågan till skolgång, socialt umgänge 

och fritidsaktiviteter drabbas först. Efterhand kan mer vitala funktioner 

som mat, sömn och hygien påverkas. Gäller några. 

41

4) Vårdfas: Symtompåverkan och funktionsbortfall är så stort att vård 

och behandling är nödvändigt. Gäller ett fåtal. 

De olika faserna hänger intimt samman och med detta synsätt är det möjligt 

att göra varje ärende mer begripligt. Det är självfallet så att för att kunna bereda 

bästa möjliga vård och behandling så är kunskap om tidigare faser högst 

väsentlig. Ur ett förebyggande perspektiv kan man anta att ökad kunskap om 

förloppet ökar möjligheten till tidig upptäckt och att kanske kunna minska 

vårdbehovet. 

risk 

symtom 

Figur 8. Schematisk bild av störningsförloppet 

Adolescensen som en oundviklig utvecklingspsykologisk riskfaktor 

För att komplicera bilden ovan en smula kan man infoga ytterligare en faktor. 

Det framkommer att i de allra flesta fall har besvären debuterat eller accelererat 

i 11-14-årsåldern. Den biologiska klockan tickar för oss alla och som vår 

kultur har utformats vågar jag påstå att adolescensen visar sig vara en egen 

väsentlig risk-/styrfaktor. Vi utsätts för en tydlig förändring på vår färd längs 

livets flod. Från att ha drivit med i relativt maklig takt ökar floden tempo i 

tonåren. Under ett antal år befinner vi oss mitt i en fors där vi försöker hålla 

oss på rätt köl och undvika de värsta hindren. Hur forsfärden slutar beror i 

42 

funktionsbortfall 

vårdbehov

hög grad på hur vår farkost är beskaffad, på vår egen förmåga att styra samt 

vilka sorts hinder vi möter. 

För individer med disposition för psykisk ohälsa blir själva forsfärden katalysator 

för en negativ utvecklingsprocess. För andra blir den en tröskel att ta sig 

över, en övergångskris som ger utvecklingen extra fart. 

Samband och mönster 

Skall man sedan gå vidare från ett övergripande perspektiv törs jag påstå att: 

• Risktyp, symtomtyp och vårdbehov samvarierar. 

• Det finns mönster i dessa samband som möjliggör en differentierad 

vårdplanering för olika patientgrupper. 

För att analysera dessa påståenden krävs en närmare titt på de olika delgrupperna. 

Delgrupperna 

Alla avgränsningar i en studie kräver ett visst våld på verkligheten. Jag valde 

att dela in patienterna i grupper enligt de diagnoser som satts samt med en 

egen särskiljning av mild och svår adolescensstörning, grupp 3 resp. 4. Det 

finns givetvis osäkerhetsfaktorer i materialet som gör att man ska vara försiktig 

med att dra långtgående slutsatser avseende skillnader och/eller samband 

mellan grupperna. Jag tycker dock efter bearbetning av materialet att tillvägagångssättet 

tycks vara tillräckligt verklighetsförankrat och fruktbärande. 

Diagnosen tycks i huvudsak fånga essensen i ärendet och bäddar för att man i 

vissa fall faktiskt vågar påstå att skillnader eller samband föreligger. 

Nedanstående, möjligen svårlästa, diagram är tänkt att åskådliggöra skillnader 

och likheter mellan grupperna utifrån de viktigaste variablerna, enligt 

följande definition: 

• Konstitution: Andel i gruppen där känd konstitutionell riskfaktor föreligger. 

• Extrem belastning: Andel i gruppen där känd exponering för extrem 

stress förelegat. 

• Symtom: Andel i gruppen där tydlig symtompåverkan funnits i över 

ett år före vårdepisod. 

• Funktion: Andel i gruppen med påtagligt nedsatt funktionsnivå i över 

2 år. 

• Vårdtid: Andel i gruppen med en vårdtid på över fyra månader. 

43

andel i procent 

100 

80 

60 

40 

20 

0 

Konstitut. 

Extr. Bel. 

Symtom 

Funk.nivå 

44 

Vårdtid 

Neurops. 

Psykos 

Figur 9. Diagram med jämförelser mellan de olika grupperna utifrån 

centrala variabler 

Mild adol. 

Svår adol. 

Spec. till. 

Soc. bet. 

Ur diagrammet kan man utläsa hur grupperna skiljer sig i riskhänseende, 

några med höga konstitutionella värden och andra med höga värden på stressbelastning. 

Den sista variabeln, vårdtid, påvisar en tydlig gruppering av relativt 

litet alternativt stort vårdbehov. Låt oss titta närmare på de olika grupperna. 

Litet vårdbehov 

En viktig skillnad mellan grupperna är hur stort behovet av psykiatrisk vård 

var. I materialet framkommer att ungdomarna från grupperna 3 & 6 visade 

sig ha ett ringa vårdbehov.

Ungdomarna i grupp 3 (mild adolescensstörning) har tydliga psykiska 

besvär, fr.a. av ångest- och nedstämdhetskaraktär, vid inläggningen men dessa 

avklingar som regel mycket snabbt och någon tydlig funktionsnedsättning 

äger inte rum. En mer detaljerad jämförelse med gruppen 4&5, som har snarlika 

symtom kan se ut så här: 

Grupp 3 och grupp 4 & 5 (snitt): 

Grupp 3 Grupp 4 & 5 

Konstitutionsmarkör 29 % 45 % 

Risksumma > 5 39 % 55 % 

Extrembelastning 29 % 

59 % 

(ej S.Ö.) (många S.Ö.) 

Symtomtid före vård 35%>1år 69%>1år 

Allvarlig självskada 6 % 32 % 

Kraftig adol.störning 2 % 61 % 

Kraftig fam.rel.störn. 49 % 68 % 

Brist i social förmåga 29 % 82 % 

Nedsatt funktion > 2 år 6 % 60 % 

Vårdtid > 4 mån 2 % 39 % 

Figur 10. Jämförelse mellan grupp 3 och grupperna 4 & 5 

Figur 10 påvisar utifrån olika aspekter hur grupp 3 är betydligt mildare drabbad 

än jämförelsegruppen. En speciell skillnad för grupp 3 jämfört med alla 

andra grupper är att den sociala förmågan är avsevärt högre. Skillnaden mot 

grupp 4 & 5 är såpass stor i detta avseende att det finns skäl att överväga om 

inte ”social förmåga” utgör en specifik skyddande personlighetsfaktor. Förmåga 

till kommunikation med andra underlättar möjligheterna att hitta yttre 

kanaler vid ökad belastning och det inre trycket blir därför inte övermäktigt. 

Tillgången till social förmåga kanske kan ses som ett tecken på att den inre 

världen inte blivit så styrande, dvs. problematiken har inte internaliserats på 

allvar. 

45

I grupp 6 (social beteendestörning) finns visserligen en relativt hög andel 

med lång tids symtompåverkan och funktionsnedsättning. Symtomen är dock 

nästan uteslutande ilska och beteendestörning. Flertalet av dessa ärenden har 

karaktären av remisser från socialtjänsten med önskan om bedömning av 

psykiatriska inslag i problematiken. I de flesta fall blir svaret nej. Vid inläggning 

på avdelning märks det snabbt att dessa ungdomar inte ”passar in”. De 

är generellt aktiva, de är självhävdande och mer specifika psykiatriska symtom 

som ångest och nedstämdhet lyser med sin frånvaro. Icke desto mindre är 

detta en tungt belastad högriskgrupp som löper stor risk att verkligen ödelägga 

sin framtid genom att odla en asocialitet som försvårar all positiv utveckling. 

En obearbetad tendens i materialet är att det är i denna grupp som flest 

andel drabbats av mycket tidiga separationer. I detta sammanhang blir dessa 

ungdomar dock främmande fåglar med inre styrfaktorer som snarare riktar 

färden mot kriminalitet och missbruk än psykiatri. 

Stort vårdbehov 

För ungdomarna från de övriga diagnosgrupperna (1, 2, 4&5) framkommer 

ett större vårdbehov. Gemensamma faktorer som tycks samverka i detta är: 

• Hög riskfaktor (konstitution och/eller belastning) 

• Långvarig process med symtomutveckling och successiv funktionsnedsättning 

• Egen internaliserad psykiatrisk problematik 

• Låg funktionsnivå inklusive låg social förmåga 

• Tydligt sviktande familje- och nätverksresurser 

Låt oss syna dessa grupper lite närmare i sömmarna: 

Grupp 1 (ungdomar med neuropsykiatriska diagnoser) har sin särskilda 

profil med i de flesta fall stabila funktionsbegränsningar som funnits med 

sedan tidig ålder. Att ungdomarna i denna grupp, företrädesvis pojkar, blir 

föremål för slutenvård i tonåren tycks i mycket hög grad bero på det ökade 

tryck som själva adolescensen innebär. I flertalet fall finns redan ett kvalificerat 

vårdarrangemang som dock får svårt att hantera den ökade mängd impulser 

som tonårsprocessen medför. Inläggningen blir i dessa ärenden oftast ett 

led i en omstrukturering av vårdarrangemanget, eventuellt med byte av skolform 

och/eller boende. 

46

Grupp 2, psykosgruppen, uppfyller alla de kriterier som är listade ovan 

avseende stort vårdbehov. Psykotiska tillstånd är föremål för särskild uppmärksamhet 

inom psykiatrin vad gäller såväl behandlingsmetoder som forskning. 

I detta material talar vi verkligen om ”very early onset”, dvs. mycket 

tidiga debuter av psykotisk störning. Det specifika med det psykotiska tillståndet 

är att den inre (fantasi)världen i alltför hög grad kommit att utgöra 

den huvudsakliga skådeplatsen för individens val och beslut. Med en känd 

psykosauktoritets, Sverker Belins, formulering har den psykotiske blivit ”alltför 

ensam i knoppen”. När man träffar psykospatienter i akuta faser, då störning 

av perception och kognition är mycket hög, kan man inte undgå känslan 

av att det delvis är en organisk sjukdomsprocess som pågår. Förekomsten av 

konstitutionella riskfaktorer är ju också påfallande hög i denna grupp, vilket 

förstärker kopplingen till neurologi. 

I gruppen ingår flera olika typer av diagnoser, bl.a. 10 patienter med schizofrenidiagnos 

och 9 med bipolärt/maniskt tillstånd. En försiktig jämförelse 

mellan dessa grupper visar en tendens att schizofrenigruppen är ytterligare 

hårdare drabbad än bipolärgruppen. Patienter med schizofrenidiagnos har en 

längre tids sammanlagd symtompåverkan, lägre funktionsnivå samt längre 

vårdtid än de bipolära. 

En annan intressant jämförelse är den mellan grupp 2 och grupp 4 & 5 som 

följer på nästa sida: 

47

Grupp 2 Grupp 4 & 5 

Antal patienter 35 st. 71 st. 

Konstitutionsmarkör 71 % 45 % 

Stressindex 10-15 åå 0.89 1.49 

Risksumma > 5 46 % 55 % 

Extrembelastning 26 % 59 % 

Sexuellt övergrepp 9 % 45 % 

Symtomtid före > 1 år 60 % 69 % 

Allvarlig självskada 9 % 32 % 

Allvarligt suicidförsök 17 % 48 % 

Kraftig fam.rel.störn. 26 % 68 % 

Kraftig adol.störning 66 % 60 % 

Brist social förmåga 83 % 82 % 

Nedsatt funktion > 2 år 63 % 60 % 

Vårdtid > 4 mån 43 % 39 % 

Åtgärd beh.hem 20 % 38 % 

Figur 11. Jämförelse mellan grupp 2 och grupperna 4 & 5 

I förhållande till gruppen 4 & 5 är det således påfallande att psykospatienterna 

sällan uppvisar allvarlig självskada eller gör allvarliga suicidförsök. I belastningshistorien 

finns mer sällan extrema stressbelastningar, nästan aldrig 

en bakgrund med sexuell traumatisering. Graden av familjerelationsstörning 

är betydligt lägre än i gruppen 4 & 5. I övrigt finns det stora likheter avseende 

symtomtid, adolescensstörning, social oförmåga, funktionsnedsättning och 

vårdtid. 

Gruppen 4 & 5: Det finns så stora likheter mellan grupperna 4 & 5 att det nu 

är mer rimligt att slå ihop dem till en grupp som jag då kallar ”svår adolescensstörning”. 

I denna sammanslagna grupp med ångest- och nedstämdhetsrelaterad 

problematik hittar vi klara samband mellan hög belastning, lång tids 

symtompåverkan, kraftig funktionsnedsättning och ett stort vårdbehov. 

48

Familje- och nätverkssystemen är hårt ansträngda och tydligt sviktande. Det 

är i denna grupp som de allra flesta behandlingshemsplaceringar avseende 

dygnetruntvistelse sker. 

Ett specifikt samband som det inte går att blunda för gäller kopplingen mellan 

sexuell traumatisering – allvarlig självskada – allvarligt suicidförsök. 

Nästan varannan patient i denna grupp har varit utsatt för någon form av sexuell 

traumatisering, vilket inte gäller i någon av de andra grupperna. Tidpunkten 

för och omfattningen av traumat varierar stort, men det vanligaste är någon 

form av sexuellt gränsöverskridande från vuxen person då patienten 

(oftast en flicka) var mellan 7 och 13 år. För mig blir det uppenbart att ett 

sexuellt trauma är bland det absolut svåraste att hantera när adolescensen 

trycker på. Den egna sexualiteten ska falla på plats och är den redan tyngd av 

skam, förvirring och omgärdad av höga försvarsmurar blir det inre trycket 

ohanterligt och kräver omedelbara åtgärder för att den inre balansen ska upprätthållas. 

När man träffar dessa ungdomar i en akut vårdsituation framstår detta internaliserade 

tryck oerhört påtagligt. Ungdomarna har präglats av att försöka 

hantera en mycket svår livssituation, inte sällan komplicerad av familjehemligheter 

och lojaliteter. Under flera år kan de ha hankat sig fram, ofta högpresterande 

i skolan och märkligt självförsörjande. Den inre världen arbetar 

dock för högtryck i en mix av starka affekter, inre impulser omsätts i handling 

och snart har ett noga kontrollerat pulserande av självskada och/eller 

ätstörning mm. etablerats. Till slut räcker inte dessa åtgärder som tryckreduktion 

utan tankar och planer på självmord tar alltmer plats. 

När tillståndet till slut kräver sjukhusvård framkommer tydligt bilden av att 

patienten sitter fast som i ett skruvstäd och att all energi går åt till att hålla 

ihop sig. Den psykologiska utvecklingen har gått helt i baklås. Ibland kan 

alltihop effektivt maskeras av ett sorts buller där mängder av behandlingsåtgärder 

går åt till att hantera alla möjliga ”ovidkommande” yttringar i familjesystemet. 

Svårbeskrivet men ack så typiskt. Det är i dessa typer av ärenden 

som jag ofta tänkt i termer av utbrändhet. En 15-årig flicka kan vara så tyngd 

av långvarig stressbelastning att energin helt enkelt tar slut. Om man bara 

kallar dessa patienter för deprimerade riskerar man att missa mängder av 

väsentlig förståelse för ärendet. 

En komplicerad men viktig erfarenhet av behandlingsförsök säger att det inte 

alls är så enkelt att ”allt blir bra, bara sanningen kommer fram”. Raseras patientens 

sedan länge uppbyggda försvar för snabbt kan ett måttlöst lidande i 

form av våldsamma ångestattacker infinna sig i ett förlopp som inte innehåller 

någon form av läkande. För ett väletablerat inre system gäller balans. 

Den strävan som vårdgivaren har att hjälpa matchar mer eller mindre indivi- 

49

dens inre strävan eller behov, exempelvis självskada eller inte självskada, äta 

eller inte äta. Vård och behandling kräver ett stort mått av trygghet, uthållighet 

och timing. Det är nödvändigt att hjälpa patienten att hitta lagom trycksänkande 

kanaler. 

Att utveckla behandlingsmetoderna för dessa högtryckspatienter är en 

stor utmaning. Den väldiga tryckökningen i den inre världen leder inte sällan 

även till psykosliknande symtom i form av ”röster” och andra perceptionsförvrängningar, 

i huvudsak möjliga att sammanfatta som dissociativa 

symtom. Det finns en pågående oklarhet och eventuell förvirring vad gäller 

gränsdragning mellan psykos och dissociation. Utifrån det här aktuella materialet 

påstår jag att det finns en tydlig artskillnad mellan dessa tillstånd. Psykosen 

är skör, lågmäld, relativt ångestfri och verklighetsfrånvänd. Dissociationen 

är i så fall skadad, bullrig, ångestdriven och verklighetsrädd. 

Alla i gruppen med svår adolescensstörning har inte dissociativa symtom och 

har inte utsatts för sexuell traumatisering. Däremot gäller likartade processer 

avseende uppladdningen av det inre trycket och efterföljande försök att hantera 

det. Även i de tillstånd som oftast uppfattas som mycket specifika och 

”särskilda”, exv. anorexi och OCD, finns snarlika beskrivningar av ökat illabefinnande 

och växlande försök att bemästra situationen. För min del tycker 

jag att resonemanget där ett högt inre tryck spelar huvudrollen i hög grad är 

applicerbart även på dessa tillstånd. Ätstörningens kroppsfixering är dessutom 

lätt att inlemma i tankarna kring adolescensens/pubertetens betydelse för 

förståelsen av tillståndet. 

Med rubriceringen ”svår adolescensstörning” vill jag betona hur väsentlig 

den utvecklingspsykologiska faktorn är. Å ena sidan kan man i detta söka 

tröst, kanske är många tillstånd just åldersbundna, kapaciteten till läkande hos 

unga människor är hög och kanske blir vuxenlivet bra för många trots allt. Å 

andra sidan finns hos dessa högtryckspatienter med största sannolikhet en 

stor risk för utvecklande av bestående personlighetsstörningar som kommer 

att kräva psykiatrisk vård senare i livet. Allvarlig adolescensstörning påverkar 

eventuellt alla efterföljande livsfaser. Begrepp som ”borderlinepersonlighet” 

och ”emotionellt instabil personlighetsstörning” har en stor 

träffyta gemensam med det jag uppfattar vara typiskt för grupp 4 & 5. Det 

skulle vara mycket intressant att på sikt kunna genomföra en sökning i vårdregister 

e.d. för att se i vilken grad allvarlig psykisk störning i adolescensen 

resulterar i fortsatt psykiatriskt vårdbehov. 

50

Sammanfattande påståenden: 

Vad lär vi oss då av detta? De viktigaste lärdomarna som min studie antyder 

kan uttryckas som en rad påståenden: 

Det är viktigt med tidig upptäckt av alla slag av allvarlig psykisk ohälsa. 

Materialet tyder på att det tyvärr finns stora möjligheter för barn och ungdomar 

i dagens Sverige att under lång tid bära på synnerligen tunga inre känslor 

och problem utan att omvärlden ser eller reagerar. Alltför många gånger har 

man kunnat höra berättelser i efterhand som går ut på att: ”det var ingen som 

såg….” 

Inom psykiatrin har man sedan en tid framhållit vikten av att fokusera på 

”tidig upptäckt av psykostillstånd”. Detta är oerhört viktigt men fokus måste 

vidgas till att gälla alla slag av allvarlig psykisk ohälsa. Det finns ett klart 

samband mellan långvariga oupptäckta tillstånd och ett stort vårdbehov. En 

ökad kunskap om detta område inom skolhälsovården skulle kunna vara en 

uppgift att prioritera. 

Viktiga markörer för att upptäcka ohälsa kan vara: 

• kraftiga psykiska symtom 

• tydligt försämrad funktionsnivå 

• plötsliga förändringar i personligheten 

• social oförmåga 

• oförmåga till kommunikation 

Det är viktigt med en ökad kunskap om psykisk ohälsa i adolescensen. 

I min studie finns ett tydligt samband mellan själva adolescensutvecklingen 

och risk att drabbas av allvarlig psykisk ohälsa. Det tycks som att den generella 

påfrestning som åren mellan 11och16 år medför i vissa fall fungerar som 

katalysator för utvecklandet av internaliserad psykiatrisk problematik. Kanske 

är det så att individer med disposition för ohälsa är särskilt känsliga för 

belastning under denna period, snarare än att den tyngsta belastningen alltid 

ägt rum i späd ålder. 

51

Två omständigheter som kan tänkas försvåra upptäckt av psykisk ohälsa i 

adolescensen är: 

• Det ligger i adolescensens natur ett behov av att vara ”hemlig”. Det är 

oerhört få ungdomar som glatt avslöjar sina innersta tankar och känslor 

för vuxna, kanske allra minst för mamma eller pappa. 

• Det kan föreligga en osäkerhet hos föräldrar/allmänhet om vad som 

kan sägas vara ”normalt tonårsbeteende”, oavsett om det rör sig om ett 

ökat utagerande beteende eller en alltmer inåtvänd och emotionellt 

avvisande attityd. Detta medför en risk för att vuxenvärlden inte reagerar 

förrän ungdomen tvingats ta till väldigt kraftfulla signaler och 

processen fått pågå alltför länge. 

Ett sätt att förebygga detta skulle kunna vara att för allmänheten tydligare 

försöka precisera vad som är ”normalt tonårsbeteende” och vad som inte är 

det. Psykisk ohälsa har alltid varit omgärdat av myter och rädsla. Ökad kunskap 

och information gynnar de läkande och skyddande krafter som alltid 

finns i omlopp. 

Psykisk ohälsa följer alltid schemat risk/belastning – symtom – funktionsnedsättning. 

Detta är en basal men viktig kunskap för att förstå de ofta svårfångade och 

komplexa skeden som omgärdar ett kliniskt ärende. Kanske är förloppet allra 

tydligast inom barn- och ungdomspsykiatrin. I samband med att personligheten 

stabiliseras hos den vuxne så stelnar även vissa reaktionsmönster. Den 

specifika sårbarhet som individens konstitution och uppväxt medfört kan 

utlösa psykisk ohälsa vid påfrestning senare i livet. Den kronologiska ordningen 

tror jag alltid gäller men det är svårare att spåra kopplingen till 

risk/belastning ju äldre personen blir. 

Om man ska våga sig på en mer allmän fundering kring samspelet mellan 

människans personlighet och psykisk ohälsa så kan man tänka sig individen 

som en komplicerad väv med trådar av personlighetsfaktorer och riskfaktorer. 

Varpen utgörs av själva livsskedet och beroende av ålder och tidpunkt så 

uppstår ”kritiska fält” där stor risk finns för att något går sönder. På motsatt 

vis finns det särskilt ”tåliga fält” där just denna individ vid just denna tidpunkt 

klarar stora påfrestningar. Det individuella mönstret är helt unikt och 

bildat via diverse ”slumpvandringar” genom livet, men på lite avstånd går det 

ändå att urskilja en begriplig struktur. 

52

Samspel och sammanhang är viktigare att förstå än enskilda symtom. 

Studien påvisar hur flyktiga och unikt sammansatta psykiska symtom i 

många fall är. Symtomen är reaktioner på obalans i ungdomens inre värld, 

vilken i sin tur i de flesta fall är intimt sammankopplad med hur de viktigaste 

yttre relationerna (framför allt till föräldrarna) ser ut. Låter man den kliniska 

verksamheten alltför strikt styras av individens symtom skulle detta kunna 

medföra mindre effektivt omhändertagande och sämre behandling. Däremot 

vill jag poängtera det alldeles nödvändiga i att beakta Den Inre Världen hos 

individen. Denna inre arena samspelar hela tiden med Den Yttre Världen. Vid 

allvarliga tillstånd är det således viktigt att kunna integrera minst tre basala 

perspektiv; nätverk, familj och individ. 

Det går att tydligare precisera tillstånd där utveckling av behandlingsmetoder 

bör ske. 

Psykospatienter kräver ett avancerat omhändertagande vilket självklart innebär 

insatser med ett brett spektrum. En grupp som enligt min uppfattning är 

kanske ännu mer svårfångad, men minst lika resurskrävande, är den med svår 

adolescensstörning. Dessa ”högtryckspatienter” kräver olika typer av insatser 

på specialistnivå som i dagsläget inte är fullt utvecklade. I första läget handlar 

det om att kunna identifiera tillståndet. Behandlingen måste sedan vara baserad 

på uppdaterad kunskap om tillstånden och integrera åtgärder på samtliga 

nivåer (individ, familj och nätverk). 

Rådande system för behandling av de svåraste tillstånden innebär ytterligare 

belastning för en redan hårt drabbad grupp. 

I dagsläget är kvalificerade insatser för de mest behövande grupperna något 

som privata behandlingshem står för. För att få tillgodogöra sig denna behandling 

krävs i de flesta fall ett samarbete mellan landsting och kommun 

vad gäller finansiering av insatsen. I Stockholm är detta en trög och osäker 

process som vanligtvis innebär lång tids väntan på myndighetsbeslut i ett läge 

då kvalificerat omhändertagande egentligen inte borde dröja alls. Patienterna 

är beroende av kontinuitet och trygghet, något som rådande system inte direkt 

kan sägas garantera. Tyvärr hör det till sammanhanget att dessa grupper har 

relativt svaga nätverk och några starka intresseföreningar som kan utöva påtryckning 

finns inte. En annan omständighet är att kvaliteten på den behandling 

som institutionerna erbjuder inte alltid är den bästa och möjligheten att 

följa och kontrollera behandlingen är begränsad. 

Förmodligen vore det i många fall bättre om resurserna för denna form av 

specialistbehandling låg samlad under en hatt. 

53

BLANKETT FÖR PROJEKTSTUDIE Nr: 

Bakgrundsdata: 

1. Kön: 

2. Födelseår: 

3. Vårdålder: 

4. Familjebild: Är pat.s biol.fldr separerade? 

Bor hos: 

Kontakt med den andre: 

Nummer i helsyskonskaran: 

Antal halvsyskon: 

Befintlig styvfldr: 

5. Föräldrars yrken: Moder: Fader: 

6. Boende: Typ: Utrymme: 

7. Invandrarbakgrund: Om ja; kultursfär: 

8. Socioekonomisk position (skattning 1-5): 

9. Premorbid personlighet: 

Riskbedömning 

10. Konstitutionell skörhet: Förekomst: 

Typ: 

Tyngd 0-2: 

11. Psykosociala belastningsfaktorer i olika utv.faser: 

Småbarnstid (0-5): Förekomst: 

Typ: 

Tyngd 0-2: 

Latens (5-10): Förekomst: 

Typ: 

Tyngd 0-2: 

Pre/adolescens (10-15): Förekomst: 

Typ: 

Tyngd 0-2: 

12. Skyddsfaktorer: Förekomst: 

Typ: 

Tyngd 0-2: 

13. Risknivå: Kvalitativ beskrivning: 

Sammanlagd tyngd 0-10: 

14. Separationsindex (skattning 1-5): 

Bilaga 1

Symtomförlopp 

15. Symtomutveckling före inläggning: Typ: 

Debut: 

Utv.tempo: 

Förändringar: 

16. Orsak till inläggning (symtom): 

17. Symtomförlopp under vårdperioden: Dominerande symtom: 

Övriga symtom: 

Symtombyte (dominerande): 

Intensitetsutveckling: 

18. Suicidindex: Förekomst av suicidtankar: 

Skattning av styrka (1-5): 

Förekomst av suicidförsök: 

Skattning av styrka (1-5): 

19. Risp/skärindex: Förekomst: 

Skattning av intensitet (1-5): 

Utredningsmoment/bedömningar/diagnos 

20. Utlösande belastningsfaktor: Förekomst: 

Typ: 

21. Funktionsnivå (GAF) vid inläggning: 

22. Neurologisk/somatisk utredning: Förekomst: 

Typ: 

Utfall: 

23. Psykologutredning: Förekomst: 

´ Begåvningsnivå: 

Försvarsmönster: 

Jagstyrka: 

24. Adolescensutveckling (skattning 1-5): 

25. Social förmåga (skattning 1-5): 

26. Familjerelationsbedömning (skattning 1-5): 

27. Diagnos: Huvuddiagnos: 

Tilläggsdiagnoser: 

28. Funktionsnivå (GAF) vid utskrivning: 

29. Sammanlagd tidsperiod med nedsatt funktionsnivå (skattning 1-5): 

2

30. Sammanvägd ungd.psykiatrisk bedömning: 

Grad av störning (skattning 1-5): 

31. Prognos: Kontakt med vuxenpsykiatrin: 

32. Grad av uppnådd förståelse (skattning 1-5): 

Vårddata 

33. Tidigare vårdkontakt: Förekomst: 

Vårdtyp: 

Tidpunkt: 

Längd: 

34. Syfte med inläggningen: 

35. Antal vårdtillfällen: 

36. Vårdtid: 

37. Vårdsamarbete (skattning 1-5): 

38. Vårdtyngd (skattning 1-5): 

39. Vårdbehov (skattning 1-5): 

40. Tvångsvård: Förekomst: 

Typ: 

41. Medicinering: Förekomst: 

Typ: 

Effekt (skattning 1-5): 

Åtgärd 

42. Typ av åtgärd: Övertagande instans: 

Boende: 

43. Bedömning av åtgärdens utfall: Förekomst av information: 

Utfall (skattning 1-5): 

Materialbedömning 

44. Grad av uppgiftstäckning (skattning 1-5): 

3

Definitioner och kategoriseringar av förekommande variabler i blankett 1 

Bakgrundsdata och anamnes: 

Bilaga 2 

Nr: 

Definition: Numrering i ordningsföljd som blanketterna fylls i. Målsättning att sortera efter 

vistelsetid, dvs i den ordning de blev inlagda på avdelningen. 

Kategorier. 1-197 

Kön: 

Kategorier: Pojke/flicka 

Födelseår: 

Kategorier: Bör kunna variera mellan 1972 (de som fyllde 19 år 1991) och 1987 (de som 

fyllde 12 år 1999). (Om studien ska behandla åren 91-99) 

Vårdålder: 

Definition: Ålder vid det dominerande vårdtillfället. 

Kategorier. Varierar mellan 12 och 19 år. 

Familjebild: 

Definition: Är patientens biologiska föräldrar separerade? Om ja: vem bor patienten hos? 

Kontakt med ”den andre föräldern”. Syskonskap. Förekomst av styvförälder. 

Adoption. 

Kategorier: Separerade: Ja eller nej. 

Bor hos: Modern, fadern, båda, ingen eller ej aktuellt. 

Kontakt med den andre: Bristfällig, måttlig eller riklig kontakt alt. ej aktuellt.. 

Syskonskap: Nummer i syskonskaran. 

Antal halvsyskon: Antal eller ej aktuellt 

Befintlig styvförälder: Ja eller nej. 

Adopterad/fosterbarn: Ja eller nej. Ålder vid åtgärd: Ålder eller ej aktuellt. 

Föräldrars yrken: 

Definition: Föräldrarnas yrken vid dominerande vårdtillfälle. 

Kategorier. Typ av yrke, arbetslöshet, långtidssjukskrivning eller okänt. 

Boende: 

Definition: Typ av boende vid dominerande vårdtillfälle. 

Kategorier: Typ: Villa, radhus, lägenhet. 

Utrymme: Gott om, acceptabelt eller brist på utrymmes alt. okänt eller ej 

aktuellt.. 

5

Invandrarbakgrund: 

Definition: Patienten har själv, eller minst en av föräldrarna, vuxit upp i ett annat land. Om ja; 

vilken kultursfär? 

Kategorier: Ja eller nej. 

Kultursfär: Nordisk, väst/östeuropeisk, afrikansk, arabisk, asiatisk, nord/sydamer. 

Socioekonomisk position: 

Definition: Bedömning av familjens socioekonomiska ställning enligt gängse värderingar av 

föräldrars yrkessituation, boende mm. Fokus på det hushåll där patienten levt 

tiden närmast före sjukhusvistelsen. 

Kategorier: Skattning 0-5. (0=okänt, 1 = utsatt socioekonomisk position, 5 = socioekonomisk 

position med mycket hög frihetsgrad.) 

Premorbid personlighet: 

Definition: Bedömning av hur patientens personlighet tett sig före symtomdebut. 

Kategorier: Aktivt eller passivt välfungerande, tydligt eller diffust avvikande alt. okänt. 

Konstitutionell skörhet: 

Definition: Förekomst av, samt typ av, riskfaktor som bedöms kunna påverka den 

genetiska/neurologiska konstitutionen. 

Kategorier: Förekomst: Ja, nej eller okänt. 

Typ: Hereditet för psykisk sjukdom, hereditet för neurologisk sjukdom, sjukdom 

hos modern under graviditeten, missbruk hos modern under graviditeten, preperi. 

och postnatala komplikationer, neurologisk sjukdom, mental retardation. 

Kodning för risknivå till ACEGI-systemet. 

Psykosociala belastningsfaktorer i olika utvecklingsfaser: 

Definition: Förekomst av, samt typ av, faktorer som bedöms medföra psykiska påfrestningar 

sorterade till den tidpunkt då de föreligger. 

Kategorier: Förekomst: Ja eller nej i respektive tidsperiod enligt nedan. 

Typ: 1. Utvecklingsbetingade existentiella omständigheter (normala 

utvecklingskriser): Syskonskap, skolstart, stadiebyte, pubertet mm. 

(Kodas ej) 

. 2. Ev belastande existentiella omständigheter: Socioekonomiskt ansträngd 

situation psykosocialt belastat arv, invandrarbakgrund, adoption, många 

flyttar, många barnomsorgs-/skolbyten 

3 Långtidsbelastningar: Förälders arbetslöshet, förälder långtidssjukskriven, 

missbruk hos förälder, omvårdnadsbrist (primär vårdnadshavare har ej 

haft förmåga att ge barnet adekvat omvårdnad), kronisk anhörigsjukdom 

(fysisk/psykisk), långvarig föräldrakonflikt, familjeisolering, långvarigt 

s.ö., långvarig fysisk misshandel i hemmet, mobbning, krigsupplevelse 

4. Specifika trauman (kan oftast tidsbestämmas): Förälders död, syskons 

död, övrig närståendes död, föräldrars separation, separation från annan 

viktig person, enstaka s.ö., enstaka fall av fysisk misshandel, start av egen 

kronisk och/eller livshotande sjukdom, annan allvarlig egen sjukdom, 

allvarlig enstaka sjukdom hos närstående, eget olycksfall, närståendes 

olycksfall, 

6

Belastningsfaktorerna sorteras efter dominerande tidsperiod till: Småbarnstid (0-5 år), latens 

(5-10 år) samt preadolescens (10-13 år). Långtidsbelastningar sorteras till samtliga 

tidsperioder de varit aktuella. Typ 1 kodas ej. 

Belastningsfaktorerna beskrivs till kvalitet, intensitet och kvantitet. Skattning av tyngd 0-2 

för resp. åldersperiod. 

Skyddsfaktorer: 

Definition: Förekomst av, samt typ av, hälsobefrämjande och kompensatoriska faktorer som 

bedöms kunna motverka påfrestning från belastningsfaktorer. 

Kategorier: Förekomst: Ja, nej eller okänt. 

Typ: Hög intelligens, kreativ förmåga, användbart nätverk, någon god 

vuxenkontakt, förmåga att skapa sociala relationer (exv välja resursstarka 

kompisar), empatiförmåga, autonomikänsla, lätt att tycka om, hög KASAM. 

Skattning av brist på skydd 0-2. 

Risknivå: 

Definition: En sammanvägd kvalitativ och kvantitativ bedömning av konstitutionella, 

belastande och skyddande faktorer fram till inträde i adolescensen. 

Kategorier. Kvalitativ bedömning: Beskrivning av befintliga faktorer samt risknivå. 

Kvantitativ bedömning 0-10. 

Separationsindex: 

Definition: Bedömning av antal separationer från viktiga personer (=personer som haft 

betydelse för omsorgskvaliteten kring barnet) som drabbat patienten under 

uppväxten. 

Kategorier: Skattning 0-5. (0 = okänt, 1 = få separationer, 5 = många separationer.) 

Symtomförlopp: 

Symtomutveckling före inläggning: 

Definition: Beskrivning av typ av symtom samt hur symtomen debuterat, utvecklats och ev 

förändrats före inläggning. 

Kategorier: Symtomtyp: Typ av dominerande symtom. 

Symtomdebut: Ålder. 

Symtomutvecklingstempo: Långsamt eller snabbt. 

Symtomförändringar: Ev tillägg till eller byte av dominerande.symtom. 

Orsak till inläggning (symtom): 

Definition: Beteende som utgjort akut anledning till inläggning. 

Kategorier: Beskrivning av akut anledning. (Självdestruktivt beteende, suicidförsök, 

suicidtankar, aggressivt beteende, isolering, akut förvirring, ångest/panikattack, 

långvarig symtomutveckling/föräldraoro, övrigt etc.) 

Symtomförlopp under vårdperioden: 

Definition: Typ av dominerande symtom. Ev tillägg och/eller byte av symtom. 

Intensitetsutveckling. 

Kategorier: Symtomtyp: Ångest, förvirring, vanföreställning, hallucination, tvångssymtom, 

nedstämdhet, suicidtankar, självdestruktivitet, psykosomatik, aggressivitet, 

impulsivitet, hyperaktivitet, passivitet, ätstörning, sömnstörning mm. 

Förekomst av symtombyte: Ja eller nej. 

7

Intensitetsutveckling: Accelererande, stabilt eller avklingande. 

Suicidindex: 

Definition: Känd förekomst av suicidtankar och/eller suicidförsök före eller under 

inläggningen. Skattning av styrkan (allvaret) i symtomet. 

Kategorier: Förekomst av suicidtankar: Ja eller nej. 

Skattning av styrka 1-5. 

Förekomst av suicidförsök: Ja eller nej. 

Skattning av styrka 1-5. 

Risp/skärindex: 

Definition: Känd förekomst av självdestruktivt agerande, avser även tiden före inläggningen. 

Skattning av intensiteten i symtomet. 

Kategorier: Förekomst: Ja eller nej. 

Skattning av intensitet 1-5. 

Utredningsmoment/bedömningar/diagnos: 

Utlösande belastningsfaktor: 

Definition: Förekomst samt typ av tydlig belastning som går att koppla till inläggning. 

Kategorier: Förekomst: Ja, oklart eller nej. 

Typ (om ja): Kärleksbekymmer, annan separation, motgång i skolan, sexdebut, 

kompisproblem, familjekonflikt, sjukdom/infektion, utvisningshot, våldtäkt mm. 

Funktionsnivå (GAF) vid inläggning: 

Definition: Bedömning av funktionsnivå enligt GAF-systemet vid tiden för inläggning till 

dominerande vårdtillfälle. 

Kategorier: GAF-värde 0-100. 

Neurologisk/somatisk utredning: 

Definition. Förekomst av icke-obligatoriskt neurologiskt/somatiskt utredningsmoment som 

genomförts. Typ av moment samt utfall.. 


Typ: Exv CT-skalle, EEG, kromosomanalys etc. 

Utfall: Inga fynd alt. beskrivning av fynd. 

Psykologutredning: 

Definition: Förekomst av psykologutredning. Specifika bedömningar. 


Specifikt: Begåvningsnivå (under, normal, över). V-P-differens. Försvarsmönster 

(primitiva eller utvecklade försvar) Jagstyrka (god, medel, svag). 

Adolescensutveckling: 

Definition: Bedömning av patientens ev bristande förmåga att etablera en åldersadekvat 

adolescensposition fram till inläggningstillfället, inklusive grad av frigörelse från 

primärobjekten och påbörjande av eget identitetsbygge. 

Kategorier: Skattning 0-5. (0 = okänt, 1 = ringa brist i förmåga, 5 = stor brist.) 

8

Social förmåga: 

Definition: Bedömning av patientens ev bristande sociala förmåga som den framstår under 

vårdtiden. Förmåga att relatera till och kommunicera med personal, familj och 

vänner ingår. 

Kategorier: Skattning 0-5. (0 = okänt, 1 = ringa brist i förmåga, 5 = stor brist.) 

Familjerelationsbedömning: 

Definition. Grad av aktuell familjerelationsstörning vid dominerande vårdtillfälle. 

Kategorier. Skattning = 0-5. (0 = okänt, 1 = föreligger i ringa omfattning, 5 = föreligger i 

mycket stor omfattning.) 

Diagnos: 

Definition: Huvuddiagnos enligt ICD-9 alt ICD-10. Ev tilläggsdiagnoser. 

Kategorier: Psykotiska syndrom, personlighetsstörningar, förstämningssyndrom, 

adolescensproblematik, s.ö./PTSD, neuropsykiatriska diagnoser (Autism, 

Asperger, DAMP/ADHD, Tourette, mental retardation), ångest/tvångssyndrom, 

ätstörningar. 

Funktionsnivå (GAF) vid utskrivning: 

Definition: Bedömd funktionsnivå enligt GAF-systemet vid tiden för utskrivning från 

dominerande vårdtillfälle. 

Kategorier: GAF-värde 0-100. 

Sammanlagd tidsperiod med nedsatt funktionsnivå: 

Definition: Beräkning av den sammanlagda tidsperiod som patientens funktionsnivå varit 

påtagligt nedsatt. Inkluderar beräkning av tidsperioder såväl före, under som (där 

information föreligger) efter sjukhusvistelsen. 

Kategorier: Skattning av tidsperiod 0-5. (0 = okänt, 1 = kortare än 3 månader, 3 = ca 1 år, 5 = 

längre än 3 år.) 

Sammanvägd ungdomspsykiatrisk bedömning: 

Definition: Bedömning av patientens psykiatriska tillstånd. I bedömningen invägs samtliga 

ovanstående delfaktorer med fokus på i vilken mån tillståndet kan antas medföra 

fortsatta svårigheter att genomföra en adekvat adolescensutveckling. 

Kategorier: Skattning av störningsgrad 0-5. (0 = okänt, 1 = lättare störning av fortsatta 

utvecklingsmöjligheter, 5 = mycket allvarlig störning.) 

Prognos: 

Definition: Skattning av framtida vårdbehov utifrån den kännedom i ärendet som föreligger. 

Kommer patienten att bli föremål för vårdinsatser i vuxenpsykiatrin? 

Kategorier: Ja, nej eller omöjligt att skatta.. 

Grad av uppnådd förståelse: 

Definition: Bedömning av graden av uppnådd ungdomspsykiatrisk förståelse. (Ev beroende av 

vistelsetid samt antal genomförda utredningsmoment.) 

Kategorier: Skattning 1-5. (1 = mycket låg förståelsegrad, 5 = mycket hög förståelsegrad) 

9

Vårddata: 

Tidigare vårdkontakt: 

Definition: Känd förekomst av tydlig annan vårdkontakt före aktuellt vårdtillfälle. Typ av 

vårdkontakt. Tidpunkt och längd för vårdkontakten: 


Vårdtyp: BUP, PBU, socialtjänst, skolhälsovård, övrigt. 

Tidpunkt: Årtalsangivelse. 

Längd: Tidsrymd. 

Remittent: 

Definition: Initiativtagare till inläggningen. 

Kategorier: BUP-akuten, annan BUP, PBU, socialtjänsten, skolpersonal, anhörig, patienten 

själv. 

Syfte med inläggningen: 

Definition: Primärt syfte med inläggningen vid dominerande vårdtillfälle. 

Kategorier: Utredning, vård eller avlastning samt kombinationer av dessa.. 

Vårdtillfällen: 

Definition: Antal vårdtillfällen. 

Kategorier: Ett eller flera. 

Vårdtid: 

Definition: Sammanlagd vårdtid på Ungdomsavdelningen. 

Kategorier: Skattning 1-5. (1 = mindre än 1 månad, 3 = 2-3 månader, 5 = mer än 8 månader). 

Vårdsamarbete: 

Definition: En samlad bedömning av ev svårigheter i samarbetet med tonåring och familj 

under dominerande vårdtillfälle. 

Kategorier: Skattning 0-5. (0 = ej skattn.bart, 1 = inga svårigheter, 5 = mycket stora 

samarbetssvårigheter.) 

Vårdtyngd: 

Definition. I begreppet vårdtyngd sammanvägs faktorer som påverkar vårdpersonalens 

upplevelse av utkrävd ansträngning i relation till uppnådda framsteg. Faktorer som 

bedöms väsentliga i sammanhanget är: ”pratbarhet”, känsla av samförstånd med 

patienten, patientens motivation, förekomst av suicidförsök, grad av 

självdestruktivitet, kraftig ångest, grad av våldsamhet och aggressivitet, behov av 

tvångsåtgärder, förekomst av hot, förekomst av rymningar, samarbete med 

familjen samt känsla av förbättring och framsteg . 

Kategorier: Skattning 0-5.(0 = ej skattn.bart, 1 = ringa vårdtyngd, 5 = extrem vårdtyngd.) 

Vårdbehov: 

Definition: Sammanvägd relativ skattning av vårdbehovet utifrån delfaktorerna vårdtid, 

vårdsamarbete och vårdtyngd. 

Kategorier: Skattning 0-5. (0 = ej skattn.bart, 1 = ringa vårdbehov, 5 = mycket stort 

vårdbehov.) 

10

Vårdperiodens betydelse: 

Definition: Skattning av huruvida vårdperioden inneburit en betydelsefull åtgärd för 

patientens fortsatta utveckling. 

Kategorier: Skattning 0-5. (0 = ej skattningsbart, 1 = av ringa betydelse, 5 = av mkt stor 

betydelse.) 

Tvångsvård: 

Definition: Förekomst samt typ av någon form av juridisk tvångsåtgärd i samband med 

vårdperioden. 


Typ (om ja): LPT, LRV, LVU 

Medicinering: 

Definition: Förekomst av medicinering vid vårdtillfället. Typ av preparat. Bedömd effekt. 


Preparattyp: Benämning av preparat samt huvudsyfte (neuroleptika, 

antidepressiva, sederande, sömnmedicin etc.) 

Effekt: Skattning 0-5. (0 = ej skattningsbart, 1 = oklar eller ingen effekt, 5 = 

mycket god effekt.) 

Åtgärd: 

Typ av åtgärd: 

Definition: Den åtgärd som verkställdes. Övertagande instans samt boende. 

Kategorier: Typ av åtgärd: Behandlingshem, terapi i öppenvård, skolbyte mm. 

Övertagande instans: PBU, behandlingshem, socialtjänsten, vuxenpsykiatrin, 

annan BUP eller ingen 

Boende: Åter hem eller ej. 

Bedömning av åtgärdens utfall: 

Definition. Förekomst av tillräcklig information för att bedöma utfallet. I mån av information 

bedöms huruvida resultatet av åtgärden tyckts motsvara sitt syfte. 

Kategorier. Förekomst av information: Ja eller nej. 

Bedömning (om ja): Skattning 1-5. (1 = resultatet motsvarar syftet i ringa grad, 5 

= i mycket hög grad.) 

Vuxenpsykiatrisk kontakt: 

Definition: Förekomst av känd vuxenpsykiatrisk vårdkontakt efter utskrivning från 

Ungdomsavdelningen. 

Kategorier: Ja eller nej. 

Materialbedömning: 

Grad av ”uppgiftstäckning”; bedömd ”fullständighet” i journaluppgifterna: 

Definition: Bedömning av i vilken grad journalmaterialet ger möjlighet att fylla i blanketten. 

Kategori: Skattning 1-5, (1 = i ringa grad, 5 = i mycket hög grad.) 

11

Blankett 2 (omarbetning av blankett 1, för mer utförliga definitioner, se bil 2) 

1. Kön = F el. P 

2. Ålder = vårdålder (huvudsaklig) 

3. Socioek.pos. = 0-5 

4. Inv.bakgr: = Ja el. nej 

5a. Sep fldr. = Ja el. nej (samt markering för adopterad alt. fam.hemsplac.) 

5b. Premorb. = 1-4 

6. Konstitution = 0-2 (samt markering för massiv psykosocial hereditet) 

7. 0-5 åå = 0-2 (samt extrembelastning för resp. ålder) 

8. 5-10 åå = 0-2 

9. 10-15 åå = 0-2 

10. Skyddsfakt. = 0-2 

11. Summa = 0-10 (samt markering för tecken på anknytningsstöning) 

12. Sep.index = 0-2 

13a.Tid före vårdperiod = 0-3 (samt markering för start före 10 åå) 

13b.Typ av symtomutv. = A(nedstämd-oro-ilska) + ev ätstörning/psykosomatik 

B(ilska-oro-nedstämd) 

C(nedstämd-oro) F(psykos) 

D(ilska) G(tvång) 

E(nedstämd-oro-ilska-förvirring) H(beteendestörning)) 

14. Tyngd före vårdperiod = 0-3 

15. Orsak till vårdperiod = A (suicidbeteende) E (ångest) 

B (psykos) F (tvång) 

C (ilska) H (anorexi) 

D (annat) 

16. Symtomförlopp = A (snabbt avklingande) 

B (långsamt avklingande) 

C (ihållande) 

D (stegrande) 

17. Suicidindex = 0-5 

18. Självskadeindex = 0-5 

19. GAF vid inskrivning = 0-100 

20. Neurologus. = Ja el. nej (samt markering för vidtagen åtgärd) 

21. Ev avvikelse = 0-2 alt X 

22. Psykologutredning = Ja el. nej 

23. Ev kogn. funktionsnivå = Under, normal el. över alt X 

24. Adol.utv. = 0-5 

25. Social förmåga = 0-5 

26. Fam.rel.störning = 0-5 

27. Nätverksresurser = 0-5 

28. Tidsperiod nedsatt funktion = 0-5 

29. Grad av störning = 0-5 

30. GAF-skillnad vid utskrivning = -20-50 

31. Diagnos = enl. ICD-10 

32. Prognos = Ja el. nej 

33. Tid. vårdkontakt = tydlig, diffus el. ingen 

Bilaga 3: 

13

34. Antal vårdtillfällen = 0-5 

35. Vårdtid = 1-5 

36. Vårdtyngd = 0-5 

37. Vårdbehov = 0-5 

38. Tvångsvård = Ja el. nej 

39. Medicinering = Ja el. nej 

40. Med.typ = preparat 

41. Med.effekt = 0-5 

42. Åtgärd = A (PBU) 

B (behandlingshem, markering för dagbehandling) 

C (soc) 

D (vuxenpsyk) 

E (annat) 

43. Boende = A (åter hem) 

B (hem) 

C (ej hem) 

D (forts. ej hem) 

44. Utfall = 0-5 alt X 

45. Vuxpsyk.kontakt = Ja el X (vet ej) 

14

Jämförelse hög belastning – låg belastning (20 patienter med högst belastningsvärden 

jämfört med de 20 patienter med lägst värden): 

Extrem belastning: Snitt 4/pat Snitt 0/pat 

Invandrarbakgrund: 55% 35% 

Pressad socioekonomi: 70% 10% 

Symtomtid före vård: 75%>1år 45%>1år 

Kraftig adol.störning: 75% 20% 

Kraftig fam.rel.störn.: 85% 55% 

Tid nedsatt funktion: Snitt 2 år Snitt 6 mån 

Allvarlig störning: 70% 10% 

Vårdtid > 3 mån: 60% 25% 

Åter hem: 20% 55% 

Det är enligt min bedömning uppenbart att det finns ett tydligt samband mellan hög 

belastning, pressad socioekonomi, högre grad av psykiatrisk störning och längre vårdtid. 

Bilaga 4 

15

ISSN 1653-204X 

Kan beställas från: Utvärderingsenheten 

Barn- och ungdomspsykiatri 

Box 175 64, 118 91 Stockholm 

Fax: 08-720 33 31, Tel: 08-690 58 86

Att drabbas av allvarlig psykisk ohälsa i adolescensen - BUP

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?