Samverkan i fokus - BUP

FoU 2005-1 

Samverkan i fokus 

Utvärdering av samverkan kring tonåringar 

mellan BUP och vuxenpsykiatrin i Värmdö 

Anders Schiöler 

Barn- och ungdomspsykiatri

Samverkan i fokus 

Utvärdering av samverkan kring 

tonåringar mellan BUP och 

vuxenpsykiatrin i Värmdö

Denna rapport kan beställas genom Utvecklings- och utvärderingsenheten, Barn- och 

ungdomspsykiatri i Stockholms läns landsting. 

© Författaren och Stockholms läns landsting 2005. 

ISSN 1404-8353 

DocuSys Service Center i Stockholm AB

Divisionschefens förord 

Värmdö ungdomsprojekt startades för att underlätta övergången för ungdomar 

från barn- och ungdomspsykiatrin till vuxenpsykiatrin. Värmdö BUP 

och vuxenpsykiatri har prövat en modell för samverkan där man utgått från 

befintliga verksamheter och resurser. Man byggde inte upp en ny enhet för 

åldersgruppen utan en person från vardera organisationen träffade tillsammans 

de ungdomar som ingick i projektet i verksamhetens lokaler. Huvudansvarig 

behandlare blev den som arbetar på den mottagning dit ungdomen 

åldersmässigt hörde. 

Målet för projektet var att stimulera kunskapsöverföring mellan organisationerna, 

kunskapsutveckling kring tidiga tecken på psykisk ohälsa, metodutveckling 

kring bemötande av unga i kris, ökad personkontinuitet samt 

bättre metoder för samverkan. Tanken med att inte konstruera en ”ny” självständig 

enhet var att man trodde att man då skulle riskera utveckla nya samverkanssvårigheter 

mellan de gamla och den nya enheten. 

Denna rapport beskriver den utvärdering som gjorts av projektet. En intressant 

rapport inte minst därför att såväl själva projektet som dess utvärdering 

kan jämföras med projekten ”Unga vuxna” och utvärderingen av dessa projekt 

som nyligen avslutades. 

På ett mycket engagerande sätt visar författaren att projektets främsta förtjänster 

var att hitta en användbar form för samverkan mellan mottagningarna. 

Att projektet medförde att kontakten mellan olika befattningshavare 

inom de olika organisationerna ökade och att det ledde till ökad samverkan 

utanför projektets ramar även kring andra patientgrupper än ungdomar 16-19 

år. 

Projektet lyckades också i enlighet med ett av sina mål öka kontinuiteten vid 

verksamhetsövergång. De övriga målen, kunskapsöverföring, kunskapsutveckling 

och metodutveckling för bemötande visade sig vara svåra att 

uppnå främst för att de var så abstrakt formulerade. 

Utvärderingen visar också att en av de största svårigheterna/hindren för projektet 

var möjligheten att sätta av tillräckligt mycket resurser i tid för själva 

samverkansprocessen. Målen för många samverkansprojekt är att ”ett plus ett 

ska bli mer än två” Utvärderingen pekar på att samverkan mellan personer 

som tidigare inte samverkat, med syfte att utveckla nya processer måste få 

kosta i tid så att processer av god kvalitet hinner uppstå. Kvaliteten i den nya 

processen måste vara så ”hög” att den rättfärdigar den satsning och de resurser 

den ”kostat” i termer av minskat utrymme för gamla processer. Förmodli-

gen finns det en ”kritisk mängd” resurs för samverkansutveckling. Är den 

tillgängliga resursen mindre än denna så kommer ett plus ett inte att bli tre 

utan mindre än två. 

Författaren har skrivit en intressant rapport om ett intressant samverkansprojekt 

som jag hoppas många kommer att ta del av då BUP i Stockholm är på 

väg in i en omorganisation som bygger på samverkan i flera dimensioner, 

mellan organisationer, mellan personer och mellan sätt att tänka. 

Stockholm i september 2005 

Olav Bengtsson 

Chef för Barn- och ungdomspsykiatri 

Stockholms Läns Landsting

Sammanfattning 

De statliga utredningarna av vuxenpsykiatrin och BUP som gjordes under 

1990-talet visade att det ofta uppstår problem och kontinuitetsbrott när ungdomar 

passerar åldersgränsen mellan å ena sidan barn- och ungdomspsykiatri 

och å den andra vuxenpsykiatrin. Detta var bakgrunden till att Värmdö Ungdomsprojekt 

16-19 år, ett samverkansprojekt mellan BUP Värmdö och 

Värmdö Psykiatriska Mottagning (VPM) startade hösten 2000. Projektet 

skulle bedrivas inom befintliga verksamheters ekonomiska och organisatoriska 

ramar. Deltagandet var ”symmetriskt”, så att åldrarna som ingick skulle 

vara två årskullar under respektive över åldersgränsen, alltså 16-19 år, och att 

två behandlare från respektive mottagning skulle arbeta i projektet. 

Utvärderingen av projektet, vilken resulterat i denna rapport, pågick under 

perioden 2000-2003. Syftet med utvärderingen var att undersöka i vilken 

utsträckning projektet uppnådde sina målsättningar och hur patienterna upplevde 

det bemötande de fick. 

De mål som formulerades för projektet var: 

- Kunskapsöverföring mellan organisationerna 

- Kunskapsutveckling kring tidiga tecken på psykisk ohälsa 

- Metodutveckling kring bemötande av ungdomar och unga vuxna i kris 

- Ökad kontinuitet i behandling och vid överföringar 

- Förbättra metoder för samverkan mellan olika vårdorganisationer 

De fyra första målen var tänkta att de skulle vara frukten av samverkan. I det 

sista målet var det bättre samverkan som var målet. Samverkan var alltså 

både ett mål och ett medel i Ungdomsprojektet. Att undersöka 

förutsättningarna för samverkan och huruvida samverkansarbetet ledde till de 

uppställda målens uppfyllande var därför centralt i utvärderingen. I rapporten 

beskrivs de analysmetoder som användes för att studera samverkan, dels en 

modell för samspel mellan samverkansbetingelser och dels en 

kraftfältsanalys. Resultaten av dessa analyser visar att det som styrde 

utformningen av projektet och det som projektet lyckades bäst med var att 

hitta en användbar form för samverkan mellan mottagningarna. 

Ungdomsprojektet medförde att kontakten mellan befattningshavare inom de 

olika organisationerna ökade och det ledde också till ökad samverkan utanför 

projektets ramar och kring andra patientgrupper än ungdomar 16-19 år. 

Projektet var dessutom framgångsrikt avseende målet att öka kontinuiteten 

vid övergången från barn- och ungdomspsykiatri till vuxenpsykiatrin. När det 

gäller övriga mål – kunskapsöverföring, kunskapsutveckling och 

metodutveckling kring bemötande av ungdomar och unga vuxna i kris –

visade det sig att man inte tillräckligt klargjort målens innebörd eller på vilket 

sätt de skulle uppnås. Trots detta skedde ändå en viss kunskapsöverföring 

som bl.a. innebar att den familjeinriktning som BUP hade i sitt bemötande av 

ungdomarna blev vanligt även för de ungdomar som passerat 18-årsgränsen. 

I utvärderingen ingick också att undersöka ungdomarnas förväntningar och 

upplevelser av kontakten med Ungdomsprojektet. Ungdomar i projektet 

intervjuades och i rapporten redovisas resultaten av en kvalitativ analys avseende 

hur ungdomarna såg på orsaken till att de sökt psykiatrisk hjälp, vilka 

förväntningar de hade inför första besöket och vad de trodde skulle hjälpa 

dem med de problem de sökt hjälp för. 

I rapporten diskuteras i vilka avseenden Ungdomsprojektet bör revidera sina 

mål eller se över metoder och arbetssätt. Ungdomsprojektet sätts slutligen in i 

ett historiskt perspektiv, i den tradition av samverkan mellan BUP/PBU och 

vuxenpsykiatrin som funnits i Värmdö sedan slutet av 1970 talet och fram till 

idag med omorganisationen av barn- och ungdomspsykiatrin, BUP 2005, i en 

nära förestående framtid.

Författarens förord 

Planerna på Värmdö Ungdomsprojekt fanns långt innan jag började arbeta 

som psykolog på Värmdö BUP. Projektbeskrivningen arbetades fram när jag 

höll på att installera mig på mottagningen och upptäcka min nya arbetsplats. 

När jag sedan erbjöds att få göra den utvärdering man ville ha av projektet 

kändes det som ett stort ansvar. Hur jag skulle utvärdera samverkan kändes 

som en snårig uppgift och ett stort tack till min dåvarande handledare Eva 

Nyberg som hjälpte mig att hitta metoder och grepp att ta mig an det hela. 

Lika oumbärlig som Eva var för att starta utvärderingsarbetet, har min andra 

handledare Penny Fagerberg varit när det gällt att få någon rätsida på rapportskrivandet. 

Penny, som tog över efter det att Eva slutat som forskningsledare 

på FoUU-enheten, har varit outtröttlig i att läsa mina utkast och bringa klarhet 

i (åtminstone det mesta, hoppas jag, av) det dunkelt skrivna och då tillika 

dunkelt tänkta. 

Föremålet för utvärderingen var Värmdö Ungdomsprojekt och närmsta 

medarbetare i utvärderingen har varit de som arbetat i projektgruppen. Ett 

stort tack därför till Susanne Walldén och Grels Hanson enhetschefer för 

BUP respektive VPM (Värmdö psykiatriska mottagning) och initiativtagare 

till projektet, till Ulf Brink som tog över som enhetschef efter Grels och till 

psykolog Fredrik Lecerof och socionom Ylva Åkerman, behandlare från BUP 

i Ungdomsprojektet samt mentalskötare Mia Lieskovski och psykolog Elisabeth 

Thorné, behandlare från VPM. En viktig tanke vid utformningen av 

Ungdomsprojektet var att projektet inte enbart skulle vara en angelägenhet 

för projektgruppen utan för hela mottagningarna. Att man lyckats med detta 

har känts av vid utvärderingen, ett tack till all personal på både Värmdö BUP 

och VPM. Ett stort tack också till alla patienter i Ungdomsprojektet som 

medverkade i utvärderingen genom att låta sig intervjuas. 

Ett stort tack till Beställarenheten Sydöstra sjukvårdsområdet och BUP/FoUU 

för medel som har möjliggjort för mig att genomföra utvärderingen och 

skriva denna rapport. Slutligen ett särskilt tack till mina arbetskamrater för att 

de har haft tålamod med mig när jag suttit med näsan tryckt mot datorskärmen 

avskärmad från den hektiska BUP-mottagningstillvaron.

Innehållsförteckning 

Inledning......................................................................................................... 1 

Bakgrund........................................................................................................ 3 

Kort historik ................................................................................................ 3 

Beskrivning av Ungdomsprojektets utveckling .......................................... 6 

Utvärdering av Ungdomsprojektet – syfte och frågeställningar............. 13 

Frågeställningar för utvärderingen............................................................ 13 

Att utvärdera samverkan – teoretiska aspekter ....................................... 15 

En modell för analys av samverkansbetingelser ....................................... 15 

Kraftfältsanalys ......................................................................................... 19 

Metod............................................................................................................ 21 

Formulär för beskrivning av patientgruppen............................................. 21 

Analysmetoder för samverkansfrågeställningar........................................ 21 

Intervjuer om hur ungdomarna uppfattade kontakten med 

Ungdomsprojektet..................................................................................... 23 

Beskrivning av patienterna i Ungdomsprojektet...................................... 25 

Patienterna i Ungdomsprojektet – sammanfattning .................................. 41 

Analys av samverkansbetingelser .............................................................. 43 

Arbetsuppgiftens natur.............................................................................. 43 

Analys av yttre samverkansbetingelser..................................................... 53 

Analys av objektiva betingelser för ömsesidig kännedom mellan 

samverkansparterna................................................................................... 56 

Subjektiva betingelser ............................................................................... 57 

Personalens syn på samverkan................................................................... 59 

Kraftfältsanalys ......................................................................................... 59 

Hur upplevde ungdomarna kontakten med Ungdomsprojektet............. 69 

Patienternas problemformulering.............................................................. 69 

Patienternas beskrivningar av innehållet i kontakten med 

Ungdomsprojektet..................................................................................... 76 

Patienternas beskrivning av förändringar avseende de problem de sökte för 

efter besöken på Ungdomsprojektet.......................................................... 80 

Patienternas föreställningar om kur .......................................................... 82

Sammanfattning av resultaten ................................................................... 85 

Utvärderingen av samverkansfrågeställningarna ...................................... 85 

Sammanfattning av analysen av intervjuer med ungdomarna .................. 89 

Diskussion .................................................................................................... 93 

Jämförelse mellan analysen av samverkansbetingelser och 

kraftfältsanalysen ...................................................................................... 93 

Hur kan samverkansuppgifternas artikulation öka?.................................. 95 

Samverkan mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin i 

Värmdö under 25 år – integration och separation..................................... 97 

Referenser .................................................................................................... 99 

Bilagor

Inledning 

En följd av Psykiatriöversynen för vuxenpsykiatri och barn- och ungdomspsykiatri 

1999 var att tre projekt startades i Stockholms läns landsting under 

2001 och 2002 där vuxenpsykiatrin och barn- och ungdomspsykiatrin skulle 

samverka när det gäller patienter i åldrarna runt åldersgränsen 18 år. Anledningen 

var att man sett att det saknades kunskapsöverföring mellan de olika 

organisationerna, att de vårdprogram för nyinsjuknade psykoser som utvecklats 

endast tillämpades inom vuxenpsykiatrin trots att debut av psykos även 

sker före 18 års ålder samt att överlämnandet av ungdomar som behandlats 

inom Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP)/Psykiska barn- och ungdomsvården 

(PBU), ofta innebar problem. Den organisatoriska lösning som anvisades 

för dessa projekt var en samlokalisation av BUP och vuxenpsykiatrin till en 

mottagning för unga, 16-25 år, med totalt ansvar för all psykiatrisk vård av 

denna åldersgrupp i regionen (Rudholm1999). 

I Värmdö har det av tradition funnits ett mer eller mindre nära samarbete 

mellan BUP och VPM (Värmdö Psykiatriska Mottagning) och diskussioner 

har förts om hur man skulle kunna samverka kring bemötandet av ungdomar i 

de övre tonåren upp till 20-årsåldern. Något som, förutom psykiatriöversynens 

slutsatser, drivit fram dessa diskussioner var att den övre åldersgränsen 

för att vara patient inom BUP sänktes från 20 till 18 år den första januari 

2000. Tidigare fanns alltså en ”överlappning” mellan organisationerna när det 

gällde åldrarna 18 till 20 år. Hur överföringar av ungdomar från BUP till 

VPM fungerade kom därmed än mer i fokus. 

Att det behövs nya metoder och former för att bemöta ungdomar i behov av 

psykiatrisk hjälp är vidare en följd av att den psykiatriska vårdkonsumtionen 

ökat kraftigt under 90-talet (Rudholm 1999). Framför allt har ökningen gällt 

sökande till BUP/PBU och vuxenpsykiatrins yngre åldersgrupper. I Värmdö 

fördubblades antalet sökande till PBU och vuxenpsykiatrin under 90-talet. 

Det var aldrig aktuellt att förlägga något av de tre större projekten i Värmdö, 

men för att aktivt ta sig an de problem som kan uppstå kring den nya åldersgränsen 

mellan barn- och ungdomspsykiatrin å ena sidan och vuxenpsykiatrin 

å den andra beslöt man sig i Värmdö för att starta ett samverkansprojekt 

mellan BUP och VPM. Redan hösten 2000 var planeringen klar och man 

kunde börja ta emot ungdomar inom projektets ramar 

1

Bakgrund 

Kort historik över samverkan mellan vuxenpsykiatrin och 

PBU/BUP i Värmdö och bakgrunden till Värmdö BUP:s och 

Psykiatrin i Värmdös Ungdomsprojekt 16-19 år 

Värmdö Ungdomsprojekt 16-19 år (i denna rapport oftast benämnt ”Ungdomsprojektet”) 

är ett samverkansprojekt mellan Värmdö BUP och vuxenpsykiatriska 

mottagningen i Värmdö (VPM) där behandlare från respektive 

mottagning tillsammans träffar ungdomar i åldern 16-19 år som söker psykiatrisk 

hjälp. De båda mottagningarna har en gemensam start och i mångt och 

mycket en gemensam historia. 

Fram till 1977 fanns det varken något vuxenpsykiatriskt team eller någon 

PBU-mottagning i Värmdö. Det var Nackaprojektet respektive Nacka PBU 

som hade patientansvaret för Värmdö kommun. Under 1977 startade en försöksverksamhet, 

Värmdö Psykiatriska Verksamhet eller ”Värmdöprojektet”, 

som innebar en samverkan mellan ett team från PBU och ett vuxenpsykiatriskt 

öppenvårdsteam. Syftet var att utveckla arbetsmetoder i en åldersintegrerad 

öppenvårdsmottagning samt att utpröva samarbetsformer mellan PBU 

och vuxenpsykiatri. Bakgrunden var att det fanns en kritik mot såväl vuxenpsykiatri 

som PBU för oförmåga att ta sig an vissa vårduppgifter i gränssnittet 

mellan respektive ansvarsområde. Kritiken mot vuxenpsykiatrin gällde 

främst att man blundade för barnens situation i familjer där en eller båda föräldrarna 

har allvarliga psykiska problem. Kritiken mot PBU riktade sig 

främst mot att man inte nådde fram till de socialt mest belastade familjerna, 

såsom familjer där det fanns omfattande missbruksproblem. Genom samverkan 

mellan vuxenpsykiatrin och PBU skulle dessa utsatta grupper kunna nås 

och erbjudas hjälp. Ett ytterligare skäl till att starta försöksverksamheten var 

att inrätta mottagningar inom Värmdö kommun vars befolkning varit försummad 

när det gällde tillgången till vårdresurser. 

Verksamheten bedrevs till att börja med i provisoriska lokaler i grannkommunen 

Nacka och först i början av 1981 fick man lokaler i upptagningsområdet 

då man flyttade till en barackmottagning i Gustavsberg. Försöksverksamheten 

avbröts 1983, innan den formella försöksperiodens utgång, enligt förslag 

från personalgrupperna. Motiveringen var att man då tyckte sig ha kommit 

fram till möjliga samverkansformer. De generaliserade slutsatser som 

drogs av Värmdö Psykiatriska Verksamhet var att PBU och vuxenpsykiatri 

lämpligen borde samlokaliseras, men på så sätt att patientmottagningarna helt 

separeras. Närhet i lokaler ansågs lämpligt för att upprätthålla ett samarbete 

3

på mer informell nivå och med konsultationer mellan teamen. Däremot skulle 

man inte samverka i direkt patientarbete. Detta innebar att man fortsatte som 

två separata men samlokaliserade team. Sedan 1986 har teamen lokaler i 

vårdcentralen i Gustavsberg. Man är närmaste grannar med varandra men har 

idag inga gemensamma utrymmen. ”Värmdöprojektet” uppnådde målsättningen 

att etablera mottagningar inom Värmdö kommun. Däremot kom tankar 

på att ett mer familjeinriktat och förebyggande arbetssätt skulle kunna 

användas mer generellt på skam och en ömsesidig besvikelse på och misstänksamhet 

mot varandra över personalgruppsgränser fanns vid försöksperiodens 

slut. Försöksverksamheten 1977-1983 har gett upphov till en avhandling 

och flera rapporter. I sin avhandling ställer Anna-Lena Lindquist (Lindquist 

1985) två tolkningar av Värmdöprojektets utveckling mot varandra. Den ena 

tolkningen är den som var dominerande inom personalgruppen, framför allt 

bland vuxenpsykiatripersonalen, vilken gick ut på att om gränserna mellan 

vuxenpsykiatri och PBU blev alltför upplösta försämrades vårdkvalitén. Det 

är denna tolkning som också fått ligga till grund för de slutsatser och rekommendationer 

som gjordes, vilka, som nämnts, gick ut på samlokalisation men 

separerade team där samverkan är konsultativ eller bygger på informella 

kontakter istället för att byggas in i verksamhetsformer och mottagningsorganisation. 

Den andra tolkningen, som är den som Lindquist utgår från i sin 

avhandling, innebär att de olika modellerna för samverkan som prövades, 

avspeglar olika sätt att handskas med dominerande motsättningar inom och 

mellan de båda verksamheterna. Hon tolkar separeringen av teamen som en 

reträtt till ursprungliga positioner. Separeringen av teamen skedde efter omfattande 

personalbyten inom den vuxenpsykiatriska delen och kan ses som ett 

uttryck för att slå vakt om den vuxenpsykiatriska identiteten där individ- och 

akutinriktning var dominerande. 

Under åren före Ungdomsprojektets start skedde samarbetet mellan vuxenpsykiatrin 

och PBU i stort sett enligt de rekommendationer som gjorts utifrån 

Värmdöprojektet. Det handlade om regelbundna konsultationer på respektive 

mottagnings behandlingskonferens och om gemensamma möten med personalgrupperna 

någon gång per termin. Samverkan i patientärenden skedde i 

enstaka fall, t.ex. att en PBU-behandlare ordnade vuxenpsykiatrisk kontakt åt 

någon förälder eller att en behandlare på vuxenpsykiatriska mottagningen bad 

någon ur PBU-personalen vara med som konsult vid ett familjesamtal då 

även vuxenpatientens barn var med. Denna samverkan var relativt ovanlig. 

Behandlarna i Ungdomsprojektet, vilka arbetat mellan ett och sex år på respektive 

mottagning före Ungdomsprojektets start, hade bara varit med om 

samverkan kring patientärenden någon enstaka gång. 

4

Under 1998-99 fick de båda mottagningarna nya enhetschefer. De hade ett 

intresse av att arbeta mer utåtriktat och med ökad samverkan med det professionella 

nätverket (skola, socialtjänst, ungdomsmottagning) kring respektive 

enhets patienter. De inledde diskussioner med varandra om hur en ökad samverkan 

mellan mottagningarna skulle kunna se ut. Idéer som prövades var 

t.ex. att PBU-behandlare skulle kunna bjudas med i jourärenden på VPM där 

barn fanns med. Man tänkte sig allmänt en större flexibilitet mellan enheterna 

under bedömningsfasen, att man skulle pröva att gå in mer sida vid sida. En 

gemensam uppfattning var, precis som inför Värmdöprojektet, att VPM behövde 

mer av det familjeperspektiv som finns inom barnpsykiatrin. 

Under 1999 och år 2000 skedde stora förändringar inom PBU:s organisation. 

PBU övergick från att tillhöra Omsorgsnämnden till Hälso- och Sjukvårdsnämnden 

(HSN) och namnet byttes från PBU (Psykiska Barn- och Ungdomsvården) 

till BUP (Barn- och UngdomsPsykiatri). Åldersgränsen för BUP:s 

patienter sattes nu till 18 år. Mellan PBU och vuxenpsykiatrin hade det funnits 

ett ”överlapp” då PBU:s åldersgräns varit 20 år. Under 1999 kom också 

en rapport där en översyn av den psykiatriska vården visade på bristande 

rutiner när det gällde övergången från BUP till vuxenpsykiatrin. Här påpekas 

att en fixerad åldersgräns kan motverka ett bra omhändertagande av ungdomar 

och unga vuxna, eftersom mognadsprocessen liksom debutåldern för 

olika psykiska sjukdomar varierar mellan olika individer. Kritiken tog också 

upp att det är stora skillnader mellan vuxenpsykiatrin och BUP när det gäller 

bemötandet av unga. Vuxenpsykiatrin träffar i för liten utsträckning anhöriga 

och BUP har inte tagit till sig ny kunskap avseende medicinering och program 

för förstagångsinsjuknande i psykoser. Här skulle finnas stora möjligheter 

att lära av varandra men kommunikationen och kunskapsöverföringen 

hade varit bristfällig. Följden av denna kritik blev som nämnts att HSN beslutade 

att under år 2000 starta minst två (det blev sedan tre) geografiskt avgränsade 

samverkansprojekt mellan vuxenpsykiatrin och BUP avseende åldersgruppen 

16-25 år. Projektens mål formulerades enligt följande: 

- Kunskapsöverföring mellan organisationerna. 


- Metodutveckling kring bemötande av unga vuxna 

- Tidigare upptäckt av psykoser och andra definierade riskgrupper (t ex 

minskning av Duration of Untreated Psychosis = DUP) 

- Ökad kontinuitet i behandling av tidigt debuterade tillstånd av psykisk 

ohälsa 

- Ökad samverkan öppen och slutenvård 

5

Den ändrade åldersgränsen och inrättandet av samverkansprojekt satte fokus 

på åldersgruppen kring 18 år i samarbetsdiskussionerna mellan Värmdö BUP 

och VPM. Även om Värmdö inte fick något av projekten förlagda till sig, 

tyckte man att man hade kommit så långt i diskussionerna kring samarbete att 

man ändå beslöt sig för att sätta igång med ett samverkansprojekt mellan 

BUP och VPM när det gällde tonårsgruppen. 

Det som skiljde detta projekt från de andra projekten var småskaligheten - två 

behandlare från respektive organisation skulle delta och befintliga verksamheter 

användas istället för att starta nya. Målgruppen var också snävare, 16- 

19 år, och innefattade alltså åldersklasserna närmast den nya åldersgränsen. 

Målen för Värmdö BUP:s och Psykiatrin i Värmdös Ungdomsprojekt formulerades 

på liknande sätt som för de större projekten: 






Under planeringen av projektet beslöts att det skulle utvärderas och att utvärderingen 

skulle omfatta 1,5 år. Sommaren 2001 beslöts att förlänga utvärderingsperioden 

till 3 år, alltså att den skulle omfatta perioden hösten 2000 till 

och med sommaren 2003. 

Beskrivning av Ungdomsprojektets utveckling september 

2000-våren 2003 

Beskrivningen av Ungdomsprojektets utveckling baseras på utvärderarens1 

minnesanteckningar från möten som rört Ungdomsprojektet och på intervjuer 

med behandlarna i projektet och enhetscheferna på BUP respektive VPM. De 

möten det gäller är för det första de möten där behandlarna träffades på tisdagsförmiddagar 

i anslutning till att man träffade patienter i Ungdomsprojektet. 

Vid dessa möten diskuterade man dels patientärenden och dels andra 

frågor som rörde Ungdomsprojektet. Utvärderaren deltog regelbundet, om än 

med varierande frekvens, vid dessa möten, sammanlagt sexton stycken. För 

det andra gäller det möten där behandlarna i projektet träffade enhetscheferna. 

Vid ett tillfälle deltog också verksamhetscheferna vid ett sådant möte. 

1 Utvärderaren är tillika författare till denna rapport. 

6

Utvärderaren var närvarande vid samtliga dessa elva möten. Slutligen gäller 

det också möten där all personal, från BUP och från VPM, deltog. Även vid 

dessa möten deltog vid något tillfälle verksamhetschefen för BUP Länet sydost 

respektive verksamhetschefen för psykiatrin i sydöstra sjukvårdsområdet. 

Denna sista kategori möten, där all personal deltog och som också avhandlade 

andra frågor av gemensamt intresse än Ungdomsprojektet, var ett per 

termin, sammanlagt sex stycken. 

Projektets organisation 

Den projektbeskrivning som formulerades våren 2000 var ett resultat av diskussioner 

mellan de två enhetscheferna och mellan dessa och deras respektive 

arbetsgrupper. Till en början var BUP mer drivande. VPM uppfattades då 

ha en mer ansträngd arbetssituation, att det inte fanns så mycket utrymme för 

nya projekt. Detta tillskrevs främst deras jourarbete. Projektansökan till beställarenheten 

inom SÖSO skrev därför av en psykolog på BUP. Enhetschefen 

på VPM var dock hela tiden med i diskussionerna. 

Något som skiljde Värmdös Ungdomsprojekt från de större centralt initierade 

projekten var att det skulle bedrivas inom befintliga verksamheter. De medel 

man sökte skulle möjliggöra att i likhet med de större samverkansprojekten 

kunna göra en utvärdering. För att underlätta att starta en samverkan inom 

befintliga verksamheter enades man om ett ”symmetriskt” deltagande från de 

båda organisationerna, så att åldrarna som ingick skulle vara två årskullar 

under respektive över åldersgränsen, alltså 16-19 år, och att två behandlare 

från respektive mottagning skulle arbeta i projektet. 

Ungdomsprojektet innebar alltså inte att någon ny verksamhet utanför BUP 

eller VPM skapades. Det var ett samverkansprojekt mellan dessa verksamheter 

inom deras befintliga ekonomiska och organisatoriska ramar. Behandlarna 

i Ungdomsprojektet var anställda på respektive enhet och arbetet i projektet 

var bara en arbetsuppgift bland övriga på respektive mottagning. Ledningsansvaret 

för projektet låg på verksamheternas ordinarie arbetsledning, 

alltså de två enhetscheferna. För att förankra projektet högre upp i organisationerna 

tillskapades en ”styrgrupp” där, förutom enhetscheferna, också verksamhetschefen 

för BUP Länet sydost och verksamhetschefen för Psykiatrin i 

sydöstra sjukvårdsområdet ingick. Dessa kom att delta vid några enstaka 

möten med behandlarna i projektet samt vid möten för all personal på de båda 

enheterna. I praktiken kom dock initiativet och ledningen av projektet att 

ligga kvar på lokal nivå i Värmdö. Verksamhetschef för vuxenpsykiatrin i 

sydöstra sjukvårdsområdet byttes under projekttiden. Något styrgruppsmöte 

7

med denne verksamhetschef har inte hållits. I februari 2002 fick VPM en ny 

enhetschef, som ersatte den tidigare i styrgruppen. 

Ungdomsprojektets arbetsformer och ramar 

Varje patient/familj skulle få träffa två behandlare 2 , en från vardera mottagningen. 

Tanken med detta var att ”ge patienten tillgång till bredast möjliga 

expertis samt maximera kunskapsutbytet”. Behandlingsansvaret i varje 

ärende skulle vara tydligt fördelat på endera mottagningen beroende på patientens 

ålder. Den behandlare som inte var behandlingsansvarig skulle fungera 

som coterapeut eller reflektör i ärendet. Patienterna skulle erbjudas fyra 

samtal. Om ärendet inte avslutades inom dessa fyra samtal skulle det tas upp 

på behandlingskonferens på den mottagning dit det åldersmässigt hörde för 

att diskutera hur en fortsatt kontakt skulle se ut. Man ansåg inte att det fanns 

utrymme för speciell handledning för arbetet i projektet. Vid behov av handledning 

skulle plats beredas i den handledning som fanns på respektive enhet. 

Det bestämdes att de fyra behandlarna skulle arbeta 2,5 tim/vecka i projektet. 

Denna tid förlades till tisdagsförmiddagarna. I allmänhet innebar detta fyra 

besökstider totalt per vecka och ett möte 30-45 min för att diskutera ärendena 

och fördela nya inkommande ärenden. Omfattningen på 2,5 timmar per behandlare 

och vecka behölls under hela projekttiden. 

I projektansökan poängterades att projektet skulle bygga på ”ett medvetet 

användande av nätverks- och systemiskt tänkande”. Förutom att engagera 

familjen och andra i det privata nätverket runt patienten tänkte man sig också 

samarbete i en ”yttre ring”. Man skulle använda ett redan existerande samarbete 

i samverkansprojektet ”Välfärd Värmdö” med representanter från socialtjänstens 

ungdomsgrupp, ungdomsmottagningen, gymnasieskolans elevhälsovård 

och det individuella programmet för att ”stärka sårbara ungdomars 

nätverk”. 

2 Den personal som mötte patienter i Ungdomsprojektet benämns i regel 

”behandlare” i denna rapport, trots att kontakten med patienterna 

innefattade mer än bara behandling. I vissa sammanhang under analysen av 

samverkansbetingelser nedan kommer de att benämnas befattningshavare. 

Begreppet terapeut används i några sammanhang när patientterapeutrelationen 

står i fokus. 

8

Projektets inledningsfas 

Under september 2000 började projektgruppen med två behandlare från respektive 

enhet träffas regelbundet under de 2,5 timmar man avsatt per vecka. 

BUP:s enhetschef hade valt ut de två BUP-behandlarna och tog medvetet en 

psykolog och en socionom. Psykologen hade arbetat länge på mottagningen 

och ansågs kunna föra fram ett barnpsykiatriskt perspektiv. Socionomen valdes 

för att det inte skulle vara någon som var ”för individinriktad” utan stå 

mer för familje- och nätverksperspektiv. Behandlarna från VPM var en psykolog 

och en mentalskötare. Dessa var inte valda av enhetschefen. Deras eget 

intresse för att arbeta med åldersgruppen var det som var avgörande. 

I inledningsfasen var möten där enhetscheferna på respektive enhet deltog 

relativt frekventa. De inledande diskussionerna handlade om vilka patienter 

som behandlarna i Ungdomsprojektet skulle träffa. Skulle alla inom åldersspannet 

16-19 år göra det eller innebar modellen med fyra samtal med frekvensen 

ett samtal per vecka begränsningar som uteslöt vissa grupper? Man 

enades om att i princip skulle alla ungdomar i åldersintervallet som sökte 

psykiatrisk hjälp höra till Ungdomsprojektet under förutsättning att behandlarna 

hade lediga tider. De som sökte hjälp därutöver fick träffa behandlare 

utanför projektet på samma sätt som övriga åldersgrupper. Om det bedömdes 

att ungdomar som sökte behövde snabbare tid än projektet kunde erbjuda så 

skulle de få akuttider på ”sedvanligt sätt”. Dessa skulle därefter kunna slussas 

in i projektet. 

Mot slutet av Ungdomsprojektets första termin blev det uppenbart att behandlargruppen 

och enhetscheferna inte riktigt var i fas med varandra. En 

ram för hur arbetet i projektgruppen skulle göras hade gjorts i och med projektbeskrivningen. 

När arbetet sedan kom igång uppstod flera frågor och 

problem som rörde just uppläggningen och ramarna för arbetet. Behandlargruppen 

hade här behov av att få klargöranden och större tydlighet. En fråga 

som var central var: ”Vad händer efter fyra samtal?” Från behandlarnas sida 

hade man kommit fram till att det som i första hand skulle göras under dessa 

fyra första besök var att ta emot patienterna och göra en ordentlig bedömning. 

För en del patienter skulle upp till fyra samtal vara tillräckligt och patienten 

skulle inte behöva eller vara motiverad för ytterligare kontakt. Men det hade 

visat sig att flertalet av dem man mött hittills behövde mer. Frågan om vad 

som händer efter fyra samtal hade också betydelse för behandlarnas totala 

arbetssituation. Om ungdomarna fortsatte hos behandlarna skulle deras patientarbete 

snart innefatta enbart de äldre tonåringarna. Dessutom skulle möjligheterna 

att ta emot nya ungdomar i projektet minska ganska snabbt. Nästa 

fråga blev då hur man skulle kunna vidarebefordra behandlingskontakter till 

9

andra behandlare. Fanns det beredskap hos de övriga i personalgrupperna för 

detta? Ett annat ämne som diskuterades mycket under denna första fas var 

hur man skulle arbeta när man träffade patienterna under dessa fyra tillfällen, 

vilken metod och vilket syfte? Hur mycket terapeutiska ambitioner skulle 

man ha? Behandlarna uttryckte att det inte handlade om att testa en korttidsterapimetod. 

Det centrala var att hitta former för samverkan. Enhetscheferna 

förordade ett ”reflekterande arbetssätt” (Andersen 1991), men behandlarna 

ville inte ”binda sig” vid någon speciell metod utan mer prova sig fram tillsammans, 

att låta ett arbetssätt växa fram istället för att arbeta efter en viss 

modell. 

Den fortsatta utvecklingen under projektperioden 

För att förankra projektet ytterligare i respektive organisation bildades i januari 

2001 en styrgrupp där, förutom de båda enhetscheferna, även respektive 

organisations verksamhetschef ingick. 

Frågan om vad som skulle hända efter fyra samtal och hur man skulle arbeta 

fortsatte. Det uttalades tydligare från enhetscheferna att det handlade om att 

göra en bedömning. Samtidigt förordade enhetscheferna en flexiblare hållning 

till att just träffa patienterna för fyra samtal. Om det är en vinst att vara 

behandlare från båda enheterna även efter bedömningsfasen, så tyckte man 

att man ska vara öppna för att fortsatta behandlingen tillsammans. Behandlarna 

upplevde att det var ett ”glapp” mellan hur man som behandlare tänkte 

om projektet och hur cheferna tänkte. Behandlarna uppfattade det som att 

enhetscheferna hade en egen vision om vad de skulle göra i kontakten med 

ungdomarna. Hur denna vision såg ut var otydligt för behandlarna och de 

upplevde också att cheferna inte lyssnade på dem eller riktigt förstod deras 

situation, att de var för långt från det praktiska arbetet och inte behövde förhålla 

sig till t.ex. fulla tidbokningsböcker. 

Under våren 2001 började behandlarnas tider att ta slut. I fortsättningen kom 

hela tiden en del patienter av denna anledning att gå utanför projektet. En 

majoritet av de patienter som gått in i projektet fortsatte kontakten efter de 

fyra samtalen. I nästan samtliga fall blev fortsättningen hos den ene behandlaren 

man mött under de fyra samtalen i projektet. 

En målsättning med Ungdomsprojektet var ju att underlätta övergången från 

barn- och ungdomspsykiatrin till vuxenpsykiatrin. Genom Ungdomsprojektet 

fanns nu en behandlingskontakt redan etablerad på VPM för de ungdomar 

som passerade 18-årsgränsen. Samtidigt som man därigenom ville undvika 

att 18-årsgränsen skulle vara ett hinder för fortsatt behandling kom man i 

projektgruppen fram till att det ändå är bra om det är tydligt, både för perso- 

10

nal och för patient, att en gräns är passerad. Det hör till realitetsanpassningen 

att visa att det sker förändringar när man blir 18. Det bestämdes att patienter 

fr.o.m. att de fyllt 18 ska gå via VPM:s kassa och att journal förs i vuxenpsykiatrin. 

Tidigare under projektet hade detta ibland frångåtts. 

Projektets avslutning och övergång till Ungdomsteamet 

Hösten 2003 upphörde utvärderingen av Ungdomsprojektet. Vid ett möte 

030827 sammanfattades erfarenheterna så att samarbetet mellan enheterna 

generellt sett hade ökat. Det var lätt att gå in till varandra, man kände sig 

hemma även på den andra enheten. Det var lustfyllt att arbeta ihop. Samtidigt 

fanns en besvikelse över att man inte kunnat arbeta mer med metodutveckling. 

Det beslutades nu att man ska tillämpa att nytt arbetssätt: Först träffar 

man patienten/familjen för ett längre förstasamtal som både innebär en bedömning, 

som förut, men som också kan innehålla terapeutiska interventioner. 

Därefter ska flexibiliteten vara större än tidigare. Man kan fortsätta i fyra 

samtal tillsammans som tidigare i Ungdomsprojektet, en behandlare från 

respektive mottagning. Om man bedömer att nätverks- eller familjearbete är 

av underordnad betydelse och att det främst är behov av en individuell kontakt, 

kan dock kontakten redan från och med samtal två fortsätta individuellt 

med en behandlare på den mottagning ungdomen åldersmässigt tillhör. Vidare 

beslutades att den tid som varje behandlare arbetar i Ungdomsprojektet 

skulle utökas från 2,5 timme per vecka till tre timmar. Metodutvecklingsdiskussioner 

skulle starta under hösten 2003 och handledning planerades för 

våren 2004 3 . Slutligen bytte man namn från Ungdomsprojektet till Ungdomsteamet. 

3 När rapporten färdigställs hösten 2004 har fortfarande ingen handledning 

kommit igång, men det är med i planeringen och nu finns det pengar avsatt 

för detta 

11

Utvärdering av Ungdomsprojektet – 

syfte och frågeställningar 

Syftet med utvärderingen av projektet var att undersöka i vilken utsträckning 

projektet uppnådde sina målsättningar och hur patienterna upplevde det bemötande 

de fick. Att undersöka patienternas upplevelser syftade inte till att 

ge ett kvantitativt mått på effekterna av Ungdomsprojektet. Tanken var istället 

att en kvalitativ undersökning av ungdomarnas upplevelser skulle kunna 

utgöra ett underlag för att göra förändringar av Ungdomsprojektets utformning 

om utvärderingen visade på behov av detta. 

Frågeställningar för utvärderingen 

1. Uppnår projektet sina mål? 

1.1. Kunskapsöverföring mellan organisationerna? 

1.2. Kunskapsutveckling kring tidiga tecken på psykisk ohälsa? 

1.3. Metodutveckling kring bemötande av ungdomar och unga vuxna i 

kris? 

1.4. Ökad kontinuitet i behandling och vid överföringar? 

1.5. Förbättra metoder för samverkan mellan olika vårdorganisationer? 

2. Frågor som rör patienternas upplevelser av kontakten med Ungdomsprojektet. 

2.1. Hur formulerar patienterna de problem som de söker hjälp för? 

2.2. Hur ser patienternas förväntningar ut när de söker psykiatrisk vård? 

2.3. Hur beskriver patienterna innehållet i kontakten med 

Ungdomsprojektet? 

2.4. Vad tror patienterna att det är som hjälpt/skulle kunna hjälpa dem 

med de problem de sökt för? 

13

Att utvärdera samverkan – teoretiska 

aspekter 

En modell för analys av samverkansbetingelser 

Den utgångspunkt som låg till grund för utformningen av Värmdös Ungdomsprojekt 

var uppfattningen att det krävs mer samverkan mellan BUP och 

vuxenpsykiatrin när det gäller ungdomars och unga vuxnas behov av psykiatrisk 

vård. I likhet med de av HSN inrättade projekten var det genom samverkan 

som Ungdomsprojektet skulle uppnå sina målsättningar. Att undersöka 

själva samverkansprocessen var därför centralt för utvärderingen av projektet. 

Denna utvärdering tar sin utgångspunkt i den modell av samverkan som beskrivits 

av Kristina Humble och Ulf Jansson (1981), se figur 1. 

Modellen utgår från samverkan som beteende. Det handlar om interaktionen 

mellan befattningshavare. Individen är en betydelsefull faktor i samverkansprocessen. 

Det blir dock meningslöst att studera och försöka förstå individens 

handlingar om dessa inte sätts i relation till det sammanhang som individen 

befinner sig i. Modellen försöker därför beskriva hur objektiva och subjektiva 

samverkansbetingelser samspelar och hur detta samspel påverkar samverkansbeteendet. 

De objektiva betingelserna utgörs av ”faktorer utanför befattningshavarens 

föreställningar, perceptioner och upplevelser” medan de subjektiva 

betingelserna ”sammanhänger med faktorer som styr individens tillägnelse 

av ett adekvat samverkansbeteende” (Humble och Janson 1981, sid. 

20). 

15

OBJEKTIVA BETINGELSER 

A. Arbetsuppgiftens 

natur 

Övergripande fråga: 

Är arbetsuppgiften 

av sådan natur att 

samverkan mellan 

givna parter är ett 

villkor för dess 

lösande? 

Formulering av samverkansparternasuppgifter: 

Artikuleringsgrad 

vad gäller 

1. mål 

2. teorier 

3. metoder/arbetssätt 

B. Yttre samverkansbetingelser 

Organisatoriska förhållanden 

gällande var och en av 

parterna samt relationen 

mellan dem och som har 

någon relevans (positiv eller 

negativ) för samverkansuppgiften. 

1. Parternas resp. arbetsorganisation 

innefattande 

bl a kontaktrutiner 

2. Geografiska faktorer 

3. Resurser för samverkansuppgiften 

4. Sekretessbestämmelser 

5. Personalomsättning 

C. Betingelser som 

påverkar ömsesidig 

kännedom 

Existerande former för 

orientering/information/ 

utbildning om samverkanspartens 

1. Arbetsuppgifter 

och funktion i 

samverkansuppgiften 

2. Metoder 

3. Utbildning och 

kompetens 

4. Resurser och 

organisation 

En varseblivbar, objektiv professionell roll finns (hög artikulationsgrad, goda yttre 

betingelser, god informationsgivning), eller finns inte (låg artikulationsgrad, dåliga 

yttre betingelser, dålig informationsgivning). 

⇓ 

Figur 1. Modell för samspelet mellan samverkansbetingelser (Humble och 

Jansson 1981), forts. på nästa sida. 

16

SUBJEKTIVA BETINGELSER 

Kognitiva betingelser. Grad av varseblivning 

och kännedom om den professionella 

rollen 

Kompetens 

YRKESIDENTITET 

Affektiva betingelser. Grad av harmoni 

mellan personliga och professionella 

intressen. 

Beredskap 

Uppgiftscentrerad ↔ Självcentrerad 

1. Personlig aspekt. Grad och art av tillfredsställelse med den egna arbetsinsatsen. 

2. Interpersonell aspekt. Grad av uppskattning och erkännande inom arbetsgemenskapen. 

3. Funktionell aspekt. Grad av realism i och tillfredsställelse med synen på 

den egna verksamhetens samhällsfunktion. 

⇓ 

Hypoteser om SAMVERKANSBETEENDE vid: 

a. gynnsamma betingelser 

(hög artikulationsgrad, goda yttre 

betingelser, god informationsgivning, 

uppgiftsorienterad yrkesidentitet) 

1. kompletterande i förhållande till 

partnern. 

2. öppenhet för partnerns unika bidrag. 

3. intresserad av den egna gruppen. 

4. realistiskt engagerad. 

5. rollkännedom om partnern 

efterfrågas. 

Figur 1, forts. från föregående sida 

b. ogynnsamma betingelser 

(låg artikulationsgrad, dåliga yttre 

betingelser, dålig informationsgivning, 

självcentrerad yrkesidentitet) 

1. konkurrerande i förhållande till 

partnern. 

2. slutenhet inför partnerns unika 

bidrag. 

3. beroende av den egna gruppen. 

4. resignerad eller orealistiskt 

engagerad. 

5. personkännedom om partnern 

efterfrågas 

Den aktuella utvärderingen fokuserar på de objektiva betingelserna. Det första 

att ta ställning till vid studiet av de objektiva betingelserna för samverkan 

är arbetsuppgiftens natur där graden av artikulering är av centralt intresse. 

Artikulering innebär i detta sammanhang ”klargöring av mål, metodik och 

arbetssätt och angivande eller utvecklande av vetenskapliga teorier, som ger 

underlag till en metodutveckling med relevans för uppsatta mål” (Humble 

17

och Janson 1981, sid. 9). Artikuleringen av samverkansuppgifter kan schematiskt 

sammanfattas som i figur 2 

SAMVERKANSMÅL 

1. …………………………… 

2. …………………………… 

. 

. 

n …………………………… 

Om samverkansmålen uttrycks i termer av övergripande mål och delmål fordras 

teoretiskt rättfärdigande: den övergripande måluppfyllelsen är påvisbart 

beroende av uppfyllelsen av delmålen. 

SAMVERKANSTEORI 

Profession A:s bidrag till Profession B:s bidrag till 

måluppfyllelse formuleras måluppfyllelse formuleras 

och rättfärdigas genom: och rättfärdigas genom: 

1. empirisk förankring i samverkansmålen i A;s och B:s bidrag, 

ofta uttryckt som en mål-delmålshierarki, 

2. härledning av metoder för A och B i samverkan, vilket också 

ger teoretisk grund för framtagande av samverkansrutiner samt 

grunder för realistiska för-väntningar på samverkansparten, 

3. formulerande av principiell grund (kriterier) för effektmätning eller 

annan form av målrelaterad utvärdering (utesluter inte i sig utrymme 

för metodutveckling genom målrevision). 

SAMVERKANSMETODIK OCH -ARBETSSÄTT 

• Explikation av former för A:s och B:s bidrag i samverkan. 

• Härledning och konstruktion av rutiner. 

Figur 2. Schematisk framställning av artikulationsstruktur (Humble och 

Jansson 1981). 

En beskrivning av arbetsuppgiftens natur kan, enligt Humble och Janson 

(1981, sid. 27), göras med hjälp av: 

1. officiella dokument, utredningar, vårdpolitiska 

målsättningsdiskussioner, befattningsbeskrivningar. 

18

2. vetenskaplig teoribildning med anknytning till den aktuella arbets- 

och samverkansuppgiften. 

3. erfarenheter hos de praktiskt verksamma befattningshavarna. 

Till objektiva samverkansbetingelser hör också yttre samverkansbetingelser, 

vilka avser hur organisatoriska förhållanden påverkar samverkansuppgiftens 

genomförande. Följande förhållanden antas ha relevans (Humble och Janson 

1981, sid. 28): 

1. Arbetsorganisation innefattande 

- huvudmannaskap för berörda verksamheter 

- formella kontaktkanaler 

- informella kontaktmöjligheter 

- befattningsbeskrivningar och andra former av instruktioner till 

berörda befattningshavare. 

2. Geografiska faktorer, speciellt 

- likhet i omfång och grad av ”överlappning” mellan samverkande 

organs upptagningsområden 

- avstånd mellan berörda befattningshavares arbetsplatser. 

3. Likhet – skillnad i tillgängliga resurser för samverkansuppgiften 

4. Sekretessbestämmelser och andra bestämmelser som påverkar 

möjligheterna till erfarenhetsutbyte angående samverkansuppgiften 

5. Personalomsättning 

Betingelser som påverkar ömsesidig kännedom mellan samverkansparterna 

hör också till de objektiva samverkansbetingelserna. Det rör sig här primärt 

om rollkännedom och inte om personkännedom (Humble och Janson 1981, 

sid. 28-29). 

Kraftfältsanalys 

Syftet med samverkan är att kunskap och kompetens från olika organisationer ska 

sammanföras och samordnas kring arbetsuppgiften. Samverkan innebär således vad 

som kan kallas kulturmöten på olika sätt. Med kultur avses här ”den väv av interaktioner, 

attityder och värderingar som präglar varje avgränsbart mänskligt verksamhetsområde 

eller delkultur” (Boalt Boëthius 1999, sid. 45). I Ungdomsprojektet 

handlar det dels om mötet mellan en ”BUP-kultur” och en ”vuxenpsykiatrisk kultur” 

och dels om att införa ett nytt sätt att arbeta som bygger på samverkan. Boalt 

19

Boëthius (1994) och efter henne Britta Högberg (1998) har använt den kraftfältanalys 

som ursprungligen konstruerats av socialpsykologen Kurt Lewin för sina analyser av 

de kraftfält som uppkommer då ett mer forskningsinriktat arbetssätt skulle införas 

inom olika behandlingsinstitutioner och organisationer. I den aktuella utvärderingen 

har föreställningar, attityder och värderingar avseende samverkan undersökts på 

samma sätt. I kraftfältsanalysen får berörda personer lista hindrande respektive stimulerande 

faktorer. Dessa sammanställs sedan som i Figur 3. 

önskvärd nivå 

Hindrande faktorer 

aktuell nivå 

Stimulerande faktorer 

oönskad nivå 

Figur 3.Modell för kraftfältsanalys, från Högberg (1998) 

Mittlinjen i figuren markerar den aktuella nivån för, i detta fall, samverkan mellan 

BUP och VPM. Den övre linjen markerar en önskvärd nivå och den nedre en hypotetisk 

undre nivå. De stimulerande faktorerna är sådana, som skulle pressa upp den 

aktuella nivån till en önskvärd nivå medan de hindrande faktorerna håller emot eller 

pressar nedåt. Ökar de stimulerande faktorerna kommer de hindrande att aktiveras. 

För att höja den aktuella nivån är det därför viktigare att undanröja hindrande faktorer 

än att öka intensiteten i de stimulerande faktorerna. När trycket av hindrande 

faktorer minskar ökar positiva faktorer mer eller mindre av sig själva. 

20

Metod 

Formulär för beskrivning av patientgruppen 

För att kunna göra en beskrivning av ungdomarna i projektet konstruerades 

ett formulär som behandlarna fyllde i i anslutning till de fyra patientbesöken, 

se bilaga 2. Formuläret konstruerades med utgångspunkt från det statistikkort 

som används inom BUP:s öppenvård i Stockholm. Formuläret innehåller 

frågor om ålder, vilka som initierat eller rekommenderat kontakt med 

BUP/VPM, problem som man söker för, frågor om hur familjen ser ut, härkomst, 

psykosociala påfrestningsfaktorer som framkommit, diagnos/symtom 

enligt DSM-IV, vilka som varit med vid besöken, samverkan med andra 

samhällsorgan, planerade insatser, behandlarens sammanfattande bedömning 

av vad som hänt med de problem man sökte för under de fyra första besöken, 

m.m. Dessutom ingår en funktionsbedömning med GAF-skalan. 

Analysmetoder för samverkansfrågeställningar 

Analys av samverkansbetingelser 

Den modell som utformats av Humble och Jansson (1981) och som beskrivits 

ovan (Kapitlet ”Att utvärdera samverkan – teoretiska aspekter”) har varit 

utgångspunkten för en analys av samverkansbetingelserna. Som nämnts kan 

en beskrivning av arbetsuppgiftens natur göras med hjälp av: 

1. officiella dokument, utredningar, vårdpolitiska målsättningsdiskussioner, 

befattningsbeskrivningar. 

2. vetenskaplig teoribildning med anknytning till den aktuella arbets- 

och samverkansuppgiften. 

3. erfarenheter hos de praktiskt verksamma befattningshavarna. 

Sålunda har de utredningar och förslag som utgör bakgrunden till samverkansprojekten 

mellan vuxenpsykiatrin och barn- och ungdomspsykiatrin avseende 

ungdomar/unga vuxna 16-25 år studerats liksom projektbeskrivningar 

för Värmdö Ungdomsprojekt. Humbles och Janssons modell har också varit 

utgångspunkten när behandlarna, enhetscheferna samt arbetskamrater på 

BUP och VPM intervjuats. De fyra behandlarna har intervjuats två gånger 

var, en gång i inledningsskedet och en gång i slutfasen av projektperioden. 

Enhetscheferna har intervjuats en gång var. På VPM bytte man chef under 

projekttiden. Båda har intervjuats. En arbetskamrat till behandlarna på VPM 

har intervjuats. Intervjuerna har gjorts av utvärderaren och spelats in på band. 

21

De har varit halvstrukturerade och varat 45 min-1 timme. Med vissa variationer 

har frågorna handlat om: 

- egen utbildning och arbetserfarenheter. 

- hur man uppfattat skillnader och vilka föreställningar man haft om 

dem som arbetar på BUP jämfört med dem på VPM vad gäller 

synsätt på psykiatriska problem hos ungdomar och hur dessa bör 

bemötas? Vilka metoder och synsätt dominerar inom respektive 

enhet? 

- hur man ser på syften och mål med Ungdomsprojektet? 

- hur man som behandlare uppfattar syftet och målet för det egna 

arbetet i projektet? Hur ser arbetsuppgiften ut? 

- hur arbetsuppgiften ska utföras? Vilka metoder? Vilka teoretiska 

utgångspunkter? 

- vilken roll man själv respektive samverkanspartnern haft i arbetet 

med samverkansuppgiften. 

Intervjufrågorna har också direkt handlat om frågeställningarna såsom: 

- (inledningsskedet:) Vilka nya kunskaper tror man att man ska få 

genom samverkan? Hur tror man att det egna arbetet ska ändras 

och hur tror man att den egna arbetsplatsen kommer att ändras 

avseende sätt att bemöta ungdomar i åldern 16-19? (slutfasen:) Har 

det skett någon kunskapsöverföring? Arbetar eller tänker man 

annorlunda nu när man möter ungdomar i den aktuella åldersklassen? 

Har projektet förändrat sättet för den egna 

mottagningen när det gäller att bemöta ungdomar? 

- Har projektet gett några vinster när det gäller överföringar eller 

annat samarbete? 

- Finns det speciella problem med projektets uppläggning? Är det 

något man skulle vilja ändra på? 


Ett frågeformulär om samverkan, se bilaga 3, delades ut till samtliga 

medarbetare på respektive mottagning, 7 personer på BUP och 16 personer 

på VPM. I formuläret efterfrågas hindrande respektive stimulerande faktorer, 

både på en generell och en personlig nivå, för samverkan mellan Värmdö 

BUP och VPM. Kraftfältsanalysen genomfördes sedan enligt den modell som 

beskrivits ovan, kapitlet ”Att utvärdera samverkan – teoretiska aspekter”. 

22

Intervjuer om hur ungdomarna uppfattade kontakten med 

Ungdomsprojektet 

För att få en uppfattning om ungdomarnas förväntningar och upplevelser av 

kontakten med Ungdomsprojektet ställde de behandlare de träffat ett antal 

frågor efter det fjärde samtalet. Om man planerade att avsluta kontakten före 

fjärde samtalet gjordes intervjun vid det planerade sista besöket. Ungdomar 

som oplanerat avbröt kontakten med Ungdomsprojektet före fjärde besöket 

har inte intervjuats. Frågorna och instruktionerna för hur frågorna skulle 

ställas förändrades något under projektets gång. Den sista versionen finns 

som bilaga 4. De frågor som ställdes behandlade: 

- vilket/vilka problem det var som var orsaken till att man sökte 

hjälp på BUP/VPM 

- vilka förväntningar man hade innan första besöket 

- hur man uppfattat innehållet i kontakten med Ungdomsprojektet 

- vad man tycker förändrats sedan man sökte hjälp 

- vilken hjälp man själv tror att man behöver för sina problem – vad 

är det som hjälper? 

Svaren antecknades av behandlarna så ordagrant som möjligt i anslutning till 

intervjun. Intervjusvaren bearbetades sedan kvalitativt. I detta arbete har utvärderaren 

delvis utgått från ett kodningsförfarande som utvecklats av forskare 

vid Karolinska institutet (Ginner m.fl. 2001) och som använts vid studier 

av unga människor som söker psykoterapi (Wiman och Werbart 2002). Tillvägagångssättet 

innebär en kategorisering av de intervjuades uttalanden och 

en koncentrering till centrala teman 

23

Beskrivning av patienterna i 


Antal, andel av ungdomar som söker psykiatri och könsfördelning 

Under projekttiden, september 2000-juni 2003 skrevs sammanlagt 110 patienter 

in på BUP eller VPM i åldern 16-19 år. 56 av de 110 patienterna var 

BUP-patienter och 54 VPM-patienter. Av de 110 patienterna kom 40 att 

träffa behandlare inom Ungdomsprojektets ramar, se figur 4. 

140 

120 

100 

80 

60 

40 

20 

0 

5 

1 

sept-dec 

2000 

6 

26 

17 

2001 

43 

36 

23 

13 

2002 

5 

30 

25 

jan-juni 

2003 

40 

75 

hela 

perioden 

115 


Utanför Ungdomsprojektet 

Totalt 

Figur 4. Nytillkomna patienter 16-19 år på BUP och VPM under projekttiden 

Det var alltså nästan 2/3 av ungdomarna som sökte psykiatrisk hjälp under 

perioden som kom att gå utanför projektet. Att det var så många var något 

som förvånade projektgruppen. Tanken var ju att alla ungdomar i åldersintervallet 

skulle gå till behandlarna i projektgruppen så länge det fanns plats under 

projekttid. Diagrammet i figur 4 visar att det var en ökande andel som 

gick utanför projektet. Det blev alltså relativt snabbt fullt i projektet. Man var 

medveten om att man i perioder hade fullt, men trodde ändå att en klar majoritet 

av dem som sökt hade gått till projektet. En viktig anledning till att 

många 16- och 17-åringar gick utanför projektet, var troligen kravet på BUPmottagningarna 

i Stockholms län att hålla ”4-veckorsregeln”, alltså att alla 

25

som söker ska erbjudas en första tid inom fyra veckor. När behandlarna inom 

projektet inte kunde ta emot patienter tillräckligt snabbt fick dessa istället tid 

hos någon behandlare utanför Ungdomsprojektet. Även om man inte har ”4veckorsregeln” 

inom vuxenpsykiatrin var det i stort sett lika många VPM 

som BUP-patienter som gick utanför projektet. Troligen behandlades en del 

VPM-patienter i mottagningens jourteam utan att komma till Ungdomsprojektet. 

Allmänt sett, på både BUP och VPM, var det de mer akuta ärendena 

som oftare gick utanför projektet eftersom Ungdomsprojektet enbart hade 

tider under en förmiddag i veckan och dessa patienter behövde en snabbare 

tid. Ytterligare skäl till att många patienter gick utanför projektet var att under 

sommarmånaderna och kring jul och nyår tog inte Ungdomsprojektet 

emot patienter. I några fall gick patienter utanför projektet på grund av att de 

tidigare haft kontakt med mottagningen och då med någon behandlare som 

inte ingick i projektgruppen. 

Figur 5 visar att gruppen 16-19 år som sökte psykiatri, BUP eller VPM, under 

perioden 1995-2000 var relativt konstant. År 2001 skedde en kraftig ökning. 

Antalet som sökte 2002 var inte lika högt som året innan men ändå klart 

fler än de tidigare åren. Bara under första halvåret 2003 sökte 30 ungdomar 

(figur 4) vilket tyder på en ytterligare kraftig ökning. Utifrån befolkningsprognosen 

för Värmdö kommun, figur 2 bilaga 1, var det rimligt att anta en ökning 

av denna åldersgrupp. Om det var tänkt att Ungdomsprojektet skulle 

träffa mer än en liten minoritet av ungdomarna som sökte var det kraftigt 

underdimensionerat. Även den senaste befolkningsprognosen visar på en 

fortsatt ökning av gruppen äldre tonåringar – unga vuxna (2004 års befolkningsprognos). 

De patienter som gick in i projektet fördelade sig helt jämnt mellan enheterna, 

20 BUP-patienter och 20 VPM-patienter. Flickor/unga kvinnor utgjorde 

57,5 % av patientgruppen i Ungdomsprojektet. Övervikten kvinnor 

var något större inom gruppen BUP-patienter, se figur 6. 

26

50 

45 

40 

35 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

7 

18 

25 

16 

9 

25 

9 

17 

26 

23 

13 

10 

24 

7 

31 

9 

19 

28 

11 

32 

43 

25 

11 

1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 

Figur 5. Nytillkomna ärenden psykiatri 16-19 år i Värmdö 1995-2002 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

8 

12 

9 

BUP VPM Totalt 

Figur 6. Könsfördelning avseende patienterna i Ungdomsprojektet. 

Initiativtagare 

11 

17 

23 

36 

män 

kvinnor 

totalt 

män 

kvinnor 

Inte oväntat var det en större andel av de äldre patienterna som själva hade 

tagit initiativ till att söka hjälp. Bland BUP-patienterna var det oftast en förälder 

som var initiativtagare. Skolan hade i större utsträckning varit engage- 

27

ad i att yngre ungdomar skulle söka hjälp än när det gällde dem över 18. 

Förhållandet var omvänt när det gällde rekommendationer från primärvården 

att söka psykiatrisk hjälp. I enstaka fall hade socialtjänsten rekommenderat 

kontakt och i ett ärende kom en patient från en avdelning inom BUP-kliniken, 

se figur 7. 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

9 

15 

patienten själv 

24 23 

14 

9 

föräldrar, 

anhöriga 

5 6 5 6 

1 1 2 3 

1 1 0 1 

skola, 

skolhälsovård 

vårdcentral 

socialtjänsten 

BUP-klinik 

BUP 

VPM 

Totalt 

Figur 7. Initiativtagare (samtliga som rekommenderat) till att ta kontakt med 

Ungdomsprojektet. 

Orsak till att man sökte hjälp 

När ungdomar och/eller deras familjer söker hjälp på BUP eller VPM tillfrågas 

de om vilka problem som är orsaken till att de sökt hjälp. De problem 

som föranledde Ungdomsprojektets patienter att söka hjälp har klassificerats 

och redovisas i tabell 1. Symtom som klassificerats som ”inåtvända”, alltså 

att ungdomen själv på något sätt upplevde att han/hon mådde psykiskt dåligt 

eller hade kroppsliga symtom som han/hon satte i samband med psykisk anspänning 

var det vanligaste skälet till att man sökt psykiatrisk hjälp. Företrädesvis 

rörde det sig om ångest eller depressiva besvär. Det var 31 av 40, 

alltså drygt 3/4 av ungdomarna eller deras familjer som uppgett problem som 

kunde klassificeras som inåtvända när de sökte hjälp. Suicidalt beteende är 

bland ungdomar en inte ovanlig del av eller följd av inåtvända problem. Det 

handlar ju här om att aggressiva tankar, känslor och impulser vänds just inåt, 

mot en själv. Nära hälften av alla ungdomar som sökte hjälp hade visat någon 

28

form av självmordsbeteende. I de flesta fall rörde det sig om självmordstankar, 

men 6 av 40, 15 % av patienterna, hade också gjort något självmordsförsök 

eller fysiskt självdestruktiv handling, se tabell 5. 

Tabell 1. Orsak till att man sökte hjälp. 

Antal 

(n=40) 

Andel 

(procent) 

• Inåtvända problem 1) 31 78 

• Suicidalt beteende 2) 16 40 

• Relationsproblem i familjen 15 38 

• Problem skola/arbete 3) 12 30 

• Föräldraproblem 4) 7 18 

• Utåtriktade problem 5) 7 18 

• Oro kring avvikelser i utvecklingen 6) 4 10 

• Missbruk 2 5 

• Utsatthet 7) 2 5 

• Övrigt 2 5 

• Psykotiska symtom 8) 0 0 

1) T.ex. ångest, nedstämdhet, psykosomatiska symtom 

2) Självmords- eller självstympande handlingar, självmordstankar 

3) T.ex. inlärningsproblem i skolan, kamratproblem eller samarbetsproblem/bråkighet i skolan 

eller på arbetsplatsen, otillfredsställelse i arbetet 

4) Föräldraperspektiv: ”hur ska vi klara av…”; ”vår son bekymrar oss…”; relationen föräldrar- 

barn 

5) Bråkighet, skolk, norm- och regelbrott mm 

6) Neurologiska symtom/avvikelser, förseningar 

7) Flyktingskap, traumatiska upplevelser av övergrepp, misshandel mm 

8) vanföreställningar, hallucinationer, desorganiserat tal eller beteende, negativa symtom, dvs 

affektiv avflackning, utarmat tankeliv 

Vid problem som klassificerats som ”utåtriktade” är det inte smärtsamma 

tankar och känslor som är i fokus. Här är det beteendet som förorsakar problem 

för ungdomen och för omgivningen. Om ungdomen själv upplever att 

29

den har problem varierar. Exempel på utåtriktade problem är när ungdomens 

beteende förorsakar konflikter med omgivningen. Det kan röra sig om allt 

från trots till asocialitet och kriminalitet. Utåtriktade problem behöver på intet 

vis uteslutas av eller utesluta att man också söker hjälp på grund av inåtvända 

problem. I knappt 1/5 av fallen, 7 av 40, var utåtriktade problem en orsak till 

kontakt med psykiatrin. 

Problem i relationerna mellan ungdomen och andra familjemedlemmar var 

efter inåtvända problem och suicidalt beteende den vanligaste orsaken till att 

man sökte hjälp. I 15 av 40 ärenden, 38 %, uppgavs problem med familjerelationerna 

när man sökte hjälp. I 18 % av ärendena, 7 av 40, fanns föräldrarnas 

perspektiv med i de inledande problemformuleringarna eller önskemålen 

om hjälp, alltså att ungdomens svårigheter eller symtom var ett problem för 

föräldrarna och att de önskade hjälp med eller råd om hur de skulle bemöta 

sin tonåring och hans/hennes svårigheter. Föräldraperspektivet var som väntat 

vanligare när det gällde BUP-patienter, 5 av 20 BUP-ärenden jämfört med 2 

av 20 ärenden på VPM. 

Ungdomarnas svårigheter medförde inte bara svårigheter i familjerelationerna. 

Även situationen i skolan påverkades ofta. En knapp tredjedel, 12 av 

40, uppgav någon form av skolproblem. Hit räknas då både problem som rör 

relationerna på skolan, såsom konflikter och bråk, och rena inlärningsproblem. 

I inget fall beskrevs, vid första kontakten, problem eller symtom som kunde 

klassas som psykotiska. 

Familjeförhållanden 

I tabell 2 redovisas den familjetyp som ungdomarna levde i när de sökte 

hjälp. Siffrorna i tabell 2 kan inte direkt jämföras med de genomsnittliga siffrorna 

för Värmdö kommun som redovisas i bilagan 1, figur 7. Där handlar 

det om alla barn upp till 18 år. Ungdomarna i projektet var ju på sluttampen 

av sin tid i sina ursprungsfamiljer och det är naturligt att en större andel av 

föräldrarna då hade hunnit skilja sig. Då är siffrorna i tabell 3 mer jämförbara 

med de genomsnittliga siffrorna i bilagan. Vid en sådan jämförelse kan man 

se att det var en klart större andel av ungdomarna i Ungdomsprojektet som 

varit med om att föräldrarna separerat och som växt upp med ensamstående 

föräldrar eller med en styvförälder än barn i genomsnitt i Värmdö. Detta innebär 

naturligtvis inte att separationen eller att ha växt upp med en ensamstående 

förälder behöver ha varit någon orsaksfaktor till att man sökte hjälp. 

Både en separation mellan föräldrarna och en separation som inte kommer till 

stånd i en ohållbar familjesituation kan vara påfrestningar för barnen. En 

30

separation är oftast en kris och rymmer som sådan både risken för negativa 

följder men också möjligheter till utveckling. Man kan dock anta att skillnaderna 

i andel som hade växt upp i familjer där föräldrarna separerat antyder 

att många av ungdomarna i Ungdomsprojektet hade varit med om fler påfrestningar 

som hade att göra med familjesituationen. Siffrorna kan jämföras 

med dem i tabell 4 nedan. Där visas en sammanställning av de psykosociala 

påfrestningar som behandlarna noterade utifrån samtalen med ungdomarna 

och deras familjer. 

Tabell 2. Boende vid anmälan 

Antal Andel (%) 

• Lever med bägge föräldrarna 1) 16 40 

• Lever med ensamstående föräldrar 2) 10 25 

• Lever med förälder/styvförälder 3) 7 17,5 

• Lever med släktingar 4) 2 5 

• Ensamboende 2 5 

• Sambo/gift 5) 1 2,5 

• Familjehems- institutionsboende 1 2,5 

• Annat 6) 1 2,5 

Totalt 40 100 

1) Lever med bägge föräldrarna = Bor med sammanboende föräldrar och är 

biologiskt/adoptivbarn till bägge. 

2) Lever med ensamstående föräldrar = Bor med ensamstående 

biologisk/adoptivförälder/föräldrar. 

3) Lever med förälder/styvförälder = Bor med sammanboende föräldrar där den ene är 

biologisk/adoptivförälder och den andre styvförälder. (Även delat boende där den ena föräldern 

kan vara ensamstående) 

4) Lever med släktingar = Bor med släktingar som inte är föräldrar 

5) En patient uppgavs alternera mellan att bo med föräldrarna och att vara sambo. I tabellen finns 

denna enbart med i gruppen "Lever med bägge föräldrarna". En annan patient uppgavs alternera 

mellan båda föräldrarna i ett delat boende och att vara sambo. Denna patient finns enbart under 

gruppen "Lever med ensamstående föräldrar". 

6) De 2,5 % utgörs av en patient, 19 år vid anmälan, som registrerades som bostadslös. En 

patient bodde på internatskola men, också med sina föräldrar när han inte var på skolan. I 

tabellen finns han enbart med i gruppen "Lever med bägge föräldrarna". 

Av de 24 patienter som inte lever med sammanboende föräldrar där båda föräldrarna är 

biologiska/adoptivföräldrar är det två där ena föräldern avlidit. I ett fall är patienten adopterad av 

en ensamstående förälder. För övriga 21 finns det uppgifter för 15 stycken avseende kontakten 

med den förälder man inte bor med. Av dessa 15 uppges 13 ha bristande eller obefintlig kontakt 

med den ene eller i några fall båda föräldrarna 

31

Tabell 3. Familj under huvudparten av uppväxten 

Antal Andel (%) 

• Växt upp med båda föräldrarna 27 67,5 

• Växt upp med styvförälder 6 15 

• Växt upp med ensamstående förälder 5 12,5 

• Uppgift saknas 2 5 

Totalt 40 100 

Utländsk härkomst 

Andelen invånarare med utländsk härkomst är relativt låg i Värmdö, se bilaga1, 

och det avspeglades också i Ungdomsprojektet, se figur 8. 

10% 

5% 8% 

77% 

Alla familjemedlemmar 

födda i Sverige 

Andra generationens 

invandrare (barnet fött i 

Sverige, men en eller 

båda föräldrarna är av 

utländsk härkomst) 

Varken barn eller 

föräldrar födda i Sverige 

Uppgift saknas 

Figur 8. Andel ungdomar i Ungdomsprojektet med utländsk härkomst. 

32

Psykosociala påfrestningar 

Behandlarna noterade de psykosociala påfrestningar som framkom under 

samtalen och som kunde ha haft betydelse för ungdomens psykiska hälsa, se 

tabell 4. Relationsproblem, främst inom familjen och inte sällan mellan föräldrarna, 

var den vanligaste påfrestningen. Missbruk och/eller psykisk sjukdom/störning 

hos någon familjemedlem var också vanligt. I nästan var fjärde 

familj fanns det en psykiskt sjuk eller störd familjemedlem och missbruk var 

lika vanligt. Många gånger kommer uppgifter om missbruk och/eller psykiska 

problem i familjen fram betydligt senare än under de fyra första gångerna, 

om det överhuvudtaget framkommer. Det är alltså rimligt att anta att 

både missbruk och psykiska problem var ännu vanligare bland de familjer 

som ingick i Ungdomsprojektet. 

33

Tabell 4. Psykosociala påfrestningar som rapporterades 

(samtliga före och under kontakten med Ungdomsprojektet) 

Antal 

Andel av dem 

som sökte 

(procent) 

• Relationsproblem mellan föräldrar (oenighet, skilsmässa) 17 42,5 

• Andra relationsproblem i familjen 16 40 

• Relationsproblem med kamrater 12 30 

• Uppgift föreligger om missbruk i familjen 9 22,5 

• Uppgift föreligger om psykisk störning i familjen 9 22,5 

• Svåra separationer eller övergivanden (ej dödsfall i 

familjen eller sep. från fld) 8 20 

• Dödsfall i familjekretsen 5 12,5 

• Patienten är eller har varit skild från mor/far 4 10 

• Arbetslöshet hos föräldrar 3 7,5 

• Bristande resurser i skolan 3 7,5 

• Fysisk misshandel av patienten inom familjen 3 7,5 

• Somatiska hälsoproblem i familjen 3 7,5 

• Uppgift föreligger om eftersatt fysisk vård och/eller psykiskt 

omhändertagande 3 7,5 

• Uppgift föreligger om misshandel i familjen 3 7,5 

• Arbetslöshet hos patienten 2 5 

• Upprepade flyttningar 2 5 

• Vårdnads och umgängesproblem 1 2,5 

• Flyktingbakgrund 1 2,5 

• Relationsproblem mellan familjen och omgivningen, inkl. 

isolerad familj 1 2,5 

• Krigs-/ -katastrofupplevelse 0 0 

• Kultur-, migration- och/eller språkproblem 0 0 

• Uppgift föreligger om sexuellt övergrepp 0 0 

• Uppgift föreligger om annan kriminalitet hos övriga 

familjemedlemmar 0 0 

• Väntan på uppehållstillstånd, eget anhörigas 0 0 

• Övrigt (t.ex. svag ekonomi, bostadsproblem) 9 22,5 

• Ingen psykosocial påfrestning har noterats 1 2,5 

34

Diagnos/symtom 

Behandlarnas bedömning av diagnos och vissa symtom framgår av tabell 5. 

Nedstämdhet och depressiva symtom var vanligast. Hälften av patienterna 

bedömdes ha en förstämningssyndromdiagnos. Ångeststörningar var den näst 

vanligaste diagnosgruppen. Knappt var tredje patient fick en sådan diagnos. 

En femtedel av patienterna hade identitetsproblem, något som ofta förknippas 

med ungdomsåren. Som tidigare nämnts hade 15% eller sex patienter gjort 

självmordsförsök. En patient fick psykosdiagnos. 

Tabell 5. Diagnos/symtom enligt Ungdomsprojektets behandlare. 

(Varje patient kan ha flera symtom/diagnoser) 

Antal Andel av 

patienterna (%) 

• Förstämningssyndrom 20 50 

• Ångeststörning 1) 12 30 

• Identitetsproblem 8 20 

• Livskris 7 17,5 

• Självmordsförsök 6 15 

• Okomplicerad sorg 2) 2 5 

• Tvångssyndrom 2 5 

• ADHD 3) 1 2,5 

• Dissociativa syndrom 1 2,5 

• Inlärningsstörning 1 2,5 

• Kommunikationsstörningar 4 ) 1 2,5 

• Missbruk 1 2,5 

• Personlighetsstörningar 1 2,5 

• Psykotiska syndrom 1 2,5 

• PTSD 5) 1 2,5 

• Sömnstörningar 1 2,5 

• Övrigt 6) 2 5 

• Inga symtom 7 17,5 

• Adekvat underlag för diagnos 

saknas 7) 7 17,5 

Tabellen fortsätter på nästa sida. 

35

Tabell 5, forts. från föregående sida. 

1) Utom tvång och PTSD 

2) Normala och förväntade reaktioner vid anhörigs frånfälle. Skiljes från egentlig 

depression som hör till diagnosgruppen "Förstämnings-syndrom". 

3) Hyperaktivitetssyndrom med uppmärksamhetsstörning 

4) T.ex. tal- och språkstörningar 

5) Posttraumatiskt stressyndrom 

6) Inkluderar lättare symtom än vad som krävs för att uppfylla de angivna 

diagnoserna och kriserna 

7) Innefattar patienter där kontakten med Ungdomsprojektet avbrutits efter något 

enstaka besök 

Deltagare vid besöken – nätverkstänkande och samverkan 

Som nämnts var det tänkt att familjen och nätverket skulle engageras i kontakten 

med Ungdomsprojektet. De som deltog vid besöken på Ungdomsprojektet 

framgår av figur 9. Här fanns det stora skillnader mellan BUP:s och 

VPM:s patienter. Av BUP-patienterna hade 80 % familjemedlemmar med 

åtminstone i något av besöken. Hos VPM-patienterna var motsvarande siffra 

45 %. Hälften av kontakterna med VPM-patienter var helt individuella kontakter. 

Detta förhållande är inte oväntat. När det gäller BUP:s patienter så 

hade oftast en förälder initierat kontakten, se figur 7. BUP:s patienter är inte 

myndiga och det är för det mesta självklart att engagera vårdnadshavarna i 

behandlingen. När det gäller VPM:s patienter är de på ett annat sätt på väg 

ifrån ursprungsfamiljen. Några hade också flyttat från föräldrarna. Men förutom 

detta hade troligen också behandlarnas inställning och den ”behandlingskultur” 

de kom från spelat en roll. För BUP-behandlarna var det naturligt 

att alltid ”bjuda in” föräldrarna till det första samtalet, medan VPM-behandlarna 

hade ett mer avvaktande förhållningssätt när det gällde detta och 

lade mer av initiativet till att ta med familjemedlemmar hos patienten. Under 

projektets gång rapporterade VPM-behandlarna en förändring, så att de i 

ökande utsträckning försökte få med föräldrar eller andra viktiga personer i 

nätverket i ett tidigt skede av kontakten. Med tanke på att endast 3 av 40 patienter 

hade flyttat hemifrån till ett ”eget boende” och att övriga bodde kvar 

hos föräldrarna/en förälder (i några fall släktingar, andra än föräldrarna, eller 

i familjehem) så kan knappast 18-årsgränsen betraktas som en avgörande 

brytpunkt i vuxenblivandet. Att sluta skolan, flytta hemifrån, att komma in i 

arbetslivet låg längre fram i tiden för nästan alla ungdomar i Ungdomspro- 

36

jektet. Att ungdomarnas ursprungsfamiljer engagerades i större utsträckning i 

behandlingen även när det gällde patienter som var myndiga och tillhörde 

vuxenpsykiatrins ansvarsområde var en rimlig utveckling och i linje med 

Ungdomsprojektets mål avseende kunskapsöverföring mellan organisationerna. 

I projektbeskrivningen uttrycktes ambitionen att inte bara engagera det privata 

nätverket i behandlingen utan också en ”yttre ring” av professionella, 

såsom socialtjänsten, skolan och ungdomsmottagningen. Detta skedde i betydligt 

mindre utsträckning än man hade tänkt sig. Endast i två BUP-ärenden 

och ett VPM- ärende var någon från ”yttre ringen” närvarande vid något av 

besöken. Överhuvudtaget skedde samverkan med andra samhällsorgan i relativt 

liten utsträckning, se tabell 6. 

Enbart patient 1) 

+ privata nätverket 2) 

+ professionella 

nätverket 3) 

+ privata och 

professionella 

nätverket 4) 

80 

70 

60 

50 

% 40 

30 

20 

10 

0 

15 

75 

50 

45 

32,5 

60 

5 5 5 5 

0 

BUP-pat. VPM-pat. Alla pat. 

1) Enbart patient och behandlare med under de upp till fyra första besöken 

2) Patienten, behandlarna och någon/några från privata nätverket 

(familjemedlemmar, släktingar, vänner) 

3) Patienten, behandlarna och någon/några från professionella nätverket (t.ex. 

socialsekreterare, lärare) 

4) Patienten, behandlarna och någon/några från privata och någon/några från 

professionella nätverket 

Figur9. Deltagare vid besöken på Ungdomsprojektet 

37 

2,5

Tabell 6. Samverkan med andra samhällsorgan 

Totalt antal ärenden 1) 

• IFO 2) 4 

• Annan v-psyk. 3) 2 

• Annan BUP 4) 1 

• Skola/skolhälsovård 1 

• IV-programmet 5) 0 

• Primärvård 0 

• Ungdomsmottagning 0 

1) Totalt antal ärenden där Ungdomsprojektet samverkat med ett eller 

flera andra samhällsorgan 

2) Socialtjänstens individ och familjeomsorg 

3) Annan vuxenpsykiatrisk enhet. I båda fallen rörde det sig om Soteria, 

en mottagning för nyinsjuknade psykoser. 

4) Annan enhet inom barn- och ungdomspsykiatrin. I detta fall rörde det 

sig om BUP-klinikens slutenvård. 

5) Gymnasieskolans individuella program 

Avslutning/fortsatt kontakt, planering 

7 

Alla patienter erbjöds fyra samtal. Vad som skulle hända därefter lämnades 

inledningsvis öppet. Knappt var fjärde patient, 9 av 40, avbröt dock kontakten 

tidigare, antingen i samråd med behandlarna eller genom att man helt 

enkelt uteblev. Tre patienter avslutade kontakten med psykiatrin i och med 

fjärde besöket. För resterande tolv patienter planerades en fortsättning, oftast 

på VPM eller BUP Värmdö, se figur 10. I några fall remitterades patienten 

för åtgärder utanför mottagningarna i Värmdö, såsom till det neuropsykiatriska 

utredningsteamet inom BUP, vuxenpsykiatrins mottagning för nyinsjuknade 

psykoser (”Soteria”), vuxenpsykiatri på annan ort och fobiträning i 

projekt utanför psykiatrin. Det är inte undersökt i hur många fall en planerad 

åtgärd också kom till stånd. 

38

I figur 11 visas en sammanställning över de åtgärder som planerades i de 

patientärenden som inte avslutades efter de fyra samtalen. 

80 

70 

60 

50 

% 40 

30 

20 

10 

0 

5 

12,5 

5 

7,5 

70 

Avslutad efter första 

besöket 

Avslutad efter andra 

besöket 

Avslutad efter tredje 

besöket 

Avslutad efter fjärde 

besöket 

Fortsatt kontakt 

planerad 

Figur 10. Andel ärenden som avslutades efter något av de fyra första 

besöken, alternativt att fortsatt kontakt planerats 

39

Antal patienter 

18 

16 

14 

12 

10 

8 

6 

4 

2 

0 

Psykologisk 

utredning 

BUP 

VPM 

Totalt 

Neuropsykologisk 

utredning 

Neuropsykiatrisk 

utredning 

Psykiatrisk 

utredning 

Annan med. 

undersökn./bed. 

Individuella 

stödsamtal 

Föräldarådgivning 

Familjeterapi/samtal 

Nätverksterapi/samtal 

Individuell kris- 

/korttidsterapi 

Individuell 

psykoterapi 

1) För BUP-patienten handlade det om Kognitiv Beteendeterapi. En 

ytterligare planerad åtgärd för denna patient var medicinering. För VPMpatienterna 

rörde det sig i ett fall om remiss till fobiträning, i ett fall remiss 

till vuxenpsykiatri på annan ort och i ett fall antingen fortsättning inom 

VPM:s socialpsykiatriska verksamhet eller dagvård på Soteria, mottagning 

för nyinsjuknade psykoser. Ytterligare utredning var planerad för denna 

patient. 

Figur 11. Planerade insatser. (Flera åtgärder kan vara aktuella för varje 

patient.) 

Den vanligaste planerade åtgärden var individuella stödsamtal med ungdomen 

alternativt familjesamtal eller en kombination av dessa. I sex ärenden 

erbjöds föräldrarna rådgivning i föräldrarollen. Det är värt att lägga märke till 

att i fyra av dessa sex ärenden rörde det sig om VPM-patienter. I sju ärenden 

planerades medicinering. Fem patienter hade redan under de fyra inledande 

40 

Medicinering 

Annan behandling 

1)

samtalen i projektet fått farmaka utskriven. Alla fem var VPM-patienter. Av 

de sammanlagt tio patienter som behandlades eller där det planerades behandling 

med farmaka var endast en BUP-patient. 

Patienterna i Ungdomsprojektet – sammanfattning 

Ungdomsprojektet kunde ta emot drygt en tredjedel av de ungdomar i åldern 

16-19 år som sökte till BUP Värmdö eller VPM. Det var aldrig tanken att alla 

ungdomar i åldern 16-19 år som sökte skulle kunna ingå. Istället betonade 

man ”småskaligheten”, att detta skulle kunna vara ett sätt att komma igång att 

arbeta tillsammans. Under projekttiden fick ändå behandlarna intrycket att en 

övervägande majoritet av ungdomarna i åldersintervallet gått inom Ungdomsprojektets 

ramar. Anledningen till att patienter gick utanför projektet var 

dels att behandlarnas tider i projektet fylldes och att en del patienter bedömdes 

ha behov av ett mer akut omhändertagande än vad Ungdomsprojektet 

kunde erbjuda, såsom behov av en besökstid innan Ungdomsprojektets besökstider 

på tisdagsförmiddagar eller behov av fler samtal än ett per vecka. 

Man tog emot lika många patienter under 18 år som över 18 år i Ungdomsprojektet. 

Det var en liten övervikt av kvinnor i patientgruppen, 57,5 %. Andelen 

kvinnor var större bland BUP-patienterna. När det gällde BUP-patienterna 

var det oftast föräldrarna som tog initiativ till kontakten, medan det 

vanligen var patienten själv när det gällde vuxenpsykiatrins patienter. Andra 

som hade initierat eller rekommenderat kontakt var skolpersonal, främst 

BUP-patienter, och vårdcentralen, främst VPM:s patienter. I några enstaka 

fall hade socialtjänsten rekommenderat kontakt och i ett fall BUP:s slutenvård. 

Vanligaste orsaken till att man sökte hjälp var inåtvända problem, såsom 

ångest och depressiva symtom. Självmordstankar, -hot eller -försök var 

också relativt vanligt, det förekom i 40 % av ärendena. Andra vanliga skäl att 

söka hjälp var relationsproblem i familjen och problem i skolan. I patientgruppen 

hade en klart större andel än genomsnittet i Värmdö varit med om att 

föräldrarna separerat och under huvudparten av uppväxten levt med ensamstående 

föräldrar eller i styvfamilj. Relationsproblem i familjen och framför 

allt mellan föräldrarna var den vanligaste rapporterade psykosociala påfrestningen. 

I nära en fjärdedel av ärendena fanns det uppgift om att någon i ungdomens 

familj hade allvarliga psykiska problem och i en lika stor andel fanns 

det uppgift om missbruk i familjen. Hälften av patienterna bedömdes av behandlarna 

uppfylla någon diagnos tillhörande gruppen förstämningssyndrom. 

De därefter vanligaste diagnosgrupperna var ångestsyndrom, nära var tredje 

patient, identitetsproblem, var femte patient, och livskris, mer än en av sex 

patienter. 15 % hade gjort någon suicidhandling. 

41

Analys av samverkansbetingelser 

Som beskrivits i avsnittet ”Att utvärdera samverkan” kan samverkan beskrivas 

som ett samspel mellan objektiva och subjektiva samverkansbetingelser. 

Denna utvärdering fokuserar på de objektiva samverkansbetingelserna. En 

analys av de objektiva samverkansbetingelserna innebär att man bedömer 

arbetsuppgiftens natur, i första hand dess artikuleringsgrad. Detta innebär 

”klargöring av mål, metodik och arbetssätt och angivande eller utvecklande 

av vetenskapliga teorier, som ger underlag till en metodutveckling med relevans 

för uppsatta mål” (Humble och Janson 1981, sid. 9). Analysen i den 

aktuella utvärderingen har gjorts genom studiet av officiella dokument och 

intervjuer med chefer och praktiskt verksamma befattningshavare i samverkansarbetet. 

Att artikulera en arbetsuppgift är inget som görs slutgiltigt. I 

bästa fall sker en kontinuerlig artikulering utifrån befattningshavarnas erfarenheter 

(Humble och Janson 1981, sid. 27). Därför innehåller analysen såväl 

målsättningsdiskussioner och formuleringar kring utformningen av Ungdomsprojektet 

som erfarenheter och åsikter kring hur arbetsuppgiften genomfördes. 

Arbetsuppgiftens natur 

Hur ser då arbetsuppgiften ut i Ungdomsprojektet? Utifrån Humbles och 

Jansons modell sker detta genom fastställande av: 

- mål 

- teorier 

- metoder/arbetssätt 

För att kunna beskriva arbetsuppgiften i Ungdomsprojektet måste vi alltså 

först bestämma målet, vad det är som ska göras. 

Analys av mål 

Som nämnts i inledningen till denna rapport är bakgrunden till samverkansprojekten 

mellan BUP och vuxenpsykiatrin i Stockholms läns landsting de 

statliga utredningarna av vuxenpsykiatrin (SOU 1992:73; SOU 1992:4) respektive 

BUP (SOU 1998:31) som visat att det för ungdomar som befinner 

sig i gränslandet mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin 

ofta uppstår olyckliga och onödiga kontinuitetsbrott i samband med övergången 

mellan de båda specialiteterna. I regeringens proposition 

1999/2000:149 ”Nationell handlingsplan för utveckling av hälso- och sjukvården” 

är regeringens bedömning att åldersgruppen 16-25 år får sina vård- 

43

ehov avseende psykisk ohälsa bättre tillgodosedda genom samordnade insatser 

mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin (se punkt 

7.3.1). 

Det övergripande målet för samverkansprojekten, fastställt på högsta politiska 

nivå, är alltså att åldersgruppen 16-25 år ska få sina vårdbehov avseende 

psykisk ohälsa bättre tillgodosedda och att medlet för detta är samverkan. Att 

bättre tillgodose vårdbehovet hos ungdomar i åldersgruppen 16-25 år genom 

samverkan mellan BUP och vuxenpsykiatrin är inte enbart något som ska ske 

genom de av Hälso- och SjukvårdsNämnden (HSN) i Stockholms läns landsting 

beslutade samverkansprojekten mellan BUP och vuxenpsykiatrin för 

ungdomar i åldersgruppen 16-25 utan ”det är önskvärt att också på andra sätt 

stimulera barnpsykiatri och vuxenpsykiatri till ökad samverkan såtillvida att 

man bör kunna utveckla samarbetet kring övergången även i andra delar av 

länet” (Bilaga 2 till HSN, sammanträdesprotokoll 11/1999). I Värmdös Ungdomsprojekt 

inskränkte man målgruppen för samverkan till 16-19 år och det 

övergripande målet för Värmdös Ungdomsprojekt kan sålunda uttryckas som 

att ungdomar 16-19 år ska få sina vårdbehov bättre tillgodosedda avseende 

psykisk ohälsa. 

Arbetsuppgiften har alltså definierats som en samverkansuppgift, vilket innebär 

att det är en arbetsuppgift som kräver insatser från flera befattningshavare. 

Samverkansuppgifter är artikulerade på i princip samma sätt som enskilda 

arbetsuppgifter, genom behovet att formulera explicita mål, behovet av 

teorier för samverkan som visar att och hur samverkan mellan angivna professionella 

inriktningar är ett medel för att lösa arbetsuppgiften och slutligen 

behovet av artikulation av metodik och arbetssätt i samverkan (Humble och 

Janson 1981, sid. 16). 

Utifrån det övergripande målet har projekten formulerat mer specificerade 

mål. De större av HSN beslutade projekten har som tidigare nämnt följande 

mål (HSN sammanträdesprotokoll 11/1999): 

1. Kunskapsöverföring mellan organisationerna. 

2. Kunskapsutveckling kring tidiga tecken på psykisk ohälsa 

3. Metodutveckling kring bemötande av unga vuxna 

4. Tidigare upptäckt av psykoser och andra definierade riskgrupper (t ex 

minskning av Duration of Untreated Psychosis = DUP) 

5. Ökad kontinuitet i behandling av tidigt debuterade tillstånd av 

psykisk ohälsa 

6. Ökad samverkan öppen och slutenvård 

44

Punkt 4 har senare tagits bort då det redan finns verksamheter i respektive 

område som vänder sig specifikt till den målgruppen. 

Till skillnad från de större projekten försökte man i Värmdö inte skapa en ny 

organisation med totalansvar för den psykiatriska vården för ungdomarna i 

målgruppen. I stället satte man ihop ett team med behandlare från både BUP 

och vuxenpsykiatrin som skulle samverka vid kontakten med så många ungdomar 

som fick plats utifrån den tid som avsattes för arbete i projektet. Det 

innebar att projektet knappast kunde syfta till att bättre tillgodose vårdbehovet 

för hela gruppen ungdomar i åldersintervallet som sökte psykiatrin. Ungdomsprojektet 

beskrevs istället som ett pilotprojekt där man skulle pröva 

former för samverkan och ett av de specificerade målen med projektet var 

just att ”Förbättra metoder för samverkan mellan olika vårdorganisationer”. 

De övriga målen i projektbeskrivningen formulerades som punkt 1, 2, 3 och 5 

för de större projekten. Punkt 6 togs bort då huvudfokus har varit att hitta en 

samverkansform för just öppenvårdsmottagningarna i Gustavsberg. 

För de centralt beslutade projekten finns en hypotes formulerad rörande vilka 

positiva effekter man tror att samverkan i dessa projekt ska ha (Bilaga 2000- 

02-10 till Hälso- och psykiatriutskottet 2000-03-28): 

Samverkan mellan BUP–vuxenpsykiatri kring åldersgruppen 16 

– 25 år kommer att medföra ökad effektivitet och kontinuitet vad 

gäller hela ålderspopulationen och ökar möjligheten till tidig 

upptäckt av riskgrupper. Den ökar dessutom möjligheterna till 

val av rätt slutenvårdsform i de fall detta behövs. 

I Värmdös Ungdomsprojekt utvidgas hypotesen till att omfatta även andra 

grupper än ungdomar: ”Vi tror att en närmare samverkan kring åldersgruppen 

16-20 även kan skapa förutsättningar för bättre samverkan kring barn med 

psykiskt sjuka föräldrar.” Detta tas dock inte med under rubriken ”Syfte med 

projektet” och kan knappast ses som ett uttalat mål. 

En analys av samverkansmålen för Värmdö Ungdomsprojekt kan enligt 

Humbles och Janssons modell (se figur 2 i denna rapport) formuleras: 

45

Samverkansmål 

Övergripande mål: 

1. Att ungdomar 16-19 år ska få sina vårdbehov bättre tillgodosedda 

Delmål: 

1.1. Kunskapsöverföring mellan organisationerna 

1.2. Kunskapsutveckling kring tidiga tecken på psykisk ohälsa 

1.3. Metodutveckling kring bemötande av ungdomar och unga vuxna i 

kris 

1.4. Ökad kontinuitet i behandling och vid överföringar 

1.5. Förbättra metoder för samverkan mellan olika vårdorganisationer 

Det övergripande målet är inte direkt uttryckt i projektbeskrivningen för 

Ungdomsprojektet. Delmålen är de mål för samverkan som formulerats för 

projektet. Om dessa uppfylls ska det övergripande målet nås. När det gäller 

Värmdös ungdomsprojekt tar man bara ett litet steg mot det övergripande 

målet, ”Att ungdomar 16-19 år ska få sina vårdbehov bättre tillgodosedda”, 

även om delmålen uppfylls, eftersom projektet inte dimensionerats för att nå 

mer än en minoritet av ungdomarna. 

Delmål 1.5., ”Förbättra metoder för samverkan mellan olika vårdorganisationer”, 

kan dessutom vara ett delmål för att uppnå andra önskvärda effekter av 

projektet än att tillgodose ungdomars vårdbehov såsom att bättre förutsättningar 

skapas för samverkan kring barn med psykiskt sjuka föräldrar. 

Analys av teorier och arbetssätt/metoder 

Grunden för att samverkansmål ska kunna uppnås är att de samverkande 

parterna har sina specifika bidrag till uppfyllandet av samverkansmålen och 

att dessa bidrag har empirisk förankring (Humble och Janson 1981, sid. 15). 

Vilka är då BUP:s respektive VPM:s bidrag till samverkansuppgifternas måluppfyllelse? 

Delmål 1.1 

När det gäller delmål 1.1 Kunskapsöverföring mellan organisationerna så är 

första frågan vilka kunskaper respektive organisation ska överföra till den 

andra. En grund för HSN-projekten var att (bilaga 2000-02-10 till Hälso- och 

psykiatriutskottet 2000-03-28): 

46

De vårdprogram för intervention vid nyinsjuknade psykoser och 

andra riskgrupper som tillämpas inom vuxenpsykiatrin kommer 

inte de yngre åldrarna till del, vilket inte är bra, eftersom debut 

av psykos sker på båda sidor om åldersgränsen. 

Kunskapsöverföringen, i detta fall, sker kanske inte lämpligast som någon 

form av lärande i vanlig mening. Det lämpligaste bör snarare vara att de enheter 

som specialiserat sig på omhändertagande av nyinsjuknade psykoser 

vidgar sin verksamhet att ta hand om även 16-17 åringar. För Värmdös del är 

det Soteria i Nacka som är den enhet som specialiserat sig på vården av unga 

nyinsjuknade psykoser och en flexibilitet när det gäller åldersgränsen finns så 

att även patienter under 18 kan få tillgång till Soterias vårdprogram. Genom 

Ungdomsprojektet har denna möjlighet blivit tydligare och enklare då vuxenpsykiatrin 

redan engagerats när Soteria kontaktas. 

Vilken kunskapsöverföring har man då tänkt sig specifikt för Värmdös Ungdomsprojekt? 

I projektbeskrivningen tas inte detta upp. Vid intervjuer med 

enhetscheferna framkom att de båda ansåg att VPM och vuxenpsykiatrin 

överhuvudtaget är för individorienterad. Vuxenpsykiatrin behöver träffa de 

anhöriga ytterligare och också öka samverkan med andra myndigheter och 

vårdgivare. BUP har integrerat familje- och nätverkstänkande på ett helt annat 

sätt i sitt arbete. VPM:s enhetschef under första hälften av projekttiden 

och BUP:s enhetschef var också ense om att BUP behöver få ta del av vuxenpsykiatrins 

kunskaper om diagnostik av allvarligare psykiska sjukdomar 

och kunskap om farmakologisk behandling. Här var VPM:s enhetschef under 

senare skedet av projekttiden av en annan mening. Han var skeptisk till att 

vuxenpsykiatrin i stort har så mycket av kunskap att tillföra BUP. Han tyckte 

att det var tråkigt att åsikten att ungdomar skulle vara underbehandlade vad 

gäller antidepressiv medicinering i så stor utsträckning fördes fram av vissa 

barnpsykiatriker i fack- och dagspressen. Han menade istället att vuxenpsykiatrin 

skulle ha nytta av en ökad utvecklingspsykologisk kompetens. När det 

gäller diagnostik betonade han inte den medicinska diagnostiken utan förde 

fram den psykologiska bedömningen som en utgångspunkt för terapi. Han 

föreställde sig här att BUP i större utsträckning utgår från en mer noggrann 

psykologisk diagnostik i sitt arbete. För att hjälpa personer med neuropsykiatrisk 

problematik behöver vuxenpsykiatrin också tillföras mer pedagogisk 

kompetens. Även här tänkte han sig att barnpsykiatrin ligger före. Det fanns 

alltså hos enhetscheferna en uppfattning att kompetensen skiljer sig mellan 

vuxenpsykiatrin och barn- och ungdomspsykiatrin, även om åsikterna gick 

47

lite isär om på vilket sätt. Enhetschefernas uppfattning om önskad kunskapsöverföring 

sammanfattas i tabell 7. 

Tabell 7. Enhetschefernas bild av vilken kunskapsöverföring 

Ungdomsprojektet skulle syfta till. 

Från BUP till VPM Från VPM till BUP Oenighet? 

• Familje- och 

nätverksperspektiv 

• Kunskaper i utvecklingspsykologi 

• Behandling grundad 

på noggrann psykologisk 

diagnostik 

• Kunskaper och metoder 

för att bemöta 

personer med neuropsykiatriskastörningar 

• Kunskaper i diagnostik 

av allvarliga 

psykiska sjukdomar 

• Kunskaper om farmakologiskbehandling 

önskvärd kunskapsöverföring 

från 

VPM till BUP menar 

två av enhetscheferna, 

medan den 

senare av VPM:s enhetschefer 

är tveksam 

till att betona 

denna kunskapsöverföring 

Hur såg då behandlarna som varit de som konfronterats med varandra i själva 

samverkansarbetet på kunskapsöverföring i projektet. Alla var överens om att 

skillnaderna i arbets- och synsätt var små. Det handlade mer om skillnader 

mellan individer än mellan olika organisationer. Man framförde att ur kunskapsöverföringssynpunkt 

kanske det hade varit bättre att välja personal till 

projektgruppen som tydligare står för olikheter i kompetens, t.ex. att en vuxenpsykiater 

skulle ha varit med. Några skillnader förde man dock fram. För 

det första handlade det om att man tyckte att man såg olika på föräldrar. 

BUP-behandlarna såg vuxna först och främst i föräldrarollen medan vuxenbehandlarna 

mer såg den vuxne som en individ med sina svårigheter. ”Det är 

inte så att vi inte ser att föräldrarna har problem, men vi jobbar inte med dem. 

Vi ställer nog ganska höga krav. Kanske blir det en ökad förståelse ändå när 

VPM:s behandlare är med,” sa en av BUP-behandlarna. VPM-behandlarna å 

sin sida talade om en viss kunskapsöverföring till VPM. Till skillnad från 

tidigare arbetade man nu regelmässigt på att få med föräldrar och anhöriga 

till besöken. Tidigare hade man i större utsträckning låtit initiativet att ta med 

anhöriga ligga hos patienten. Dessutom tänkte man att BUP-behandlares 

ökade närvaro i VPM:s lokaler haft effekter på hela mottagningen: ”Kanske 

mottagningen i stort har fått en ökad medvetenhet om att det finns barn och 

ungdomar hemma hos dom vuxna.” BUP-behandlarna förde också fram att 

48

projektet medfört att neuropsykiatriska frågeställningar har fått en plats vid 

bedömningen av VPM:s patienter. 

Vid undersökningen av kunskapsöverföringsmålet blev det tydligt hur svårfångat 

begreppet kunskapsöverföring är. Vad avses egentligen med kunskapsöverföring? 

I projektbeskrivningen står det: ”För att ge patienten tillgång 

till bredast möjliga expertis samt maximera kunskapsutbytet träffar 

varje patient/familj två behandlare, en från vardera mottagningen.” Det är här 

inte helt klart uttryckt huruvida det räcker med att patienten skulle få tillgång 

till båda organisationernas kompetenser eller om också de båda organisationerna 

skulle tillägna sig respektive samverkanspartners kompetens. Kunskapsöverföringens 

komplexitet blir än tydligare i intervjun med enhetschef 

nr 1 i vuxenpsykiatrin. Han talade om ”att lära sig av varandra… tycker att 

det ska ’färga in i ’ båda organisationerna” och ”vi förmedlar synsätt till varandra 

och bygger ihop våra kulturer”. Samtidigt sa han att man skulle ”öva 

sig i att ha olika idéer samtidigt i rummet, att bli trygg med att jobba ihop 

med någon som har andra idéer, är olik, har ett annat perspektiv”. Han sammanfattade: 

”Samverkan är svårt om olikheterna ska kunna befrukta varandra. 

Det kräver utbildning och träning. Det finns risk för anpassning istället.” 

När det gäller metoder för kunskapsöverföring var dessa vagt formulerade. 

Man tänkte sig att olika perspektiv skulle föras fram i diskussioner på mottagningarnas 

respektive behandlingskonferenser. Man pratade också om att 

behandlarna skulle reflektera över och utvärdera sitt arbete efterhand och på 

så sätt skulle både en kunskapsökning och en kunskapsöverföring ske: ”När 

de har jobbat ihop ett litet tag, är det dags att sitta ner och fundera över vad 

som är problem, vad man behöver bli bättre på, vad man behöver förkovra sig 

i?” sa en av cheferna. 

Delmål 1.2 

Kunskapsutveckling kring tidiga tecken på psykisk ohälsa är inte alls artikulerad 

vad gäller metod och teori. Här torde i första hand psykosdebut i tidig 

ålder avses. Vilka andra diagnosgrupper som avses är inte klart. Handlar det 

om ett allmänt förebyggande perspektiv på psykiska problem? Inom ramen 

för Värmdös Ungdomsprojekt fanns det inte uttalat några tankar om hur 

denna kunskapsutveckling mer specifikt skulle gå till. 

49

Delmål 1.3 

Metodutveckling kring bemötande av ungdomar och unga vuxna i kris rör de 

enskilda befattningshavarnas patientrelaterade arbetsuppgifter i Ungdomsprojektet. 

Det är därför på sin plats att först granska dessa arbetsuppgifters 

artikulation. 

I projektbeskrivningen för Värmdö Ungdomsprojekt står det att patienterna i 

Ungdomsprojektet ska erbjudas fyra samtal. Vad målet med dessa samtal är 

uttrycks inte explicit. Som nämnts under avsnittet ”Beskrivning av Ungdomsprojektets 

utveckling september 2000–våren 2003” var, under framför 

allt den inledande projektperioden, detta en återkommande fråga vid möten 

mellan behandlarna och mellan behandlarna och cheferna. Alla var överens 

om att en psykiatrisk bedömning 4 var en komponent som skulle ingå. Men 

hur stora terapeutiska ambitioner skulle man ha under dessa fyra samtal? 

Skulle man sträva efter att avsluta kontakten under dessa fyra samtal eller att 

skapa goda förutsättningar för en efterföljande behandling? Som beskrivits 

ovan så blev det så att för merparten, 70 % av ärendena, planerades det en 

fortsättning efter de fyra inledande besöken, se figur 10 och 11. 

Båda enhetscheferna som var med och utformade projektet betonade familje- 

och nätverksperspektiv. Även här är det inte specificerat hur familj och nätverk 

ska involveras. Ovan har beskrivits hur familjerna i stor utsträckning 

engagerades i behandlingen (figur 9). Däremot var det lite av samverkan med 

den ”yttre ringen”, ett professionellt nätverk med i första hand socialtjänsten 

och skolan (tabell 6). 

VPM:s enhetschef under första delen av projektet, förordade en strukturerad 

modell för samtalen där den ena behandlaren intervjuar patienten/familjen 

medan den andre lyssnar och sedan i samtal med intervjuaren delger sina 

reflektioner över det han lyssnat på, en systemisk familjeterapimetod (Andersen 

1991). 

4 Med psykiatrisk bedömning avses här den bedömning som görs av 

befattningshavare med olika yrkesbakgrund på de psykiatriska enheterna, ej 

nödvändigtvis en bedömning av en psykiater. Bedömningen syftar till att 

bilda sig en uppfattning om arten av de problem som patienten söker för och 

en kartläggning av patientens resurser och problemområden intrapsykiskt 

såväl som interpersonellt. Bedömningen ligger sedan till grund för fortsatta 

åtgärder. 

50

När behandlarna fick frågan vilken metod de använde så var svaren genomgående 

att de inte använde någon speciell metod. De beskrev dock att deras 

arbete främst inneburit att de tillsammans gör en psykiatrisk intervju i syfte 

att komma fram till en psykiatrisk bedömning. Bedömningen har främst 

grundats på en psykodynamisk referensram tillsammans med en kartläggning 

av familjerelationer. Om patienten var under 18 hade BUP-behandlaren huvudansvaret 

för samtalet, annars VPM-behandlaren. 

Varför just fyra samtal? Enhetscheferna betonade att antalet fyra inte skulle 

vara något låst. De fyra samtalen var för dem inte heller i första hand en metod 

att bemöta ungdomar i kris med utan minst lika mycket ett sätt för behandlarna 

från de olika enheterna att lära känna varandra, för organisationerna 

att mötas och för kunskapsöverföring. Behandlarna, å sin sida, uttryckte 

framför allt under första delen av projekttiden frustration över att 

ramarna för kontakten inte var tydligare, var det fyra samtal som gällde eller 

inte? De kände oro för att en oklar begränsning skulle innebära att de blev 

uppbundna i längre kontakter och därför i allt mindre utsträckning skulle 

kunna erbjuda nya patienter tid i projektet och att dessutom deras tider för 

andra arbetsuppgifter utanför projektet skulle bli allt mindre. 

Sammanfattningsvis är behandlarnas arbetsuppgifter i det patientrelaterade 

arbetet lågt artikulerade. Att göra en psykiatrisk bedömning var ett mål, men 

det är oklart om det fanns fler mål. I och med att målet/målen med samtalen 

inte är tydligt formulerade gick det heller inte att tydligt utforma en metod 

grundad i teori för uppgiften. Det fanns en yttre form för arbetsuppgiften med 

fyra samtal, men ingen relation mellan formen och innehållet. Dessutom förutsätter 

inte uppgiften att göra en psykiatrisk bedömning av ungdomar att 

BUP och VPM samverkar. Som beskrivits i diskussionen under ”delmål 1.1” 

så är det också tveksamt om samverkan medförde att patienterna fick tillgång 

till ”bredast möjliga expertis”, som det står i projektbeskrivningen. För detta 

syfte verkar skillnaderna mellan kompetensen hos BUP:s befattningshavare 

och VPM:s ha varit alltför liten. 

När det är fråga om metodutveckling behöver dock inte lågt artikulerade arbetsuppgifter 

vara något inadekvat. Tvärtom är ju just behovet av metodutveckling 

en följd av att man arbetar inom ett fält där det är brist på välartikulerade 

metoder och teorier. Enhetschefernas önskan om en flexibel inställning 

när det gällde ramar och struktur, såsom antalet besök och att ha ett bredare 

fokus för samtalen än enbart bedömningssamtal, var adekvat om det var metodutveckling 

som efterfrågades. För att klara av att ta sig an oartikulerade 

och ostrukturerade arbetsuppgifter och bedriva metodutveckling krävs att 

befattningshavarna är erfarna och kvalificerade. Behandlarna har, när de tog 

51

sig an arbetsuppgiften, också utgått från metoder och teorier där de alla kände 

sig erfarna och kompetenta såsom att göra psykiatriska intervjuer och bedömningar 

utifrån en psykodynamisk referensram. Att arbeta med en metod, 

där den ene är intervjuare och den andre intar en reflekterande position, hade 

man inte haft tillräcklig erfarenhet av för att prova på. För att kunna bedriva 

metodutveckling utifrån ett sådant arbetssätt hade det med andra ord krävts 

befattningshavare med andra kvalifikationer. Det kan därför ha blivit än mer 

förvirrande för behandlarna att man från ledningshåll önskade ett sådant arbetssätt 

och sa att det krävs utbildning för att kunna arbeta så, samtidigt som 

man valde ut personal som saknade sådan utbildning och inte heller gav dem 

någon utbildning. 

Delmål 1.4 

Ökad kontinuitet i behandling och vid överföringar gällde de patienter som 

passerade 18-årsgränsen under eller efter det att de varit patienter i Ungdomsprojektet. 

Kontinuiteten handlar för det första om att undvika avbrott av 

behandlingen eller störningar genom behandlarbyten när 18-årsgränsen passeras. 

Målet innefattar dessutom att vården ska kunna planeras mer långsiktigt 

för de patienter som före 18 års ålder bedöms ha behov av vård även efter 

det att de fyllt 18 när vården inte längre är BUP:s ansvar. En tredje innebörd 

av detta mål är synonymt med kunskapsöverföringsmålet, att synsätt, teorier, 

metoder och kompetens inte ska vara radikalt olika om vården sker i barnpsykiatrin 

jämfört med om den sker inom vuxenpsykiatrin. Medlet för att 

uppnå detta mål var i Ungdomsprojektet att låta patienter som sökte BUP och 

som var minst 16 få träffa också en behandlare från vuxenpsykiatrin. Vad 

man betonade när man utformade Värmdös Ungdomsprojekt var att det inte 

skulle skapas nya gränser och övergångar. Man ville inte att det skulle bli en 

ny mottagning för unga som i de större HSN-projekten, utan det handlade om 

överföring och inslussning i vuxenpsykiatrins ordinarie verksamhet. I de 

större projekten har18-årsgränsen tagits bort genom att man skapat en speciell 

”ungdomspsykiatri” men härigenom uppstår risker för att nya gränser och 

övergångar uppkommer vid 16 respektive 25 år. 

För Värmdö Ungdomsprojekts del var behandlarna eniga om att Ungdomsprojektet 

gjort övergångarna mycket smidiga för de patienter som passerade 

18-årsgränsen under projektet. Det är troligen ur denna aspekt som Ungdomsprojektet 

varit till mest uppenbar och direkt nytta i patientarbetet. Huruvida 

Ungdomsprojektet underlättade långsiktig planering för BUP:s äldre 

patienter är svårare att svara på. Behandlarna hade inte alls utrymme att diskutera 

ärendena på behandlingskonferenserna i den utsträckning det var 

52

tänkt. Dessutom var den planerade strukturen för projektet sådan att patienterna 

skulle diskuteras i den behandlingskonferens dit de åldersmässigt hörde, 

vilket innebar att BUP-patienterna regelmässigt inte kom att diskuteras på 

VPM förrän de var över 18. Möjligheten till en långsiktig planering, förankrad 

i behandlingskonferensen, fanns alltså inte med i projektets utformning. 

Delmål 1.5 

Att Förbättra metoder för samverkan mellan olika vårdorganisationer handlade 

åter om metodutveckling. I detta fall hade man lagt ner tid på att beskriva 

hur samverkan mellan organisationerna skulle utformas. I projektbeskrivningen 

beskrevs utgångspunkterna för samverkan i projektet. Projektet 

ska vara ”praktiskt och organisatoriskt smidigt och lätt” att genomföra och 

det ska vara ett projekt ”i liten skala”. I projektbeskrivningen görs ytterligare 

beskrivningar av de principer som ligger bakom utformningen: 

Projektet skiljer sig från andra planerade samverkansprojekt 

genom att det är småskaligt och bygger på ett symmetriskt 

deltagande från båda organi¬sationer. Vi använder oss av 

befintliga verksamheter i stället för att bygga upp nya. Vi tror 

att det medför att projektet blir mer realistiskt, implementerbart 

och stabilt. 

Det är dessa tankar som är bakgrunden till att projektgruppen bestod av två 

personer från respektive organisation som arbetade 2,5 timmar/vecka i projektet. 

Ungdomsprojektets organisation, arbetsformer och ramar, beskrivna 

på sidan -- i denna rapport ger en relativt tydlig struktur för hur samverkan 

ska ske. Tydligheten gör det möjligt att utvärdera och revidera. Diskussionerna 

i projektgruppen, inte minst när cheferna närvarit har till stor del handlat 

om olika aspekter av relationen mellan de samverkande organisationerna. 

Det har handlat om gränser, ansvar och roller. Slutsatsen när det gäller delmål 

1.5 är att man haft en väl artikulerad metod för samverkan som kontinuerligt 

prövats för att ytterligare öka artikulationen. 

Analys av yttre samverkansbetingelser 

Arbetsorganisation 

Till ”arbetsorganisation” hör sådant som de båda samverkansparternas huvudmannaskap 

samt kontaktvägar mellan dem. 

PBU tillhörde Nya Omsorgsnämnden inom SLL, men i och med namnbytet 

till BUP förändrades också nämndtillhörigheten till HSN. Ett huvudsyfte med 

53

detta var naturligtvis att sammanföra den psykiatriska öppenvården och slutenvården 

i en organisation. Samtidigt underlättade detta också samarbete 

med andra organisationer inom HSN såsom vuxenpsykiatrin. När det gäller 

Värmdö så har det tidigare, trots olika nämndtillhörighet, funnits ett intensivt 

samarbete mellan PBU och VPM, bl a beskrivet i Anna Lena Lindquists avhandling 

(Lindquist 1985). Traditionen av samarbete och att man haft lokaler 

i nära anslutning till varandra har inneburit att det funnits många såväl formella 

kontaktvägar som informella kontaktmöjligheter. Samarbetet vid tiden 

för Ungdomsprojektets start avseende konsultationer på varandras behandlingskonferenser 

m.m. har beskrivits under avsnittet ”Kort historik över 

samverkan mellan vuxenpsykiatrin och PBU/BUP i Värmdö och bakgrunden 

till Värmdö BUP:s och Psykiatrin i Värmdös Ungdomsprojekt 16-19 år” i 

denna rapport. Sammanfattningsvis rörde det sig om: 

- konsultation på varandras respektive behandlingskonferens, 

- samverkan i enskilda ärenden (det finns inga exakta uppgifter för 

hur många ärenden det rörde sig om, men troligen endast några enstaka 

per år), 

- överföringar av ungdomar från PBU till VPM (även här rörde det 

sig om högst någon eller några få per år), 

- gemensamma personalmöten där samverkan av olika slag 

diskuterades (ungefär ett per termin), 

- enhetschefsmöten 

- gemensam vår- respektive jullunch. 

Förutom detta förekom informella sociala kontakter t.ex. vid resande till och 

från arbetet. Chefer och representanter för personalen deltog också i samverkansprojekt 

inom kommunen, såsom Välfärd Värmdö. 

Under projektet upphörde konsultationerna på behandlingskonferenserna. I 

övrigt ökade kontakten. Behandlarna i projektgruppen blev välkända ansikten 

på den andra mottagningen och alla var medvetna om samarbetet. En av de 

anställda på VPM som inte ingick i projektgruppen sa i en intervju: 

Att veta att några medarbetare har något mer ihop med dom gör 

att man minskar avstånden… jag uppskattar att det, genom det 

geografiska läget, är möjligt att ni kan komma in till oss i något 

ärende eller att jag kan komma över när det är något som är 

akut. Det finns ingen direkt organisation för det men ni har en 

jourfunktion och vi har en jourfunktion och det räcker rätt långt 

att t.ex. ni kan komma in och säga: ’Här har vi en mamma som 

54

ehöver något eget’. Så kan vi tillsammans till familjen säga att 

det är bra att hon kommer över hit, eller: ’Ska vi göra något 

tillsammans?’ Den kulturen finns, den finns i projektet och den 

finns i våra verksamheter med. 

Ytterligare samverkansprojekt mellan BUP och vuxenpsykiatrin har dessutom 

kommit till stånd: 

- En behandlare från BUP åker sedan våren 2002 en gång per månad 

till Värmdös vuxenpsykiatriska slutenvårdsavdelningar på Nacka 

sjukhus för samtal med inlagda patienter som har barn. Förutom 

patienten, BUP-behandlaren och personal från vårdavdelningen 

deltar barnen och andra anhöriga i samtalet. Samtalet riktar sig i 

första hand till barnen som anhöriga till en förälder med allvarliga 

psykiska problem. Syftet är att uppmärksamma barnens situation 

och att ge stöd till den vuxne patienten i sitt föräldraskap. 

- På VPM har man också gjort en inventering bland de långtidssjuka 

patienterna som behandlas i öppenvård med avseende på om de har 

barn. Utifrån denna inventering har liknande familjesamtal med 

fokus på att uppmärksamma barnen och föräldraskapet ägt rum. 

Ungdomsprojektet var alltså inte bara något som påverkades av den övergripande 

arbetsorganisationen utan påverkade alltså tydligt i sin tur arbetsorganisationen 

så att kontaktvägarna, formella såväl som informella, har ökat. 

Geografiska faktorer 

De geografiska faktorerna är optimala för samverkan. De båda mottagningarna 

har samma upptagningsområde, Värmdö kommun, och delar ett våningsplan 

i Landstingshuset i Gustavsbergs centrum. 

Likhet – skillnad i tillgängliga resurser för samverkansuppgiften 

Vuxenpsykiatrin är en betydligt större verksamhet än den barn- och ungdomspsykiatriska. 

I dagsläget, 2004, har VPM 21 tjänster medan Värmdö 

BUP har 7,5. För att underlätta samverkan utformades Ungdomsprojektet 

med symmetriskt deltagande från respektive organisation: 

- två behandlare, 2½ timme per vecka från respektive mottagning 

- två åldersklasser från respektive mottagnings ansvarsområde, 

BUP:s 16- och 17-åringar och VPM:s 18- och 19-åringar. 

Det visade sig sedan att det var ungefär lika många 16-17-åringar som sökte 

till BUP, 56 stycken, som 18-19-åringar som sökte VPM, 54 stycken. Lika 

55

många patienter från respektive mottagning kom att ingå i projektet, 20 patienter 

från vardera. 

”Rättvisan” i utformningen var troligen en positiv faktor, man sköt till lika 

mycket och fick lika mycket. Det är tänkbart att andra fördelningar skulle ha 

lett till mer intern kritik och motstånd. 

Sekretessbestämmelser och andra förhållanden som påverkar 

möjligheterna till erfarenhetsutbyte angående samverkansuppgiften 

Sekretess när det gäller patientarbetet regleras av patientjournallagen. Samtliga 

patienter som behandlades i Ungdomsprojektet tillfrågades därför och 

fick ge sitt medgivande till att personal från den andra enheten medverkade 

vid besöken. I något eller några enstaka fall sa patienter nej och kom då inte 

att ingå i Ungdomsprojektet. 

Analys av objektiva betingelser för ömsesidig kännedom 

mellan samverkansparterna 

Vid analysen av objektiva betingelser för ömsesidig kännedom har intervjuerna 

med de i samverkan inblandade befattningshavarna varit en del av det 

material som analyserats. Deras svar är naturligtvis ett uttryck för deras faktiska 

kännedom som är ett subjektivt fenomen, men som Humble och Jansson 

skriver (1981, sid. 29): 

Sådan kännedom är emellertid inte orelaterad till objektiva 

fenomen. Vi antar att det föreligger vissa objektiva betingelser 

som påverkar möjligheterna för de inblandade parterna att 

tillägna sig faktisk kännedom. 

Som diskuterats ovan var de enskilda befattningshavarnas arbetsuppgifter 

relativt lågt artikulerade. Av detta följer att kännedomen om samverkanspartnerns 

funktion och roll måste bli låg. Om en metodutveckling ägde rum under 

projektet bör dock artikuleringen och möjligheten till kännedom om samverkanspartnerns 

roll i samverkansuppgiften ha ökat. I intervjuerna beskrev 

befattningshavarna rollerna i samverkansuppgiften på samma sätt under den 

senare delen av projektperioden som de gjorde vid starten. Någon metodutveckling 

avseende att bemöta ungdomar i kris verkar alltså inte ha skett under 

projektperioden. Vid den tidigare beskrivningen av artikuleringen av de enskilda 

arbetsuppgifterna gjordes ju också bedömningen att det inte fanns utrymme 

för metodutveckling inom projektets ramar. 

Även vid lågt artikulerade arbetsuppgifter är dock en mer allmän kännedom i 

stort om samverkanspartnerns yrkesroll en gynnsam samverkansbetingelse 

56

(Humble och Janson 1981, sid. 29). Eftersom det rörde sig om personer från 

två organisationer som båda har till uppgift att bedriva psykiatrisk öppenvård 

kan man utgå ifrån att det fanns en grundläggande kännedom om samverkanspartnerns 

arbetsuppgifter i stort. Det finns också stora likheter i utbildning. 

En från vardera mottagningen var psykologer och de övriga, socionomen 

från BUP och mentalskötaren från VPM, hade båda samma typ av och 

inriktning på sina terapeutiska utbildningar som psykologerna. Att man inte 

såg så stora skillnader i varandras sätt att arbeta framkom också i intervjuerna: 

”Det är som att jobba med vem som helst,” sa en av BUP-behandlarna. 

Likheterna mellan organisationerna, i utbildning och arbetsuppgifter gjorde 

det relativt enkelt att arbeta tillsammans. Samtidigt innebar ju detta, som 

tidigare beskrivits, att kunskapsöverföringen mellan organisationerna inte 

kunde bli så stor och att det är tveksamt om den expertis patienterna fick 

möta blev så mycket bredare än om man hade mött behandlare från enbart 

den ena organisationen. 

Subjektiva betingelser 

Oavsett hur väl artikulerad en arbetsuppgift är och hur arbetet organiserats så 

ligger den ändå i händerna på dem som ska utföra den. Det handlar om befattningshavarnas 

kompetens för uppgiften och deras emotionella beredskap. 

En analys av de subjektiva betingelserna ligger utanför denna utvärdering. En 

betingelse av mer objektivt slag som spelar en avgörande roll för hur en analys 

av de subjektiva betingelserna skulle utfalla är hur befattningshavarna 

som deltog i projektet valts ut. På VPM. var det inga diskussioner på arbetsplatsen 

om vilka som var mest lämpade, vilken kompetens som krävdes, om 

någon speciell yrkesgrupp var mer lämplig för uppgiften etc. Behandlarna 

anmälde själva sitt intresse att vara med. På BUP hade enhetschefen önskemål 

om vilka som skulle arbeta i projektet. Det skulle vara en psykolog och 

en socionom. De skulle dels stå för en tydlig barnpsykiatrisk profil och dels 

inte vara för individinriktade. Deras kompetens och inriktning skulle kontrastera 

mot de vuxenpsykiatriska behandlarnas. 

Vid valet av befattningshavare för uppgiften har man alltså betonat kompetens 

på BUP medan det varit den emotionella beredskapen som betonats på 

VPM. Detta utesluter naturligtvis inte att VPM:s behandlare skulle haft kompetens 

för uppgiften eller att BUP:s behandlare inte skulle haft en emotionell 

beredskap. En av BUP-behandlarna uttryckte emellertid att hon hade känt sig 

lite pressad att delta i projektet. Det var inte detta hon helst hade velat arbeta 

med och hon kände stort motstånd att delta. I och med projekttidens slut och 

57

att Ungdomsprojektet övergick i Ungdomsteamet bestämde hon sig för att 

sluta. 

Det fanns en konsekvens, på båda enheterna, i tankarna om valet av befattningshavare 

för att delta i samverkan. VPM:s enhetschef vid projektstarten 

betonade vikten av kontinuitet, att inte behandlare skulle bytas för ofta. 

VPM:s enhetschef under senare delen av projekttiden sa: ”När man gör nytta 

ska man också kunna ha roligt!” På BUP betonade man istället att samverkan 

inte får bli personbunden. BUP:s enhetschef uttryckte det: ”Detta är mottagningarnas 

projekt, inte behandlarnas… Behandlarna ska kunna bytas ut om de 

önskar så.” 

58

Personalens syn på samverkan 

Frågeformuläret om samverkan fylldes i av samtliga 7 personer som fått formuläret 

på BUP och av 15 personer av de 16 som fått formuläret på VPM. På 

frågan: ”I vilken omfattning tycker du att BUP och vuxenpsykiatrin ska samverka?” 

var personalen på båda enheterna genomgående positiv till samverkan 

mellan BUP och VPM. Samverkan i form av speciellt avgränsade projekt, 

såsom Ungdomsprojektet, var den samverkansform som nästan samtliga 

efterfrågade. En majoritet ville också ha samverkan i form av konsultationer i 

enskilda ärenden och på varandras behandlingskonferenser. Nära hälften 

efterlyste mer samverkan än vad som förekom då frågan ställdes. Det var 

framför allt personalen på VPM, som hade sett behovet av ökad samverkan 

kring de psykiskt långtidssjuka med barn. En sådan samverkan har ju nu 

också kommit igång. Viss gemensam jour var ett annat förslag på en utökad 

samverkan. Ingen förordade dock en sammanslagning av barn- och ungdomspsykiatrin 

och vuxenpsykiatrin. 


Personalen fick ange faktorer som de ansåg hindrar respektive stimulerar 

samverkan. De fick dels ange faktorer som hindrar eller stimulerar samverkan 

mellan BUP och VPM generellt och dels faktorer som hindrar eller stimulerar 

det egna deltagandet i samverkansarbete. Frågan ställdes så att faktorer som 

utgör hinder/som stimulerar efterfrågades. I vilken utsträckning man ansåg 

att faktorn förelåg efterfrågades inte och respondenterna tolkade troligen 

frågan olika. En del angav troligen hinder och stimulerande faktorer som man 

tyckte fanns där medan andra tog upp faktorer som skulle kunna vara 

hindrande eller stimulerande. Kraftfältsanalysen ska därför inte läsas som en 

beskrivning av hur klimatet var för samverkan mellan BUP Värmdö och 

VPM. Snarast ger den en bild av hur föreställningarna kring hinder och 

förutsättningar för samverkan var bland personalgrupperna. De faktorer som 

nämnts har grupperats och fått en rubrik som sammanfattar innehållet, 

uttrycker det gemensamma i de olika formuleringarna. 

Samverkan BUP-VPM generellt 

I figur 12 presenteras personalens uppfattning av hindrande respektive stimulerande 

faktorer när det gäller samverkan mellan BUP och VPM generellt. 

Samtliga grupper av faktorer har tagits med även om det bara ingår en formulering 

från en person. 

59

Aktuell nivå Önskvärd nivå 

Stimulerande faktorer Hindrande faktorer 

Pågående samverkan och 

positiva erfarenheter av 

samverkan 

Närhet arbetslokaler Tidsbrist 

Gemensamma sociala 

aktiviteter, samvaro 

Skillnader i synsätt, behandlingsmetoder, 

kultur 

Prioriteringsproblem 

Samverkansarbete berikar Strukturproblem, organisationsproblem 

Gemensamma synsätt Otillräcklig kännedom om samverkanspartnern 

Gemensam målgrupp Svårigheter att hitta rätt former för 

samverkan 

Samverkan förbättrar 

kvalitén i vården 

Gemensam historia, 

tradition av samverkan 

Olikheter mellan respektive patientgrupper 

Resursbrist 

Stöd från ledning Bristande kunskaper och 

engagemang hos medarbetare 

Personkännedom 

Konkurrens, olika intressen, olika 

mål 

Empati med barnen Svårigheter att byta perspektiv och 

att tänka i nya banor 

Relativt små arbetsgrupper Inte tillräckligt nära samarbete 

mellan chefer 

Tydlighet när det gäller 

ansvar och gränser 

Figur 12. Kraftfält relaterat till samverkan mellan BUP och VPM 

generellt. De faktorer som omnämndes i flest fall återfinns överst och 

sedan anges de i fallande ordning. 

60


Den faktor som nämndes i flest fall var Skillnader i synsätt, behandlingsmetoder, 

kultur. Detta är den faktor som flest tog upp bland BUP-personalen 

och bland VPM-personalen var det den näst största efter faktorn Tids- och 

resursbrist. Upplevelsen av likheter-skillnader var relativ. Det verkar som att 

man hade en föreställning om att det var skillnader i synsätt m.m., men att 

upplevelsen av likhet blev mer dominerande när man arbetade tillsammans. 

Kanske var föreställningen om olikheter ett hinder från att komma igång, 

men att denna föreställning ändrades när man väl började samverka? När det 

gäller faktorn Tidsbrist så handlar den om, när en specificering gjorts, att tid 

inte hade avsatts för samverkan. Man hinner inte med samverkan, det blir en 

ny arbetsuppgift som läggs till de andra. Denna faktor hänger ihop med 

faktorn Prioriteringsproblem. Man uppfattade att ens arbete måste prioriteras 

om för att man skulle få tid till samverkansarbete. Man upplevde inte att 

denna omprioritering hade gjorts inom organisationen och man ville ibland 

inte heller göra omprioriteringar i sitt arbete. Det var främst VPM-personal 

som tog upp prioriteringsproblem. Faktorn Strukturproblem, 

organisationsproblem innehåller främst ospecificerade uttalanden om hinder 

när två organisationer ska samverka såsom ”Struktur”, ”Olika 

organisationer”, ”Tröghet i organisationen”. Ett mer specificerat uttalande 

som hänförts till denna faktor är sekretessbestämmelser och att man har skild 

ekonomi. Det är främst uttalanden från VPM-personal som sammanställts 

under Otillräcklig kännedom om samverkanspartnern. Det var både 

personkännedom och kunskap om den andra verksamheten som upplevdes 

otillräcklig. Svårigheter att hitta rätt former för samverkan innefattar åsikter 

som att målen för samverkan är oklart formulerade, att rutinerna för 

samverkan är otillräckligt utarbetade och att det är svårt att finna 

gemensamma projekt. Olikheter mellan respektive patientgrupper innehåller 

tankar om att barns och vuxnas problem ser olika ut, att barn är omyndiga 

och att det har betydelse, att barn är mer utvecklingsbara en vuxna. 

Resursbrist togs upp i några fall och att besparingar kunde vara orsaken. 

Bristande kunskaper och engagemang hos medarbetare och Svårigheter att 

byta perspektiv och att tänka i nya banor handlar båda om att det krävs 

kunskaper, engagemang och speciell kompetens för samverkansarbete. Faktorn 

Konkurrens, olika intressen, olika mål innehåller antaganden om 

konkurrens mellan mottagningarna när det gäller metoder och kompetens och 

att samverkan innebär konflikter mellan mottagningarnas olika mål och 

intressen. 

61


Det bästa sättet att stimulera till samverkan är att sätta igång och samverka. 

Åtminstone handlade en stor del av formuleringarna om sådant som kunde 

hänföras till faktorn Pågående samverkan och positiva erfarenheter av samverkan. 

Det handlar här främst om att ha gemensamma projekt och framför 

allt om gemensam utbildning. När man specificerat utbildning rörde det sig 

om utbildning kring samverkan, om samverkansmodeller och att få ökad 

kunskap om den andra verksamheten. I faktorerna Närhet arbetslokaler, Gemensamma 

sociala aktiviteter, samvaro, Gemensamma synsätt och Gemensam 

historia, tradition av samverkan betonas likheter och närhet, som sänker 

trösklarna för att närma sig varandra. Den sistnämnda faktorn, ”Gemensam 

historia, tradition av samverkan”, tangerar ju också faktorn ”Pågående samverkan 

och positiva erfarenheter av samverkan”. Det är ju just genom att 

samverka och genom positiva samverkanserfarenheter som en tradition att 

samverka byggs upp. Faktorn Samverkansarbete berikar innehåller 

uttalanden om samverkansarbetes positiva effekter på dem som deltar i 

samverkansarbete. Man får och ger kunskaper, bekräftelse och intresse och 

respekt för varandras kompetens. Man delar ansvar i tunga ärenden och får 

stimulerande samarbetsrelationer. Gemensam målgrupp handlar om att man 

delvis möter samma familjer och att man har ett gemensamt 

upptagningsområde. Det är enbart BUP-personal som gav bidrag till denna 

faktor. Detta kan jämföras med den hindrande faktorn ”Olikheter mellan 

respektive patientgrupper” som till övervägande del innehåller uttalanden 

från VPM-personal. Samverkan förbättrar kvalitén i vården innehåller 

formuleringar från VPM-personal som innebär att patienterna och deras 

familjer får en bättre behandling om man samverkar. Faktorn Stöd från 

ledning handlar om såväl politiskt stöd som stöd från enhetschefen för 

samverkan. Relativt små arbetsgrupper angavs av någon som en 

stimulerande faktor för samverkan. Troligen upplevs det som lättare att 

samverka om arbetsgrupperna är överblickbara om man inte möter alltför 

mycket främmande ansikten. Om den tolkningen stämmer har den en 

liknande innebörd som faktorn Personkännedom. Det kan också vara så att 

man upplever att det är lättare för en liten grupp att gemensamt engagera sig i 

samverkansarbete och att man uppfattar att det kan vara svårare att få ett 

samlat stöd för samverkan i en större grupp. En i personalen på VPM stod för 

en formulering som getts faktorbenämningen Empati med barnen. Troligen 

handlar det här i första hand om barn till VPM:s patienter snarare än ungdomar 

och unga vuxna i Ungdomsprojektet. Många på VPM tog upp behovet av 

samarbete kring barn till psykiskt sjuka och att barnen glömts bort av vuxenpsykiatrin. 

62

Personligt relaterade faktorer 

I figur 13 presenteras personalens uppfattning av hindrande respektive stimulerande 

faktorer när det gällde eget deltagande i samverkansarbete. Samtliga 

grupper av faktorer har tagits med även om det bara ingår en formulering 

från en person. 


Generellt sett är det färre formuleringar som rör hinder för eget deltagande 

jämfört med såväl stimulans till eget deltagande och faktorerna som rör samverkan 

generellt mellan BUP och VPM. Den klart största gruppen av hinder 

för eget deltagande är Tidsbrist. Denna faktor är ju också en av de största när 

det gäller hinder generellt. Formuleringar kring Skillnader i synsätt och kultur 

togs däremot upp i betydligt mindre utsträckning när det gäller hinder för 

det egna deltagandet. Prioriteringsproblem togs upp som en viktig faktor 

relativt ofta både när det gäller eget deltagande och generellt. När det gäller 

det egna deltagandet har prioriteringsproblemen kunnat delas upp i två faktorer, 

dels faktorn Prioriterar inte själv samverkan och dels faktorn Samverkan 

prioriteras inte av organisationen och av ledningen. De egna prioriteringarna 

nämndes oftare som ett hinder för eget deltagande i samverkansarbete än 

ledningens och organisationens prioriteringar. Tveksam/negativ till värdet av 

samverkan eller aktuella samverkansprojekt innehåller tankar som kan vara 

skäl till att man själv eller organisationen inte tycker att samverkan ska prioriteras. 

Det handlar om formuleringar som att samverkan kanske inte är lönande, 

att det saknas uttalat mål och syfte med samverkan, att samverkan 

mest innebär möten med för mycket prat, m.m. Svårigheter att hitta rätt former 

för samverkan innehåller dels formuleringar kring att det allmänt sett är 

svårt att komma igång eller att hitta en lämplig form för samverkan och dels 

att man anser att det är få patienter som det lönar sig att samverka kring. Det 

är enbart VPM personal som gjort formuleringar som sorterats in under 

denna faktorrubrik. Även när det gäller hinder generellt så var det nästan 

enbart VPM-personal som hade gjort formuleringar till denna faktor. Formuleringarna 

i faktorn Samverkan prioriteras inte av organisationen och av ledningen 

är ”Om-satser” såsom ”Om organisationen inte prioriterar samverkan”, 

”Om chefsstödet försvagades”. Detta antyder att man inte såg situationen 

sådan då, men att dessa faktorer skulle kunna vara hinder om de förelåg. 

I liknande ”Om-satser” uttryckte man sig när det gäller Motstånd mot samverkan 

hos arbetskamrater eller samverkanspartners, Oklarheter när det 

gäller gränser och ansvar och Sociala hinder. Det var flera som på frågan 

63

vilka faktorer som kan vara hindrande för att själv delta i samverkan med 

BUP/VPM svarade att det inte finns några hinder för detta. 



Pågående samverkan och meningsfulla 

samverkansuppgifter 

Samverkan förbättrar kvalitén i 

vården 

Tidsbrist 

Prioriterar inte själv 

samverkan 

Samverkansarbete berikar Tveksam/negativ till värdet 

av samverkan eller aktuella 

samverkansprojekt 

Kunskap/information om 

samverkanspartnern 

Samverkan prioriteras av 

ledningen 

Samverkan kan bli en del i 

utveckling och förändring 

Svårigheter att hitta rätt 

former för samverkan 

Administrativa eller 

organisatoriska hinder 

Motstånd mot samverkan 

hos arbetskamrater eller 

samverkanspartner 

Egna lokaler Oklarheter när det gäller 

gränser och ansvar 

Erfarenhet av samverkan Samverkan prioriteras inte 

av organisationen och av 

ledningen 

Man är starkare tillsammans Skillnader i synsätt och 

kultur 

Närhet arbetslokaler Okunnighet om samverkan 

Problem till följd av att 

samverkan saknas 

Sociala hinder 

Figur13. Kraftfält relaterat till personligt intresse för att delta i samverkan. 

De faktorer som omnämnts i flest fall återfinns överst och sedan anges de i 

fallande ordning. 


I likhet med hur man tänkte kring samverkan generellt så är Pågående samverkan 

och meningsfulla samverkansuppgifter den stimulerande faktor som 

flest uttalanden kunde sorteras in under. Det finns en liten skillnad mellan 

64

faktorerna så att man oftare betonade värdet av positiva samverkanserfarenheter 

när det gäller samverkan generellt medan upplevelsen av att det finns 

meningsfulla samverkansuppgifter mer betonades när man formulerade sig 

kring vad som kan stimulera till eget deltagande. Faktorn Samverkan förbättrar 

kvalitén i vården togs oftare upp som en stimulans för det personliga 

ställningstagandet att delta i samverkansarbete än som stimulans för samverkan 

mellan mottagningarna generellt. Det är framförallt ett breddat perspektiv 

på patienternas problem och en helhetssyn som man tänkte sig att samverkan 

skulle leda till och som man ansåg höjer kvalitén för patienterna. Faktorn 

Samverkansarbete berikar innehåller formuleringar om att samverkan inte 

bara är bättre för patienterna utan också är stimulerande, lustfyllt och 

utvecklande för dem som arbetar med samverkansuppgifter. Att detta är 

något som stimulerar till att själv delta är självklart och denna faktor fick 

klart fler formuleringar som stimulans för det egna deltagandet jämfört med 

när man såg på vad som kan vara stimulerande för samverkan ur en mindre 

personlig synvinkel. Kunskap/information om samverkanspartnern är viktig 

för det egna deltagandet. Denna faktor innehåller en formulering om 

personkännedom som var den enda formulering om kännedom om 

samverkanspartnern som togs upp som stimulerande generellt. Övriga 

faktorer innehåller enbart någon eller några enstaka formuleringar. Det kan 

vara värt att notera att närheten mellan arbetsplatser hör till en av faktorerna 

som omnämndes flest gånger när det gäller stimulans till samverkan mellan 

BUP och VPM generellt medan den bara nämndes i en formulering som 

stimulans för eget deltagande. 

Teman i hindrande och stimulerande faktorer 

De ovan beskrivna faktorerna kan sammanfattas i olika teman. I figur 14 och 

15 åskådliggörs kraftfälten för tematiska faktorer avseende samverkan BUP- 

VPM generellt respektive för det personliga intresset att delta. Samhörighet 

med samverkanspartnern handlar om upplevelser av gemenskap, likhet, gemensamma 

intressen med samverkanspartnern. Hit hör att göra saker ihop 

antingen i professionell samverkan eller som gemensamma sociala aktiviteter, 

att ha gemensamma synsätt, att målgruppen för verksamheterna är 

gemensam m.m. Motsvarande tema bland hindrande faktorer är Brist på samhörighet 

med samverkanspartnern innefattande sådant som skillnader i synsätt, 

behandlingsmetoder, kultur, olikheter mellan respektive patientgrupper, 

konkurrens, olika intressen och olika mål. Uppfattningar som kan hänföras 

till upplevelser av samhörighet eller brist på sådan togs betydligt oftare upp 

som stimulerande eller hindrande faktor när det gäller samverkan BUP-VPM 

generellt än som stimulans eller hinder för det personliga intresset att delta i 

65

samverkan. Med temat Erfarenhet av samverkan avses inte nödvändigtvis 

eget deltagande i samverkansarbete. Hit hör främst formuleringar som rörde 

pågående eller tidigare samverkan mellan BUP och VPM, att man varit medveten 

om att den pågår/pågått och också uppfattat den som något positivt. 

Formuleringar som handlar om erfarenhet av samverkan har en framskjuten 

plats både när det gäller stimulans generellt och personligt. Temat Attityder 

till samverkan handlar om att man uppfattade att samverkansarbete berikar 

den egna professionella utvecklingen, förbättrar kvalitén i vården och att 

samverkan gör arbetet mer lustfyllt. Det finns också hindrande faktorer på 

detta tema så som att man var tveksam eller negativ till värdet av samverkan. 

Attityden, hur man värderar samverkan, verkar vara viktigare för det personliga 

intresset för att delta i samverkan än som stimulans eller hinder generellt. 

Geografiska faktorer, närheten till samverkanspartnern, är som tidigare 

nämnts något som oftare togs upp som underlättande för samverkan generellt 

än att det skulle ha så stor betydelse för det egna intresset att delta. I och med 

arbetsplatsernas närhet togs geografiska faktorer inte upp som ett hinder. 

Organisatoriska förhållanden är det tema som oftast togs upp som hinder för 

samverkan både generellt och när det gäller eget deltagande. Det var framför 

allt tidsbristen som togs upp som ett hinder. Till detta tema hör också hur 

man uppfattar att samverkan prioriteras av organisationen och hur stödet från 

ledningen är samt hur själva samverkan organiseras, om man hittar bra former 

för den. Kunskap om samverkanspartnern respektive Brist på kunskap 

om samverkanspatnern handlar både om personkännedom och information 

och kunskap om den andra verksamheten. Till temat Kompetens/emotionell 

beredskap hör främst formuleringar som rör medarbetarnas eller samverkanspartnerns 

bristande kunskaper eller engagemang när det gäller samverkan. I 

något fall togs egen okunnighet om samverkan upp som ett hinder. Resurser 

handlar om brist på sådana. Dessa specificeras inte i de flesta formuleringarna. 

I ett fall uttrycktes att besparingar lett till alltför ”slimmade” organisationer. 

66



Samhörighet med samverkanspartnern 

Erfarenhet av samverkan 

Attityder till samverkan 

Geografiska förhållanden 


Kunskap om samverkanspartnern 


Brist på samhörighet 

med samverkanspartnern 

Kompetens/emotionell 

beredskap 

Bristande kunskap om 

samverkanspartnern 

Resurser 

Figur 14. Kraftfält relaterat till samverkan mellan BUP och VPM generellt. 

Tematiska faktorer där de som sammanfattar flest formuleringar återfinns 

överst och sedan anges de i fallande ordning. 

67



Attityder till samverkan 


Erfarenhet av samverkan Attityder till samverkan 

Samhörighet med samverkanspartnern 

Kunskap om samverkanspartnern 


Geografiska förhållanden 

Kompetens/emotionell 

beredskap 

Brist på samhörighet 

med samverkanspartnern 

Figur 15. Kraftfält relaterat till personligt intresse för att delta i samverkan. 

Tematiska faktorer där de som sammanfattar flest formuleringar återfinns 

överst och sedan anges de i fallande ordning. 

68

Hur upplevde ungdomarna kontakten 

med Ungdomsprojektet 

Det var sammanlagt 23 patienter, 9 från BUP och 14 från VPM, som intervjuades 

av behandlarna efter fjärde besöket. Könsfördelningen var 15 

flickor/unga kvinnor och 8 pojkar/unga män. Antalet svarande på varje fråga 

varierar något. Att intervjun gjordes vid fjärde besöket innebär att svar som 

gäller vilka problem det var som fick dem att söka hjälp och vilka förväntningar 

man hade innan första besöket rimligtvis i flera fall påverkats av vad 

man varit med om under dessa fyra samtal. 

Patienternas problemformulering 

Patienternas egna ord för vad de sökte hjälp för kategoriserades först i fyra 

kategorier: 

- Stress i ”yttervärlden” – ej formulerat som problem med relationer 

- Patientens person – känslor, symtom, självupplevelse 

- Relationer till andra – beskrivet som ömsesidiga eller gemensamma 

svårigheter. 

- Ingen upplevelse av problem 

Kategorin Patientens person delades sedan upp i två kategorier: Självupplevelse 

och Känslor och symtom och kategorin Relationer till andra delades 

upp i Relationer till andra i gemen och Relationer till betydelsefulla andra. 

Den sistnämnda kategorin delades sedan upp ytterligare i Relationer till föräldrar 

och Relationer till partner. En sammanställning av patienternas problemformuleringar 

kan ses i tabell 8. 

Flertalet patienter beskrev sina problem som symtom på emotionella svårigheter. 

Den största gruppen av orsaker till att de sökt hjälp var, enligt behandlarnas 

tolkning, inåtvända problem (se tabell 1, avsnittet ”Beskrivning av 

patienterna i Ungdomsprojektet”) och att beskriva sina svårigheter som 

plågsamma känslor, ångest, oro nedstämdhet är just sådant som kan ingå i 

”inåtvända problem”. För att tonåringar ska komma till psykiatrin krävs 

oftast ett visst mått av egen motivation. Ångest och annan inre plåga kan vara 

just något som motiverar tonåringen att söka hjälp. När det gäller BUP:s 

yngre patienter är andelen utåtriktade problem betydligt större. Föräldrarnas 

och/eller skolans oro är då det som gör att man söker hjälp. När det gäller 

ungdomar med utåtriktade problem så finns det ambitioner att de i högre 

utsträckning ska få ta del av den kompetens som finns inom psykiatrin. I 

69

Ungdomsprojektet tänkte man sig att ett nära samarbete med socialtjänsten, 

Ungdomsmottagningen och IV-programmet skulle kunna hjälpa till att fånga 

upp fler av dessa ungdomar. Samverkan med socialtjänsten var dock sparsam 

i Ungdomsprojektet och samverkan med IV-programmet och Ungdomsmottagningen 

förekom över huvud taget inte. 

En del ungdomar i Ungdomsprojektet beskrev sina problem som svårigheter i 

relationer, företrädesvis gentemot föräldrarna. Även om flertalet av ungdomarna 

hade ”ett eget lidande” som motiverade dem till att söka hjälp så var 

det ändå ofta en förälder som tog kontakt med psykiatrin, framför allt när det 

gällde de yngre patienterna som åldersmässigt tillhörde BUP. I några fall har 

patienterna uttryckt vad de tror var skälen till att föräldern sökte hjälp. En 

ung kvinna som beskrev sina problem som svårigheter i relation till föräldrarna 

trodde att moderns skäl att söka hjälp för dottern var att hon ville slippa 

henne och att hon önskade att patienten skulle flytta hemifrån. Två manliga 

patienter upplevde inte att de hade några problem som motiverade dem att 

söka. De som hade tagit initiativet till att söka psykiatrisk hjälp var i ett av 

dessa fall en kurator och i det andra fadern. Dessa två patienter hörde till dem 

som inte sorterades in under gruppen ”inåtvända problem”. Den ene bedömdes 

ha just utåtriktade problem och den andre ”föräldra-” och ”skolproblem” i 

behandlarnas klassificering (tabell 1). Ingen av dessa patienter tyckte att 

kontakten hade lett till någon förändring, ”jag går hit för att pappa säger det” 

menade den ene. Båda uttryckte sig ändå på olika sätt positivt till att ha 

kommit till samtalen: ”Det har varit lugnande med personer utifrån” och 

”Hjälpen är att ni lyssnat, det är bra som det varit”. 

70

Tabell 8. Patienternas beskrivning av de problem de sökte hjälp för. 

Under varje kategori finns de olika problembeskrivningarna. En patients 

beskrivning kan vara uppdelad på flera kategorier och/eller flera problemskrivningar 

under en kategori. 

Kategori 

Frekvens 

Kvinnor Män Totalt 

n=13 n=7 n=20 

SJÄLVUPPLEVELSE 4 4 

• Oro för att vara psykiskt sjuk 1 1 

• Upplever sig osäker 1 1 

• Känner inte igen sig själv 1 1 

• Förlorat förmågan att psykologiskt ta hand om sig 

själv 1 1 

KÄNSLOLIV OCH SYMTOM 10 4 14 

• Nedstämdhet 2 1 3 

• Ångest, oro 2 2 

• Förlorad emotionell kontroll, okontrollerad gråt 2 2 

• Kraftiga humörsvängningar 1 1 

• Tvångssymtom 1 1 

• Koncentrationssvårigheter 1 1 2 

• Lättirriterad 1 1 

• Minskad ork, trötthet 1 1 

• Sömnsvårigheter 1 1 2 

• Suicidtankar 1 1 

• Ospecificerat illamående, "Jag mådde så obeskrivligt 

illa"; "ville bli av med det" 2 2 

• Klarar inte att arbeta 1 1 


71


Kategori 

Frekvens 


n=13 n=7 n=20 

RELATIONER TILL ANDRA I GEMEN 3 1 4 

• Bristande tillit till andra 1 1 

• Upplever att livet styrs av andras krav och behov 1 1 

• Drar sig undan, svårt söka kontakt 1 1 

• Känner sig oförstådd: ”Ingen fattar något!” 1 1 

RELATIONER TILL BETYDELSEFULLA ANDRA 3 2 5 

Föräldrar 2 2 4 

• Konflikt med förälder/-rar 2 1 3 

• "Hemsituationen" 1 1 

Partner 1 1 

• Klarar inte relation till pojkvän 1 1 

YTTRE OMSTÄNDIGHETER 2 2 

• Pressande skolsituation 2 2 

INGEN UPPLEVELSE AV PROBLEM/BEHOV AV 

HJÄLP 2 2 

72

Förväntningar på psykiatrin innan första besöket 

Patienternas beskrivningar av vad de förväntade sig innan första besöket delades 

in i sex kategorier: 

- Inga förväntningar 

- Inga förväntningar, men… En del patienter ”garderade sig” med att de 

inte hade haft några förväntningar men uttryckte sedan ändå olika förväntningar. 

- Förväntningar som gäller bemötandet – hur man blir behandlad och vilka 

man möter 

- Förväntningar på innehållet i kontakten/behandlingen 

- Förväntningar som relateras till egen delaktighet, motivation 

- Förväntningar om resultat 

En sammanställning av förväntningarna före första besöket ses i tabell 9. 

Varje svar som en patient gav kan innehålla flera olika förväntningar. En och 

samma patient kan alltså ha svar som finns under olika kategorier. 

Av tabellen framgår att männen verkade relativt sett vara mer inriktade på 

resultatet än kvinnorna. Kvinnorna hade också förväntningar om resultat men 

var, jämfört med männen, mer intresserade av bemötandet och innehållet i 

kontakten samt i några fall också av sin egen roll. 

Förväntningar om vad kontakten med psykiatrin skulle leda till för resultat 

var den vanligaste typen av förväntningar bland de ungdomar som intervjuats. 

De flesta hoppades naturligtvis på att få hjälp på något sätt men det fanns 

även farhågor och negativa förväntningar, att man inte skulle bli hjälpt utan 

snarare sämre. Av de uttalanden som uttrycker en mer positiv förhoppning 

kan man förstå att de föreställningar man kan ha haft kring vad kontakten 

skulle leda till ändå såg mycket olika ut. Några svar handlade om att de 

känslomässiga symtomen av kanske framför allt nedstämdhet skulle förändras 

till positiva känslor, att ”må bättre”, ”bli gladare”, ”att det ska kännas 

skönt”. En annan föreställning handlade om att något skulle ut, att man skulle 

bli av med något som kändes obehagligt, ”få ur sig det som trycker”. 

Medan någon beskrev känslan av att man ville göra sig av med något som 

kändes obehagligt beskrev andra föreställningen om att det var något man 

hade förlorat som man hoppades få hjälp med att vinna tillbaka. En ville 

”hitta tillbaks” till sig själv medan en annan ”hoppas börja minnas”, men att 

detta också innebar risken och farhågan att minnas något obehagligt. Om 

respondenten tänkte sig obehagliga minnen som en icke önskvärd bieffekt av 

kontakten eller något som har ett värde för henne framgick inte. Några 

73

eskrev en förhoppning om att behandlingen skulle leda till någon form av 

utveckling, att behandlingen skulle leda till ny förståelse och nya kunskaper 

om en själv. I ett fall handlade förväntningarna om interpersonella förhållanden 

och inte bara på individuell förändring, ”förbättrade familjerelationer 

genom ökad förståelse och respekt för varandra”. 

De som tog upp förväntningar på innehållet i kontakten med psykiatrin hade i 

de flesta fall tänkt sig att det rörde sig om samtal i någon form. Två väntade 

sig medicinering. Båda dessa var över 18 och fick också mediciner (även om 

frågan ställdes som att det handlade om ”förväntningar” så är det värt att 

komma ihåg att intervjun gjordes vid fjärde tillfället och att båda dessa då 

redan hade fått mediciner utskrivna). 

Det var, som nämnts, de kvinnliga patienterna som hade funderat över bemötandet. 

Förväntningarna rörde oftast antingen hur man uppfattar att man 

blir behandlad av dem man möter eller hur man själv som patient uppfattar 

dem man möter när man kommer till psykiatrin. I det första fallet handlade 

det om förhoppningar om att bli respektfullt bemött och att bli förstådd eller 

en farhåga att inte bli bemött som en mer självständig, vuxen eller nästan 

vuxen person. I det andra fallet handlade det om man förväntade sig att bli 

bemött professionellt eller ej. Förväntningar på att bli tagen på allvar och 

förstådd ingår troligen i det som uttrycks som att bli professionellt bemött. 

Slutligen uttrycktes några förväntningar som handlade om hur man trodde att 

man själv skulle bete sig som patient eller vad som krävs av en själv som 

patient 

74

Tabell 9. Förväntningar på psykiatrin innan första besöket. En patients 

uttalande kan vara uppdelat på flera olika kategorier. En patient kan också ha 

uttryckt flera olika förväntningar som sorterats under samma kategori. 

Kategori 

• Frekvens 


n=15 n=8 n=23 

• Inga förväntningar 1 2 3 

• Inga förväntningar, men… 4 2 6 

FÖRVÄNTNINGAR SOM GÄLLER BEMÖTANDET, 

HUR MAN BLIR BEHANDLAD OCH VILKA MAN 

MÖTER 6 1 7 

• Lugnt och professionellt bemötande 1 1 

• Bli tagen på allvar 1 1 

• Behandlare som är mer kompetenta än skolkuratorn 1 1 

• Farhåga att bli behandlad som ett barn. Förhoppning att 

inte bli behandlad som ett barn. 1 1 

• Att bli förstådd 1 1 

• Att inte bli förstådd 1 1 

• Oprofessionellt bemötande 1 1 

• Att behandlarna skulle vara tystare 1 1 

• Få träffa en person 1 1 

FÖRVÄNTNINGAR PÅ INNEHÅLLET I 

KONTAKTEN/BEHANDLINGEN 6 2 8 

• Samtal 4 2 6 

• Få råd 1 1 

• Familjesamtal, komma med mamma 1 1 

• Få medicin 2 2 


75


• Kategori 

Frekvens 


n=15 n=8 n=23 

FÖRVÄNTNINGAR SOM RELATERAS 

TILL EGEN DELAKTIGHET/MOTI- 

VATION 2 2 

• Krävs att man vill ha hjälp och att man 

fixar en del själv 1 1 

• Trodde inte jagskulle kunna förklara hur 

jag tänkte och kände 1 1 

• Förväntade sig att avbryta, ”fly”, 

kontakten 1 1 

FÖRVÄNTNINGAR OM RESULTAT 6 4 10 

• Inte hjälpt, snarare sämre 1 1 

• Få hjälp, må bättre, bli gladare 2 2 4 

• Hopp minnas och farhåga att upptäcka 

obehagliga minnen 1 1 

• Få ur sig det som trycker 1 1 

• Att det ska kännas skönt 1 1 

• Nya perspektiv, ökad förståelse, ökad 

självkännedom 1 1 2 

• Snabb hjälp: ”Donerad en bättre hjärna, 

hjälp på ett besök” 1 1 

• Förbättrade familjerelationer genom 

ökad förståelse och respekt för varandra 1 1 

• Hitta tillbaks till sig själv 1 1 

Patienternas beskrivningar av innehållet i kontakten med 


Patienterna fick med egna ord beskriva det som gjorts under besöken. Svar på 

denna fråga finns från 10 kvinnor och 5 män. Samtliga svar innehåller be- 

76

skrivningar av att man i någon form eller syfte samtalat. Två av männen som 

svarade på frågan beskrev också medicinering eller att man hade kommit i 

gång att undersöka lämplig medicin som innehåll i kontakten. Huruvida man 

hade uppfattat syftet med samtalen att vara mer inriktade på bedömning eller 

på att behandla har inte utforskats i intervjuerna. Vid analysen av svaren verkar 

det dock som de flesta patienterna var inriktade på samtalens behandlande 

karaktär, då flera tog upp samtal som något som har kurativa effekter, se 

nedan avsnittet ”Patienternas föreställningar om kur”. Deras förhoppningar 

när de sökte psykiatrin handlade ju också främst om att de skulle få hjälp. 

Två kvinnor uppfattade dock samtalen som i första hand bedömande och 

undersökande. Den ena sa: ”Vi pratar mest om mamma och pappa och vad 

som hänt där. Jag tror att ni tror att dom är orsaken till att jag mår så dåligt.” 

Att den bedömande aspekten uppmärksammades i detta fall, kanske hänger 

ihop med att denna patient var negativt inställd till samtal, ”tycker inte om att 

prata”. Den andra kvinnans beskrivning av samtalen var: ”Ni har skaffat en 

helhetsbild av mig. Diskuterat behandlare emellan.” 

Den fortsatta analysen av svaren har inriktats på de olika uttalandena om 

samtalen, på vilken aspekt av samtalen som uttalandena handlar om – innehållet, 

funktionen/syftet, etc. Fokus har sedan varit på vad uttalandena säger 

om förhållandet terapeut – patient, dels utifrån vad som sägs explicit men 

dessutom görs ett försök att tolka den implicita innebörden avseende hur man 

ser på relationen, på terapeutens roll och på patientens. 

Samtalens innehåll 

Flertalet beskrev olika aspekter av innehållet i samtalen. 

Behandlarna frågar och lyssnar 

(2 män) Fokus är på terapeuternas handlingar. 

Det är deras roll och metod som 

beskrivs. Båda dessa patienter var 

inriktade på samtal som terapi. Den 

ene upplevde det skönt att samtala och 

den andre att det är terapeuternas 

lyssnande och frågande som hjälper. 

77

Behandlarna söker orsaks- 

förklaringar (2 kvinnor) Även här är fokus på vad terapeuterna 

gör. Det är inget gemensamt arbete 

som beskrivs utan patienten är snarast 

ett objekt. Båda dessa patienter uppfattade 

samtalen som bedömningssamtal 

Problemlösning med läxor 

(1 kvinna) Terapeuten är en auktoritet och 

pedagog. Patienten är aktiv och följer 

terapeuten i en elevroll. 

Samtal om problem, om det som 

engagerar, stör, känns svårt 

(3 kvinnor, 2 män) Terapeuter och patient är i dialog. 

Patienten är en aktiv part i samtalen. 

Samtal med någon som inte är 

personligt involverad (1 man) Terapeuten är någon utomstående. Det 

är en yrkesmässig relation för terapeuten 

utan privata motiv eller 

intressen. 

Samtalens funktion, syfte eller mål 

Samtalen kan också beskrivas utifrån vad man vill uppnå eller vilken mening 

man ger dem. 

Bedömning av patienten, söka felet 

(2 kvinnor) Se ovan ”Behandlarna söker orsaksförklaringar” 

Relationsskapande (1 kvinna) Kontakten mellan terapeut och patient 

är det väsentliga. 

78

Få ur sig det som trycker, få dela 

det som är svårt (1 kvinna) Terapeutens funktion är att vara 

”container” (Bion 1962) för känslor 

och ångest som patienten har svårt att 

stå ut med att känna. 

Hjälp att påverka föräldrarna i 

familjesamtal (1 kvinna) Terapeutens funktion är att vara ett 

stöd till patienten. Terapeuten ingriper 

dessutom aktivt i patientens yttre 

verklighet. Arbetet inriktas primärt på 

att förändra patientens omgivning 

snarare än patienten själv. 

Professionella samtal som syftar 

till psykologisk förändring – skapa 

struktur, förändra självbilden, finna 

samband, ökad förståelse 

(4 kvinnor) Terapeutens professionella roll betonas, 

han/hon är ingen vanlig samtalspartner. 

Patienten själv är aktiv medarbetare 

i sin egen inre förändring. 

Förberedelse för farmakologisk 

behandling (1 man) Ur denna aspekt är inte samtalet i sig 

den terapeutiska metoden utan utredande 

i syfte att finna rätt medicin. 

Samtalsbehandlingens karaktär och samtalens plats i ett övergripande 

perspektiv 

En patient (1 kvinna) beskrev att förändring inte är något som kommer ”hux 

flux” utan att det tar tid. Hon uppfattade samtalen i Ungdomsprojektet som 

”början på en process”. Det skedde en förändring av samtalens karaktär. Till 

en början handlade det om ”faktarabbling” och ”presentation” som upplevdes 

som ganska ytlig, ”hann inte börja prata då om vad det är för typ jag är”. 

Detta var dock ett nödvändigt stadium, ”först måste man prata ut” innan det 

kan bli mer förtroendefulla samtal. I takt med att samtalen ändrade karaktär 

upplevde hon också att hon själv förändrades: ”Det tar ett tag innan jag tar 

mig på allvar... Det tar ett tag innan man får förtroende och börjar komma 

igen också.” 

79

Patienternas beskrivning av förändringar avseende de 

problem de sökte för efter besöken på Ungdomsprojektet 

Som beskrivits ovan så har arbetsuppgiften i Ungdomsprojektet inte tydligt 

formulerats som att behandla de problem ungdomarna söker för. Behandlarna 

såg främst som sin uppgift att göra en psykiatrisk bedömning inför en fortsatt 

behandling. Likväl var naturligtvis terapeutiska effekter under dessa fyra 

samtal önskvärda. Fjorton kvinnliga patienter och åtta manliga svarade på 

frågan: ”Vad tycker du har förändrats sedan du sökte hjälp?” Svaren klassificerades: 

Försämring Ingen uttryckte att de försämrats 

avseende de problem de sökte hjälp 

för. 

Oförändrat/vet inte Svaren från två kvinnor och tre män 

hamnade inom denna kategori. En 

pojke som ”går hit bara för att pappa 

säger att jag ska det” hade pappa med 

också under intervjun. Han menade att 

”bara snacka gör ingen skillnad, men 

att komma hit ger motivation att ta tag 

i saker. Det känns som man måste 

prestera något till nästa gång”. 

Känts bra men ingen föränd 

ring Två kvinnor och en man tyckte att det 

känts bra eller skönt att prata, men att 

det inte lett till någon förändring av 

deras problem 

Positiv och negativ påverkan Två kvinnor gav svar som innehöll 

både positiva och negativa effekter av 

kontakten. En uttryckte att hon mådde 

sämre men att det ändå kändes positivt 

– ”någon bryr sig!” En annan tyckte 

att: ”det känns lättare och mindre 

80

skamfyllt att prata, men jag känner 

mig rädd för att hamna i en sjukroll.” 

Positiva förändringar, men med 

reservationer Fyra kvinnor uttryckte på olika sätt att 

de visserligen upplevt positiva förändringar, 

men att dessa var små eller 

begränsade och att det fanns problem 

som inte förändrats, t.ex. ”Jag har 

börjat tänka mer på hur det är hemma 

och att det har samband med hur jag 

är, men jag skulle vilja få hjälp också 

med hur det är utanför familjen och 

med självförtroendet.” 

Positiva, upplever att man fått 

hjälp Fyra kvinnor och fyra män var 

entydigt positiva till kontakten med 

Ungdomsprojektet. En kvinna uttryckte 

att hon fått hjälp att komma över en 

del av sin ilska mot mamma och att 

hon inte tänker på självmord längre. 

En annan uppgav att hon ”…mår 

mycket bättre. Innan tog jag inte mig 

själv i första rummet. Jag värdesätter 

på ett annat sätt mina egna problem.” 

Svaren på frågan vad man tycker att kontakten med Ungdomsprojektet har 

lett till hittills sammanfattas i tabell 10 på nästa sida. 

81

Tabell 10. Patienternas upplevelse av förändring under tiden de varit 

patienter i Ungdomsprojektet avseende de problem de sökte hjälp för. 

Män Kvinnor Totalt 

(n=8) (n=14) (n=22) 

Oförändrat/vet inte 3 2 5 

Försämring, negativa 0 0 0 

Känts bra men ingen förändring 1 2 3 

Positiv och negativ påverkan 0 2 2 

Positiva förändringar, 

men med reservationer 

Positiva, upplever att man 

fått hjälp 

Patienternas föreställningar om kur 

Fjorton kvinnor och åtta män svarade på frågan om vad de tror var det som 

hjälpte eller skulle ha kunnat hjälpa dem med de problem de sökte för, se 

tabell 11. Eftersom intervjun gjordes efter fjärde samtalet hade säkerligen det 

bemötande de dittills fått påverkat deras föreställningar om vad behandling 

kan innebära. 

Grovt sett kan patienternas uttalanden sägas handla om antingen psykologiska 

mekanismer och metoder eller också medicinsk, farmakologisk, behandling. 

En manlig patient framhöll kombinationen mellan psykologi och 

medicin – kombinationen av att ”prata och mediciner”. Sammanlagt tog fem 

patienter upp mediciner som en möjlig väg till hjälp. Förutom den patient 

som förordade kombinationen var det en ung kvinna som var negativ till 

samtal och över huvud taget till att söka hjälp. En kvinna och en man tyckte 

sig ha fått viss hjälp av samtal men ville prova mediciner också medan en 

man som fått prova mediciner tyckte att de hade gett viss effekt, men mindre 

än vad han hade hoppats. 

Den helt övervägande delen av uttalandena handlar om vad som kan betecknas 

som psykologiska metoder eller mekanismer för att beskriva vad man tror 

är botande. Föreställningarna om kurativa psykologiska mekanismer kan 

delas in i ”mer integrativ kur” respektive ”mer dissociativ kur” (Wiman och 

82 

0 

4 

4 

4 

4 

8

Werbart 2002). I det förstnämnda fallet handlar det om föreställningar om att 

utveckla sin förmåga att hantera problemen genom att möta, ta sig an och 

försöka integrera smärtsamma och problematiska upplevelser och känslor 

medan den dissociativa kuren innebär att fjärma sig från det som upplevs 

svårt eller problematiskt, t.ex. ”Jag har märkt att om jag är hemma och mår 

dåligt, om jag då gör saker, hinner jag inte känna efter”. Den vanligaste kategorin 

uttalanden, som kan hänföras till den integrativa kuren och som också 

är den kategori dit flest uttalande har förts över huvud taget, har sammanfattats 

under rubriken Bekräftelse, lyssnad på, tagen på allvar, empatiskt 

bemött, härbärgerande av psykisk smärta. Gemensamt för uttalandena i 

denna kategori är att de betonar egenskaper hos den man möter eller i 

situationen när man söker hjälp, som underlättar en integrativ kur. Man 

beskriver bemötande som gör det möjligt att just möta smärtsamma och 

problematiska upplevelser och känslor. Exempel på uttalanden är: ”Prata om 

hur jag är med någon som lyssnar”, ”Att få bekräftelse på att jag inte är 

sinnessjuk, men samtidigt bekräftelse på att jag har problem, att det inte är 

något som slås bort”, ”Någon utomstående som bryr sig, tänker på en”, ”Jag 

har känt mig förstådd, uppmärksammad och tagen på allvar – bemötandet är 

viktigt då unga kan känna sig knäppa när de söker psykiatrisk hjälp”. Till 

denna kategori hör också uttalanden som betonar att det handlar om en 

relation som tål att både positiva och negativa, kanske smärt- och skamfyllda 

känslor kan uttalas och att behandlaren kan ta emot dem, en upplevelse av att 

känslorna kan delas: ”att få ösa av mig på någon”, ”Skönt att få dela med 

någon utomstående”. Uppfattningar som också hör till en mer integrativ kur 

är de som angett ökad förståelse, framför allt av en själv, som det kurativa 

inslaget i behandlingen, t.ex: ”Få perspektiv på sig själv”, ”Förstå mer av vad 

som inte fungerar, en process har startat”, ”Samtal hjälper en att tänka klarare 

och djupare, se verkligheten”. 

En del uttalanden är mindre individualpsykologiskt inriktade och fokuserar 

samspelet i familjen. Det kan handla om kommunikationen i familjen: 

”Andra personer kommer in och lugnar ner det så att det går att snacka mer i 

familjen”, eller att förändra roller och funktioner i familjen: ”Bra att någon 

lyssnar på mamma också, jag kan inte lyssna och stötta henne just nu”. Några 

tänkte sig att problemens lösning är beroende av än mer konkreta förändringar 

av de yttre förhållandena, som t.ex. att både flytta hemifrån och inleda 

en ny relation. En sextonårig flicka sa: 

Jag tror att det hjälper att flytta hemifrån och få bestämma över 

sig själv. Då får man inte kritik för att man sitter hemma. Det är 

mycket tjat. Alla klagomål gör ont i mig. Jag klarar inte det! 

83

Flytta skulle göra att jag slipper en del ansvar, mindre ansvar 

för min bror och mamma och att slippa vara budbärare mellan 

mamma och pappa och mellan mina föräldrar och min bror. Det 

nya ansvaret skulle vara över ekonomi, hushållet och över mig 

själv… Jag vill bli tillsammans med E. Jag vill ha en stor förändring 

Tabell 11. Föreställningar om kur. En patients uttalande kan vara uppdelat 

på flera olika kategorier av föreställningar om hur problemen kan avhjälpas. 

• Kategori 

• Frekvens 


n=14 n=8 n=22 

• Inget hjälper 1 1 

• Vet inte 2 2 

MEDICINSKA METODER 2 3 5 

• Farmakologisk behandling 2 3 5 

• Kombination av samtal och mediciner 1 1 

PSYKOLOGISKA METODER/MEKANISMER 11 7 18 

• Samtal (utan vidare specificering) 1 1 

• Råd 2 2 

Mer integrativ kur 8 5 13 

• Diskutera sina problem 2 2 

• Bekräftelse, lyssnad på, tagen på allvar, empatiskt 

bemött, härbärgerande av psykisk smärta 7 3 10 

• (Själv-)förståelse 4 2 6 

• Att man aktivt tar sig an problemen, delaktighet i 

behandlingsprocessen 2 1 3 

Mer dissociativ kur 1 1 2 

• Avledande aktivitet, undvika tänka på problem, 

undvika känna efter 1 1 2 

Mekanismer/metoder som rör familjedynamiken 3 1 4 

• Få till stånd kommunikation i familjen 1 1 

• Att bli avlastad ansvaret att stötta och ta hand om 

föräldrars problem 2 2 

• Konkret hjälp att få distans till förälder 2 2 

Ändrade yttre förhållanden 2 2 

• Flytta hemifrån 2 2 

• En ny kärleksrelation 1 1 

84

Sammanfattning av resultaten 

Utvärderingen av samverkansfrågeställningarna 

Ungdomsprojektet var ett samverkansprojekt mellan Värmdö BUP och 

Värmdö Psykiatriska Mottagning. Projektet riktade sig till ungdomar 16-19 år 

och det har därför känts angeläget att ge ungdomarna som varit med i projektet 

en möjlighet att komma till tals. En del av utvärderingen har därför 

ägnats åt att med hjälp av intervjuer låta ungdomarna beskriva sina tankar 

kring hur de blivit/skulle ha velat bli bemötta när de sökte psykiatrisk öppenvård. 

Tyngdpunkten i utvärderingen har dock legat på samverkan och effekterna 

av denna. För att undersöka de mål som satts upp för samverkan användes 

en modell för analys av samverkansbetingelser som utformats av Kristina 

Humble och Ulf Janson (1981). Här har de mer objektiva förutsättningarna 

för samverkan undersökts. Analysen av samverkansbetingelser har kompletterats 

med att personalen på de båda mottagningarna fått ge synpunkter på 

samverkan. Deras uttalanden har använts i en kraftfältsanalys (Boalt Boëthius 

1994) för att studera vad som händer vid de ”kulturmöten” (Boalt Boëthius 

1999) som sker vid samverkan. 

Sammanfattning av analysen av samverkansbetingelser 

Det övergripande målet för samverkan mellan barn- och ungdomspsykiatrin 

och vuxenpsykiatrin är att bättre tillgodose ungdomars vårdbehov. För 

Värmdö Ungdomsprojekts del inskränkte man åldern för samverkan till 16- 

19 år och dimensionerade projektet så att endast en minoritet av ungdomarna 

i åldersintervallet kom att ingå. Ungdomsprojektet är att betrakta som ett 

pilotprojekt, ett första prövande steg för att undersöka om samverkan kan 

bidra till att ungdomars vårdbehov bättre tillgodoses. De effekter man hoppades 

få ut av samverkan var: 





Dessa kan ses som delmål till det övergripande målet om att bättre tillgodose 

ungdomars vårdbehov. Dessutom hade Ungdomsprojektet som mål att 


Här är alltså samverkan ett mål, inte enbart ett medel att förbättra vården för 

ungdomar. Detta delmål syftar alltså också till att ge effekter som ligger utan- 

85

för det övergripande målet om att bättre tillgodose ungdomars vårdbehov. 

Samverkan kan ju även komma andra grupper tillgodo. 

Analysen av samverkansbetingelserna visar att samverkansuppgifterna till 

viss del var för lågt artikulerade för att målen med projektet skulle uppnås 

annat än i en begränsad omfattning. När det gäller ”kunskapsöverföringsmålet” 

är artikuleringen låg i flera avseenden. För det första är det oklart vad 

målet, kunskapsöverföring mellan organisationer, innebär. Är målet enbart 

att patienten ska möta en ”bredare kompetens” som det står i projektbeskrivningen 

eller ska också behandlarna lära av varandra? För det andra fanns det 

en oenighet bland enhetscheferna om vilken kunskap som skulle föras över. 

Detta gällde vuxenpsykiatrins kunskaper i farmakologisk behandling. Behöver 

BUP mer kunskap om farmakologisk behandling? Är deprimerade ungdomar 

undermedicinerade? Debatten kring medicinering har förts i både 

fack- och dagspress. Åsikten att ungdomar i för liten utsträckning behandlas 

med de nya antidepressiva medicinerna har framförts. På senare tid har däremot 

forskningsresultat presenterats, som tyder på att den antidepressiva medicinering 

som använts med framgång på vuxna patienter inte har samma 

positiva verkan på ungdomar. Frågan om farmakologisk behandling var på 

inget vis något större konfliktämne i Ungdomsprojektet, men de olika åsikter 

som framfördes till utvärderaren i intervjuer av enhetscheferna visar ändå på 

oklarheten när det gäller kunskapsöverföringsmålet. Det tredje problemet 

med artikuleringen är att det inte fanns någon metod anvisad för kunskapsöverföring. 

Detta är naturligtvis delvis en följd av att målet är oklart. 

Trots bristerna i artikulering, både vad gäller mål och metod för kunskapsöverföring, 

framgick det av intervjuerna att behandlarna tyckte att deras kunskaper 

i viss mån ökat. Man var av den uppfattningen att en kunskapsöverföring 

hade skett i så måtto att de ungdomar som sökt vuxenpsykiatrin och ingått 

i Ungdomsprojektet hade fått ett mer ”BUP-likt” bemötande där föräldrar 

i större utsträckning bjudits in att delta vid besöken. Att man som behandlare 

i vuxenpsykiatrin regelmässigt överväger huruvida familjemedlemmar ska 

bjudas in till samtalen kan innebära att det individualpsykologiska perspektivet 

vidgas. Istället för en risk att självständighetsaspekter överbetonas kan 

relationernas betydelse och positiva aspekter av beroende få en större plats i 

synen på ungdomars och unga vuxnas utveckling. Omvänt kan man också 

tänka sig att det är av vikt att också BUP-behandlarna överväger och inte 

negligerar självständighetsaspekter, vilket annars skulle kunna leda till att 

ungdomarna uppfattar att beroendet till föräldrarna överdrivs och att de känner 

sig behandlade som yngre barn. Patientintervjuerna visade ju att det för 

86

många ungdomar är viktigt att uppleva att man inte blir ”behandlad som ett 

barn”. 

Något som BUP-behandlarna tydligt framhöll var att de fått en förändrad syn 

på föräldrar genom närvaron av vuxenpsykiatrisk personal. Föräldrarnas egna 

svårigheter har blivit mer uppmärksammade, vilket medfört en ökad förståelse 

och att man kunnat möta föräldrarna på en mer adekvat nivå. En ytterligare 

kunskapsöverföring som påtalades av VPM-personalen var att hela den 

vuxenpsykiatriska mottagningen fått en ökad medvetenhet om att deras patienter 

kan ha barn hemma och att detta är något som de behöver uppmärksamma 

mer. Något som styrker att en sådan kunskapsöverföring skett är att 

VPM-personalen efterfrågade ökad samverkan kring barn till psykiskt långtidssjuka 

i den enkät om samverkan som all personal fick besvara och att 

sådan samverkan nu också byggts upp. 

För delmålet kunskapsutveckling kring tidiga tecken på psykisk ohälsa är 

artikulationen i det närmaste obefintlig. Även metodutveckling kring bemötande 

av ungdomar och unga vuxna i kris är lågt artikulerad. Det fanns uttalat 

ambitioner kring hur man skulle arbeta vid patientbesöken, men mycket lite 

om vad det var för metod man skulle utveckla. Det gavs inte heller tillräckligt 

utrymme för att utveckla och utforma ett arbetssätt så att artikulationen därigenom 

skulle kunna öka. Den struktur man haft med fyra samtal har inte haft 

någon tydlig relation till någon av de uppgifter och mål man haft för projektet. 

Hösten 2003 gjordes dock en förändring av strukturen till en mer flexibel 

form där det skulle finnas plats för metodutvecklingsdiskussioner. Fortfarande 

är dock utrymmet för metodutvecklingsdiskussioner och möjligheten 

att öka artikulationen liten. 

För målet ökad kontinuitet i behandling och vid överföringar fanns en större 

överensstämmelse mellan arbetssättet och de mål man ville uppnå. Att en 

behandlare från vuxenpsykiatrin finns med redan innan patienten fyllt 18 

underlättar helt klart övergången. De patienter som påbörjade sin kontakt på 

BUP med också en behandlare från VPM och som sedan fördes över till 

VPM i samband med att de blev 18 var troligen den grupp patienter som drog 

mest direkt nytta av projektet. 

Att förbättra metoder för samverkan mellan olika vårdorganisationer är det 

mål som mest verkar ha styrt utformningen av Ungdomsprojektet. Här profilerade 

man sig mot de större HSN-projekten. Värmdö Ungdomsprojekt skulle 

bedrivas inom befintliga verksamheter, inom dessa verksamheters ekonomiska 

och organisatoriska ramar. Att begränsa åldersgruppen från 16-25, som 

den är för HSN-projekten, till 16-19 grundades helt på att underlätta samverkan, 

man sköt till lika mycket från respektive organisation och riktade sig till 

87

lika många årskullar vuxenpsykiatripatienter som BUP-patienter. Med andra 

ord styrde artikulationen av detta syfte och denna uppgift, att utveckla ett sätt 

att samverka, artikulationen för hela projektet så att övriga syften och samverkansuppgifter 

blev underordnade och relativt lågt artikulerade. Följaktligen 

är det också här som Ungdomsprojektet lyckats bäst med sin uppgift, 

Ungdomsprojektet har ökat kontakten mellan befattningshavare inom de 

olika organisationerna och lett till ökad samverkan även utanför projektets 

ramar och kring andra patientgrupper än ungdomar 16-19 år. 

Förutom att artikulationen var relativt hög när det gällde att hitta former för 

samverkan och att öka kontinuiteten i behandling och vid överföringar är de 

yttre samverkansbetingelserna och betingelser som påverkar ömsesidig kännedom 

goda. Värmdö BUP och VPM har en tradition av samverkan som har 

medfört att det fanns upparbetade formella såväl som informella kontaktvägar. 

Även om det är rollkännedom och inte personkännedom som betonas i 

Humbles och Janssons modell, så uttryckte många inom båda personalgrupperna 

att personkännedomen, att känna igen ansiktena, är något som underlättar 

att samverkan kommer till stånd. Genom de upparbetade kontaktvägarna 

mellan de båda mottagningarna är dock inte personkännedomen så 

personberoende utan inbyggd i arbetsorganisationen. 

En annan yttre samverkansbetingelse som hade stor betydelse för möjligheterna 

att samverka är de geografiska faktorerna. BUP och vuxenpsykiatrin i 

Värmdö är organiserade så att man har Värmdö kommun som gemensamt 

upptagningsområde. Man behövde inte sålla och gallra utifrån var patienterna 

bodde, befolkningen i Värmdö kommun var den gemensamma målgruppen. 

Den kommunala förankringen har dessutom öppnat ytterligare vägar för 

lokalt förankrad samverkan. Att mottagningarnas lokaler ligger grannar är 

naturligtvis också en underlättande faktor. 

Sammanfattning av resultaten av kraftfältsanalysen 

En kraftfältsanalys av vad personalen på BUP och VPM upplevde som hinder 

respektive stimulans för samverkan visar att det som främst sågs som hinder 

för samverkan mellan mottagningarna generellt, handlade om upplevelser av 

skillnader mellan mottagningarna vad gäller synsätt, behandlingsmetoder och 

kultur, om tidsbrist samt om hur samverkan prioriteras i organisationen. Det 

som oftast angavs som hinder för att personligen delta i samverkansarbete 

var tidsbrist och hur man själv prioriterar samverkansarbete i förhållande till 

andra arbetsuppgifter. Det som oftast togs upp som stimulerande för samverkan 

generellt mellan mottagningarna rörde upplevelser av samhörighet med 

samverkanspartnern såsom att göra saker ihop antingen i professionell sam- 

88

verkan eller som gemensamma sociala aktiviteter, att ha gemensamma synsätt, 

att målgruppen för verksamheterna är gemensam m.m. Som stimulerande 

för det egna deltagandet i samverkansarbete togs oftast sådant upp 

som innebär att man har en positiv attityd till samverkansarbete, att man 

uppfattar att det berikar den egna professionella utvecklingen, förbättrar 

kvalitén i vården och att samverkan gör arbetet mer lustfyllt. 

För att minska hindren för samverkan bör man utifrån dessa resultat ha en 

ledning som prioriterar samverkan och skapar kontaktpunkter mellan mottagningarna 

för att motverka upplevelser av skillnader. Erfarenheter från Ungdomsprojektets 

behandlare visade att en föreställning om skillnader minskade 

när man arbetade tillsammans. I viss mån verkar det som att samverkan föder 

samverkan. Samtidigt handlar det om ett kraftfält. Tidsbrist är ett stort hinder 

för att delta i samverkansarbete och alla prioriterar inte arbete där samverkan 

lämpar sig. För att navigera rätt i kraftfältet måste det återigen poängteras 

vikten av att artikulera samverkansuppgifterna så att det verkligen blir ett 

meningsfullt samverkansarbete. När personalen fyllde i enkäterna om samverkan 

verkade man ha klarat av att balansera krafterna väl. Förutom att ange 

hindrande respektive stimulerande faktorer fick man också fylla i vilken utsträckning 

man ansåg att BUP och VPM skulle samverka. Nästan all behandlingspersonal, 

7 av 7 på BUP och 15 av 16 på VPM, hade fyllt i enkäten. 

Svaren visar att samtliga hade en positiv inställning till samverkan mellan 

BUP och VPM. Framför allt efterfrågades samverkan i avgränsade, riktade 

projekt, såsom Ungdomsprojektet. Många efterfrågade också ytterligare samverkan 

t.ex. om barn till psykiskt sjuka föräldrar. 

Sammanfattning av analysen av intervjuer med ungdomarna 

För de ungdomar och familjer som sökte psykiatrisk hjälp och kom till Ungdomsprojektet 

var nästan alltid en orsak den unges egna uttalade lidande. Det 

handlade om smärtsamma känslor eller symtom och en förändrad eller negativ 

självupplevelse. Av 20 intervjuade ungdomar beskrev 18 upplevelser som 

sorterades in under dessa kategorier. De två övriga upplevde inte att de behövde 

någon psykiatrisk hjälp. Problem, på något sätt, i relationer till andra 

togs upp av ungefär hälften av de intervjuade ungdomarna. Problemen beskrevs 

oftast i förhållande till föräldrar och handlade till stor del om självständighetsproblematik. 

Det kunde vara en upplevelse av att behöva öka avståndet 

till föräldrarna, vilken kunde växla med känslan av att vara en belastning 

och att det var föräldern som ville bli av med patienten. 

Förväntningarna och tankar innan man sökte kontakt med psykiatrin rörde sig 

främst om huruvida man skulle komma att få hjälp med lidandet. De kvinn- 

89

liga patienterna, i högre utsträckning än de manliga, hade också tankar om 

hur de skulle bli bemötta. Det handlade till stor del om en förhoppning om att 

bli tagen på allvar och att bli respektfullt bemött. Det är naturligtvis troligt att 

även äldre patienter skulle efterfråga ett sådant bemötande, samtidigt som 

man kan tänka sig att det respektfulla bemötandet, att bli tagen på allvar, ”att 

inte bli behandlad som ett barn”, upplevs extra känsligt och viktigt för ungdomar 

och unga vuxna. 

Majoriteten förväntade sig att kontakten med psykiatrin skulle innebära samtal. 

Man uppfattade i de flesta fall också de samtal som erbjöds som behandling. 

Det var också att komma och samtala som flertalet trodde skulle vara 

vägen till hjälp, även om man hade många skiftande teorier om vad som är 

mekanismen bakom eller på vilket sätt samtal hjälper. De flesta uttalanden 

kan dock sorteras in under en kategori som har att göra med hur man blir 

bemött av terapeuten/terapeuterna. Återigen rörde det sig om att bli tagen på 

allvar, att bli lyssnad på och att möta någon som klarar att ta emot och dela 

smärtsamma känslor. De flesta uttalande om kur inbegriper ett aktivt deltagande 

från patientens sida och att det är patientens ”problem med sig själv” 

som står i fokus. Endast i ett fåtal fall tänkte man sig att hjälpen borde riktas 

mot förhållanden utanför patienten eller mot förhållanden mellan patienten 

och omgivningen, såsom familjerelationerna. Det var också relativt få patienter 

som tänkte att det är mediciner som skulle hjälpa dem. De som tog upp 

medicin som det som hjälpt/skulle kunna hjälpa var samtliga över 18 vid 

intervjun. 

Ytterst har Ungdomsprojektet syftat till att förbättra vården för ungdomar. 

Redan under dessa fyra besök uppgav flertalet av patienterna att de fått hjälp. 

Hjälpen upplevdes dock i många fall begränsad och i 70 % av ärendena planerades 

en fortsatt behandling. Detta är i linje med artikulationen av behandlarnas 

arbetsuppgift i mötet med patienterna. Tyngdpunkten låg på att göra en 

kvalificerad bedömning som underlag för fortsatt behandling på respektive 

mottagning. Att bedömningssamtal har terapeutiska effekter är inte att förvåna. 

En bedömning förutsätter ju att man lyssnar på patienten och tar dennes 

problem på allvar, just det som många ungdomar föreställer sig vara det som 

hjälper. 

Även om det var en relativt liten grupp ungdomar, som inom ramen för denna 

utvärdering intervjuades, kan det ändå vara intressant att jämföra med andra 

studier som fokuserat på ungdomars beskrivningar av problem och påfrestningar 

och föreställningar om vad som skulle kunna hjälpa dem. Wiman och 

Werbart (2002) redovisar en studie där 28 unga kvinnor och 10 unga män 

som sökt psykoterapi intervjuats. Både dessa ungdomar och de som sökte 

90

psykiatrin och kom till Ungdomsprojektet verkar vanligen ha gjort det på 

grund av problem när det gäller självupplevelsen och problem när det gäller 

känsloliv och symtom. Ungdomarna i Wimans och Werbarts studie, som sökt 

psykoterapi, uppgav i högre utsträckning svårigheter relaterade till självupplevelsen 

medan ungdomarna i Ungdomsprojektet mer tog upp plågsamma 

känslotillstånd och psykiatriska symtom. Jacobsson (2001) har i en intervjuundersökning 

undersökt förhållningssätt vid motgångar och påfrestningar hos 

unga vuxna som inte sökt psykoterapi eller psykiatri. Hon fann stora skillnader 

mellan de unga männen och de unga kvinnorna. Unga män såg i allmänhet 

inte psykoterapi som en möjlighet att få hjälp och flertalet var negativa till 

att prata och tänka om svårigheter. De föreställde sig att detta gör det värre. 

De unga männen i Wimans och Werbarts studie och i den aktuella utvärderingen 

hade inte samma negativa inställning till samtal. Det är inte förvånande, 

framför allt inte när det gäller dem som sökt psykoterapi. Det är ju en 

metod som till stor del bygger på att prata om det som är svårt. Men även de 

som sökt psykiatrin, Ungdomsprojektets patienter, förväntade sig samtal och 

hade i allmänhet en positiv inställning till samtal. Till skillnad från Wiman 

och Werbarts studie kunde inte någon tendens skönjas i den aktuella utvärderingen, 

till att män oftare än kvinnor föreställer sig en dissociativ kur, hjälp 

genom att undvika problematiska områden eller distrahera sig. I sin studie av 

en ickeklinisk population sammanfattar Jacobsson sina fynd så att kvinnors 

förhållningssätt mer präglas av att ”vara” medan männen är mer inriktade på 

att ”göra”. Det kvinnliga varandet innefattar mer av att vara i relation till 

andra medan det manliga görandet är mer problemfokuserat, antingen ta sig 

an problemen eller undvika dem. I den aktuella utvärderingen handlade de 

unga kvinnornas förväntningar på psykiatrin, betydligt oftare än för männen, 

om hur man skulle bli bemött medan männen var förhållandevis mer inriktade 

på resultatet av kontakten med psykiatrin. Detta skulle kunna tolkas som 

i överensstämmelse med schablonen om kvinnor som mer relationsinriktat 

varande och män som mer inriktade på vad som ska göras. 

91

Diskussion 

Jämförelse mellan analysen av samverkansbetingelser och 

kraftfältsanalysen 

Kraftfältsanalysen visade att brist på tid genomgående upplevdes som ett av 

de största hindren för samverkan. Samverkan tar tid från annat arbete. Ibland 

ställdes samverkan i kontrast till arbete med patienter, att detta blir lidande av 

att det går tid till samverkan. Samverkan associerades till möten med ”för 

mycket prat” och planerande som har lång väg till handling – ”för mycket 

tänkande i förväg” som någon formulerade sig när det gällde hinder för att 

delta i samverkan. Analysen av samverkansbetingelser visar också på brist på 

tid, men i det här fallet brist på tid avsatt för samverkan i Ungdomsprojektet. 

Det var inte mer tid avsatt än att knappt hälften av ungdomarna som sökte 

psykiatrin kunde ingå i projektet och det fanns inte tid avsatt för metodutveckling 

som var ett av de formulerade syftena med projektet. Dessutom 

hade det behövts mer tid för ”tänkande i förväg” när det gällde målformuleringar 

och avgränsningar för att öka artikulationen. Med andra ord så tar 

verkligen samverkansarbete tid, men om inte tillräckligt med tid avsätts är 

risken stor att det blir dåligt använd tid. Prioriteringar av hur arbetstiden ska 

användas blir ett spänningsfält. Läggs mer tid på planering och utformande 

av samverkan och om samverkansarbete, även om det är direkt patientarbete, 

prioriteras mer, hotar motståndet mot samverkansprojekt att öka. Det är 

oundvikligt att prioriteringar leder till motsättningar, vilka kan leda till konflikter 

och också avund mellan olika grupper inom de samverkande organisationerna. 

Konflikten kring hur tiden ska förläggas kan ytterligare belysas t.ex. med att 

pågående samverkan med meningsfulla samverkansuppgifter hör till det som 

uppfattas vara mest stimulerande för samverkan, men för att samverkansuppgiften 

ska vara meningsfull ska man ”se nyttan av den” och det ska finnas ett 

”uttalat mål och syfte”. Att göra tydligt nyttan och formulera mål och syften 

hör till artikuleringen om man använder Humbles och Janssons termer, vilket 

kräver tid. 

Humbles och Jansons modell är ett redskap som kan användas för att se hur 

förutsättningarna för ett meningsfullt samverkansarbete ser ut. Kraftfältsanalysen 

kompletterar bilden, då den visar att det verkligen handlar om ett kraftfält 

som samverkansarbetet ska genomföras i. I Humbles och Jansons modell 

betonas att samverkan utförs av individer och den emotionella beredskapen 

hos befattningshavarna tas upp som en faktor i analysen av samverkansbe- 

93

tingelserna. Vad som inte lika tydligt ingår i deras modell och som kraftfältsanalysen 

fokuserar på är den emotionella beredskapen hos arbetsgrupperna 

där de samverkande befattningshavarna ingår. Som nämnts i beskrivningen 

av kraftfältsanalysen (Avsnittet: ”Att utvärdera samverkan – teoretiska 

aspekter”) är det de hindrande faktorerna som bör minskas snarare än att öka 

de stimulerande om man vill höja nivån på kvantiteten samverkan. 

Kraftfältsanalysen av personalens syn på hinder och stimulans för samverkan 

visar att hinder till stor del lades utanför en själv och också till stor del 

utanför den egna kontrollen. Det handlade om organisatoriska förhållanden 

(tidsbrist, prioriteringar inom organisationen, former för samverkansarbete, 

etc.) och när det handlade om kompetens eller emotionell beredskap talade 

man främst om medarbetarnas eller samverkanspartnerns. Att hinder förläggs 

utanför en själv eller att hinder som ligger utanför en själv tillmäts störst 

betydelse kan ses som psykologiska försvar mot känslor av eget 

tillkortakommande, mot negativistiska inställningar man inte vill ta ansvar 

för, mot avund gentemot andra. Att projicera ut det man inte kan hantera 

inom sig är inte enbart en individuell företeelse utan gäller också grupper. I 

sin kraftfältsanalys av forskningsintresse inom habiliteringsdivisionen (Högberg 

1998) menar Britta Högberg att de föreställningar och uppfattningar som 

råder kring hindrande och stimulerande faktorer kan beskrivas som sociala 

försvarssystem (Menzies 1960) där realistiska förutsättningar avseende tid, 

resurser, stöd och arbetsvillkor blandar sig med mer orealistiska förväntningar 

och anspråk. De sociala försvaren är nödvändiga för att hålla ångest på 

en hanterbar nivå samtidigt som de ibland kan bli för rigida och hindra arbete 

och utveckling. I Ungdomsprojektet övervägde de stimulerande faktorerna 

och det är en allmänt positiv inställning till samverkan på båda mottagningarna. 

Man måste dock ändå ta med i beräkningen att projektutformningen 

påverkade hur personalen tänkte om Ungdomsprojektet och om arbetet på 

mottagningarna för övrigt. Ett samverkansprojekt innebär differentiering av 

de i personalgrupperna ingående individernas arbetsuppgifter. Detta aktualiserar 

konkurrens inom grupperna. Endast två behandlare från respektive 

mottagning kunde vara med i projektgruppen, kanske hade andra velat vara 

med? När trycket att ta emot nya patienter är stort, vilket det var på båda 

mottagningarna, kan det också finnas missnöje med att tid avsätts för speciella 

projekt som riktar sig till en trots allt mycket begränsad del av respektive 

mottagnings patienter. Även mellan personalgrupperna på de samverkande 

enheterna kommer motsättningar och konkurrens att aktualiseras. Hur stor 

nytta har den egna mottagningen av projektet? Hur förhåller sig denna nytta 

till vad det kostar? Är kostnaderna mellan mottagningarna rättvist fördelade? 

Är det andra arbetsuppgifter eller kanske annan samverkan som borde prio- 

94

iteras? Dessa frågor behöver inte vara uttalade för att de ska få en påverkan 

på hur ett samverkansprojekt uppfattas. Troligen kan de ha en negativ inverkan 

om de är just outtalade. 

Tid är en bristvara men paradoxalt nog kanske ändå mer tid måste läggas på 

arbete kring ett sådant samverkansprojekt som Ungdomsprojektet. På båda 

mottagningarna lades tid på att fortlöpande informera om arbetet i Ungdomsprojektet 

till övriga i personalgrupperna. Man hade också regelbundna gemensamma 

möten mellan båda personalgrupperna då både samverkan i Ungdomsprojektet 

och annan samverkan diskuterades. Dessa försök att göra 

Ungdomsprojektet och samverkan över huvud taget mellan BUP och VPM 

till en angelägenhet för all personal på båda mottagningarna var kanske något 

som bidrog till att minska konkurrens och motsättningar. Utifrån Humbles 

och Jansons modell kan man här tala om ett arbete för att förbättra de yttre 

samverkansbetingelserna, att öka kontaktvägarna mellan mottagningarna och 

att se till att båda samverkansparterna bidrar med ungefär lika mycket resurser 

till samverkansuppgiften. 

Hur kan samverkansuppgifternas artikulation öka? 

Tyngdpunkten i utvärderingen av har legat på de frågeställningar som rör 

samverkan och effekterna av denna. Den aktuella analysen har visat på brister 

i artikulationen när det gäller vissa av de arbetsuppgifter som formulerats för 

Ungdomsprojektet. Genom de goda yttre betingelserna för samverkan som 

fanns under projektperioden och som för närvarande också finns bör det vara 

möjligt att arbeta på att förbättra artikulationen. Ett sådant arbete skulle innebära 

att man tydligare formulerade avgränsningar för vad man ska göra: 

- För det första måste man ta ställning till målen med att samverka. Ska 

målen för samverkan revideras? Är samverkansarbetets utformning relaterat 

till målen? Ungdomsprojektets mål som handlade om kunskapsöverföring 

mellan organisationerna, kunskapsutveckling kring tidiga tecken 

på psykisk ohälsa samt metodutveckling kring bemötande av ungdomar 

och unga vuxna i kris är alla lågt artikulerade. Det är troligt att en annan 

projektorganisation som innebär en mottagning med helhetsansvar för 

den psykiatriska vården för ungdomar, som de större HSN-projekten, 

skulle ge ökade förutsättningar för kunskapsutveckling kring tidiga 

tecken på psykisk ohälsa och för metodutveckling. Ungdomsprojektet 

fick sin form i första hand för att man skulle hitta en möjlig samverkansform 

mellan de båda mottagningarna. Projektet skulle drivas inom befintliga 

ekonomiska och organisatoriska ramar, ingen ny mottagning för 

unga skulle skapas. Fördelen med detta är att inga nya gränser eller över- 

95

gångar skapas. Det möjliggör en smidig överföring och inslussning av de 

BUP-patienter som behöver fortsatt vård efter det att de fyllt 18. När det 

gäller kunskapsöverföringsmålet kan en speciell mottagning med helhetsansvar 

för den psykiatriska vården av unga medföra en risk att kunskapsöverföring 

i vissa avseenden byts mot kunskapsdränering för både 

BUP-mottagningen och den vuxenpsykiatriska mottagningen, då dessa 

kommer att träffa färre eller inga ungdomar i åldersintervallet. Samverkan 

organiserad som i Ungdomsprojektet kan visserligen medföra att de 

behandlare som inte ingår i projektgruppen kommer att göra färre bedömningar 

av ungdomar i åldersintervallet, men erfarenheten och kompetensen 

att möta ungdomar finns då kvar på mottagningarna. 

- Vilken grupp patienter skulle vinna på att man samverkade? Ska 

åldersintervallet ökas till att även omfatta åldrarna 20-25 som HSNprojekten? 

Hur löser man i så fall det organisatoriskt? 

- Ska Ungdomsteamet endast träffa en begränsad del av de patienter som 

söker eller ska detta vara ett bemötande som alla patienter i åldersintervallet 

får? I så fall måste teamet dimensioneras för det och också ha möjlighet 

till akuttider. 

- Är målet/målen för kontakten med ungdomarna definierade och är metoden 

avpassad för att nå dessa mål? Ska en metod utformas som är så 

flexibel att den går att applicera på alla ungdomar som söker psykiatrisk 

hjälp eller ska olika grupper av ungdomar bemötas med olika metoder? 

Ska det finnas inklusions- och exklusionskriterier för vilka ungdomar 

som ska gå till ungdomsteamet och vilka som inte ska göra det? Här kan 

de delar i utvärderingen av Ungdomsprojektet som handlat om att beskriva 

patientgruppen och att undersöka hur ungdomarna upplevt kontakten 

med Ungdomsprojektet vara till hjälp. Här ges både behandlarnas 

bedömning och beskrivning av patientgruppen och ungdomarnas egna 

beskrivningar av sina problem, förväntningar och tankar om vad de behöver 

för hjälp. Detta bör dessutom kompletteras med en bedömning av i 

vilken mån den stora grupp av patienter som gått utanför Ungdomsprojektet 

skiljer sig från ungdomarna i projektet. 

- Har befattningshavarna som ska utföra samverkansuppgiften tillräcklig 

kompetens för detta eller behövs utbildning och/eller handledning? Finns 

det tillräckligt med tid avsatt för det? 

96

Samverkan mellan barn- och ungdomspsykiatrin och 

vuxenpsykiatrin i Värmdö under 25 år – integration och 

separation 

Även om analysen av samverkansbetingelser visat på stora brister i artikuleringen 

är ändå huvudintrycket av Ungdomsprojektet positivt. Den form man 

givit samverkan uppfattades omedelbart positivt och ganska tidigt under 

projekttiden talade man därför om att Ungdomsprojektet inte var ett tidsbegränsat 

projekt, utan redan då kunde betraktas som en permanentad arbetsform. 

Tidsbegränsat projekt avsåg endast utvärderingen. Analysen av samverkansbetingelser 

har sedan stärkt detta intryck, att Ungdomsprojektets utformning 

har utmärkts av att hitta just en form för samverkan och att det i 

viss mån varit viktigare än vad som görs när man samverkar. Utvärderingen 

har visat att denna form för samverkan tagits emot positivt inom de båda 

personalgrupperna, att annan samverkan mellan mottagningarna ökat och att 

fler samverkansprojekt satts igång. Kanske är upplevelsen av ett gemensamt 

ansvar, inte bara för ungdomarna som kommer till Ungdomsteamet utan för 

alla de familjer som har behov av stöd och hjälp från psykiatrin, en av de 

viktigaste vinsterna? Ur det perspektivet kan man verkligen tala om en kunskapsöverföring. 

Som beskrivits har Värmdö en historia av samverkan mellan 

barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin. För ”Värmdöprojektet” i 

slutet av 70-talet och början av 80-talet var familjeinriktning och helhetssyn 

ett mål som inte uppnåddes. Ungdomsprojektet verkar vara ett steg i riktning 

mot detta mål. Flera uttalanden av vuxenpsykiatripersonalen tyder på att man 

inte bara blivit mer medvetna om att många av de vuxenpsykiatriska patienterna 

har barn, utan också en önskan om att arbeta för att förbättra barnens 

situation och att det är möjligt i samverkan med BUP. 

En ökad familjeinriktning och ett gemensamt ansvar för att tillgodose kommunens 

befolknings psykiatriska vårdbehov kan jämföras med den samverkan 

som var under den så kallade ”integrerade fasen” i Värmdöprojektet. 

Under denna period samordnades teamen i en gemensam mottagningsorganisation. 

Man arbetade gemensamt i klientärenden och hade flera samverkansprojekt 

i kommunen. Den integrerade fasen följdes sedan av den ”separerade 

fasen” som innebar ett avståndstagande från det nära samarbetet under den 

integrerade fasen. Den separerade fasen kom efter ett personalbyte i det vuxenpsykiatriska 

teamet. Under denna fas betonades den vuxenpsykiatriska 

identiteten och den vuxenpsykiatriska delen av personalen vände sig nu mer 

mot den egna organisationen och framför allt den vuxenpsykiatriska slutenvården 

blev en viktig samarbetspartner. Som beskrivits i inledningen till 

denna rapport, s. --, drogs slutsatser och gjordes rekommendationer utifrån de 

97

stämningar som var rådande under den separerade fasen: Samverkan mellan 

vuxenpsykiatrin och barn- och ungdomspsykiatrin skulle hållas på en informell 

nivå och inte byggas in i verksamhetsformer och mottagningsorganisation. 

Ungdomsprojektet innebär ett brott mot dessa rekommendationer och 

påminner såtillvida om den integrerade fasens satsning på att arbeta gemensamt. 

Samtidigt är det viktigt att se att ingen, varken bland BUP- eller vuxenpsykiatripersonalen, 

anser att BUP och VPM ska samarbeta som en organisation. 

Att tydliggöra ansvarsförhållanden och gränser har varit viktigt i utformningen 

av arbetet. Samtidigt som Ungdomsprojektet medfört en känsla 

av gemensamt ansvar för den psykiatriska vården i Värmdö handlar det om 

två separata organisationer som samverkar. 

I detta historiska perspektiv på samverkan mellan barn- och ungdomspsykiatrin 

och vuxenpsykiatrin i Värmdö kan man spekulera om framtiden. Vilken 

blir nästa fas? När den separerade fasen inträdde under Värmdöprojektet hade 

den alltså föregåtts av ett omfattande personalbyte när det gällde den vuxenpsykiatriska 

personalen. Nu är det BUP som står inför förändringar, nämligen 

den omorganisation som går under namnet ”BUP 2005”. Det är möjligheterna 

till ett mer differentierat behandlingsutbud, som anges som ett motiv för 

organisationsförändringen. Personalen ska subspecialisera sig, delvis utifrån 

arbete med olika diagnostiska kategorier, och antalet mottagningar ska 

minska för att varje mottagning ska bli tillräckligt stor för att kunna inrymma 

detta ökade utbud. Hur denna förändring kommer att se ut för Värmdös del är 

idag osäkert. Det finns dock farhågor att den lokala samverkan kommer att få 

stryka på foten. Det är framför allt de idag så goda yttre samverkansbetingelserna 

som kan komma att förändras. Att mottagningarna ligger vägg i vägg 

har underlättat att skapa både formella och informella kontaktvägar, utan 

tidskrävande resor. En omorganisation skulle också kunna innebära att BUPpersonalen 

för en tid blir mer inriktade på den egna organisationen och att 

mindre tid och energi kan läggas på utåtriktad samverkan. Om det går att 

behålla en känsla av gemensamt ansvar för Värmdös befolknings psykiatriska 

vårdbehov om det inte längre skulle finnas en BUP-mottagning stationerad 

inom kommunens gränser återstår att se. 

98

Referenser 

Andersen, T. (1991). Reflekterande team. Samtal och samtal om samtalen. 

Stockholm: Mareld. 

Bion,W.R. (1962). Learning from Experience. London: Heinemann. 

Boalt Boëthius, S. (1994). ”Forskning och metodutveckling som ett led i 

personalutvecklingen vid Ericastiftelsen.” I S. Boalt Boëthius, M. Kihlbom. 

& A.M. Orrenius (red.) Psykoterapi med barn och ungdomar då, nu och 

sedan ... Ericastiftelsen 1934-1994. Stockholm: Ericastiftelsen. Rapporter nr 

5. 

Boalt Boëthius, S. (1999). ”Kulturmöten vid förändringsarbete inom en 

behandlingsinstitution.” I B. Qvarsell (red.) Pedagoger om kultur: fjorton 

inlägg i en diskussion om kultur som pedagogisk fråga. Stockholm: Univ., 

Pedagogiska institutionen 

Ginner, H., Werbart, A., Levander, S. & Sahlberg, B. (2001). Tillförlitlighet i 

studier av subjektiva förklaringssystem. Ett kodningssystem för privata 

teorier om patogenes och kur. Psykoterapi: Forskning och utveckling, rapport 

19. Stockholm: Sektionen för Psykoterapi och Psykoterapiinstitutet. 

Humble, K. & Janson, U. (1981). Utkast till en teori om samverkansbetingelser. 

PBU-utvärderingen, rapport 6. Stockholm: SLL, SN:s metodutvecklingsgrupp. 

Högberg, B. (1998). Baslinjen – en studie av kunskapsbildning och fouintresse 

inom habiliteringsdivisionen. Stockholm: SLL, Omsorgsnämnden. 

Jacobsson, G. (2001). ”Om manliga och kvinnliga element hos unga vuxna.” 

Insikten, 10:4, 35-39. 

Lindquist, A.L. (1985). Motsättningar i vårdarbete. En fallstudie av ett 

försök till samarbete mellan psykisk barn- och ungdomsvård och vuxenpsykiatri. 

Akademisk avhandling. Umeå: Univ., Institutionen för socialt 

arbete. 

Menzies, I.E. (1960). ”A case study in functioning of social systems as a 

defense against anxiety.” Human Relations, 13:95-121. På svenska i S. Jern, 

S. Boalth Boëthius, U. Hidman & B. Högberg (red.) (1984). Grupprelationer. 

En antologi om förhållandena mellan individ, grupp och organisation. 

Stockholm: Natur och Kultur (andra utgåvan 1995, Grupprelationer. Texter 

om individ, grupp och organisation). 

99

Prop. 1999/2000:149 Nationell handlingsplan för utveckling av hälso- och 

sjukvården. Stockholm: Fritzes 

Rudholm, M. (1999). Översynen av psykiatrin i Stockholms län – slutrapport. 

Rapport 7. Stockholm: SLL, Hälso- och sjukvårdsnämnden. 

SOU 1992:4 Psykiatrin i Norden – ett jämförande perspektiv. Stockholm: 

Allmänna förlaget 

SOU 1992:73 Sammanställning av remissyttranden över Psykiatriutredningens 

slutbetänkande. Stockholm: Allmänna förlaget 

SOU 1998:31 Det gäller livet. Stöd och vård till barn och ungdomar med 

psykiska problem. Slutbetänkande av Barnpsykiatrikommittén. Stockholm: 

Fritzes 

Stockholms läns landsting. Hälso- och sjukvårdsnämnden. Protokoll 11/1999 

Stockholms läns landsting. Hälso- och sjukvårdsnämnden. Hälso- och 

psykiatriutskottet. Rapport 2000-03-28 

Wiman, M. & Werbart, A. (2002). Unga vuxna i psykoterapi II: Hur 

uppfattar de själva sina problem? Psykoterapi: Forskning och utveckling, 

rapport 23. Stockholm: Sektionen för Psykoterapi och Psykoterapiinstitutet. 

100

Bilaga 1 

Värmdö kommun 

Folkmängd, åldersstruktur och befolkningsprognos 

(Källa: Värmdö kommuns hemsida: www.varmdo.se och Regionplane- och 

trafikkontorets hemsida: www.rtk.sll.se ) 

Den 31 december 2002 var folkmängden i Värmdö kommun 32 664 personer. 

Sedan 1989 har befolkningen ökat med nästan 50 %. I Värmdö föds många 

barn i jämförelse med de flesta övriga kommuner i Sverige. Medelvärdet i 

Sverige ligger på 1,51 barn/kvinna, medan varje kvinna i Värmdö i snitt föder 

1,94 barn. Ingen kommun i Stockholms län är i närheten av så höga 

födelsetal. Detta är ändå inte den största orsaken till att Värmdös befolkning 

ökar så kraftigt. Det beror på att inflyttningsnettot är så stort. Cirka 70 % av 

befolkningsökningen beror på ett positivt inflyttningsnetto (= inflyttning – 

utflyttning). År 2001, ökade Värmdös befolkning procentuellt mest av alla 

kommuner i hela Sverige, 2,7 % eller med 836 personer. Detta är en statistik 

som Värmdö kommun brukar toppa. År 2002 hade ökningen dock mattats 

något. Ändå fortsätter Värmdö att vara en av de kommuner som ökar mest. 

Totalt sett har alla åldersgrupper mer eller mindre ökat under de senaste 30 

åren. Det är naturligt eftersom totalbefolkningen har ökat från ca 12 000 

personer till 32 000 personer, vilket innebär att befolkningsmängden har 

stigit med 255 %!! från 1970 fram till idag. Den åldersgrupp som ökat mest 

under de senaste 30 åren är gruppen mellan 25-64 år. Den har närapå 

tredubblats. Åldersgruppen under 25 år har under samma period mer än 

fördubblats. 

Under de senaste elva åren har en markant förändring skett i åldersstrukturen. 

Från att ha haft en relativt jämn åldersfördelning 1990 har två markanta 

toppar bildats i åldersgrupperna 7-15 år och 30-45 år med en svacka i 

åldersgruppen runt 25 år. Det beror troligtvis på att barnfamiljer flyttar till 

kommunen och att 20-25 åringar flyttar från kommunen, se figur 1. 

Enligt befolkningsprognosen kommer dessa pucklar att förstärkas och 

förflyttas framöver. Detta innebär att den äldre tonårsgruppen förväntas öka 

kraftigt. Även småbarnsgrupperna i åldern 0-5 år förväntas öka, se figur 2. 

Totalt sett förväntas den snabba ökningen att fortsätta och Värmdös 

befolkning beräknas öka från 32 664 personer år 2002 till 41 500 personer 

fram till år 2011.

Tabell 1 

promille 

Tabell 2 

4000 

3500 

3000 

2500 

2000 

1500 

1000 

500 

0 

120 

100 

80 

60 

40 

20 

0 

0-4 

5-9 

10-14 

15-19 

20-24 

25-29 

30-34 

35-39 

40-44 

45-49 

50-54 

55-59 

60-64 

65-69 

70-74 

75-79 

80-84 

85-89 

90-94 

>95 

0-4 

5-9 

10-14 

15-19 

20-24 

25-29 

30-34 

35-39 

40-44 

45-49 

50-54 

55-59 

60-64 

65-69 

70-74 

75-79 

80-84 

85-89 

90-94 

>95 

Värmdö 

Stockholms län 

Riket 

Värmdö komm un 

2002 

Värmdö komm un 

2011

Utländsk bakgrund 

Andelen invånare med utländsk bakgrund, dvs. utländska medborgare eller 

svenska medborgare födda utomlands, är relativt liten i Värmdö kommun 

11,4 % om man jämför med Stockholms län totalt 19,4 % den 31 december 

2001. När det gäller åldersgruppen 15-19 år var andelen 8,0 % jämfört med 

17,4 % i hela länet. 

Utbildningsnivå 

Utbildningsnivån varierar mellan kommunerna i Stockholms län. Andelen 

högutbildade (eftergymnasial utbildning mer än 3 år) är lägre i Värmdö 

kommun än länsgenomsnittet medan andelen med 2-årigt gymnasium eller 

enbart grundskola är högre, se figur 3. 

3. Utbildningsnivå 

100% 

80% 

60% 

40% 

20% 

0% 

13 

14 

20 

28 

20 

14 

19 

23 

14 

13 

18 

27 

23 21 27 

Värmdö Länet Riket 

Eftergymnasial 

utbildning, minst 3 år 

Eftergymnasial 

utbildning, < 3 år 

Gymnasial utbildning, 3 

år 

Gymnasial utbildning, 

högst 2 år 

Förgymnasial utbildning 

Betygsnivå åk 9 och andel elever vid gymnasieskolans olika program 

Betygsnivån för Värmdös 9:e-klassare vt 2001 var lägre än för länet i stort. 

En jämförelse när betygen grupperats i ”lågt”, ”mellan” och ”högt” ses i figur 

4. Av eleverna som 2001 gick ut åk 9 gick 43 % till de naturvetenskapliga 

eller samhällsvetenskapliga programmen, 5 % togs in på individuella 

program och 45 % gick till övriga program. En jämförelse med länet totalt 

sett kan ses i figur 5

4.Betygsnivå i åk 9 vt 2001 

45 

40 

35 

30 

25 

% 

20 

15 

10 

5 

0 

29 

Lågt 

23 

41 42 

Mellan 

33 

29 

Högt 

5.Andel elever i gymnasieskolans program 

45 

40 

35 

30 

25 

% 

20 

15 

10 

5 

0 

43 

5 

45 

3 4 

44 

8 

43 

Värmdö Länet 

0 1 0 1 

Saknas 

2 2 

Annat 

betygssystem 

Värmdö 

Stockholms län 

NV- el. SP-program 

IV-program 

Övriga program 

Intagna efter 1 år 

Ej intagna

Övergång till högskola från gymnasieskolan 

Det är en lägre andel som går vidare till högskolestudier jämfört med 

genomsnittet i länet. I Värmdö påbörjade 55 % högskolestudier inom 3 år 

t.o.m. 2001/2002 medan andelen för länet som helhet var 62 %. 

Förvärvsarbetande och arbetslöshet 

Andelen förvärvsarbetande är relativt hög i Värmdö, 82 % år 2000 jämfört 

med 77 % för Stockholms län och 75 % för hela Sverige. För flertalet handlar 

det om resor utanför kommunen för att komma till arbetet. Av de 16 271 

personer som bodde i Värmdö och som förvärvsarbetade lämnade 10266 

personer eller 63 % kommunen. Arbetslösheten, öppen och i 

arbetsmarknadsåtgärder, är låg, 2 % i mars 2002 jämfört med 3 % för hela 

länet och 5 % i hela landet. 

Inkomst 

Medel- och medianinkomst ligger för Värmdöbornas del ungefär på samma 

nivå som för hela länet och därmed högre än i Sverige totalt: I Värmdö var 

medelinkomsten 231 000 (medianinkomst 208 000) år 2000 för 

förvärvsarbetande 20-64 år, i länet 232 000 (205 000) och i riket 212 000 

(198 000). 

Barnfamiljernas köpkraft 

En jämförelse mellan barnfamiljernas köpkraft 2001 i Värmdö och 

genomsnittet i hela länet ses i figur 6. Av diagrammet framgår att det finns en 

något lägre andel av familjer med mycket låg respektive mycket hög 

köpkraft.

6. Barnfamiljernas köpkraft 

30 

25 

20 

% 15 

10 

5 

0 

Familjetyp 

14 

21 

24 

22 

19 

20 

20 

20 

20 

Värmdö Stockholms län 

20 

Låg 

Medellåg 

Medel 

Medelhög 

Barnfamiljerna har delats in i tre familjetyper där fördelningen 2001 

redovisas i figur 7: 

Lever med bägge föräldrarna; barn med sammanboende föräldrar och 

biologiskt/adoptivbarn till bägge. 

Lever med ensamst. förälder; barn boende med ensamstående biologisk/ 

adoptivfar och barn boende med ensamstående biologisk/adoptivmor. 

Lever med förälder/styvförälder; barn med sammanboende föräldrar och 

biologiskt/adoptivbarn till kvinnan, bor med mor och styvfar samt barn med 

sammanboende föräldrar och biologiskt/adoptivbarn till mannen, bor med far 

och styvmor. 

”Övriga barn” i diagrammet är barn som inte är biologiskt/adoptivbarn till 

boföräldern/någon av boföräldrarna, t.ex. fosterbarn, barn som flyttat 

hemifrån samt barn som saknar uppgift om familjetyp. 

Av diagrammet framgår att det är en något större andel barn som lever med 

bägge föräldrarna i Värmdö jämfört med i hela länet, 74% jämfört med 71%. 

Hög

7. Familjetyp 

80 

70 

60 

50 

% 40 

30 

20 

10 

0 

Boende 

74 

20 

71 

24 

5 4 

1 1 

Värmdö Stockholms län 

Lever med bägge 

föräldrarna 

Lever med ensamst. 

förälder 

Lever med 

förälder/styvförälder 

Övriga barn 

I skärgårdskommunen Värmdö dominerar småhus (en- och tvåbostadshus) 

som boendeform. I centralorten Gustavsberg är andelen flerbostadshus lite 

större, 57 % medan andelen flerbostadshus i övriga kommundelar varierar 

mellan 5 och 25 % (siffrorna kommer från Folk- och bostadsräkningen 1990). 

En jämförelse mellan kommunen och länet ses i figur 8. 

8. Andel flerbostadshus och småhus 

80 

70 

60 

50 

% 40 

30 

20 

10 

0 

33 

67 

74 

26 

Värmdö Stockhoms län 

Flerbostadshus 

Småhus

Socialbidrag 

Andelen socialbidragstagare under 2001 var 2 % jämfört med 4 % i hela länet 

Ohälsa och sjuklighet 

Andelen förtidspensionärer inkluderande dem med sjukbidrag ligger i 

Värmdö på länsgenomsnittet, 6 %. Det genomsnittliga antalet sjukdagar 

ersatta av försäkringskassan var år 2001 19, också det som för hela länet. 

Ohälsotalet är en beräkning där sjukpenningdagar, dagar med 

förtidspension/sjukbidrag, dagar med rehabiliteringsersättning och dagar med 

förebyggande sjukpenning divideras med antal sjuk-penningförsäkrade och 

förtidspensioner. Ohälsotalet i Värmdö var 41 år 2001 jämfört med 46 för 

länet.

Bilaga 2 

BUP och Psykiatrin i Värmdös ungdomsprojekt 16-20år 

Frågeformulär till behandlare 

Frågorna besvaras senast efter 4:e besöket 

1. Datum för besök 1____________ besök 2____________ besök 3____________ besök 4____________ 

2. Uppgiftslämnare:…………………………………..Datum:…………………. 

3. Patientens initialer:___ ___ 

4. Patientens födelseår (4 siffror) och månad (2 siffror): __ __ __ __ __ __ 

5. Patienten inskriven i 

BUP vuxenpsykiatrin 

6. Kön:………………….. 

7. Uppdragsgivare (Om patienten inte är myndig kan både patienten själv och vårdnadshavare markeras) 

Patienten själv Domstol (begärd insats) 

Vårdnadshavare Socialtjänst 

8. Initiativtagare (samtliga som rekommenderat/remitterat) MHV BHV 

Patienten själv Företagshälsovård Ungdomsmottagning 

Föräldrar, anhöriga Vårdcentral/barnläkare Vuxenpsykiatri 

Skola, skolhälsovård Socialtjänsten Advokat 

Arbetsplats BUP med psykolog- och spädbarnsverk- Annan 

samheter 

9. Problem/symtom som patienten/anhöriga söker för (grov bedömning, flera alternativ kan 

anges) 

Inåtvända problem (alla former av inåtvända problem inklusive psykosomatiska problem) 

Utåtriktade problem (bråkighet, skolk, norm- och regelbrott mm) 

Suicidalt beteende, självstympande handlingar, självmordstankar 

Psykotiska symtom (vanföreställningar, hallucinationer, desorganiserat tal eller beteende, negativa symtom, dvs affektiv 

avflackning, utarmat tankeliv) 

Missbruk 

Föräldraproblem (föräldraperspektiv: hur ska vi klara av…; vår son bekymrar oss…; relationen föräldrar-barn) 

Relationsproblem i familjen (ej problem utifrån föräldrarollen) 

Problem i skolan/i arbetslivet (t ex inlärningsproblem i skolan, kamratproblem eller samarbetsproblem/bråkighet i skolan 

eller på arbetsplatsen, otillfredsställelse i arbetet) 

Utsatthet (flyktingskap, traumatiska upplevelser av övergrepp, misshandel mm) 

Oro kring avvikelser i utvecklingen (neurologiska symtom/avvikelser, förseningar) 

Övrigt (samt vet ej/oklart) 

10. Frågeställning/ar vid arbete på uppdrag av myndighet 

LVU-frågeställningar Andra frågeställningar 

Omsorgssvikt Störd emotionell utveckling 

Avvikande beteende hos tonåringen/ tjugoåringen Neurologiska symtom/utvecklingsförsening 

Misstanke om sexuellt övergrepp Annat 

Barnmisshandel 

11. Tidigare kontakt med barnpsykiatri (inklusive PBU-verksamheter) 

Nej Ja. Första gången vid ____års ålder Vet ej 

12. Tidigare kontakt med vuxenpsykiatri 

Nej Ja. Första kontakten med vuxenpsykiatrisk öppenvård, år ____ 

Ja. Första kontakten med vuxenpsykiatrisk slutenvård, år ____ 

Vårdats enligt LPT

13. Familj vid anmälan 

Patienten bor tillsammans med (flera alternativ fylls i) 

Mor/adoptivmor Far/adoptivfar Styvfar Styvmor 

Släktingar, ej föräldrar (t ex mor/farföräldrar, syskon till föräldrar) 

Bor ensam i eget boende Sambo/gift Eget/egna barn Bor med 

kamrat/er 

Familjehems-/institutionsplacerad Annat, vet ej 

Syskon: (inkl biologiska/adopterade hel/halvsyskon, styvsyskon, familjehemssyskon oavsett var de bor) 

Yngre syskon Äldre syskon Enda barn Tvilling/ 

trilling 

Vet ej 

Speciella förhållanden: 

Adoptivbarn Delat boende m/f Förälder avliden 

Umgänge (ifylls om patienten bor huvudsakligen hos en förälder) 

Tillfredsställande kontakt Bristande kontakt Obefintlig kontakt 

Vet ej 

14. Uppväxtfamilj - ifylles endast om förhållandena varit annorlunda före anmälan (flera alternativ kan fyllas i) 

Mor/adoptivmor Far/adoptivfar Styvfar Styvmor 

Släktingar, ej föräldrar (t ex mor/farföräldrar, syskon till föräldrar) Fosterföräldrar 

Växt upp med förälder som varit ensamstående under längre period av patientens uppväxt Vet ej 

15. Härkomst 

Patienten och dennes föräldrar är födda i Sverige (fyll ej i tabellen nedan) 

Patienten, men ej förälder/föräldrar, är född i Sverige (=2:a generationens invandrare) 

Samtal fört på annat språk än svenska Samtal fört med tolkhjälp 

Land Patient Mor Far Land Patient Mor Far 

Sverige Syrien 

Finland Turkiet 

Övriga Norden Övriga Asien 

Bosnien Chile 

Jugoslavien Peru 

Polen Övriga Syd- och Mellanamerika 

Ryssland Kanada, USA, Mexiko 

Övriga Europa utom Norden Etiopien 

Bangladesh Somalia 

Indien Uganda 

Irak Övriga Afrika 

Iran Övrigt (Oceanien, Australien 

m fl) 

Libanon Vet ej, osäker uppgift 

För familjehemsplacerade ungdomar ges uppgifter för den biologiska familjen 

2

16. Psykosocial påfrestning av betydelse för den unges psykiska hälsa 

(samtliga före och under kontakten med Ungdomsprojektet) 

Relationsproblem mellan föräldrar (oenighet, 

skilsmässa) 

Fysisk misshandel av patienten inom familjen 

Andra relationsproblem i familjen Uppgift föreligger om misshandel i familjen 

Vårdnads- och umgängesproblem Uppgift föreligger om sexuellt övergrepp 

Relationsproblem mellan familjen och 

Uppgift föreligger om annan kriminalitet hos övriga 

omgivningen, inkl isolerad familj 

familjemedlemmar 

Relationsproblem kamrater Krigs-/katastrofupplevelse 

Patienten är eller har varit skild från mor/far Kultur-, migration- och/el språkproblem 

Dödsfall i familjekretsen Flyktingbakgrund 

Andra svåra separationer eller övergivanden Väntan på uppehållstillstånd, eget/anhörigas 

Somatiska hälsoproblem i familjen Arbetslöshet hos föräldrar 

Uppgift föreligger om psykisk störning i familjen 

(mor/far/syskon/sambo/övrig) 

Arbetslöshet hos patienten 

Uppgift föreligger om missbruk i familjen 

(mor/far/syskon/sambo/övrig) 

Bristande resurser i skolan 

Uppgift föreligger om eftersatt fysisk vård och/eller 

psykiskt omhändertagande 

Övrigt (t ex svag ekonomi, bostadsproblem) 

Upprepade flyttningar Ingen social påfrestning har noterats 

17. Somatiskt tillstånd av betydelse för den psykiska hälsan och utvecklingen (använd gärna ICD-10nummer)___________________________________________________________________________________ 

_____________________________________________________________________________________ 

18. Diagnos/symtom enligt Ungdomsprojektets behandlare 

(flera alternativ kan anges, tillägg kan göras, sidhänvisningar till Mini-D IV) 

1 Mental retardation 37-38 

2 Inlärningsstörningar 38-40 

3 Motorisk störning 40 

4 Kommunikationsstörningar (t ex tal- och språkstörningar) 40-43 

5 Genomgripande störningar i utvecklingen (t ex autism) 43-47 

6 Hyperaktivitetssyndrom med uppmärksamhetsstörning 47-49 

7 Uppförandestörning 49-51 

8 Trotssyndrom, utagerande stört beteende UNS 51-52 

9 Tics, Tourettes syndrom 53-55, 58-59 

10 Ångeststörning (utom tvång och posttraumatiskt stressyndrom) 56-57, 153-159, 162-167, 213-214 

11 Tvångssyndrom 159-160 

12 Postttraumatiskt stressyndrom 160-162 

13 Missbruk 62-64, 77-110 

14 Schizofreni och andra psykotiska syndrom 111-121 

15 Förstämningssyndrom 123-152, 213-214 

16 Somatoforma syndrom, psyk fakt som påverkar somatisk sjukdom 169-174, 225-226 

17 Dissociativa syndrom 177-180 

18 Sexuell störning eller könsidentitetsstörning 181-193 

19 Ätstörningar 195-197 

20 Sömnstörningar 199-208 

21 Personlighetsstörningar 215-223 

22 Antisocialt beteende 233-234 

23 Okomplicerad sorg 234-235 

24 Identitetsproblem 235 

25 Livskris 236 

26 Självmordsförsök 

27 Övrigt (inkl lättare symtom än vad som krävs för att uppfylla ovan angivna diagnoser eller kriser). 

Kontrollera att inte någon UNS-diagnos är tillämplig (Mini-D s. 5). 

28 Inga symtom hos den unge 

29 Adekvat underlag för diagnos saknas (t ex om kontakten med Ungdomsproj. avbryts efter något enstaka 

besök) 

Endast en av punktena 27 respektive 28 får användas. Om något symtom markerats, skall inte punkterna 27-28 användas 

3

19. Kontakten med ungdomen avslutad (gäller såväl planerade gemensamt överenskomna avslut, som ”drop outs”) 

Ja, efter första besöket Ja, efter andra besöket Ja, efter tredje besöket Ja, efter fjärde besöket 

Nej, fortsatt kontakt är planerad 

20. Närvarande vid besöken. Ange samtliga (behandlare, patient, mor, far, bror, syster, flick- eller pojkvän, 

soc.sekreterare, lärare etc) 

Besök 1:_______________________________________________________________________________ 

Besök 2:_______________________________________________________________________________ 

Besök 3:_______________________________________________________________________________ 

Besök 4:_______________________________________________________________________________ 

21. Behandling (gäller de fyra första besöken; flera alternativ kan anges) 

Råd/stöd, patient 

Råd/stöd, föräldrar 

Familjeterapi/familjesamtal 

Nätverksterapi/nätverkssamtal 

Medicinering 

22. Samverkan med andra samhällsorgan. (gäller perioden för de fyra första besöken; flera alternativ kan anges) 

Ingen samverkan Arbetsförmedlingen 

Individ och familjeomsorg AMI 

Primärvård/barnsjukvård/barnhälsovård Försäkringskassan 

Ungdomsmottagning Habilitering 

Skola/skolhälsovård Annan vuxenpsykiatrisk enhet 

Individuella programmet Annan enhet inom BUP 

Företagshälsovård Annat, vad?________________________________ 

23. Planerade insatser efter de fyra första besöken 

Psykologisk utredning Gruppbehandling, patient 

Neuropsykologisk utredning Individuell psykoterapi, patient 

Neuropsykiatrisk utredning Föräldrabehandling, individuellt 

Psykiatrisk utredning Föräldrabehandling, par 

Annan medicinsk undersökning/bedömning Föräldrabehandling, grupp 

Medicinering 

Råd/stöd, patient Miljöterapi (t ex behandlingshem) 

Råd/stöd, föräldrar Barn- och ungdomspsykiatrisk heldygnsvård 

Familjeterapi/familjesamtal Vuxenpsykiatrisk heldygnsvårdvård 

Nätverksterapi/nätverkssamtal Annan behandling, vilken? ___________________ 

Kris-/korttidsinsats, familj Inga ytterligare åtgärder 

Kris-/korttidsterapi, individuellt med 

patienten (upp till 12 sessioner) 

24. Sammanfattande bedömning enligt behandlaren avseende de problem patienten/familjen sökte för 

Gäller situationen efter fjärde besöket. Om kontakten varit kortare än fyra besök avser bedömningen situationen vid sista 

besöket. 

Förvärrade 

Oförändrade 

Oförändrade men lättare att hantera 

Minskade 

Försvunna 

Går ej att bedöma 

4

GLOBAL FUNKTIONSSKATTNINGSSKALA (GAF-SKALAN)(se sid 36 i MiniD) 

Beakta psykologisk, social och yrkesmässig funktionsförmåga längs ett hypotetiskt kontinuum, där psykisk hälsa 

respektive sjukdom utgör de bägge polerna. Inkludera ej sådan funktionsnedsättning som beror på somatiska 

begränsande faktorer eller på yttre begränsande faktorer. 

Kod Obs: Använd även mellanliggande skalsteg, t.ex. 45, 68, 72 

100 

| 

91 

90 

| 

| 

81 

80 

| 

| 

71 

70 

| 

| 

61 

60 

| 

51 

50 

| 

41 

40 

| 

| 

| 

31 

30 

| 

| 

21 

20 

| 

| 

11 

10 

| 

| 

Synnerligen god funktionsförmåga inom vitt skilda områden, livsproblem förefaller aldrig bli 

ohanterliga, andra söker sig till personen på grund av hans eller hennes många positiva 

egenskaper. Inga symtom. 

Frånvaro av symtom eller minimala symtom (t.ex. lätt nervositet inför en tentamen), god 

funktionsförmåga i alla avseenden, intresserad av och engagerad i ett antal olika aktiviteter, socialt 

kapabel, allmänt sett tillfreds med tillvaron, endast vardagliga problem eller bekymmer (t.ex. 

tillfälliga konflikter med anhöriga). 

Om några symtom föreligger så rör det sig om övergående och förväntade reaktioner på 

psykosociala stressfaktorer (t.ex. koncentrationssvårigheter efter familjegräl); endast obetydliga 

funktionssvårigheter med avseende på sociala kontakter, arbete eller skola (t.ex. tillfälligt på 

efterkälken med skolarbetet). 

Vissa lindriga symtom (t.ex. nedstämdhet och lindriga sömnbesvär) ELLER vissa 

funktionssvårigheter med avseende på sociala kontakter, arbete eller skola (t.ex. tillfälligt skolk, 

stulit från annan familjemedlem), men i stort sett tämligen välfungerande, har några etablerade, 

betydelsefulla personliga relationer. 

Måttliga symtom (t.ex. flacka affekter och omständligt tal, enstaka panikattacker) ELLER måttliga 

funktionssvårigheter med avseende på sociala kontakter, arbete eller skola (t.ex. har endast få 

vänner, har konflikter med kollegor eller arbetskamrater) 

Allvarliga symtom (t.ex. självmordstankar, svåra tvångsritualer, frekventa snatterier ) ELLER 

allvarliga funktionssvårigheter med avseende på sociala kontakter, arbete eller skola (t.ex. inga 

vänner alls, oförmögen att behålla ett arbete). 

Viss störning i realitetsprövningen eller av kommunikationsförmågan (t.ex. uttrycker sig tidvis 

ologiskt, oklart eller irrelevant) ELLER uttalade funktionssvårigheter i flera avseenden, såsom 

arbete eller studier, familjerelationer, omdöme, tankeförmåga eller sinnesstämning (t.ex. en 

deprimerad man som undviker sina vänner, försummar familjen och är oförmögen att arbeta; ett barn som 

ofta ger sig på yngre barn, misslyckas i skolan och är trotsigt hemma). 

Beteendet avsevärt påverkat av vanföreställningar eller hallucinationer ELLER allvarlig störning 

av kommunikationsförmågan eller omdömet (t.ex. stundtals osammanhängande, beter sig gravt 

inadekvat, ständiga suicidtankar) ELLER oförmögen att fungera i snart sagt alla avseenden (t.ex. 

ligger till sängs hela dagen; inget arbete, ingen bostad, inga vänner). 

Viss risk för att individen tillfogar sig själv eller andra skada (t.ex. suicidhandlingar utan uppenbar 

dödsförväntan; ofta våldsam; maniskt uppskruvad) ELLER stundtals oförmögen till elementär 

personlig hygien (t.ex. kladdar med avföring) ELLER grav störning av kommunikationsförmågan 

(t.ex. mestadels osammanhängande eller mutistiskt). 

Ständig risk för att individen tillfogar sig själv eller andra allvarlig skada (t.ex. återkommande 

våldsamhet) ELLER ständigt oförmögen till elementär personlig hygien ELLER allvarlig 

suicidhandling med uppenbar dödsförväntan. 

0 Otillräcklig information 

GAF vid intakesamtal GAF vid 4:e besöket (eller sista vid färre än 4 besök) 

5

Bilaga 3 

Frågeformulär om samverkan 

Samverkan mellan vuxenpsykiatri och Barn- och ungdomspsykiatri BUP kan ske i olika 

former och kring olika typer av uppgifter. 

1. I vilken omfattning tycker du att BUP och vuxenpsykiatrin ska samverka? (Flera 

alternativ kan kryssas i) 

Inte alls 

Informella kontakter och konsultationer i enskilda ärenden 

Konsultation från den andra enheten vid behandlingskonferenser 

Samverkan i projekt kring någon viss patientgrupp, såsom Värmdö 

Ungdomsprojekt 16-20 år. 

En mer utbyggd samverkan/samarbete med t ex gemensam jour, 

gemensamma intakekonferenser och regelmässig samverkan i t ex ärenden 

med barn till psykiskt sjuka. 

Gemensam organisation med en mottagning för barn, ungdomar och vuxna. 

På annat sätt 

Kommentarer: ………………………………………………………………………………… 

………………………………………………………………………………………………… 

………………………………………………………………………………………………… 

Samverkan mellan vuxenpsykiatrin och BUP i Värmdö 

2. Vad tror Du hindrar samverkan mellan vuxenpsykiatrin och BUP i Värmdö? Nämn fem 

faktorer eller fenomen som utgör hinder! 

1………………………………………………………………………………………………. 

……………………………………………………………………………………………….. 

……………………………………………………………………………………………….. 

2………………………………………………………………………………………………. 

……………………………………………………………………………………………….. 

……………………………………………………………………………………………….. 

3………………………………………………………………………………………………. 

……………………………………………………………………………………………….. 

……………………………………………………………………………………………….. 

4………………………………………………………………………………………………. 

……………………………………………………………………………………………….. 

……………………………………………………………………………………………….. 

5………………………………………………………………………………………………. 

……………………………………………………………………………………………….. 

……………………………………………………………………………………………….. 

6

3. Vad tror Du stimulerar samverkan mellan vuxenpsykiatrin och BUP i Värmdö? Nämn fem 

faktorer eller fenomen som stimulerar till samverkan i Värmdö! 

1………………………………………………………………………………………………. 

……………………………………………………………………………………………….. 

……………………………………………………………………………………………….. 

2………………………………………………………………………………………………. 

……………………………………………………………………………………………….. 

……………………………………………………………………………………………….. 

3………………………………………………………………………………………………. 

……………………………………………………………………………………………….. 

……………………………………………………………………………………………….. 

4………………………………………………………………………………………………. 

……………………………………………………………………………………………….. 

……………………………………………………………………………………………….. 

5………………………………………………………………………………………………. 

……………………………………………………………………………………………….. 

……………………………………………………………………………………………….. 

Ditt eget deltagande i samverkansuppgifter med VPM/BUP i Värmdö. 

4. Som Du ser det, vilka hinder upplever Du personligen för att Du ska delta i samverkan med 

VPM/BUP alternativt vilja medverka i sådant? Nämn fem faktorer eller fenomen som 

hindrar Dig! 

1………………………………………………………………………………………………. 

……………………………………………………………………………………………….. 

……………………………………………………………………………………………….. 

2………………………………………………………………………………………………. 

……………………………………………………………………………………………….. 

……………………………………………………………………………………………….. 

3………………………………………………………………………………………………. 

……………………………………………………………………………………………….. 

……………………………………………………………………………………………….. 

4………………………………………………………………………………………………. 

……………………………………………………………………………………………….. 

……………………………………………………………………………………………….. 

5………………………………………………………………………………………………. 

……………………………………………………………………………………………….. 

……………………………………………………………………………………………….. 

7

5. Vad ger Dig lust att engagera Dig i samverkan med VPM/BUP? Nämn fem faktorer eller 

fenomen som kan stimulera Dig att delta i samverkansarbete med den andra enheten! 

1………………………………………………………………………………………………. 

……………………………………………………………………………………………….. 

……………………………………………………………………………………………….. 

2………………………………………………………………………………………………. 

……………………………………………………………………………………………….. 

……………………………………………………………………………………………….. 

3………………………………………………………………………………………………. 

……………………………………………………………………………………………….. 

……………………………………………………………………………………………….. 

4………………………………………………………………………………………………. 

……………………………………………………………………………………………….. 

……………………………………………………………………………………………….. 

5………………………………………………………………………………………………. 

……………………………………………………………………………………………….. 

……………………………………………………………………………………………….. 

8

Bilaga 4 

BUP och Psykiatrin i Värmdös ungdomsprojekt 16-20år 

Frågor till patienten 

Syfte och förhållningssätt under intervjun 

Syftet med frågorna är att få patientens egna ord för anledningen till att de sökte hjälp, deras 

förväntningar, hur de uppfattat det ni gjort under besöken här, vad de uppfattar är planerat, 

vad de fått eller inte fått hjälp med samt vad deras bild är av den optimala hjälpen Försök att 

uppmuntra patientens egen beskrivning och försök att avstå från att se på den som 

hans/hennes terapeut. Försök att undvika att tolka patientens berättelse eller att ge 

honom/henne dina ord för det ni gjort tillsammans. 

Försök att få patienten att utveckla sina svar och nöj dig inte med att patienten refererar till 

vad andra tyckt. Fråga t ex: ”Vad tycker du själv?” ” Hur uppfattar du detta?” ”Hur ser du på 

det?” 

Intervjun är halvstrukturerad. Frågorna jag skrivit med fet stil nedan beskriver de områden jag 

önskar få belysta. Läs upp den frågan. Efter frågan med fet stil följer ibland någon inledande 

fråga som också läses upp så som jag formulerat dem. Därefter kommer ”Exempel på 

följdfrågor”. Dessa är förslag. Känn dig fri att själv formulera. 

Frågorna ställs vid fjärde besöket. Om ungdomen, vid ett av de tre första besöken, annonserar 

att han/hon inte tänker komma fler gånger, ställ frågorna vid detta besök. Det är viktigt att 

hålla nere bortfallet. Förslagsvis håller den ene behandlaren i utfrågningen medan den andre 

antecknar. Patientens svar antecknas noggrant och så ordagrant som möjligt - undvik egna 

tolkningar. Om fler personer än ungdomen och behandlarna är närvarande vid det tillfälle när 

frågorna ställs ska ändå eftersträvas att ungdomen besvarar frågorna enskilt. Svaren till en del 

frågor kan ha diskuterats redan tidigare under kontakten, men ställ dem ändå. Eftersträva som 

sagt att ställa dem i utvärderingsintervjuarens roll, inte terapeutens 

Ungdomen informeras enligt följande (läs upp): Jag kommer nu att fråga dig om vad du 

själv tänker om dina problem och hur du tycker att du kan få hjälp med dem. Anledningen till 

detta är att vi vill veta mer om hur ungdomar i åldern 16-20 år tänker och upplever när det 

gäller att söka hjälp inom psykiatrin. Vi gör detta för att förstå mer av vad som är bra och 

vad som kan göras bättre. Jag skriver ner dina svar och sedan kommer den som gör denna 

utvärdering att koda och bearbeta svaren så att det inte längre är möjligt att identifiera vem 

som svarat. 

9

Behandlare:………………………………….. 

Patientens initialer:___ ___ 

Patientens födelseår (4 siffror) och månad (2 siffror): ___ ___ ___ ___ ___ ___ 

Patienten inskriven i 

BUP vuxenpsykiatrin 

Kön:………………….. 

Intervjun gjord vid 

fjärde besöket tredje besöket andra besöket första 

besöket 

Datum för intervjun____________________ 

1. Vad var problemet när du (/mamma / pappa) kontaktade BUP / VPM? 

Jag skulle vilja veta hur du själv ser på vad det var som gjorde att du/ni sökte kontakt med 

BUP/VPM? Vad var det för svårigheter eller problem du hade, om du skulle beskriva med 

egna ord? 

Exempel på följdfrågor: På vilket sätt påverkade problemet ditt dagliga liv just då? Kan 

du ge exempel? (Din vardag? Dina relationer till andra? Din utbildning eller ditt arbete? 

Dina känslor?) 

Om ungdomen inte upplevde några problem eller något hjälpbehov och inte heller var 

initiativtagare till kontakten (se fråga 4, ”Frågeformulär till behandlare”), försök att få 

svar på fråga 1.1. 

1.1 Vad tror du att den/de som tog initiativ till kontakten ansåg var problemet när 

han/hon kontaktade BUP / VPM? 

Vad tror du att han/hon såg som problem, som fick honom/henne att söka hjälp för dig? 

Exempel på följdfrågor: På vilket sätt tror du att han/hon ansåg att det problemet 

påverkade ditt dagliga liv just då? Kan du ge exempel? (Din vardag? Dina relationer till 

andra? Din utbildning eller ditt arbete? Dina känslor?) 

På vilket sätt tror du att han/hon ansåg att det problemet påverkade 

honom/henne/familjen? Kan du ge exempel? (Relationer? Känslor? Stämning?) 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

10

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

2. Vilka förväntningar hade du på BUP/VPM innan första besöket? 

Vad tänkte du om att komma till BUPVPM? 

Exempel på följdfrågor: Vem/vilka trodde du att du skulle få träffa? Vad trodde du att 

man skulle göra? Vilka undersökningar? Vilken typ av behandling? Hur trodde du att det 

skulle kännas? Förhoppningar? Farhågor? 

_________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

3. Vad har din kontakt med oss innehållit? 

Hur skulle du, med dina ord, beskriva det vi gjort här de gånger vi träffats? (Om du skulle 

beskriva det du gjort här för en kompis, vad skulle du säga då?) 

Exempel på följdfrågor: Vad har du fått göra? Vad har vi behandlare gjort? Vad, tänker du, 

har varit syftet med det vi gjort? 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

11

4. Om ytterligare åtgärder är planerade: 

Hur har du uppfattat den fortsatta planeringen när det gäller de problem du sökt 

hjälp för? 

Hur skulle du, med dina ord, beskriva det som är planerat fortsättningsvis när det gäller de 

problem du sökte hjälp för? (Om du skulle berätta hemma eller för en kompis vad som 

planerat i fortsättningen, vad skulle du säga då?) Vad tycker du om planeringen? 

Exempel på följdfrågor: Vad tänker du är syftet med det som planerats? Vad hoppas du att 

det ska ge för resultat? 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

Om inga ytterligare åtgärder är planerade: 

Att vi avslutar i och med dagens besök, hur ser du på det? 

Exempel på följdfrågor: Hur uppfattar du orsaken till att vi inte planerar någon ytterligare 

behandling/kontakt/ytterligare åtgärder 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

5. Vad tycker du har förändrats sedan du sökte hjälp? 

Vad tycker du är annorlunda och vad är oförändrat idag när det gäller dina problem och 

svårigheter? 

Exempel på följdfrågor: Hur har din syn på dina problem förändrats? Vad har förbättrats? 

Vad har försämrats? 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

12

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________ 

6. Vad hjälper? 

Vad tycker du det är som varit till hjälp för dig när det gäller dina svårigheter och de 

problem du beskrivit? Vad tror du skulle hjälpa dig bäst med de svårigheter och problem 

du har just nu? 

Följdfrågorna syftar till: Att få patienten att så konkret som möjligt beskriva vilka åtgärder 

eller ingredienser i behandlingen som behövs för att ge så effektiv hjälp som möjligt. 

Försök få patienten att så noggrant som möjligt beskriva sina föreställningar om boten. 

(Hur hjälper samtal? Hur hjälper det att någon lyssnar? etc.) 

Exempel på ytterligare följdfrågor: Finns det andra sätt att avhjälpa problemen? Vad kan 

du göra själv? 

_________________________________________________________________________ 

_________________________________________________________________________ 

_________________________________________________________________________ 

_________________________________________________________________________ 

_________________________________________________________________________ 

_________________________________________________________________________ 

_________________________________________________________________________ 

_________________________________________________________________________ 

_________________________________________________________________________ 

_________________________________________________________________________ 

_________________________________________________________________________ 

_________________________________________________________________________ 

7. Hur har det varit att träffa två behandlare vid besöken här? 

_________________________________________________________________________ 

_________________________________________________________________________ 

_________________________________________________________________________ 

_________________________________________________________________________ 

8. Är det OK om en person som håller på att utvärdera hur vuxenpsykiatrin och barn- 

och ungdomspsykiatrin tar emot ungdomar som söker hjälp, tar kontakt med dig 

längre fram för att ställa ytterligare frågor om hur det varit att komma hit? 

______________________________________________________________________ 

Namn____________________________________________________________________ 

Tel.nr. där patienten kan nås__________________________________________________ 

13

Samverkan i fokus - BUP

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?