Marinens UK-materiel 1930 - 1990

Marinens UK-materiel 1930 - 1990 Sida 37 (102)
Bild 23. Ra 150, sändtagare och strömförsörjningsenhet.
Det totala frekvensområdet för stationen var 100 till 108 MHz men det
område som var användbart utan omtrimning var endast 0,65 MHz brett.
Stationerna var därför indelade i tre varianter, Ra 150 A med kanalerna
förlagda mellan c:a 100 och 101 MHz, Ra 150B mellan c:a 101-102 MHz
och Ra 150C mellan c:a 102-103 MHz. De frekvenser som användes var
hemliga.
Samtrafik var inte möjlig mellan de olika frekvensvarianterna.
Sex kanaler var tillgängliga på varje station men genom att utnyttja mer
än en variant blev fler kanaler tillgängliga. Samgrupperingsegenskaperna
förbättrades också genom det större avståndet mellan kanalfrekvenserna.
Batterierna var torrbatterier av standardtyp och inte uppladdningsbara.
Batteriåtgången var relativt stor varför det vid fast installation användes
ett nätaggregat för stationens strömförsörjning.
Den mekaniska uppbyggnaden var utförd på kretskort där sändardelen var
försedd med elektronrör i miniatyrutförande och övriga delar med halvledarteknik
med transistorer.
En karakteristisk egenskap hos stationens sändare var att den alltid började
sända på en lägre frekvens än den avsedda för att sedan snabbt ställa
in sig på rätt kanal med hjälp av en speciell AFR-diskriminator som åstadkom
den automatiska frekvensregleringen. Genom sin alldeles egna "signatur"
på sändarsignalen antogs den vara lätt att känna igen vid signalspaning.
En svag del i konstruktionen var kabeln som gick mellan batterilådan och
sändtagaren. Den hade ett flertal ledare och en eller två av dessa gick ofta
av efter en tids användning. Tillverkaren gjorde flera försök att förstärka
kabeln men utan resultat. Lösningen kom från en regional verkstad som
ersatte den dyrbara kabeln med en standardkabel i metervara samt en van-
102