Blänket2006:2 Årg 10 - Svenska Fyrsällskapet

Nehleen
Albert Engström
Jag har sällan varit så rädd som förra veckan, då det skulle avgöras om vi skulle få vår
nödvändiga sup till middagen. Jag visste ju att intelligensen skulle segra – hur många
gånger skulle jag upprepa ordet “skulle”? Det börjar störa mig. Jag reste faktiskt ur
landet och hamnade på Gottland*. Men jag var inte säker ändå! Jag ville vara i fred
och fick vara det.
Nästan! Samtidigt med mig låg lotsångaren Stockholm i Fårösund.
Varje sjöman vet att på grundet Flytan öster om Skarvgrundet vid södra inloppet
till Fårösund ligger – eller står – Fårösunds fyr – agaljus, lågan fem meter över
medelvatten. Jag behöver kanske påpeka särskilt att detta slags fyrar sakna bevakning
och tillses i regel bara en gång varannan månad.
Jag kom genom Fårösundshålet som gäst på en lustbåt. Alla människor voro vänliga
och goda mot mig, kanske därför att jag är god och vänlig mot alla människor.
Bland gästerna befann sig en man som såg mycket kufisk ut. En skön man men till
utseendet något korkad. Han var med ett ord litet för vacker för mina maskulina
förhållanden. Jag intresserade mig för mannen och frågade en kurre, vem han månde
vara, denne livaktige passagerare. Ty han talade och stod i som själva fan. Och talade
för förbudet.
– Denne man, svarade den tillfrågade, är kyrkoherde Nehleen i Lärbro.
– Å verkligen? svarade jag. Är det verkligen den kyrkoherde Nehleen, som har rest sig
omkring på Gottland och agiterat för förbud och som befanns innehava motbok?
– Just han. Sådana figurer använda förbudsgubbarna i sin tjänst. Tycker redaktörn om
dem?
– Nej, fy fan! Tillåt mig svära! Men hur kan man heta Nehleen? Är det en sån där
amerikansk figur med rötter i Augustanasynoden? Det finns fina pojkar, den renodlade
humbugen. Tillåter ni att jag lämnar er åt ert öde och presenterar mig för kyrkoherde
Nehleen? Tack!
Jag presenterade mig. Mannen försäkrade mig att han inte var kyrkoherde Nehleen.
Nå – jag skulle i en liknande situation icke ha medgivit faktum. Men karlen intresserade
mig. Ty om han icke var kyrkoherde Nehleen, borde han ha varit kyrkoherde Nehleen
på grund av sin uppsyn och övriga egenskaper. Privatimt är jag fortfarande övertygad
om att han var kyrkoherde Nehleen, en man som trött efter energisk förbudsagitation
vilade sig genom att företa en lustresa runt Gottland.
Vårt samtal blev slappt och slött. Det sackade av akterut. Men jag höll i gav mig fan
på att mannen trots allt var den beryktade kykoherden.
Vi passerade just Fårösunds fyr och mannen begagnade sig av situationen, bytte
samtalsämne och suckade.
– Tänk vilket liv dessa människor måste leva!
-- Vad menar kyrkoherden?
– Jo, fyrbetjäningen här måste föra ett hårt och strävsamt liv. Men vad ser jag? Det
41