kvt 1.05 inlaga - Politiken.se

KVT 1.05 Inlaga ny 05-06-15 14.54 Sida 88
88 | Kvinnovetenskaplig tidskrift 1.05
motiv och deras sexuella identiteter. Men det
kan också ligga ett positivt värde i att tillskrivas
manligt kodade färdigheter och egenskaper
om verksamheten har hög status och det är
mannen som är normgivande. Så var i allra
högsta grad fallet när det gällde fotboll. För att
lyckas med detta måste kvinnan behärska
aktiviteten ifråga på ett acceptabelt sätt, samtidigt
som hennes fysiska attribut inte i alltför
hög grad avviker från det som konstituerar
den kvinnliga idealbilden.” (s. 269).
Förutom att även detta förklarar varför
många av dagens (svenska) elitfotbollsspelare
ser ut som ”American apple-pie” så förutsätter
det hela att kvinnor som började spela fotboll
faktiskt brydde sig om 0v 1970-talet,
ändå lyfter han fram otaliga exempel på hur
kvinnorna beskrivs som antingen snygga brudar,
som goda mödrar eller som väna flickvänner.
Något som inte hade krävts om det
inte var för det lesbiska spöket, eftersom det
då hade varit relativt ointressant att redogöra
för fotbollsspelarnas civila status – på samma
sätt som det är ointressant att redogöra för
manliga spelares eventuella faderskap. Det är
just heterosexualiseringen av damfotbollsspelare
som är intressant. Här används istället
argumentet att eftersom deras heterosexualitet
var så framtonad i pressen, fanns ingen tanke
på att någon skulle kunna vara något annat.
När Hjelm sedan konfronterar sina informanter
med det envisa ryktet om att ”damfotbollen
alltid associerats med flator” (s. 271),
får han de tämligen självklara svaren att ”det
är tröttsamt” och att ”sexualitet inte är väsenligt”
och att de vill ”bli bedömda utifrån vad
de uträttar på planen, ingenting annat”. När
informanterna tillägger att homosexualitet
var ”ett tabubelagt ämne som inte berördes”
och att många blev förvånade när de upptäckte
att det fanns homosexuella spelare i det egna
och andras lag, undrar man som läsare varför
ingen av alla dessa lesbiska spelare som fanns
(och finns) på elitnivå har kommit ut, om det
nu egentligen ”inte har någon betydelse”.
Hjelm går dock raskt vidare och konstaterar
att i slutet av 1970-talet blev homosexualitet
inom damfotbollen extra mycket tabu.
Vissa informanter berättar att de till och med
fått direktiv uppifrån att de inte fick vara lesbiska
om de skulle vara med i laget. Något som
hade lett till en del avhopp, men framför allt
till total tystnad. Och så tillägger de, återigen
något paradoxalt, att ”ibland kunde kärleksrelationer
mellan spelare påverka verksamheten.
När en parrelation i laget tog slut kunde
det exempelvis innebära att en av spelarna
uteblev från träningarna eller till och med lämnade
laget. En del spelarövergångar berodde
också på att spelare som fattat tycke för
varandra ville spela i samma lag” (s. 272).
Även om Hjelm betonar att homofobi förekom
och att det skapade vissa restriktioner för
alla spelare, oavsett om de var lesbiska eller
heterosexuella, så går han alltså aldrig in på
det uppenbara: att ryktet faktiskt stämde – att
det fanns en överrepresentation av lesbiska
kvinnor inom fotbollen jämfört med andra
sammanhang och att det följaktligen inte var
helt fel av omgivningen att tillskriva kvinnorna
en homosexuell läggning som förklaring till
att de gett sig in i en manlig värld. För det finns
uppenbarligen en sådan koppling oavsett om
den fotbollsspelande pionjären ”bara” var en
pojkflicka eller om hon var en fullt utlevande
lesbian. Istället lägger Hjelm locket på, han
nöjer sig med att konstatera att det fanns
homofobi, men gör inga kopplingar till den
heterosexism som förekom. Han deklarerar
samma sorts ”det har väl ingen betydelse”-
mentalitet som sina informanter, vilket är föga
produktivt i ett vetenskapligt sammanhang.