4/2009 - Russian Blue Klubben

Nellie funderar
Hej, jag heter Nellie! Från början hette jag Mazeba – fint tyckte
jag – men när jag flyttade till min familj, fick människorna
där för sig att byta namn på mig. (Tänk om någon skulle få för
sig att byta namn på dem – undrar hur det skulle gå!)
Jag tycker mycket om att sova. Helst ligger jag mitt i mattes
säng, så hon inte kan röra sig så mycket. Där har jag det toppen.
Matte står ut med detta för jag är väldigt söt och så fort
hon klappar mig så spinner jag högt och då tror hon att jag
avgudar henne … tihi! Människor är riktigt lättlurade. Det
stora felet med matte är att hon aldrig vill gå och lägga sig på
kvällen. Jag brukar få sitta utanför sovrumsdörren och se
lidande ut en lång stund innan hon kommer. Oftast går hon
upp före mig på morgonen, men det gör ingenting för då får jag
hela den varma sängen för mig själv.
På sommaren brukar jag få gå ut i sele. Samma sak gäller där –
det gäller att se så söt och gullig ut som möjligt för då veknar
matte eller någon annan i familjen och tar fram selen. Jag har
märkt att om jag inte springer omkring så mycket, utan sätter
mig på en fläck och njuter av naturen, då får jag gå ut oftare.
Det blir väl inte så jobbigt för den som är i andra änden av
kopplet då. Det gäller att vara listig när man har med människor
att göra!
Jag tycker om att jaga småkryp som kommer in i huset. Särskilt
roligt är det med dem som flyger omkring. Då får man hoppa
och skutta allt vad man orkar för att få tag på dem – en riktig
utmaning. När det kommer sådana där kryp med en massa ben
brukar jag bara jaga dem lite och sedan låta dem vara, för det är
så roligt att se mina människor skrika och hoppa och springa
iväg när de får syn på en sån.
När jag fyllde fem år fick jag en fin rosa leopardmönstrad råtta
av min familj. Det tyckte jag var en utmärkt present, för en
sådan råtta är väldigt bra att mata sina kattungar med. Jag brukar
jaga och fånga den och sedan jamar jag högljutt, så att ungarna
ska komma och äta. Matte säger att jag inte har några små
ungar längre och hon kanske har rätt, för när jag ropar
”maaaaat” så kommer det bara en stor, klunsig hankatt!
Varifrån kom han? Matte har berättat för mig att det är min
son, men det kan inte stämma för han är ju mycket större än jag
och kan absolut inte vara någon av mina söta små ungar. När
han kommer brukar jag morra, fräsa och slå lite på honom så att
han ska gå undan. Det fungerar bra för det mesta.
“När jag fyllde fem år fick
jag en fin rosa leopardmönstrad
råtta av min
familj.”
När jag var yngre brukade matte och husse åka iväg med mig
till konstiga ställen där det satt massor av katter i burar. Jag fick
också en bur, som matte satte tyg på och inredde med och en
kattlåda och min korg. Jag brukade inte lägga mig i korgen,
utan tyckte det var mycket mysigare att krypa in bakom tyget,
så att ingen kunde se att jag var där. Med jämna mellanrum blev
jag ändå utsläpad ur buren och framburen till ett bord där det
satt en tant eller farbror som lyfte upp mig, tittade mig i ögonen,
kände mig på nosen och mätte min svans. Sedan skulle jag
stå där på bordet medan det skrevs något på ett litet papper.
Jag förstod att matte gärna ville att jag skulle se så stilig
ut som möjligt, men det tyckte jag var onödigt för jag ville
bara tillbaka till min bur. Nu var det länge sedan jag behövde
åka iväg på något liknande, men jag tror att den där katten som
matte säger är min son brukar få åka på sånt, för ibland är han
borta hemifrån hela dagen. Då njuter jag lite extra här hemma.
En gång när han kom hem igen hade matte och husse med sig
något som de kallade en pokal. De var väldigt glada och min
”son” fick extra många klappar och pussar den kvällen.
Antagligen hade han stått på det där bordet och sett väldigt stilig
ut (precis som matte ville). Nåja, han kanske är min son i alla
fall … för stilig, det är ju jag också!
/Nedskrivet av matte (Kristina Svärdsten)
5