Nyhetsdelen - Svenska Dagbladet

More documents

Recommendations

Info

4 LEDARE SvD söndag 2 september 2012 Politisk chefredaktör P J Anders Linder Telefon 08-13 52 28 e-post ledarsidan@svd.se Ledarsidan finns också på 5 svd.se/ledare Ledarskribenter Claes Arvidsson Per Gudmundson (tjl) Maria Ludvigsson Sanna Rayman Benjamin Katzeff Silberstein (vik) 0 Mer myndighetsmystik. 5 svd.se/ledarbloggen Moderaternas svek om försvaret SÖNDAGSKRÖNIKA PJ ANDERS LINDER Av en studie från Kungl. Krigsvetenskapsakademien, som inte är lämplig läsning för lättskrämda, framgår klart vilken spillra som det nationella försvaret numera utgör. M 0 webben Kan vi försvara oss? 5 kkrva.se Bo Pellnäs skräder inte orden efter regeringens besked om nya Jas Gripen (Brännpunkt 27/8). En dyrbar storsatsning på flygplan pressas in i en redan överansträngd försvarsbudget utan tillskott av mer än nålpengar. Nu måste Överbefälhavaren tala klarspråk om följderna: ”Vår demokrati undermineras allvarligt om de högsta tjänstemännen i försvaret låter sig korrumperas till tystnad och inte vågar berätta i sakliga termer vilka konsekvenser som följer av politiska beslut.” Visst är det angeläget att ÖB inte tystnar utan fortsätter att föra fram sitt kärva budskap från Visby i somras: Om inte försvarsanslagen höjs blir Sverige snart tvunget att göra sig av med hela vapenslag. Om vi inte betalar för en armé och en marin utöver flygvapnet kommer ingen annan att göra det åt oss. Samtidigt finns de som har långt större ansvar än ÖB. Man kan ha sina synpunkter på Försvarsmaktens ledning, men när det gäller försvarets inriktning och resurser är det inte myndighetschefen som bestämmer. Det gör hans uppdragsgivare i regeringen och ytterst riksdagen, och deras inställning har under lång tid lämnat åtskilligt övrigt att önska. Inför det olyckliga försvarsbeslutet 2004 var Moderaterna stenhårda i kritiken av regeringen Persson och anklagade S för att strunta i verklighetens krav och bara bry sig om vad finansdepartementet ville. Sedan sex år är stats- och finansministrarna moderater men synen på försvarsekonomin är i allt väsentligt densamma: I försvarsfrågan finns inte många väljare att hämta. Där ska man lägga så lite krut som det någonsin går. Det är illa nog att partiledningen har valt denna taktiserande linje. Än värre är att den har mött så få ifrågasättanden internt. Moderaterna har talat om försvaret som en bärande bjälke i samhällsbygget, en förutsättning för frihet och oberoende, under hela sin historia. Men vad har all denna förkunnelse egentligen varit värd, när man kan släppa den som en het potatis så fort partitoppen gör helt om? Moderaterna i försvarsutskottet fungerar numera som cheerleaders åt regeringen och sittande försvarsminister. FOTO: TOMAS ONEBORG Under förra mandatperioden hördes åtminstone en och annan stillsam undran från M i riksdagens försvarsutskott, men efter 2010 har allt vad skeptiker heter bytts ut. Den nya generationen moderata försvarspolitiker med namn som Cecilia Widegren, Hans Wallmark och Johan Forssell har inte röjt några ambitioner att gå i clinch och ställa svåra frågor om försvarets förmåga och behov; de går helt och hållet in för att vara cheerleaders åt regeringen och säljkår åt sittande försvarsminister. Det nya yrkesförsvaret beskrivs som en succé trots att ingen kan veta hur personalförsörjningen ser ut när allt ska vara klart 2019. Hur många kommer att vilja göra lumpen sju år i sträck till dålig betalning när arbetsmarknaden har blivit bättre och utlandsuppdragen färre? Ekonomin sägs vara i balans, men det talas tyst om att det beror på inställda övningar och uppskjutna materielköp. De framtida budgetramarna var pinsamt otillräckliga redan innan det nya Jas-beskedet kom med sitt krav på 30 extra miljarder. (För att det beskedet ska bli en god nyhet måste det tillföras betydligt mer resurser än vad som hittills har sagts, annars tränger det undan en stor mängd annan viktig materiel.) Det heter att det nya försvaret är användbart och insatsberett på ett helt nytt sätt, och det stämmer om man jämför med läget när det var som sämst. Svensk trupp har gjort mycket väl ifrån sig i Afghanistan och Adenviken. Men vilken användning talar vi om när det gäller försvaret av Sverige? Den lättskrämde gör klokt i att undvika den högaktuella studien Kan vi försvara oss? av Björn Andersson m fl (Kungl. Krigsvetenskapsakademien), för här framgår klart vilken spillra som det nationella försvaret numera utgör. Kvaliteten är i många fall god, men så fort det krävs kvantitet står vi oss slätt. Armén har (2014) bara en handfull bataljoner, som saknar eget artilleri (liksom förmåga att ”korsa diken och vattendrag”). Författarna konstaterar att det är helt orealistiskt att en fiende skulle anfalla med markstyrkor som är så små att vi har möjlighet att stå emot dem. Till den långa kustens och vårt territorialvattens försvar har marinen fyra ubåtar och sju ytstridsfartyg, varav de flesta saknar ordentligt luftförsvar. Och så vidare. Vårt hopp står till undsättning från Nato. Fast vi vill förstås inte gå med i Alliansen och få riktiga garantier – om nu Nato över huvud taget kan ge dem. Vårt försvar är nämligen så anorektiskt att det är oklart om vi kan försvara de baser dit Natostyrkor skulle kunna komma. Det är inte ens säkert att vi har kapacitet att bli hjälpta. Jag ifrågasätter inte M-politikernas engagemang för det försvar som finns eller deras omsorg om soldaterna och sjömännen som tjänstgör däri, men jag är djupt besviken på kraften och viljan att ta strid för det försvar som borde finnas. PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se 7 Saftigare läsning än Säpos Bondfest Säpos Bondfest i all ära, men det som spelas upp i Ole Stig Andersens memoarer är betydligt starkare läsning om sex och spioner. Ole Stig Andersen var chef för danska Säpo från 1975 till 1984 och i En PET chefs erindringar (Sohn) kastar han ljus över en rad spionaffärer. Memoaren kan läsas som ett komplement till De røde spioner av Jakob Andersen och Oleg Gordievsky (Høst & Søn, 2002). Inte minst intressant är avslöjandena kring författaren Arne Herløv Petersen och den socialdemokratiske justitieministern Ole Espersen. Herløv Petersen publicerade KGB-material i eget namn och spelade bl a en central roll i den danska smutskastningskampanjen mot människorättskämpen Andrej Sacharov. Espersen utpekades som säkerhetsrisk på grund av sina kontakter med Sovjetunionen och Nordkorea, men utnämndes ändå till minister. Pet anhöll Herløv Petersen stick i stäv mot vad justitieministern önskade. Mest anmärkningsvärt är dock att även Ole Stig Andersen delade mycket av de värderingar modell 68 som tog sig prosovjetiska uttryck i kampen mot EG, mot Nato och för den danska fotnotspolitik som försvagade fredsalliansen. Han såg personligen till att kyla ned relationerna med CIA och Mossad – allt i enlighet med den världsbild han hämtat in från sin älskarinna på vänsterkanten. CLAES ARVIDSSON
SvD söndag 2 september 2012 LEDARE 5 0 Replik: Lägg korten på bordet om JAS. 5 svd.se/ledarbloggen OP-ED USA JOHANNA MÖLLERSTRÖM Ekonomerna är också partister Väck mig när vi har egen majoritet! FOTO: HASSE HOLMBERG/SCANPIX S har gått från utdragssoffan till terapisoffan För några år sedan skrev jag om Margareta Winbergs självbiografi på denna sida (1/10 2008) och konstaterade att S-märkta memoarer ofta innehåller en obligatorisk berättelse om barndomens knapphet och trångboddhet. Ni vet – skildringen av hur man fick sova i utdragssoffan hemma och hur man redan då formades ideologiskt och så vidare. Utdrags soffan är förstås en erfarenhet som många i Winbergs generation delar, men senare kullar i arbetarrörelsen är däremot uppvuxna i ett Sverige där det klassas som trångboddhet att ens dela rum med sitt syskon. Det ska bli intressant, skrev jag ”att se hur arbetarrörelsens biografier utvecklas i framtiden, när allt fler av dess företrädare faktiskt har allt mindre av arbetarbakgrund”. I Eva Franchells Partiet – en olycklig kärlekshistoria (Albert Bonniers Förlag) finns inga utdragssoffor, blott ett hyresrum på Östermalm som bjuder på några högst pliktskyldiga ”jag har sett klassamhället-skildringar”. Dock framstår inte Franchell som särskilt kär – varken i partiet, socialismen eller vänstern. Snarare verkar hon – inget fel i det – som ung ha sökt sig dit ”där det händer”, vilket i dåtidens Sverige var Stockholm och vänstern. Hon skildrar hur hon ”blev kommunist tack vare revolutionsromantikern Kenta” samt att hon fortsatte vara röd även efter att relationen tog slut. Kenta lusläste ”tunga band om Trotskijs liv”, medan Franchell knappt orkade igenom det första: ”Det är möjligt att jag helt enkelt var lat, men jag förblev allmänvänster och gled förbindligt mellan de olika grupperingarna för att lyssna och försöka förstå och när det var dags för fest gick alla ändå alltid ut tillsammans.” Man får ändå säga att det är stor skillnad på att få sin ideologiska ståndpunkt formad av barndomens trångboddhet och av det här. Kanske är det inte så konstigt att Franchell och hennes generation blev en annan sorts socialdemokrati. ”Vi är de första individualisterna och det var vi som trashade folkhemmet”, skriver hon på bokens första blad och beskriver sin generation som otacksam, trolös och revolutionär – i bemärkelsen fingret i luften. Som samtidsskildring är boken intressant. Man får inblickar i turerna sedan valförlusten 2006, men även nedslag från Franchells tid vid Anna Lindhs sida. Relationer är ett genomgående tema – vare sig det handlar om hennes eget privatliv eller om de intrikata relationerna i partitoppen. Emellanåt är intrycket rentav att få i det där partiet bryr sig om politik, gamla oförrätter verkar vara ett minst lika styrande inslag. Medierna går också som en röd tråd och Franchells egen journalistkarriär binder ihop utvecklingen från industritung ”enpartistat” till alltmer tjänsteinriktat mediesamhälle – en utveckling där S är på en gång drivande och förlorande part. Om partitillhörighet bara vore uttryck för hur man vill att samhället organiseras skulle storhetstidens slut kanske inte vara en så stor tragedi. Då skulle dagens socialdemokrater kunna konstatera att nedgången trots allt är effekten av en samhällsförändring (växande medelklass etc) och se det positiva i det. Men partibok i Rörelsen är mer än politisk preferens. Det är att se maktinnehav som normaltillstånd och att sätta Rosen i sin dödsannons. De är också att tradera denna inställning på ett sätt som bäddar för besvikelse. Eva Franchell har åtminstone sett båda erorna, men de yngre generationerna är uppvuxna i ständig nostalgi och vägran att erkänna det politiska landskapets förändring. Allt är längtan till det förlovade 45-procentsland man bara hört andra prata om. Jag tänker på detta när jag läser Elin Grelsson Almestads recension av Partiet i Helsingborgs Dagblad (24/8). Hon beskriver hur hon under Juholtkalabaliken talar ut med sin psykolog om uppgivenheten hon känner ”över partipolitiken och tidsandan i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet”. Sen går hon hem och tänker bistert att ”det i alla fall är tur att jag är medelklass och kan gå hos privat psykolog”. Förbluffat försöker jag föreställa mig att jag skulle ägna så mycket som en halv minut åt att prata om Alliansen i en psykologsoffa. Det känns mycket osannolikt. Och bra. Förra gången när jag skrev om en S-märkt memoar på denna sida undrade jag över hur arbetarrörelsens biografier skulle utvecklas i framtiden. Föga anade jag då att det skulle gå från utdragssoffan till terapisoffan. SANNA RAYMAN Ledarskribent sanna.rayman@svd.se Min yrkeskår, nationalekonomerna, står inte särskilt högt i kurs sedan finanskrisen. Trots det är det fortfarande viktigt för amerikanska presidentkandidater att visa på stöd från just oss ekonomer. Att en eller helst flera välrenommerade nationalekonomer stödjer kandidatens politik anses öka trovärdigheten i budskapet. I samband med presidentvalet 2008 skapades en hemsida där fem nobelpristagare i ekonomi och omkring 500 andra ekonomer visade sitt stöd för republikanen John McCains ekonomiska politik. Som motattack genom fördes samtidigt två opinionsundersökningar, bland annat av tidskriften The Economist, där man visade att en majoritet av de amerikanska ekonomerna stödde Demokraternas kandidat Barack Obama. Nu är det valår igen och taktiken är densamma. För någon vecka sedan lanserades en ny hemsida där fem nobelpristagare och 500 andra ekonomer ännu en gång berättar varför de anser att Republikanernas kandidat, Mitt Romney, har den bästa ekonomiska politiken. Samtidigt tar The Economist återigen Obamas parti och dömer ut Romneys program för ekonomisk återhämtning och tillväxt som ignorant och innehållslöst. Slutsatsen är således att samma ekonomer som 2008 förespråkade McCain nu vill se Romney vald, medan de som då stod på barrikaderna för Obama nu argumenterar för att han ska bli återvald. Inga stora överraskningar alltså. Samtidigt försöker man, från båda sidor, att tolka det faktum att det finns ekonomer som stödjer kandidatens politik som ett bevis för att denna politik är den riktiga enligt nationalekonomisk teori. Men är det en riktig slutsats? Föga förvånande är svaret nej, och anledningen är enkel: de flesta ekonomiska frågor – Hur stort bör ett budgetunderskott vara? Hur ska räntan sättas? Vilken handelspolitik är den bästa? – har inga entydiga svar, ens i teorin. När Romney s äger att det är viktigt att budgetunderskottet så snabbt som möjligt krymps har han stöd i vissa teorier. Enligt andra läror är dock det som Obama förordar, nämligen finansiell stimulans finansierad med kortsiktiga budgetunderskott, det riktiga att göra i kristider. Så vad är det då som får skickliga ekonomer, väl medvetna om de motstridiga teorierna och bristen på entydiga empiriska belägg, att sätta ner foten och ta ställning i det politiska spelet? Bland professorerna på Harvard finns representanter för båda de politiska lägren och när jag i diskussioner med dem har skrapat på ytan så blir det tydligt att det, trots allt, inte handlar om ekonomi. De som är värdekonservativa i grunden ser till att tycka bäst om Republikanernas ekonomisk-politiska ekvation, medan de mer socialliberala får sina ekonomiska ramverk att passa med Demokraterna. Och i slutänden är allt alltså som det brukar vara i USA:s politiska debatt: det som spelar roll är frågor om dödsstraff, aborter och homosexualitet, vare sig man råkar vara ekonom eller inte. Johanna Möllerström forskar i nationalekonomi vid Harvard University i USA. jmollers@fas.harvard.edu
Page 1 and 2: ÅRETS DAGSTIDNING DIGITALA MEDIER
Page 3: Stockholms Auktionsverk Inlämning
Page 7 and 8: ÅRETS STORA BILEVENT PÅ SOLVALLA
Page 9 and 10: SvD söndag 2 september 2012 NYHETE
Page 11 and 12: SvD söndag 2 september 2012 NYHETE
Page 13 and 14: Saltsjöbaden - Baggensudden Fantas
Page 15 and 16: SvD söndag 2 september 2012 UTRIKE
Page 17 and 18: SvD söndag 2 september 2012 UTRIKE
Page 19 and 20: SvD söndag 2 september 2012 HELG 1
Page 21 and 22: SvD söndag 2 september 2012 HELG 2
Page 23 and 24: SvD söndag 2 september 2012 FAMILJ
Page 25 and 26: SvD söndag 2 september 2012 FAMILJ
Page 27 and 28: KRYSS SÖNDAG Redaktör Fredrik Hal
Page 29 and 30: I PANN- KAKOR OCH ÄRT- SOPPA KÄND
Page 31 and 32: HAR X KARRIÄR HITTILLS VARIT PENDA
Page 33 and 34: SvD söndag 2 september 2012 SPORT
Page 35 and 36: SvD söndag 2 september 2012 SPORT
Page 37 and 38: 2 SvD SPORT söndag 2 september 201
Page 39 and 40: SvD söndag 2 september 2012 39 Bos

Nyhetsdelen - Svenska Dagbladet

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?