Regeringens proposition 2010/11:26 - Transportstyrelsen

Behandling av Rattfyllerister, Karolinska Institutet, Beroendecentrum
Stockholm, 2005) visar att ungefär hälften av de personer som var
misstänkta för trafiknykterhetsbrott hade alkoholproblem i form av skadliga
eller riskabla alkoholvanor som de också kunde antas vara i behov
av behandling eller vård för. Av de som var misstänkta för grovt rattfylleri
hade cirka 70 procent sådana problem. I Vägverkets utvärderingar
av försöksverksamheten med villkorlig körkortsåterkallelse har
59 procent av deltagarna konstaterats vara alkoholberoende eller ha ett
alkoholmissbruk. Ytterligare belägg för sambandet mellan trafiknykterhetsbrott
och alkoholproblem finns att hämta i andra, internationella,
undersökningar. En tillämpning av resultaten av dessa undersökningar på
svenska förhållanden måste dock göras med viss försiktighet, bl.a. med
hänsyn till att de straffbara gränserna för rattfylleri i andra länder oftast
ligger betydligt högre än i Sverige.
Ett trafiknykterhetsbrott kan betyda att vederbörande har alkoholproblem.
Sett mot bakgrund av den forskning som finns på området
gäller det emellertid inte alla som döms för detta brott. Ett system med
alkolås lämpar sig därför inte att basera sig på ett generellt och kategoriskt
antagande att alla som döms för rattfylleri har alkoholproblem.
Inte heller bör det utformas så att det träffar alla som har dömts för
rattfylleri utan urskillning. Regeringen delar Alkolåsutredningens
uppfattning att ett mer nyanserat betraktelsesätt bör ligga till grund vid
systemets utformning.
Regeringen anser att möjligheten att meddela varning vid rattfylleribrott
ska vara kvar och att systemet med alkolås inte ska gälla i de fall en
varning är aktuell som körkortsingripande, i stället för en återkallelse av
körkortet. När det gäller personer som får sitt körkort återkallat bör en
differentiering av villkorstiden ske. Vissa kategorier av personer som
dömts för rattfylleri bör hänföras till en särskild högriskgrupp, sett från
trafiksäkerhetssynpunkt. Villkorstiden med alkolås bör vara mer
ingripande för denna grupp i förhållande till övriga som dömts.
Körkortshavare som döms för trafiknykterhetsbrott där själva brottet
har utgjort en stor risk från trafiksäkerhetssynpunkt bör utgöra en första
sådan kategori. Brottets svårhetsgrad bör vara utgångspunkt vid denna
bedömning. En skiljelinje kan lämpligen dras mellan rattfylleri av
normalgraden och grovt rattfylleri. En sådan åtskillnad görs i dagens
system med körkortsåterkallelse där spärrtiden vid grovt rattfylleri ska
bestämmas till lägst ett år. Beträffande förare som har gjort sig skyldiga
till grovt rattfylleri grundat på en alkoholhalt som uppgått till minst
1,0 promille i blodet eller 0,50 milligram per liter i utandningsluften,
utgör alkoholhalten ett starkt indicium på allvarligt alkoholberoende. En
så hög alkoholhalt i samband med bilkörning visar att föraren har
utvecklat en betydande tolerans för alkoholens effekter. När en lågkonsument
kommer upp i motsvarande alkoholhalt är denne på grund av
tydliga symtom på kraftig berusning normalt inte i stånd att framföra
fordon. Även om högkonsumenten klarar av handhavandet av fordonet
bättre vid samma alkoholhalt är han eller hon i mer komplicerade situationer
där det ställs krav på omdöme och uppfattnings- och koordinationsförmåga
en lika stor riskfaktor som lågkonsumenten. Det är klarlagt
att olycksrisken ökar i förhållande till nivån på alkoholhalten. Vid
rattfylleri som bedöms som grovt har framförandet av fordonet ofta inne-
Prop. 2010/11:26
35