magasinrepo2014

REPO 

2O14 

Tema livsstil 

Parkour: Hela världen är en lekplats 

Skrivande är en läkande process 

Antifascism som livsstil

LEDARE 

Lev livet med din egen stil 

Redaktionen 

En livsstil är människans sätt att leva och inkluderar sådant 

som yrke, bostad, familj och fritidssysselsättning. En del bär 

med den livet ut samtidigt som andra växer ifrån och byter 

till en annan som känns mer bekväm och lätt att identifiera sig 

med. 

På 1960-talet levde många som hippies, under 1970- talet 

var det Gröna vågen, 1980-talet punkare, yuppies. Nu på 

2000-talet pratar vi bland annat om hipsters, som du kan läsa 

om i detta magasin av Repo på sidan 4. På sidan 20 finner du 

ett intressant reportage om Parkour som är den nya trenden 

för ungdomar och som grundades av fransmannen David Belle i 

en förort till Paris på 1990-talet. Läs om vår reporter Kevin som 

under en vecka levde fullt ut som vegetarian och möt Rojen Daren 

där allt kretsar kring proteinet på sidan 8. Författarporträtt, 

återbruk, jakten på kärleken i reportaget 52 dejter på ett år och 

inspirerande recept som passar till vårutflykten får du också läsa 

om i detta nummer. 

Njut av inspirerande läsning och låt oss hoppas att vädret 

ger oss många fina dagar i parken, ute till havs eller lata dagar i 

hängmattan, det som passar just dig och ditt val. 

Chefredaktörer: Minna Axelsson och Ingrid Ekman 

Felicia Hedberg Emma Holmberg Kevin Wedin Sandra Wikberg Sanna Björkman Helle Kikerpuu Martin Löwdin Amanda Lindholm 

Caroline Eriksson Simon Spåls Emma Axelsson Klara Svedäng Albert Herranz Patrik Klingbert Carin Emenius Piotr Lukaszyk 

Ansvarig utgivare: Felica Hedström 

Bildchef: Carin Emenius 

Datasupport: Bengt Jönsson 

Layoutchefer och omslag: Felicia Hedberg och Albert Herranz 

2 Magasin Repo 2014

Innehåll 

10 

38 

4 

4 Att vara eller inte vara hipster 

6 Bättre ökänd än okänd 

8 För Rojen kretsar allt kring proteiner 

10 Böckerna viktigare än pengarna 

12 Fotograf på dagen - luffare på kvällen 

15 Lyckligt ensamstående 

16 Skrivande är en läkande process 

18 Att leva med ett osynligt handikapp 

20 Hela världen är en lekplats 

24 När alkoholen tar över 

25 Ute i det gröna 

26 Antifascism som livsstil 

30 Pornografi - det nya opiumet 

32 Femtiotvå dejter på ett år 

34 Större hål för roligare smycken 

36 Från falukorv till sojakorv 

38 Återbruk är balsam för själen 

20 

6

Att vara eller 

Har du kallat någon för hipster? 

Vilka underliggande meningar 

gömmer sig bakom etiketten? 

Text och foto Helle Kikerpuu 

Södermalm en lördagseftermiddag. 

Vårsolen 

lockar människor till 

uteserveringarna kring Medborgarplatsen. 

Glassbaren 

StikkiNikki’s ringlande kö 

sträcker sig uppför Götgatan 

mot Slussen. SoFo är 

ett hipster-Mekka där 

stilen och fenomenet 

har sitt starkaste 

fäste. Hipstern kan 

nästan vem som 

helst peka ut, 

men problemet 

är att ingen vill 

kallas för hipster. 

låt oss därför göra det omöjliga 

och kanske det mest otilllåtna. 

Låt oss måla upp den 

schabloniserade hipstern här 

och nu. 

Gubbmössan sitter som 

en smäck bakom öronen och 

solbrillorna är klotrunda och 

becksvarta. Jeansens uppvikta 

byxben visar en färggrann 

strumpa. Läderväskan som 

hänger på axeln ser sliten ut, 

men inuti ligger en alldeles ny 

iPhone och iPad. Stilen är 

slapp, men designad in 

i minsta detalj. Den 

kallas för ”native” 

eller ”bohemstil” och är en av många 

trender som förknippas med hipstern. 

Det osar subkultur långa vägar, men 

det är någonting som inte stämmer. Det 

subkulturella och avvikande är skräddarsytt 

och trendigt. Klädmärkena, detaljerna och 

de galet dyra Appleprodukterna berättar en 

annan historia – en historia om en subkultur 

som blivit mainstream. 

st. paulsgatan utanför kafé Blooms. På 

andra sidan gatan ligger Barnvintagepalatset. 

Där kan man köpa kläder och leksaker 

från främst 1940- till 1970-talet. Sortimentet 

är handplockat och kvalitén är viktig. 

Tankarna går från bohemhipstern 

till bohemhipsterns 

barn. 

Rebeca Benavente 

uppenbarar sig framför 

mig och jag scannar av 

henne omedelbart. Håret 

är ihopdraget i en knut. 

Hennes kläder är alldagliga och skriker varken 

hipster eller någon annan specifik stil. 

Varför kallas hon då för hipster av sina vänner? 

– Jag hoppas verkligen inte att de tycker 

att jag är hipster. Det jag hoppas är att de 

säger så för att driva med mig, säger hon 

Den enda anledningen hon kan komma 

på varför hon kallas hipster är att hon ofta 

letar efter ny musik. Hipstern är känd för 

att alltid vara på jakt efter nya trender inom 

mode, musik och kultur. Men Rebeca är 

”Jag hoppas 

verkligen inte att 

de tycker att jag 

är hipster” 

noga med att påpeka att hon är intresserad 

av hiphop och inte vilken musik som helst. 

På väg in skrattar Rebeca åt mitt val av 

kafé och menar på att det är ett riktigt hipsterkafé. 

Det ligger nybakat bröd i de stora 

skyltfönstren, men trots mitt febrila letande 

kan jag inte riktigt sätta fingret på vad som 

gör kaféet till ett hipsterkafé. 

– Hipsterkulturen handlar uteslutande 

om att konsumera de rätta och nya trenderna 

och är på så sätt alltid distansierade 

till allt och alla, säger hon. 

För Rebeca är hipstern sprungen ur en kultur 

som hon inte tycker om och vill därför 

inte förknippas med den. 

– Det är ett koncept 

som grundar sig 

i ett elitistiskt tänk där 

vita medelklass heterosexuella 

män sätter 

standarden, säger hon. 

Rebeca berättar 

att det hela kanske 

bottnar i hennes ”medelklassförakt”, men 

tycker också att det är osmakligt att försöka 

se ut som att man handlar på secondhand 

och medvetet, när man egentligen konsumerar 

massproducerade kläder och vänder 

trendkappan efter vinden. 

anette hagelin, modeskribent på magasinet 

Ellui, har sett ett djupare mönster i hipsterföraktet. 

Hon fokuserar på betydelsen 

av att kalla någon annan för hipster. 

– Genom att påstå att någon annan är 

4 Magasin Repo 2014

inte vara hipster 

en hipster fråntar man denne dess kulturella 

kapital. Man nedvärderar personen och 

upphöjer samtidigt sig själv och sin egen 

förmåga och klättrar själv i hierarkin, säger 

hon. 

Enligt Anette Hagelin är det en fråga 

om en etikett som tilldelas, inte antas. Därför 

finns det mycket 

bakomliggande i att 

säga till någon att 

den är en hipster. 

Genom att tilldela 

”Många finner ett 

nöje i att påpeka 

för hipsters att de 

inte är unika” 

någon hipster-etiketten 

avslöjar man 

personens bluff, det 

vill säga personens icke-unika stil, och menar 

på att man själv är en bättre stilist eller 

modekännare. Jag undrar om Anette kan 

peka ut en ”äkta” hipster. 

– Det är komplicerat att studera ”äkta” 

hipsters eftersom deras stil är så populär 

men även mytologiserad, vilket bidrar till 

att gruppgränserna är mycket genomträngliga 

och möjligheter till deltagande och imitation 

är tillåtande, säger Anette Hagelin. 

– Om det är så himla viktigt att sätta 

etiketter på människor kan jag väl vara hipster. 

Alla kallar mig hipster i alla fall och 

visst har de ju rätt på många sätt. Hipster 

är ett brett fenomen som har många olika 

grader. Jag är varken man eller konsumerar 

mycket nytt, men har kanske den klädstilen 

som associeras med hipster, 

säger hon. 

Den tyska kulturskribenten 

Sonja Vogel menade 

att hipstern håller 

fast vid en tidpunkt då 

tillgången till subkulturer 

var exklusiv. I Sverige 

har det exklusiva och unika alltid haft 

ett motstånd i och med jantelagen. 

– Det skulle inte förvåna mig om många 

finner ett nöje i att påpeka för hipsters att 

de inte är unika. Jag tror att hipstern har 

sämre rykte i Sverige än i till exempel Berlin 

eller Paris. Många kanske säger att de inte 

gillar jantelagen, men jag tror att vi svenskar 

är mer negativa gentemot personer som 

vill vara unika, säger Lovisa Reeder. 

det. Jag tror att mycket av den ekologiska 

vågen som sköljt över Södermalm 

är mycket tack vare hipsters, 

säger Lovisa. 

vad kommer hända med hipstern 

i framtiden? Kommer 

kritiken ebba ut eller försvinner 

hipstern för att ge utrymme 

för nya stilar, såsom 

”normcore”. Trenden som 

vill omfamna det antiunika.Finns 

det över 

huvudtaget en enda 

trend som inte föds 

ur strävan av 

att känna sig 

unik? 

på skype med Lovisa Reeder i Paris. Bakom 

henne lyser metropolen upp genom de 

enorma fönstren. Lovisa gungar i sin stol. 

Det har varit en hektisk vecka i filmskolan 

med allehanda projekt. Hon är en av få 

som kallar sig själv för hipster. Jag måttar 

henne efter schablonen. Hon har den mer 

bohemiska stilen med skjorta, uppkavlade 

byxben och läderväska. 

hon tycker att synen på hipstern har fokuserat 

på det negativa konsumerandet 

och menar att det kan komma bra saker ur 

hipsterkulturen och att det inte bara är vita 

medelklass män som kan anamma stilen. 

– Det är inte fel att baka surdegsbröd 

eller odla på balkongen. Och vadå om det 

bara är trender? Det är bra trender och det 

sprids till personer som bygger vidare på 

Magasin Repo 2014 5

Bättre ökänd än okänd 

Intresset för både e laglig och olaglig rfft graffiti rfft r är r strt stort. strt nsten Konsten nsten r har r srts spridits srts frn från frn etn betong etn 

väggar och bangårdar till fingallerier och utövarna hittar ständigt nya sätt att synas. 

Text och foto Patrik Klingbert 

Jonas ”Pike” Dahlström sitter hukad 

och målar på en duk i sin studio – en 

smal röd byggnad, inklämd mellan två 

bostadshus på Skånegatan i Stockholm. 

– Precis som Emil har jag en egen snickeboa, 

säger Pike och ler. 

Han är utbildad vid Kungliga Konsthögskolan, 

men har sin bakgrund i den 

illegala graffitivärlden. Idag lever Pike legalt 

på sina konstnärsprojekt. Han är även 

upphovsman till Open Book, som går ut på 

tecknare umgås och samarbetar ideellt för 

att skapa en kollektiv teckning. Open Book 

har funnits i elva år och har även spridits 

internationellt till en rad platser. 

Kontakten med graffiti fick Pike under 

sin uppväxt i Malmö på åttiotalet. Han beskriver 

upptäckten som ”magisk”. Tidigare 

hade han varit insnöad på serier. Spraykonsten 

blev ett sätt för honom att få utlopp för 

sin kreativitet och energi. Dessutom blev 

det lättare att positionera sig som cool med 

graffitimålning än genom serietidningsintresset. 

– Det är bättre att vara ökänd än okänd, 

säger han. 

Några år senare flyttade han till Stockholm 

där han började umgås med Vandals 

In Motion (VIM), ett graffiticrew bestående 

av namn som Nug, Kaos, Aman och Akay. 

Gruppen blev kända i graffitikretsar för att 

måla pendeltåg längs Märstalinjen. 

Pike hjälpte Magnus ”Nug” Gustafsson 

från VIM-gänget, att ansöka till Konstfack. 

De utvecklade tillsammans ett filmprojekt 

med en påhittad karaktär ”Ölplumpen”, en 

svartklädd maskerad figur som stal öl, tjuv- 

”Det är 

bättre 

att vara 

ökänd än 

okänd” 

Konstnären Pike. 

åkte tåg och spraymålade i tunnelbanan. 

Konceptet gjorde att Nug blev antagen till 

Konstfack. 

Nug använde sedan karaktären till sitt 

filmade examensarbete ”Territorial Pissing”, 

som gick ut på att Ölplumpen trashar en 

tunnelbanevagn med sprayfärg, krossar ett 

fönster i vagnen och slänger sig ut. Filmen 

blev en stor skandal 2009 då den visades för 

allmänheten. Nug åtalades för skadegörelse, 

men fallet lades ned då SL inte kunde hitta 

den nedklottrade vagnen från filmen. Verket 

såldes av konstgalleriet Brandstrom på 

Hudiksvallsgatan i Stockholm till en samlare 

i Finland. Nug har sedan dess blivit något 

av en kultfigur, men håller sig självmant 

borta från rampljuset. 

en solig söndagseftermiddag i slutet av 

mars 2014 samlades en stor grupp människor 

på den galleritäta Hudiksvallsgatan. 

De lockades dit av ett välspritt rykte att den 

brittiske och världskända gatukonstartisten 

Banksy inbjudit till en publik utställning på 

platsen. 

Konstnären vars identitet är hemlig har 

stått för en rad spektakulära och olagliga 

konstkupper som uppmärksammats stort. 

Exempelvis har Banksy i smyg hängt upp 

egna tavlor på museer och planterat människostora 

dockor klädda som Guantanomfångar 

på Disnyeland. Det finns ett enormt 

sug efter Banksys konst. Kändisar som Angelina 

Jolie och Brad Pitt har betalat miljontals 

kronor för hans verk. 

Med tanke på Banksys skygga framtoning 

rådde det delade meningar i medierna 

om inbjudan var autentisk och att det kanske 

var ett skämt, eller en reklamkupp från 

något företag. 

– Är vi lurade allihopa? Är det en ny 

glassort som ska lanseras? skrev Mathilda 

Gustavsson, kulturjournalist i DN. 

Andra skribenter spekulerade att det var 

en iscensättning av de svenska gatukonstnärerna 

Akay och Klisterpeter. Banksys pressansvarig, 

förnekade i en intervju med The 

Local, konstnärens inblandning. 

På Hudiksvallsgatan var anspänningen 

ändå hög. Ett flertal personer från svensk 

media var på plats, och det fingrades med 

mobiler och kameror. En förväntan fanns 

bland besökarena om att få vara del i något 

stort och hemligt. 

Plötsligt kom en kille med huvan uppdragen 

springandes genom folkskaran. Han 

blåste på en visselpipa och ljudet skar genom 

massans otåliga sorl. Som på kommando 

följde flocken löparen ut på Hälsingegatan, 

förbi Bukowskis, ned mot Norra stationsområdet 

till en övergiven industrilokal, där 

människor stod och köade utanför. 

Det fanns en spänning i luften när kön 

långsamt rörde sig framåt. Hemlighetsmake- 

6 Magasin Repo 2014

Pike graffar i sin studio som påminner om formen på en tågvagn. 

riet gav gruppen känslan av att det var på 

riktigt. Att det faktiskt var Banksys konst 

som skulle visas där inne. 

Väl inne i lokalen möttes besökarna av 

en stor banderoll som hängde på väggen 

med texten ”This must be the place”. 

Det ekonomiska värdet av Banksys verk 

var något som flera besökare tagit fasta på, 

och de tog tillfället i akt och plockade med 

sig delar från utställningen, ett agerande som 

flertalet skribenter senare fördömde. 

Efteråt fortsatte samtalet om utställningens 

autencititet i medierna. 

– Det är årets konsthändelse, sa Hugo 

Röjgård, konstvetare och ordförande i Graffitifrämjandet, 

i en intervju i P3. 

DN lyckades få tag i Akay och hans förväntade 

radarpartner Klisterpeter via SMS. 

De medgav en viss inblandning i utställningen. 

jonas ”pike” dahlström var inte på plats, 

men är road av uppståndelsen kring Banksyutställningen. 

Däremot identifierar han 

sig inte med den gatukonst som Banksy re- 

presenterar och som blivit så populär. 

– Graffiti och Street Art är två olika saker. 

Graffiti är Street Art, men Street Art 

är inte graffiti. Jag blir irriterad när folk 

blandar ihop det. Banksy ser jag som en 

fantastisk reklamare med ett bra maskineri 

bakom, säger han. 

Pike tror inte att Banksy hade något 

med stockholmsutställningen att göra. 

– Jag är rätt övertygad att det är Akay, 

och kanske Klisterpeter, som står bakom, 

även om jag inte har snackat med honom 

om det eftersom jag är lite sur på honom. 

Orsaken att Pike är sur på Akay är att 

han tycker att han respektlöst klippt bort 

Pikes medverkan i dokumentären ”Nug – 

Vandal In Motion” som sändes på SVT i 

hösten 2013. 

– Men det var en lyckad kupp och jag 

är säker på att Akays priser kommer gå upp, 

säger Pike. 

det är fredags kväll, ett par dagar efter 

Banksyshowen. En frän doft av nymålad 

sprayfärg möter besökarna på galleriet 

Steinsland Berliner på Bondegatan, inte 

långt från Pikes studio. En legal utställning 

med Nugs graffiti har precis öppnat. Lokalen 

är full av besökare. Klungor har bildats 

och många verkar känna varandra. En prislista 

skickas runt i lokalen av en gallerist. 

Den största av dukarna går lös på femtio 

tusen kronor. 

Nugs graffiti har jämförts, både i form 

och i framställning, med expressionistmålaren 

Jackson Pollock (1912-1956) som utvecklade 

actionpaintingstilen. 

– Med all rätt, han är inte sämre än honom, 

säger Pike. 

Han är glad över kompisens framgång 

och tycker att Nug är Sveriges bästa graffitimålare. 

– Det som är bra för honom är bra för 

mig, säger Pike och hänvisar till att de fortfarande 

aldrig sålt de graffitifilmer som de 

gjort tillsammans. 

– Det är dags nu, vi håller på att paketera 

dem, säger Pike. 

Magasin Repo 2014 7

Ägg är en stor proteinkälla. 

För Rojen kretsar 

allt kring proteiner 

Det spelar ingen roll om det är två brödskivor eller fem ägg. Allt vägs och antecknas innan 

det ska ätas. Rojen Daren styrketränar och måste hela tiden veta att han äter rätt mängd 

protein. 

Text och foto: Klara Svedäng 

Rojen Daren, 20 år, håller fram sin 

mobil för att visa sitt träningsschema. 

Sex dagar på gymmet ena 

veckan, fem dagar andra veckan. Schemat 

är på engelska med olika namn för vilka 

muskler som ska tränas, ifall Rojen ska 

trycka vikter utåt ”push” eller om han ska 

dra dem mot sig ”pull”. Idag är det ben, 

”leg” som ska tränas och till det hör 

favoriten rumpa, ”squats”. 

– Ibland får jag höra ”Tränar du sex 

gånger i veckan, bor du på gymmet eller?” 

För två år sedan tog en vän med Rojen 

till gymmet och efter det började de tävla 

om vem som kunde bygga störst muskler. 

På gymmet är det alltid tävling om vem 

som är snyggast och om någon är borta en 

längre tid tror ingen att den personen är 

seriös med sin träning. 

– Jag var blyg och från början gymmade 

jag för jag trodde att tjejer skulle gilla mig 

då, men det funkade inte, för de bryr sig 

inte om muskler. Nu är gymmet en del av 

mitt liv. Jag går upp, äter, går på gym, 

pluggar. Det gick från en hobby till en livsstil. 

Just nu läser Rojen matte, historia och 

8 Magasin Repo 2014

psykologi på distans via komvux så det 

finns även mycket tid för träning. 

i sin telefon har Rojen en fitnessapp som 

hjälper honom hålla koll på att han får i sig 

tillräckligt med protein. Varje gång det är 

dags att äta skriver han in vad han äter och 

hur mycket det väger i appen. Enligt Livsmedelsverket 

ska protein motsvara ungefär 

10-20 procent av en människas dagliga 

energiintag, vare sig hen tränar eller inte. 

WHO (World Health Organization) 

rekommenderar att en vuxen person som 

inte tränar äter 50-60 gram protein per dag. 

För att hans muskler ska växa, äter 

Rojen minst 120-130 gram protein om 

dagen. 

– Jag prövade att äta ungefär hälften så 

mycket protein en gång, 40-50 gram och 

träna ändå som vanligt, men då hade jag 

träningsvärk jättelänge. 

För att fylla sitt proteinbehov äter han 

framförallt tre maträtter: ägg, sojafärs och 

proteinshakes. Han är vegetarian sedan 

2009 och har svårt att äta mer varierat, då 

den enda billiga vegetariska köttalternativet 

som har lika mycket protein per 100 gram 

som kött är sojaprotein. 

– Jag önskar att jag 

kunde välja mer. När 

jag var yngre spelade jag 

olika sporter, till exempel 

bandy. Då åt jag kött och 

var det mycket lättare 

att fylla proteinbehovet. 

Jag kunde äta köttbullar 

och kyckling och sådana Rojen Daren 

saker. 

i köket står en förpackning torkat sojaprotein 

som Rojen gör färs på. Den räcker i en 

vecka. Okokta ägg ligger på två våningar i 

kylskåpsdörren och i en låda mitt i kylskåpet. 

På hans rum finns en rejäl påse fylld 

med proteinpulver som räcker i en till två 

månader. Bredvid står två mindre påsar 

med kreatin, ett kosttillskott som tillför 

energi till musklerna. 

– Jag äter fem ägg innan varje träning. 

Först väger jag dem så jag kan anteckna på 

fitnessappen och sen steker jag dem. 

Eftersom Rojens föräldrar inte är vegetarianer 

får han göra sojafärsen själv. Ibland 

gör hans mamma vegetariska böngrytor, 

men de äter han inte så ofta. Problemet 

Rojen tränar fem till sex dagar i veckan. 

med dem är att Rojen inte riktigt vet vad 

som är i och det är därför svårt att anteckna 

i fitnessappen. Samma sak gäller att äta på 

restaurang, även om vissa kända ställen har 

menyer i fitnessappen. Han föredrar att äta 

hemma. 

”Jag äter fem ägg 

innan varje träning” 

En av Rojens kompisar, som i och för sig 

inte känt honom så länge märker inte att 

Rojen äter något mer speciellt än att han 

måste äta vegetarisk mat. 

trots detta fokus på ägg och pulver, är 

inte proteiner det viktigaste för en person 

som tränar. Det viktigaste är att få i sig tillräckligt 

med kolhydrater, som ris, pasta och 

potatis. 

– När jag tidigare tränade för att gå ner i 

vikt åt jag chips i omklädningsrummet efter 

träning. Många tror att man måste äta 

mindre kolhydrater, men det spelar ingen 

roll, bara man förbränner mer än man äter 

så går man ner i vikt. 

Igår åt Rojen choklad och Pringles. Han 

beskriver sin kost som ”mest onyttig”. 

Listan för prioriteringar lyder: andra plats 

träning, första plats plugg och choklad. 

Magasin Repo 2014 9

Böcker viktigare 

än pengar 

Catharina Ingelman Sundberg, en marinarkeolog och dykare som blev journalist 

som sen blev författare. Hon lämnade sin ekonomiska trygghet för ett bättre liv på 

existensminimum. 

- Jag gillar inte att mäta rikedomar i pengar eller i hur mycket man konsumerar 

TEXT Simon Spåls FOTO Pressbild 

Catharinas familj hade ambitionen 

att hon skulle bli läkare eller något 

annat de ansåg viktigt, men hon 

själv ville bli marinarkeolog. På den tiden 

fanns varken utbildning eller ens ett yrke 

med den titeln att ansöka till. Hon ville 

hålla på med dykning, så hon sydde ihop 

en egen utbildning med lite historiekurser 

och ett dykarcertifikat. 

Resultatet blev att Catharina hamnade 

i Indiska oceanen bland ”Hajar, karlar och 

vrak”, som också är en skildring om hennes 

liv på korallön. Hon skrev boken samtidigit 

som hon studerade journalistik i Göteborg. 

I den mansdominerade dykarvärlden 

klarade Catharina sig väl som ensam kvinna 

och uppnådde en ledande ställning. Hon 

tog för sig och lät ingen köra över henne. 

Att arbeta som marinarkeolog var intressant 

och händelserikt fram till en viss 

punkt. 

– Efter att jag hållit på med det i 15 år 

blev jag blasé. Varje ny upptäckt eller ett 

nytt silvermynt slutade bli märkvärdigt. 

Och med 30 år kvar till pensionen insåg jag 

att det var dags att byta karriär. 

idag lever catharina i Stockholm innrestad 

och arbetar med sista boken i en trilogi. 

Första boken ”Kaffe med rån” har sålts 

i 30 länder på 20 olika språk och i över 200 

000 exemplar enbart i Sverige. 

Den handlar om fem pensionärer som 

rymmer från ålderdomshemmet. Besparingar 

görs på de äldre, men när det drar 

in på antalet koppar kaffe, rinner det över 

för den blivande pensionärsligan. I tron om 

att fångar lever under bättre förhållande bestämmer 

de sig för att ge sig ut för att begå 

brott i ren Robin Hood anda. 

Idén har hon haft länge. 2007 besökte 

hon sin faster på ett äldreboende och fick 

höra att det hade sparat in på kaffet. Idén 

började ta fart. 

– Jag tycker det är hemskt att de som 

byggt upp vårt samhälle ska behöva leva under 

så dåliga förhållande medan finanshajar 

plockar ut massor till sig själv. 

Kort sagt så får man passa sig som riskkapitalist 

i hennes bok, för där kommer 

pensionärsligan efter dem. 

”I nästan 17 år har 

jag levt på 

existensminimum” 

catharina kommer ut från sin lägenhet i 

full fart och med två kryckor. Hon har ett 

par svarta skinnbyxor och en färgglad topp 

under sin gröna vårjacka. Håret är rufsigt 

och sticker ut framför ett par fräcka solglasögon. 

Hon missar mig nästan, men när hon 

tänker efter inser hon vad hon kom ner för 

att göra. Hon har precis haft ett möte med 

en reporter från Sveriges television, en av 

många journalister som vill ta del av Catharinas 

åsikter, när hon nu har publicerat 

andra boken ”Låna är silver, råna är guld”. 

Framgången har varit stor och Catharina 

är stressad. De kommande veckorna är 

fullspäckade med möten och föreläsningar. 

Senare idag ska hon till läkaren för att 

rätta till knäet efter att hon blivit påkörd 

tidigare i veckan. Efter det ska hon hem och 

packa inför en Paris resa. 

– Det har inte alltid varit såhär. Förvisso 

går det bra med ”Kaffe med rån”, men under 

17 år har jag nästan levt på existensminimum. 

hennes hyreslägenhet ligger i centrala 

Stockholm. Hon välkomnar mig upp på 

middag och samtal. Får jag ett ord att beskriva 

lägenheten med är det ”praktisk”. Ett 

litet kök ligger till vänster om entrén och 

rakt fram vardagsrummet, eller arbetsrummet 

passar bättre som beskrivning. Väggarna 

är täckta med bokhyllor fulla av böcker, 

mycket Ernest Hemingway och Stephen 

Kings bok ”Att skriva”. Hon plockar fram 

en nyinflyttad bok som handlar om teckning. 

– Jag tänkte lära mig hur man tecknar och 

ritar omslag och skämtserier. 

Vid fönstret till vänster med utsikt mot 

Stockholmsarkitekturen, står ett köksbord, 

som aldrig blivit slipat, och brer ut sig till 

mitten av rummet.. Anteckningar och gula 

post-it-lappar är utsmetade över bordet. 

I mitten står en Mac-dator med ett öppet 

word-dokument. Det är några rader 

från andra boken om pensionärsligan innan 

den kommit ut. 

– Många av möblerna har jag hittat i 

grovsoprummet. Det känns så dumt att 

10 Magasin Repo 2014

”Den 

som vill 

bli rik på 

att skriva 

böcker får 

skriva en 

väldans 

massa” 

slänga möbler som fungerar hur bra som 

helst. Men det kanske du inte ska säga för 

det kan bli genant om mina grannar kommer 

på besök och ser sina gamla möbler i 

mitt vardagsrum, säger Catharina och ler. 

1999 belönades hon med Widdingpriset 

som årets författare av historiska romaner. 

Hon har skrivit om vikingar, pirater i Skandinavien 

och forntida kvinnor. Böckerna 

har sålts över en halv miljon exemplar, men 

ändå har hon inte blivit miljonär. 

– Den som vill bli rik på att skriva böcker 

får skriva en väldans massa. 

Efter skatter och andra avgifter blir det 

inte mycket kvar. Nu efter så många böcker 

börjar bibliotekspengar bli ett välkommet 

tillskott till kassan. Författarlivet är inte 

så glamouröst som många säkerligen tror, 

men Catharina kunde inte bry sig mindre. 

– Jag har aldrig förstått mig på konsumtionen. 

Jag gör det jag älskar och jag har så 

jag klarar mig. Kläder har jag fått av mina 

vänner. Det viktigaste är att jag kan äta vad 

jag vill och när jag vill. 

Magasin Repo 2014 11

Tältet är Patriks hem. På dagarna jobbar han på ett produktionsbolag och på kvällarna letar han efter sovplats i Stockholms natur. 

Fotograf på dagen 

- luffare på kvällen 

Patrik Westerberg blev utslängd från familjehemmet när han var 18 år. Han var hemlös i 

tre månader. Nu, tre år senare, säger han upp sin lägenhet för att leva som hemlös igen. 

Text Caroline Eriksson Foto Caroline Eriksson och Carin Emenius 

När vi kommer till Skinnarviksberget 

på Södermalm i Stockholm 

är klockan åtta på kvällen. Det är 

den 30 mars 2014 och vi har hittat platsen 

där vi ska spendera natten. Patrik är rädd 

att platsen är för blåsig, men ingen vind 

känns. Jag vill sätta upp tältet på en gång 

men Patrik förklarar att det är för tidigt. 

Det kommer fortfarande folk till berget och 

om nån förstår att vi ska sova här kan vi 

bli bortkörda av polisen. Vi sätter oss istället 

på mitt liggunderlag och blickar ut över 

Stockholm. Tonerna från Joni Mitchells 

”The circle game” spelas från Patriks telefon, 

följt av Thorsten Flincks ”Maria”. Två 

av låtarna i en spellista som Patrik lyssnar 

på när han vill tänka och känna sig spirituell. 

Det spegelblanka vattnet reflekterar gatornas 

lyktor, brummande bilar hörs långt 

bort och pendeltågen glider förbi på bron. 

Innan vi kom hit handlade vi middag: tacos 

utan köttfärs. De 130 kronor som middagen 

kostade fick vi ihop tack vare mina 

gamla pantburkar och 50 kronors tillägg 

från Patrik. Vanligtvis lever Patrik på 30 

kronor per dag. Inte för att han inte har råd 

att spendera mer, utan för att han inte vill. 

Panta burkar är inget Patrik brukar göra, 

han tjänar pengar på sitt jobb och anser 

att han inte behöver sno någon annans inkomstkälla 

för att överleva. Jag visste inte 

vad jag skulle förvänta mig av min natt som 

luffare, men det var inte att äta tacos utan 


köttfärs. Att äta middag luffarstyle innebär 

att liggunderlaget får agera tallrik, att paprika 

och lök skalas med fingrarna och att 

en lökbit används som sked till såsen. Att 

bära med sig matlagningsutrustning som 

en del av Patriks enkla packning finns inte 

på agendan. Jag rynkar på näsan åt tanken 

på att laga mat med smutsiga händer, men 

inser att jag snabbt måste anpassa mig. Det 

finns inte utrymme för negativitet eller lyxlir. 

patrik är uppväxt i Tullinge med mamma, 

pappa och två bröder. Han beskriver uppväxten 

som okej och har idag sporadisk 

kontakt med sin familj. Under vårt samtal 

har Patrik en positiv och bekymmerslös attityd. 

Han förstår inte varför folk väljer att 

vara ledsna när de kan vara glada. Var den 

inställningen kommer ifrån vet han inte, 

han berättar att ingen i hans släkt eller familj 

har den. Det förstår jag när han berättar 

sin historia och om hur han blev hemlös 

första gången när han var 18 år. 

– Det var på nyårsdagen under sista året 

i gymnasiet. Jag pluggade media och jobbade 

dygnet runt med att få klar vår slutproduktion. 

Det var en lång period då jag 

sällan var hemma. Av någon anledning fick 

mina föräldrar för sig att jag satt och rökte 

hasch hos en man i Storvreten. Jag har ingen 

aning om vad de fick de tankarna ifrån. 

När de inte lyssnade på vad jag sa började 

jag packa min väska för att dra. Då tryckte 

mamma upp mig mot köksväggen, gav mig 

en örfil och sa att ”om du går nu så har du 

ingen familj kvar”. Då stack jag. Hellre 

hemlös, fri och lycklig än fast, stressad och 

olycklig. 

De första dagarna sov Patrik hos sina kompisar, 

men efter att hans föräldrar ringt 

kompisarnas föräldrar och sagt att han inte 

fick sova där så tog det stopp. 

– Då sov jag på bussar på nätterna. Jag 

fick visserligen byta buss en gång i timmen 

men det gick bra ändå. På morgnarna tog 

jag pendeltåget till skolan och duschade 

i gymnastiksalen. Trots det var jag inte så 

trött på dagarna. Socialen hjälpte till med 

boende men det var inte mycket bättre. I 

lägenheten bodde tre negativa människor 

som alltid klagade på allt. 

Efter tre månader som hemlös skaffade Patrik 

en egen lägenhet i andra hand. Den har 

han haft i tre år, men han saknade friheten 

Det är inte varje dag jag får tillfälle att äta frukost, med utsikt över Stockholm och med en luffare som 

sällskap. 

han hade när han var hemlös och sa upp 

den i februari i år. 

”Hon tryckte 

upp mig mot 

väggen och 

gav mig en örfil” 

– Jag älskar friheten! Det finns ingen 

hyra jag måste betala varje månad. Efter 

jobbet kan jag slå upp mitt tält vart jag vill, 

jag slipper pendla så långt till jobbet. 

patrik jobbar som fotograf och redigerare 

på ett produktionsbolag. Några av hans 

kollegor vet om hur han lever, och de flesta 

av hans vänner. 

– Många säger att de tycker att det är 

coolt, men jag vet att de tänker att jag är lite 

dum i huvudet för att jag inte lever som en 

standardmänniska. 

Idag har Patrik kontakt med sina numer 

separerade föräldrar och för att sköta sin 

hygien så duschar han och borstar tänderna 

hos sin pappa, sina kompisar eller på jobbet. 

Allt han äger bär han på ryggen; liggunderlag, 

tält, och kläder som räcker för 15 dagar. 

Klockan närmar sig nio, det börjar blåsa 

och jag känner mig kall. Patrik säger åt mig 

att klä på mig det han tidigare tipsat om 

att jag behöver: dubbla strumpor, mjukisbyxor 

ovanpå vanliga byxor, mössa, vantar 

och en tjock jacka. Det är svårt att bli varm 

när man väl har blivit kall, säger han. Sen 

ställer vi oss upp och dansar till Timbuktus 

version av ”Flickan och kråkan”. På ett 

berg. På söder. Med utsikt över Stockholm. 

Jag förstår vad han menar med frihet. ----> 

Det tar tjugo minuter att sätta upp tältet. 


Nattens sovplats på Skinnarviksberget, med utsikt över Stockholm. 

Kvällens handlagade mat. Patrik skalar löken och jag river tacos. 

halv tolv sätter vi upp tältet. Våra pannlampor 

lyser upp den kolsvarta natten. Tältet 

är trasigt men Patrik lyckas få upp det 

ändå. Det är kallt och pilligt. Han ska snart 

köpa ett nytt tält och jag säger att han borde 

köpa ett som sätter upp sig själv. Det håller 

han inte med om. 

– Det är frigörande att sätta upp tältet. 

Och det tar ju bara 20 minuter. 

Jag skäms, känner mig direkt som urtypen 

av en stressad stockholmare och förstår genast 

charmen i tältbyggandet. 

– Det enda jag oroar mig för är att bli 

bortkörd av polisen. Då måste jag packa 

ned mitt tält mitt i natten, hitta en ny plats 

och sätta upp det igen. 

Patrik har hittills aldrig råkat ut för polisen, 

men han träffar många andra spännande 

människor. 

– För några dagar sen satt jag på ett 

berg och åt chips när jag såg en man sitta 

en bit längre ner. Jag gick fram och satte 

mig. Mannen var från Afghanistan och vi 

pratade om hans drömmar och hans händelserika 

liv i flera timmar. 

patrik har sina möbler på sin pappas vind 

då de inte hann säljas innan han flyttade ut 

ur lägenheten. Helst hade han velat sälja allt 

för att senare börja om helt på nytt, när det 

blir dags. I augusti vill han åka till USA på 

”Jag oroar mig 

över att bli bortkörd 

av polisen” 

en konstfestival. Han planerar att leva som 

luffare fram till dess och även under resan. 

– Jag ska dit på en konstfestival och 

då kan jag lika gärna leva som hemlös. Jag 

tänkte även passa på att hälsa på kompisar. 

Pengar och att ta ledigt från jobbet är inga 

problem, jag måste bara prioritera resan och 

åka. 

Tältet är uppsatt och vi kryper in, redo för 

en god natts sömn. Jag är lite rädd. Är det 

inte fotsteg jag hör utanför? Patrik lugnar 

mig och säger att det inte är det. Jag har lyxat 

till det med öronproppar men tror först 

att de inte behövs. Det är harmoniskt att 

En nyvaken Patrik har slumrat sött. 

lyssna till de kvittrande fåglarna och vattnet 

som skvalpar. Patrik har lätt för att somna 

och snart drar snarkningarna igång. Trots 

att jag har öronproppar, så resulterar det i 

en natt utan sömn. 

en ny dag gryr. Utanför tältet går en dam 

förbi med sin hund. Hon stirrar på tältet 

och jag tänker att hon måste undra vad 

vi gör här. Frukosten består av fruktsoppa 

och lite bröd. Patrik frågar om jag behöver 

gå på toa. Det behöver jag. Men jag ljuger 

och säger nej, jag väntar hellre tills jag 

kommer hem. Patrik däremot, tar sin medhavda 

toalettrulle och utför sina behov lite 

längre bort. Sen packar vi ihop tältet medan 

norska dansbandet Ole Ivars låt ”Ingenting 

vill växa ut från ingenting” spelas på högsta 

volym. Patriks låtval. 

Följ Patrik och hans liv som luffare på 

http://www.luffarnsliv.blogspot.se 


Krönika 

Lyckligt ensamstående 

Illamående, blek och med en spypåse i handen har jag lämnat den glamorösa 

delen av Sydney för att besöka en abortklinik. Jag är gravid och mitt 

livs kärlek vill inte ha barnet. Nu står jag inför ett vägskäl, och jag väljer att 

inte bli ett offer. 

Text Ingrid Ekman 

Tack vare den fantastiska barnmorskan 

som övertalade mig så har 

jag idag en underbar son. Elliot 

mitt allt. I allt elände, då fostret inne i 

mig bara är några månader kommer en 

massa frågor från omgivningen som jag 

inte ens hade tänkt på. Den vänliga personalen 

på BVC ger tröst, men förvarnar 

om svårigheterna att träffa en ny man. 

Snart kommer jag att ha ett bagage med 

mig i form av ett barn som kan ställa till 

diverse olika bekymmer. Människor tar 

sig rätten bara för att du är ensamstående 

att informera dig om ekonomiska 

svårigheter, problem att få en anställning 

och hur ska barnet få manliga förebilder 

under uppväxten. Det svåraste för mig 

var att i nio månader ensam genomgå en 

graviditet utan någon som smekte min 

mage och som följer med till barnmorskan. 

Någon att dela allt med. 

Så kom dagen innan det planerade 

kejsarsnittet. Jag hade packat min 

väska precis som om jag skulle på en 

weekendresa, men det här var mitt livs 

största resa. Då jag somnade den kvällen 

visste jag att mitt liv aldrig skulle bli det 

samma igen. Den 2 februari 2004 såg 

min son Elliot ljuset för första gången och 

med sin vakna och klara blick hade han 

ingen aning om var han hade hamnat. 

Ett rosigt litet ansikte med en tjock mörk 

kalufs. Sorgen jag burit inom mig i nio 

månader suddades ut på ett ögonblick. 

En liten pojke som sov nätterna igenom 

och på dagarna låg nedbäddad i barnvagnen 

för långa promenader i vårsolen. Fika 

med mina kompisar som tävlade om att 

få hålla i Elliot. Luncherna på stan med 

min pappa som blivit den viktigaste manliga 

förebilden. Min familj och vänner 

som alltid ställt upp. Funderingar och oro 

inför framtiden som visade sig vara helt 

onödiga. En glad, okomplicerad grabb 

som varken gick igenom treårs eller 

sexårstrots. Han har hängt med på resor, 

vernissager och middagar och det där 

med att män inte attraheras av en kvinna 

med barn är skitsnack. Tvärtom så väcker 

det nyfikenhet och man blir sedd som en 

trygg och självständig kvinna. 

Åren med Elliot har varit den bästa 

tiden i mitt liv. Jag är inte längre 

lika egoistisk och är mer bekväm 

i min kvinnlighet. Vi är inga offer och de 

som gör oss till offer behöver vi inte ha i 

våra liv. Jag är stolt över mitt livsval och 

skulle inte vilja ha mitt liv på ett annorlunda 

vis. Ensamstående är stark. 

Ingrid och Elliot, Tulum, Mexiko 2004. 


”När vi skriver skapar 

vi en dialog 

med oss själva” 

Mitt i livet vågade Patricia sadla om i sin yrkeskarriär och satsa helhjärtat på skrivandet. 

Skrivandet är en läkande process 

Alla har en historia att berätta 

menar författaren och 

psykologen Patricia Tudor- 

Sandahl. Att skriva om sina 

erfarenheter i livet kan vara 

ett sätt att komma vidare i 

sin personliga utveckling. 

Text och foto: Sandra Wikberg 

Vi sitter i Patricias vindsvåning på 

Karlbergsvägen i Stockholm. På 

matsalsbordet under takbjälkarna 

står hennes laptop. Det är där Patricia sitter 

och skriver på sin kommande bok. 

– Jag skriver utan att tänka och låter 

bara orden flöda. När jag började skriva 

på första boken kunde jag låsa in mig tre 

veckor i sommarhuset på landet och bara 

skriva. Jag har inte den rytmen idag eller 

några fasta rutiner längre, något som jag 

inte är riktigt nöjd med. Samtidigt kan jag 

inte förklara varför, säger hon bekymrat 

som om hon letar efter ett svar. 

hon fortsätter att berätta om skrivprocessen 

i en gråskala, vilken hon kallar fifty 

shades of gray. 

– Det är svårt att skriva! Mycket måste 

skrivas om. Jag sitter alltid på något sunkigt 

kondis och läser mina utskrifter. Sen skriver 

jag om varje text 12-20 gånger. Jag får ångest 

och väcker upp min inre kritiker, tänker 

att jag har tappat min förmåga och känner 

tvivel varje gång jag ska ge ut en bok. Men 

när det går bra blir jag euforisk. Gud, vad 

jag älskar det! 

det finns en närvaro och intensitet i hennes 

sätt att berätta. Svenskan kryddas med 

mjuk engelsk accent och utrop som ”shit 

no!” och ”wonderful!” i en salig blandning 

mellan spontana skratt och allvar när hon 

berättar sin livshistoria. Hennes meritlista 

är imponerande. Hon har arbetat som legitimerad 

psykolog och psykoterapeut, är 

retreatledare, föredragshållare samt författare 

till 15 böcker. Under drygt ett decennium 

har hon medverkat i P1:s ”Tankar 

för dagen” samt varit sommarpratare och 

vinterpratare i samma kanal. Ändå är hon 

ödmjuk och de bruna ögonen betraktar mig 


nyfiket när jag berättar om min ambition 

att växla in på en ny väg i livet där drömmen 

om att skriva får plats. 

– Det är bra! Tänk, du är nästan tio år 

yngre än jag var när jag kom till en vändpunkt. 

Patricia befann sig mitt i livet när hon 

förstod att hon var ämnad för något mer än 

att arbeta som psykolog. Hon började lyssna 

inåt. På samma sätt som hon uppmanar 

läsarna att göra i sina böcker. Hon förklarar 

att det finns mer att hämta hos oss människor, 

vi är aldrig färdiga utan utvecklingen 

pågår hela livet. Det är viktigt att våga. 

– Vi måste våga darra, säger hon. Var 

inte rädd! Låt inte darrandet hindra dig att 

uppnå de steg du önskar ta i livet. 

”Vi måste våga 

darra” 

”solen sken den dag de sa att jag hade cancer. 

Det var en strålande eftermiddag tidigt 

på våren, kort efter jag hade kommit hem 

från ett dystert besök i England. Jag hade 

varit där för att säga adjö till min far som 

var döende. Då visste jag inte själv att jag 

var sjuk. Jag skyllde min trötthet och håglöshet 

på annat. Mötet vid hans dödsbädd 

och sedan beskedet om att jag var sjuk blev 

för mycket. Jag föll handlöst ner i smärta 

och förvirring”, skriver hon i självbiografin 

”Ett himla liv”. 

– När jag var 52 år hände otroligt 

mycket. Jag fick livmodercancer och min 

far dog. Det förflutna började komma i 

kapp mig. Plötsligt stannade jag upp och 

gjorde en återresa i mitt liv. Det blev väldigt 

konkret. Jag mindes allt på ett annat sätt. 

Skrivandet blev till en läkande process när 

jag kunde se mina tankar på papper. Jag 

kände mig salig. 

minnena från hennes tidiga uppväxtår i det 

fattiga och krigsdrabbade England har varit 

plågsamt starka. Att skriva har hjälpt henne 

att finna en inre frid och försonas med de 

rötter som hon så abrupt ryckte upp för 

femtio år sedan. 

– Jag hade blivit utsatt för övergrepp, 

gifte mig tidigt och gjorde ett självmordsförsök. 

Det blev för mycket. Jag behövde 

komma bort. Hon skulle bara vara borta 

ett år, istället har hon blivit kvar i Sverige 

i femtio år. 

som författare har Patricia integrerat sina 

kunskaper i psykologi med skrivandet. De 

fyra första böckerna var renodlade i ämnet. 

Patricia skriver nu på sin sextonde bok. 

I och med den femte boken, ”Ett himla liv”, 

började hon skriva i självbiografisk stil. 

– Jag vet knappt själv vilken genre jag 

ska placera mina böcker i. Jag vill inte bli 

klassad som feel-good-litteratur eftersom 

jag också skriver om det som vi mår dåligt 

av. Vi behöver må dåligt ibland för att växa 

som människor. Samtidigt vill jag inte lägga 

fokus på alltför stor självcentrering. Kanske 

för att jag är äldre nu. Det är viktigt att tänka 

på vad jag kan ge andra och vad jag kan 

lämna i arv efter mig. 

i sitt arbete som psykoterapeut har hon 

även använt skrivandet som en del i behandlingen 

för de klienter som önskat det. 

De har uppmuntrats att välja en personlig 

skrivbok i vilken de fått anteckna sina 

tankar. Det kan vara ett sätt att komma i 

kontakt med det undermedvetna och uppmärksamma 

den inre process som pågår 

inom oss. 

– Att skriva är bra. När vi skriver händer 

det något då vi omvandlar våra inre minnesbilder 

till konkreta ord på pappret. Vi 

skapar något utanför oss, vilket leder 

till en dialog med oss själva. 

Patricia har genom skrivandet utforskat sig 

själv under livets olika faser. 

– Jag har alltid skrivit böcker för min 

egen skull även om jag har haft en bild 

framför mig av min potentielle läsare. 

I bestsellern ”Den tredje åldern”, skriver 

hon om förhållandet till åldrandet, en process 

hon inte upplever som helt oproblematisk. 

Hon har en ögonsjukdom som kraftigt 

har försämrat hennes syn, men det finns 

också fördelar. 

– Jag har inget att förlora och vågar vara 

mig själv. Jag behöver inte längre bekräftelse 

för det jag gör. Det är det bästa med åldrandet. 

Hon känner heller ingen ambivalens i 

att vara självutlämnande i sitt skrivande. 

– Det finns gott och ont i mig själv, liksom 

hos andra. Vi är mer lika än olika. Det 

är det som mina läsare känner igen sig i. 

av alla böcker som Patricia skrivit är ”En 

given väg” den bok hon är mest stolt över. 

Kanske för att den handlar om människans 

sökande efter sin livsuppgift, en resa mot 

att bli den man är ämnad att vara. Men det 

kan ta tid och mod att upptäcka vad det är 

och sätta det i verket. Hon funderar en kort 

stund över sitt eget kall. 

– Genom mitt skrivande och föreläsande 

ser jag mig som en folkbildare där 

jag använder mig själv som ett instrument. 

Det ger mitt liv en mening. Jag har en gåva 

att uttrycka mig så att folk förstår mig. ”If 

a thing is worth saying, it is worth saying 

simply”. 

Patricia Tudor-Sandahl 

Född: 1940 i Manchester, England 

Familj: Gift med Christer. Två 

döttrar samt tre barnbarn. 

Bor: I Vasastan, Stockholm. 

Tillbringar fyra månader om året 

i sommarhuset i Vitemölla på 

Österlen. 

Intressen: Läsa, lyssna på musik, 

promenera och syssla med heminredning. 


Att leva med ett 

osynligt handikapp 

Tänk dig att du har lika skarp syn som en falk. Hörsel som en katt och 

luktsinne som en hund. Tänk dig sedan att du inte kan sortera intrycken 

utan tar in allt på samma gång. Det här är vardag för Kristoffer Hedlund 

som har diagnosen Aspergers syndrom. 

Text Felicia Hedberg foto Jonatan Hedlund 

Kliva upp ur sängen, äta frukost, åka 

till jobbet, prata med kollegorna, 

planera för nästa dag, laga mat, gå 

och träna. För många går vardagssakerna 

per automatik. Vi bara gör. Men för en person 

som har diagnosen Aspergers syndrom 

kan detta vara stora utmaningar. 

– Det kan vara rätt komplicerat att leva 

med diagnosen, säger Kristoffer Hedlund, 

22 år. 

han är diagnoserad med Aspergers syndrom 

och dyslexi. Aspergers räknas in i 

gruppen neuropsykiatriska funktionshinder. 

Det är vanligt att ha flera diagnoser 

om du har en. Aspergers går under samlingsnamnet 

autismspektrumstillstånd och 

det klassas som ett ”osynligt handikapp”, 

vilket innebär att själva handikappet inte 

syns utanpå utan finns inuti individen. Det 

märks främst genom personens sätt att uttrycka 

sig, röra sig, eller att de pratar och 

reagerar på ett annorlunda sätt. Till skillnad 

från autism vars symtom kan upptäckas redan 

vid barnets första år börjar symtomen 

för Aspergers att visas under förskoleålden. 

Barnets sociala samspel med jämnåriga är 

då i många fall är annorlunda. Genomsnittsåldern 

för upptäckten av symtomen 

är 8 till 11 år, trots det är det många som 

får diagnosen vid vuxen ålder och har då 

genomgått flera år med personligt lidande 

och utanförskap. 

”Jag var glad 

över att äntligen 

fått svar ” 

kristoffer fick sin diagnos när han var tio 

år, något som han är tacksam för idag. 

– Jag var glad över att äntligen fått svar 

på vad det var som var annorlunda med 

mig. Speciellt skönt var det att jag fick den 

tidigt för jag kunde då börja leva med den 

förståelsen och det gjorde att jag fick stöd 

och hjälp i god tid, säger han 

På grund av sina svårigheter med det social 

samspelet blev han mobbad. Det är något 

som många i hans situation fått uppleva. 

Han tar det mesta bokstavligt talat. 

– Det var många som frågade mig om 

jag kunde göra saker, till exempel plocka ur 

diskmaskinen. Det kan jag göra, men de sa 

inget om att jag skulle göra det. 

Istället behövs det konkretisering genom 

att säga ”plocka ur diskmaskinen nu” för 

att Kristoffer ska ta till handling. 

kristoffer berättar om stunder då hans 

handikapp märktes som tydigast och skapade 

problem. Det kunde exempelvis vara 

under lektionerna i skolan. Han såg oftast 

till att vara i tid och sitta längst fram i klassrummet 

för att inte missa något som läraren 

tog upp. 


Om en person har Aspergers syndrom 

kan det märkas genom: 

• Att personen kan har svårigheter 

med det sociala samspelet. 

Svårt att tolka ansiktsutryck och 

kroppsspråk. 

• Att personen kan ha ett eller 

flera specialintressen och kan då 

mycket kunskap om dessa, till 

exempel rymden. 

• Att personen kan ha svårt att 

tolka ironi och att uppfattar 

bokstavligt. 


förstå andra personers tankar 

och känslor. 


förstå sammanhanget utan 

fokuserar på enstaka detaljer 

istället. 

• Att personen kan vara rak i kommunikationen 

och säga precis 

vad den tänker utan att förstå 

att detta kan såra någon annan. 

• Att personen kan ha svårt med 

förändringar och oförutsedda 

händelser. 

Kristoffer Hedlund, 22 år utanför sitt hus i Arboga. 

– Flera lärare brukade informera om 

läxor och prov i början av lektionerna och 

sedan inte ta upp det igen. 

När lektionen var igång var det mycket att 

hålla ordning på. Titta på tavlan, lyssna på 

läraren och anteckna vad som sades. 

– Detta var svårt för mig. Det var mycket 

att hålla ordning på samtidigt och jag fick 

ingen struktur på lektionerna. 

Samtidigt som Kristoffer försöker hänga 

med i undervisningen tog han in prat från 

de andra eleverna i klassrummet. Krafs från 

pennor, surr från elementen och lysrören 

och dofter från starka parfymer. Intryck 

som de flesta inte uppmärksammar eller 

inte bryr sig om, men för Kristoffer blir 

flera störningsmoment. I detta fall resulterade 

det i att han fick svårt att sortera alla 

sinnesintryck som kom emot honom. 

” Det är svårt att 

vara social i större 

grupper” 

– Det gjorde det svårt att anteckna, 

då jag inte har den simultanförmåga som 

krävs, säger Kristoffer. 

Det går då åt mycket energi för honom att 

fokusera på lektioner, föreläsningar eller 

helt vanliga vardagssamtal. 

– Det är svårt att vara social i större 

grupper med allt småprat som ska sker runt 

mig. Då blir min hjärna trött, säger han. 

idag är kristoffer arbetslös och har genom 

arbetsförmedlingen gått en kurs i 

jobbsökande. Förhoppningsvis dyker något 

snart upp. Kristoffer är utbildad undersköterska 

från Vård och omsorgsprogrammet i 

Köping. 

– Från och med första maj kan jag bli 

inkallad som undersköterska, och sedan får 

jag se vad som händer, säger Kristoffer. 


Hela världen är en lekplats 

Parkour handlar om att ta sig över och förbi såväl 

fysiska som mentala hinder. 

– Det blir verkligen en livsstil med djup och utrymme 

för många viktiga frågor. Det kanske låter flummigt, 

men allt vi gör är mycket medvetet, säger 16-årige 

Neville Bhattacharjee. 

Text Sanna Björkman foto Sanna Björkman och Carin Emenius 



Neville Bhattacharjee tränar parkour tre till fyra 

gånger i veckan. 

I 

bara linnet trotsar han aprileftermiddagens 

knappa åtta grader och tar sats. 

Mellan de arkitektritade husen i Hammarby 

sjöstad springer han fyra stora steg 

innan han kastar sig över ån i ett högt hopp. 

De mörka lockarna reser sig i vinddraget 

och lägger sig i samma stund som han 

landar vid strandkanten. Vatten och lera 

stänker upp och träffar honom i ansiktet, 

men det bekommer inte Neville Bhattacharjee. 

– Jag sa ju att jag 

skulle klara det, flinar 

han glatt mot kompisen 

Marcus. 

”Det roligaste 

är friheten att 

kunna röra sig 

överallt, över 

alla hinder” 

parkour föddes i Parisförorten 

Lisses i slutet 

av 1990-talet. Grundaren, 

den unge David 

Belle inspirerades av sin fars erfarenheter av 

hinderbaneträning under Vietnam-kriget. 

Grundtanken är att ta sig från punkt A till 

B på ett smidigt, snabbt och kontrollerat 

sätt. De hinder som finns i miljön, från 

stolpar och trottoarkanter till staket och 

murar, ska hanteras med kroppen som redskap. 

Ett perfekt hopp på marken kan lika 

gärna göras mellan två hustak. För att klara 

av rörelserna spenderar utövarna, så kallade 

traceurs, många timmar på styrke- och precisionsträning. 

Det är en sport, eller snarare 

extremdisciplin, som helt saknar tävlingsmoment 

och all träning går ut på att prestera 

bättre för sin egen skull. Alla som vill 

kan delta utifrån sina egna förutsättningar. 

neville bhattacharjee har tränat parkour 

i snart två år och är själv lite förvånad över 

hur mycket han uppskattar det. I flera år 

spelade han både hockey och basket och 

drogs med knäskador och en axel som hoppade 

ur led titt som tätt, men nu är han 

så gott som fri från allvarligare skador. Med 

hjälp av parkourens fyspass har hans kropp 

blivit både smidigare och starkare och han 

har sällan ont. Träningen löper parallellt 

med var han befinner sig i livet. 

– I min ålder är man ofta lite förvirrad 

och funderar mycket. Inom parkour får 

man vara den man är. Om du vågar vara dig 

själv så kommer andra också att våga vara 

det. Ett sunt sätt att tänka, säger 

Neville. 

parkourens popularitet har 

ökat även bland de yngre. En 

onsdagskväll i en lysrörsupplyst 

gymnastiksal har KFUM 

Bromma träning för barn 

mellan åtta till tolv år. Utanför 

de höga fönstren yr stora 

snöflingor i mörkret, men inne är det varmt 

och fokuserat. Ett gäng unga killar hoppar 

spänstigt mellan rader av bänkar. Det gäller 

att landa så mjukt och tyst som möjligt. 

När avståndet mellan bänkarna ökar tar det 

plötsligt stopp för ett av barnen. 

– Men nu säger du ju nej innan du 

prövat. Det är psykiskt, men jag vet att du 

klarar det, peppar Neville, som är en av de 

tre ledarna. 

Efter en stund blir det vattenpaus. Några 

barn passar på att klättra upp i ribbstolen 

och blickar ut över sina vänner. Neville och 

de två andra ledarna Brandon och Laurynas 

tar fram tjocka mattor och drar ut bommar. 

Snart är en ny hinderbana på plats. 

Nu ska det tränas flow, att få till rörelserna 

så smidigt som möjligt. Det är inte bara de 

fysiska rörelserna som blir smidiga när man 

tränar parkour. Neville brukade ofta hamna 

i konflikt med lärarna på högstadiet. Han 

var väldigt kritisk till deras undervisning 


MER PARKOUR 

Se klipp på YouTube. Sök t.e.x på 

David Belle och Damian Walters 

PARKOURSPANA ELLER TRÄNA: 

Tensta parkourpark 

Nälsta parkourpark 

KURSER (FRÅN 7 ÅR): 

Cirkus Cirkör 

Gymnastikförbundet 

KFUM 

Sports Academy 

Stockholm Parkour Academy 

Många av rörelserna är inspirerade av djurens värld. Här tränas kattgång vid Hornsgatan i Stockholm. 

och var inte rädd för att säga vad han tyckte 

och tänkte. 

– Parkouren har hjälpt mig att kontrollera 

mig själv och säga saker på ett annat 

sätt. Sedan jag började med träningen blir 

jag aldrig arg längre. Jag har typ blivit pacifist. 

Vardagen känns skönare och jag klarar 

sociala situationer bättre genom att tänka 

på att allt är hinder som ska övervinnas, säger 

Neville. 

i början fick han träna i smyg eftersom 

hans föräldrar tyckte det såg farligt ut och 

inte ville låta sonen hålla på med parkour. 

Erik Ekberg som är idrottsansvarig på 

KFUM Bromma får spendera mycket av sin 

arbetstid i telefonen med att lugna oroliga 

mammor och pappor vid varje terminsstart. 

Sedan föreningen startade med parkourkurser 

för ett par år sedan är en bruten arm 

det allvarligaste som hänt. 

Tage Sterner och Rudi Zangler är lärare och 

forskare vid Gymnastik- och idrottshögskolan 

i Stockholm och bekräftar detta. Tillsammans 

med stadsdelsnämnden Spånga/ 

Tensta har de varit med och utfomat en 

parkourpark i Tensta, där det lagts stor vikt 

på säkerhetsaspekterna. 

– Om man tittar på barn som leker fritt 

i parken ser man att de klarar av att känna 

av sina egna begränsningar. Det är först när 

det kommer grupptryck in i bilden som de 

utsätter sig för större risker än de vet att de 

klarar av. Filosofin bakom parkour går ut 

på att var och en utgår från sina egna individuella 

förutsättningar, säger Tage Sterner. 

– Mina föräldrar märkte ganska snart 

hur moget jag agerar efter att ha börjat med 

den här träningen och nu stöttar de mig 

helt, säger Neville. 

i hammarby sjöstad fortsätter Neville och 

Marcus sin träning på en skuggig innergård. 

De springer så fort de kan mot en låg 

betongmur. Med armarnas kraft häver de 

sig upp och skjuter ifrån med benen i ett 

hopp över gången till gräsmattan. De turas 

om att finslipa tekniken och det går bra - 

ändå tills Neville inte kommer tillräckligt 

högt upp. Höger knä slår i murkanten och 

blodet sipprar fram från ett ytligt jack i huden. 

– Det var det värt, två lyckade precisionshopp 

och ett skrubbsår konstaterar Neville 

när vännen plockar fram medhavt bandage 

ur ryggsäcken och börjar linda hans ben. 

Träningen är över för idag och de packar 

ihop sina saker. På väg mot tvärbanan säger 

Neville: 

– Jag ser detta som en livsgrej och jag 

kommer att köra på så länge kroppen pallar. 

Och det blir nog länge. Det roligaste är 

friheten att kunna röra sig överallt, över alla 

hinder. Hela världen är en lekplats. 

BOKTIPS 

En ungdomsroman 

med 

thrillerkänsla 

där parkouren 

fungerar som 

litterär språngbräda. 

Den unga elitgymnasten Linnea 

träffar parkourkillarna Isak och 

David. I en övergiven rivningsfastighet 

flätas deras liv samman 

under några sommarveckor. Både 

kärlek och konflikter uppstår. 

Boken är skriven av författaren 

Annika Widholm 2012. 


Krönika 

När alkoholen tar över 

När han var nykter beskrevs han som en ängel, men när han var full förvandlades han 

till en djävul. Så skildrar min mamma den där mannen med mörkt hår, tjock mustasch, 

jeansjacka och en cigarett i mungipan. Han var min pappa, men jag fick aldrig chansen 

att lära känna honom. 

Text: Minna Axelsson foto: Sandra Wikberg 

Det knackar på dörren. Utanför 

står två poliser. De har ett hemskt 

besked att framföra som kommer 

förändra våra liv, och göra min mamma 

förkrossad. Mina minnen är starka trots 

att det är många år sedan. Jag är tre år 

gammal och året är 1992. 

Det är mörkt, i en grön spjälsäng 

ligger jag och längtar efter mamma. Jag 

gråter. In i rummet kommer min pappa. 

Han stoppar om mig, en stank av alkohol 

kommer som ett moln ur hans mun. Sedan 

går han och sätter sig i vardagsrummet 

igen. Jag kravlar mig ur sängen och 

går försiktigt ut. I den bruna skinnfåtöljen 

sitter pappa med ett ölglas i handen och 

ser på tv. Den här kvällen är sista gången 

vi ses. 

Mina föräldrar separerade när jag 

var tre år, men pappa accepterade 

inte det utan dök ofta upp 

våldsam i vårt hem. Enligt min mamma 

var han en snäll och lekfull förälder i 

nyktert tillstånd. Djävulen i honom växte 

fram när alkoholen passerade hans 

strupe. Av spriten blev pappa aggressiv 

och vi fick låsa in oss i sovrummet när 

han bankade sönder ytterdörren för att 

ta sig in. 

I skolan var det värsta jag visste när 

lärarna frågade vad våra föräldrar jobbade 

med, eller om både mamma och 

pappa kunde komma på utvecklingssamtalet. 

Jag mådde fruktansvärt dåligt 

över att inte ha två föräldrar, och vågade 

inte säga att jag bara hade mamma. Jag 

var tillbakadragen, blyg och osäker. Hade 

ständigt en klump i magen och trodde att 

folk tisslade och tasslade om mig. Rykten 

om pappa spreds i skolan och jag ljög om 

vad som hade hänt. Sanningen gjorde 

mig skamsen. 

När jag var liten var jag arg på honom. 

Hur kunde han överge oss? 

Hur kunde han välja alkoholen 

framför sina egna barn? Nu, när jag är 

vuxen förstår jag att det inte var ett val 

pappa gjorde. Det var beroendet, sjukdomen, 

alkoholen som gjorde att han inte 

kunde styra över sitt drickande. 

Jag kommer aldrig glömma när 

mormor var barnvakt åt mig och mina tre 

syskon. Mamma jobbade natt och pappa 

kom på besök – besatt av djävulen igen. 

Mormor tog oss till ett av sovrummen 

på övervåningen och låste dörren. Höga 

smällar och skrik hördes från våningen 

nedanför. Jag minns skräcken i hennes 

ögon. Hon höll oss hårt i sin famn. Den 

här gången lyckades han inte ta sig in, 

och jag vågar inte tänka på vad som hade 

hänt om han hade gjort det. 

Bakom blommorna i köksfönstret kan 

jag skymta en man och en kvinna 

utanför. De har blå uniform, och 

knackar försiktigt på dörren. Min mamma 

öppnar. Då får vi det ofattbara beskedet, 

– Peter har hittats avliden på ett hotellrum 

i Sri Lanka, säger den ena polisen. 

De kliver in genom dörren. Mina äldre 

syskon ligger i varsinn säng och gråter. Jag 

går runt med den ena polisen och försöker 

trösta dom utan att egentligen förstå 

vad som hänt. 

Min pappa återvände till Sverige i 

en kista – uppslukad av droger 

och alkohol. Jag hoppas att han 

har det sundare och bättre nu, för i himlen 

finns det väl ingen alkohol? 


Ute i det gröna 

Text, mat och foto Sanna Björkman och Albert Herranz 

Picknick kommer från franskans piquer- nique, där piquer betyder ”plocka” och ”nique” något av lite 

betydelse. Det är en informell måltid ute i det gröna. Det är vanligtvis mat som är lätt att transportera 

och som inte tynger matsmältningen. Grönsaker, smörgåsar, sallader, frukt eller bakelser packas 

ihop i en korg eller liten matsäck för att sedan dukas på en filt och ätas. Bon apetit! 

Kall gurksoppa 4 portioner 

2 gurkor 

5 dl naturell yoghurt 

En näve färsk mynta (eller 2 msk torkad) 

Salt 

Peppar 

Skala gurkan grovt och skär i bitar. 

Häll över yoghurt och kryddor. 

Mixa soppan slät och låt stå kallt 

före servering.

De nazistiska aktiviteterna ökar dramatiskt i Sverige. Men 

det finns de som vigt sitt liv åt den antifascistiska kampen. 

Foujan Rouzbeh är en av dem. 

– Min antifascism handlar inte om att någon vill ha ihjäl mig, 

utan om min tro på att alla är lika mycket värda, säger hon. 

Antifascism som livsstil 

Text: Amanda Lindholm och Martin Löwdin 

Det har bara gått några månader sedan 

de senaste nazistiskt motiverade 

mordförsöken skedde. Malmö 

den 8:e mars: fyra personer blir knivhuggna, 

en är nära att mista sitt liv. En vecka 

senare anordnas en manifestation som lockar 

10 000 malmöbor ur sina hem, för att 

protestera mot den växande nazismen. Stiftelsen 

Expo uppger i 

en rapport att mellan 

2011 och 2012 har 

de nazistiska aktiviteterna 

ökat med 

24 procent. Många 

erfarna aktivister är 

tröttna, ledsna och 

uppgivna: det senaste 

årets upprepade 

hot och våldsdåd från nazister, rasister och 

nationalister har skakat såväl politiskt engagerade 

som vanliga människor. Fler och fler 

är överens – det får vara nog nu, vi måste 

göra något. 

foujan rouzbeh är en av dem. Det har hon 

varit så långt tillbaka hon kan minnas. 

– Jag har på sätt och vis med mig aktivismen 

från när jag var liten, när vi var 

tvungna att fly från Iran. Ibland har jag försökt 

motarbeta det, för att jag har känt att 

engagemanget är något som påtvingats mig. 

”Jag är aktivist i 

en massa olika 

frågor som inte 

går att frikoppla 

från varandra” 

Men egentligen är det inte så, jag har inte 

påtvingats det här – jag har valt det. 

Det är svårt att sammanfatta Foujan på 

ett enkelt sätt. Hon är nummer sju på Feministiskt 

intitiativs riksdagslista, producent 

på Kulturhuset i Stockholm, representant 

för Sveriges Ungdomsråd – och dessutom 

aktivist ända ut i fingerspetsarna. Efter att 

en muslimsk kvinna 

utsattes för ett rasistiskt 

överfall i Farsta 

i Stockholm var Foujan 

med och startade 

Hijabuppropet, vilket 

ledde till nationell 

debatt och att 

hundratals människor 

i solidaritet bar 

hijab under en dag. Hon har varit med och 

startat Soppkök Stockholm och är välkänd 

som debattör i frågor om asylpolitik, migration 

och rasism. Och hon kallar sig själv 

antifascist. Bland annat. 

Foujan Rouzbehs engagemang handlar om hennes tro på att 

– jag är aktivist i en massa olika frågor 

som inte går att frikoppla från varandra. 

Alla bottnar i en tro på mänskliga rättigheter 

och en vision om en jämlik och rättvis 

värld. Antifascism, antirasism, antinationalism. 

Det är mycket ”anti”, men också 

mycket ”pro”, om du fattar. Min antifascism 

handlar inte om att någon vill ha ihjäl 

mig, utan om min tro på att alla är lika 

mycket värda. 

Samtidigt kan hon inte förneka att hotbilden 

mot henne är stor just på grund av 

hennes engagemang. Hon berättar att det 

finns släkt och vänner hon inte har lika 

mycket kontakt med längre på grund av 

hoten som riktas mot henne och dem. 

– Det händer fortfarande att jag får ringa 

nära och kära och varna dem när någonting 

hänt eller verkar vara på gång att hända. 


alla är lika mycket värda. Foto: Martin Löwdin. 

natten den 8:e mars i Malmö står en grupp 

med sex nynazister på Kristianstadsgatan 

och sätter upp klistermärken på ett café 

som brukar besökas av vänsteraktiva. De 

är i ett kvarter i närheten av Möllan, som 

länge varit ett centrum för bohemer och aktivister. 

Samtidigt, alldeles i närheten, slutar 

en feministisk manifestation som under 

parollen ”Ta natten tillbaka” tågat genom 

staden under kvällen. Stämningen är uppsluppen 

och en efterfest i den närbelägna 

Folkets park hägrar. Deltagarna rör sig i 

små grupper mot festen och nära Friisgatan, 

alldeles vid parken, stöter en grupp av 

dem ihop med nynazisterna. 

Det som utspelar sig sedan är inget bråk 

mellan en höger- och en vänstergrupp, utan 

en regelrätt attack. En 25-årig man hamnar 

på intensivvårdsavdelningen med skallskador 

efter att han fällts till marken och fått 

ta emot upprepade slag mot huvudet. En 

annan i sällskapet trycks upp med ansiktet 

mot en vägg och blir knivhuggen i sidan, 

ryggen och magen. Två andra blir också de 

knivhuggna, i armhålan och sidan. Ställen 

man hugger mot för att komma åt lungor, 

hjärta och stora blodkärl. 

Tidningen Skånes Fria intervjuar kort 

efter attacken Kim Fredriksson, som idag 

är antifascistisk aktivist men tidigare bland 

annat satt i partistyrelsen för Nationaldemokraterna. 

Han berättar att det inte varit 

ovanligt att beväpnade nynazister rört sig i 

de här kvarteren för att söka konfrontation. 

De kallar det för att gå på ”rödingjakt”. 

– När nazister kommer till Möllan utan 


att ha någon anknytning 

dit, då är det klart 

att de inte kommer för 

att ta del av nattlivet 

eller för att skaffa nya 

vänner, fortsätter han. 

Bilden bekräftas också 

av uppgifter som journalistkollektivet 

Researchgruppen 

delat 

med sig av på nätet. 

enligt siffror från Expo har högerextrema 

de senaste 25 åren mördat i genomsnitt en 

person om året i Sverige – många av dem på 

grund av deras politiska engagemang. Foujan 

Rouzbeh menar att vi måste vara beredda 

på att det kommer att bli värre innan det 

blir bättre. Även om antifascisterna är fler 

än de högerextrema finns det människor i 

den gruppen som är beredda att gå över lik 

för sin politiska övertygelse. 

– Det kommer att komma många fler 

överfall som det i Malmö innan det sker en 

förändring i rätt riktning, säger hon. 

”Varken 

Moderaterna eller 

Social‌demokraterna 

är villiga att spela 

Sverigedemokraternas 

spel i dag” 

Under upptakten 

till valåret 2014 

har Sverigedemokraterna 

gjort en 

reklamturné som 

bland annat tog 

partiledaren Jimmie 

Åkesson förbi 

brandstationer, 

sjukhus och skolor, 

en turné som 

kantats av starka protester. Gymnasieelever, 

vårdpersonal och brandmän har på olika 

sätt gjort klart att de inte vill ta del av SDs 

poltitik och värderingar. 

Foujan Rouzbeh ser det som ett tecken i 

tiden. Hon tror på den yngre generationen 

och säger att tonåringarna idag är minst lika 

engagerade som tonåringarna var under nittiotalet. 

Den då spirande nynazistiska rörelsen 

med skinnskallarna som sina mest 

synliga representanter mötte hårt motstånd 

på gator och torg av ungdomar som oavsett 

skillnader i politisk åskådning gjorde gemensam 

sak mot högerextremismen. 

– Med generationsskiften kommer också 

en ny bild av Sverige. Kidsen känner inte 

igen sig i verkligheten som Sverigedemokraterna 

målar upp, säger Foujan. 

gellert tamas är journalist, författare och 

dokumentärfilmare. Han har skrivit mycket 

om rasism, nazism och fascism, bland annat 

i reportageboken Lasermannen. Han 

ser, precis som Foujan, flera likheter mellan 

debatten i dag och hur den såg ut på nittiotalet. 

Då kom främlingsfientliga Ny demokrati 

in i riksdagen, nu sitter sedan 2010 

Sverigedemokraterna där. 

– Det som verkar hända när ytterlighetspartier 

som Sverigedemokraterna kommer 

in i riksdagen är att det påverkar hela 

debattklimatet och ger grogrund även åt 

andra i vissa fall än mer extrema högerrörelser, 

säger Gellert Tamas. 

En annan likhet med det som hände på 

90-talet menar han är hur media rapporterar 

om det. Som exempel nämner han SVT, 

som innan valet 2010 konsekvent benämnde 

Sverigedemokraterna som ett främlings- 

Gellert Tamas har skrivit mycket om nazism, rasism och fascism. Foto: Mia Carlsson. 


Manifestation mot rasism i Stockholm. Foto: Kristina Wicksell. 

fientligt parti, men som nu har slutat med 

den beteckningen. 

– Det vi ser är en normaliseringsprocess, 

när SD varit några år i riksdagen vänjer sig 

media vid deras extrema åsikter och reagerar 

inte på det. 

”Det vi ser är en 

normaliserings- 

‌process” 

En skillnad mellan det politiska läget nu 

och under 90-talet, menar Gellert Tamas, är 

att riksdagspartierna inte är lika benägna att 

överta de främlingsfientliga partiernas politik 

för att locka väljare. 

– Varken Moderaterna eller Socialdemokraterna 

är villiga att spela Sverigedemokraternas 

spel i dag, säger han. 

gellert tamas håller med Foujan Rouzbeh 

om att motståndsrörelserna och det 

antifascistiska engagemanget ökar nu, precis 

som det gjorde under 90-talet. Även 

medias rapportering kring det antifascistiska 

engagemanget liknar hur det såg ut 

då. Han pratar om ”kålsuparteorin”, vilket 

i det här fallet innebär att media väljer att 

prata om både vänsteraktivister och nazister 

som ”lika goda kålsupare”. Attacken 

den åttonde mars rubricerades till exempel 

länge som ”ett bråk mellan vänster- och 

högergrupper”. 

Foujan Rouzbeh är medveten om att de 

som engagerar sig antifascistiskt kan få det 

tufft, men beskriver samtidigt en gemenskap 

och värme i kollektivet som gör kampen 

uthärdlig. 

– Även om det känns jobbigt just den 

där kvällen när du går ensam hem och kan 

bli överfallen så finns den fortfarande där, 

basen av människor som delar dina värderingar 

och erfarenheter. 

för foujan är det tanken på att hon utgör 

en del av någonting mycket större än henne 

själv, men som samtidigt är beroende av alla 

människor som ingår i det, som utgör grunden 

i hennes antifascism. Hon har svårt för 

politik som bara utgår ifrån individers frihet 

att tänka och göra som den vill. 

– Antifascism handlar om att sätta sig 

själv i ett sammanhang av någonting större. 

Det handlar om att leva som man lär. Och 

det handlar om mod. 


Pornografin – 

det nya opiumet 

Karl Marx skrev att religionen är folkets opium, ”Opium des Volkes”, ett sorts bedövningsmedel 

för folket. Religionen var något människor sökte sig till för att komma 

bort från sin annars dystra värld. Har pornografin idag fått en liknande roll? 

Text Piotr Lukaszyk 

pornografi anses vara något tabubelagt; 

något som man inte talar högt om, men 

ändå har pornografin kommit att bli ett 

av de största samhällsfenomenen om man 

ser till forskning och statistik. Enligt brittiska 

tidningen The Guardian spenderar 

britter mer tid på att titta på pornografi 

än vad de gör på sociala medier. I USA får 

pornografiska sidor fler besökare än Netflix, 

Amazon och Twitter kombinerat, enligt 

tjänsten Google Display Planner. Det 

moderna samhället har kommit att kallas 

för ett informationssamhälle, men statistik 

tyder på att det varken är konsumtion eller 

information som vi söker oss till, snarare 

pornografi. 

philip zimbardo är en världsberömd psykolog 

och professor emeritus i psykologi 

vid Stanford University. Han är känd genom 

sin forskning, dokumentärserien 

”Discovering Psychology” från den amerikanska 

public-service TV-kanalen PBS, 

samt som författare till flera bästsäljande 

böcker. I sin senaste bok, ”The Demise of 

Guys: Why Boys Are Struggling and What 

We Can Do About It”, presenterar han vetenskapliga 

fakta om pornografins skadliga 

påverkan. År 2011 presenterade han en studie 

som visade att unga män i åldrarna 14- 

26 i genomsnitt tittar på 50 pornografiska 

videoklipp i veckan. Pornografin blir allt 

grövre och det som tidigare upplevdes som 

chockerande och motbjudande, ses idag istället 

nästan som något normalt. Han kallar 

tillståndet för dopaminrelaterad vanebildning 

och berättar i sin bok att en person 

som regelbundet tittar på pornografi måste 

ha tillgång till pornografiskt material i allt 

grövre tappning, eftersom exempelvis lättklädda 

kvinnor i bikini, inte länge erbjuder 

samma upphetsning. Även om personerna 

hade en partner, så föredrog de pornografi 

framför naturliga samlag. Detta gjorde det 

svårt för dem att upprätthålla en intim relation. 

zimbardo menar att pornografi har gjort 

att många unga män har blivit socialt hämmade, 

blyga, osäkra och presterar dåligt i 

skolan. Dessa unga män känner sig socialt 

missanpassade och är rädda för att knyta 

känslomässiga band. De vet helt enkelt inte 

vad de ska göra när det kommer till kontakten 

med kvinnor i det verkliga livet. I sin 

bok, ”America Is Addicted To Porn”, berättar 

Zimbardo att människans hjärna inte 

är konstruerad för att ständigt laddas med 

dopamin och kickar som ger en illusorisk 

självtillfredsställelse. Detta leder till symptom 

som social ångest, depression, impotens, 

koncentrationssvårigheter, kronisk 

trötthet, förändrade sexuella preferenser 

som inte matchar ursprunglig sexuell läggning, 

regelbunden onani med sjunkande 

njutning samt en ständig eskalering till pornografi 

som tar sig alltmer extrema former. 

Bild: Makeuseof 

den globala porrindustrins omsättning 

var 97 miljarder dollar år 2006, enligt en 

studie av Donald L. Hilton, Jr och Clark 

Watts, presenterad i Surgical Neurology International. 

Det är mer än vad Microsoft, 

Google, Amazon, eBay, Yahoo, Apple och 

Netflix tillsammans hade i omsättning. 

victor b. cline (1925-2013) var professor 

emeritus i psykologi vid University of 

Utah. Hans forskning har fokuserat på sexmissbrukare 

och han drev en privat klinik 

för sexmissbrukare i Salt Lake City, Utah. 

På grund av sin omfattande forskning har 

han fått agera som expertvittne om pornografi 

i amerikanska senatens kommitté för 


juridiska frågor. Vissa av patienterna på 

hans klinik var dömda sexbrottslingar, och 

i sin bok Pornography’s Effects on Adults, 

berättade han att pornografin har spelat 

en avgörande roll i nästan samtliga av hans 

patienters avvikande beteende. Många av 

patienterna Cline mötte, satt i timmar i 

ensamhet och masturberade till pornografiskt 

material, och till slut kom hela deras 

liv att kretsa kring pornografitittande. Hans 

forskning visade att likt andra missbruk behöver 

man mer och mer för att få samma 

”kick” som tidigare. Likt Philip Zimbardo, 

menade Cline att den största faran finns för 

ungdomar, eftersom de tidigt i livet starkt 

kan formas av pornografin och de inlärda 

beteenden som följer. Dessa beteenden kan 

bli nästintill omöjliga att bryta senare i livet. 

I sin forskning kom han fram till att 

det inte är genetiska orsaker som styr dessa 

avvikelser, utan ett stört beteende som uppstår 

på grund av inlärning och förändringar 

i hjärnan till följd av detta. 

om pornografi spelar en avgörande roll i 

sexmissbrukares brott, varför är då pornografi 

så lättillgängligt? Vi vet att alkohol har 

en roll i många brott och olyckor, något 

som är ett skäl till att vi inte låter barn köpa 

alkohol. Sverige har dessutom ett statligt alkoholmonopol 

för att göra det svårare att 

köpa alkohol. Åldersgränsen för pornografi 

efterlevs däremot inte. En kinesisk studie 

visade att pornografi har en mer beroendeframkallande 

effekt än alkohol och många 

tunga droger, enligt en studie av Dong Guangheng 

och Huang Jiandong, presenterad 

i Journal of Psychiatric Research. Deras 

forskning har visat att hjärnan upplever 

fundamentala förändringar i frontalloben 

vid pornografitittande, precis som vid alla 

andra former av missbruk, oavsett om det 

är alkohol, tobak eller droger. 

utbudet av pornografi på Internet är nästan 

obegränsat och oavsett vilken eventuell 

fetisch och läggning man än har, så är 

chansen stor att man kan hitta det material 

man söker. Normer och gränser flyttas 

ständigt fram, och den pornografi som för 

inte så länge sedan var tabubelagd eller till 

och med olaglig i Västvärlden, är idag en 

huvudströmning på Internet och letar sig 

allt längre ut i samhället. Många unga män 

presterar dåligt i sexuallivet. Enligt en studie 

utförd av Japan Family Planning Association, 

uppger en tredjedel av unga män i 

Japan i åldrarna 16-19, att de helt saknar 

intresse för sex. Samtidigt är japaner räknat 

i omsättning per capita världens näst största 

porrkonsumenter efter sydkoreaner, enligt 

Focus Magazine. 

i sverige delar långt ifrån alla uppfattningen 

att pornografi skulle vara skadligt. 

Enligt sjuksköterskan Timmy Leijen på 

ungdomsmottagningen Knuffe, är det samhällets 

attityder som styr om pornografitittande 

blir till ett problem. Robert Jakobsson, 

sexolog i programmet Ligga med P3, 

”Jag mådde bättre 

av att inte kolla på 

pornografi” 

menar att många som är kritiska till pornografi 

blandar ihop hur pornografin produceras 

och hur den i realiteten påverkar 

porrkonsumenter. Om dessa uppfattningar 

inte stämmer överens med verkligheten, är 

det mycket oroande, med tanke på att en 

ny studie presenterad i tidskriften Journal 

of Developmental and Behavioural Pediatrics 

kom fram till att nio av tio pojkar tittar 

regelbundet på pornografi. 

gary wilson, tidigare lärare i fysiologi 

och anatomi, driver hemsidan Yourbrainonporn. 

Han har föreläst om pornografi, 

figurerat som expert i ämnet i facktidningen 

Psychology Today, och skrivit en bok i 

ämnet kallad ”Cupid’s Poisoned Arrow: 

From Habit to Harmony in Sexual Relationships”. 

Enligt honom är pornografi det 

största sociala experimentet som någonsin 

har genomförts. Han poängterar att pornografi 

har existerat länge under olika former 

och frågar sig vad som särskiljer dagens pornografi 

från dåtidens? Svaret enligt honom 

är att dagens pornografi har en helt annan 

påverkan på våra hjärnor, eftersom ett beteende 

uppstår som kan liknas vid voyeurism, 

ett ständigt sökande efter spänning. En 

konsekvens av detta är ett konstant klickande 

och sökande efter nytt material som 

kan överraska, förundra, chockera, och ge 

en kick av berusning och upphetsning. Precis 

som Victor B. Cline, menar Wilson att 

detta beteende leder till en ständig ensamhet 

vid datorn. Beteendet skiljer sig dramatiskt 

från naturlig samvaro som handlar om 

uppvaktning, beröring, dofter, feromoner, 

emotionell förbindelse och social interaktion. 

internet har lett till en pornografisk revolution 

i bemärkelsen att pornografins distribution, 

räckvidd, spridning och tillgänglighet 

har gjort att alltfler män och pojkar i 

allt lägre åldrar nu påverkas av pornografin. 

De samhälleliga och sociala konsekvenserna 

av pornografiskt missbruk bland män påverkar 

hela samhället och konkreta åtgärder 

behövs för att vända utvecklingen. På 

den sociala nyhetssidan Reddit har över 

100,00 personer gått med i en grupp, där 

man antar en utmaning om att slutta titta 

på pornografi, och medlemmarna kallar sig 

för Fapstronauts. På sidans chatt kommer 

jag i kontakt med en svensk som är med i 

gruppen. 

– Jag gick med mest som en kul grej, men 

sedan märkte jag att jag mådde bättre av att 

inte kolla på pornografi, säger han. 

en amerikan frågar sig i gruppens diskussionsforum 

varför så många i hans omgivning 

tar illa upp för att han inte vill titta på 

pornografi? Enligt honom är det ju något 

som endast påverkar han själv. När jag skrev 

den här artikeln märkte jag att det var väldigt 

många som var defensiva när det gäller 

pornografi. Att hitta någon som ville besvara 

frågor om sina pornografivanor blev 

omöjligt om det inte var anonymt. Det går 

inte annat än konstatera som jag gjorde i 

början av denna artikel att pornografi är 

något tabubelagt, och ändå är det ett av de 

största samhällsfenomen. För mig själv har 

jag kommit fram till att det måste vara upp 

till var och en att ta ställning till om de vill 

titta på pornografi eller inte. För de som vill 

se om de kan klara sig utan pornografi finns 

gruppen Fapstronauts på Reddit. I skrivande 

stund är antalet Fapstronauts uppe i 

100,942. 


”Måtte det snart komma 

någon och upptäcka all 

min rosafluffpotential” 

52 dejter på ett år 

Stina Eriksson är trött på att vara singel och har gett sig själv ett löfte. På ett år ska hon 

genomföra en dejt varje vecka och hitta en man att dela sitt liv med. 

Text och foto: Emma Axelsson 

Tillsammans med vänner och deras 

respektive stod Stina på terrassen 

och blickade ut över Stockholm. 

De firade in det nya året, 2014 och tusentals 

raketer lös upp den nattsvarta himlen. 

I det ögonblicket kände hon ett lyckorus, 

men också en ensamhet. Det var då hon bestämde 

sig. Hon gav sig själv ett löfte om att 

genomföra 52 dejter innan året slutar. 

– Måtte det snart komma någon och 

upptäcka all min rosafluffpotential. För jag 

lovar, den är stor, så stor att den knappt 

ryms i min kropp, säger Stina. 

Rosafluffpotential är ett ord som beskrivs 

av Stina som en kärleksbubbla, ett 

tid och rum då det enda man tänker på är: 

när ska vi ses igen. Dejterna ger henne möjlighet 

att få uppleva denna underbara kärleksbubbla, 

men för detta måste hon själv 

vara aktiv. Chanserna att finna någon i en 

stad med två miljoner invånare, kan kännas 

goda. Enligt befolkningsstatistikern Inge 

Göransson lever ungefär var femte individ i 

Stockholm Stad i ett singelhushåll. 

– Alla som är registrerade på singelhushåll 

söker inte efter en partner, säger han. 

för att komma i kontakt med andra singlar 

använder sig Stina av olika medier som 

Twitter, men framförallt dejtingsidor på 

internet. Happy Pancake med sina cirka 

230.000 aktiva medlemmar och den in- 

ternationella dejtingsidan Badoo med över 

205 miljoner användare. Den genomsnittliga 

besökaren bor precis som hon i en 

storstad, är i 30 års åldern och söker efter 

kärlek. Genom att hålla sig uppdaterad och 

dagligen prata med mellan 2-15 killar skapar 

hon sina egna förutsättningar. 

Författaren, samhällsdebattören och 

tidigare relationsexpert på ICA Kuriren 

Ingemar Gens märker av att internetdejting 

blir mer vanligt. 

– Förr ansågs det pinsamt och nästan 

desperat att dejta över internet, folk träffades 

via vänner eller jobb. I dagsläget är 

det de lättaste sätten att träffa någon, säger 

Ingemar Gens. 


dejtandet går upp och ner, men på sistone 

har Stina blivit besviken. En planerad dejt 

med vad som verkade vara en vettig kille 

fick en oväntad vändning. När tid och plats 

för träffen skulle bestämmas, sade han: bli 

inte arg nu, men det är inte jag på bilden. 

Han hade stulit bilder och uppgett sig för 

att vara någon annan. Stina kände sig lurad 

och avstyrde dejten. 

– När en person gömmer sig bakom 

andras bilder handlar det oftast om att de 

vill ha en relation till någon de annars inte 

skulle få, säger Ingemar Gens 

i andra fall visades svartsjuka och kontrollbehov 

redan innan dejten bestämdes. 

En kille som från start var trevlig började 

ifrågasätta hur många hon träffar. Stina 

fick en obehaglig känsla av hans påflugna 

frågor, men bortsåg från det. På dagen för 

den planerade dejten ringer han, men eftersom 

hon var upptagen klickade hon bort 

samtalet. Detta ledde till att han blev tjurig, 

eftersom han tyckte att Stina borde ha 

prioriterat honom. Via sms bestämmer de 

ändå att ses. När hon sedan stod ensam på 

mötesplatsen förstod hon att han avsiktligt 

struntade i att dyka upp. 

– Jag tog upp mobilen och skrev ”tack 

för att du fick mig att lämna soffan, duscha 

och fixa mig. För att sen stå och se dum ut 

på St. Eriksplan”, säger Stina 

inför varje dejt krävs det förberedelser. 

Kläder, smink och hår ska fixas för att sedan 

lämna sitt hem med en känsla av att vara 

sitt bättre jag. Det var så Stina kände när 

hon skulle möta dejt nummer tre. Han var 

manlig, lång med ett mörkt välfriserat hår. 

När han kom närmare såg hon hans ögon. 

De var djupa och vackra, men lyste inte 

upp av samma glädje som hon själv kände. 

Istället fick hon en känsla av att hans blick 

sade: du är inte vad jag tänkt mig. 

– Han var så vacker och det gjorde ont 

att han inte tyckte det samma. Jag började 

fundera på om det är jag som framställer 

mig fel eller om han byggt upp en egen bild 

av mig? 

Trots allt lämnade de tunnelbaneperrongen, 

men hans jargong och mimik visade 

att han hellre ville vara någon annanstans. 

Hemma hos Stina tog de en fika och 

efter ett tag försvann han in på toaletten. 

Ett tecknat porträtt av Stina som väljer att vara anonym. Dels av respekt för männen hon dejtar, men 

också för att fritt kunna blogga om sina träffar. Illustration: Alejandro Luebs. 

När han sedan kom ut kändes det som han 

varit borta i en timme. Han skruvade på sig 

och påbörjade ett försök till att slingra sig 

ur dejten. 

– Jag kanske är romantisk av mig, men 

jag vill ha ögonblicket när jag ser en person 

i ögonen och vet att kyssen kommer. 

Någon som komplettera mig och vill ha 

mig för den jag är, säger hon. 

stina heter egentligen något annat väljer 

att vara anonym. Dels för att respektera 

männen hon dejtar, men också för att fritt 

kunna skriva ner sina tankar. Varje dejt 

dokumenteras i en offentlig blogg som hon 

kan blicka tillbaka på, reflektera över, men 

även låta de som vill följa med på hennes 

resa. I skrivande stund är nio dejter genomförda, 

den rosafluffpotentialen lyser med 

sin frånvaro, men vad som ske om hon 

faktiskt finner någon speciell. Hur ska hon 

förklara sitt sociala projekt? 

– Det kan bli som ett dåligt slut i en romantisk 

film. Jag hoppas dock att han kan 

förstå att jag menar allvar och gjort detta i 

ett gott syfte, säger Stina. 

På www.femtiotvadejter.blogg.se, kan den 

som vill följa hennes jakt på kärlek. 


TEXT OCH FOTO CARIN EMENIUS 

Större hål 

– roligare smycken 

Det blir allt mer vanligt både på landsbygd 

och i urbana miljöer att folk utvidgar sina 

piercade kroppshål. För den som börjar 

tänja, lockar ett växande utbud av vackra 

beprydningar. 

Piercing är när ett smycke genomtränger 

huden. Tänjning är ett läkt 

piercinghål som görs större och 

större. De vanligaste tänjningsstället är 

öronsnibbarna. Allt från 15-åringar till 

80 åringar, både kvinnor och män besöker 

dagens piercingstudios. Kostymklädda 

personer har ofta mer gömda stretchningar 

eller besmyckningar. 

– Under ens kavaj döljs både det ena 

och det andra, berättar Anton Engström 

piercare på East Side Piercing nära Skanstull. 

Fredrik Nilsson, piercare på Calm i 

Stockholm asner också att det är en representation 

från hela samhället. 

– Vi får besök från alla olika samhällsgrupper. 

Bland vårdpersonal blir det mer 

och mer vanligt, men vi får även besök av 

personer som arbetar på bank, säger han. 

inspiration till smycken finns ofta att 

hämta på olika tatuering- och piercingsmässor. 

Här möts alla möjliga slags människor 

och får idéer av varandra. Nya 

smycken och tekniker snappas upp. För 

25 år sedan var det mer vanligt i subkulturer 

som hos punkare och skatare, men idag 

har det blivit allt mer synbart även inom 

andra livsstilar. 

– Idag behöver man inte ha blått hår för 

att tänja, det är mer normaliserat. Nu finns 

det också ett större utbud på roliga smycken. 

Tänjning har ökat mycket de senaste sju 

åren. Många trender kommer från staterna 

(USA), där det är lättare att spåra material 

och tillverkning, säger Anton Engström. 

på både calm och East Side Piercing erbjuds 

även möjlighet att sy igen hål. På Calm är 

en av ägarna, Chai Maibert, också särskilt 

inriktad på att utföra kroppsmodifiering. 

”Herregud, gamla 

människa, håller 

du på med sånt” 

om du inte vill tänja öronen så finns alternativ 

till tudelade smycken som ger ett intryck 

av tänjning. 

–Jag får ofta reaktionerna, att ”herregud gamla 

människa håller du på med sånt?!”, men det är 

fusk. Jag köpte det på Glitter, säger Birgitta 

Jensen 68 år som har ett delat tänjningssmycke 

i vänstra örat. 


TÄNK PÅ ATT…. 

Konsultera alltid 

en professionell 

piercare innan du 

börjar tänja! 

och det är klart jag känner 

smärta. Komplimanger bryr 

jag mig inte om, men när tanter 

stannar till och tycker det 

är häftigt är roligt, för oftast 

tycker inte äldre om det. 

Tänja är en långsam 

process, ofta ökas 

1mm per 4-6e v. 

Glas eller kirurgiskt 

stål är bra att använda 

för utvidgning 

av hål 

Använd gärna organiska 

material som 

horn, ben och trä 

när önskat hålstorlek 

uppnåtts. De är 

snällare mot huden 

och tas bättre emot 

av kroppen. 

Rengör smycke och 

hål vid dusch. 

Smörj träsmycken 

en gång om året 

med jojobaolja 

OM DU GILLAR DET 

DU SER.... 

Säg att du tycker att 

personen är fin och 

fråga vänligt om du 

får ta en bild. 

Alexis Cordova 21 år, 

tidigare lärling på Calm: 

Min första tänjning gjorde jag 

när jag var 14 år. Jag har en 

51 mm i vardera öronsnibb, 

två 8mm i läppen, 10mm i 

septum (väggen mellan näsborrarna) 

och sex mm i bröstvårtorna. 

Kommer nog att 

göra öronen till 60 mm. De 

är skalpade i överdelen för att 

lägga sig längs med huden. 

Varför gjorde du den? 

Tyckte det var coolt och 

snyggt, så växte intresset. Det 

handlar om att dekorera kroppen. 

Det är utsmyckning. För 

mig är det ingen fas, det är en 

livsstil. 

Vilka reaktioner har du fått? 

Ofta när jag åker tåg. Folk sätter 

sig på fem meters avstånd, 

stirrar och smygfotar. På gymnasiet 

ansågs jag vara cool, 

men det gjorde mig arg, jag 

gör det för att det är snyggt, 

Vilka komplikationer har 

du upplevt med tänjning? 

När jag gick till en person som 

utgav sig för att vara piercare 

men bara ville tjäna pengar. 

Han sa jag skulle tänja snabbare 

och större än vad som är 

bra för öronen. Så då fick jag 

”backblow”, det vill säga så läker 

det för sakta och baksidan 

blir skrynklig. 

Har du några tips till den 

som vill börja tänja sina hål? 

Det är en seriös bransch, så 

viktigt att kolla upp och researcha 

innan så det blir rätt 

material och en bra piercare 

som vet vad de gör. 

Vad skulle du vilja säga till 

de som undviker, stirrar och 

smygfottar? 

Jag är en människa, precis 

som dem. Döm inte boken 

efter omslaget. Jag är helt vanlig, 

precis som alla andra. Om 

du frågar om du får ta en bild 

är det helt ok och tittar gör vi 

alla, men det är fult att stirra. 

Lynn Johansson, 29 år, First Lady på East 

Side (till höger på bilden ovan), varför 

började du tänja? 

Jag var uttråkad, så började testa med med 

tjockare smycken. Det fanns nog ingen tanke 

från början, men sen började jag hänga 

på piercing community där det fanns så 

snygga smycken. Det är det mest fåfänga 

man kan göra, för det kostar pengar, du 

är rädd om smyckena och måste sköta om 

hålen så du inte får illaluktande ”öronost”. 

Vilka reaktioner har du fått? 

Gärna äldre 50-talister tycker om att påpeka. 

De verkar tycka att ”har du valt att se 

ut så, får du räkna med reaktioner”. Ibland 

kan det komma fram folk och säga ”fy fan 

vad äckligt” och sen peta i hålen. Det kan 

vara helt okända personer som bara kommer 

fram för att röra. 

Vilka komplikationer har du 

upplevt med tänjning? 

När jag använde plastpluggar kom kroppen 

att reagera med utslag och skinnflådd 

väldigt snabbt. Idag kan jag inte använda 

plåster, vissa bh:ar, inte ens p-stav, jag har 

utvecklat en plastallergi. Jag fick ta ut örhänget 

och låta det läka ordentligt. Hålet 

krympte från 42 mm till 18 mm. Sen använde 

jag kirurgiskt metall eller glas/sten 

som är bra. 

Piercare på Calm från vänster Chai, Christoffer och Fredrik. 


FRÅN FALUKORV 

TILL SOJAKORV 

Text och foto Kevin Wedin 

För ungefär fem år sedan sa pappa ”Kors i taket”, och ritade ett 

kryss i taket. Varför? För att jag hade ätit varm paprika. 

Idag är jag 21 år och minst lika dålig på att äta grönsaker, speciellt 

varma. Detta är något jag vill övervinna, och för att göra det 

så ska jag gå från att äta falukorv och mikrade 

kötbullar till att äta enbart vegetariskt. 

Idén kom från en kompis till mig: ”Du 

borde prova vara vegetarian”, sa hon. 

Självklart ratade jag tanken omgående. 

Jag är nog norra Europas tråkigaste männis 

ka när det kommer till mat. Mat ska gå fort 

att göra, behöver inte smaka något speciellt 

och jag reflekterar inte över huruvida jag får 

i mig det jag behöver eller ej. 

I en artikel som Svenska Dagbladet nyligen 

publicerade så framkom det att vegetarianer 

lever tolv procent länge i snitt. Så 

det är dags för en icke växtätande animalist 

att vakna upp och försöka inspireras och 

slussas in i den vegetariska världen. 

jag ville veta vad som skulle ske med min 

kropp och vad jag behövde tänka på när jag 

helt byter kostvana – så jag kontaktade en 

dietist, Frode Slinde på Sahlgrenska universitetssjukhuset 

i Göteborg. 

– Det kommer inte hända någonting 

över en natt. De flesta har ett förråd av olika 

näringsämnen som kroppen byggt upp. 

Slinde säger att jag måste vara uppmärksam 

på proteinet. Kroppen behöver aminosyror, 

som jag vanligtvis får ifrån kött, för 

att kunna bygga protein. Eftersom jag nu 

väljer bort två livsmedelsgrupper (kött och 

fisk) så måste jag ersätta dessa. Enligt Slinde 

så är det baljväxter (bönor, linser, ärtor 

bland annat) som jag främst kommer att 

hämta protein ifrån. 

– Med en bra vegetarisk kost så är det 

inga problem med att vara vegetarian, säger 

han. 

väl inne i processen är det lätt att inse att 

jag bara skjutit bort problemet med att äta 

kött. Jag är helt medveten om hur djur behandlas 

– det finns det otaliga exempel på. 

Många grisar får aldrig ens gå ut och i Europa 

är det tillåtet att frakta vuxna djur i 28 

timmar med endast en kort rast – ändå har 

jag ätit kött, som jag inte har någon aning 

om varifrån det kommer. 

Jag är killen som, tidigare, knappt åt en 

grönsak. Och jag måste medge att det blev 

en del halvfabrikat (sojakorv och sojaburgare)till 

en början. 

Ett hinder jag har, som utesluter vissa 

halvfabrikat är att jag är glutenintolerant. 

Ur en bekvämligsynpunkt så är det jobbigt 

att inte bara kunna välja och vraka bland 

alla vegetariska varianter. Men alternativ 

finns, så det är inget jag kan skylla på. 

en stor del av mitt motstånd till att testa 

grönsaker är en fix idé och jag har avskräckts 

av det jag inte samkat eller såndat som 

inte ser gott ut. Jag inser nu att en tikkamasala 

utan kyckling smakar minst lika bra 

med linser, ärtor, majs och morötter istället. 

jag är 21 år och tillhör den åldersgrupp, 

enligt Djurens rätt, där andelen vegetarianer 

och veganer ökar mest. I min omgivning 

har allt fler gått över till att äta en vegetarisk 

kost och det är inte sällan jag fått 

en predikan, om än med skämtsam ton, om 

att jag borde sluta äta kött. 

”Det har blivit mer 

mainstream att 

vara vegeterian” 

camilla björkbom, förbundsordförande 

vid Djurens Rätt, tror sig veta varför fler 

unga vuxna väljer vegetarisk kost. 

– Det kan ha att göra med att man inte 

är fast i givna mönster och har lättare att 

ta till sig nya matvanor, säger hon. Det har 

blivit mer mainstream att vara vegetarian. 

Det är en resurs- och miljöfråga, hur djuren 

behandlas och att det är bra för hälsan,

på facebook ser jag ofta min kusin, Isabel 

Guzman, göra inlägg för djurrättsfrågor 

och hon har varit vegeterian i nästan två år. 

En semesterresa till Öland blev den orsakande 

faktorn. 

– På sommaren hyrde vi en stuga och 

de som ägde den hade en bondgård. Där 

fick jag se hur tjurarna hade det. De hade 

skavsår och stod sex stycken i en hästspilta. 

– Jag var länge en sådan som inte ville 

veta att det är 

ett djur jag äter, 

fortsätter hon. 

Jag har blundat 

för vad det är 

jag äter. 

Har du påverkat 

din omgivning? 

– Jag går 

inte runt och är 

Isabel Guzman 

millitant men det blir ju så att jag berättar 

det jag vet och då blir folk påverkade. 

Många är nog som jag var – man vill inte 

veta att det är en liten gullig gris man äter. 

Vilket argument tycker du är starkast? 

– Att djuren behandlas dåligt, speciellt 

grisar. De är lika intelligenta som hundar 

och som treåriga barn och att vi utsätter 

dem för psykisk och fysisk stress, som det är 

att gå igenom en slakt. 

”Man vill inte veta 

att det är en liten 

gullig gris.” 

i djurens rätts senaste opinionsundersökning 

framkom det att de viktigaste skälen 

för folk att byta till en vegetarisk kost var på 

grund av miljö- och djurskyddssjäl. 

Inom Djurens rätt vill man öka insynen 

i djur- och livsmedelsindustrin. 

– De flesta har säkert en bild av att 

det inte är så farligt. Många vet nog inte 

om hur svårt avlade kycklingar är och att 

svenska grisar aldrig får komma ut innan de 

slaktas, säger Camilla Björkbom. 

– Men ändå är det kul att allt fler väljer 

att äta vegetariskt, alla gör skillnad, säger 

hon. 

jag har varit vegetarian i två veckor nu. 

Och jag är väldigt förvånad över mig själv. 

Att jag, som knappt rört en grönsak tidigare, 

helt gått över till att äta bland annat 

majssoppa och linsgryta med en mängd 

grönsaker i. För många är det nog inte ett 

problem att äta en mer vegetarisk kost - 

men klarar jag det, norra Europas mest petiga 

människa, så borde rimligtvis vem som 

helst klara det. 

Efter att ha pratat med en dietist, sökt 

på nätet, pratat med vänner, så har jag inte 

lyckats finna några nackdelar med att vara 

vegetarian. Eller jo… jag måste ha mer koll 

på vad du äter. Och det känns ju som en 

väldigt (!) liten möda om man jämför med 

allt det positiva jag gör och får när jag väljer 

att äta vegetariskt. 

kanske är jag nyfrälst, men jag har ingen 

längtan efter kött eller fisk. Och i sommar 

kan jag lika gärna grilla sojakrov eller, vem, 

vet, grönsaksknyten. 

Visst, det har inte alltid varit glasklart 

vad jag ska äta varje dag, men för var dag så 

upptäcker man något nytt. 

Jag vågar inte lova att jag aldrig mer kommer 

äta kött - men jag kommer definitivt 

vara mer kritisk i min konsumtion. Det är 

ju trots allt en liten gris som aldrig fått se 

dagsljus, en ko med skavsår eller en hårt 

avlad kyckling som de flesta av oss annars 

väljer att äta dagligen.

”Återbruk är balsam för 

Med hjälp av tråd 

och fäste i taket 

får ballongvisparna 

en ny plats i köket, 

som förträffliga 

ljushållare. 

Nu är det dags att börja planera inför 

trädgårdssäsongen. 

Som växtetiketter kan man använda 

sig av gamla gafflar och fästa sina 

etiketter på. Man kanske inte vill 

använda finaste silverbesticken till 

detta, men udda bestick hittas alltid 

på loppisar eller underst i lådan. 

38 Magasin Repo 2014 

Återvunnet och snyggt! 

Spara pengar på ditt skräp, 

värna samtidigt om miljön 

och få snygg och innovativ 

inredning 

Text och foto: Emma Holmberg 

Att återbruka, göra något nytt av något 

gammalt, det har vi gjort i alla 

tider. Från att man på stenåldern 

tog till vara på allt som gick, till att man 

idag handla kläder second hand. Men något 

som har blivit allt större på senare tid är 

att återbruka och göra sin egen inredning. 

I Facebook-gruppen Återbruka mera! har 

man satsat på, att dela information om hur 

man gör om gamla saker till ny och kreativ 

inredning. 

återbruka mera! startades på Facebook 

2009 i syfte att inspirera och sprida idéer 

om återbruk. Det blev en samlingsplats för 

den duktigt kreative men också för den nyfikne 

nybörjaren. 

– Jag ville starta en grupp där man 

skulle kunna dela med sig om hur man 

på bästa sätt kan ta tillvara på saker på ett 

miljömedvetet sätt, för att bevara gammalt 

kunnande och ta vara på de resurser vi har. 

Gruppen är en guldgruva för de som vill få 

tips och inspireras av återbruk och samtidigt 

se vad som efterfrågas kunskapsmässigt, 

berättar AnneSofie Ampén gruppens 

skapare. 

annesofie ampén är utbildad hemslöjdskonsult, 

född och uppvuxen i sina föräldrars 

garn- och handarbetsbutik. Vid sidan 

av sitt heltidsarbete startade Anne Sofie en 

firma som säljer nya och begagnade slöjdoch 

handarbetsböcker på internet. Firman 

heter Slöjdmagasinet och 

skapades av Anne Sofies för 

att hon ville bevara gamla 

tekniker som inte får falla i 

glömska. 

– Dels spar man pengar genom 

att ta tillvara på något 

redan befintligt, det spar miljön, man får 

arbeta med både huvudet händerna och 

samtidigt skapa något ”nytt” av något gammalt. 

Återbruk är balsam för själen och 

samtidigt minnen. 

annesofie ampén menar att kreativiteten är 

bra både från det ekologiska perspektivet, 

men också för kropp och själ. Att hjärnan 

och tankearbetet har stor betydelse vid 

kreativa processer, det är forskarna överens 

om. Men allt fler talar också om betydelsen 

av hjärtat, det vill säga faktorer som nyfikenhet, 

engagemang och lust. Den kreativa 

processen, att skapa någonting skapar möjligheter 

hos oss själva och hos saker och ting 

i vår omgivning. 

– Det går inte att sätta siffror eller mäta 

med statistik på vad skapande gör med 

människor. Men det händer något på ett 

djupgående plan, det är jag helt övertygad 

om, dessutom är det väldigt roligt att stolt 

få visa upp sin egengjorda inredning, säger 

AnneSofie Ampén. 

återbruka mera! har rankats som Facebooks 

snabbast växande och mest besökta 

grupp på grund av den enorma idé - och 

bildbank som byggts på sedan start. I år 

växte gruppen lavinartat från 5000 medlemmar 

till hela 168 000 under bara mars 

månad, och växer fortfarande. 

– Jag kunde inte ens drömma om detta 

medlemsantal. Genom åren har en mängd 

med bilder och tips på återbruk samlats och 

jag tror det är det som drar till sig medlemmar. 

Vi har fått flera utbrytargrupper som 

försöker dra till sig medlemmar och de har 

till och med kopierat gruppens namn och 

regler. Jag önskar dem lycka till men som 

sagt så är det Återbruka meras enorma bank 

av bilder och tips som drar medlemmar. 

med en ständigt växande grupp och 

ökande antal medlemmar tillkommer även 

ett ökande antal frågetecken. I början av 

mars var det en tjej som laddade upp en bild 

på en klänning som var sydd av ett gammalt

själen” 

påslakan och efter det hände något i gruppen 

som började växa och fortfarande växer. 

– Flödet i gruppen är enormt, och jag har 

noterat att det i gruppen är delade meningar 

om vad återbruk står för. Jag är övertygad om 

att återbruk är ett begrepp som står inför en 

förändring, för att det är otroligt populärt 

och ligger i tiden. 

Anne Sofie själv har gjort många återbruk 

och berättar bland annat om en återanvänd 

julgran som blev en ryggkliare, men 

någon favorit bland skapelserna är svårt att 

komma på. 

– Problemet med mig är att jag kan se 

återbruk i allt. Men det är också lite charmen 

i det, att nästan allt går att återbruka! 

”Med endast toarullar, papper 

och lite färg kommer man långt” 

Pärlhyacinter och de pimpade påskäggen. 

En riktig pysslare 

Nadine Strand är mamma till två, 

pysslar, fixar och gör om gammalt 

till nytt. Hon är medlem i gruppen 

Återbruka mera! men är också mycket 

aktiv på sin instagram där hon dagligen tipsar 

och inspirerar med sina återbruk. 

Nadine gör allt från heminredning 

i form av bordsdekorationer till leksam 

prydnad i barnrummen och allt i en återskapande 

anda. 

– Det börjar oftast med att jag hittar 

någon gammal pryl och får med ens tusen 

olika idéer på vad jag skulle kunna använda 

det till. Jag tänker färg och användningsområde 

och vips så står det något nytt i vardagsrummet. 

nadine har alltid haft en passion för 

pyssel men det är också något som blivit allt 

större med åren och med barn i bilden blir 

det en hel del barnpyssel. Snart fyller sonen 

år och då vankas det barnkalas. Ett kalas 

med bil-tema. 

– Med endast toarullar, papper och lite 

färg kommer man långt. Jag fick ihop ett 

väldans gäng med små bilar som ska vara 

bordsdekoration på kalaset. Jag har även 

fått ihop några stop-skyltar av samma material. 

Allt som behövs är egentligen ett engagemang. 

nadins tips inför påsken är att ta det 

gamla påskpyntet man har hemma och förnya 

med färg och fantasi. Man behöver inte 

köpa nytt för att få en ny och fräsch känsla. 

– Offra dina gamla påskägg och gör något 

helt nytt. Jag gillar en enkel stil till påsk 

och här har jag klätt mina gamla ägg med 

fjädrar och pimpat med peacemärken. 

Nadine på instagram: @houseofstrand 

Nadines påskägg blev nya med hjälp av lite färg 

och fjädrar. 


Reportagekursen Jakobsbergs Folkhögskola

magasinrepo2014

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?