LERUMS-OCH-GÖTEBORGSREGIONENS-UTVECKLING-

LERUM 

Jan Jörnmark

INNEHÅLL 

inledning 

1 innerstaden 

2 globaliseringen och storstädernas samhälle 

avslutning 

4 

6 

36 

70

inledning 

Den 1 januari 1969 skapades storkommunen Lerum. Den 

bestod avtre och en halv äldre kommuner (Östad delades mellan 

Alingsås och Lerum), och som ny och utspridd storkommun 

stod den inför flera problem som behövde lösas. Arbetet 

med Generalplan 70, som blev Lerums första hade redan börjat, 

och i den presenterades de utmaningar som fanns på ett 

tydligt sätt: 

”Kommunen består idag av ur servicesynpunkt ofullständiga 

tätorter och spridd bebyggelse… Kraven på allmän 

standardhöjning och en rättvis fördelning av kommunservicen 

kan ej på annat sätt tillgodoses än genom att underlaget 

kompletteras så att önskade servicefunktioner kan etableras.” 

För att klara utbyggnaden förutsåg planen att kommunen 

skulle växa till 35 000 invånare i början av 1980-talet och sedan 

nå 75 000 personer på 2010-talet. Verkligheten blev en annan: 

2014 har befolkningen fortfarande inte nått 40 000 personer. 

I ett läge där Lerums centrum i början av 2010-talet stod 

utan fullsorterad livsmedelsbutik och kommunen byggt upp 

en miljardskuld under det senaste decenniet i fåfänga försök 

att klara en snabb ökning av både antalet pensionärer och 

ständigt växande kommunala åtaganden är det också intressant 

att citera vad den för länge sedan bortglömda planen 

skrev om alternativet till att växa vidare: 

”Om kommunen skulle vilja säga nej till fortsatt utbyggnad 

skulle det bl.a. innebära förändringar i befolkningssammansättningen 

och begränsade möjligheter till standardförbättringar. 

Den förändrade befolkningssammansättningen medför på 

lång och kort sikt ett förändrat investeringsbehov. Ett mycket 

begränsat bostadsbyggande i kommunen skulle således inte 

utan vidare ställa sig billigare än en fortsatt utbyggnad utifrån 

de förutsättningar kommunen har för närvarande, nämligen 

en stor andel ny bebyggelse, unga familjer och många barn.” 

Det här är helt enkelt historien om vad som hände när just 

det alternativet valdes. Vid 1970-talets mitt stod Lerum vid en 

absolut vändpunkt, och det som valdes då var att gå från att var 

en av de tre storstadsregionernas absolut mest snabbväxande 

kommuner till att bli en av de allra mest långsamväxande. Det 

gör dessutom att utvecklingen har ett intresse till och med i ett 

nationellt perspektiv. Dessutom ställer det naturligtvis dagens 

politiker inför rent formidabla utmaningar. 

5

DEL ETT den regionala bilden 

Den här studien syftar till att sätta denna bild i ett historiskt 

perspektiv, och dessutom peka på möjliga lösningsvägar. De 

problem Lerum konfronteras med idag påminner om de som 

finns i stort sett hela Göteborgsregionen. Kommunen kan i allt 

västenligt ses som ett derivat av den utveckling som skett i först 

huvudorten och sedan regionen som helhet. 

Rötterna till dagens situation återfinns då i 1950- och 

1960-talet unika tillväxtsituation. Göteborgsregionen hamnade 

då i centrum för den starkaste exportledda tillväxt som 

Sverige hade befunnit sig i på ett sekel. I mitten av 1960-talet 

hade landets vid den tiden två största företag – Volvo och SKF 

– båda sina huvudkontor i staden. Framförallt var det Volvo 

som växte starkt under den här perioden, men utvecklingen 

präglades också av varven och den nyanlagda Skandiahamnen. 

Allt detta ledde till att regionen såg en mycket stark inflyttning 

och befolkningsökning. Sett i perspektiv var det här som 

regionen närmast extrema utspridning inleddes, och som slutligen 

skull göra Göteborg till det som inte utan fog har kallats 

”Europas glesaste storstad”. Situationen har naturligtvis i extremt 

hög grad både format och präglat Lerum. 

Huvudförklaringarna ligger i två faktorer. Dels var den här 

tiden starkt formad av den tidens stenhårda hyresreglering, 

som både gjorde att innerstaden förlorade alltmer befolkning, 

och att samma mekanismer också styrde utvecklingen i de nya 

förorter som byggdes under 1950-talet (Biskopsgården, Kortedala, 

Frölunda etc.). 

Hyresregleringen infördes under andra världskriget och 

låste helt enkelt fast hyrorna på 1942 års nivå. Enkelt uttryckt 

7

innebar den att hyresnivån i det gamla beståndet sedan föll i takt 

Frölunda, Kortedala och Biskopsgården) som byggdes i rela- 

Det var de här mekanismerna som gjorde att städer och 

problem, som dessutom kraftigt förvärrades under åren runt 

med inflationen. Framemot 1950 hade till exempel penning- 

tivt snabb takt under 1950- och 60-talen. Nya hyresnivåer eta- 

stadsregioner måste expandera utåt, och det samtidiga ge- 

1960. Fram till dess hade tillväxten trots allt gynnat centralor- 

värdesförsämringen gjort att de gamla hyrorna i innerstäderna 

blerades varje år, och dessa blev sedan kvar på en oförändrad 

nombrottet för bilismen skapade dessutom medlen för att ge- 

tens nyinkorporerade perifera delar, i ett mönster där nya stads- 

fallit med nästan 50 procent, och göteborgare i medelåldern 

nivå, samtidigt som nyproduktionen ökade i pris. På den tiden 

nomföra den växande utspridningen. På grund av det enorma 

delar etablerades med nydragna spårvägslinjer som naturliga 

minns fortfarande hur de sista gamla reglerade ettorna gick att 

kallades detta för att hyrorna hade ”årsringar”, och problemen 

trycket mot storstäderna prioriterades också storskaligheten 

centralpunkter. Bilismens genombrott i slutet av 1950-talet än- 

hyra på Linnégatan och i Vasastan för mindre än hundra kro- 

var föremål för serier av utredningar. När flyttviljan snabbt föll 

i byggandet, vilket gjorde att det ställdes stora krav på effek- 

drade en gång för alla detta, och redan här öppnades Sverige 

nor i månaden i slutet av 1970-talet. 

även i de områden som byggdes under 1950- och 60-talet ta- 

tiviteten både vad gällde sammanhängande exploateringsom- 

för samma tendenser som hade synts i Förenta staterna ungefär 

De stabilt fallande hyrorna fick naturligtvis effekten att flyt- 

lade man om att de efterhand ”förgubbades”. 

råden och användningen av kapital och arbetskraft. Samman- 

tio år tidigare. I USA kunde man dessutom redan då se hur 

tviljan begränsades drastiskt, och att medelåldern på den exis- 

Den extremt orörliga bostadsmarknaden gjorde att varje ny 

taget förstärkte detta en trend mot ”industriellt byggande”, i 

de centrala massproducerade förnyelseområdena fick problem 

terande befolkningen i bostadsområdena i princip ökade med 

årskull ungdomar som skulle in på marknaden stod inför ett 

områden som relativt snart kom att kritiseras för ”monotoni” 

att hävda sig i konkurrensen med de nybyggda villaförorterna. 

ett år för varje år som gick. Med stigande ålder ökade också 

jätteproblem. ”Bostadsbristen” innebar helt enkelt att det fanns 

och bristfälliga sociala kvaliteter. 

Jane Jacobs blev 1960 portalgestalten i den nya stadsplaner- 

dödligheten, och efterhand tunnades sedan den kvarvarande 

en i princip oändlig marknad för de äldre och ”billiga” bos- 

Men det fanns alternativ till storskaligheten. Samtliga större 

ingsdebatt som nu startade, och som tog sin utgångspunkt i 

befolkningen ut. I både centrala Göteborg och Stockholm föll 

täderna, samtidigt som flyttningarna var nästan obefintliga. 

svenska städer hade under 1960- och 1970-talen kranskom- 

cityområdenas långtgående förtvining. 

befolkningen med ungefär hälften under de tre decennierna 

efter 1945, samtidigt som andelen pensionärer ökade drastiskt. 

Den starka expansionen i Göteborgstrakten gjorde des- 

Allt det här betydde att landet i princip tvingades bygga nya 

bostäder till varje ny årgång av människor som kom in på bostadsmarknaden. 

Det innebar att 1950- och 60-talens byggande 

muner som lade en större del av sin årliga bostadskvot på att 

uppföra villor. Villorna var inte bara ett effektivt sätt att locka 

till sig skattestarka medel- och höginkomsttagare, de var dessu- 

den nya kransen 

sutom att utspridningstendenserna blev värre i Västsverige än 

i huvudstaden, vilket under 1950- och 60-talen tvingade centralkommunen 

till en serie beslut om att försöka genomföra 

nya inkorporeringar. I grunden berodde det på att hyresregleringen 

stabilt utarmade Göteborg på en yngre befolkning, 

samtidigt som den försvårade produktionen av nya bostadsområden 

inom de gamla kommunala gränserna. Expansionen 

hotade istället ständigt att hamna i industriellt och befolkningsmässigt 

växande kranskommuner som Torslanda eller Askim. 

Orsaken till att det var svårt att etablera nya bostadsområden 

inom de gamla gränserna hade samma rötter. Hyresregleringen 

fungerade helt enkelt likadant i de nya områden (som 

drevs upp till nivåer som vi fortfarande inte är i närheten av. 

Figur 1. Bostadsbyggande i Stockholms- och Göteborgsregionen 

tom ett sätt att försäkra sig om att de mindre kommunerna inte 

drabbades av en annan av tidens starka trender: att inkorporeras 

med den större och starkare huvudkommunen. 

Vi ser hela den här utvecklingen i de diagram som visar hur 

Göteborg förlorade befolkning under perioden. Delar man in 

staden i tre delar framträder dragen dessutom mer tydligt än 

vad vi är vana vid. Centrumet – i form av centrum och Linné 

– mer än halveras befolkningsmässigt mellan 1950 och 1980, 

och redan under 1950- och 60-talen sker den tillväxt som ändå 

pågår nästan helt i de områden som inkorporerades 1945-1947, 

främst Frölunda och Backa. 

Allt det här betydde att de centrala delarna fick växande 

Det som hände under de expansiva åren fram till 1973 präglar 

fortfarande hela regionen, och det är därför centralt att hålla 

i minnet att Göteborg under den här tiden var landets mest 

snabbväxande region. Det gjorde att regionen blev centrum för 

både cityutarmningen och det nya villabyggandet. Allra mest 

snabbväxande var Lerum (se figur 2). Utvecklingen präglar 

fortfarande hela regionen, och är det som mer än något annat 

förklarar de bekymmer som finns idag. 

För det första betydde det här att kranskommunerna kunde 

växa mycket snabbt, både befolkningsmässigt och industriellt. 

Situationen på Hisingen, där Volvo etablerade sin nya fabrik 

8 9

i Torslanda samtidigt som den större kommunen hotades av 

en utflyttning av mer välbetalda invånare till samma kommuns 

växande villaområden var det tydligaste exemplet på de starka 

trenderna. Eftersom expansionen hade en av sina huvudinriktningar 

mot Hisingen ledde detta omedelbart till att en motsättning 

uppstod mellan hisingskommunerna och Göteborg. 

Efter stora motsättningar – som innefattade en ansökan till 

regeringen där Torslanda. Säve och Tuve ansökte om att skapa 

en egen Hisinge kommun – kom de till sist att inkorporeras 

med huvudkommunen under 1967. 

Men den verkligt stora inkorporeringen kom istället att 

ske österut. Lerums grannkommuner Angered-Bergum var de 

enda som innehöll så stora sammanhängande markområden 

att de kunde tillfredsställa en expansion som sträckte sig upp 

mot tal på närmare 200 000 människor. Här startade de stora 

markköpen i början av 1960-talet, och framåt 1965-67 var de 

stora planerna för Hisingen och Angered/Bergum i stort sett 

färdigproducerade. 

Tvärtemot vad man normalt sett tror var det Göteborgs 

svaghet som drev fram de extremt offensiva satsningarna. Huvudorten 

hade hamnat i ett läge där inkorporeringar var nödvändiga 

för att förhindra att kranskommunerna åt upp större 

delen av befolkningsökningen. Mellan 1955 och 1970 växte 

Göteborgs befolkning (med 1966 års gränser) med 8 procent. 

Som en jämförelse växte Partille och Lerum växte med 75 respektive 

89 procent. En annan trend gjorde situationen än mer 

allvarlig, för mellan 1955 och 1965 växte andelen pensionärer i 

Göteborg med 50 procent, och efter 1960 började till och med 

befolkningen i åldern mellan 30-39 att minska i absoluta tal. 

Det var precis de här människorna som flyttade till Lerum, 

som under de här åren hörde till landets allra mest snabbväxande 

kommuner. 

Alf Hermansson, som 1955 hade blivit en av Göteborgs 

första kommunalråd, summerade i slutet av 1970-talet hur 

problemen hade sett ut två decennier tidigare och varför inkorporeringar 

i slutet av 1950-talet hade blivit en alltmer akut 

fråga för Göteborgs del: ”Det var 90 000 i bostadskön när det 

var som värst… Ett år hade vi en nettoinflyttning av utländsk 

arbetskraft på 10 000 personer. Då kom Bergsjön och Kortedala 

till som ju låg på Angereds mark.” 

Men problemen var större än så, för när arbetarna stabiliserade 

sig ekonomiskt kom nästa problem, när de unga människorna 

flyttade vidare. Redan i skiftet av 1950- och 1960-talen 

hade det problem som allt sedan dess karaktäriserat Göteborg 

I Gråbo och Sjövik finns minnena av kommunens industriella 

förflutna. Härifrån hämtades inte minst stora delar av materialet 

till det som skulle bli “Europas Brasilia.” med nästan 200 

tusen drömda invånare. 

Din vidsträckta och vildmarksliknande grusgropen och de 

intilliggande övergivna fastigheterna är dessutom ovanligt 

vackra fotobjekt (sid. 6-17) 

10

örjat uppträda. Hermansson utvecklade problematiken: ”De 

bästa skattebetalarna flyttade nämligen ut ur stan i stor omfattning 

och stan förlorade en stor inkomst samtidigt som de 

utflyttade gjorde anspråk på den kulturella verksamheten som 

fanns inne i staden. Och dessutom fick Göteborg ta hand om 

en åldrande befolkning, medan de yngre flyttade ut sin skattekraft 

till villorna i förorten. Detta var naturligtvis viktiga aspekter, 

även om de inte betonades så starkt”. 

Om de stagnerande centrumen var det första strukturella 

draget i utvecklingen och de nya kollektivtrafikorienterade 

förorterna var den andra, så var de nybyggda villaförorterna 

det tredje draget. De nya förorterna började etableras just vid 

den kritiska tidpunkten i början av 1960-talet när det svenska 

bilinnehavet passerade den första miljonen och när dessutom 

de första motorvägarna drogs ut i en radie av ett par mil utanför 

Stockholm, Göteborg och Malmö. 

Tvärtom vad man kan vänta sig fanns de snabbast växande 

förorterna inte i huvudstaden utan utanför Malmö och Göteborg. 

I Malmötrakten blev Staffanstorp senare en symbol för 

det som den svenska stadsplanerareliten menade var ett ”asocialt” 

villabyggande. Den lilla skånska orten som mellan 1960- 

1973 växte med 153 procent ger dessutom tydliga insikter om 

de mekanismer som låg bakom Lerums tillväxt på 103 procent 

under samma tid, vilket var den högsta i Göteborgsregionen. 

Staffanstorp hade skapats 1952 av tolv mycket små landsortskommuner, 

och den nya kommunen upplevde under sina 

första år en mycket långsam tillväxt. Det struktursvaga jordbruket 

gjorde att befolkningen minskade så sent som 1958. 

Svagheten gjorde självklart också att Lund och Malmö som 

var de båda större och snabbväxande kommunerna i närheten 

visade intresse för den lilla grannkommunens mark. I en närmaste 

exakt parallell till vad som hände i Angered-Bergum 

samtidigt – och som ledde till att Stora Lundby ganska snart 

fick lämna ifrån sig halva sin landyta till Göteborg – hade 

kommunala markköpare från Lund gjort entré i Staffanstorp. 

Försöken att köpa in släkten Wachtmeisters storgods ledde 

dock till en annorlunda utveckling. 

Som en följd av trycket mot den lilla orten inledde de kommunala 

ledarna en utveckling som nästan omedelbart skapade 

en årlig befolkningstillväxt på närmare tio procent om 

året. Hela den årliga bostadsbyggnadskvoten styrdes över till 

produktionen av villor. Strategin kulminerade 1970 med den 

stora ”Bo i Villa”-mässan som hölls på orten. Vid det laget hade 

befolkningen fördubblats på tio år. Den befolkning som den 

lilla Skånekommunen attraherade var dessutom exakt den som 

dess båda större grannar helst ville ha: unga medelklasshushåll 

med hög skattekraft och (åtminstone inledningsvis) relativt 

små krav på kommunal service. 

I ett svenskt sammanhang har de fulla implikationerna av 

det som hände i kommuner som Lerum och Staffanstorp under 

1960-talet sällan analyserats. Det som hände bröt radikalt mot 

1950-talets expansion i inkorporerade delar av storstäder, och 

istället spreds redan i detta skede den svenska bebyggelsen ut i 

ett allt vidare mönster. Det innebar att vi redan 1965 hade gått 

in i ett svenskt stadsbyggnadsmönster som innebar att kärnornas 

försvagning nu följdes av en försvagning i ringen av om- 

13

Figur 2. Befolkningstillväxt mellan år 1960 och 1970 (procent). 

råden av Frölunda och Vällingby-typ. 

För de större städerna fanns det bara ett svar – men i motsats 

till vad man i förstone tror var inte besluten att anlägga 

t.ex. Angered, Rinkeby eller Rosengård fattade ifrån någon 

styrkeposition. Det var helt enkelt framtvingade av den växande 

utmaning som de större städerna konfronterades med 

från kombinationen av bilism och förorter. 

Det är lätt att se hur Lerum passar in i mönstret, och flera 

faktorer gjorde dessutom att den nya storkommunen var närmast 

extremt gynnad i sammanhanget. Pendlingskulturen 

hade etablerats här redan under mellankrigstiden när Aspenäs 

villaområde etablerades, och när sedan E 20 drogs fram genom 

den nya kommunens kärnområde under den första halvan av 

1960-talet sopades de sista resterna av hindren för expansionen 

bort. 

14

Vi ser från figur 2 hur stark tillväxten var. Ingen del av 

Göteborgsregionen växte lika snabbt. Ser man till exempel till 

Kungsbacka som i ett senare skede kom att passera Lerum (och 

som idag befinner sig i en mycket bättre position) växte hallandskommunen 

betydligt långsammare under tiden fram till 

1973. 

Sett till hela regionen framstår de båda östra kommunernas 

extremt starka situation ännu tydligare. Under den här perioden 

var de hela regionens absolut snabbast växande. Förskjutningen 

i tyngdpunkten i regionens tillväxt mot Kungsbacka-Mölnlycke 

kom i ett senare skede. Den enorma tillväxten och 

den starka inbromsning som sedan skedde är nyckelfaktorer 

för att förstå dagens situation. 

Förklaringen ligger både i kommunikationerna och i den 

industriella utveckling som skapade Göteborgs starka intresse 

för sina norra och östra grannkommuner. Dåvarande E3:an 

byggdes ut till motorväg till Lerum och Floda redan i början 

av 1960-talet, och det placerade dessa orter i ett perfekt läge för 

att expandera med hjälp av villabyggande. Ett betydande antal 

mycket stora arbetsgivare som SKF, de stora textilföretagen och 

Turitz låg i rätt riktning för inpendling från de östra förorterna, 

där de bostäder som 30-åringarna inte kunde hitta i Göteborg 

fanns. 

Men det betydde också att tillväxten var mycket starkt 

knuten till huvudortens. Pendlare har alltid varit en huvudgrupp 

i befolkningen och något eget starkt näringsliv etablerades 

aldrig. 

göteborgs kris 

För Göteborgs del var situationen i längden ohållbar. De första 

motorvägarna och bilismen fick utflyttningen till villorna 

att accelerera i mitten av 1960-talet, och nu inleddes stadens 

största offensiva satsning någonsin. Till yttermera visso har 

den präglat hela regionen sedan dess. 

Det är väsentligt i sammanhanget att inse att Angereds utbyggnad 

inleddes från en svaghets- snarare än en styrkeposition. 

Det gällde nu att bygga de moderna 3- och 4-rumslägenheter 

som det antogs att den flyttande unga medelklassen ville 

ha. Med början i Hjällbo öppnades det nya expansionsområdet 

upp, och precis som när Frölunda inkorporerats två decennier 

senare fick staden nu en ny front där befolkningen kunde växa. 

I resten av staden föll den däremot vidare. 

Det har egentligen aldrig fullt ut klargjorts vad som sedan 

hände under de kritiska åren 1969-1972, som avslutades med 

att det svenska bostadsbyggandet mer eller mindre fullständigt 

ändrade karaktär – och det i kanske högre grad i Göteborg än 

någon annanstans. Det vi vet är att landets allmännyttiga bostadsbolag 

under 60-talets allra sista år plötsligt började konfronteras 

med ett fenomen de aldrig tidigare stött på mer än 

under kortare perioder: nämligen stabilt ökade reserver av 

tomma lägenheter. Situationen gällde också för HSB och Riksbyggen, 

som var den tidens helt dominerande bostadsrättsföretag. 

Det som däremot fanns var en exceptionellt expansiv villamarknad. 

Som vi sett hade den växt redan under 60-talet, 

16

Hela vägen fram till sidan 25 är vi fortfranade kvar i Gråbo, 

som sedan länge befunnit sig i en svag utveckling. När 

utbyggnaden av Angered stannade av blev den norra kommundelen 

avskuren från regionens nya centrala dfelar, och på 

många sätt känns det nu som att resa bakårt i tiden när man 

rör sig längs väg 190. 

men det fanns ett drag i den som fortfarande höll tillbaka 

tillväxten. Den allmänna hyreskontrollen hade alltså redan 

från början flankerats av en allomfattande kontroll över bostadsrättspriser 

(Bostadsrättskontrollagen) och dessutom var 

även överlåtelsepriser på villor byggda efter 1947 med statliga 

lån formellt sett kontrollerade. 

Ända sedan 1950-talet hade de styrande socialdemokraterna 

haft en ambition om att släppa på de kostnadsdrivande 

regleringarna på den svenska bostadsmarknaden, och den 1 

januari 1969 togs två som det skulle visa sig avgörande steg, när 

både villa- och bostadsrättspriserna liberaliserades. Med detta 

kunde inte bara en nybyggnads- utan även en andrahandsmarknad 

för främst villor etableras. 

Samtidigt hade även den allt snabbare inflationen och 

löneökningarna gjort att marginalskatterna för alltfler medelinkomsttagare 

passerade femtio procent. Eftersom ränteavdragen 

för bostadslån på den tiden var hundraprocentiga uppstod 

nu en situation som absolut ingen hade räknat med: för de 

allra flesta svenska medelinkomsttagare var det i det här läget 

billigare att köpa en villa än att bo i någon av de nyproducerade 

lägenheterna i Angered, Rinkeby eller Rosengård. 

Det var dessutom svårt att undvika att få information om 

de nya förhållandena, för ett nytt drag på den svenska bostadsmarknaden 

som etablerades dessa år var en synnerligen 

aggressiv reklam för nya bostadsprojekt (se bilden). Här presenterades 

inte bara de nya områdena (ofta belägna i Lerum), 

de var dessutom kompletterade med bostadskostnadskalkyler 

som inte gick att missförstå. Alla dessa kalkyler visade på 

samma sak – att den som köpte villa skulle få ”betalt för att bo”, 

som Sveriges mest berömde nationalekonom några år senare 

uttryckte det i en starkt kritisk debattbok. 

I de nybyggda områden som redan hade fått namnet ”miljonprogrammet” 

blev situationen snabbt kritisk. I motsats till 

vad som ofta hävdats i efterhand hade inte bostadskrisen något 

egentligt samband med den industri- och varvskris som inleddes 

efter oljeprishöjningarna 1973. I januari 1974 förklarade 

Lennart Sävenstrand, som var vd för Göteborgs Bostads AB 

den betydligt mer komplicerade problematiken: ”Under de två 

senaste åren har nära 20 000 människor flyttat från Göteborg. 

Därigenom har 7 000 lägenheter blivit lediga. Dessutom har 

10 000 lägenheter blivit klara. Nettotillskottet är alltså 17 000 

samtidigt som efterfrågan minskar.” 

19

Det innebar egentligen att den kamp om skattekraften som 

startat mellan Göteborg och kranskommunerna 1960 nu en 

gång för alla hade avgjorts till förorternas fördel. Ända sedan 

dess har Göteborgs interna situation i regionen försämrats och 

någon vändning i det förhållandet kan fortfarande inte skönjas 

(se figur 5). 

Det fanns två komplicerande delar av detta problem. Det 

ena var att Göteborgs allmännyttiga bostadsföretag aldrig hade 

skapat några ekonomiska reserver, utan var helt beroende av 

ett fortsatt byggande för sin likviditet. Den situationen förändrades 

nu omedelbart. Och de konkurshotade bolagen blev nu 

deras ägares – kommunens – absolut viktigaste prioritet. All 

politisk kraft fick nu vändas mot två mål. Det ena var att få 

staten att ta en större del av kostnaderna för de tomma lägenheterna. 

Dels sökte man få direkta räntebidrag, och dels drev 

man på för att staten också skulle höja bostadsbidragen, vilket 

ökade antalet hushåll som hade möjlighet att hyra. Å andra 

sidan var detta också ett säkert sätt att öka segregationen, vilket 

alltsedan dess blivit ett ökande problem i regionen. 

En annan strategi var att söka minska det allmänna byggandet 

i regionen via Göteborgsregionens olika samarbetsorgan. 

Alltsedan dess har GR varit en dominerande aktör i regionens 

bostadsproduktion. Och effekterna för Lerums del sammanfattades 

på ett tydligt sätt av Lennart Jonsson, som under ett 

par decennier var Lerums ledande socialdemokrat: ”I början av 

80-talet hade Göteborg ett överskott av lägenheter. Lerum hade 

brist. Men kvoteringen gjorde att vi inte fick bygga. Göteborg 

sa nej…”. 

Effekterna av de första nedskärningarna fanns beskrivna 

redan i Lerums första Generalplan 70 – som trots namnet inte 

blev klar förrän 1973 – vilket också är det år som tillväxten 

i kommunen föll från 7-8 procent om året ned mot 1-2 procent. 

Det är sannolikt också därför citatet i inledningen om vad 

som kan hända om tillväxten bromsas finns med: de första signalerna 

från Regionen om att det var nödvändigt att bromsa 

hade kommit redan hösten 1972 och under valåret 1973 blev 

den snabba tillväxten också den stora debattfrågan i Lerum, 

som nu fick sitt första riktiga missnöjesparti. Därför visste man 

redan när planen publicerades att en uppbromsning var på väg 

– det man däremot inte kunde ana var hur oerhört stark den 

skulle bli. 

Och det är här som rötterna till dagens situation finns, samtidigt 

som det är en oerhört intressant frågeställning i sig: hur 

kunde det komma sig att det som var regionens absolut snabbaste 

växande del fram till 1973 sedan blev den långsammaste? 

Den andra delfrågan är lika given – vilka effekter får detta, och 

hur förklarar det att kommunens ekonomi långsamt kommit 

att urholkas från och med 1990-talet. 

Innan vi går in på den konkreta händelseutvecklingen 

och siffrorna är det ändå viktigt att peka på de strukturella 

dragen: regionen spreds fram till GRs beslut om en planerad 

inbromsning ut längs de artärer som de nya motorvägarna 

innebar. Att sedan stanna kvar inom den ram som GR drev 

innebar för de olika kommunerna att man hade möjlighet att 

stanna kvar i den roll man hade 1973, vilket i sin tur innebar en 

begränsad lokal sysselsättning och en begränsad handel. 

20

På samma sätt innebar det att kommunikationerna fortsatte 

att vara knutna mot Göteborg, snarare än på tvären mot an- 

centrumen för regionens allra starkaste tillväxt när vägsystemen 

efterhand stod klara på 1980- och 90-talen. Det gjorde att 

Figur 3. Skattekraftens andel av riksmedelvärdet i Lerum och Kungsbacka 

1995-2014. 

Figur 4. Befolkningstillväxt i Kungsbacka och Lerum mellan år 1970 och 2013 

(procent). 

dra delar av kransen. Det är också lätt att se hur uppehållandet 

det från och med 1970-talet både blev möjligt att etablera ett 

av det här mönstret är det som gör det möjligt för Göteborg 

nytt verksamhetsområde i trakterna av Åbro/Fässberg/Sisjön, 

att upprätthålla sin hegemoni inom området – egentligen vilar 

samtidigt som direktpendling hela vägen mellan till exempel 

denna på en ytterst bräcklig grund så länge huvudorten inte 

Kungsbacka och Torslanda blev möjlig. Det gjorde också att 

kan utveckla nya attraktiva verksamhetsområden och bostäder 

det ”traditionella” Göteborg i ganska liten grad berördes av den 

(vilket egentligen bara skett i Eriksbergs-Lindholmenområdet 

nya tillväxten – tvärtom förstärktes den svaga utvecklingen i 

under den här perioden). 

huvudorten. Ironiskt nog var de områden som berördes allra 

minst av den nya motorvägskanten de områden som byggts i 

the edge - suburbias 

nya centrum 

Det allra mest påtagliga draget i regionens utveckling efter 

1975 är dock förskjutningen i regionens tyngdpunkt från en 

expansion som rörde sig österut till att istället röra sig söderut. 

Självklart är det också den förskjutningen som mer än något 

annat haft betydelse för Lerums utveckling. 

En betydande del av förklaringen ligger i den annorlunda 

infrastrukturutvecklingen i det senare skedet. När E6:an till 

sist blev klar genom Mölndal och vidare ned till Kungsbacka 

fick den en naturlig förlängning med Söderleden. I realiteten 

fungerade Söderleden som en av regionens få tvärförbindelser, 

som knöt ihop både E6:an och väg 158/Dag Hammarskjöldsleden 

med de nyinkorporerade perifera delarna av Göteborg 

(Frölunda och södra delen av Hisingen). 

Utan att någon hade avsett det blev Åbro och Sisjön, som 

var de två platser där Söderleden mötte E6an och 158an de två 

Nordost, och som nu istället blev centrala för den tilltagande 

segregation som sedan 1980-talet har karaktäriserat Göteborg. 

Det som Göteborgsregionen nu istället utvecklade var en 

egen variant av det som amerikanen Joel Garreau i början av 

1990-talet döpte till en ”Edge City”. Den vildvuxna västra delen 

av Göteborg-Mölndalsområdet stämmer i det närmaste exakt 

in på den definition som Garreau gav till de nya kantstäder som 

växte upp på olika håll i västvärlden efter 1970. Han menade 

att en typisk ny ”Edge” hade cirka en halv miljon kvadratmeter 

kontorsutrymme, drygt 50 000 kvadratmeter handel, mer arbetsplatser 

än bostäder, sågs av befolkningen som en plats, och 

inte alls uppfattades som en ”stad” år 1960, då området bestod 

av ängar och enstaka jordbruk. 

Området och moten mellan Sisjön och Åbro stämmer 

nästan exakt in på det mönster som Garreau beskriver för hur 

”Kantstäder” spontanetableras utefter trafikplatser, där han gav 

namnet ”Boomers” till de som växte fram runt spontantetablerade 

handelscentrum. Att de delas mellan olika redan exis- 

terande kommuner har heller inte varit något hinder för deras 

framväxt. Snarare är det faktiskt tvärtom, för det betyder i normalfallet 

att den som vill etablera sig kan förhandla med flera 

aktörer som det går att spela ut mot varandra. 

I fallet Sisjön, där Göteborgs politiker länge gjorde allt 

som stod i deras makt för att förhindra den dynamiska handelsutvecklingen 

är det draget tydligt. Det är också tydligt på 

det sättet att Ericssons etablering på Lindholmen – som varit 

huvudortens starkast växande del de senaste decennierna – 

startade efter att den stora IT-koncernens ledning presenterat 

planer på att flytta ned mot Jolen-Åbro-hållet. 

Nya handels- och verksamhetsområden av Edge-typ skapar 

helt enkelt de olikheter som aldrig kan planeras fram och som 

driver marknadsekonomisk expansion. Utvecklingen i Kungsbacka, 

som låg närmast perfekt till i förlängningen av både 

E6an och Väg 158, demonstrerar dessutom hur mycket effektivt 

arbetande kranskommuner har kunnat uppnå. Hallandskommunen 

tog oerhört mycket mindre hänsyn till de beslut som 

togs i GR om bostadsbyggande, och pressade dessutom för 

systematiskt större kvoter när det var nödvändigt. Resultatet 

i skillnader mellan Kungsbacka och Lerum ses i figur 3 och 

4. Var sig det handlar om skattekraft, befolkningsutveckling 

eller nyföretagande är den skilda utvecklingen drastisk. Som 

vi senare kommer att se bröt även Härryda (Mölnlycke) och 

Partille i högre grad med sina tilldelade roller från och med det 

sena 1990-talet, vilket sannolikt under det närmaste decenniet 

kommer att konfrontera Lerum med akuta utmaningar – men 

också nya möjligheter. 

22 23

Figur 5. Utveckling av medianinkomst i 1990-2010 i Göteborgsregionen. 

Garreau betonar också ytterligare ett drag i de expansiva 

kanternas struktur: allra helst skall det även finnas en orientering 

mot nybyggda flygplatser. Här hade Åbro-Sisjön via E6 

och Rv40 relativt goda och snabba förbindelser, även om de 

knappast kan beskrivas som idealiska. Å andra sidan öppnade 

det till sist också möjligheter till expansion i Göteborgsregionens 

östra del. 

mölnlycke, öjersjö, partille: 

den andra kanten 

För länge var det av avgörande betydelse för Lerum-Partille att 

regionens första Edge skapades i sydväst snarare än i öst. Det 

betydde att de nya arbetstillfällena under en lång tid skapades 

någon annanstans, både inom kontor och handel. Trycket mot 

väster reflekteras inte minst i de siffror som presenteras i figur 

5 över skattekraften i regionen. 

Den svagare utvecklingen i den östra delen av Göteborgsregionen 

blev alltmer uppenbar i början av 1990-talet och i en 

utvecklingskedja som kulminerade 2005-2007 skulle det leda 

fram till dagens mycket levande stadsbyggnadsdebatt i Lerum. 

Man kan tveklöst säga att hela utvecklingen skedde utan att 

kommunen egentligen hade någon aning om vad som pågick 

fram till dess, och att det som följt därefter har varit serier av 

reaktiva händelser, utan egentligt sammanhang. 

När Sisjöområdets utveckling till sist både mognade och legaliserades 

var det som sagt lika uppenbart var de stora hålen 

i utvecklingen fanns. Tillväxten mot öster hade fram till mitten 

av 1970-talet dominerats av bostads- och industribyggande 

efter motorvägen, men handeln och kontorsutvecklingen 

släpade långt efter. Det var den ”modernare” delen av efterkrigstidens 

ekonomi som behövde utvecklas här. 

Den utveckling som intensifierades från och med 1970-talets 

gynnade som sagt systematiskt de delar av regionen som 

förmådde omorientera sig mot den nya snabbväxande Åbro- 

Sisjö-Edgen. Det som skapat ytterligare möjligheter och kompletterat 

utvecklingen har varit Landvetters betydelse och den 

fortsatta utbyggnaden av motorvägen mot Borås. Därför passar 

även de sista decenniernas utveckling extremt väl in i Garreaus 

schema. Förloppet är dessutom redan nu på god väg att göra regionen 

minst två-kärnig på ett helt spontant och oplanerat sätt. 

För Lerums och Partilles del har det här inneburit att tillväxtmöjligheterna 

i hög grad avgjorts av möjligheten att haka på 

och integreras i den nya Rv40 expansionen. I sammanhanget 

är det svårt att inte gång efter annan slås av oförmågan att utveckla 

en tvärförbindelse mellan Lerum och Landvetter och i 

det perspektiv som nu kommer att presenteras blir utvecklingen 

av Jerikomotet mer väsentlig än någonsin. Projektet har ju 

drivits under flera decennier av kommunen, och i den fördelningsmentalitet 

som blivit förhärskande i regionen är det av yttersta 

vikt att kraften i arbetet för att skapa resurser för det som 

kanske är regionens allra mest logiska vägbygge prioriteras. 

Två komponenter framstår som allra väsentligast i den utveckling 

som hittills egentligen bara ”drabbat” Lerum (för att 

låna den terminologi som brukar användas i kommunen när 

nya byggen planeras och startas). Händelseskedet startade 

26 27

egentligen med Landvetters etablering 1977, varefter en falsk 

start inleddes redan under 1980-talet, varefter de nödvändiga 

förutsättningarna skapades under 1990-talet och vilket till sist 

fick utveckling att intensifieras efter millennieskiftet. Det ena 

faktorn i skeendet är etableringen av Mölnlycke företagspark 

och Nya Öjersjövägen, den andra är tillkomsten av Allum. 

Företagsparken vid Mölnlycke-motet planerades redan under 

1980-talet och är till sin karaktär en typisk Edge-satsning 

av samma typ som Sisjön. Tillgången till större områden i kanten 

av Sisjö-reservatet gör avsevärda och expansionsbara anläggningar 

möjliga, både för logistik och produktion. Här finns 

inte heller grannar som kan tänkas överklaga planer, och inte 

minst är den här typen av områden idealiska för företag som 

hamnat inklämda mellan vägar i halvcentrala lägen. Flera företagsflyttar 

till den nya företagsparken har därför i nästa steg 

även blivit avgörande för Partilles centrumförnyelse. 

Mjörnbotorget i Gråbo är en av kommunens mer borglömda 

platser. Efter ett par större bränder är den dessutom omgivven 

av ödemarker på flera sidor, vilket ger ett ovanligt intryck 

för en ny torgbesökare. 

Centrumet har dessutom skjutits fram i nya plaläggningsprocesser, 

men där har den nystart det ofta talats om gång efter 

annat stött på en fler mer elller mindre oväntade hinder (sid. 

28- 31) 

Utvecklingen av företagsparken är också typisk i den mening 

att 1980-talsstarten följdes av ett ganska långt stillestånd, 

när planer på nyetableringar slutade i återvändsgränder. Möjligheterna 

för Partilleföretag att flytta till det mycket bättre 

läget ökades sedan radikalt när Nya Öjersjövägen byggdes och 

förbättrades under första halvan av 90-talet, och även om den 

nybyggda vägen långt ifrån är i nivå med Söderleden visar den 

ändå än en gång på betydelsen av förbättrade tvärförbindelser 

i regionen. 

Under andra halvan av 90-talet öppnade detta för en allt 

snabbare utveckling av södra Partille (Öjersjö) och Mölnlycke 

företagspark. Under 00-talet skulle sedan området bli ett av 

regionens allra mest expansiva, en fortsättning som mer eller 

mindre garanteras en fortsättning genom bygget av Slambymotet 

och (förhoppningsvis) vägen ned mot Jeriko under det 

kommande decenniet. 

Mölnlycke Företagsparks verkliga uppsving kom när den 

svenska ekonomin åter tog fart runt millennieskiftet. Högkonjunkturen 

ledde både till nyetableringar och expansionsplaner 

och byggtakten har ända sedan dess varit intensiv härute. Till 

de för regionen mest betydelsefulla etableringarna hör Daros 

och Christian Berner, eftersom de båda företagsflyttarna förändrade 

konkurrensläget och lokaliseringsmöjligheterna inom 

hela Lerum/Mölnlycke/Partilleområdet. 

Om den nya företagsparken och den förbättrade tvärförbindelsen 

kraftigt förändrade förutsättningarna för bostadsbyggande 

och sysselsättningsmöjligheter inom regionen gjorde 

Allum detsamma för handelsmöjligheter. Handeln var ju den 

29

andra strukturella svagheten – och därmed sysselsättningsmöjligheten 

– som 1960- och 70-talets nya förortskommuner konfronterades 

med. 

Eftersom de nästan helt och hållet bestod av utspridd villabebyggelse, 

blev byggandet av större externcenter det logiska 

svaret på förortsexpansionen. Men under 1970-talet hade utvecklingen 

hejdats av en stor mängd nya regleringar som syftade 

till att skydda existerande handel. Eftersom utflyttningen 

av människor till de nya förorterna däremot redan skett var regleringarna 

i grunden både ologiska och dysfunktionella, och 

de ledde gång efter annan till att spontana handelsområden 

etablerades. Det var till exempel så som Sisjön fick sitt genombrott 

och det var på det sättet som Willy Schlee etablerade sin 

epokgörande Willy-butik i (typiskt nog) den norra kanten av 

Kungsbacka. 

I slutet av 1980-talet hade både kritiken mot regleringarna 

och trycket från den framväxande kapitalmarknaden gjort situationen 

ohållbar. Under den borgerliga regeringen 1991-94 

liberaliserades lagstiftningen, och trots en viss återreglering 

efter 1995 har ända sedan dess villkoren för nyetableringar i 

svensk handel varit radikalt annorlunda. Den genomsnittliga 

storleken för en nybyggd livsmedelsbutik har mer än fyrdubblats 

sedan början av 1990-talet. 

I och med den liberaliserade och uppsnabbade galleria- och 

externcenterutvecklingen blev det därför självklart att ett nytt 

större centrum stod på tur att etableras i det östra området, 

som växt först men där sedan handelsregleringarna gjort att 

någon klassisk stormarknad av 1970-talstyp aldrig etablerats. 

30

Figur 6. Befolkningsutveckling i Lerum och Partille (index, 2006=100). 

Figur 7. Andelen pensionärer (65 år-) i Lerum och Partille år 2000, 2005 och 2013 (procent). 

I Härryda, Partille och Lerum skedde därför bortemot två 

verklighet. Motståndet har varit väldigt stort mot allt ifrån att 

tredjedelar av kommuninvånarnas sällanköpshandel utanför 

den egna kommunen. Redan 1993-94 var det också tydligt att 

det fanns två eller möjligen tre alternativa lägen för den nya 

marknaden, men efter en serie politiska manövrar föll både 

SKFs fabriksområde och Torpavallen bort. 

Kvar fanns Partille centrum, där de lokala politikerna vid 

mitten av 1990-talet hade bestämt sig för att göra det som Henrik 

Ripa i en intervju menade att man systematiskt missat i 

Lerum under en följd av år när han häromåret kommenterade 

centrumutvecklingens läge. ”Det är klart att det ligger på mig 

som kommunstyrelsens ordförande att se till att planerna blir 

man bygger lite på höjden till motorvägsavfarten till att bygga 

bostäder vid ån. Och det är klart att alla som är emot detta gör 

ju att det inte händer någonting.” 

I Partille har processerna skötts på ett mer bestämt sätt, 

och efter inledande problem med finansieringen löste sig den 

frågan också när konjunkturen förstärktes 1997-98. Dessutom 

var det i det här läget som norskt kapital på allvar började läcka 

in i västra Sverige. Grannlandet fick efter oljeboomen på 1970- 

och 80-talen ett helt nytt liv, och inte minst har expansionen 

varit stark inom handel och servicegrenarna. Petter Stordalen 

och Stein Erik Hagen var två av de nya entreprenörerna som 

med utgångspunkt i olika handelskoncept vitaliserade både de 

norska och svenska servicesektorerna. Under Stordalens och 

Hagens ledning förvandlades Steen och Ström från att ha varit 

ett Oslobaserat varuhus till att bli en snabbväxande aktör på 

den skandinaviska köpcentrummarknaden. I Sverige kom den 

nya gruppen in på marknaden genom ett mycket lyckat förvärv 

av den då största och krisdrabbade svenska aktören 1994 – mitt 

under den värsta lågkonjunkturen sedan 1930-talet. 

Det betydde också att landet under den andra halvan av 

1990-talet fick en ny aktör på köpcentrummarknaden som 

både hade starka finansiella resurser och innovativ energi. I 

Västsverige är förnyelsen av Torp och bygget av Allum de tydligaste 

exemplen på den norska förnyelsekraften. Allum var 

dessutom ett av den norska företagets första svenska nybyggnadsprojekt. 

Allum visade också hur långt begreppet ”handelscentrum” 

har utvecklats. De stora hålen i centrum på orter som Partille 

(och Lerum) gjorde det till sist möjligt för kapitalstarka och innovativa 

aktörer att utveckla effektiva och centrala projekt som 

låg mycket långt från 1970-talets monotona köplador. Redan 

32 33

tidigt presenterades dessutom Allum som ett sätt att utveckla 

Partille från ”förort” till ”förstad”, och när den hypermodena 

anläggningen stod klar 2006 visade det sig att den blev starten 

till en betydligt snabbare utveckling i Partille som länge stagnerat 

befolkningsmässigt. Ser man till den relativa utvecklingen 

mellan de två grannkommunerna är skillnaden drastisk sedan 

dess (se figur 6-7). 

Uppsvinget i Partille fortsätter dessutom, och de närmaste 

åren planeras en omfattande ytterligare utbyggnad av Allum ut 

över hela det gamla Kyrktorget. Vitaliseringen av det tidigare 

nedgångna och närmast Törnrosa sovande centrumet stannar 

dock minst av allt där. Den nya attraktionen i förortens tidigare 

näst intill obefintliga centrum har nu även öppnat de före detta 

Daros- och Christian Berner tomterna för en omfattande nyutveckling. 

Antalet lägenheter i Partille Port, som det nya området 

kallas, kommer att uppgå till 800, en siffra som ökades 

under det jämförelsevis mycket snabba detaljplanearbetet. Till 

detta kommer bygget av den nya Partille Arena, vilket sammantaget 

gör det här till ett av regionens just nu allra starkaste 

expansionsområden. 

Lekplatserna och flerfamiljshusen i Sjövik är idag några av 

kommunens allra tydligaste minnen av den epok som gick 

under namnet “Miljonprogrammet”. 

34

DEL TVÅ fallet lerum 

Men det väsentliga är att kranskommunernas envisa kvarhängande 

i sitt invanda beroende av Göteborg varit improduktivt. 

Den svagare ekonomiska tillväxt, befolkningstäthet och lägre 

byggande som efterhand präglat centralorten (se figur 5) har 

gjort att de pendlingsorter som inte förmått skapa någon egen 

ekonomisk dynamik – eller orientera dem mot ett nytt centrum- 

egentligen har blivit en funktion av centralortens allt 

långsammare tillväxt. Pendlingsmöjligheterna har inte växt 

som förut (eller har förskjutits mot någon annan del av regionen), 

och någon egen generering av nya verksamheter har 

inte skett. 

Trendmässigt har sådana här delar av regionen. och Lerum är 

sannolikt det bästa exemplet på dem, präglats av en stabilt fallande 

befolkningstillväxt, vilket i sig inte skulle behöva ses som 

ett problem om det inte på sikt riskerade att skapa det stora 

strukturella problem som antyddes i den här rapportens inledande 

citat. 

Vi kan fullfölja analysen från Generalplan 70 i figurerna på 

de följande sidorna. I det första ser vi hur Lerums drifts- och investeringsbudgetar 

utvecklas mellan 1969-2000. Det vi ser där 

är hur den starka befolkningstillväxten under 1960-talet driver 

en enorm kommunal expansion under 1970 – och 1980-talen. 

Karaktären på expansionen skiljer sig dock på et betydelsefullt 

sätt åt redan under de här två decennierna, och vi kan sedan 

se att mönstren även fortsättningsvis kommer att förändras i 

ungefärliga tio-årsintervaller. 

Den nya kommunens första tio år karaktäriseras sålunda 

av en mycket stark skattekraft hos det som så sent som min- 

37

Figur 8. Investeringsbudgetens andel av driftsbudgeten i Lerum 1969-2005 

(procent). 

Figur 9. Antal anställda i Lerums kommun, 1973-2012. 

nesskriften över storkommunens 25-års-jubileum kallades ”en 

ung befolkning”. Befolkningen är dessutom inte bara ung, den 

har en sysselsättningsnivå och skattekraft i absolut rekordnivå. 

Samtidigt har den här befolkningen barn som når både 

grundskole- och gymnasieåldern vilket reflekterades i stora 

skolinvesteringar, och det behövdes dessutom betydande nyinvesteringar 

i standarden på kommunens räddningstjänst. 

Det här är alltså år där kommunens fasta utgifter fortfarande 

befinner sig på en låg (men snabbt stigande) nivå, men 

behovet av och utrymmet för investeringar däremot är mycket 

stort. Vi ser av figur 8 att investeringsbudgeten som proportion 

av driftsbudgeten här når nivåer som den sedan aldrig kommer 

att vara i närheten av. 

Det nästföljande decenniet präglas av en annorlunda utveckling. 

Investeringarna i nya grundskolor, det nya gymnasiet 

och biblioteket/ kulturhuset är nu gjorda. Men de har istället 

drivit en betydande ökning av den kommunala personalen (se 

figur 9). Det betyder att driftsbudgetarna växer, vilket i längden 

kommer att göra kommunen alltmer känslig för både konjunkturella 

och strukturella förändringar. I slutet av det expansiva 

1980-talet utvecklade kommunen för första gången också ett 

skuldproblem, som under några år gjorde en omfattande kommunal 

ekonomisk sanering nödvändig. 

Det är också här som besluten om investeringar i ett nytt 

vattenpalats görs. Inte minst är den intressant som uttryck både 

för 1980-talets tidsanda och som exempel på hur allokeringen 

av kommunala resurser tenderar att göras. 

38

Flooda får renare vatten och Lerum får skiten....”sade man när 

den nya kommunen bildades, och reningsverket i Aspenäs var 

verkligen en av den nya kommunens riktigt stora satsningar. 

När det blev dags att expandera och modernisera verksamheten 

valde man under 1990-talet istället att ansluta 

kommunens avlopp till Göteborgs. och sedan flera år står 

Aspenäs nu lämnat i en Törnrosasömn som förhoppningsvis 

snart kan brytas för att bygga nya TOD-inspirerade bostadsområden 

(sid. 36-46) 

40

Beslutet att bygga Vattenpalatset togs i mitten av 1980-talet, 

i en era när svensk ekonomi befann sig i den starkaste lånedrivna 

högkonjunkturen i mannaminne. De första nya kommersiella 

sommarlanden hade precis byggts på platser som 

Skara och Tanum, och klassiska kommunala badhus utsattes 

för en konkurrens som ingen hade räknat med. Runtom i Sverige 

bestämde sig kommunerna för att konkurrera på denna nya 

i grunden hyperkommersiella nöjesmarknad, och Lerum blev 

tillsammans med en handfull andra pionjärerna för att bygga 

nya vattenpalats med attraktioner som tidigare aldrig hade 

skådats i landet. Attraktionen har alldeles klart gett Lerum ett 

ansikte utåt, inte minst eftersom Göteborgs planer att bygga 

om Valhalla till ett liknande bad föll i samband med den kraftfulla 

lågkonjunkturen 1991-94. Det har gjort att Vattenpalatset 

länge fortsatte att vara regionens starkaste aktör i den nya vattenbranschen. 

Trots det är det svårt att beskriva badet som en god affär för 

kommunen. Man har ständigt betalat driftsbidrag till den aktör 

som drivit badet, och de investerade och kontinuerligt tillskjutna 

pengarna måste i dagens penningvärde nu minst närma 

sig en halv miljard kronor. Däremot har Vattenpalatset varit 

en tydligt synlig investering för medborgarna, som det aldrig 

varit svårt att hänvisa till vare sig den omedelbara nyttan eller 

nöjet av. 

Om vi nu istället antar att kommunen allokerat den här 

investeringen till ett trafikmot och en väg som sedan knutit 

E20 till Rv40 hade resultatet blivit annorlunda. Ett systematiskt 

arbete för att anlägga en företagspark och direktförbindelse 

söderut mot Landvetter hade under 1990-talet med intill 

visshet gränsande sannolikhet resulterat i tusentals arbeten i 

kommunen. Möjligheten att expandera centrum hade kommit 

mycket tidigare, och nya medborgare hade också inneburit 

både nya inkomster och krav, vilket även hade inneburit krav 

på investeringar i samhällsplanering med tillhörande bostadsbyggande 

och infrastruktur. 

Den problembild kommunen hamnat i under 2000-talet 

fångas ganska tydligt av det här resonemanget. De långsiktiga 

investeringarna i samhällsbyggande eftersattes på ett sätt som 

bara kan beskrivas som systematiskt, till förmån för mer omedelbar 

konsumtion (se figur 8). Skall man förklara den utdragna 

processen måste den rimligen ta sin utgångspunkt i den närmast 

otroligt goda situation som rådde i början av 1960-talet: 

här fanns skattebetalare, och gjordes bara de initiala investeringarna 

i skolsystemet fanns det sedan möjligheter att i nästa 

skede prioritera konsumtionsorienterade utgifter. Svagheten i 

strategin fanns i att den initiala mängden skattebetalare någon 

gång riskerade att minska, samtidigt som utgifterna låg kvar på 

en hög nivå. 

Investeringar som syftar till att öka den produktiva basen 

riskerar dessutom att skapa ytterligare ett problem. Nya motorvägsmot, 

vägar och bebyggelse leder oundvikligen till att några 

etablerade intressen påverkas, vilket i nästa steg leder till politiskt 

lobbyarbete. Enligt statsvetaren Anthony Downs och Public 

Choice-skolan kommer den processen dessutom att domineras 

av olika intressegrupper som består av de kollektiv som är 

starkast intresserade och/eller närmast påverkade av besluten. 

42

För de etablerade partierna utgör sedan dess ”intresserade minoriteter” 

en enorm dragningskraft, då de representerar väljarkollektiv 

som kan nås genom en enkel typ av riktade löften 

eller satsningar enligt Downs. 

Minoritetsgrupperna som kommer att ha starkast intresse 

för att engagera sig emot den nya utvecklingen kan bestå av 

närboende som riskerar att få sin utsikt förstörd av ett nytt hus, 

handlare som riskerar att utsättas för hårdare konkurrens eller 

grannar som kommer att förlora tillgången till sin hundpromenad 

vid en ödetomt. De stora grupper som skulle ha fördelar 

av förändringen – genom bättre tillgång på arbete, kommersiellt 

utbud och bostäder vet däremot inte ens om att de skulle 

gynnas av de nya planerna. I det här perspektivet riskerar 

politik alltid att bli ett nollsummespel, och framförallt till att 

expansionsplaner stabilt skärs ned, när de etablerade politiska 

partierna frenetiskt söker attrahera de intresserade minoritetsgrupperna 

genom att skära ned på de störande nysatsningarna. 

slow growth 

Det är också i det perspektivet som lockelsen i Lerums slow 

growth strategi ligger. När GRs långsamma tillväxtpolicy 

slog igenom 1972-73 var det exakt samtidigt som God Miljö 

i Lerum, som blev det första av flera lokala missnöjespartier, 

fick ett starkt genombrott. Partiet blev näst störst av de borgerliga 

partierna, men helt i enlighet med Downs’ marginalväljarteori 

blev genomslaget oproportionellt mycket starkare än så. 

Man kan tveklöst säga att kombinationen av GRs långsammare 

strategi kombinerat med marginalväljarteorins attraktion ända 

sedan dess varit styrande för kommunens utveckling. God Miljös 

huvudkrav var enkelt: den snabba expansionstakten hotade 

kommunens identitet och huvudkraven summerades i jubileumsskriften 

1994: 

”De frågor God Miljö gick till val på var huvudsakligen ett 

småskaligt Lerum och aktsamhet om naturvärden. Man ville 

inte ha för höga hus och för mycket betong i Lerum och inga 

skattehöjningar. /De/ förordade skydd för produktiv jordbruksmark, 

de krävde mera småskalig egnahemsproduktion och ett 

bevarandeprogram för äldre bebyggelse”. En av de helt centrala 

frågorna för partiet var att stoppa ett mycket omfattande 

ingrepp för att räta ut Säveån som fick under namnet ”Spola 

Kröken”. 

God Miljö var inte bara instrumentella för det närmast unika 

beslutet att ta fram en ny generalplan inom bara ett par år 

efter att kommunen fått sin första, Den nya Generalplan 75 

blev också ett drastiskt brott med den tidigare utbyggnadstakten, 

effekterna av strömkantringen har bestått under decennier. 

Den nya inriktningen slogs fast redan i inledningen av den nya 

planen: ”Generalplanen skall tillgodose de egna invånarnas krav 

i första hand. Regionala åtaganden begränsas till kommunens 

förmåga… eftersträva en succesiv utbyggnad för att bättre undvika 

sociala problem… utgå från 60%-ig egensysselsättning 

i kommunen… utgå ifrån att åkermark och produktiv skogsmark 

bevaras,,, redovisa Lerums centrum som kommuncentrum 

med utbyggnadsmöjlighet…” På lång sikt sänktes sedan 

kommunens befolkningsmål från 75 000 till 50 000. 

45

Kraven på långsammare utbyggnadstakt fick sedan ett 

mycket starkt genomslag i kommunen och kom redan framåt 

1980-talet att karaktärisera de flesta partiers förhållningsätt. 

Så länge fördelarna av 1960-talets inflyttning av förhållandevis 

unga och välutbildade invånare dominerade kommunens skatteunderlag 

var ”sitta still i båten”-strategin dessutom problemfri. 

Det gjorde också att snart sagt ingen ifrågasatte de trendmässigt 

fallande investeringarna – det fanns en stark politisk 

samsyn om att man var nöjd med det man hade. 

Det som ingen verkar ha uppmärksammat under vare sig 

1980- eller 1990-talen var att kommunen i allt högre grad kom 

att släpa efter från de expansionsmål som sattes i generalplan 

75. Det innebar att de risker som fanns vad gällde att få en ensidig 

befolkningsstruktur och alltför svaga centrumområden 

för att kunna uppehålla en tillfredsställande servicenivå efterhand 

växte i allt större grad. 

Det första tillfälle när den svagheten visade sig var i krisen 

i början av 1990-talet. I detta tredje skede ökade arbetslösheten 

i kommunen, och med det vek kommunens intäktsmassa. 

Krisen löstes genom stora besparingar som för första gången 

ledde till att antalet kommunanställda minskade (se figur 9), 

samtidigt som investeringarna minskade ytterligare. Men det 

var också under det här skedet som de synnerligen problematiska 

förändringsprocesser inleddes som skulle dominera kommunens 

situation efter millennieskiftet. 

Men det dröjde ytterligare ett decennium innan problemen 

visade sig, och så sent som inför valet 1998 gjorde Göteborgs-Posten 

ett försök att under rubriken ”Här är bostäder en 

valfråga” analysera hur skiljelinjerna såg ut inför valet 1998. 

I ingressen gjorde reportern ett tappert försök att polarisera 

frågan till om att: ”Överdrivet beskrivet handlar en skiljelinje 

om kommunen ska förbli ett villasamhälle eller förvandlas till 

en höghusstad”, men när sedan skiljelinjerna beskrevs var de 

i verkligheten betydligt mindre. Moderaterna var vid den här 

tidpunkten fortfarande övertygade anhängare av hundraprocentigt 

marknära bostäder, och hade till och med drivit en annonskampanj 

mot centern som velat flytta en fotbollsplan för 

att bygga ett äldreboende i tre- fyravåningar. Socialdemokraterna 

och KD menade att ”utseendet på kommunen får inte 

förändras” och att det inte byggdes ”höghus”, men var trots det 

ändå mer öppna för flerfamiljshus. Egentligen var det bara Miljöpartiet 

som på något sätt skiljde ut sig i artikeln. 

Efter 1973 blev helt enkelt en begränsning av nybebyggelsens 

omfattning den fråga som Lerums politiker positionerade sig 

i. Utbyggnadstakten och förhållningssättet till inflyttning var 

den fråga som olika missnöjespartier profilerad sig på, och de 

etablerade partierna förhöll sig sedan till frågan – precis som 

Anthony Downs hade förutsagt – genom att dras mot ett tydligt 

lagomläge i mitten, vilket både tillfredsställde väljarkraven 

och GRs krav på en långsam utbyggnad. 

En företrädare för 1990-talets mest framgångsrika missnöjesparti 

sammanfattade isolerings- och långsamtillväxtideologin 

på ett pregnant sätt i Lerums jubileumsskrift 1994: ”Bevara 

Lerums miljö och speciella prägel… Industrin vill vi inte 

ha, men företagarna får gärna bo här. Vi ska ha specialist- och 

serviceföretag, rena företag. Här ska inte deponeras sopor eller 

47

Figur 10. Andel pensionärer (65 år-) i Lerum år 1970, 1980, 1990, 2000 och 2013 

som andel av total befolkning (procent). 

Figur 11. Kostnader för vård och omsorg i Lerum år 1992, 2000 och 2013 (miljoner 

kronor). 

svaret: det var både önskvärt och logiskt att få en huvudman 

för hela den växande åldringsvården. Eftersom det inte heller 

av jämförelsen med Kungsbacka i figur 3. Lerum skulle i ett 

sådant perspektiv ha skatteintäkter som låg cirka en halv mil- 

handlade om sjukvård i traditionell mening var kommunerna 

jard högre än idag per år. 

den naturliga huvudmannen. 

Den tredje delen av problematiken bestod i att den all- 

Den stora reformen genomfördes i ett strategiskt känsligt 

männa ekonomiska strukturomvandlingen nådde kommunen, 

skede, för det var precis i det här läget som befolkningen började 

framförallt i form av Allums etablering, som utsatte Lerums 

åldras på ett strukturellt sätt i en mängd svenska kommuner. I 

centrum för ett omvandlingstryck som det inte gick att neglig- 

glesbygden har det handlat om ett närmast systematiskt utfly- 

era, men också i form av den utdragna svaghet som den norra 

ttande av ungdomar på grund av bristen på arbetstillfällen. I de 

kommundelen hamnat i. 

större städernas kransregioner har situationen sett annorlunda 

Sett i efterhand borde det ha vara lätt att inse att de här förän- 

ut: här har det handlat om att 1960- och 70-talens nybyggare 

dringarna skulle bli i det närmaste omöjliga att hantera i en 

långsamt åldrats i sina villor. Särskilt en aspekt är i det samman- 

kommun som på 1990-talet haft svårt att hantera utvidgningen 

hanget viktig för Lerums del: det enda som kunnat uppväga det 

av en mindre ICA-butik till en normalstor Kvantum-butik, och 

placeras alkoholister eller värstingar. Här ska finnas hög standard 

för den som vill betala för det…”. 

Att undvika större bostads- och utbyggnadsprojekt var den 

politiskt minst känsliga strategin, eftersom den inte riskerade 

att göra någon upprörd (och de som inte kunde flytta in i de 

icke byggda fastigheterna visste ju var sig om de fördröjda planerna 

eller kunde protestera mot dem.) 

apokalypsens ryttare 

De stora riskerna med ”låt gå-strategin” ligger förstås i att det 

inleds omfattande omvärldsförändringar som den Rip van 

Winkle-sovande kommunen inte kan hantera. I början av 

1990-talet startade inte mindre än tre sådana förändringar, och 

framemot millennieskiftet började det nya förändringstrycket 

anas även i Lerum. Ytterligare ett decennium senare var krisen 

i ortens centrum ett faktum, och när vi idag nått 2014 har 

kommunen nått en skuldsättning på en miljard, samtidigt som 

grälen om framtiden ständigt når nya rekordnivåer. 

Den ena av dessa var den stora ÄDEL-reformen, och ungefär 

samtidigt genomförde den borgerliga regeringen också den 

nya stora LSS-reformen för handikappade. 

ÄDEL hade egentligen sin bakgrund i den sedan 1950-talet 

stabilt ökande livslängden. Den hade dels gjort att kommunerna 

ålades ett växande antal nya åtaganden inom åldrandes 

färdtjänst och hemservice, dels också att alltfler som befunnit 

sig i sjukvården hamnade i olika former av utdragna service- 

och långvårdsboenden inom ramen för landstingen och 

sjukvården. Frågan utreddes, och man kom fram till det logiska 

strukturella åldrandet (och de därmed stigande omsorgskostnaderna) 

har varit en större nyproduktion av bostäder där 

aktiva skattebetalare flyttat in. Det faktum att många av de nya 

pensionärerna dessutom varit anställda av kommunen gjorde 

självklart saken ännu värre, eftersom detta ledde till att den 

stora pensionsskulden aktiverades och behövde hanteras. 

För Lerums del – där självbilden alltid hade varit att man 

var en ”ung kommun”- har förändringen bara beskrivas som 

dramatisk (se figur 10). Ökningen är dessutom större än i andra 

kommuner, och någon tydlig vändning är svår att se, inte 

minst i ljuset av de svårigheterna att nyproducera centrala bostäder 

som visat sig de senaste åren. Ökningen av omsorgskostnader 

är påtaglig (figur 11) och i grunden ohanterlig. Hur 

annorlunda situationen skulle vara med en snabbare inflyttning 

där befolkningen också hade bättre skattekraft framgår 

där det hade tagit i det närmaste ett decennium att klara alla 

överklaganden och bygga klart en några kilometer lång ringled 

kring kommunens viktigaste industriområde. På många sätt är 

det därför en fascinerande historia som har spelats upp i Lerum 

under milleniets första femton år. 

fallet med den demografiska 

stadsdelen 

Efter 1990-talets ytterst långsamma tillväxt fanns det till sist 

anledning att släppa fram ytterligare ett perifert område. Som 

vi ska se var demografiska skäl viktiga redan från början när 

man bestämde sig för att släppa fram det länge uppskjutna 

projektet. Att det skulle hamna i ett utkantsliknande läge var 

48 49

också viktigt, eftersom det minimerade antalet protesterande 

närboende, samtidigt som skyddet för både sjöar och jordbruk 

gjorde att ett relativt höglänt skogsområde hamnade längst 

fram i exploateringskön. 

Norra Hallsås hade funnits med i planer redan på 1980-talet, 

men det var inte förrän år 2000 som det nämnts i ett konkret 

byggsammanhang. Storleken i olika översiktsplaner reflekterar 

också hur både konjunkturen och strukturella problem påverkat 

Lerum under de senaste decennierna. I Översiktsplanen 

1990 hade det förutsetts en byggnation av drygt 300 lägenheter 

i område, men i en första planeringsskiss som gjordes i 

högkonjunkturens 1991 hade ambitionerna ökats till 500. ÖP 

2000 producerades däremot under den långsamma tillväxtens 

90-tal, när Lerum till och med såg ökade utflyttningstal under 

flera år. Därför förutsåg man så sent som i denna plan en utbyggnad 

av 270 lägenheter i området, vilket dessutom rimmar 

väl med den begränsade byggvilja som de ledande partierna 

redovisade inför valet 1998. 

Å andra sidan var redan det en utbyggnad som skulle blivit 

den största sedan 80-talet. Föga förvånande förväntade sig 

därför politikerna att det skulle bli den största som överhuvudtaget 

kom i fråga under någon överskådlig tid. Det innebar 

att man ville ha en blandning av villor och flerfamiljshus i alla 

tänkbara upplåtelseformer och dessutom en kraftig variation i 

storlekar på lägenheterna. Området skulle helt enkelt tillgodose 

alltifrån unga enpersonshushåll till familjer och pensionärer. 

Att kommunen dröjt så länge var alltså ingen slump, det gällde 

att vänta sig ikapp flera marknader samtidigt: ”Vi har väntat 

med det här tills barnkullarna minskar. Skolan och barnomsorgen 

måste ha kapacitet för att ta emot alla”, förklarade Henrik 

Ripa i juni 2000. 

Att både dra upp nya planer som skulle tillfredsställa i stort 

sett alla konsumentgrupper, när man inte genomfört den här 

typen av stora insatser på länge var förstås arbetskrävande. 

Att storleken på området ökades under planeringsperioden 

gjorde inte saken enklare, liksom att uppgiften ytterligare komplicerades 

av att planeringsmyndigheterna också bestämde sig 

för att vara de som valde arkitekter. Därför dröjde det många 

år innan mer konkreta planer presenterades, vilket Ripa 2004 

menade att han faktiskt inte kunde förklara: ”Jag har inget riktigt 

bra svar på varför vi inte kommit igång ännu. Men vi har 

väl varit upptagna av annat och arbetet med planeringen har 

tagit längre tid än väntat. Men nu är det mycket viktigt att vi 

kommer till skott med det här. Det är många som vill flytta till 

Lerum och det får inte gå ett val till utan att det här blir av.” 

I ljuset av de orden – och att det dessutom hade varit val 

igen hösten 2006, är det lätt att förstå att samme man uttryckte 

en viss tacksamhet när han genomförde invigningsceremonin 

för att starta bygget av det nya bostadsområdet vintern 2007: ”I 

15 år har vi diskuterat att bebygga det här området. Det känns 

skönt att det nu äntligen blir av”. Förutom att 15 år var en smärre 

underdrift av tidsåtgången hade han förstås rätt. Gränserna för 

planeringens möjligheter skulle däremot snart visa på ett annat 

sätt, när det visade sig att bygget startats nästan samtidigt som 

den värsta lågkonjunkturen sedan 1930-talet träffade världsekonomin. 

52

Men Norra Hallsås passar väl in i en struktur där namn som 

Koxås, Nugårds Ekar, Ramfabriken och många, många andra 

namn kan läggas till. I Lerum har det skapats ett mönster som 

gör planarbetet extremt långsamt och arbetskrävande, och dessutom 

ofta extremt konfliktfyllt. Den utdragna processen har 

inte bara stora både direkta och indirekta kostnader, den ökar 

också risknivån i projekten genom att öka de konjunkturella 

riskerna. Att den försämrar Lerums konkurrenskraft gentemot 

andra kommuner är också en självklar effekt av de långa 

handläggningstiderna. 

fallet med det uppbrunna 

torget 

Ramfabriken i Lerum och Garveriet i Floda är exempel på den 

ständiga strukturomvandling som pågår i det västerländska 

samhället. 

Att den här typen av industrier försvinner är egentligen iunte 

framförallt ett problemn i växande storstadsregioner - snarare 

representerar de en stor möjlighet att utveckla nya bostadsområden 

eller verksamheter. 

Å andra sidan är just det en process som ofta blivit ett problem 

i många orter av Lerums typ. Varför en del lyckats bättre 

med omställningen är ett problem som vi forttfarande inte 

har något entydigt svar på (sid. 50-57) 

Utan att någon egentligen uppmärksammade det hade i stort 

sett halva kommunen hamnat i en verkligt struktursvag situation 

i början av 1990-talet. När kommunen bildades talade 

man om att ”Floda får renare vatten, Stora Lundby får industrin 

och Lerum får ta skiten”, för det som förutsågs efter väg 190 

var en fortsatt stark expansion, som på alla sätt skulle komma 

att hänga samman med Angered-Bergums fortsatta utbyggnad 

till ”Europas Brasilia”, med närmare 200 000 invånare. 

Det är närmast övertydligt att jämföra det som sedan hände 

utefter väg 190 med det som hände längs väg 158. När den 

södra vägen och dess nya mot hamnade i centrum för regionens 

allra starkaste utveckling tog istället allt slut längs den norra 

sträckan i början av 1970-talet. Efter Hjällbo/Eriksbo byggdes 

inget mer, och istället för skyskrapor har hela området längs 

vägen idag fortsatt att vara en pastoral idyll, där jordbruken, 

nedlagda butiker, naturreservat och golfbanor avlöser varandra. 

Den handel som fanns har efterhand förlorat sitt underlag 

och grustagen och industrin lagts ned eller hårdrationaliserats. 

Befolkningsutvecklingen i Gråbo och Sjövik har de senaste decennierna 

hört till kommunens absolut svagaste. 

Den svaga utvecklingen syns förstås för blotta ögat när man 

kör utefter väg 190, och tar man sig dessutom hela vägen fram 

till Mjörnbotorget, som är den här kommundelens centrala 

mötesplats konfronteras man handgripligt med hur svårt det 

varit att återstarta utvecklingen i kommunens norra halva. Under 

1980-talet fanns det planer på att bygga på butikslängorna 

med bostäder och till och med bygga ett högre hus på platsen. 

När sedan inget hann hända under högkonjunkturdecenniet 

drog diskussionerna mellan fastighetsägaren och kommunen 

ut på tiden, och 1998 års nyinvigning var uttrycket för 

55

att man nått en mycket mer stagnerande epok i kommunens 

historia: nyinvesteringarna bestod nu i en återvinnings- och 

en busstation som kompletterades med en mindre parkeringsplats. 

Däremot kan man bara konstatera att det invigningsförrättande 

kommunalrådets positiva förhoppning om att ”Det är 

trots allt kanske bra att det har tagit så här lång tid. Den lösning 

vi nu kommit fram till innebär att Gråboborna äntligen får ett 

fungerande centrum…” visade sig mindre väl förankrad i verkligheten. 

Däremot är det ett bra exempel på den ”vänta och se 

så blir säkert allting bra”-ideologi som under många decennier 

var helt förhärskande i kommunen. 

För det var inget välfungerande centrum Gråbo-borna fick. 

Genom de sista decennierna har klagomålen på vandaliseringar 

och busliv på det ”nedgångna” och skräpiga torget varit 

ständiga, och när Hjällsnässkolan dessutom brändes ned 2007 

hamnade det dessutom i en Magritte-liknande omgivning, där 

tomhet omgav det på i stort sett alla sidor. Eftersom branden 

dessutom skedde i det läge där hela Lerum – och det gällde 

allra mest kommunens centrumområden – drabbades av ett 

kraftigt ökat förändringstryck startades nu samma planerande 

för nybyggen i centrala Gråbo som finns på andra håll i Lerum. 

De nya planerna påminner mer om de storskaliga tankar som 

fanns på 1980-talet, men så här långt kan man konstatera att 

dessa planer lett till en mycket liten nybyggnadsverksamhet. 

Den betryckta situationen gjorde att siktet blev högt stället 

när planarbetet runt det förfallna torget inleddes 2009-2011, 

och en moderat politiker beskrev situationen så här: ”Gråbo är 

i stort behov av en förändring. Helt enkelt en omstart. Vi valde 

att anordna en markanvisningstävling och fick ett mycket bra 

gensvar…”. För att vara säkra på att allt gjordes rätt engagerade 

kommunen dessutom Gråbos egna högstadieelever och medborgare 

till idétävlingar, för att i nästa skede också vända sig 

till arkitekturstudenter på Chalmers. Alla hade goda tankar 

och idéer, och slutligen engagerades även Stiftelsen Tällberg 

Foundation för att utföra en förstudie över hur Gråbos förnyelse 

kunde bli ett mönster i kommunens arbete för att bli 

landets ledande miljökommun 2025. I rapporten konstaterade 

sedan stiftelsen att med utgångspunkt i Maslows behovspyramid 

att Gråbo hade mycket goda förutsättningar att fungera 

som en spjutspets för att uppnå kommunens miljömål: ”Det är 

uppenbart att invånarna själva kommer att vara den positiva 

drivkraften för visionens förverkligande, i formav ”motiverade 

föräldrar och aktiva politiker”, liksom skolan, föreningsliv och 

kyrkan. Men beskriver också en attityd i Gråbo som kan vara 

en grund för en mer miljömedveten livsstil: Secondhand är 

coolt…” Tänkbara hinder för utvecklingen kunde var egoismen 

och att man tänkte på den egna ekonomin. 

Som vi strax kommer att se finns det ett mönster i det här 

sättet att arbeta med imponerande mängder av idégrupper 

och think-tank-förfaranden. En mindre önskvärd effekt av det 

arbetssättet är att detaljplanearbetet blir utdraget, vilket ökar 

risken för omvärldsförändringar som verkligen får ekonomin 

”att sätta käppar i hjulet” för eventuella ”omstarter”. Under 

2014 har det nu visat sig att både NCC och Peab, som var två 

av de tre företag som fyra år tidigare vunnit markanvisningstävlingen 

sett sig tvingade att lämna projektet, då de bedömer 

marknaden för bostadsrätter som alltför osäker i den i grunden 

struktursvaga delen av kommunen. 

56

fallet med de flyktiga 

skyskraporna 

De verkligt stora planeringsproblemen fanns dock inte i Gråbo 

eller i eventuella nya exploateringsområden i perifera lägen. 

Den verkligt stora utmaningen fanns naturligtvis i den strukturomvandling 

som Lerums Centrum hamnade i när Allum 

öppnade. 

När besluten att bygga Allum tagits initierades en diskussion 

om Lerum redan innan den nya handelsplatsen stod klar. 

Det betydde också att Lerumspolitikerna vintern 2003/2004 

inledde att arbete med att ta fram idéskisser till ett nytt utbyggt 

centrum. Eftersom det var Allum man reagerade på kom handelns 

behov omedelbart i centrum för arbetet, och eftersom 

det nuvarande centrumet ligger fel i förhållande till motorvägsavfarterna 

var ett nytt mot som kunde klara en större trafik 

en hörnsten i de nya planerna. Ett nytt resecentrum och olika 

planer för mer eller mindre höga hus på olika tomma eller underutnyttjade 

tomter har ända sedan dess också varit självklara 

element i centrumutvecklingsprojekten. För att vidga centrumet 

och klara trafiken in till den mer livliga kärnan har också 

en ytterligare bro över Säveån varit ett återkommande element 

i planerna. 

handeln som utgångspunkt 

När det nu gått i stort sett ett decennium sedan de första centrumskisserna 

lades fram tvingas man konstatera att resultatet 

hittills blivit mycket få nya detaljplaner och än färre startade 

byggen. Så här långt är det faktiskt bara runt den före detta 

telestationen som någon form av synlig aktivitet utvecklats. 

Även efter svenska förhållanden får ett sådant svagt utfall anses 

anmärkningsvärt, särskilt när man jämför med t ex Sundbyberg 

eller Solna, som i betydande grad har förutsättningar som 

påminner om Lerum. 

Det som då först slår den som ser på processen utifrån är 

att ansvariga politiker och tjänstemän 2004-2007 gick in i ett 

omfattande planarbete utan att först analysera vilken betydelse 

den svaga tillväxt som karaktäriserat kommunen under 1980- 

och 90-talen kunde ha för fortsättningen. Även den kraftigt 

nedbromsade Generalplan 75 förutsåg till exempel att kommunen 

skulle ha 35 000 invånare i slutet på 80-talet, vilket inte 

uppnåddes förrän tio år senare. 

Det innebar i sin tur att de strukturella problem som Generalplan 

70 förutsåg – och som citerats i inledningen av den 

här rapporten – redan fanns på plats, men i mycket större om- 

58

fattning än någon visste om. Det innebar, uttryckt i fysiska en- 

ett strukturellt underskott, både av bostäder och verksamheter. 

kommunicera varför utbyggnaden sker till kommuninvånarna, 

Från exemplet Sundbyberg är det dock lätt att se kraften i 

heter, att uppskattningsvis 1 500-2 000 lägenheter/villor inte 

I allra högst grad gällde dock det för kommunens centrum- 

så att förändringen inte möter alltför stora hinder. Därefter är 

en sådan utveckling, och precis som i de amerikanska fallen 

hade byggts, vilket i sin tur att betydde att den kvarvarande 

delar, eftersom expansionen under 1960- och 70-talen främst 

en relativ snabbhet central i processen, inte bara därför att 

har också värdeökningarna på central bebyggelse varit stark 

befolkningen hade åldrats mer än man förutsett vilket hade ko- 

varit inriktad på ett utspritt villabyggande. Svagheten märktes 

kommunen konkurrerar med andra aktörer om de tillgängliga 

i stockholmskommunen. I grunden förklarar det också hur 

stnadsmässiga effekter som gjorde relativt snabba förändringar 

dessutom med blotta ögat för den som besökte Lerums, Gråbos 

investeringarna. Som vi kommer att se i det här avsnittet finns 

samspelet mellan centrum och periferi ser ut: när bostadspris- 

nödvändiga. 

och Flodas centrum, och det är fortfarande lika enkelt att se 

det även andra risker med ett alltför långsamt agerande. 

erna i centrum (i Göteborg främst Linne och Vasastan) nått 

Den samhälleliga strukturomvandlingen (det som Marx en 

att situationen är på väg att försvåras på grund av Partilles allt 

Den strukturomvandling som framförallt Lerums och 

ett tillräckligt högt läge kan yngre hushåll som etablerar sig på 

gång kallade produktivkrafternas utveckling) hade också an- 

snabbare utbyggnad. Den beskrivna utvecklingen gäller därför 

Flodas centrala delar stod inför representerade till att börja 

bostadsmarknaden inte längre köpa där. Sekundära centrum 

dra effekter på en kommun som hamnat bredvid den allmänna 

självklart också för de närmaste åren fram till 2025. 

med en mycket stor möjlighet. Att sätta det som pågår i ett 

som Sundbyberg och Lerum som ändå kan uppvisa både stads- 

tillväxten. Det innebar att handeln efterhand blev underdimensionerad, 

och äldre verksamheter befinner sig dessutom 

i ständigt förändringstryck där de i normalfallet efterhand 

krymps eller flyttas till andra platser. Framförallt har utrymmeskrävande 

industriverksamheter rört sig ut från centrumlägen 

ända sedan 1930-talet. 

Det betyder att alltfler centrala utrymmen på grund av den 

normala strukturomvandlingen lämnas tomma eller utnyttjas i 

allt mindre grad. Exempel på det i Lerum var Televerkstomten, 

där ny teknik gjorde att det krävdes mindre utrymme och Konsumtomten, 

där den gamla handelsdominanten några år in på 

1990-talet inte ansåg sig ha möjligheter att driva verksamheten 

vidare. Något senare frigjordes också den tomt som sedermera 

fått namnet Triangeltomten. Den planerade anslutningen av 

kommunens avloppssystem till Ryaverket i Göteborg skulle 

också inom kort frigöra det gamla reningsverket i Aspedalen, 

vilket möjliggjorde en betydande expansion av centrum. 

Den långsamma tillväxten och strukturomvandlingen innebar 

därför att kommunen som helhet hade hamnat i ett läge med 

tod och tad: problem 

och möjligheter 

Det är förhållandevis enkelt att se vilka problem men också möjligheter 

som skapas om man gör ett försök att röra sig från en 

ytterst långsam till en betydligt snabbare samhällsutbyggnad. 

För det första behövs det i ett sådant läge ny kompetens i organisationen, 

vilket kan tillföra kunskap om alla de svårigheter 

som dagens plan- och bygglag kan innebära. För en centrumbildning 

som Lerum som ligger inklämd mellan ett känsligt 

vattendrag och två potentiellt ytterst bullriga transportslag var 

problemen tydliga redan från början. Det faktum att kollektivtrafiken 

stod inför en utbyggnad med större kapacitet och 

behov av nytt resecentrum var också tidigt känt. 

Dessutom behöver man hitta strategiska partners (främst 

fastighetsägare) som är villiga att delta i utveckling av ett eller 

annat skäl. Det gör identifikationen av kommunens starka 

punkter central i arbetet. Till detta kommer att man behöver 

större perspektiv är inte minst intressant därför att de så väl 

stämmer överens mot en internationell trend mot förtätning 

i tidigare extremt bilberoende förstäder. Runt om i Förenta 

Staterna och Västeuropa har många äldre förorter fått ett nytt 

liv sedan 1990-talet. I motsats till 1950- och 60-talens motorvägsorienterade 

tillväxt är de sista decenniernas tillväxt koncentrerad 

mot de gamla järnvägsförbindelserna, som fått en 

ny betydelse när tätare och snabbare tåg introducerats. I bästa 

fall har de gamla centrumen dessutom fått tillgång till andra 

förbättrade kollektivtrafikmöjligheter, vilket gjort mer hållbara 

pendlingsmönster möjliga. I Sverige är Sundbybergs oerhört 

starka och centrumorienterade tillväxt sedan millennieskiftet 

ett bra exempel på tendensen, som getts namnet Traffic Oriented 

Development (TOD i motsats till det gamla motorvägsorienterade 

Traffic Adjacent Development (TAD). 

Tveklöst kan man säga att hela utvecklingen av Lerums 

Centrum från Dergården, via Torpskolans parkering och sedan 

bort till Aspenäs är ett ovanligt kraftfullt exempel på denna 

TOD-tendens, vilket sällan diskuterats på ett systematiskt sätt. 

mässiga fördelar, vattennära lägen och goda kollektivtrafikförbindelser 

kan då bli fullt acceptabla alternativ. 

lerums centrum - planer 

utan detaljplaner 

I Lerum har dock utvecklingen blivit en annan än i den snabbväxande 

huvudstadskommunen. Från det att de första mer 

konkreta planerna presenterades körde planerna omedelbart 

fast i olika hinder. Med tanke på den symboliska betydelse den 

avbrutna centrumutvecklingen 1973-1976 fick var det knappast 

förvånande. Här behövdes det med andra ord inte skapa 

en ny opinion som vände sig mot nya höghus och järnvägsoch 

vägförbindelser – ända sedan den avgörande debatten 

som ledde fram till Generalplan 75 var den fast etablerad och 

dominerande i kommunen. 

När den första idéskissen till det nya centrumet presenterades 

vintern 2005 framhöll GPs reporter hur radikalt brottet 

mot de senaste tre decennierna var. ”Det mest kontroversiella 

60 61

förslaget torde vara idén att bygga två höghus där det så kallade 

sociala huset tidigare låg. Politikerna har förkunnat att ingen 

fastighet får bli högre än kommunhuset på Bagges torg som 

med sina fem våningar är Lerums högsta hus.” Henrik Ripa 

kommenterade det pågående arbetet med olika workshops där 

handelsidkare, Trafikverket, gymnasieungdomar och olika intresseorganisationer 

fick tillfälle att delta med att: ”Det är lite av 

Älvstrandsanda över det hela. I det projektet fick göteborgarna 

delta. Nu hoppas vi att Lerumsborna vill vara med och utforma 

det framtida centrumet…”. Med tanke på det haveri som Södra 

Älvstranden formats till är det intressant att parallellerna mellan 

de båda projekten framhölls på ett så tidigt stadium. 

Samtidigt rörde sig situationen under 2006-2007 mot ett 

skapare läge. När Allum öppnat blev det gamla centrumhuset 

Solkattens läge snart allt mer utsatt och när handelsexperten 

Triangel- och Konsumtomterna i Lerums centrum är två av 

de absolut största möjligheterna som kommunen har. Så här 

långt har dock nyutvecklingen gång efter annan fastnat i 

återvändsgränder, där det tagit ovanligt lång tid att ta fram 

nya konkreta planer. 

När dessa sedan till sist blivit klara har nästa steg i problmatiken 

blivit oerhört tydligt; det finns idag nmycket starka 

motsättningar om hur man vill att framtidenhs Lerum ska se 

ut (sid. 59-69) 

62

Ove Krafft kallades in för att genomföra en studie av köpkraft 

och handelsströmmar var hans reaktion när han intervjuades 

av Lerums Tidning hösten 2006 talande – Krafft berättade 

då att han hade genomfört en liknande undersökning i kommunen 

på 1980-talet, och sedan dess ”har det hänt oerhört 

mycket i omvärlden, men inte särskilt mycket i Lerum…”. Hans 

råd var sedan att bygga ut handeln kraftigt, men eftersom handelssektorn 

redan var struktursvag på grund av Allum, var en 

strategi som främst byggde på att försöka göra city till en handelsplats 

behäftad med betydande problem. 

Programmet som togs av Kommunstyrelsen för att utveckla 

Lerums Centrum hette ”Forma Lerum för framtiden”. I 

det skissades det både på stora nya handelsytor men också ett 

flertal höga bostadshus. Otydligheten beträffande dessa ”landmärken” 

framgår dock tydligt för den som läser programmet, 

för de verkar flyta runt mellan olika platser i olika delar av programmet. 

Precis som i fallet Södra Älvstranden lyckades man 

inte heller binda upp några tydliga medaktörer. 

Diligentia, som äger Solkatten var ett självklart alternativ, 

men ett problem var att bolaget i liten grad ägnar sig åt nyproduktion 

av bostäder. Under hela 2007 förde kommunen 

förhandlingar med Diligentia utifrån det program som antagits 

samma vår, men det var en taktik som snart skulle visa sig behäftad 

med avgörande svagheter. Enligt bolagets centrumchef i 

Göteborg erbjöds Diligentia betydande nya möjligheter i samband 

med programarbetet 2007: ”Kommunen erbjöd oss en 

byggrätt för ett 18-våningshus samt att köpa en del fastigheter 

i centrum. Efter det har vi funderat och analyserat. Men i 

förra veckan bestämde vi oss för att tacka nej…”. Det innebar 

också att den starkaste aktören vad gällde ägande av handelsytor 

bestämde sig för att ha en begränsad roll i processen. Det 

fanns helt enkelt en avgörande svaghet den handelsorienterade 

strategi kommunen valt i det faktum att det begränsade konsumtionsunderlaget 

i centrum gjorde det svårt att nyplanera 

det utifrån handelns behov, särskilt i ett läge där Allum redan 

byggts. 

Däremot fanns det ett flertal tomma tomter som kunde 

bebyggas, och som dessutom var synnerligen attraktiva eftersom 

centrum hade nära till både järnväg och vatten och därför 

låg perfekt för att skapa de eftertraktade TOD-lägena. Nästan 

tio år senare kan man konstatera att det funnits stora och systematiska 

problem i den mer bostadsorienterade process som 

nu startade, för än i denna dag befinner sig nästan alla dessa 

tomter fortfarande i en utdragen och konturlös planeringsprocess. 

För de flesta saknas det fortfarande detaljplaner som ens 

kan överklagas. 

Ända sedan 2008-2009 har arbetet fortsatt med olika avsiktsförklaringar 

och uppstartade planprocesser med en uppsjö av 

ständigt nya intressenter som JM, Mölnlycke Fastighet och 

Flodéns, Skanska, HSB med flera, men det mest påtagliga i processen 

har varit de snart sagt enorma politiska motsättningar 

som skapats runt omvandlingen samt den konkreta brist på detaljplaner 

som rått för de olika tomterna. De ständigt växande 

motsättningarna har sedan lett till att det inte heller rått någon 

brist på vare sig konspirationsteorier kring olika byggplaner 

eller överklaganden. 

Mest tydlig är utvecklingen som påminner om en ond 

cirkel – i fråga om Konsumtomten, där det finns en klar bygg- 

65

herre och sedan augusti 2013 en färdig detaljplan som kunnat 

ligger och jäser som Aspedalen och Aspevallen, Torpskolans 

tiden för att ta fram detaljplaner, vilket i sin tur skapar gro- 

snämnderna. Här finns ingen lista med ärenden där vi skall ta 

överklagas. Här köpte Hökerums Bygg – som är ett av landets 

parkering, nya parkeringsplatser i hela centrum, markanvis- 

grunden för den onda cirkeln av konspirationsteorier och 

ställning till HUR olika frågor som rör våra verksamheter skall 

mer expansiva bostadsrättsutvecklingsföretag – tomten i mars 

ningar för Dergården och Bagges torg, bostäder vid Stations- 

meningslösa skyttegravskrig. I det sammanhanget framstår 

utföras. Detta är numera kommunstyrelsens bord. Nej, vår up- 

2010, och eftersom projektet passade väl i programmet för cen- 

vägen och Pomonavägen, och Västra Stambanans utbyggnad. 

också Lennart Wassenius analys från 2009 av centrumplaner- 

pgift är att, precis som namnet säger, jobba med visioner och 

trum samtyckte kommunstyrelsen relativt snabbt till bygget av 

Och vad kunde ha hänt i centrum? För Aspevallen finns ett 

ingen som mycket välgrundad: 

mål”. 

ett 15 våningar högt hus. Höjden på huset har alltsedan dess 

färdigt förslag till bostadsbebyggelse sedan flera år. För Asped- 

”Det går trögt för Lerums centrum. Att kommunlednin- 

Fem år senare känns det som att begreppet ”torrsim” bättre 

varit satt under stark debatt, men ända sedan 2007 har det varit 

alen finns ett tävlingsförslag och ett ofullständigt planprogram. 

gen med Henrik Ripa i spetsen leder utvecklingsarbetet på ett 

än något annat sammanfattar det som pågått sedan dess, både 

tydligt att det funnits en stark vilja i den politiska majoriteten 

Vid Torpskolans parkering ligger ett samrådsförslag, så också 

oprofessionellt och nonchalant sätt är en sak. Men finns det 

politiskt, detaljplanmässigt och byggmässigt. Redan sensom- 

att gå på höjden i de nya byggena. Att ett av de kringseglande 

för Solkatten och triangeltomten vid Stationsvägen. Ingent- 

även andra faktorer som kan ha betydelse? .... Tyvärr har pro- 

maren 2007, under förhandlingarna med Diligentia, hade des- 

höghusen skulle hamna på Konsumtomten borde inte kunna 

ing mera har hänt. Vad kunde ha gjorts utöver dessa projekt? 

cessen hittills sprungit förbi en tillräckligt ambitiös tänk- och 

sutom en av de planansvariga sammanfattat hur hårt man var 

förvåna någon. 

Alla ropar efter nya bostäder i centrala Lerum. Möjligheter 

analysfas. 

på väg att knyta upp sig till en lösning och en aktör. På frågan 

Det som sedan startade var en ovanligt lång detaljplanepro- 

finns att bygga på privatägd mark, men kommunen tar inga 

Från centerpartiets sida förutsätter vi en professionell och 

när det äntligen kan komma att hända något svarar Christian 

cess. Ser vi till vad företrädare för Hökerum, som bygger över 

initiativ varken till en översiktlig studie som redovisar dessa 

demokratisk process, där kommunens visions- och utveck- 

Mattsson: Så fort vi har skrivit avtal med ett företag villig att 

snart sagt samtliga expansiva delar av landet är beskeden tyd- 

möjligheter eller till förhandlingar med markägarna för att ut- 

lingsnämnder initialt kan spela en unik och viktig roll, utifrån 

vara med och bygga ut handelsytorna i centrum. Han bekräf- 

liga: ”Det är lite segt i Lerum, segare än på andra ställen. Jag har 

veckla nya projekt.” 

perspektiven miljö, kultur- och socialt sammanhang. Dessa 

tar att det i dagsläget förs långt gångna förhandlingar med 

aldrig varit med om att det har tagit ett och ett halvt år mellan 

Det är svårt att inte hålla med. Det som överhuvudtaget kar- 

nämnder har ju hittills, i två år, nästan enbart ägnat sig åt torr- 

fastighetsbolaget Diligentia, som redan äger Solkatten … Vad 

samråd och utställning” sade företagets ägare Sigvard Ståhl i en 

aktäriserat arbetet med centrumfrågor det sista decenniet har 

sim”. 

som händer då är att arbetet med att ta fram en detaljplan för 

intervju, medan Maria Ståhl varit ännu tydligare: ”Lerum har 

varit långsamheten och konturlösheten i arbetet (som också 

Visionsnämnderna, som hade införts efter valet 2006 och 

Lerums centrum kan fortsätta.” 

tagit extremt lång tid. Tiden mellan samråd och utställning har 

demonstreras väl i både Gråbo och Floda). Stora idéer och 

som koncentrerade mer av besluten till kommunstyrelsen var 

Risken med att koncentrera alla planresurser till en plats 

varit väldigt lång…”. 

översikter tas ständigt fram, kontakter med byggare initieras, 

säkert en del av förklaringen till den förlamning som kom- 

och en strategi summerade han också lika tydligt: ”Han un- 

Den långa tiden mellan köpet våren 2010 och detaljplanen 

arkitekttävlingar genomförs – men sedan händer ingenting. 

munen verkade hamna i vid mitten av 00-talet. ”Visionsnäm- 

derstryker dock att blir det klartecken till en utbyggnad i 

sommaren 2013 skapade underlaget för en synnerligen infe- 

Och under dessa långa mellanrum när ingenting sker fram till 

ndernas” arbete påminner dessutom också det oväntat mycket 

Lerum, kommer mycket kraft och resurser att läggas där – för 

kterad debatt som sedan fortsatt. Å andra sidan nådde den 

(i bästa fall) detaljplaner produceras skapas istället utrymme 

om det visionerande som ersatt stadsbyggande i Göteborg det 

då ska väldigt mycket hända på en gång … När det gäller ut- 

till sist fram till ett läge som gjorde detaljplanen möjlig att 

för oändliga och starkt infekterade debatter i lokala medier. 

senaste decenniet. En av de ledande politikerna beskrev det nya 

vecklingen av handeln i Floda och Gråbo kommer det att ta 

överklaga, vilket är mer än man kan säga om nästan alla an- 

Inte sällan kompletteras dessa med hotbrev och uppmaningar 

arbetet så här i sin blogg: ”Vi som varit med i politiken ett tag 

lite längre tid. – Får vi bara en strategi och plan som stöder 

dra planerade byggen i Lerum. För att citera Martin Zollitsch 

till motståndarna att flytta någon annanstans. 

är vana vid att ett nämndmöte innebär att man sitter med en 

handeln så kan det ta fart i Floda, säger Christian Mattsson 

översikt i Lerums Tidning i januari ser centrumplaneringen i 

Det som skiljer kommunen från t.ex. de framgångsrika 

dagordning framför sig med ett antal ärenden som man skall 

och tillägger:– I Floda finns det ett förslag på planprogram som 

övrigt likadan ut i stort sett varje år: ”Det är gamla projekt som 

kommunerna i Stockholmsregionen är just den extremt långa 

ta ställning till. Så kommer det inte längre att vara i vision- 

kommer att presenteras för politikerna inom ett halvår. Gråbo 

66 

67

kommer steget efter, säger Christian Mattsson”. 

Skulle man summera orsakerna till det torrsim som pågått 

finns alla element där: när den första strategin misslyckades 

kom strukturen (plantjänstemännen och politikerna) att 

hamna i ett läge där de var frigjorda från tydliga intressenter, 

vilket fick hela processen att dras in i en konturlös långbänk. 

Resurser bands till Lerums fortsatta centrumplanering, vilket 

försvårades utvecklingen av de andra orterna. Den sammanhållande 

faktorn var däremot i stort sett alltid samma: bristen 

på konkreta detaljplaner, som istället ständigt hotar att förvandla 

hela centrumförnyelsen till ett utdraget gräl. 

68

avslutning 

Det skapades flera avgörande svagheter när Göteborg växte 

snabbt under 1950- och 60-talen. I hög grad är dagens situation 

i både regionen och Lerum en funktion av den tidens utveckling. 

När tillväxten satte fart fanns det inga möjligheter att lösa en 

växande befolknings bostadsbehov inom ramen för den gamla 

och starkt hyresreglerade kärnan. Huvudortens lösning på 

problemet blev att inkorporera nya landområden som fylldes 

med storskalig hyreshusbebyggelse. 

Samtidigt byggdes regionens vägnät ut med en centrering 

mot Göteborg, vilket skapade en ny möjlighet att lösa bostadsproblemet 

med hjälp av kringliggande samhällen som tidigare 

hade fungerat som järnvägs- eller bruksorter. Nu blev de 

istället expansiva villaförorter, som växte som enklaver utefter 

det nya motorvägssystemet. Det var en effektiv lösning på en 

akut boendesituation, men var underförsörjda med både handel 

och arbetsplatser. Allt det här har ställt Lerum (och andra 

förortskommuner) inför ett svårt problem under de fyra senaste 

decennierna. När Göteborgs bostadssatsningar misslyckades 

uppstod ett omfattande problem med tomma lägenheter 

i huvudorten, vilket direkt förde till att samarbetsorganet GR 

började driva en linje om långsammare expansion. För många 

kommuner – inte minst Lerum – var det här ett val som var 

lätt att anamma. Eftersom den tidigare snabba tillväxten lett till 

motsättningar mellan olika befolkningsgrupper och framväxten 

av missnöjespartier som betonade önskvärdheten av ”slow 

growth”. 

71

Eftersom kärnans försvagning blivit permanent, har kranskommunerna 

– utan att någon egentligen förstått det- riskerat 

att dras in i ett tillstånd där deras situation blir en avspegling 

av denna försvagning. Lerums märkliga centrum, som karaktäriseras 

av både bristfällig tillgänglighet och rader av tomma 

eller underutnyttjade tomter, är till exempel en i det närmaste 

perfekt spegel av Göteborgs glesa och svaga kärna. Oförmågan 

att planera och bebygga det potentiellt synnerligen attraktiva 

området är på samma sätt en liknande spegel av den svaghet 

som råder i liknande sammanhang i huvudorten. 

För den långsammare tillväxten löste egentligen inga problem, 

och i regionen som helhet blev det istället nya och mer utspridda 

tillväxtområden som etablerades, i stort sett exakt efter 

det mönster som beskrivits av Joel Garreau. De olika motorvägsanknutna 

”edgens” har sedan efterhand knutits samman, 

och den starkaste dragningen ligger sedan länge i riktning mot 

Riksväg 40 och E6. Landvetter har haft en särskilt stark dragningskraft. 

Göteborgsområdet har blivit som en galax som ständigt 

sprids ut i allt högre grad, och där man efterhand försöker binda 

ihop delarna med alltfler förbindelser in till den försvagade kärnan. 

Kommunikationernas centrering mot Göteborg har gjort 

huvudortens trafiksituation svårlösbar, och efterhand förvandlat 

ett växande område runt Olskroken till en trafikspagetti som 

sväljer alltmer resurser i form av både mark och pengar. Nu senast 

är E45:s utbyggnad till motorväg tillsammans med den nya 

järnvägen till Trollhättan ett exempel på strategin. Västlänken är 

ytterligare ett uttryck för samma strategi – att mata kärnan med 

de människor den saknar. Bristen på täthet har fått namnet ”regionförstoring”. 

Ett mått på den enorma glesheten är att Göteborgs 

kommun har 535 000 invånare på 463 kvadratkilometer, 

medan Stockholm, Nacka, Sundbyberg, Solna och Sollentuna 

har 1,8 miljoner invånare på 243 kvadratkilometer, en yta som 

alltså är 48 procent mindre. Antalet invånare per kvadratkilometer 

i de båda regionerna är idag 7 400 respektive 1 550. 

Kommuner som misslyckats med att skapa egen tillväxtkraft 

och nya förbindelser mot den växande ”yttre kärnan” har efterhand 

fått allt svårare att klara sig i den regionala konkurrensen. 

Det är i den här situationen som Lerum befinner sig, och där de 

närmaste årens agerande kommer att bli helt avgörande för hur 

framtiden kommer att se ut. 

72

LERUMS-OCH-GÖTEBORGSREGIONENS-UTVECKLING-

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?