VÃ¤xa.nu nr 8 som PDF - Svenska Missionskyrkan

växa ◆ nu 

Mer om Kyrkan, Livet och Gud 

TEMA MUSIK: 

Lovsång, läsarsång, babysång och Bach 

Musiken är 

kyrkans livsluft 

◆ Möt Sven-David Sandström 3 

◆ Andrahandsval i Mariestad 16 

◆ Om omvändelse till och från 18 

nr 8 

maj-aug 2010

Musik – något 

att hitta hem till 

Under åren familjen bodde i New York gjorde vi som 

alla andra – vi hittade våra favoritställen. Och dem höll vi 

oss till. 

Egentligen tror jag att det handlade om bekvämlighet. 

Det gällde att hitta sin blomsteraffär, sin kemtvätt, sin 

kvarterskrog, sin allting. För utbudet är ju oändligt. Alla 

dessa val kan förstöra vardagen för den allra lugnaste och 

den mest strukturerade. Därför hittar man ”sin”, ju snabbare 

desto bättre. 

Min musikfavorit fanns på södra Manhattan, i Greenwich 

Village. Stället heter ”Arthurs” och ligger på Grove 

Street. Jazzen vällde fram på ”Arthurs” och vi var tillsammans 

i musiken, alla vi gäster, utan att veta det minsta om 

varandra. 

Det var likadant i First Baptist Church på 115:e gatan. 

En alldeles vanlig kyrka i Harlem, där organisten, Marvin, 

kompade pastor Washington igenom hela predikan, söndag 

efter söndag på en gigantisk hammondorgel. 

och jag tror att det är ungefär så här också i kyrkor och 

kapell i Sverige, när människor samlas kring musik. För 

visst är det nåt lite halvt magiskt runt alla körer och orkestrar 

i vår kyrka? 

Visste du att tjugo tusen människor möts varje vecka i 

Missionskyrkan för att sjunga och spela tillsammans. Åldrarna 

i körer och orkestrar skiftar och alla känner inte varandra. 

Men glädjen i musiken – den förenar. 

Nog känner man det när man läser det här numret av 

Växa.nu! Nog känner man att musiken saknar gränser, att 

den ska byggas utav glädje och att det är avundsvärt att ha 

hittat en kreativ och smittande gemenskap! 

Mitt i den stora och varma gemenskap som vi vill lyfta 

fram i den här tidningen finns också en lysande stjärna. 

Sven-David Sandström, kompositören som omvandlar sin 

barndoms bilder till stor musik. Nu senast i Messiah. 

Jag hör till dem som hävdar att husdjur tar fram de goda 

sidorna i oss människor. Och jag tror att strängmusik, jazz, 

gospel och klassiskt gör precis detsamma. Så: 

LEVE MUSIKEN! Och tack till alla er som sjunger och 

spelar och skriver musik så att alla vi andra kan smittas och 

inspireras av värmen, gemenskapen och budskapet som 

finns i er musik! 

Vill du berätta något från din horisont? 

Kontakta oss gärna på vaxa. 

nu@missionskyrkan.se 

Gunilla Hjelmåker 

kommunikationschef 

chefredaktör växa.nu 

Innehåll 

Tema: Musik 

Omslagsfoto: Styrgruppen för 

Brukssånger omkring den gamla 

tramporgeln. Från vänster: Axel Dahlin, 

Lena Wohlfeil, Jan Mattsson och 

Magdalena Gustafsson. 

Foto: Axel Dahlin. 

Porträtt av en kompositör . . . . . . . 3 

Sven-David 

Sandström, 

välkänd och 

framgångsrik 

svensk 

kompositör 

berättar om sin bakgrund i frikyrkan och 

vad den betyder för hans musikskapande 

idag. 

Brukssånger – användarvänligt . . . 6 

Läs om idéerna i konceptet, möt en 

låtskrivare och en användare och ta del 

av en bjudsång 

Musik som brobyggare . . . . . . . . 12 

Körsångare i Mellansvenska disktriktet 

korsade gränserna och delade 

”Kvintessens – Hela världens sång” i 

Leksands kyrka. Och i värmländska 

Frykerud blev ”Jesus Christ Superstar” 

ett ”event” för hela bygden 

Emma drog(s) till Lappland . . . . . 14 

Läs om 

Töcksforstjejen 

som följde en 

ingivelse och såg 

pusselbitarna falla 

på plats 

Affärer i andra hand . . . . . . . . . . 16 

Second Hand-handeln har strålande 

tider. Följ med till Mariestad där 

”Kyrkornas” butik tar emot, säljer och 

skänker till välgörande ändamål. 

Lovsång – vad är det? . . . . . . . . . 20 

Frågan ställs till Arvid, en av deltagarna i 

equmenias Projekt: Lovsång. 

nr 8 

maj-aug 

2010 

2 

växa.nu nr 8 ◆ maj – aug 2010

Sven-David Sandström är en av Sveriges mest 

framgångrika kompositörer av konstmusik. 

Numera ägnar han sig helst åt sakral musik. 

Foto: Arne Hyckenberg 

Barndomens bilder 

blir stor musik 

– Sven-David Sandström tonsätter Bibeln 

Jag lämnar Berwaldhallen, glad och upplyft 

efter att ha svepts med och in i tonerna av 

det nyskriva oratoriet ”Messiah”. Mannen 

bakom verket är Sven-David Sandström 

och jag tänker: Nog har han kommit en 

lång väg från de enkla läsarsångerna i 

baptistkapellet där han växte upp. 

Och ändå inte, visar det sig snart vid 

ett samtal med tonsättaren själv. 

– Bilderna därifrån bär jag med mig, 

liksom tron på musikens förmåga att 

bära ett budskap, säger han. 

Kyrkan – och inte minst frikyrkan 

– har i vårt land visat sig vara ett rikt 

ANSIKTE MOT ANSIKTE 

avkastande växthus för 

svenskt musikliv. Många 

av de musiker, artister 

och sångare som idag flitigt 

frekventerar musikscener 

av olika slag har sin 

bakgrund just där. 

En av dem är Sven-David 

Sandström. Måhända inte lika 

lätt igenkänd på gatan som många av 

populärmusikens ikoner, men en sann 

kändis inom sin genre, som är konstmusiken. 

Få nutida svenska kompositörer 

har nått samma ryktbarhet. 

I vår har han åter varit högaktuell 

och då just med Messiah, som uppförts 

på några olika platser, bland annat 

Berwaldhallen i Stockholm. 

Helst hade nog Sven-David Sandström 

sett att Storkyrkan i Stockholm, 

precis som tanken var från början, 

varit platsen för uppförandet. Men 

ett kungligt bröllop kom i vägen och 

Storkyrkan stängdes för storstädning 

och uppfräschning. 

Fortsättning nästa sida ➤ 

växa.nu nr 8 ◆ maj – aug 2010 3

➤ 

Han avslöjar att han numera helst 

arbetar med sakral musik. Han har 

flera verk med bibliska motiv bakom 

sig, bland andra operan Batseba som 

bygger på Torgny Lindgrens roman 

med samma namn. 

4 

Musik till kyrkoårets texter 

För närvarande är han också, på uppdrag 

av Stockholms stift, sysselsatt 

med att skriva musik till kyrkoårets 

samtliga söndagar, där han följer den 

treåriga cykel som kyrkoårets texter 

rör sig i. 

– Det är speciellt. Även om många 

av mina verk har bibliska motiv så är 

det en stor skillnad på att skapa musik 

ämnad för scenen, till exempel en konsert 

eller en opera, och att göra musik 

som ska användas i gudstjänster, säger 

han och ger sig in i ett resonemang om 

musiken som förkunnelse med samma 

mål som till exempel predikan. 

– Ibland har jag till och med lekt 

med tanken att låta musiken bli till 

en hel gudstjänst. Jag tror det skulle 

fungera. Musiken kan i sig själv förmedla 

budskap. 

Därför är det med glädje han tackat 

ja till Stockholms stift som beställt 

kyrkoårsmusiken, trots att han är 

medveten om att den typen av musik 

faktiskt har lägre status än annat han 

gör, och han konstaterar att det inte 

direkt lockar fram något intresse hos 

kulturskribenterna. 

– Dessutom är det sämre betalt, tillägger 

han med ett litet leende. 

Barndomen i Borensberg 

Vi återvänder till barndomens kapell, 

beläget i Borensberg och knutet till 

den rörelse som då hette Örebromissionen. 

Där växte Sven-David upp 

som enda barnet i en familj där pappa 

var urmakare och församlingsledare. 

Mamma var organist och man får anta 

att det är från henne de musikaliska 

anlagen kommer. 

– Pappa urmakaren har nog bidragit 

med noggrannhet i hantverket, konstaterar 

Sven-David. Han kunde sitt 

med ett urverk och fila tills det var 

helt perfekt. Själv kan jag sitta med 

mina toner och fila tills det blir precis 

så perfekt som jag har tänkt mig. 

Men det var de enkla andliga läsarsångerna 

och strängmusiken som var 

växa.nu nr 8 ◆ maj – aug 2010 

Foto: Arne Hyckenberg 

Sven-David 

Sandström har 

under våren varit 

aktuell med en helt 

ny tonsättning 

av de texter som 

Händel byggde sitt 

Messiasoratorium 

på. Sandströms 

”Messiah” uppfördes 

bland annat 

i Berwaldhallen i 

Stockholm. 

hans musikaliska föda på den tiden. 

Och några andra musikaliska drömmar 

vågade han knappast formulera 

ens för sig själv då. Men självklart 

kunde han inte dölja sin musikalitet, 

bland annat spelade han trumpet . 

Flytt till Stockholm 

Efter gymnasiet var det dags för militärtjänst. 

För hans del, liksom de flesta 

frikyrkofostrade unga män på den 

tiden, så blev det vapenfri tjänst som 

brandman. Han kom till Arlanda och i 

Stockholm blev han kvar. 

Till en början sökte han sig till Korskyrkan 

i Stockholm, en miljö som 

både var lik och olik den han kom 

Fakta: Sven-David Sandström 

1968–1972 Kompositörsutbildning 

på Kungl Musikhögskolan 

1985–1995 Professor i komposition, 

Musikhögskolan 

1994 Startar tonsättarskola i Visby 

1999–2009 Professor i komposition 

vid universitetet 

i Bloomington, Indiana, USA. 

Några verk: 

1972 Through and Through 

1979 Requim – de ur alla 

minnen fallna 

1988 Cellokonsert 

1994 High Mass 

1998 Staden (opera) 

ifrån. Det var samma andliga tradition, 

men mycket större och därmed 

också rymligare för olika uttryck. 

Här mötte Sven-David musikledare 

som var musikaliskt utbildade och 

själv deltog han, självlärd som han var, 

i musiklivet i församlingen. 

Men någonstans inom honom hade 

drömmen börjat ta form – drömmen 

om att komponera. Och ett och annat 

stycke blev också verklighet hemma 

på rummet – ett resultat av konstnärens 

oemotståndliga drivkraft. 

Sven-David ville ändå ha utbildning 

och ”verktyg” och i bakhuvudet fanns 

tankarna på att söka sig till ”Ackis”, det 

vill säga Musikaliska akademin, numera 

Musikhögskolan i Stockholm. 

2001 Jeppe – den grymma 

komedin (musikalopera) 

2006 Ordet (oratorium) 

2008 Batseba (opera) 

2009 Messiah

Men det tog emot. Inte av rädsla för 

att inte duga, utan rädslan för att såra 

sina föräldrar. 

– Jag visste att de skulle bli besvikna 

på mig, säger han. Att utbilda sig för 

att spela på det som betraktades som 

”världens estrader” var inte riktigt bra. 

Men det är också på sin plats att 

påpeka att föräldrarna med tiden uttryckt 

mycket stolthet och glädje över 

sonens framgångar. 

– Mamma följde med mig på operan 

och njöt, säger han. 

In på Ackis 

Det kom att dröja till 1968 innan Sven- 

David Sandström sökte sig till Ackis. 

Han klev direkt in på kompositörslinjen 

utan att, som de flesta andra, först 

ha gått igenom en musikerutbildning. 

Nu hade också hans frikyrkliga 

identitet hamnat allt mer i bakgrunden, 

trots att han, om han hade varit 

intresserad, säkert hade funnit många 

med samma bakgrund i Ackis-miljön. 

– Men jag tänkte inte ens så längre, 

säger han. 

Något behov av att demonstrativt 

bryta med sin uppväxt har han aldrig 

haft. Faktum är att han än idag har 

” 

Ibland 

har jag till 

och med 

lekt med 

tanken att 

låta musiken 

bli till en hel 

gudstjänst. 

Jag tror 

det skulle 

fungera. 

kvar sitt medlemskap i barndomens 

frikyrkoförsamling i Borensberg. 

– Och det är jag glad för, säger han. 

Jag har ännu inte haft någon anledning 

att gå ut. 

Men aktiv församlingsmedlem är 

han knappast, varken där eller någon 

annanstans. Men han har ett okomplicerat 

förhållande till sin bakgrund och 

konstaterar bara att den tillhör det liv 

han har. 

Politiskt aktiv 

I samband med studierna tog konsten 

och musiken alltmer över engagemanget. 

Men också politiken. Det var 

1968, ett år som för alltid kommit att 

förknippas med studentrevolter och 

demonstrationer. 

– Vi var oerhört politiskt aktiva under 

den perioden, säger Sven-David 

Sandström. Vi ordnade seminarier på 

skolan och försökte sprida de politiska 

idéerna. 

Allt det där fick dock sitt slut. 

– Det var väl så att det var svårt att 

försvara varför svenska folket skulle 

finansiera den verksamheten hos oss 

som var antagna för att få musikalisk 

utbildning, säger han. 

Hans eget politiska engagemang tonades 

också ner och musiken fick allt 

fokus. Efter sina år som student behöll 

Sven-David Sandström kontakten med 

musikhögskolan, nu som lärare och 

under tio år, från 1985 till 1995, innehade 

han en professur i komposition. 

I mitten av 90-talet startade han en 

tonsättarskola på Gotland och de senaste 

tio åren, fram till förra året, har 

han verkat som professor vid universitetet 

i Bloomington, Indiana, USA, en 

prestigefylld tjänst som han fick bland 

400 sökanden men nu alltså, trots ett 

livslångt förordnande, ändå lämnat 

och återvänt till Sverige. 

”Kallad” 

Han är idag till åldern pensionär men 

fortfarande verksam i full skala. De senaste 

åren har hans skapande alltmer 

kommit att handla om sakral musik, 

något som han säger sig vara driven 

till på ett sätt som han inte riktigt hittar 

ordet för. Men han säger inte emot 

när jag föreslår ”kallad” som ett alternativ. 

Hans hustru, Anne-Marie Lysell 

som själv är musiker har också uppmuntrat 

honom i detta. 

– Håll på med det där, du, brukar 

hon säga till mig. Det är du bra på. 

Beställning på ett nytt Messiasoratorium 

fick han inför Händelåret 

2009 (250 år efter Händels död). Sven- 

David Sandströms reaktion på den beställningen 

var att det var en konstig 

tanke, omöjlig att genomföra. 

Det var ju inte bara det att Händel 

redan gjort det. Det var ju också ett 

av de mest välkända, och mest spelade 

verken i sin genre. Knappast någon 

har väl undgått den mäktiga Halleluja-kören. 

– Hur skulle folk kunna undvika att 

jämföra och relatera till detta, tänkte 

Sven-David Sandström och hur skulle 

han själv kunna frigöra sig från Händels 

tolkning. 

Frågan växte dock till en utmaning, 

och det som han först tyckte var ett 

problem började han se som en tillgång. 

Han studerade Charles Jennings 

texter som Händel använde, bibeltexter 

som formats till ett libretto och 

han slogs av hur bra det var och att ny 

musik skulle kunna förse texten med 

nya ingångar för lyssnarna. 

Bilder från barndomen 

Resultatet blev alltså ett helt nytt musikverk, 

men med samma gamla Messias-berättelse, 

som drar genom julens 

evangelium, påskens passionsdrama, 

uppståndelsen och slutligen Uppenbarelsebokens 

textmässiga crescendo – 

en hyllning till Lammet på tronen. 

Har han då fått nya associationer 

och bilder till de välkända texterna 

under sitt arbete med Messiah? 

– Nej, det är fortfarande samma 

bilder, de som jag har med mig från 

barndomen, säger han. 

Vid frågan om han bearbetat dem 

på något djupare sätt tvekar han lite 

med svaret: 

– Kanske är det just det jag gör i musiken. 

Jag vet inte, säger han. 

När detta skrivs har hans Messiah 

mött sin publik i USA – i Oregon där 

det uruppfördes – och tre gånger i 

Tyskland. I Sverige är det publik i 

Gävle, i Uppsala och Stockholm som 

fått förmånen denna vår. 

Slutkörens spröda ”Amen” följer mig 

när jag lämnar konserten. Och det är 

inte utan att jag skänker en tacksamhetens 

tanke till de söndagsskollärare 

och predikanter som i flanellograf och 

ord gav bilderna som i sin tur blev till 

stor musik. 

Kerstin Klason 


Brukssånger bygger 

modern sångskatt 

Låtskrivare som bidrar till Brukssånger har möjlighet att vara med i en skrivarträff som brukar hållas på Kuvarp, en gård belägen någonstans i västgötaskogarna. Här 

är deltagarna vid senaste mötet. Från vänster: Lasse Mellergårdh, Lars Liljemark, Lena Wohlfeil, Axel Dahlin, Anna Birgersson, Birgitta Eriksson, Staffan Skarrie, 

Johanna Svensson Enqvist, Per-Inge Lidén, Ulla Marie Gunner, Linda Jansson, Nisse Würth, Jan Mattsson 

Foto Nisse Würth 

6 

Användarvänligt. Det är själva filosofin bakom det 

koncept av musikutgivning som går under namnet 

Brukssånger och som drivs av Svenska Missionskyrkan. 

” 

Själva 

Rent praktiskt handlar det om ett lösbladssystem 

att abonnera på för en relativt 

billig penning. På köpet får man 

också rätten att kopiera sångerna och 

noterna för församlingsbruk, och slipper 

alltså krångel med att köpa varje 

enskild kopia från rättighetsinnehavaren. 

En kopieringsrätt som gäller så 

länge man är abonnent. 

Ursprunget till Brukssånger kan stavas 

Jan Mattsson, en musicerande och 

låtskrivande pastor i Göteborg, som 

ofta framför sina egna sånger i olika 

sammanhang. Allt som oftast har han 

då mött människor som frågat om lov 

att använda hans material. 


verksamheten 

är en 

levande, 

kreativ 

process från 

början till 

slut. 

Jan Mattsson har varit generös nog 

och gått dem till mötes, men den relativt 

stora efterfrågan gjorde att han 

sökte ett mer organiserat sätt att hantera 

det hela på. Så föddes idén till 

Brukssånger som dels betyder tillgång 

till nya sånger på ett enkelt sätt, dels en 

möjlighet för textförfattare och tonsättare 

att få spridning på sina verk. 

I början av 2000-talet drev Mattsson 

projektet på egen hand, men i sökandet 

efter lämplig samarbetspartner, så 

landade det hela hos Missionskyrkan. 

Uppmuntra nya låtskrivare 

Och där ligger det fortfarande. Tillsammans 

med just Jan Mattsson, 

som har en liten deltidstjänst, är det 

Lena Wohlfeil, musikkonsulent hos 

Missionskyrkan som är ansvarig för 

Brukssånger. De två ingår dessutom, 

tillsammans med två andra ledamöter 

i en styrgrupp, som bland annat bedömer 

vad som kan bli en Brukssång. I 

styrgruppen finns en god åldersspridning 

från 50-talet och framåt vilket 

gör att de kan bedöma sångerna utifrån 

sina olika referensramar och därmed 

få en bra variation. 

Själva verksamheten är en levande, 

kreativ process från början till slut. 

Det handlar om att uppmuntra och inspirera 

nya låtskrivare och locka fram 

dem genom att erbjuda chansen att få 

sina verk spridda och uppförda. Många 

låtskrivare tar också den chansen och 

en hel del når ända fram till utgivning, 

för att slutligen utmana musikledare, 

körer och bänkfolk i kyrkorna att göra 

sitt bästa av dem. 

Såväl församlingar som enskilda 

kan bli abonnenter på Brukssånger. 

För en summa strax under 400 kronor 

per år får de alltså tillgång till 20 nya 

sånger, uppdelade på två leveranstillfällen 

– höst och vår. 

Det sker genom ett enkelt e-postmeddelande 

som berättar att sångerna 

finns digitalt tillgängliga för nedladd-

ning på Brukssångers egen hemsida 

som abonnenten når via personliga inloggningsuppgifter. 

Den som vill kan 

få dem på vanligt papper med posten, 

men då får man räkna med ett extra 

tillägg som ska täcka tryckkostnader, 

porto och andra omkostnader. 

Sångerna som distribueras är försedda 

med noter och ackord. En del 

med en enkel melodislinga, andra med 

körsättning för stämsång. En del finns 

också arrangerade för blåsmusik. En 

del sånger, som snarare är allsånger 

än körsånger, kan man få i behändigt 

A5-format som kan sättas ihop till ett 

häfte. 

Den relativt blygsamma abonnemangsavgiften, 

som alltså också innebär 

begränsad kopiering, räcker inte 

för ersättning till upphovsmännen. 

Den relationen regleras i ett avtal där 

upphovsmännen medger kopieringsrätt 

i denna, begränsade, utsträckning. 

De säljer inte rätten till sina 

verk, utan bara för användning i just 

det här syftet. 

Men en förmån kommer ändå upphovsmännen 

till del om de vill. Varje 

år inbjuder Brukssånger till skrivardagar 

där det bjuds på kost och logi 

och – inte minst – en härlig, kreativ 

miljö och gemenskap som inte sällan 

resulterar i nya fräscha sånger till 

samlingen. 

Sprids vidare 

Hittills har Brukssånger mest, av naturliga 

skäl, utnyttjats av församlingar 

inom Missionskyrkan, även om det 

finns exempel på kyrkor inom andra 

samfund, till exempel Svenska kyrkan 

som gärna använder dem. För den 

som vill få sina sånger och melodier 

prövade för utgivning är det givetvis 

fritt fram för vem som helst. 

Numera ingår Brukssånger även 

i studieförbundet Bildas så kallade 

verktygslåda. Därmed ökar förstås 

möjligheten att kunna sprida sångskrivarglädjen 

i allt vidare kretsar. 


– Jo tack, bra. Den lever och utvecklas 

på många håll i en kreativ och tillåtande 

miljö. Det har alltid sjungits mycket 

i frikyrkorna och så är det fortfarande. 

Stilarna har varierat genom åren och 

idag används alla möjliga genrer i våra 

kyrkor. Den traditionella psalmsången 

till orgel och körsången får dela plats 

med såväl rock, pop, jazz och visa. 

Finns det gränser för musiken i kyrkan? 

– Ja, men då handlar det snarare om 

texterna än om själva musikstilen. Orden 

är viktiga, vi måste ju tänka på vad 

vi vill förmedla, och alldeles särskilt i 

gudstjänsten. Men det kan ju ändå 

spänna över ett stort fält, med sånger 

som speglar livets alla olika områden. 

När det gäller vem som utövar musiken 

i kyrkan så har vi idag öppna 

dörrar. Musiker och sångare går ut 

och in och spelar överallt där tillfälle 

ges. Där är vi idag och det tycker jag 

är positivt. 

Vad är bra med musiken i kyrkan? 

– Att den kan förmedla kyrkans 

budskap på ett sätt som träffar människors 

hjärtan. Men också att den är 

kontaktskapande. Vem som helst kan 

vara med. Du behöver ju inte vara 

medlem för att sjunga i kören eller 

komma med ditt barn till babysången. 

På det sättet blir ju mötet med kyrkan 

ganska odramatiskt och kan ibland 

leda till ett större engagemang. 

Vad önskar du för musiken i kyrkan 

framöver? 

– Det jag just nu skulle önska är att 

staten skulle inse kyrkornas betydelse 

FAKTA: Svenska Missionskyrkan Sångarförbund 

Lena Wohlfeil, musikkonsulent i Svenska Missionskyrkan: 

Hur står det till med 

musiken i kyrkan? 

” 

Musiken 

gör mötet 

med kyrkan 

ganska 

odramatiskt 

och kan 

ibland leda 

till ett större 

engagemang. 

– Frikyrkans musik 

har betydelse för 

hela kulturlivet, 

menar Lena Wohlfeil, 

musikkonsulent 

i Missionskyrkan. 

Svenska Missionskyrkan Sångarförbund (SMS) är en organisation där samtliga körer och andra konstellationer av 

sångare ingår, allt från babysång till pensionärskörer. Sångarförbundet har idag drygt 17 000 medlemmar. 

Svenska Missionskyrkan Musikkårer (SMM) organiserar blåsmusikkårer och andra blåsargrupper. SMM har drygt 

1 000 medlemmar. 

Både SMS och SMM anordnar kurser och inspirationsdagar för sina medlemmar och arbetar med utbildning 

för nya sång- och musikledare. Mer information om Svenska Missionskyrkans musikverksamhet finns på www. 

missionskyrkan.se 

för både kulturlivet här hemma och 

när det gäller musikexporten som 

man gärna talar om. Nu är det så att 

det statliga kulturstödet till kyrkornas 

musikarbete kommer att dras ner. För 

Missionskyrkans sångarförbund betyder 

det att stödet minskar från 110 000 

kronor per år till 85 000 kronor per år. 

Det kan jämföras med de nära 2 miljoner 

som Sveriges körförbund, med 

ungefär lika många medlemmar som 

vårt sångarförbund, får. 

Det beslutet speglar en allvarlig 

brist när det gäller kunskapen om frikyrkornas 

musikarbete. Kanske finns 

det också fördomar om att den musiken 

bara är till för sitt eget begränsade 

och interna sammanhang. 

Den som tittar sig omkring ska 

upptäcka att det överallt i symfoniorkestrar, 

i skivstudior och på scener 

runt om i Sverige och världen finns 

musiker och artister med rötterna i 

frikyrkan. 

Hur har det blivit så? 

– Jag tror det beror på att frikyrkan 

är en kreativ, musikalisk miljö. Det är 

lätt att till exempel starta en kör eller 

sånggrupp. Och engagerade ledare 

hittar ofta många och nya möjligheter 

för att uppmuntra människor, både 

inom och utom kyrkan, att delta. 

Dessutom finns det utrymme för 

unga människor att musicera ”på 

riktigt”. Inte bara krampaktigt spela 

upp på musikskolans avslutning för 

mamma, farmor och några kompisar 

utan faktiskt uppträda för en bredare 

publik. Dessutom är kyrkorna ofta 

generösa med att upplåta lokaler och 

ibland också instrument för repetitioner 

och musicerande. 

Självklart ger det resultat, inte bara 

för sångarglädjen i allmänhet utan 

också för talanger att utvecklas för att 

sedan gå vidare. 



Lasse Mellergårdh, låtskrivare: 

Han har huvudet fullt 

Sång och musik har alltid varit en stor del av Lasse 

Mellergårdhs tillvaro. Hans uppväxtmiljö präglades 

av detta och han har knappast några bilder från 

den tiden där inte musiken ingår. 

I vuxen ålder har han inte bara fortsatt att sjunga 

och spela i olika sammanhang, utan också komponerat 

egna melodier. 

– Jag har hela huvudet fullt av musik, säger han. 

Lasse har aldrig satsat på musikskapande 

som yrke. I stället valde han 

som ung en bana som pastor och har 

varit verksam i flera församlingar. 

Idag har han bytt inriktning och 

arbetar som arbetsförmedlare i Gislaved, 

där han bor. 

Lasse Mellergårdh såg länge sig själv 

som framför allt musikskapare. 

– Att också skriva texter var för mig 

en omöjlig tanke, säger han. 

Men för cirka fyra år sedan började 

behovet av att uttrycka sig också i ord 

pocka på uppmärksamhet, ett behov 

som förmodligen hörde ihop med 

hans vilja att använda sånger med ord 

och budskap som han verkligen kan 

kalla sina, sådant som relaterar till 

hans eget liv. 

Att få komma till skrivarträff på 

” 

Att få 

umgås tillsammans 

med andra 

med liknande 

intresse och 

erfarenheter 

betydde 

mycket. 

Kuvarp blev en förlösande upplevelse 

för Lasse i det avseendet. 

På frågan om hur han kom i kontakt 

med Brukssånger svarar han att han 

”halkade in på ett bananskal”. Mer 

precist handlade det om att han, via 

en musikerkontakt, fick ett erbjudande 

om att följa med till gården Kuvarp 

och Brukssångers skrivarträff där. 

– Att få umgås tillsammans med 

andra med liknande intresse och erfarenheter, 

att dela tankar om skaparglädje 

och skaparångest och utnyttja 

den kreativa miljön betydde mycket. 

Första sången 

Den första Brukssången med Lasse 

Mellergårdh som upphovsman kom 

som ett resultat av den Kuvarpssamlingen. 

Den heter ”Lilla Frö” med musik 

av Mellergårdh och text av Linda 

Jansson. 

Att koppla ihop textskapare med 

tonsättare är nämligen en av Brukssångers 

idéer. 

Men nu har också texterna börjat 

trängas med tonerna i huvudet på Mellergårdh. 

I vår har ännu en Brukssång 

förmedlats till abonnenterna. Den heter 

”Nu är tid att sjunga” och här står 

Lasse bakom både text och musik. 

Att få med en sång i Brukssånger är 

också ett litet bevis på att den håller en 

viss nivå kvalitetsmässigt, vilket Lasse 

Mellergårdh uppskattar. 

– Det sker ju en rejäl gallring bland 

bidragen som kommer in. Det är alltså 

inte bara att skicka in och vänta på utgivningen. 

Kultur måste få kosta 

För Lasse Mellergårdh passar Brukssångers 

koncept väl för att få spridning 

på sina sånger. För honom är det 

inte primärt att tjäna pengar på dem, 

vilket ju också är en förutsättning för 

Brukssångers arbetssätt. 

Men när det är sagt så vill han gärna 

markera att det är upphovsmannens 

eget val att ställa sitt verk och sin verksamhet 

till förfogande. 

– Jag tycker det är viktigt vi i kyrkor 

och församlingar också förstår att kultur, 

vare sig det är musik, bild eller ord 

måste få kosta. 


Läs mer på www.brukssanger.se 

Elisabeth Marklund, användare: 

Vardagsnära texter betyder mest 

8 

I Selångers församling, och speciellt i Granloholmskyrkan, 

är Brukssånger flitigt förekommande 

Kantorn, Elisabeth Marklund, med bakgrund i 

Missionskyrkan, har hittat till denna moderna 

sångskatt. Hon använder den gärna i sin Antijantekör, 

som alls inte är en vanlig kyrkokör utan hör 

hemma i den alltmer vanligt förekommande ”Alla 

kan sjunga”-genren. 


– Som körledare har jag ett stort ansvar 

för vad jag ber mina körmedlemmar 

förmedla, säger hon. Bruksånger 

har ett vardagligt och människonära 

tilltal som jag tycker om och som körmedlemmarna 

också har lättare att 

göra till sitt eget och våga stå för, säger 

hon . 

Till en början var det Jan Mattssons 

sånger som hon kom i kontakt med 

och lärde sig uppskatta. Det ledde sedan 

vidare till Brukssånger som hon 

nu har en prenumeration på. 

När Elisabeth Marklund ska beskriva 

vad hon uppskattar med konceptet 

Brukssånger så är det texterna hon 

framför allt lyfter fram. 

– Men självklart är det också värdefullt 

att få tillgång till kopieringsrätten, 

säger hon. Det blir annars en 

ganska dryg utgift att förse en kör 

med noter. 

Visserligen har hon, som anställd 

musiker i Svenska kyrkan, budgetutrymme 

för att köpa noter, och det gör 

hon också. Med sin bakgrund i Missionskyrkan, 

som ideellt arbetande 

musiker har dock lätt att förstå att det

av musik 

Lasse har aldrig satsat på musikskapande som yrke. I stället valde 

han som ung en bana som pastor och har varit verksam i fl era 

församlingar. Här intill kan du ta del av en av hans Brukssånger: 

”Nu är tid att sjunga” med noter och allt. (Tryckt med tillstånd av 

upphovsmannen). 

Foto: Privat 

betyder mycket för den typen av församlingar. 

– Numera är det ju också väldigt 

enkelt att plocka hem både text och 

noter från Brukssångers hemsida och 

sedan trycka upp det antal exemplar 

man behöver. Dessutom går det ju att 

lyssna på sångerna där. 

– Brukssånger känns så ”generöst”, 

säger hon. Man kan till exempel få 

hjälp med att arrangemang för kör, 

vilket annars kan vara rätt komplicerat 

för oss som inte gör sådant själva. 

Olika sammanhang 

Förutom sin Antijante-kör så använder 

Elisabeth också Brukssångerna i 

en verksamhet som kallas ”Sjung för 

För Elisabeth 

Marklund, kantorn i 

Selångers församling, 

och speciellt i 

Granloholmskyrkan, 

är Brukssånger fl i- 

tigt förekommande. 

Foto: Privat 

hälsan”. I den gruppen arbetar hon 

tillsammans med församlingens diakon 

och där är musiken mer ett medel 

till att må bättre. 

Under den senaste tiden har hon 

också arbetat med en konfirmationsmässa 

med Brukssånger med Jan 

Mattsson som upphovsman. 

Variation viktig 

Men självklart är också variation viktig 

när man arbetar med musik, både 

för körsångare och församling och 

Brukssånger är inte det enda valet för 

Elisabeth Marklund. 

– Senast var det musikalen ”Befriad”, 

en riktig 70-talsklassiker i ny utgivning 

som vi tog oss an, säger hon 

och berättar att hon också använder 

noter utgivna av andra förlag. 

Men Brukssångerna tycks både hon 

och kören ha ett särskilt förhållande 

till. Och när några körmedlemmar 

i julas besökte en grannkyrka för att 

lyssna på en julkonsert så meddelade 

de, nästan lite förnärmat, att grannkören 

använt en av ”deras” sånger. 

Det är ett gott betyg, menar Elisabeth. 

– De har verkligen tagit sångerna 

till sig. 



Musikal 

– den ultimata gudstjänsten 

Lars Widéll arbetar som pastor och musikkonsulent 

i Västra Götalandsdistriktet av Svenska Missionskyrkan. 

Men han hör inte till dem som bara 

sitter och administrerar vid ett skrivbord utan 

deltar aktivt i musiklivet i Skara där han bor. 

Han är bland annat upphovsman till 18 musikaler, 

många av dem har han arbetat med i församling 

och han leder också ett storband. Här berättar 

han om hur de olika musikformerna både befrämjar 

församlingsliv och skapar nya kontakter. 

10 växa.nu nr 8 ◆ maj – aug 2010 

I många församlingar av olika storlekar 

sätts det upp musikaler som är 

riktade till såväl barn, ungdomar och 

äldre. Åtskilligt med material släpps 

på olika förlag men här och var gör 

man också egna musikaler vilket blir 

en god grund för skapandeprocessen. 

Olika sinnen 

Man kan med fog påstå att musikalen 

är den ultimata gudstjänsten. I den 

finns budskap för olika sinnen som rörelse, 

sång, musik, drama, konst, recitation, 

reflektioner med mera. 

Att göra dekor, sköta ljud och ljus 

samt framställa kläder engagerar dem 

som inte har rent musikaliska uppgifter. 

I musikaler finns oftast ett varierat 

musikaliskt tonspråk. Fler och fler 

upptäcker också glädjen att sätta upp 

musikaler där olika åldrar medverkar. 

Dessa generationsöverskridande 

projekt blir alltid mycket uppskattade, 

både av åhörare och medverkande. 

Helhetstanke 

I en församling kan man till exempel 

ha fred och rättvisa som tema under 

en termin. I olika grupper tas frågor 

upp till samtal och bearbetning. Att 

göra musikal kring temat lyfter hela 

projektet. Förmedlande av kunskap

Musikalen 

kan vara 

generationsöverskridande. 

” 

Inom kyrkans värld 

behövs utmaningar och 

nytänkande också inom 

musikens område. 

Storband, en framtidsverksamhet. 

Foto: Jonas Törnkvist 

Storband blåser 

liv i musiken 

Foto: Lars Widéll 

kan ske på ett underhållande men 

ändå engagerande sätt. 

Projektkör 

I ett samhälle som i mycket präglas 

av brist på tid, inte minst för yngre familjer 

kan ett projekt och deltagande 

i en projektkör hålla det musikaliska 

intresset vid liv. Musikalen kan också 

vara en öppning för inte vana körsångare 

till att fortsätta med sitt utövande. 

Inom kyrkans värld behövs utmaningar 

och nytänkande också inom 

musikens område. 

Lars Widéll jobbar med musikaler som 

gudstjänstform. Foto: Jonas Törnkvist 

Lars Widéll 

Blåsmusik har alltid haft en 

framskjuten plats i frikyrkligt 

musikliv. Idag är det främst två 

typer av orkestrar som florerar: 

Brass Band och Symphonic 

Band. I ett Brass Band finns 

bara bleckblåsinstrument och 

slagverk medan ett Symphonic 

Band förutom bleckblås 

och slagverk också innehåller 

träblåsinstrument som till 

exempel klarinetter, flöjter och 

saxofoner. 

Det är inte ofta man kan se 13-åringar 

ha en meningsfull fritidssysselsättning 

tillsammans med 75-åringar men så är 

fallet i en musikkår. Det ställer naturligtvis 

högre krav på varierad repertoar 

och respekt för varandra. 

Många är de som kan berätta om att 

just musikkårsverksamhet fått vara 

vägen in i en församlingsgemenskap. 

Upp och ner 

Under 60-80 talet blomstrade musikkårsverksamheten 

och gör så fortfarande 

på åtskilliga håll. Ur musikkårer 

inom kyrkans värld går många unga 

musikanter vidare och får musiken 

som sitt yrke. Svensk blåsmusik håller 

bra internationellt. 

På andra ställen har arbetet dalat 

och man har fått lägga ner verksamheten 

efter många år vilket skapat stor 

sorg hos riktiga entusiaster. Vi skall 

veta att det finns personer som åker 30 

mil för en övning. 

Storband 

Det finns inte många storband i kristen 

regi. En väg till att lyfta blåsmusiken 

och bryta ny mark är att komplettera 

den traditionella musikkårsverksamheten 

med just storband. Även här 

kan olika generationer mötas och 

unga rockmusikanter komma in ett 

ensemblespel som tilltalar dem. 

Storbandsrepertoaren är mycket 

stor och idag finns en hel del mer traditionell 

kyrkoton arrangerad. 

Lars Widéll 


Från öst till väst, från syd till nord: 

Hela världen 

sjöng i Leksand… 

Körsångarna från hela Mellansvenska distriktet fyllde Leksands kyrka med sång. 

Brobyggande var nyckelordet när musikansvariga 

I Missionskyrkans Mellansvenska distrikt började 

fundera över hur man dels skulle samla sångare 

inom distriktets egen verksamhet, dels hitta vägar 

till andra lokala körer. 

Man landade i Kvintessens – Hela världens 

sång, ett musikverk av Anders 

Nyberg, med rötter i Dala-Floda och 

i Sydafrika. 

Musikverket innehåller musik från 

fyra väderstreck gestaltad genom de 

fyra elementen. I mötet föds något 

nytt; Kvintessensen – det femte elementet 

– mötet, helheten blir större 

än summan av delarna. En föreställning 

i förundran, glädje, solidaritet 

och mod. Buren av kristen tro som 

förenar och utmanar till samhörighet 

” 

You 

have the 

power 

– We have 

the power… 

med olika folk och med den jord som 

vi alla bebor. 

Bakom det hela ligger ett stort arbete. 

Överallt i distriktet har körer introducerats 

och övat in musiken. Leksands 

missionsförsamling tog på sig 

ansvaret att stå värd för evenemanget, 

som fick ta Leksands kyrka i anspråk 

för att rymma det hela. 

Den 20 mars var det dags och det 

gungade rejält när de långt över 200 

sångarna släppte loss i en världsomspännande 

sång: 

You have the power – We have the 

power… 

Rikedom 

Solisterna som medverkade är komna 

från fyra väderstreck och visar i sig 

Anders Nyberg, hemmahörande 

i Dala Floda och i Sydafrika, är 

upphovsmannen bakom körverket 

Kvintessens – Hela världens sång.

... och i Frykerud 

återuppstod ”Jesus 

Christ Superstar” 

Jesus Christ Superstar så som den utspelade 

sig i Fageråshallen, Frykerud 

på den rikedom som nu möts i vårt 

land. Sofia Sandén, Sverige, Rostam 

Mirlashari, Iran, André Delang, Sydafrika, 

Simone Moreno, Brasilien. Vi 

tas med i en upptäcksfärd världen runt 

där varje väderstreck, introduceras av 

en poetisk text där elementen jord, 

luft, eld, vatten talar till oss. Samtidigt 

som det gestaltas av dansaren Martin 

Karlsson och tolkas med ett karaktärsinstrument. 

Så tågar kören ut och i takt till bufärdsmarsch 

från Malung och den fantastiska 

texten: 

Jorden är ljusets bästa vän! Ljuset 

föraktar inte den! Jorden är ljusets bästa 

vän med en doft av himmelen! 

Text: Göran Strömner/Kerstin Klason 

Foto: Ingvar Sundell 

I värmländska Frykerud finns en gospelkör 

med varierande antal medlemmar. 

Oftast sjunger man traditionell gospel 

men ibland står Jesus Christ Superstar 

på programmet och då växer kören. 

Den bildades 1993 och redan då framfördes en 

egen version av Andrew Lloyd Webbers välkända 

rockmusikal första gången och sedan 

har det blivit cirka 35 framföranden. Den 17 

och 18 april i år var det dags igen, då Neighbourhood 

Gospel, framförde en konsertversion 

i Fageråshallen. 

Neighbourhood Gospel, består av sångare 

och musiker från trakten med hemmabas i 

Frykeruds SMU och Frykeruds missionsförsamling. 

Liksom flera gånger tidigare genomfördes 

konserterna till förmån för en skola och ett 

elevhem i byn Ciresu i Karpaterna i Rumänien. 

– I och med att vi har varit delaktig i hjälpprojektet 

vid tidigare tillfällen vet vi att varenda 

krona går till Ciresu skola, säger Annika 

Söderström som är producent. Inga avgifter 

eller kostnader försvinner på vägen. 

Minst 100 000 kronor har kören förmedlat 

hittills och de har gått till lite olika ändamål. I 

år handlar det om tandvård för de elever som 

behöver få hjälp med det. 

Många delaktiga 

För att kunna genomföra konserterna krävs 

inte bara duktiga körsångare. Måna andra är 

delaktiga i arbetet, när golvet ska täckas med 

papp, scenen ska byggas, stolar ska bäras ut 

och in, få ljud och ljus att fungera som planerat 

och, inte minst, servera mat under den intensiva 

sångarhelgen. 

Neighbourhood gospel sjunger förstås även 

traditionell gospelmusik inspirerade av bland 

annat Solid gospel och Oslo gospel. Uppskattade 

konserter ges både i närområdet och på 

andra håll. Det har också blivit en tradition 

att inleda gospelåret med en gospelkonsert i 

Frykeruds kyrka (Svenska kyrkan) på nyårsdagen. 

Då fylls den stora kyrkan nästan till bristningsgränsen. 

Text och foto: Anders Bernspång

Hundra mil mot norr på 

Hundra mil hemifrån och ändå hemma. Så känner Emma Lövang 

som flyttat från Värmland till Lappland för att ”Gud vill det”. 

Värmländska Emma Lövang tvekade inte att ta 

ett hundramilakliv rakt norrut för kärlekens skull 

– kärleken till den lilla orten Malå i Lappland. Att 

kompisen Frida redan fanns där betydde förstås 

en del, men när Frida snart flyttar söderut stannar 

Emma kvar ”hemma” i Malå. Här berättar Emma 

om hur alla bitar föll på plats, precis som om flytten 

norrut var förberedd redan innan hon förstod 

det. 

Emma Lövang kommer från Töcksfors 

i västra Värmland, på gränsen till 

Norge. De flesta håller nog med om 

att den värmländska dialekten är särpräglad 

och bred. Därför är det fascinerande 

att höra hur Emma efter bara 

ett år i Malå faktiskt pratar Malåmål. 

När hon nyligen påbörjade ett vikariat 

som körledare i Umeå (20 mil söderut) 


fick hon kommentaren: ”Det hörs att 

du kommer norrifrån”! 

Vi tar det från början: Emma föddes 

för 22 år sedan i Töcksfors och växte 

upp med föräldrar och två syskon. 

Hennes familj var med i Missionskyrkan, 

och på sitt första scoutläger bestämde 

sig Emma: 

– Jag var 10-11 år och bara tänkte att 

”nu är det jag, nu är jag kristen för min 

egen skull och inte för mammas och 

pappas”. 

Efter studier med musikinriktning 

på gymnasiet gick Emma bibelskola 

i Mariannelund, där hon bland annat 

blev ledare för skolkören. Där 

lärde hon också känna Frida Morén 

från norra Västerbotten. Frida brukade 

vara ledare på SMU:s nyårsläger 

i Hemavan, och 2008-2009 fick Emma 

chans att vara med och dela den uppgiften, 

något hon såg fram emot. 

– Då tänkte jag att det bara var ett 

läger, men innan jag åkte sa min pastor 

lite klurigt: ”Undrar vad Gud har 

tänkt med det?” 

Emma ler och tillägger: 

– Det fick jag bli varse senare! 

Var redan på väg 

Redan på nyårslägret kände Emma att 

hon hörde hemma häruppe. 

– Det var som en dragning, en känsla 

av att här skulle jag nog vilja vara, 

försöker Emma förklara. Det konstiga 

var att jag nog redan var på väg utan 

att veta det själv. Jag hade nämligen 

bestämt mig för att göra något annorlunda 

vårterminen 2009, och förvarnat 

butiken där jag arbetade om att jag 

inte ville jobba mer än några helger. 

Planen var att göra någon resa, hälsa 

på kompisar och så, och redan på 

hemvägen från nyårslägret kom jag på 

att jag inte hade något som hindrade

en ingivelse 

mig från att hälsa på uppe hos Frida 

i Malå. 

I februari ifjol tillbringade Emma en 

vecka i Malå. Hon fick åka skoter, grilla 

korv och träffa nya människor. Hon 

beskriver det som en toppenvecka. 

– Jag minns det som soligt och fint, 

men Frida säger att det var mulet hela 

veckan, skrattar Emma. 

Redan då tänkte hon att hon skulle 

kunna flytta norrut – någon gång. 

Men ju mer hon tänkte på det desto 

snabbare ville hon göra slag i saken. 

När hon kom hem till Töcksfors 

kände hon vad hon 

ville, men hon lovade 

sig själv att inte fatta 

något beslut före 

måndagen. 

– Det kändes 

nästan som att 

jag var hemma 

på besök, och på 

måndag morgon 

kunde jag inte hålla 

mig längre. Jag ringde 

Frida och sa: ”Jag 

ska flytta till Malå.” 

Omhändertagen 

Emma packade sin bil och styrde 

norrut utan att ha allt det praktiska 

ordnat. 

– Jo, lite jobbigt var det nog för mina 

föräldrar. Mamma blev förvånad och 

tyckte att det gick lite väl snabbt, men 

pappa tänkte: ”Om vår Herre har tagit 

hand om mig så ska han nog ta hand 

om mina barn också.” 

Så blev det. Samma dag som Emma 

började leta lägenhet ringde Frida och 

sa att hon hade hört om en ledig lägenhet. 

Jobb var inte lika akut, Till en 

början hjälpte hon Frida, som delat sin 

tid som ungdomsledare mellan Malå 

Missionskyrka och i Övre Norrlands 

distrikt. Att jobba ideellt var Emma 

van vid sedan tidigare, och nu fick hon 

bland annat hjälpa till på tonår i kyrkan 

och som kamratstödjare på skolan 

i Malå. Via en annan kompis fick hon 

tips om att skriva upp sig på lärarvikarielistan, 

och en vecka senare fick hon 

sitt första vikariat. Det har blivit timmar 

i alla möjliga ämnen, även i favoritämnet 

musik, och alltifrån dagis till 

Komvux, men mest på högstadiet. 

– Men jag har aldrig varit orolig för 

min inkomst, säger Emma. Jag har 

tänkt att om Gud verkligen vill att jag 

ska vara här så får det ordna sig – och 

det har det verkligen gjort. Jag har inte 

haft något annat val än att lita på Gud, 

och de pengar jag har fått in har verkligen 

varit välsignat dryga. 

Drömmen 

” 

Jag är inte en 

person som planerar så 

långt framåt, men jag tror 

så här: Mina rötter är kvar 

i Töcksfors, men framtiden 

har jag nog mer 

i Malå. 

Nyligen blev Emma erbjuden ett vikariat 

som körledare – i Umeå, 

fyra timmars bussresa från 

Malå. 

– När jag kontaktades 

om vikariatet 

tänkte jag: ”Vilket 

fantastiskt jobb 

– om det hade 

varit i Malå!” 

Men tack vare 

att jag bara jobbar 

deltid kan jag 

veckopendla, så 

det fungerar jättebra: 

Jag har ett roligt 

jobb men får ändå bo 

kvar där jag vill vara. 

Församlingsmedlemmarna i Malå 

Missionskyrka har alltid varit måna 

om att Emma ska trivas, bjudit hem 

henne på mat, gett henne en slant och 

varit allmänt stöttande. Det finns inte 

så många jämnåriga i församlingen 

(kärnan består av ett tjugotal pensionärer), 

men det verkar inte spela någon 

roll för Emmas trivsel. 

Församlingen är som en familj och 

kompisar har hon även utanför den, 

berättar hon och erkänner samtidigt 

att drömmen är att få jobba i församlingen 

i framtiden, helst som ungdomsledare 

med musikinriktning. 

Via sitt jobb på skolan vet tonåringar i 

Malå vem hon är och vad hon står för, 

så kopplingen mellan skola och församling 

känns given. 

När Emma flyttade upp till Malå var 

planen att stanna åtminstone ett halvår. 

Hur tänker hon nu om framtiden? 

– Jag är inte en person som planerar 

så långt framåt, men jag tror så här: 

Mina rötter är kvar i Töcksfors, men 

framtiden har jag nog mer i Malå. 

Text: Irene Strålberg 

Foto: Leif Henningsson 

Ont i hjärtat? 

Det har gått en del år sedan jag satt mitt i natten 

på Bollnäs tågstation. Ute rasade den 

hälsingska vintern med 25 minusgrader. Det 

var några dagar innan jul och jag satt där på 

småtimmarna och väntade på ett varmt tåg som skulle 

ta mig hem till ett varmt hem med en varm, väntande 

fru. Jag var helt ensam där på stationen förutom en av 

Bollnäs uteliggare. Han satt inne i den varma stationsvärmen 

för att inte frysa ihjäl. Vi började prata med 

varandra, vi sade några ord om kylan och om tåget som 

snart skulle komma. 

Så kom mitt tåg och vi skildes åt, men hela den tågresan 

så repeterades orden inom mig från Johannes första 

brev (3:17–18) 

”Om någon som har vad han behöver här i världen ser 

sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, 

hur kan då Guds kärlek förbli i honom? Mina barn, låt 

oss inte älska med tomma ord utan med handling och 

sanning. Då förstår vi att vi är sanningens barn.” 

Jag fick anledning att fundera kring om jag är en person 

som stänger mitt hjärta för andras behov? Den natten 

dividerade jag med mig själv fram och tillbaka som 

vi ofta gör. 

Jag fick också, den där natten, svaret på en fråga som 

jag under nästan hela mitt kristna liv hade kämpat 

med. Hur vet man att man verkligen älskar Jesus? 

Mellan 14 och 20 år var den här frågan helt akut. Att 

ingen tycktes kunna svara på den var nära att knäcka 

min tro. Hur vet man att man älskar Jesus egentligen? 

– det var min ständiga fråga. Alltså teoretiskt visste jag 

att han dog på korset för mig. Att jag fick alla mina synder 

förlåtna tack vare det. Att jag är på väg mot en himmel, 

helt och hållet tack vare Jesus och hans kärlek och 

ändå, trots all den kunskapen, så skapade det knappt 

några känslor hos mig. Borde inte också jag vara så där 

störtförälskad i Jesus som alla andra tycktes vara? 

Men det är faktiskt så att den som älskar sin medmänniska 

älskar Gud själv. Gud kräver naturligtvis inte att 

jag själv skall ta hand om hela världen, men det han 

längtar efter i mitt liv är att jag skall få ont i hjärtat för 

min omgivning. Gud älskar när du offrar av din egen 

bekvämlighet för en annan människas skull. Då 

njuter Gud. Numera vet jag att jag älskar 

Jesus för att jag vill göra hans vilja. Jag 

vill göra det Jesus vill. Jag klarar det 

inte alltid – det är oviktigt, men jag 

vill alltid – det är viktigt. 

Krönika 

Patric Forsling 

generalsekreterare 

equmenia 


Alla kläder som ska säljas i butiken tvättas. 

En företagare i Mariestad gav ett udda men 

välkommet bidrag – en lastpall med tvättmedel. 

T.v: Christian Stigsson (t v) är nytillträdd 

föreståndare för butiken i Mariestad. Här 

tillsammans med Clas-Göran Höög, ordförande 

butikens styrelse. 

Gull-Britt besöker ofta ”Kyrkornas”, ibland för att handla, ibland för att skänka. 

Många bruksföremål byter ägare 

i Second hand, men också en och 

annan pryl som bara är rolig. 

T.h: Butikens 700 kvadratmeter är 

väl utnyttjade. 

”Kyrkornas” i Mariestad: 

– För 10-15 år sedan ville man inte berätta att 

man handlat på Second hand, åtminstone inte 

kläder. Men nu är det inga problem, säger 

Christian Stigsson, som är föreståndare för 

Kyrkornas Second Hand-butik i Mariestad. 

Butiken har ett bra läge i en före detta 

bilverkstad vid Stockholmsvägen som 

går rätt igenom Mariestad. 

Den är känd och etablerad som 

”Kyrkornas” i dagligt tal, och har en 

stadig ström av besökare de fyra dagar 

i veckan man har öppet. 

Jag vandrar omkring i den mer än 


700 kvadratmeter stora butiken bland 

kläder, böcker, husgeråd, leksaker, 

elektriska prylar... 

Många skänker saker. Och det är 

ofta bra saker, säger Clas-Göran Höög, 

som är ordförande i butikens styrelse. 

– Man har lärt sig vad som går att 

sälja och vad som bör slängas direkt. 

Det händer väl att vi får slänga saker 

också, men det är inte så ofta. 

Ökad försäljning 

Att det har varit dåliga tider märks 

inte på tillströmningen av kläder och 

prylar, vilket man kanske skulle kunna 

tro. Det har kommit in lika mycket 

som vanligt, säger Clas-Göran Höög. 

– Men det märks på att försäljningen 

ökat. Vi hade ett fantastiskt 2009. 

Butiken drivs av de fyra församlingarna 

i Mariestads Ekumeniska Råd 

– Missionsförsamlingen, Baptistförsamlingen, 

Pingstförsamlingen och 

Svenska kyrkan/Mariestads församling. 

Den startade 1994 och verksamheten 

växte snabbt. Lokalerna blev för 

trånga, så redan efter tre år flyttade 

man till större. 

Förutom föreståndaren finns här ett 

antal anställda på lönebidrag, som arbetar 

med att iordningställa saker som 

kommer in, och se till att allt flyter 

som det ska. 

– De kommer in i arbetslivet och

Många varor 

skickas till andra 

länder. Här är 

säckar och lådor 

som väntar på 

transport till 

Estland. Kyrkorna 

i Estland står för 

transporten – det 

görs med lastbilar 

som kört frakt till 

Sverige och som 

annars skulle gå 

tomma tillbaka. 

T.h: Ett gäng 

glasflaskor kan 

nästan bli till 

ett konstverk 

när de samlats 

på en hylla. 

Lennart Persson är möbelsnickare och ser 

till att de möbler som kommer in är i fullt 

fungerande skick innan de säljs. 

Ett givande samarbete 

de gör ett bra jobb för oss. Och det är 

viktigt socialt, inte minst, säger Clas- 

Göran Höög. 

Både köper och skänker 

Bland hyllorna med prydnadssaker 

träffar jag Gull-Britt. Just idag letar 

hon inte efter något speciellt, men hon 

besöker butiken då och då. 

– Tavlor har jag köpt några stycken. 

Men det finns alltid en del nytt. 

Liksom de andra kunder jag talar 

med i butiken denna vårlördag har 

hon ingen anknytning till någon församling. 

– Men jag vet ju vilka som driver 

det, och det är tilltalande. Och det 

” 

Det 

känns bra 

att veta att 

det går till 

välgörande 

ändamål. 

känns bra att veta att det går till välgörande 

ändamål. 

– Jag lämnar gärna in saker också, 

understryker hon. 

Intäkter till projekt 

De fyra kyrkorna har var sin period 

om två månader i ett schema, då intäkterna 

går till ett projekt som församlingen 

bestämt. För de övriga månaderna 

fattas gemensamma beslut. 

Omsättningen har stadigt ökat, och 

2009 översteg omsättningen tre miljoner. 

Det som kommer in går inte bara 

till försäljning. En gång i månaden 

går en lastbil till Estland, Litauen eller 

Rumänien. Det görs i samarbete 

med PMU (Pingstmissionens utveckligssamarbete) 

och Baptistunionen i 

Estland, som Svenska Missionskyrkan 

har ett samarbete med. 

– Alla kläder som kommer in sorteras 

in för att antingen säljas, skickas 

till PMU eller Estland eller till lump, 

berättar Christian Stigsson. Men vi 

har också ett system med datummärkta 

prislappar. Hänger ett plagg 

för länge i butiken utan att säljas, kan 

det skickas iväg istället. 

Text och foto: Michael Anderson 


Den 

omoderna 

helgelsen 

Vem vill höra om en 

Gud som har förväntningar 

på oss? 

Vem ids att tro på 

en Gud som vill att 

vi ska förändras? Vem orkar följa 

en Frälsare som önskar se förvandlade 

människor? 

Ja, kanske fler än vi tror! 

Idag är det politiskt korrekt att 

tala om en Gud som älskar oss 

förbehållslöst. Gud beskrivs som 

den outtröttligt älskande Guden 

som älskar oss precis som vi är 

och som inte kan annat än älska 

oss. 

Och det är verkligen inget dåligt 

budskap! Den Guden är vi 

kallade att berätta om så länge 

vi lever. Och vi behöver ständigt 

göra nya avklädda möten med en 

Gud vars kärlek är hisnande stor 


” 

Helgelse är att 

bli sant och naturligt 

mänsklig. Ett 

klättrande neråt 

– till tjänst på 

marken 

och omtumlande rik. 

Förkunnelsen om Guds omätliga 

nåd och gränslösa kärlek 

präglade 1800-talets pionjärer. I 

denna mylla växte väckelsen och 

vårt samfund skapades. 

Men väckelsens budskap stannade 

inte där. Det fanns en fortsättning. 

Inte en fortsättning 

som motsade talet om Guds 

kärlek, men som fördjupade 

budskapet. Risken fanns 

nämligen att talet om nåden till 

slut kunde kännas lite jolmigt. 

Att orden om Guds kärlek blev 

uddlösa. 

Men vad var då fortsättningen? 

Jo, det kallades helgelse. Och det 

handlade om en kallelse till lärjungaskap 

och efterföljelse, en 

förväntan om att Guds villkorslösa 

kärlek skulle väcka en vilja 

i människorna att allt mer likna 

den helige Guden. Att vilja stå 

upp till kamp emot ondska och 

djävulskap. 

Tjänst på marken 

Rune W Dahlén, teol dr och 

lärare på Teologiska Högsko 

lan Stockholm berättar i 

växa.nu om den kristna trons 

grunder i serien Trons DEF. 

Tidigare artiklar: 

nr 1 (aug 2008): Tro 

nr 2 (nov 2008): Jesus 

nr 3 (feb 2009): Anden 

nr 4 (maj 2009): Treenigheten 

nr 5 (sep 2009): Dopet 

nr 6 (dec 2009): Nattvarden 

nr 7 (mars 2010): Bibeln 

Helgelse talar vi nog inte så ofta 

om idag. Kanske vi inte behöver 

leta så länge efter orsakerna till 

det. 

För det första är det lätt att helgelseivern 

skapar koncentration 

kring petitesser och futtigheter. 

Vi stirrar oss blinda på bagateller 

och ser inte att världen går 

under. En ond makt försöker få 

oss att tro att det inte finns någon 

synd, och om vi inte går på den 

lögnen försöker samma onda 

makt att låsa fast oss vid småsaker 

som döljer de verkliga pro-

lemen. Medan helgelse snarare 

är att få perspektiv och blick för 

helheten, att genomskåda och ta 

itu också med den synd som vi 

lärt oss att älska och som gjort 

oss bekväma. 

För det andra kan jakten på 

helgelse få oss att bli överandliga. 

Vi tar oss i kragen och lyfter 

oss i håret tills vi förlorar fotfästet. 

Risken finns att vi inte bara 

knäcker oss själva utan också vår 

omgivning. Att helgelsen blir ett 

projekt för sig, utan hjälp från 

den Helige Guden. Medan helgelse 

snarare är att bli sant och 

naturligt mänsklig. Ett klättrande 

neråt – till tjänst på marken. 

Uppmaningar 

Nya testamentet innehåller 

många uppmaningar om hur vi 

ska leva. Allt ifrån bergspredikans 

bud till pastoralbrevens principer. 

I kyrkohistorien har dessa 

uppmaningar tolkats lite olika. 

Luther menade att de fanns där 

för att driva oss till Kristus och 

hans nåd. Ingen kan leva efter Bibelns 

bud. Vi blir förtvivlade och 

ger upp, men det är då vi ser att 

räddningen finns enbart i Kristus 

och vad han gjort för oss. Vi 

förmår inte göra något – mer än 

att skynda till Jesus. Calvin, den 

andre store reformatorn betonade 

helgelsen mer tydligt. Bibelns 

ord är till för att följas. Hela vårt 

liv är en kallelse att lära och lyda, 

att bli verkliga lärjungar. 

Kanske är det som det brukar 

vara i de teologiska fighterna, 

nämligen att sanningen spirar 

någonstans emellan kombattanternas 

frejdiga fältrop. Jag tror 

det. Jag tror att vi är kallade till 

efterföljelse och lydnad och att vi 

alla med Andens hjälp kan komma 

ett stycke på den vägen. Men 

det gör oss inte mer frälsta eller 

mer älskade, och vi når aldrig 

fram till fullkomningen. Till slut 

Trons DEF 

Rune W Dahlén 

Teol Dr och lärare 

Teologiska Högskolan Stockholm 

får vi ändå kasta oss i Frälsarens 

famn och inse att vi är förlorade 

utan honom och hans kärlek. 

Helgelsen är inget vi bör jaga. 

Vi har den redan i Kristus som är 

vår helighet (1 Kor 1:30). Helgelse 

är aldrig att härma, utan förvandlingen 

sker inifrån genom 

att vi tar emot den Helige i vårt 

hjärta. Men sedan är vi kallade 

att gestalta denna helighet i vårt 

yttre liv, i kamp mot alla frestelser 

och förförelser. 

Jesus talar ofta om omvändelse 

och i Petrus första predikan på 

Pingstdagen förkunnar han: Omvänd 

er! Det är viktigt att betona 

att omvändelsen i första hand är 

en omvändelse till Någon, nämligen 

Jesus. Men det är inte alldeles 

oviktigt att också påminna 

sig att det är en omvändelse från 

något. Jag tror att vi i församlingarna 

på nytt borde samtala om 

vad detta ”något” är. Hjälpa varandra 

att se var vår tids frestelser 

finns. Och att hjälpa varandra att 

inte falla för frestelserna. 

Gud vill helga 

När Jesus hade förlåtit människor 

kunde han säga: Gå nu, och synda 

inte mer. Det fanns alltså en 

förväntan om att livet skulle levas 

annorlunda efter mötet med 

Jesus. Synden bryter ner den enskilde 

och bryter sönder relationer. 

Att Gud förlåter oss synden 

är nåd, men det är också nåd att 

han vill hjälpa oss att inte längre 

leva ett destruktivt liv. En nåd att 

han vill helga oss. 

❧ 

L Ä 

Inspirerande om förändring 

Jim Wallis 

Agenda för en hoppfull värld 

(Libris) 

S T 

I P S 

! 

Jim Wallis är en uppskattad och välkänd 

författare och talare. Han har fört upp ett 

offentligt samtal om tro och politik 

på agendan i USA, men är också 

mycket engagerad i sociala, miljö- 

och rättvisefrågor. Jim Wallis 

deltar vid Missionskyrkans, 

Baptistsamfundets, Metodistkyrkan och equmenias 

konferens Utmanad i Örebro 13-16 maj. 

Tyvärr finns inte mycket utgivet på svenska, men Agenda för 

en hoppfull värld, som utgavs på svenska hösten 2008 är väl 

värd att läsas! Den ger inspiration och hopp för alla som tror att 

det finns möjlighet att arbeta för förändringar. 

Funktionshindrens teologi 

Jean Vanier, Stanley Hauerwas 

Ömsint liv i en våldsam värld 

Översättning: J Carlsson 

(Cordia) 

”Wall Street är en avkrok. Världens centrum 

är ett gruppboende vid en bygata 

där det sista kaféet sedan länge är stängt 

och igenbommat”, skriver Tomas Sjödin 

i förordet till den här boken. Teologen 

Stanley Hauerwas har i många år reflekterat över den teologiska 

innebörden av funktionshinder, och Jean Vanier är 

grundare av L’Arche, ett nätverk av kommuniteter med människor 

med och utan funktionshinder. 

Enligt Jean Vanier föds snart inga barn i Frankrike med 

Downs syndrom, eftersom de avlägsnas med abort. Vad betyder 

det för förståelsen av och acceptansen för människor med 

intellektuella och andra handikapp? 

Populär Lewis i pocket 

C S Lewis 

Kan man vara kristen? 

Översättning: Felix Larsson 

(Libris) 

Kan man vara kristen, eller Mere Christianity, 

tog sin början som en serie föredrag 

i brittiska BBC under andra världskriget. 

Sedan har det kommit att bli en 

av C S Lewis mest lästa böcker. Några år 

efter krigsslutet kom den ut i svensk översättning 

och har sedan dess getts ut i fler upplagor. Till sommaren 

2010 kommer den ut som pocketutgåva i en ny svensk 

översättning. 

Michael Anderson 


emma 

tänker: 

Lovsång 

– irriterande eller berörande 

De ungas sångstil! Tradig upprepning! 

Ärar Gud! 

Ordet lovsång får människor att reagera 

på olika sätt. Den stora frågan är: vad är 

egentligen lovsång? 

Jag hoppas vi får se 

mer av personer som, likt Arvid, 

tänker till kring musiken i våra 

kyrkor, vad vi förmedlar och 

hur det framförs. Kanske är det 

Arvids namn vi kommer att läsa 

under de nya sångerna i psalmboken 

om några år? 

Gud vill att vi ska lovsjunga 

honom, han har inte sagt att det 

skall vara på ett speciellt sätt 

när det kommer till musik i våra 

kyrkor, han vill att vi ska vara 

kreativa och upphöja honom på 

alla de sätt vi kan, om det är genom 

ett trumsolo, en lugn sång 

eller en orgelpsalm. Alla kan 

inte gilla all sorts musik. Men vi 

måste respektera och erbjuda 

utrymme. 

Musik är en otrolig möjlighet 

att nå människor, det fi nns inget 

som berör så mycket som musik 

gör. Så tänk en gång till när 

ordet lovsång dyker upp. Vad är 

lovsång i ditt liv? Hur lovsjunger 

du Gud? Lovsång är inte en 

genre som ”de unga sjunger”, 

lovsång är tillbedjan, upphöjning 

av vår Gud! 


Jag träffade Arvid Elenäs för att prata om just 

lovsång. Arvid kommer från Örbyhus, är 18 år 

och läser sista året på estetisk linje på gymnasiet. 

Han är med i Missionskyrkan, aktiv i församlingens 

musikliv och för honom är lovsången otroligt 

viktig. Han är en av dem som hösten 2009 

skickade in sin lovsång till equmenias Projekt: 

Lovsång och har precis varit på Karlskoga folkhögskola 

där han spelat in sin lovsång tillsammans 

med andra som är med i projektet. 

Arvid beskriver sin lovsång som en överlåtelsesång 

på svenska och att det viktigaste med 

lovsången är att förmedla Gud och beröra människor. 

Hur kommer det sig att du är med i projekt 

lovsång? 

– Jag hörde om projektet på equmenias riksstämma 

och på Hönö och blev sugen på att skicka 

in min låt. Det är något helt pionjärt, denna möjlighet 

har inte erbjudits, eller funnits tidigare. 

Det är ett verkligt bra sätt att få nya kontakter. 

Roligast var mötet med människorna i projektet. 

Vi fick chansen att fördjupa oss i ämnet lovsång 

och gå in i varandras låtar och hjälpa till med 

sång och instrument. Det var roligt att spela in 

i studio också. 

Det är inte första gången Arvid spelar in i studio. 

Han har turen att vara med i en församling 

som verkligen satsat på musik, de har fått pengar 

för att bygga en studio, där Arvid har spenderat 

mycket tid och spelat in en hel del musik. 

Är lovsång en egen genre – en speciell sorts 

musik? 

– Nej, och det är det som är så trist, att det blivit 

en sådan uppdelning i församlingarna mellan 

till exempel psalmer, körsång och lovsång. Lovsång 

är att ära Gud, det måste inte vara på ett 

speciellt sätt. I Projekt: Lovsång har vi flera olika 

sorters lovsånger, en punklåt, några psalmer, alla 

låtarna är väldigt olika. 

Vad är lovsång för dig? 

– Det är mitt sätt att förmedla Gud. Ibland är 

det svårt att skriva lovsång, då är det helt blankt. 

– Lovsång är mitt sätt att förmedla Gud, säger 

Arvid Elenäs, en av låtskrivarna som medverkar i 

Projekt: Lovsång. 

Mina sånger bygger på händelser i livet. Lovsång 

är något jag alltid kommer att bära med mig, jag 

brinner för att lovsjunga Gud. 

Varför är musik är ett så känsligt ämne i våra 

kyrkor, tror du? 

– Jag skulle göra vad som helst för att ändra 

det. Jag blir bara less på det. Det är synd att det är 

så galen uppdelning, känns bara fånigt. 

Anledningen är förmodligen att alla har sin 

personliga relation till musik och hur man sjunger 

till Gud. Alla har en åsikt om musik. En sak 

jag skulle vilja göra är att förnya psalmboken. Ta 

in nya sånger, ta bort gamla ”dåliga”. Det finns så 

många konstiga texter som jag har väldigt svårt 

att förstå. 

PROJEKT: Lovsång 

Text och foto: Emma Gunnarsson 

equmenias musikstag såg ett behov av nya lovsånger 

i våra församlingar och bestämde sig för att 

försöka hitta och uppmuntra unga låtskrivare runt 

om i vårt land. Resultatet blev Projekt: Lovsång och 

under hösten 2009 skickades det in många fler låtar 

än förväntat. Hanna Ekstedt, musikkoordinator på 

equmenia, har drivit projektet. 

Inom kort kommer alla lovsångerna finnas på 

equmenias hemsida för nedladdning för spridning 

och användning i församlingarna. Framöver hoppas 

equmenia att liknande projekt kan genomföras där 

begåvningar inom flerområden i församlingarna kan 

lyftas upp.

Vad var det du hörde? 

En kall januarimorgon 

står en man i keps och 

spelar Bach på fiol vid 

en tunnelbanestation. 

Under den timme 

han står där passerar ungefär 

2 000 människor mannen och 

musiken. Hur många stannar till 

för att lyssna? Sex stycken. Några 

passerande lägger i farten lite 

mynt i hans hatt, sammanlagt 

blir det ungefär 250 kronor. 

När han slutar spela och packar 

ner fiolen applåderar ingen. 

Ingen säger tack. Obemärkt går 

han iväg... för att senare ta på 

sig fracken, packa upp samma 

violin (värd 25 miljoner kronor) 

och spela på en utsåld konsert 

för människor som i snitt har 

betalat 700 kronor för att 

lyssna till hans musik. Killen 

i keps var Joshua Bell, en av 

de skickligaste violinister i 

vår tid. 

När jag läste om detta 

ruskades jag om. 

Milde himmel! Med 

facit i hand hade jag såklart 

stannat och njutit. 

Problemet är att i livets 

villervalla har vi aldrig 

facit i hand. Livet går 

i direktsändning och 

här ges inga repriser. 

Så många gånger 

marscherar jag fram, 

instängd i mina tankar, 

mina projekt 

och bekymmer. Och 

missar skönheten, godheten, 

samtalen, vänskapen och tyren som finns där jag inte för- 

ävenväntar 

mig. Ännu sorgligare blir 

det när jag tänker på hur många 

gånger Gud velat säga mig något, 

påminna mig något, använda 

mig i något – och jag ångat förbi, 

döv och stängd. 

Bibeln och livet är fullt av 

berättelser om hur Gud 

varje dag vill tala till oss 

– ge oss tilltal, Andens ledning – 

kalla de vad du vill. Ofta är det 

just i löjligt vanliga sammanhang 

Gud talar. Alldeles för vanliga 

för att vi skall tro att han har 

något att säga oss där. Jag tänker 

på en profet som hette Jeremia. 

En dag passerar han en verkstad 

han säkerligen passerat massor 

av gånger förut, en krukmakareverkstad. 

Och plötsligt ser han 

– ser hur krukmakarens varsamma 

händer formar leran. Ibland 

misslyckas krukmakaren. Då 

börjar han om, formar ett nytt 

kärl så som han vill ha det. ”Skulle 

jag inte kunna 

g ö r a 

med er /…/ som 

denne krukmakaren 

gör, säger Herren. Som 

leran i krukmakarens 

händer, så är ni i min händer”. 

(Jer 18: 1–6). 

Vilket tilltal – i en verkstad, en 

fabrik! 

Det är så häftigt att Gud 

ger oss tilltal just där vi 

är, att de inte är reserverade 

för konferenserna. Så ofta 

spelar Gud sitt tilltals fiol för oss. 

Stannar vi upp? Lyssnar vi? 

Vad ser du när du är på jobbet? 

Förväntar vi oss tilltal en regnig 

måndagsmorgon på väg till skolan? 

Ibland är Guds röst ljuv, andra 

gånger ställer den till det för oss. 

Jag stod en dag i handelsträdgården, 

när jag liksom tänkte/ 

fick en oro/inte kunde komma 

ifrån – det är svårt att exakt beskriva 

hur ett tilltal låter – men 

plötsligt bara visste jag att jag 

inte skulle köpa några perenner. 

Och förstod att Gud menade att 

nästa sommar skulle vi inte vara 

kvar . 

Det var inte 

alls vad 

jag ville 

höra, men vi flyttade. 

Det var 

kämpigt. Men, 

med det facit 

jag nu har i 

hand, är jag 

så innerligt 

glad att jag 

faktiskt hörde 

det där 

tilltalet och 

gick på det. 

För så gör 

Gud; ”leder 

mig på rätta vägar, 

sitt namn till ära” (Ps 

23:3). 

Hur kan vi öva oss att 

uppfatta tilltalet? 

Jag tror förväntan är en av 

nycklarna. Stillhet en annan. 

En dam jag mött kom ”onödigt” 

tidigt till gudstjänsten. 

Varför? ”Jamen, tänk om det är 

i första psalmen, som Gud vill 

tala till mig idag! Om Gud vill 

det och jag knappt hunnit sätta 

mig – hur troligt är det att jag 

uppfattar Hans röst då? Jag vill 

vara redo! ” 

Jag lärde mig mycket av henne! 

Foto: Juan Croatto 

Tilltal 

Britta Bolmenäs 

Pastor i Tibro Missionskyrka 

Vilken förväntan! 

Damen visste att det är stressen 

som gör oss döva. Sök stillheten 

inuti. Det betyder inte att 

sitta still på en stol hela dagen, 

så man är beredd om Gud vill 

ge ett tilltal, men att någon eller 

några gånger om dagen svepa sig 

i tystnaden med Gud. ”Var stilla 

inför Herren, vänta på honom.” 

Ps 37:7. 

När jag var tonåring på läger 

läste vi ofta i kör på 

morgonen (faktiskt!): 

”Han väcker var morgon mitt 

öra, Han väcker det till att höra 

på lärjungavis” (Jes 50:4) 

Det är en underbar bön att 

börja dagen med! Strunta i alla 

Guds toner du missade igår, idag 

är en ny dag! Idag får vi lyssna! 

Vi krånglar så ofta till det för 

oss. Tilltal är mycket enklare än vi 

tänkte. Ofta begriper vi kanske 

inte ens att det var en hälsning 

från himlen, vi bara tänkte på 

henne som vi inte sett på länge 

och ringde upp, vårt hjärta rördes 

av en nöd och vi skickade 

mer pengar än vi tänkte, vi hörde 

oss själva säga ja till en uppgift 

vi aldrig tyckte var vår stil. 

Så tror jag att Gud talar: genom 

tankar och hjärtan. Tänk att få 

leva livet i förväntan på hans tilltal 

– vilken resa! ❧ 


ått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & 

Missionskyrkan 

frågar ut partiledarna 

Redan 1968 inleddes en tradition 

i Missionskyrkan med 

utfrågningar av de politiska 

partiernas ledare inför valet. 

Det var predikanten John 

Hedlund som gjorde detta 

under sina ”korstågsmöten”. 

Det har blivit en återkommande 

och uppmärksammad tradition. 

De senaste valen har Torbjörn 

Bastås hållit utfrågningarna på 

Öland. 

Inför valet 2010 tas stafettpinnen 

över av Torsten Åhman och 

platsen blir Tångahallen i Vårgårda. 

Alla partier representerade 

Alla riksdagspartiernas ledare 

kommer, och det blir dessutom 

konserter och annat under perioden 

20 augusti till 5 september. 

Mer info: www.vargardamote.se 

Missionspastorn Per-Inge Lidén tog motorcykeln till systerkyrkans församlingsgrupper 

i Kongo-Kinshasa. 

Församlingssafari 

på motorcykel 

Foto: Privat 

Britta Hermansson kommer att medverka med personliga reflektioner vid de 

partiledarutfrågningar som Torsten Åhman gör i slutspurten inför valet 2010. 

Foto: Michael Anderson 

Medan vi andra frös och 

skottade snö tillbringade 

pastor Per-Inge Lidén från 

Skåre i Värmland sex vinterveckor, 

ofta på motorcykel, i 

Luozi, Kongo-Kinshasa. 

Där finns en systerkyrka, med 

församlingar på sju olika platser 

i distriktet. Med motorcykelns 

hjälp tog han sig fram till de ofta 

otillgängliga byarna för att möta 

folket. 

I Värmlands Folkblad berättar 

han om sina erfarenheter och 

konstaterar: 

”Här i Sverige har kyrkan det 

svårt. Där växer den ständigt. 


Det är inspirerande att vara i den 

miljön, där kyrkan spelar en stor 

roll i samhället.” 

Ömsesidigt behov 

Trots att det finns ett stort hjälpbehov 

i Kongo-Kinshasa så menar 

Per-Inge Lidén att behovet är 

ömsesidigt. 

”Vi behöver varandra. De behöver 

pengar till solceller, skolmat 

och sjukhusmaterial. Vi behöver 

deras idéer, engagemang 

och känsla av solidaritet. Jag tror 

nästan att de kan hjälpa oss mer 

än vad vi kan hjälpa dem. 

Nästa steg i samarbetet ska förhoppningsvis 

ske redan i 

sommar. Då ska en pastor 

komma hit och lära oss 

lite afroliv.” 

Valtema för scouter 

När Övre Norrlands distrikt 

bjuder in till scoutläger i 

sommar så är det höstens 

val som inspirerat: ”Valen 

2010”. 

Under den rubriken kommer 

flera teman med olika aspekter 

av val att rymmas såsom demokrati, 

valfrihet, valbarhet med 

mera. 

Dessutom kommer det att 

handla om de personliga val 

man gör och vilka effekter och 

konsekvenser det får. 

Det första valet för lägerkommittén, 

ett gäng entusiastiska 

och drivande scoutledare från 

Norrlandsdistriktet, var att förlägga 

lägret till Norrbotten med 

motiveringen att det var på tiden, 

eftersom lägret de senaste 

åren hållits i Västerbotten. 

Deltagare från norr 

Man räknar med deltagande av 

SMU-scouter från Norr- och Västerbotten. 

Dessutom är barn och ungdomar 

från orter som inte har 

någon scoutverksamhet men är 

intresserade inbjudna, liksom 

scouter från Norge och Finland.

gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott 

Missvisande om Kongo 

I nr 6 av ”växa nu” (dec 2009-feb 

2010) kan vi läsa följande rader 

om missionsarvet i Kongo: 

”År 1909 trängde Johan Hammar, 

missionär från Svenska Missionsförbundet 

[…] igenom skog 

och stäpp för att nå in i Kongo 

med det kristna budskapet. Det 

var inte bara en fysisk barriär att 

tränga igenom. Det var också en 

kulturell och religiös – med uråldriga 

trolldomsriter och starka 

band för den enskilde till stammen 

och dess oskrivna regler”. 

Jag häpnar över ordvalen och 

undrar om texten i själva verket 

är från 1909 och inte från 2009? 

Återigen, som så ofta sker i vårt 

samhälle, presenteras Afrika, i 

det här fallet Kongo, som något 

ogenomträngligt, farligt och irrationellt, 

och inte ett ord nämns 

om att dessa så kallade ”troll- 

domsriter” (ett olyckligt ordval 

som leder helt fel i associationer) 

ingick i ett komplext, och för 

kongoleserna rationellt, system 

av trosföreställningar som på 

många sätt förstås också var till 

hjälp och stöd för människor. 

Och de ”starka banden för den 

enskilde till stammen” utgjorde 

också på många sätt en trygghet, 

då släktskap gav individen tillhörighet 

och en position i samhället. 

Forskning visar att bilden av 

Afrika som ges i skolböcker och 

medier till största del fortsätter 

att vara negativ och extremt stereotyp, 

och här har vi som kyrka 

och missionsorganisation ett ansvar 

att inte bidra till reproduktionen 

av den här typen av föreställningar. 

Ord vi använder, både i tal 

och skrift, påverkar våra tankar 

och föreställningar och jag hoppas 

innerligt att redaktionen för 

”Växa nu” framöver reflekterar 

kring vilken bild som ges genom 

de ord som skrivs. 

Svar: 

Kristina Helgesson Kjellin, 

Svenska Institutet för 

Missionsforskning 

Hej Kristina. 

Tack för din reaktion på min artikel 

i Växa.nu. 

Texten är mycket riktigt från 

2009, men de inledande orden är 

ett försök att skildra hur det kan 

ha känts för Johan Hammar år 

1909. 

Att det var fysiskt svårgenomträngligt 

att ta sig fram till Madzia 

är rimligt. Att Johan Hammar 

och hans efterträdare hade 

att tränga igeom en kulturell och 

religiös barriär, präglad av bland 

annat trolldomsriter framhöll 

Kongokyrkans (Èglise Evangélique 

du Congo) ledare i sina högtidstal. 

Visst kan det vara så att bilden 

av Afrika i mångt och mycket är 

stereotyp. 

Firandet i Madzia, i vilket texten 

tar sin utgångspunkt, hade 

dock en historisk prägel, med 

fokus på 1909. I övrigt har jag 

försökt ge en bild av hur kyrkan i 

Kongo fungerar idag. 

Michael Andersson, 

redaktör Växa.nu 

växa ◆ nu 

Växa.nu, Box 6302, 113 81 Stockholm 

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Gunilla Hjelmåker, gunilla.hjelmaker@missionskyrkan.se, tel 08-674 07 48 

Tf Redaktör för detta nummer: Kerstin Klason, kerstin.klason@missionskyrkan.se, tel 08-674 07 00 

Redaktör (sjukledig): Michael Anderson, michael.anderson@missionskyrkan.se, tel 08-674 07 38 

Layout detta nummer: Joakim Strandh 

Växa.nu ges ut av Svenska Missionskyrkan i samarbete med equmenia och distribueras som bilaga till Sändaren 

samt i Svenska Missionskyrkans olika distrikt. Den kommer ut fyra gånger per år. Se även www.växa.nu (www.vaxa.nu) 

E-post till tidningen: vaxa.nu@missionskyrkan.se 

Svenska Missionskyrkan/SMU i Övre Norrlands distrikt 

Distriktsexp. i Skellefteå, tel: 0910-77 90 68 

www.on.missionskyrkan.se 

Svenska Missionskyrkan/SMU i Södra Götalands distrikt 

Distriktsexp. i Hässleholm, tel: 0451-38 19 30 

www.sg.missionskyrkan.se 

Svenska Missionskyrkan/SMU i Mellansvenska distriktet 

Distriktsexp. i Gävle, tel: 026-18 46 54 

www.msv.missionskyrkan.se 

Svenska Missionskyrkan/SMU i Östra Götalands distrikt 

Distriktsexp. i Jönköping, tel: 036-16 50 35 

www.og.missionskyrkan.se 

Svenska Missionskyrkan/SMU i ÖrebroVärmlandDal 

Distriktsexp. i Karlstad, tel: 054-19 61 70 

www.ovd.missionskyrkan.se 

Svenska Missionskyrkan/SMU i Västra Götaland 

Distriktsexp. i Alingsås, tel: 0322-67 22 90 

www.vg.missionskyrkan.se 

Svenska Missionskyrkan/SMU i Mälardalen 

Distriktsexp. i Stockholm, tel: 08-641 65 98 

www.md.missionskyrkan.se 

equmenia 

Rikskansli, tel: 08-545 915 30 

www.equmenia.se 

ISSN 2000–5008 


Missionsgåvan 

– gör det enkelt att ge 

Enkelt, långsiktigt, 

ansvarsfullt 

Pengarna rullar in 

under semestern också! 

”Autogiro – enklare 

kan det inte bli” 

Läs mer på www.missionskyrkan.se

VÃ¤xa.nu nr 8 som PDF - Svenska Missionskyrkan

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?