Syrener i ruiner En metod att inventera torpen och ... - Skogsstyrelsen

Innehåll 

Introduktion.........................................................................................................2 

Inledning ................................................................................................................................2 

Bakgrund ................................................................................................................................2 

Projektet ............................................................................................................................2 

Torpen och torparna .......................................................................................................4 

Torpen och deras trädgårdar..........................................................................................5 

Odlingszoner ....................................................................................................................9 

Biologiskt kulturarv och kulturväxter................................................................................9 

Vad är en kulturväxt ......................................................................................................9 

Programmet för odlad mångfald, POM.....................................................................10 

Biologiskt kulturarv - definition ..................................................................................10 

Metoden............................................................................................................. 12 

Hur börjar man..................................................................................................................12 

Torpets byggnader .........................................................................................................12 

Kartor och arkiv.............................................................................................................14 

Ortnamn och smånamn................................................................................................15 

Fotografier ......................................................................................................................15 

Källkritik..........................................................................................................................16 

Fältarbetet ............................................................................................................................16 

Dokumentera lämningarna...........................................................................................16 

Dokumentera växterna..................................................................................................19 

Var stod fotografen......................................................................................................21 

Växter...............................................................................................................................22 

Vad säger lagen..................................................................................................................41 

Allemansrätten................................................................................................................41 

Kulturminneslagen.........................................................................................................42 

Skogsvårdslagen (1979:429) .........................................................................................42 

Hur går man vidare.............................................................................................................43 

Bevarande av växter.......................................................................................................43 

Röjning av torp...............................................................................................................44 

Bidrag och stöd ..............................................................................................................44 

Fördjupningar.................................................................................................................44 

Fältarbetet – ett kom-i-håg................................................................................................45 

Här kan du läsa mer!...........................................................................................................45 

Hemsidor.........................................................................................................................45 

Släktforskning.................................................................................................................46 

Tidigare rapporter i projektet.......................................................................................46 

Växter...............................................................................................................................46 

Referenser..........................................................................................................47 

Framsida av Karl Allander, 2009. Foto Eva Timm 1895-1911 & Josefina Sköld 2006. 

Baksida foto Karl Allander, 2009. 

Syrener i ruiner – En metod att inventera torpen och torparnas växter är ett levande dokument 

fritt för nedladdning och användning. 

Datum för senaste uppdatering 2009-03-23. 

Utskrift går att beställa mot självkostnadspris (80 kr) hos Stiftelsen Kulturmiljövård 

Mälardalen. Kontakta christina.svensson@kmmd.se. 

Dokumentet finns för nedladdning på 

www.lansstyrelsen.se/vastmanland (kulturmiljö) 

www.skogsstyrelsen.se/vastmanland (biologiska kulturarvet) 

www.kmmd.se (kulturmiljövård) 

www.hembygd.se/vastmanland. 

1

Introduktion 

Inledning 

När du hittat det torp du vill arbeta med börjar det roliga jobbet med att pussla fram 

dess historia! Fundera på vad syftet med just din inventering är. Är det något speciellt 

du vill ha fram. För vem görs efterforskningarna, är det för allmänheten, för en 

mindre grupp eller för dig själv. Ta reda på vad som redan är gjort. På biblioteket finns 

ofta en samling med lokalhistorisk litteratur, kanske finns ditt torp inventerat sedan 

tidigare Din lokala hembygdsförening kan ha ett arkiv där det finns information om 

platsen. Vem kan ha fotografier på torpet Sök efter personer med minnen från 

platsen, kanske finns någon person som bott på platsen att intervjua Var varsam i 

samband med intervjuer, det är viktigt att respektera personens egna val om vad som 

skall berättas om platsen. Sedan är det bara att sätta igång! 

I Västmanland har en metod att inventera torpen och torparnas växter, utarbetats 

under 2000-talets början. Syrener i ruiner, som metoden kallas, syftar till att ge en mer 

heltäckande bild av torpmiljöerna genom flera olika vetenskapliga ingångar till en plats 

historia; kartor, fotografier, arkiv, intervjuer, växter, släktforskning och torparnas 

levnadsvillkor. 

I manualen redogörs för hur vi arbetat i Västmanland. Vår förhoppning är att kunna 

inspirera och visa på några av de möjligheter som torpforskning rymmer. Tanken är 

att metoden ska vara så enkel att alla kan använda den. Även om tekniken i dag har 

helt andra möjligheter till inmätningar är det viktigaste med metoden att alla kan 

använda den utan att behöva ha tillgång till avancerad teknisk utrustning. Denna 

manual är tänkt som en introduktion och ett stöd för dig som vill börja eller vill 

fördjupa dig ytterligare med torpinventeringar. 

Torparna var under 1860-talet Sveriges näst största befolkningsgrupp. Låt oss 

tillsammans skriva deras historia! 

Bakgrund 

Projektet 

Metoden utvecklades ur ett inventeringsprojekt 2004-2006 som då var ett 

samarbetsprojekt mellan Skogsstyrelsen Västmanlands distrikt (dåvarande 

Skogsvårdsstyrelsen Västra Mälardalens distrikt) och Stiftelsen Kulturmiljövård 

Mälardalen (dåvarande Västmanlands läns museum), med Länsstyrelsen i 

Västmanlands län som uppdragsgivare och Riksantikvarieämbetet som finansiär. När 

projektet utvidgades från inventering till att även gälla kurser 2007, engagerades även 

Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening. Även andra 

samarbetspartners som Vallby friluftsmuseum, Sveriges hembygdsförbund och lokala 

hembygdsföreningar involverades. Biolog Josefina Sköld (2004-2008) på 

Skogsstyrelsen och arkeolog Elisabeth Åman (2004-2005), byggnadsantikvarie Helén 

Sjökvist (2006) och arkeolog Christina Svensson (2007-2008) på Stiftelsen 

Kulturmiljövård Mälardalen har stått för projektets genomförande. Josefina har 

ansvarat för den biologiska delen. Elisabeth och Christina har ansvarat för den 

antikvariska delen med arkiv- och kartstudier samt uppmätning av grunder i fält. 

Helén har ansvarat för arkivstudier. Samtliga foton i denna skrift är tagna av Josefina 

Sköld om inget annat anges. 

År 2004 genomfördes den första inventeringen som en pilotstudie för att kartlägga 

omfattningen av kvarstående kulturväxter vid 10 övergivna torplämningar i Lillhärads 

socken, nordväst om Västerås. Projektet syftade bland annat till att jämföra 

växtligheten på fotografier tagna vid sekelskiftet år 1900 av prästdottern Eva Timm, 

2

med den växtlighet som finns på samma plats idag. Men studien inriktades även på att 

finna ett äldsta belägg i de historiska kartorna för torpen, för att eventuellt kunna 

fornminnesklassa dessa och om möjligt finna skillnader i växtligheten beroende på 

torpens ålder. Lillhärad ligger i odlingszon 3 (Sköld & Åman, 2004, Welinder, 2007). 

Figur 1-3. De tidigare inventeringsrapporterna. 

Krusbär eller måbär - Vem bryr sig (2004), Riddarhyttan - en plats för vila och ro (2005) och 

Kulturväxter i slottets skugga - om 1700-talstäppor på Tidö (2006). 

Under 2005 gjordes en jämförande studie av kvarstående kulturväxter kring tio 

övergivna torplämningar vid Riddarhyttan i Skinnskattebergs socken, samt en 

komplettering av 2004 års projekt med inventering av vår- och försommarväxter kring 

Lillhäradstorpen. Ambitionen var att göra studien i ett landskap med en annorlunda 

topografi och odlingszon, med andra ord i en annan del av länet, för att se om 

resultatet från Lillhärad var representativt även för Bergslagen. Riddarhyttan ligger i 

odlinszon 4 på gränsen till 5 (Sköld & Åman, 2005, Welinder, 2007). 

2006 fortsatte projektet med en avslutande jämförelsestudie i området kring Tidö 

slott, i Rytterne socken sydväst om Västerås. Detta område valdes då den sista av 

odlingszonerna, zon 2, återfinns i de Mälarnära delarna av Västmanland. 

Förhoppningen var att hitta torplämningar med anor ner till 1600-talet då slottet 

byggdes och med ett rikt arkivmaterial med uppgifter om torptäppor med influenser 

från de rika slottsparkerna (Sjökvist & Sköld, 2006). 

Figur 4-5. De tidigare kursrapporterna. Syrener i ruiner – Kurser om ett kulturarv i grunden 

(2007) och Syrener i ruiner - Tre kurser och en arkeologisk forskningsgrävning (2009). 

3

Under 2007 och 2008 hölls sju kurser på olika platser i Sverige. Syftet med 

kursprojektet var att nå ut i Sverige med den metod, kallad Syrener i ruiner, som 

utvecklats under de tre årens inventeringar av det biologiska kulturarvet (Sköld & 

Svensson 2007, Sköld & Svensson, 2009). Under 2008 genomfördes även en 

arkeologisk forskningsgrävning med antikvariska frågeställningar kring bevarande och 

rådgivning i skogsbruket. Arkeologiska grävningar ingår inte i metoden då det krävs 

särskilt tillstånd från länsstyrelsen samt att godkänd arkeologisk institution ansvarar 

för dem. 

Torpen och torparna 

Innebörden av begreppet torp har varierat under historien. På 1500-talet och i början 

av 1600-talet avsåg ordet torp ofta en mindre enhet, ett familjejordbruk, som tagits 

upp på en äldre bys eller gårds utmarker. Torpet kunde även etableras på 

allmänningsmark och utgjorde grunden för torparfamiljens försörjning. Till torpet 

hörde små åkrar och täppor. Under 1500-talet såg man positivt på dessa nybyggen, 

landet behövde hämta sig efter den medeltida agrarkrisen och ju fler som kunde 

försörja sig desto bättre (Elgeskog, 1945). Under stormaktstidens 1600-tal blev det 

angeläget att bevara skogarna för att säkerställa ved till järnbruk och andra 

framväxande näringar. Många torp kom då att skattläggas eller rivas. De stora 

skattebefriade säterierna hade många torp, detta för att knyta till sig arbetskraft. 

Torparna på säterierna var fria från utskrivning till armén. På slutet av 1700-talet fick 

bönderna rätt att disponera allmänningarna och nya torp etablerades ofta långt från 

huvudgården. 1827 infördes förordningen om Laga skiftet i Sverige. För att 

effektivisera jordbruket lades då de splittrade åker- och ängstegarna samman till större 

brukningsenheter, gårdar flyttade ut från bykärnorna och den samfällda marken 

delades. Bönderna behövde ny mark för bebyggelse och odling och torpmarken blev 

attraktiv. En stor del av torparna blev då istället anställda på gårdar eller begav sig mot 

städernas industrier. På 1860-talet fanns över 100 000 torp i Sverige och torparna var 

landets näst största befolkningsgrupp, endast bönderna var fler. 

Figur 6. Torpet Vitmossen i Västmanland. Foto: Eva Timm, i början av 1900-talet. 

4

Torparna betalade arrende till huvudgården för att de fick använda ett stycke mark att 

bo på och bruka. Arrendet kunde betalas i form av dagsverken på gården eller bestå av 

olika naturaprestationer som att leverera kol, hugga skog eller plocka lingon. Arrendet 

kunde också betalas med pengar, så kallad torpskatt. Hur många dagsverken som 

skulle göras beslutades i ett torpkontrakt. Det var vanligt att torparen utförde en del 

av sina dagsverken när gården hade behov av arbetskraft. Det kunde vara under den 

intensiva skördeperioden. När torparen inte hade dagsverksuppdrag på gården fanns 

möjlighet att arbeta åt andra uppdragsgivare. Om till exempel en väg skulle byggas i 

trakten kunde torpare rycka in och tjäna pengar. De blev på ett sätt en rörlig och 

flexibel arbetskraft, samtidigt som de hade sitt torp och sina dagsverken att sköta. 

Många torp benämns efter sin funktion. Dagsverkstorp innebar vanligtvis att brukaren 

gjorde dagsverken hos jordägaren. Om torpets brukare främst levererade arrende i 

form av naturaprodukter, kunde torpet få namn därefter. Exempel är Kolarstugan där 

brukaren kolade och levererade kol, Skogshuggarkojan, där man skötte och högg skog. 

Fiskartorpet var torpet där fiskaren bodde och som levererade arrende i form av fisk. 

Soldattorp uppfördes som bostäder för kronans indelta soldater. Bönderna svarade för 

uppförande och underhåll av soldattorpet i sin rote. En rote bestod av två till fem 

intilliggande gårdar. Detta förekom från slutet av 1600-talet till slutet av 1800-talet. 

Det går alltså ofta att hitta en ledtråd till torpets ekonomi i dess benämning. Runt 

större gods och gårdar kan behovet av arbetskraft påverkat antalet torp. Även större 

bruk med behov av arbetskraft kan ha tillåtit mycket nyetablering. 1943 blev det 

förbjudet att betala med dagsverken och torpinstitutionen upphörde (Bäck 1992). 

Torparen fick ofta möjlighet att i stället arrendera platsen. 

Backstugan var namnet på de minsta jordupplåtelserna. Vanligtvis bestod det av en 

stuga och ett mindre potatis- och kålland. Backstugorna hade färre 

prestationsskyldigheter till jordägaren än torparen (Wohlin, 1908). Personerna som 

bodde i backstugor var ofta hantverkare. Stugan kunde också vara ett så kallat 

undantag, en plats för den äldre generationen att bo i när barnen tagit över torpet eller 

gården. De betalade för tomten med pengar eller arbete. 

En gård var en större enhet än ett torp. Gården var skattlagd och mantalsatt. Ägarna 

av en gård gjorde inga dagsverken eftersom de själva ägde sin gård. Gårdsägarna 

kunde även ha årsvis anställda, så kallade statare. De fick sin lön i form av mat och 

husrum, stat. Statarsystemet fick sitt genombrott under början av 1800-talet och 

avskaffades 1944. 

Storleken på ett mantal grundades på ett normalstort jordbruk, anpassat för en familj. 

Storleken på ett mantal har varierat beroende på var i landet man befunnit sig. De torp 

som växte sig allt större kom att mantalsättas och blev då i praktiken en gård. 

Torpen och deras trädgårdar 

Vad säger egentligen de växtfynd som görs runt gamla övergivna torp Kan de ge en 

inblick i hur dåtidens torparträdgårdar en gång såg ut Svaret på detta är inte helt 

enkelt. Förutom av klimat och geografiska betingelser påverkas torpmiljön av andra 

yttre faktorer. Ligger torpet isolerat så att de växter som påträffas verkligen kan antas 

härröra från tiden då torpet var bebott, eller sker en påverkan från modern bebyggelse 

i form av spridning av trädgårdsavfall eller luftburna fröer Har torpet kanske använts 

som sommarstuga innan det slutligen övergavs och därmed fått växter inplanterade i 

senare tid Hur länge torpet varit övergivet borde rimligen visa sig genom en 

avmattning i både antal sorter och individer ju längre tiden går. För att se dessa 

mönster måste samma plats besökas flera gånger under en lång tidsperiod. Hur miljön 

runt torpet ser ut idag påverkar också. Tunet kan vara planterat med skog, betas eller 

vara lämnat för fri utveckling. 

5

Vid torp planterade med gran hittas sällan någon större mängd kulturväxter, som vid 

Närtorpet i Västmanland (Sköld & Åman, 2004). Kanske något enstaka fruktträd eller 

buske klarat sig kvar i en glänta, men perenner och liknande är det sämre med. Betas 

marken kan resultatet variera beroende på vilka djur som betar och hur många. 

Taggiga buskar som krusbär kan klara sig kvar trots bete, som vid torpet Hjulsätra i 

Västmanland (Sköld & Åman, 2004). Andra växter som brandliljan med sina lysande 

färger lockar till sig korna och endast stjälkarna blir kvar, som vid torpet Hjortkälla i 

Östergötland, se figur 14 (Sköld & Svensson, 2007). 

Figur 7-8. Till vänster sitter Soldat Erik Alfred Blad Näär (f. 1845) och hans fru Edla Kristina 

Högberg (f. 1842) framför Närtorpet i Västmanland, fotograferat av Eva Timm någon gång mellan 

1895-1911. Fotografiet till höger visar hur samma plats ser ut i dag efter granplantering. 

Päronträdet lever än. Foto Stefan Thulin, 2004. 

Vilken typ av kulturväxter som hittas varierar naturligtvis på var i landet man befinner 

sig, men inte så mycket som man kanske kan tro. Skillnaderna mellan Mälardalen och 

söderut är inte så stora, men kommer man längre norrut i landet borde det kargare 

klimatet inverka. Flera klängväxter som vintergröna och kaprifol sprider sig snabbt 

över stora ytor, som vid Linnäs i Västmanland (Sjökvist & Sköld, 2006), men även 

Risberget i Östergötland och Slätta-Nissens i Skåne (Sköld & Svensson, 2007) är 

exempel på detta. Buskar som snöbär, spirea och syren förökar sig med rotskott och 

breder snabbt ut sig i stora snåriga buskage när skötseln upphör. Så är fallet vid 

Långens i Västmanland (Sköld & Åman, 2005) och Långmossa i Halland (Sköld & 

Svensson, 2009). Idag kan det därför vara svårt att se var dessa växter ursprungligen 

planterades. 

Flera andra växter än de som påträffats vid inventeringarna har självklart funnits vid 

torpen då dessa varit bebodda. Dahlia är exempel på en växt som omöjligt kan 

återfinnas idag eftersom den inte klarar frost utan måste planteras varje år. Åter andra 

klarar sig inte när gräs och annat ”ogräs” tar över, utan tynar bort. Med populära 

växter som pion och löjtnantshjärta kan det förhålla sig så att dessa praktväxter inte 

lämnades kvar, utan flyttades med till torparens nästa boställe. Kvarstod de efter flytt 

har troligen någon förbarmat sig över växterna och flyttat in dem i sin egen trädgård 

(Svedjemyr, 1986). Undantag finns, som vid skomakare Strömans torp vid Kinnekulle 

(Sköld & Svensson, 2009). 

Hur kan vi då få reda på hur torparens täppa såg ut Här får man lita till skildringar av 

olika slag. Ibland kan man finna fotografier och har man riktig tur finns dessutom 

uppgifter på när och av vem bilden är tagen och vad den föreställer. Uppgifter som 

förstärker fakta och ger bilden och därmed torpet och dess innevånare en mer 

intressant historia. På andra håll får man lita till litteraturen. I Mobergs Utvandrarna 

finns följande skildring av Kristinas odlarmödor i det nya landet i mitten av 1800-talet: 

”Hennes nya blomland låg invid stugans långvägg på framsidan, vänt mot solens 

väderstreck: här skulle det växa. Hon ansade jorden väl och rensade noggrant bort 

6

ogräs och vildgräsrötter. Så påtade hon ner fröet i rader, en rad av varje sort, höljde 

jord över, jämnade till jorden och klappade den med brädlapp. Landet såg grannt 

ut, när det låg färdigt. Det skulle växa blommor vid ett hem, och de skulle stå på 

framsidan, på hedersplatsen. Blomland hörde till människors bostäder. Ingen 

planterade blommor utanför en svinstia. Ett blomland skiljde människors boningar 

från djurens härbärgen. Där skulle nu blommorna växa rakt nedanför fönstret så 

att hon fick dem för ögonen så snart hon tittade ut. Och folk kunde se på långt 

håll, att det bodde människor i stugan med de oskrädda stockväggarna. När 

Kristina fick sitt blomland vid det nya hemmet i ordning kände hon det som om 

hon flyttat över en liten jordfläck från hemlandet till nybygget vid Ki-Chi-Saga…” 

(Moberg, 1970). 

Figur 9. En ensam kossa betar vid spismursröset på torpet Hjortkälla i Östergötland. 

Men det hade inte alltid sett ut så i Sverige. Under medeltiden kom många växter till 

Sverige med klosterväsendet (Minnhagen-Alvsten et al, 1996). Under 1600-talet var det 

adeln som odlade, både för nytta och nöje, i sina parker och trädgårdar. I början av 

1800-talet fanns fortfarande väldigt få plantskolor i Sverige och adeln köpte de flesta 

av sina växter utomlands. Böndernas odling hade vid denna tid fortfarande medeltida 

drag. Husen låg tätt tillsammans i byar och odling skedde där den fick plats, i små 

inhägnade hagar. Allt som skulle ätas måste odlas och denna odling upptog därför den 

mesta ytan (Andréasson, 2007). 

”Vi anlade och omgärdade också en liten ”have” vid stugan, och planterade päronplommon-, 

och körsbärsträd, samt satte blommor och fingo genom detta lite mer 

hemtrevligt efter hand…” (Paulsson, 1943). 

Många i 1800-talets samhälle hade varken tid, plats eller råd att anlägga en planerad 

trädgård med grusgångar och välformade rabatter. Men även vid torp och backstugor 

blev prydnadsväxterna allt vanligare även om nyttoodlingen fortfarande dominerade. 

Några prydnadsväxter kunde man ibland hitta på mullbänken vid husets vägg. 

Mullbänken var en låg jordvall som skottats upp kring grunden för värmens skull. 

Exempel på växter som hörde hemma här är akleja och brandlilja. Ofta stod även 

några kryddväxter som lavendel, åbrodd och salvia, tillsammans med blommorna 

(Andréasson, 2007). De skånska fyrlängade bondgårdarna hade ofta alla fönster och 

verksamheter riktade inåt gårdsplanen och bönderna var därför inte intresserade av en 

prydnadsträdgård utanför huslängorna. Inte förrän gården flyttades ut från den 

hopgyttrade byn och fick utåtriktade fönster, fanns det möjlighet för bonden att 

anamma överklassens manér med prydnadsväxter (Sjöbeck, 1932). Detta skedde i och 

med förordningen om Laga Skifte från 1827 och något tidigare enskiftet. Först då 

fanns möjlighet för trädgårdar i mer modern bemärkelse. 

7

Figur 10. De skånska fyrlängade bondgårdarna hade ursprungligen alla fönster och verksamheter 

riktade in mot gårdsplanen och bönderna var därför inte intresserade av en prydnadsträdgård utanför 

huslängorna. Sporrakulla i Skåne. 

Växterna spred sig från adelns parker och trädgårdar via de många anställda, antingen 

genom gåvor eller kanske genom att någon knyckte med sig en planta. Därefter byttes 

skott och plantor från person till person. Hushållningssällskapen och folkskolorna 

bedrev även utdelningskampanjer som hjälpte till att sprida växterna även hos dem 

som inte kunde betala för sig. Beslutet 1854 att bygga ett statligt järnvägsnät innebar 

en stor förbättring av landets kommunikationer och därmed möjligheterna att sprida 

växter. När allt fler människor blev intresserade av trädgårdsodling ökade också 

efterfrågan på frö och plantor och sortimentet ändrades snabbt. Det är ett faktum att 

antalet arter och sorter på marknaden aldrig varit större än vid förra sekelskiftet. För 

plantskolorna verkar det viktigaste vid denna tid ha varit att kunna erbjuda ett brett 

urval, men man hade sannolikt inte speciellt många exemplar av varje sort 

(Andréasson, 2007). 

Lena Gunnarsson konstaterar i Torpträdgårdar i Skåne att: 

”Skönhetsbehovet som vi ändå får anse vara något verkligt och konkret behov hos 

de flesta, tar sig alltså ibland – och kanske inte så sällan som man trott – uttryck 

i trädgårdsodling även hos torparen. Spåren av det kan vi se på de otal gamla 

torpruiner där envisa och seglivade perenner, blommande buskar och träd står kvar 

och pryder platsen trots att ingen sköter om dem längre, och ruinen i många fall 

hotas av igenväxning…” (Gunnarsson, 1987). 

Viktigt att komma ihåg är att det vi ser idag är en ögonblicksbild av något föränderligt 

som kan vara svårt att spåra till sin ursprungliga form, men som för den skull inte gör 

det mindre njutbart att försöka. 

Av de ca 30 000 arter människan använder sig av i dag nyttjas ca 7 000 i 

jordbruket. 30 arter svarar för 90 % av kaloritillskottet. Av dessa står vete 

och ris för hälften! Endast under de senaste drygt 100 åren har människan 

bedrivit aktiv växtförädling. Men under den tiden har evolutionen drivits på 

i en alltmer hisnande fart! 

"Urgamla" kulturväxter (minst 4 000 år): vete, korn, ris, hirs, åkerböna, 

sojaböna, äpple, päron, fikon, banan, vindruva, oliv, kål, kålrot, lök, mullbär, 

hampa och lin 

"Nya" kulturväxter: raps, blåbär och gummiträd 

8

Odlingszoner 

Olika omständigheter inverkar på en växts förmåga att härda ut i olika miljöer. Höjden 

över havet inverkar på vegetationsperioden som blir kortare ju högre upp man 

kommer. Hav och stora sjöar har en temperaturutjämnande inverkan. Vind och 

tillgången på vatten, berggrund och jordmån, växtens genetiska egenskaper och dess 

ursprung är andra faktorer som påverkar. 

Riksförbundet Svensk Trädgård har delat in Sverige i åtta odlingszoner, där zon 1 

finns i landets mildaste delar och zon 8 i de kärvaste regionerna. Ju högre zontal som 

anges för en växt, desto härdigare anses den vara. Att en växt är härdig kan uttryckas 

som att den tål kraftiga och snabba temperaturförändringar, men också att den klarar 

mycket låga temperaturer under långa perioder. Vintrar med omväxlande kalla och 

varma perioder, som det ofta är i vissa delar av landet, är för en del växter svårare att 

klara av än mycket kalla men stabila vintrar. För perenna växter är det svårt att säga 

hur långt norrut de klarar sig, då de varje år vissnar ner och övervintrar med knoppar i 

marken. Är det snö på marken klarar sig dessa växter bättre än om det fryser när det är 

barmark. En växts härdighet kan variera såväl uppåt som nedåt på den enskilda 

lokalen inom en växtzon. 

Uppgifter om i vilken odlingszon växten är härdig finns därför endast att få för 

vedartade växter som buskar och träd (Riksförbundet Svensk Trädgård, 1993). 

Härdigheten för perenner anges mer allmänt som ”endast för Sydsverige” eller 

”mycket härdig”. Ovanstående information är direkt hämtad från Riksförbundet 

Svensk Trädgårds hemsida (www.tradgard.org). 

Biologiskt kulturarv och kulturväxter 

Vad är en kulturväxt 

Vilka växter man menar med uttrycket kulturväxt är inte alltid självklart. Kulturväxt, 

"… växt som människan lärt sig använda och som därför odlas" står det i 

Nationalencyklopedin. I begreppet inbegrips vanligen att människan på något sätt har 

förändrat växten för att passa sitt behov. I motsats till kulturväxterna lever de vilda 

växterna i en tuff värld. Det gäller att konkurrera om utrymme, näring och ljus, att 

försvara sig mot olika skadegörare, att föröka sig maximalt och att sprida avkomman 

så väl som möjligt. Inte undra på att de under årmiljonernas gång utvecklat en mängd 

olika sätt och strategier för att försvara sig och nå högsta möjliga förökningsframgång. 

För våra förfäder var det förstås viktigt att försöka bli av med alla oönskade 

egenskaper som tornar (grenar som ombildats till ”taggar”), taggar, oätliga eller giftiga 

ämnen, svaga strån som viker sig eller frön som trillar av för minsta vindpust. 

Tusentals generationer av jordbrukare har - medvetet eller omedvetet - genom 

historien gjort sina urval bland miljontals plantor. Så småningom har de fått ett 

utseende som liknar de kulturväxter som odlas i dag. 

Vårt land rymmer också annat historiskt växtmaterial av en mängd slag, som ännu 

efter långt över 100 år fortfarande är livskraftigt. Måhända är det kanske inte det som 

ger den största skörden, de vackraste frukterna, eller den längsta blomningen. Helt 

klart har dock växterna visat sig ha egenskaper som gör att de överlever svåra vintrar 

eller på annat sätt har gjort sig populära. Dessa kulturväxter 

har utvecklats i intim relation med oss människor och tillhör 

det svenska kulturarvet precis lika mycket som runstenar, 

lador och träharvar. I sitt historiska sammanhang, som 

kulturmiljöer och liknande, är de förstås "helt rätt" (Jens 

Weibull, samordnare POM). 

9

Programmet för odlad mångfald, POM 

År 1992 höll FN ett stort miljömöte i Rio de Janeiro, där bland annat världens 

långsiktiga livsmedelsförsörjning diskuterades. De flesta länder enades om en 

konvention som säger att alla växter och djur, deras gener och ekosystemen där de 

lever, ska bevaras. Eftersom vi inte vet vad vi kan ha behov av i framtiden måste allt 

liv bevaras. Sverige undertecknade konventionen 1993 och hittills har 190 länder 

skrivit under. 

Med denna mångfaldskonvention som stöd undersökte FN:s livsmedelsorgan FAO 

hur det var ställt med världens kulturväxter. Man fann att skyddet för kulturväxterna 

var dåligt i många länder, att det fanns för få fungerande genbanker i världen och att 

ännu mer borde göras inom undervisning, forskning och växtförädling. Man enades 

om en ambitiös plan för att komma tillrätta med problemen, bland annat genom 

nationella program som ska slå fast det enskilda landets mål och strategi för att bevara 

och nyttja den odlade mångfalden. 

I Sverige togs 1998 Programmet för odlad mångfald, POM, fram av Jordbruksverket i 

samråd med myndigheter, organisationer, företag och ideella föreningar verksamma 

inom området. POM har till uppgift att samla in kulturväxter och ordna för deras 

bevarande, öka användandet av kulturväxter genom odling och förädling, forska om 

arternas släktskap och genetiska variation, utbilda och informera samt bedriva 

internationellt samarbete. 

POM bedriver sitt arbete med insamling och kartläggning genom olika upprop: Rosor, 

perenner, frukt och bär, träd och buskar, lökar och knölar samt sparris. 

Mer information finns på www.pom.info. 

Biologiskt kulturarv - definition 

I Riksantikvarieämbetets skrift Skogens biologiska kulturarv - att tillvarata föränderliga 

kulturvärden definieras skogens biologiska kulturarv enligt följande: 

• Kulturarv är såväl materiella som immateriella aspekter av det historiska arvet, som 

formats av människor genom tiderna, från forntid till samtid. Eftersom 

levnadsförhållanden har varierat över tid och mellan olika platser speglar kulturarvet 

samhällets och människornas historia i en mångfald av uttrycksformer och spår (Prop. 

1998/99:114). 

• Biologisk är den organiska delen av miljön och ingår som en levande del i landskapet. 

Eftersom det biologiska kulturarvet är levande, kännetecknas det av ständig 

förändring och kan inte låsas fast i ett statiskt läge. 

• Skog räknas både som skogsmark enligt Skogsvårdslagens (SFS 1979:429) definition 

3 samt de områden eller miljöer som uppfattas som skog eller som del av ett 

skogslandskap. Föreliggande program för det biologiska kulturarvet går nästan 

uteslutande in på skogens växtlighet, allt ifrån enstaka växtindivider till komplexa 

växtsamhällen. Andra organismgrupper, t.ex. djur, samt markförhållanden, t.ex. 

instabila brunjordar (Riksantikvarieämbetet, 1997), kan naturligtvis också vara 

biologiska kulturarv. Trots att programmet inte specifikt behandlar dessa delar av 

skogens kulturarv så är principerna tillämpbara och det fortsatta arbetet bör även 

innefatta dem. Däremot omfattar programmet inte trädgårdar eller öppna 

jordbruksmarker, såsom betes- och slåttermarker i dagens odlingslandskap. De 

innehåller också ett biologiskt kulturarv, skapade av människor som de är, men är inte 

medtagna eftersom de inte ingår i skogslandskapet. Det betyder dock inte att 

hänvisningar till agrar markanvändning saknas i programmet; skogen var en integrerad 

del av det förindustriella jordbruket, med bl.a. utmarksodlingar och myrslåtter. 

10

Enligt den inledande definitionen är skogens biologiska kulturarv den levande delen av 

det historiska arvet som människor format från forntid till samtid (Emanuelsson, 

2003). 

I Skogsstyrelsens skrift Biologiska kulturarvet används följande definition: 

Det biologiska kulturarvet är ett sammanfattande uttryck för de naturföreteelser som 

uppkommit på grund av människors användning av naturresurserna. De kan normalt 

inte upprätthållas utan att denna - eller motsvarande- kulturpåverkan kontinuerligt 

fortsätter. Att skapa det vi idag betraktar som natur- och kulturvärden var aldrig något 

primärt mål för tidigare brukande utan en konsekvens av den verksamhet som 

bedrevs. Det innebär amtidigt att det biologiska kulturarvet kan ta sig många uttryck 

eftersom markanvändningen varierat inom landet och dessutom förändrats över tiden 

(Aronsson & Andersson, 2004). 

Tillsammans har Riksantikvarieämbetet och Skogsstyrelsen därefter arbetat fram 

en ny gemensam definition som lyder: 

Det biologiska kulturarvet är förekomst av ekosystem, biotoper, djur- och växtarter 

som uppstått, utvecklats, eller gynnats genom människans nyttjande av landskapet och 

vars långsiktiga fortlevnad och utveckling förutsätter eller påverkas positivt av 

brukande och skötsel (Fördjupad utvärdering * kulturmiljö och kulturhistoriska 

värden, Riksantikvarieämbetet 2007:6. ) 

Projektet Syrener i ruiner har använt en något vidare beskrivning av vad en 

kulturväxt är. Definitionen kan kanske översättas med ”växt som planterats av 

människan i närheten av torpet”. Detta innebär att en växt som påträffas i anslutning 

till ett torp men inte i markerna omkring klassas som kulturväxt, medan samma 

kulturväxt när den hittas på ett annat torp men även i dess omgivningar, inte klassas 

som kulturväxt. Skillnaden mellan vilda växter och kulturväxter är alltså här inte helt 

given. Man kan säga att kulturväxten ska ha varit till nytta för människan. Det kan vara 

att den använts till spånad, medicin, att färga med eller liknande. I projektet har 

hamlade träd definierats som kulturväxt, men inte betes- eller slåttergynnade växter. 

Figur 11. Hamlade träd som denna lind vid torpet Klipparbo på Ängsö, Västmanland är en del av 

det biologiska kulturarvet. 

11

Metoden 

Hur börjar man 

När du hittat det torp du vill arbeta med så börjar det roliga jobbet med att pussla 

fram dess historia! I den metod vi arbetat med har vi haft som lägsta ambition att med 

enkla tillvägagångssätt få fram uppgifter om den tidigaste och siste brukaren samt när 

torpet övergavs. 

Torpets byggnader 

Det har sett olika ut i vårt avlånga och geografiskt varierade land. Det är till stor hjälp 

att studera den historia kring nyetablering och ekonomisk struktur som finns för just 

det område din studie skall omfatta. Fundera kring vilka som har fått möjlighet att 

etablera torp, varför de har fått möjlighet och under vilka villkor. 

Torpen varierar naturligtvis både till form och utseende beroende på dess brukare och 

dess funktion. Låt oss ändå ta upp de vanligast förekommande byggnaderna vid ett 

torp. Bostadshuset kunde vara en enkelstuga och bestå av ett rum med öppen spis och 

en mindre kammare/kove. Den något större parstugan hade ytterligare ett rum. 

Bostadshuset kunde därutöver ha tillbyggnader för förvaring. På figur 16 sidan 13 

finns flera olika planlösningar. 

Ladugård för djuren och någon eller några ekonomibyggnader i dess närhet. Förvaring 

för mat i form av jordkällare eller förvaringsgropar samt brunn för vatten. Utöver dessa 

tillkommer byggnader som brukarna behövde för sin ekonomi, till exempel en smedja, 

en bakstuga eller en tvättstuga. Dessa kan även ha enklare tillbyggnader. 

Figur 12-15. Torplämningar består av flera olika komponenter, några exempel på det är från 

vänster, jordkällare, brunn, ladugårdsgrund och stenmurar. 

Bostadshuset har ett gårdstun kring sig där byggnaderna är samlade, oftast är 

ladugården en bit ifrån bostadshuset, likaså jordkällaren. Kring gårdstunets tomt ligger 

åker- och ängsmarken, dessa är torpets inägor, den mark som torparen brukade 

individuellt. På utmarken, ofta en skog, kunde de till exempel ha kreatur betande, 

hämta ved eller samla löv. Kring gårdstunet och inägorna finns många spår av 

brukarna: stenmurar, odlingsrösen samt äldre vägar till och ibland genom platsen. Sök 

upp spåren efter dessa! 

12

Figur 16. Exempel på planlösning. Här finns stora ekonomiska och regionala skillnader, studera 

byggnadstraditionen för just din region (ur Larsson et al, 1997, s 176). 

13

Kartor och arkiv 

På de olika regionala landsarkiven i Sverige finns 

flera olika dokument att söka i. I husförhörslängder 

finns bland annat namn på personerna som 

brukade och bodde på platsen. I mantalslängderna 

finns uppgifter om skattebetalningar. 

Bouppteckningar innehåller information om den 

materiella kulturen, bohag, redskap och kläder. 

Föremål som värderades högt kom att nämnas i 

bouppteckningar och sparas. Landsarkiv finns i 

Göteborg, Härnösand, Lund, Uppsala, Vadstena, 

Visby och Östersund. Sök på www.svar.se och se 

vilken region ditt område hör till. 

Figur 17. Exempel på en 

Häradskarta. Byggnadernas läge, 

namn och storlek på inägor kan 

ofta utläsas på dessa. 

I Nordiska museets arkiv finns ett stort etnologiskt 

material att studera. I deras frågelistor finns 

uppteckningar om det vardagliga livet utifrån olika 

teman. www.nordiskamuseet.se 

Från slutet av 1700-talet fanns möjlighet att teckna 

brandförsäkringar. I samband med det gjordes 

detaljerade beskrivningar av byggnadsmaterial, 

storlek och skick. Om du har tur finns just ditt torp med i försäkringslistorna, då kan 

du få en ganska tydlig bild av byggnadernas skick vid det tillfälle som besiktningen 

gjordes. Sök sockenvis på www.brandverket.se 

Studera äldre kartor för att se torpets storlek, namn och utveckling. På Lantmäteriets 

hemsida www.lantmateriet.se under fliken Historiska kartor kan du själv söka på ett 

geografiskt område. De vanligaste äldre kartorna är Geometriska avmätningar som finns 

från 1630-talet och framåt. På dessa kan man bland annat se bebyggelsens läge och 

antal hemman i byn. Från perioden då jordbruket skulle effektiviseras genomfördes 

olika reformer med syfte att få större sammanhängande brukningsenheter. Storskiftet 

pågick från 1749-1827 och påverkade i stort sett hela landet. Storskifteskartor redogör 

för den ekonomiska värderingen av gårdar och marker. Storskiftet berörde främst åker 

och äng (Cserhalmi, 1999). Från 1803 påbörjades i södra Sverige enskiftet., från den 

förordningen finns enskifteskartor. Förordningen om Laga skifte skrevs 1827 och kom 

att påverka hela Sveriges landsbygd. I samband med genomförandet av reformen 

ritades många Laga Skifteskartor. På dessa kan det finnas detaljerade protokoll om 

byggnadernas skick, storlek och material. Generalstabskartorna upprättades 1857-1924 

av militären. Häradskartorna innehåller mycket information som är av intresse vid 

torpstudier. Byggnadernas läge, namn och storlek kan ofta utläsas på dessa. Under 

1900-talet kan vi hämta information från de ekonomiska kartorna. Torp etablerades ofta 

långt bort från huvudgården, leta vid ägogränser efter markeringar för torp. 

Arkeologin visar ofta det som förbrukats och kasserats, den dolda ekonomin. Det kan 

vara intressant att se om det finns fornlämningar i närheten av torpet, kanske har 

människor bott på platsen under tusentals år. Detta går att ta reda på via 

fornminnesregistret, www.kms.raa.se/fornsok. 

14

Figur 18. Bra fördjupning är boken 

Smånamn och andra ortnamn av 

Nyström, 2003. 

Ortnamn och smånamn 

En plats namn beskriver ofta dess historia, det 

gäller bara att få fatt i berättelsen bakom. 

Genom namn kan odling, husdjur, jakt, fiske, 

vägar, hantverk, yrken, skrock och folktro 

framträda. Många namn är beskrivande, torpet 

kan ha namn efter platsens ekonomi som 

Fiskartorp och Kolartorp eller efter dess 

brukare som Anderstorp och Persbo. Namn 

kan också beskriva dess geografiska läge som 

Berget och Sjötorpet. Många soldattorp fick 

namn efter soldaten; Närtorpet efter soldat 

Erik Alfred Blad Näär (Sköld & Åman, 2004) 

eller så fick soldaten namn efter torpet. Det är 

ganska vanligt att ett torp ändrar namn. Det 

kan vara bra att tänka på under kart- och 

arkivstudier. 

Fotografier 

Kameran började användas mer allmänt ute i landet omkring förra sekelskiftet. Ett 

exempel på detta är prästdottern Eva Timm som i Lillhärad utanför Västerås gick 

omkring med sin kamera och dokumenterade alla torp och gårdar i socknen. Denna 

fantastiska bildskatt låg till grund för det första inventeringsprojektet (Sköld & Åman, 

2004). Många bilder från första halvan av 1900-talet finns idag sparade i folks 

byrålådor och album. Inte sällan saknas dessvärre viktig information om bilderna. 

Vem är fotograf När är bilden tagen i form av datum eller beskrivning av en speciell 

händelse. Vilka är byggnaderna och människorna på bilderna. Många bilder blir därför 

näst intill oanvändbara vilket är synd med tanke på det arbete som lagts ner på 

dokumentation för snart 100 år sedan. Men vet man vilket torp bilden är tagen på kan 

många bilder ofta bidra till att öka kunskapen om torpen och dess invånare trots att 

dessa skriftliga uppgifter saknas. Man kan till exempel se växter och intressant är om 

dessa växter kan återfinnas på samma plats idag. Mycket annat kan läsas ut ur dessa 

gamla bilder. Personernas kläder kan ge ledtrådar till ungefär vilket årtionde bilden är 

tagen. Bladverket på träd och buskar liksom vilka växter som blommar kan ge 

uppfattning om årstid. Skuggor kan ibland till och med ge uppfattning om vilken tid 

på dagen bilden är tagen! Vidare kan redskap i bilden ge en vink om hur markerna såg 

ut i anslutning till torpet, som att en långbladad lie inte användes i steniga marker. 

Figur 19-20. På fotografierna ovan ser ni torpet Rönningstorp, till vänster 1901-1912 och till höger 

2004. Lägg märke till stenarna närmast i bild (pilen längst till vänster). På båda bilderna kan man 

skymta stigen som leder upp mot trappan (pilen längst till höger). Även syrenbusken mitt i bild går 

att identifiera på båda bilderna (pilen i mitten). 

15

Källkritik 

I samband med all forskning är det viktigt att vara källkritisk. Stämmer verkligen 

uppgifterna du letat fram Vem har skrivit dem, varför har de skrivits och när Det 

finns många felkällor som gör att viktiga detaljer försvinner. Felläsning och 

felskrifning, då som nu. En del ord kan förr ha haft en annan innebörd. Det är till stor 

hjälp att sätta sig in i den tidens sedvänjor och även lagar. Ett mycket bra stöd är 

Ordbok för släktforskare (Andersson & Anderö, 2006). Var även noga med att anteckna 

och ange dina källor; Var har du hämtat informationen På så vis blir det lätt för dina 

läsare att kontrollera eller själva gå vidare med forskning. 

Fältarbetet 

Dokumentera lämningarna 

Grunder efter byggnader hittas lättast i början av året när snön försvunnit och årets 

växter ännu inte börjat spira. Börja med att få en överblick över området genom att gå 

runt och se dig omkring. Vilka grunder kan du se Hur ligger de i förhållande till 

varandra Ungefär hur stort är området som ska dokumenteras 

Hur grunderna ser ut kan som tidigare 

nämnts variera. Detta har naturligtvis 

olika anledningar. Hur länge har torpet 

varit övergivet Var i landet är vi Det 

finns flera olika regionala skillnader 

som är ganska karaktäristiska. Vilket 

byggnadsmaterial var vanligast I 

Bergslagen finns till exempel grunder av 

slaggsten, en restprodukt från 

järnhanteringen. I trakterna kring 

Kinnekulle finns grunder av kalksten. 

Vad har platsen varit med om sedan 

den övergavs Har den planterats med 

skog, eller fått vara ifred Har 

växtligheten tagit över platsen 

Börja med att leta efter bostadshuset. 

På den grunden bör det finnas rester 

efter spismuren. Sök efter trappsten 

och försök bedöma grundens 

Bra att ha med sig i fält 

Flora 

GPS 

Karta, såväl äldre som modern 

Kamera 

Kompass 

Långmåttband (ca 30 m) 

Myggmedel 

Regnkläder, stövlar 

Paraply 

Ritbräda 

Sittunderlag 

Solskyddsmedel 

Tumstock 

Vatten och fikakorg 

Visselpipa och mobiltelefon 

Vädertåligt papper, flera pennor & sudd 

utsträckning. Utifrån bostadshuset letar man sedan efter ytterligare byggnader; 

ladugård, jordkällare och olika ekonomibyggnader. Ha gärna en kopia på äldre 

kartmaterial med dig i fält och jämför. Ibland är grunderna tydliga och ibland är de 

svårare att finna. Det händer att det inte går att finna grunder fast de finns med på en 

karta. Då kan grundstenarna ha flyttats, kanske till en ny byggnad eller så kan platsen 

ha röjts. Det är viktigt att ta god tid på sig vid en inventering och gärna besöka platsen 

flera gånger. 

När du känner att du fått en överblick av platsens 

struktur är det dags att börja rita upp grunderna. Använd 

gärna ett regntåligt millimeterpapper, men naturligtvis går 

det även bra med vanligt papper. Fundera ut en lämplig 

skala för din ritning. Några bra skalor är 1:100, 1:200 

eller 1:500. Använd kompass och orientera din karta mot 

norr och ta ut riktning på grunderna. Markera på kartan 

vad som är norr. Utgå från bostadshuset. Mät upp 

1:100 

1 m i verkligheten blir 

1 cm på pappret 

1:200 


5 mm på pappret 

1:500 


2 mm på pappret 

16

grundernas yttermått med tumstock eller långmåttband. Lägg kartan mot norr och rita 

in din grund i rätt väderstreck. Lägg ned stor noggrannhet på det som först ritas upp, 

då kan resterande uppritning ske i förhållande till den. Använd gärna de symboler som 

finns i rutan nedan. Det är dock viktigt ur tolkningssynpunkt att samma område 

dokumenteras med samma typ av symboler. 

Figur 21. Använd kompassriktningar när du 

anger grundernas längdriktning. Noggrannheten 

på bilden till höger är lagom. 

Mät sedan upp resterande 

bebyggelselämningar. Använd 

måttbandet och kompassen. 

Renrita din fältskiss när du 

kommer hem, passa på medan 

du har inventeringen färskt i 

minnet. Använd gärna en 

kamera när du inventerar, det 

är ett bra stöd för minnet. 

Dessutom dokumenterar du 

hur platsen såg ut vid 

tidpunkten för just din 

inventering. Kom ihåg att 

skriva vad och när du 

fotograferat på dina bilder! 

På ritningen är det bra att 

anteckna platsens namn, samt 

vilken socken och landskap 

den är belägen i. Anteckna 

även när ritningen är gjord. 

Om du har möjlighet att mäta in platsens läge med GPS kan även X och Y 

koordinaterna skrivas in. Dessa går även att leta fram i efterhand på www.eniro.se. 

17

Figur 22-23. Så här kan en fältskiss se ut, i fält och efter renritning. Som ni säkert förstår är det 

viktigt att skriva rent den när man kommer hem. 

Beskriv även lämningen med ord. Vilken typ av sten har använts till grunden, naturlig, 

huggen eller är grunden gjuten Är den typisk för regionen Hur höga är grunderna, 

knappt synliga eller kanske upp till en meter höga Hur ser omgivande terräng ut Hur 

ligger gårdstunet i terrängen, är det tät skog eller avverkat, hagmark eller igenväxt Ju 

mer du antecknar om platsen desto fylligare blir din inventering. Det blir också lättare 

för andra att hitta till platsen om de till exempel vet att de ska leta efter en husgrund 

på toppen av ett krön. Nedan följer ett exempel på hur beskrivningen kan se ut. 

Exemplet kommer från torpet Vitmossen i Lillhärad, Västmanland (Sköld & Åman, 

2004). 

Terräng: Lämningarna ligger i flack moränmark öster om och i kanten av en kuperad, 

blockrik moränhöjd. I norr, öster och söder ligger åkermark som fortfarande delvis 

brukas. 

Beskrivning: Lämningarna efter den södra och äldsta torpstugan syns idag endast som 

en ca 7x7 meter stor upphöjning i markytan med längdriktningen i norr-söder. 

Grundstenar liksom spismursröse saknas helt. Tio meter åt väster finns däremot 

uthusgrunden kvar, med måtten 18x5,5 meter i norr-söder. Den norra och yngsta 

husgrunden är 9x8 meter, med längdriktningen i öst-väst. Stenfoten består av tuktade 

stenar och mitt i grunden finns ett stort spismursröse. Intill södra väggen finns 

grunden efter en förstukvist. Den tillhörande ladugårds- och uthusgrunden ligger 60 

meter mot norr. 

Skador: Den yngsta ladugårdsgrunden har nya skador efter plöjning av åkern intill. 

18

Dokumentera växterna 

Växterna måste inventeras vid flera tillfällen under året för att få med alla. Tidigt på 

våren kommer lökväxterna som scilla och påsklilja. Längre fram på sommaren 

kommer perennerna och framåt hösten växter som höstaster. På hösten är det också 

läge att samla in frukt för sortbestämning. Detta kan man få hjälp med på olika 

fruktbestämningsdagar som ofta anordnas av trädgårdsföreningar och liknande. Håll 

utkik efter annons i den lokala tidningen! När man ska rita in växterna på 

situationsplanen är det bra om man har en skiss på befintliga grunder att utgå ifrån. 

Börja med träd och buskar som ju stått på samma plats sedan de planterats. Fyll 

därefter i med övriga växter som lökväxter, perenner och slingerväxter. I fält kan det 

vara enklast att använda någon form av symboler istället för att skriva namnet på 

växterna. Det kan vara siffror, bokstäver eller liknande. En enkel teckenförklaring i 

kanten av skissen gör det möjligt att följa vilka växter som hittats. För buskar och träd 

symboliserar en ikon en växtindivid, men för andra växter som prästkragar, aklejor 

och liknande kan det bli väldigt plottrigt om varje planta ska ha en egen symbol. Här 

kan ett moln (se figur 100 nedan) med lämpligt antal ikoner för just den växten 

symbolisera att det inom detta område finns många plantor av denna art. Andra ikoner 

kan därefter användas vid renritning för att åskådliggöra vilka växter som hittats. 

Figur 24-25. Vid dokumentation av växter är det enklast att utgå från en renritad situationsplan 

och markera in växterna i förhållande till befintliga grunder. Siffror eller liknande symboliserar de 

olika växtsorterna i fält för att ersättas med (i det här fallet) ikoner vid renritningen. 

19

Figur 26-27. I datorn överförs siffrorna till ikoner. En teckenförklaring redogör för vad ikonerna 

betyder. 

Det är även viktigt att beskriva växterna med ord som komplement till 

situationsplanen. Nedan följer ett exempel hämtat även det från Vitmossen. 

Växtligheten runt den äldre bebyggelsen i söder, domineras av syrener och krusbär. 

Öster om boningsgrunden står ett äppelträd och bakom den slingrandes i buskaget, 

finns ett par plantor av humle. Det är troligen frågan om honplantor som odlats för 

öltillverkning. Kanske finns det här ett samband mellan vårt fynd av humle och det 

faktum att torpet en gång i tiden skattlagts 

Äppelträdet vid den äldre grunden är av sorten Trogsta, som har dragits upp av Karl 

Erik Johansson, Trogsta, Enköpings Näs församling. Detta skedde någon gång under 

senare delen av 1800-talet. Johansson som avled 1907, hade en plantskola och 

förökade där bland annat Trogstaäpplet. Han försökte på alla sätt att få folk att 

plantera fruktträd. Det berättas att han gick omkring i Enköpingstrakten och bar sina 

fruktplantor i en ryggsäck. Vare sig folk ville eller ej, så planterade han fruktträd åt 

dem. En son till honom startade Enköpings plantskola (Nilsson, 1987). 

Vid den nya husgrunden finns ett stort buskage med snöbär och syrener. I 

husgrunden återfinns såpnejlika och åkervinda. Vitmossen är det enda torpet med vita 

syrener, på alla de andra finns den blålila bondsyrenen. Runt den äldre lämningen 

finns stora mängder av träjon och likaså mot skogen i väster hela vägen bort mot och 

förbi den yngre delen. Sammanfattningsvis kan sägas att det finns mer växtlighet runt 

den äldre än den yngre lämningen. 

20

Växttabeller 

Om man har inventerat många torp och hittat många olika kulturväxter kan en tabell 

hjälpa till att åskådliggöra vilka växter och var man hittat dem. Nedan följer ett 

exempel från inventeringarna under 2008 på olika platser i Sverige. Uppställningen av 

växterna följer Krok & Almquist 1994, 28:e upplagan, 2:a tryckningen. Växternas 

vetenskapliga släktnamn anges med fet stil och därunder dess svenska namn och vilka 

torp den hittats vid. Tabellen visas inte i sin helhet. 

Stora Salen 

Strömans 

Fågelhult 

Rydells 

Dryopteridaceae 

Träjon X X 

Liliaceae 

Brandlilja 

X 

Krollilja 

X 

Hemerocallidaceae 

Daglilja 

X 

Amaryllidaceae 

Pingstlilja X X 

Iridaceae 

Iris 

X 

Fagaceae 

Ek 

X 

Corylaceae 

Hassel 

X 

Ulmaceae 

Alm 

X 

Cannabaceae 

Humle 

X 

Urticaceae 

Nässlor X X 

Polygonaceae 

Rabarber 

X 

Var stod fotografen 

Att hitta tillbaka till var fotografen en gång stod är inte alltid enkelt. Men i de gamla 

bilderna finns ofta många ledtrådar. Har man hittat grunderna brukar det vara ganska 

enkelt att se vilken sida som är lång- eller kortsida och orientera sig därefter. Finns 

ventilationshål i grunden Spismursröset är en annan sak som är lätt att se. Dagens 

röse ska vara beläget under skorstenen på fotot. Ingången låg ofta åt söder och kan 

idag ofta ses som trappsten eller trappa. Kanske fanns en liten utbyggnad i form av 

veranda eller förstuga. Annat som kan ge ledtrådar om var fotografen stått är att 

studera omgivningarna. Finns kanske andra grunder i närheten som kan hjälpa till med 

orienteringen Hur sluttar marken Åkrar, ängar och skog som fortfarande finns kvar 

Finns stora stenar som kan hittas igen Syns det några buskar eller träd Se figur 19-20 

sidan 15. 

21

Växter 

Här nedan följer beskrivning av några av alla de växter som ofta återfinns vid 

torplämningar. Endast ett urval av växter tas upp, indelat i ett antal kategorier; 

vårdträd, fruktträd, bärande buskar, övriga buskar, slingerväxter, nyttoväxter, lökväxter 

och perenner. Bestämning och namngivning av växterna följer Krok & Almquist 

1994, 28:e upplagan, 2:a tryckningen. 

Vårdträd 

Figur 28. Tre lönnar planterade på rad som 

vårdträd vid Svarvartorp i Lillhärad, 

Västmanland. Foto Eva Timm någon gång 

mellan 1895-1911. 

Träd som planterats i anslutning till 

huset och som tilldelades övernaturlig, 

beskyddande verkan kallas vårdträd. Ett 

sådant träd står ofta framför huset eller 

också har man planterat ett träd på 

vardera sidan om grinden, för att beskydda dess invånare. 

Lönn, Acer platanoides, är väldigt vanlig som vårdträd i Bergslagen men planterades 

även på andra håll i landet och har odlats åtminstone sedan 1700-talet. Lönnen odlas 

ofta för sina vackra höstfärgers skull. Löven användes till kreatursfoder och virket till 

slöjd och finare snickeriarbeten, som musikinstrument och intarsia (Carlberg, 1988). 

Yx- och räfsskaft av lönn lär ha gett mindre blåsor än skaft av andra träslag (Almgren 

et al, 2003). Barken har använts som rött färgmedel. Stammens saft är under 

savstigningen på våren mycket riklig och kan liksom den nordamerikanska 

sockerlönnen inkokas till socker (Lindman, 1974, band 6). Under 1700- och 1800- 

talen hyste man i Sverige stora förhoppningar om lönnen som sockerproducent. 

Produktionen fick dock aldrig någon praktisk betydelse och intresset avtog så 

småningom (Almgren et al, 2003). Däremot användes saven, spädd med vatten, som 

måltidsdryck (Wallenquist, 2007). 

Figur 29-30. Lönn är ett omtyckt vårdträd och står ofta flera tillsammans. 

Ekens, Quercus robur, ved har länge varit uppskattad av människan för sin hårdhet och 

motståndskraft. Under flera hundra år tillhörde alla ekar kronan, eftersom veden 

användes till skeppsbyggnad. Upp mot 2000 välväxta ekar gick åt för att bygga ett 

örlogsfartyg av Wasas storlek (Almgren et al, 2003). Sverige skulle troligen inte ha haft 

sin stormaktstid om det inte vore för våra ekar (Bolin, 1949). Eken är än idag symbol 

för Sveriges styrka och frihet och återfinns i sparbankens symbol. Det var belagt med 

stränga straff att hugga ner eller skada ekar, till och med småplantor hade samma 

skydd. Detta är ett skäl till att ekar ibland står kvar mitt ute i åkrar. 

22

Figur 31-33. Ek är ett annat omtyckt vårdträd och står ofta i ensamt majestät framför huset. 

Ekollonen har använts som svinfoder och som kaffesurrogat, men de har hög halt av 

garvsyra och är inte lämpliga som människoföda. Ekbark användes i äldre tid vid 

läderberedning i garverier och för att färga svart (Den virtuella floran). Redan på 400- 

talet f. Kr. anbefallde Hippokrates att den sönderhackade ekroten, kokad i vatten eller 

vin till gröt, skulle användas för att lägga på brännsår. Inom folkmedicinen används 

barken av unga träd som blodstillare och till frostknölar och hemorrojder, mot 

halskatarr och diarréer (Nielsen, 1991). Inget annat träd tycks vara förknippat med så 

många myter, sagor och sägner som eken. Eken har dyrkats som gud och orakel av 

romare, greker och kelter (Almgren et al, 2003). Eken kallas även för skogsträdens 

konung. Eklövet har tradition som symbol för medborgerliga förtjänster. ”Redan de 

gamla romarna hedrade sina förtjänta män med eklövskransar, medan lagerkransen var lönen för 

krigiska bedrifter, senare ock som bekant för vetenskapliga och konstnärliga” (Holzhausen, 

1935). Det svenska namnet ek härstammar från fornnordiskans igjâ, som betyder 

vördnad (Almgren et al, 2003). 

Figur 34-35. Ask planterade på rad vid Stora Salen på Kinnekulle. 

Ett annat vanligt vårdträd är ask, Fraxinus excelsior, som har otaliga sägner förknippade 

med sig. Den förste mannen hette Ask och ska ha skapats av Oden ur världsträdet 

Yggdrasil (Nielsen, 1991). Vid trädets tre rötter fanns källan där nornorna spann och 

klippte av människornas livstrådar. Yggdrasil uppges dock vara evigt grön och flera 

författare påpekar att 'askr' också kan tolkas som idegran, Taxus baccata. Häxorna sägs 

använda askspön att göra hastiga växlingar i vädret med (Henriksson 1996). Spjut vars 

skaft ska ha tillverkats av ask benämns ibland ”ask” (Carlberg, 1988). I Trojanska 

kriget var enligt Homeros kämparna beväpnade med askspjut (Berglund, 2004) och 

även pilen som träffade Akilles häl ska ha varit av ask (Nielsen, 1991). In på 1700-talet 

ansågs askblad kunna fördriva ormar och vara bra mot ormgift (Bolin, 1949). I en 

gammal örtabok från 1700-tales sägs ”The som äro mycket fete och orörlige, kunna tage tre 

bladh af Ask och doppa i win, äta thet hvar morgon fastande en tid, giöre sig ock karbad af askelöf 

och pilelöf, så blifwa de smale och vige af sig igen” (Bolin, 1949). Inom folkmedicinen används 

blad och bark som urindrivande medel mot bland annat gikt, men i starkare doser 

även som kräkmedel (Nielsen, 1991). I Skåne är ask vanligt som vårdträd och i södra 

Europa har yngre askar använts till häckar sedan medeltid (Berglund, 2004). 

23

Alm, Ulmus glabra, ansågs som vårdträd 

kunna ge skydd mot onda makter 

(Carlberg, 1988). I Skåne är alm ett 

vanligt vårdträd (Berglund, 2004). Enligt 

den nordiska mytologin ska den första 

kvinnan, Embla, ha sitt ursprung i almen 

(Carlberg, 1988). Romarna ansåg almen 

vara en sierska sedan ett träd i Junos 

lund i Nuceria fallit över gudinnans 

altare och ånyo rest sig, vilket skulle 

förebåda romarnas seger över cimberna. 

Grekerna höll alm för en bild av döden 

och sorgen, helgad till drömmarnas gud 

Figur 36. Almfrö. 

(Henriksson 1996). I äldre tider då 

nöden stod för dörren efter missväxt, användes vilda växter för att dryga ut det lilla 

mjöl man hade. Innerbarken av alm ansågs ge det bästa barkbrödet, vanligast var dock 

att man använde tallens innerbark (Holmberg et al, 1999). Inom läkekonsten användes 

den inre barken till en invärtes dekokt mot hudsjukdomar och vattensot. Almknoppar 

kokta i brännvin användes utvärtes av allmogen som medel mot bulnader. Bladen har 

laxativa egenskaper (Henriksson 1996). 

Figur 37. Träjon hittas ofta vid jordkällare 

och ladugårdar, inplanterade som skydd mot 

onda makter. 

Träjon, Dryopteris filix-mas, är inget träd 

utan en ormbunke men ansågs förr på 

samma sätt som vårdträden ge skydd 

mot häxor och onda makter (Olsson, 

1982). Träjon odlas ibland, men 

förekommer vild i nästan hela Sverige 

(Mossberg & Stenberg, 2003). I folkmedicinen 

ansågs träjon även vara ett 

utmärkt medel mot reumatism och 

ryggskott. Torkade blad i tygpåsar lades i 

sängen direkt under det ömmande 

stället. Även mot åderbråck ska träjonen 

göra nytta och då genom varma fotbad 

på färska blad och rötter (Hoppe, 1992). 

I Lindmans Nordens Flora, band 9 från 

1974 kan man läsa att ”Träjonets jordstam 

och bladbaser innehåller ett harts, som är ett av de bästa medlen mot inälvsmaskar” (bandmaskar). 

Detta var välkänt redan i det gamla Grekland och blev känt på bred front när både 

Ludvig XIV av Frankrike och Fredrik den store av Preussen med dess hjälp befriades 

från sina plågsamma parasiter (Nielsen, 1991). Idag vet man att träjon är mycket giftig 

och cancerframkallande (Carlberg, 1988). I en skrift av Riddarhyttebon och 

medicinalväxtsamlaren Emil Jansson och som har nedtecknats av Evert Jansson 

(stencil i lokstallet, Riddarhyttan), kan man läsa om andra användningsområden för 

träjon. Där står det nämligen att om man tar de gula fröna (sporerna) från undersidan 

av bladen och lägger i skorna, blir man osynlig! 

24

Fruktträd 

Figur 38-39. Vildapel är vanligt förekommande i gamla betesmarker. Äpple finns det många sorter 

i dag, men inte så många som det en gång fanns. 

Äpple, Malus domestica, tros ha kommit till Sverige på 1100-talet, då munkarna kunde 

konsten att ympa (se förklaring sid. 43), vilket var en förutsättning för odling. Äpple 

skiljs från sin släkting vildapeln, Malus sylvestris, genom ludna bladundersidor. Vildapel 

har liksom krikon ofta tornar (grenar som ombildats till ”taggar”) och mer 

buskliknande växtsätt. Barken har använts vid växtfärgning och ger en starkt gul färg 

(Hansson & Ryd, 1980). Äpplena kan användas till cider och gelé. 

”I lämningar efter boplatser har man både i sydligare länder och i vårt land funnit 

rester av äpplen. Vid Alvastra nära Omberg i Östergötland har man vid 

utgrävning av en boplats, en pålbyggnad i Dags mosse, hittat förkolnade äpplen. 

Dessa verkar vara ituskurna och är förmodligen vildäpplen. Man daterar fynden 

till omkring år 2500 f. Kr.” (Nilsson, 1987). 

På många ställen genom historien och i myter dyker äpplet upp. De nordiska gudarna 

höll sig evigt unga genom att äta äpplen förvarade av gudinnan Idun. Illistige Loke 

lurade henne så hon fastnade hos jättarna. Gudarna blev gamla och gråhåriga och 

tvingade Loke lämna tillbaka Idun (Bolin, 1949). I Bibeln talas om äpplet som Adam 

och Eva åt av och därmed förvisades från lustgården. Detta torde dock ha varit en 

aprikos eftersom äpple inte fanns i Palestina vid tiden då Bibeln författades. Krönt 

med ett kors blev det senare en monarks attribut och ännu senare kom riksäpplet 

(Nielsen, 1991). Hur sortimentet av äpplen har minskat i Sverige kan man följa i 

Alnarps Trädgårdars försäljningskataloger. År 1902 fanns 109 sorter till försäljning. År 

1930 har antalet minskat till 42 och år 1952 fanns bara 29 sorter. Idag är det få 

plantskolor som ens har ett så stort sortiment till försäljning (Minnhagen-Alvsten et al, 

1996). 

Figur 40. Mälarplommon är en härdig sort 

som klarar även stränga vintrar. 

Plommon, Prunus domestica, finns ibland 

kvar vid övergivna torp. Runt Mälaren 

kan Mälarplommon, en sort som var 

vanlig på 1920-30-talen, hittas. Sorten 

har haft stor utbredning i Mälarområdet 

och har kallats Svartsjölandsplommon, 

Upplandsplommon, Mälardalens gulplommon 

och någon gång Mirabeller. 

Namnet Mälarplommon har använts 

sedan 1927 och på 1930-talet var den en 

av de viktigaste sorterna i Stockholmshandeln. 

Där var den ett tag så vanlig att 

den pressade ner plommonpriserna 

25

(Nilsson, 1989). Plommon är kända från svenska klosterträdgårdar sedan 1400-talet. 

Frukten äts färsk, eller kokas till kompott, sylt och marmelad, men kan även torkas 

(Carlberg, 1988). 

Krikon, Prunus domestica ssp insititia, är 

liksom plommon känt från svenska 

klosterträdgårdar sedan 1400-talet. 

Frukten äts färsk, eller kokas till 

kompott, sylt och marmelad, men kan 

även torkas (Carlberg, 1988). Krikon, 

som är en underart till plommon, har till 

skillnad från plommon ofta tornar och 

håriga bladskaft och unga grenar. 

Krikon växer ofta som snår och 

plommon som enstaka träd. Krikonets 

blå eller gula frukt är mindre än 

plommonets (Mossberg & Stenberg, 

2003) och saknar fåra (Nilsson, 1989). 

Underarten är i vissa trakter vanligare än 

Figur 41. Krikon är en korsning mellan 

plommon och slån. 

huvudarten då den ofta använts som grundstam på vilken förädlade plommonsorter 

ympats in. Då de mer känsliga ymparna dör, lever ofta grundstammen kvar under lång 

tid (Den virtuella floran). 

Päron, Pyrus communis, har i Sverige 

påträffats som frö i gravar från yngre 

stenåldern och odling är känd sedan 

medeltiden. På 1600-talet fanns fler 

päronsorter än äpplesorter i Sverige. 

Virket var förr populärt och utnyttjades 

till finare snickerier (Carlberg, 1988). En 

gammal sort är Bergamott. 

Förr var det vanligt att man hämtade 

hem fågelbärsplantor, Prunus avium, 

som man hittade i skogen och 

planterade vid torpet. Fågelbär kallas 

Figur 42. Bergamott är en gammal päronsort. även sötkörsbär, skogskörsbär och 

vildkörsbär (Almgren et al, 2003). Bären 

är söta och det var en fördel på den tiden då socker var en dyr lyxvara (Danielson, 

1998). Fågelbärsträdet kom till Skandinavien med klosterväsendet under medeltiden 

och antagligen redan på 800-talet med vikingarna. Virket har använts till möbler, 

inredningar och finsnickeri (Almgren et al, 2003). 

Bärande buskar 

Hassel, Corylus avellana, är en buske som nyttjats för sina nötter. Namnet ingår i 

medeltida ortsnamn som Hæslaby, nuvarande Hässelby. Redan på medeltiden var det 

förbjudet att plundra hassel-skogar, men 1879 skriver Hildebrand i Sveriges medeltid att 

"man hade dock så pass mycket undseende med den begärelse, som anblicken af 

nötklasarne måste väcka, att det, enligt Östgöta- och Skånelagarne var vandraren 

medgifvet att plocka så mycket, att han dermed kunde fylla hatten ända upp till 

hattbandet eller vanten ända upp till öppningen för tummen". 

Att plocka hasselnötter ingår inte i allemansrätten. Vill man plocka nötter måste man 

ha markägarens tillstånd! 

26

Hasseln blommar tidigast av de svenska vilda 

växterna, redan i februari. De långa raka skotten 

används till käppar, tunnband, korgar och sägs ge 

bra träkol. Under krigsåren var hasseln högt 

skattad för gengaskol. I Palmbergs Svenska 

Örtekrantz från 1684 berättas om hasselns skydd 

mot pesten: Borra hål i stora nötter, fyll med 

kvicksilver, täpp till och häng runt halsen. Här 

hittas också uppgifter om hasselns egenskaper mot 

ormgift: ”När man slår en orm med en hasselstake så 

blifwer han lika som döfder, hwartutaf en part sluta thetta; 

Trä stå emot ormgift”. I Tyskland trodde man i gamla 

tider att en ormkung bodde under en hassel med 

mistel. Den var vit och prydd med en krona och så 

stark att den utan vidare kunde köras rakt genom 

den grövsta ek. För att fånga den måste man hälsa 

hasselbusken i Guds namn och därpå gräva upp 

den. Så snart man fick syn på ormen skulle man 

läsa en trollformel och strö gråbo på den. Då 

förlorade den sin kraft. Sedan man kommit i 

Figur 43. Man måste ha 

markägarens tillstånd för att få 

plocka hasselnötter. 

besittning av ormen behärskade man växternas alla hemliga krafter och var skyddad 

mot alla onda andar. Man hittade dolda skatter, bröt sig genom vilka dörrar som helst, 

var osårbar och kunde göra sig osynlig. Till och med den onde måste göra en till viljes. 

Men varje natt skulle hasselormen ha ett ägg och vinruta (kryddväxt) vilket ju var en 

billig begäran (Bolin, 1949)! 

Berberisbuske, Berberis vulgaris, kallades förr för surtorn eftersom busken har tornar 

och sura bär. Den fördes till Europa av morerna som ansåg att den var en värdefull 

läkeväxt och till Sverige kom den troligen på 1600-talet (Malmgren, 1978). Hela 

växten, utom bären, är giftig och innehåller alkaloiden berberin (Olsson, 1982). En del 

odlade bereberissläktingar har bär som innehåller bereberin så man måste vara säker 

på att det är vild berberis om man ska använda bären (Carlberg, 1988). Växten har 

använts till att färga läder, papper och trä och gav olika gula nyanser (Lindman, 1974, 

band 4). Berberis är mellanvärd för rostsvampen svartrost, Puccinia graminis, som 

angriper stråsäd. År 1918 kom en lag som förbjöd berberis i odling och 1979 ändrades 

den till att gälla utrotning av berberis. Denna lag upphävdes dock 1994 eftersom de 

moderna sädessorterna inte är lika mottagliga för svartrost som de äldre och man 

därför inte längre anser att berberis är något större problem för jordbruket (Carlberg, 

1988). Flera prydnadsarter har under 1900-talet importerats från Östasien 

(Holzhausen, 1935). 

Figur 44-45. Förr var det påbjudet i lag att utrota berberisen. 

27

Figur 46. Röda vinbär blev 

vanliga i odling först efter att 

sockerbetsodlingen i Sverige tog 

fart. 

Svarta vinbär, Ribes nigrum, har funnits i odling sedan 

1500-talet och används till sylt, gelé, saft och vin 

(Carlberg, 1988). Bären utnyttjades förr inom 

farmakologin och ansågs vara "lösande, kylande, stillande 

och antiseptiska" (Den virtuella floran). Oljan från 

svarta vinbär har visat sig förhindra svampangrepp på 

potatis och verkar dessutom groningshämmande. 

Oljans förmåga att binda dofter används i exklusiva 

parfymer. Vildformen av svarta vinbär heter tistron 

och växer i kusttrakterna (Minnhagen-Alvsten et al, 

1996). Före 1800-talets slut odlade man sällan sura bär 

som röda vinbär för att göra sylt och saft, eftersom 

socker var en dyr importvara. Det blev vanligt först 

vid slutet av 1800-talet när den inhemska sockerbetsodlingen 

kom igång och priset sjönk (Andréasson, 

2007). 

Vinbär påträffas ofta vid yngre torplämningar medan 

det vid äldre istället hittas krusbär, Ribes uva-crispa, 

(Carlberg, 1988) som har odlats i Sverige åtminstone 

sedan 1600-talet (Lindman, 1974, band 5). Krusbär 

kallas även stickelbär och är den enda arten i släktet ripsar (Ribes) som har tornar 

(Mossberg & Stenberg, 2003). 

Både vinbär och krusbär kan när de inte bär frukt vara svåra att skilja från sin vilda 

släkting måbär, Ribes alpinum, eller degbär som den också kallas. Måbär har röda bär 

och saknar taggar och är alltså egentligen mer lik vinbär, men till skillnad från denna 

har måbär inte lika många bär i klasarna. Bären är ätliga, men kan inte mäta sig med 

vinbärens (Lindman, 1974, band 5). Måbär är mycket tålig och har god skottskjutningsförmåga 

och redan under 1700-talet propagerades det för att använda måbär 

till häckar (Carlberg, 1988). 

Figur 47-49. Krusbär hittas ofta vid äldre torplämningar och är den enda Ribes-släktingen som har 

taggar. Måbär kan vara svår att skilja från vinbär och krusbär. 

Rosor, Rosa sp. kan lite grovt delas in i vilda och förädlade sorter. De vilda, 

ickeförädlade rosorna har fem rosa kronblad, medan förädlade rosor har fler än fem 

kronblad och ofta i andra färger. Ursprungligen fanns endast en östlig och en västlig 

rossort. Den östliga, som fanns i länderna runt Persiska viken, korsades med den 

europeiska och en hybrid uppkom. Dessa korsades sedan med varandra och ett antal 

sorter uppkom (Nielsen, 1991). 

2004 

28

Figur 50-52. Vid torpet Strömans på Kinnekulle växer en vit ros, troligen 'Alba Maxima', 

(Henrik Morin muntligen). 

En sort, hundros, Rosa canin, har fått sitt namn eftersom man trodde att den kunde 

bota sjukdomen hundgalenskap (rabies). Denna sjukdom förekommer inte i Sverige 

och här trodde man istället att namnet var ringaktande i förhållande till odlade rosor. 

Rosor odlades i Sverige redan under medeltiden, men kunskapen om vilka rosor som 

har odlats i vårt land fram till 1800-talets början är till stora delar okänt. Under 1800- 

och 1900-talen saluförde svenska plantskolor tusentals sorter och deras sortiment har 

kraftigt ökat över tiden (Engström, 2007). Av nypon, rosornas frukter, som innehåller 

tjugo gånger mer C-vitamin än apelsiner, kan man göra nyponsoppa och marmelad 

(Bolin, 1949). 

Figur 53-55. De vilda rosorna har fem rosa kronblad. 

Övriga buskar 

Spirea, Spiraea sp. förökar sig med rotskott och bildar därigenom stora bestånd. 

Häckspirea började odlas i Europa på 1500-talet och kom till Skandinavien på 1700- 

talet (Wallenquist, 2007), men blev vanlig först på 1800-talet (Carlberg, 1988). Spirea 

finns i en mängd olika sorter som förekommer upp till zon 5-7 (Riksförbundet Svensk 

Trädgård, 1993). Rönnspirea, Spiraea sorbifolia, skiljer sig från övriga spireor på bladen 

som är lika rönnens, därav namnet. Den kommer ursprungligen från Asien och 

förökar sig med rotskott till täta bestånd (Holzhausen, 1935). 

Figur 56-59. Rönnspirea t.v. och spirea t.h. sprider sig med rotskott och bildar snart stora bestånd. 

29

Figur 60-61. Syrenen är en riktig torpväxt och står kvar långt efter att ett torp övergivits. 

Syrener, Syringa vulgaris, har odlats i Sverige sedan 1600-talet (Carlberg, 1988). Det var 

den österrikiske diplomaten Ogier Ghiselin de Busbecq, Ferdinand I:s sändebud vid 

Soliman den Präktiges hov i Konstantinopel, som 1536 tog med sig syrenen från 

Turkiet till Wien (Berglund, 2004). Den hårda veden har använts till att göra 

räfspinnar på höräfsor (Hamilton, 1995). När syrenen var ny i Europa var det svårt att 

skilja på syren och schersmin. Därför kallades de för blå och vit pipbuske, då turkarna 

använde buskarnas grenar till att göra spelpipor. För att ytterligare förvilla var det 

schersminen som ursprungligen hette Syringa, som kommer av syrinx som är grekiska 

för Pans flöjt. Myten berättar att nymfen Syrinx förföljdes av Pan men räddades av att 

hon förvandlades till en schersminbuske. Av buskens grenar gjorde Pan en flöjt 

(Berglund, 2004). Men i Corneliusons Växternas namn kan man istället läsa att nymfen 

anropade sin far, floden Ladon, för att få hjälp i sin nöd. Han förvandlade henne då 

till ett vasstrå. Och Pan skär ju sina pipor i vassen… (Wallenquist, 2007). 

Figur 62-63. Snöbärens frukter sitter kvar på bar kvist hela vintern. 

Snöbär, Symphoricarpus albus, odlas ofta som häckväxt och är en länge kvarstående 

buske (Mossberg & Stenberg, 2003) som på sina håll kan bli ett ogräs. Den kallas 

ibland snöbärsbuske eller smällebär. Andra namn är snötry, snödroppe, galenbär och 

smälleskitbär eftersom den kan ge magont och diarré (Armfelt-Hansell, 1969). Busken 

upptäcktes i Amerika runt år 1800 och kom till Sverige ca 50 år senare (Carlberg, 

1988). Olle Svedjemyr skriver i sin inventering från Malexander socken i Östergötland 

att yngre torp där skog inte planterats ofta hyser snöbär. Han drar därför slutsatsen att 

det är troligt att snöbär dukat under för granen på de äldre torpen (Svedjemyr, 1986). 

30

Figur 64. Schersmin kallas ibland 

felaktigt för jasmin (Holzhausen, 

1935). 

Schersmin, Philadelphus coronarius, kommer från 

Sydeuropa och Asien. Det vetenskapliga namnet 

kommer av en kung i Egypten, Ptolemaios II, 

som älskade kultur, litteratur och naturvetenskap. 

Han kallades Philadelphos, ett namn som 

kommer av philein, älska och adelphos, broder eller 

syster. Namnet fick han när han gifte sig med sin 

halvsyster efter att ha förskjutit sin första gemål. 

Coronarius kommer av latinets corona, krans, som 

kommer av att romarna använde schersminen till 

kransar (Wallenquist, 2007). Liksom syrenen 

introducerades schersminen på 1500-talet av 

Ogier Ghiselin de Busbecq (Berglund, 2004). 

Schersminen har odlats i Sverige sedan 1600-talet 

(Wallenquist, 2007). 

Snöbollsbuske, Viburnum opulus 'Roseum', är en 

steril underart till olvon, Viburnum opulus (Lindman, 

1974, band 8), som förvisso växer vilt i Sverige, 

men som sedan länge har odlats som 

prydnadsbuske. Enligt Linné är olvon det 

uppländska namnet på växten medan den i 

Blekinge kallas för ugglerönn (Den virtuella floran). 

Inte sällan kallas även olvon för snöbollsbuske, 

men de två skiljer sig åt utseendemässigt. Olvonens 

blomsterkorgar är platta med vita blommor i krans 

medan snöbollsbuskens, precis som namnet låter 

antyda har blommorna i bollar. Blommorna hos 

den senare är först blekt limegröna för att senare 

under blomningen övergå i helvitt. Snöbollsbusken 

finns omnämnd i dansken Blocks "Horticultura 

Danica" från 1647 och blev vanlig i de svenska 

allmogeträdgårdarna under 1800-talet (Minnhagen- 

Alvsten et al, 1996). Olvonbuskens tämligen hårda 

och lättkluvna trä har använts av skomakare till 

skopliggar och i Norge har man gjort vävskedar av 

det (Bolin, 1949). 

Figur 65. Snöbollsbuske 

Figur 66. Olvon 

31

Slingerväxter 

Figur 67-68. Honplantor av humle odlades för 

ölframställning. 

Humle, Humulus lupulus, är 

ursprungligen vild i Sverige, 

men började odlas som 

medicinalväxt av cisterciensermunkar 

på 1300-talet 

(Carlberg, 1988). Humle ansågs 

dämpa männens sexualitet 

vilket kan förklara varför den 

var så vanlig i klostren 

(Minnhagen-Alvsten et al, 

1996). Dess innehåll av olika 

alkaloider sägs stimulera 

aptiten och förbättra sömnen. 

En kudde med humlekottar 

sägs kunna bota tandvärk 

(Berglund, 2004) och ge 

rogivande sömn, vilket 

användes på tyska krigslasarett under första världskriget. Ännu för hundra år sedan 

rekommenderades humledroppar mot smärtsamma dröpplar (gonorré) (Nielsen, 

1991). 

I Norden användes ursprungligen pors till ölframställning, men sedan 1600-talet 

används humle. Odling påbjöds i lag och varje hemman skulle enligt 1734 års lag ha 

humlegård och varje sådan hålla tuhundra stänger (Lindman, 1974, band 3). På 1860- 

talet upphävdes de sista bestämmelserna om humleodling (Wallenquist, 2007). De 

svenska bryggerierna importerar idag sin humle från sydtyskland (Lindman, 1974, 

band 3). Det är en bitter harts, lupulin, som endast finns i honblommorna, som 

neutraliserar det söta i ölet och gör det lagom beskt och hindrar det från att surna. 

Humle vrider sig alltid åt höger när den växer och kan växa så mycket som 17 

centimeter per dygn! Dess vetenskapliga namn lupulus kommer från Lupus som betyder 

varg och syftar på att humlen kväver växterna den slingrar sig på liksom vargen kväver 

lammet den slår (Berglund, 2004). Humleodling var en bra affär för torparna i 

Östergötland som på 1860- och 1870-talen kunde få mellan 12 och 15 riksdaler 

pundet för torkade humlekottar när dessa såldes till bryggerierna i staden (Wallenquist, 

2007). 

Figur 69. Vintergrönan är 

populär på kyrkogårdar och 

kallas även gravmyrten. 

Vintergröna, Vinca minor, kommer ursprungligen 

från Europa och är en mycket tålig art som finns 

kvar långt efter att ett ställe övergivits (Mossberg & 

Stenberg, 2003). Arten är känd i odling åtminstone 

sedan början av 1800-talet och har använts på 

bland annat kyrkogårdar (Holzhausen, 1935). 

Vintergröna kallas även gravmyrten och sinngröna 

och det svenska namnet syftar på att den är grön 

året om. Namnet kommer från latinets vica-pervica 

som tillskriver växten egenskapen att behandla 

svullnader. Vincere betyder segra och kan syfta på 

att växten är grön året om och alltså besegrar 

vintern. I Östergötland kallas den pellevink, från 

latinets pervica. Enligt Olle Svedjemyr, som 

inventerat kulturväxter kring ödetorp i Malexander 

socken i Östergötland, är vintergrönan tillsammans 

med till exempel krusbär, syren, snöbär och spirea, 

en av torpartidens karaktärsväxter (Svedjemyr, 

1986). 

32

Figur 70-71. Kaprifolens blad sitter runt stjälken som en tallrik medan bladen på vildkaprifolen är 

fria. 

Kaprifol, Lonicera caprifolium, har sedan 1800-talet odlats som trädgårdsväxt (Carlberg, 

1988). Kaprifolen kommer ursprungligen från Balkan och Kaukasus (Mossberg & 

Stenberg, 2003). Den odlade kaprifolen skiljs från den vilda genom att bladen är 

hopväxta runt stjälken medan de på den vilda varianten är fria (Lindman, 1974, band 

8). Den vilda kaprifolen blommar dessutom senare och doftar inte (Wallenquist, 

2007). Adam Lonitzer var tysk läkare och botanist på 1500-talet och det är efter 

honom kaprifolen fått sitt vetenskapliga namn lonicera. Caprifolium är latin för getblad. 

Kaprifolen klättrar som en get men är också 

omtyckt av getter (Corneliuson, 1997). I Halland 

har den kallats både för pukeris och getablad, 

skogsliljer, löpeliljer och bockblad (Wallenquist, 

2007). 

Lökväxter 

Pingstlilja, Narcissus poeticus, kommer från södra 

Europa och är en av de allra äldsta trädgårdsblommorna 

(Berglund, 2004). Den nämns första 

gången i Norden på 1600-talet (Minnhagen- 

Alvsten et al, 1996). Det svenska namnet syftar på 

att den ofta blommar runt pingst. Ett danskt 

talesätt säger, ”den som pingstdagens morgon kan plocka 

50 utslagna pingstliljor i sin trädgård, ska samma sommar 

få tur med småkreaturen” (Berglund, 2004). 

Pingstliljan tar sju år på sig från frö till blomma. 

Figur 72. Pingstliljan tar sju år 

på sig från frö till blomma. 

Figur 73. Brandlilja kallas även getarsel. 

Brandlilja, Lilium bulbiferum, är en 

lökväxt som syns på långt håll när man 

kommer genom skogen. Den kallas även 

gul lilja, eldlilja och stubbrosa 

(Wallenquist, 2007) och kejsarkrona. 

Det senare namnet används idag endast 

på arten Fritillaria imperialis. 

Benämningen getarsel förekommer, 

kanske på grund av den inte helt 

angenäma lukten (Carlberg, 1988). 

Brandlilja har odlats som prydnadsväxt 

sedan 1500-talet och var mycket spridd 

även bland fattigt folk (Danielson, 1998). 

33

Brandliljan är en av de mest avbildade liljorna under 1500- och 1600-talen (Elliot, 

2005). Det finns två varianter, en med och en utan bulber i bladvecken. Varianten 

utan bulber kallas för saffranslilja. 

Snödroppar, 

Galanthus nivalis, har 

funnits i nordiska 

trädgårdar åtminstone sedan 1400-talet (Berglund, 

2004). Namnet snödroppe dyker upp första gången 

på 1600-talet (Elliott, 2005). Växten kommer 

ursprungligen från alpskogarna i Pyrenéerna och 

Kaukasus. Munkar och nunnor tog den i odling 

under medeltiden. Enligt medeltida legender sägs 

snödroppen ha sprungit ur jorden som en 

renhetens symbol på fyrtionde dagen efter Jesu 

födelse, då Jungfru Maria visade upp sitt barn i 

templet. På denna dag blev det tradition att flytta 

bort Mariaskulpturen från altaret och istället 

placera en bukett med snödroppar där. Dagen då 

Adam och Eva förjagades ur paradiset var det 

snöigt och kallt. Adam och Eva frös och grät. En 

ängel tyckte synd om dem och som ett tecken på 

att vår snart skulle följa på den isande vintern, 

rörde ängeln vid de fallande snöflingorna som 

förvandlades till snödroppar. Blommorna har ett 

Krollilja, Lilium martagon, kommer från Mellaneuropa 

och västra Asien. Krolliljan är gammal i odling i Sverige, 

minst sedan 1700-talet. På tyska kallas den för Goldwurz, 

antingen på grund av de gula lökarna eller för att 

allkemisterna trodde att löken kunde förvandla andra 

metaller till guld. Liljan har haft många namn genom 

åren, krull- eller kroklilja, krumlilja, klockelilja och 

kranslilja. Martagon är turkiska för turban (Wallenquist, 

2007). 

Figur 74. Krolliljan sprider sig om den får möjlighet och återfinns 

ofta i stora bestånd på gamla ödetorp. 

Figur 75. Det kan vara två 

grader varmare i blomklockan än 

utanför. 

inbyggt system för att klara blomning medan snön ligger kvar på marken. 

Droppformen håller kvar värmen så blomman inte fryser. Det kan vara upp till två 

grader varmare i blomklockan än på utsidan (Berglund, 2004). Snödroppe kallas även 

snölilja, marsmånadsblomster, lökfiol och snögalant (Wallenquist, 2007). 

Nyttoväxter 

Kirskål, Aegopodium podagraria, benämns 

även kers, djurkål, qualler och 

skvallerkål. Det senare namnet kommer 

av dess förmåga att sprida sig (Carlberg, 

1988). Det latinska namnet fick växten 

av att munkarna och nunnorna som 

införde den till Norden på medeltiden 

(Lindman, 1974, band 7) flitigt 

rekommenderade den mot podager, gikt 

i stortån (Nielsen, 1991). Den sjuke fick 

med sig en planta hem för att kunna 

genomföra sin giktkur. Kanske är det 

därför som ogräset är så allmänt spritt (Holmberg et al, 1999). På 1700-talet 

34

ekommenderades kirskål som grönsak och odlades som sådan fram till 1800-talet 

(Carlberg, 1988). 

Figur 76-77. Kirskål (föregående sida) och mästerrot (nedan) är lika, men kirskålens blad är mer 

spetsiga. Mästerroten växer i mer avgränsade bestånd och 

blommar sällan. 

Mästerrot, Peucedanum ostruthium, är en art som 

ursprungligen kommer från alperna (Mossberg & 

Stenberg, 2003) och som i Sverige odlats som 

medicinalväxt och därför påträffas vid bondgårdar 

och fäbodar (Den virtuella floran). Arten är lik 

kirskål, men blommar sällan (Krok & Almquist, 

1994). Jordstammen såldes förr på apotek under 

namnet ”Radix ostruthii” eller ”Rhizoma imperatoriae” 

och ansågs vara ett gudomligt läkemedel, 

”Remedium divinum”. Namnet mästerrot syftar på 

örtens mångsidiga användning mot bland annat 

njursten, frossa, mask, kolik och fyllerigalenskap 

(Den virtuella floran). 

Nässlor, Urtica dioica, den ”kulturväxt” som alla lär sig redan som barn, inte minst för 

att man bränner sig på den. Nässlor påträffas idag runt torpen där marken är kväverik, 

alltså där hö- och gödselstackarna, men även utedassen, var 

placerade. Nässlor odlades förr i särskilda nässelgårdar för 

användning i hushållet som mat, medicin och spånadsväxt 

(Lindman, 1974, band 3). Korna utfodrades med torkade 

nässlor för att höja mjölkproduktionen och ge smöret bättre 

färg. Även hönsen fick nässlor för att värpa bättre och ge 

gulan starkare färg. Reumatiska leder piskades med nässlor 

mot smärta och stelhet. Även ”dårar” piskades och det 

hände att de ”återfick förståndet” (Hoppe, 1992). Nässlan är 

rik på C-vitamin och mineraler och är dessutom relativt 

proteinrik och har använts för sina urindrivande egenskaper, 

till att rena blod och mot lungsot och skörbjugg. Färsk rot 

kokad i vatten kan användas till att färga ägg till påsk, men 

kan också användas till växtfärgning. Inom folktron sägs 

nässlan skydda människor 

mot fiender om 

Figur 78. Nässlan 

innehåller C-vitamin 

och är bra mot 

skörbjugg. 

man håller den i handen 

tillsammans med körvel 

(Bolin, 1949). I 

Slovakien trodde man 

att den kvinna som satte 

sig att kissa i ett nässelbestånd 

inte löpte risk att bli gravid (Nielsen, 

1991). 

Kummin, Carum carvi, har fått sitt namn från 

cuminum som är romarnas namn på en kumminart 

odlad i östra medelhavsländerna. Troligen har den 

spritts från forntida odlingar (Bolin, 1949). Ju 

längre norrut kummin växer desto bättre smak 

får den. Kummin har använts som krydda i bröd, 

ost och brännvin. 

Figur 79. Kummin har använts 

som krydda i bröd, ost och 

brännvin. 

35

I folktron sägs hustomten ogilla kummin. Råkade han få kumminbröd ropade han: 

”Så, du har bakat mig kumminbröd, ha det ger dig på stunden bitter nöd.” Sen gav han sig iväg 

från den otrevliga gården och kom aldrig tillbaka. I hemmet blev det då så fattigt att 

man inte fick råd att baka vanligt bröd, långt mindre kumminbröd. I Skåne hade man 

innan tobaksodlingen blev vanlig kumminhagar och exporterade kummin till andra 

länder (Bolin, 1949). Frukterna upptogs också i farmakopén som väderdrivande och 

aptitstärkande medel (Nielsen, 1991). Fram till början av 1900-talet var det en 

självklarhet att en nyförlöst kvinna bjöds på vattgröt grön av kummin. Om det var 

kumminets rikedom på protein eller dess skydd mot onda makter hon hade mest 

glädje av, framgår inte. Kanske kumminet helt enkelt hjälpte till att få igång kvinnans 

förmodat tröga mage. Det påstås att det välkända rådet om ”ett äpple om dagen…” inte 

är ett tidigt erkännande om äpplets eventuella läkande egenskaper. Ordspråket tros 

snarare härstamma från att man förr vid sängdags gärna serverade ett äpple fyllt med 

nyttiga kumminfrön (Lindvall & Lindvall, 1997). 

Det finns två sorters körvel. Den ena är dansk körvel, Anthricus cerefolium, som är 

ettårig och även kallas trädgårdskörvel. Den kommer ursprungligen från Ryssland och 

spreds med romarna i Europa. Den har förr använts mot kikhosta och cancer, och 

blandad med ättika mot inälvsmask. Avkok på körvel som ansiktsmask sägs hjälpa 

mot rynkor. Men alla eventuella medicinska egenskaper försvinner vid uppvärmning. 

Figur 80-81. Körvel hittas ofta förvildad vid gamla torp 

och gårdar. 

Den andra sorten är spansk 

körvel, Myrrhis odorata, som är 

perenn och ursprungligen 

kommer från Frankrike. Det 

var munkarna som förde 

körveln till Sverige och man 

ser den ofta förvildad vid 

gamla gårdar och torp 

(Hoppe, 1992). Körvel är den 

kryddväxt som oftast förekommer 

vid gamla torp 

(Wallenquist, 2007). Inom 

folktron sägs körvel skydda 

människor mot fiender om 

man håller den i handen 

tillsammans med nässlor 

(Bolin, 1949). Roten ansågs förr fördriva svårmod och ge ett gladare sinne (Carlberg, 

1988). Inte mindre än 12 dygder räknas upp för örten, bland andra som skyddsmedel 

för smittsamma sjukdomar, mot ormbett, snuva och håll (Henriksson, 1996). Dess 

medicinska verkan är som störst i oljan som finns i fröet. Den är milt laxerande och 

smärtstillande. Rötterna kokades förr som hjälp mot pesten, men numera är dess 

främsta egenskaper som sötningsmedel till diabetiker. Att äta körvelsoppa på 

skärtorsdagen har lång tradition i Europa. Den sägs vara lagom mild för magen att 

bryta fastan och inleda påsken (Lindvall & Lindvall, 1997). Om den dagligen gavs som 

foder till kon ansågs det öka mjölkavkastningen (Wallenquist, 2007). Den har använts 

av biodlare att fånga in svärmande bin. Bina ansågs bli mer medgörliga om kupan 

smordes in med den välluktande växten (Carlberg, 1988). 

Rabarber, Rheum rhabarbarum, är en odlad art som ibland kan påträffas kvarstående 

eller tillfälligt förvildad. Artnamnet rhabarbarum kommer eventuellt av Rha (floden 

Volga) och barbarum som betyder utländsk. Bladskaften är ätliga och används bland 

annat till desserter, sylt och saft. Rabarber odlades som medicinalväxt redan under 

1600-talet medan odling för föda anses ha börjat först i slutet av 1800-talet då sockret 

blev överkomligt i pris. För 200-300 år sedan var jakten intensiv på torkade 

flikrabarber som användes som laxermedel. Till stora kostnader importerades den från 

Kina. Under 1700-talet fick Ryssland monopol på handeln, kanske kommer uttrycket 

36

att lägga rabarber på något från 

denna händelse. Svenska 

forskare förde hem vad de 

trodde var flikrabarber, men det 

visade sig vara korsningen 

mellan två vilda rabarbersorter. 

Inget ont som inte har något gott 

med sig. Matrabarbern finns idag 

allmänt spridd i de svenska 

trädgårdarna (Minnhagen- 

Alvsten et al, 1996). En anledning 

till att man idag sällan hittar 

rabarber vid övergivna torp är 

troligen att man tog med sig 

plantorna till nästa ställe eller att 

andra människor grävt upp och 

flyttat på växterna. 

Perenner 

Figur 82. Rabarber grävs ofta upp och tas med när 

torpet överges. 

Figur 83-85. Pion är en växt som ofta grävs upp och tas med när man flyttar. 

Pion, Paeonia sp., denna folkkära blomma växte ursprungligen vild i Asien och finns 

idag i över 3000 sorter. I Kina startade förädlingen och där har de odlats i minst 1500 

år. Från början för rötternas medicinska egenskaper, men omkring år 600 odlades 

pionerna för sin skönhets skull. Man skiljer på buskpioner, vars blad vissnar och fälls 

på hösten och örtartade pioner, där hela växten vissnar ner på hösten (Fearnley- 

Whittingstall, 2006). Dessa delas grovt in i luktpion, dillpion och bondpion. Pionerna 

är långlivade men utan skötsel kan de sluta blomma (Oskarsson, 2008). 

Figur 86-88. Iris delas in i skäggbärande och icke skäggbärande. 

Liksom pionerna är irisar, Iris sp., långlivade och hittas ofta vid gamla torp och gårdar, 

men utan skötsel slutar även de att blomma (Oskarsson, 2008). Iris är grekiska för 

regnbåge och namnet på regnbågens gudinna och gudarnas sändebud. Grekerna 

37

planterade iris på sina kvinnogravar för att Iris lättare skulle kunna föra deras själar till 

paradiset. Fortfarande syns irisar bland alla plastdekorationer på grekiska kyrkogårdar. 

Iris höggs ut i pannan på sfinxerna som tecken på vältalighet. I Kina symboliserar 

irisen skönhet i ensamheten. Franska liljan är en stiliserad iris. Tillsammans med ros 

och liljor tillhör iris de äldsta växterna i odling. Den odlades som medicinalväxt i 

klostren redan på 900-talet. Vissa irisar odlas för violrot (torkade rötter). Man skiljer 

grovt på skäggbärande och skägglösa arter (Geite, 2004). 

Figur 89-91. Dagliljan ingår i Linnés blomsterur och sluter sig klockan 20 på kvällen. 

Daglilja, Hemerocallis sp., kan vid utebliven skötsel sluta att blomma. I trädgårdsartiklar 

från början av 1900-talet rekommenderas dagliljorna som snittblommor (Oskarsson, 

2008). Hemerocallis kommer av Hemero som betyder dag och Kallis som betyder 

skönhet. Och precis som namnet antyder blommar den endast en dag (Wallenquist, 

2007). Linné lät dagliljan ingå i sitt blomsterur där man med hjälp av olika blommor 

kan hålla reda på tiden. Dagliljan avslutar dagen och sluter sig vid åttatiden på kvällen. 

I Danmark omnämns den på 1700-talet och det är möjligt att den fanns i Sverige 

redan då. I Kina används de torkade blommorna som krydda i maten (Wallenquist, 

2007). I Asien äter man de torkade blommorna. I Kina kallas den för glömskans ört 

och påstås kunna bota sorg genom glömska. Dagliljan har odlats i Europa åtminstone 

sedan romartiden då den ingick i apotekarrabatterna. Tillsammans med brandliljan är 

dagliljan den blomma som håller ut längst i en övergiven trädgård (Berglund, 2004). 

Figur 92-94. Lupinen kom från Amerika 1637 med John Tradescant d. y. 

Lupinen, Lupinus polyphyllus, kom till Europa på 1600-talet med John Tradescant d y. 

Han seglade till Amerika 1637 och bland de växter han skickade hem fanns de första 

perenna lupinerna. Lupinerna såg likadana ut fram till 1937 då George Russel gjorde 

succé med sina förädlade lupiner vid den stora trädgårdsshowen som hölls i samband 

med George VI:s kröning i London (Berglund, 2004). Blomsterlupinen finns belagd i 

Danmark 1836 och fanns där till försäljning 1847 (Wallenquist, 2007). I gamla 

38

örtaböcker prisas lupinen som magmedicin och maskmedel, framför allt för barn. I 

det senare fallet skulle en salva av lupinmjöl och bittermandel beredas och strykas runt 

naveln på den lille, varefter maskarna så småningom skulle krypa fram den vägen, 

döda eller levande (MacFayden & Westrup, 1982). Förr kallades lupinen för vargböna 

eller varglupin och ska ha fått namnet eftersom den ansågs förstöra jordens bördighet, 

precis som vargen ger sig på boskapen (Wallenquist, 2007). Men detta stämmer inte 

eftersom lupinen är kvävefixerare som gör marken bättre och bättre för andra växter 

som i sin tur till slut kväver lupinerna (Berglund, 2004). I Sverige har den haft flera 

folkliga namn, som bitterböna, fikböna, ulfböna och välsk bitterärt (Wallenquist, 

2007). 

Figur 95-97. Stormhatten är en av våra giftigaste växter. Allt är giftigt till och med ståndarmjölet. 

Av stormhatt, Aconitum napellus, finns en mycket härdig sort med mörkblå blommor 

som odlats vid torp sedan länge (Walfridson, 2002). Den har många folkliga namn 

som blå duva, blåfågel, blåmunk, blåhatt, munkhätta, jungfru Marie sko, häst och 

vagn, venusvagn, och duvvagn. Släktnamnet kommer av grekiskans aconitos som 

kommer av akos som betyder gift och notos som betyder sydvästvind. Denna vind är 

känd för att ge regn och översättningen blir därför giftvätska (Nielsen, 1991). Växten 

uppstod enligt den grekiska mytologin då underjordens trehövdade vakthund 

Kerberus första gången fick se dagsljuset. Han blev då så rädd att han fick fradga i 

munnen och ur denna uppstod stormhatten (Carlberg, 1988). 

Asaguden Tor använde sig av stormhatt i strider med vargarna och ännu heter växten 

wolf’s bane på engelska (Walfridson, 2002) och samerna kallar den vargdöd (Beyron, 

1977). Stormhatten är en av de giftigaste växter som finns. Allt är giftigt på den, till 

och med ståndarmjölet (Berglund, 2004). Akonitin, den giftiga alkaloid som växten 

innehåller, har varit känd sedan historiens gryning och verkar som ett krampgift. 

Symptomen på förgiftning är brännande känsla i mun och svalg, kräkningar, 

känselstörningar, försämrad andning och förlamning. Akonitin har använts under 

antiken och det var till följd av det ökande modet att giftmörda folk som kejsar 

Trajanus 117 e.Kr. förbjöd odlandet av stormhatt i romerska trädgårdar (Vetvicka, 

1980). Därefter ansågs den vara ett simpelt gift och istället användes odört, som 

exempelvis dödade Sokrates. I Kina användes en blandning av stormhatt och hampa 

som bedövning vid trepanationer (öppning av hjärnan). På 1700-talet användes den i 

västerlandet, som smärtstillande och lugnande medel, likaså vid fronten under första 

världskriget. Stormhatt odlas än idag för läkemedelsframställning i Italien, Spanien och 

på Balkan (Olsson, 1982). En ofta odlad variant är trädgårdsstormhatten, Aconitum x 

stoerkianum. 

39

Fingerborgsblomma, Digitalis sp., är i Sverige numera naturligt förekommande 

endast i Bohuslän (Minnhagen-Alvsten et al, 1996). Digitalis som den ofta kallas, är en 

gammal medicinalväxt från klosterträdgårdarna som i alla tider använts till att bota 

krämpor och läka sår. Det gäller att dosera rätt eftersom hela växten är giftig 

(Berglund, 2004). Redan på 1000-talet var de medicinska egenskaperna kända i 

England och användes mot vattusot, som ofta har ett samband med sviktande hjärta 

(Minnhagen-Alvsten et al, 1996). Som hjärtmedicin började fingerborgsblomman 

användas 1775 då ”en klok gumma” gav en örtblandning bland annat innehållandes 

digitalis till sina hjärtsjuka 

patienter. Den engelske 

läkaren William Withering 

ansåg sig förstå att det var just 

digitalisbladen som innehöll 

den verksamma ingrediensen. 

Senare undersökningar har 

visat att detta antagande 

stämmer (Nielsen, 1991). 

Drogen Folia digitalis görs av 

torkade blad och var förr en 

vanlig apoteksvara. Digitalis 

har hittills inte kunnat 

framställas på kemisk väg 

(Wallenquist, 2007). Digitalis 

kommer av digitus som betyder 

Figur 98-99. Digitalis är en användbar hjärtmedicin. 

finger och det folkliga namnet 

i många länder syftar på 

blomformen, fingerborg. I 

England kallas den Fox glove, rävhandske. I 1700-talets Sverige kallades den även för 

klockegräs, purpurklockeblomma och fingerhatt och namnen bjälla och biskopsmössa 

återfinns i botanisk 1800-tals litteratur. Linné beskrev den 1753 i Species plantarum och 

räknade den då som vild eller förvildad (Wallenquist, 2007). Fingerborgsblommans 

frön kan vila i marken i årtionden i väntan på en ledig plats (Berglund, 2004). 

Malva, Malva moschata, förekommer 

ofta vid torp. I 

Retzius ekonomiska flora från 

1806 berättas att stjälkarna av 

alla malvor genom rötning ger 

tågor som verkar som mellanting 

mellan lin och hampa. Här 

berättas vidare att romarna åt 

malva stuvad som spenat fast 

med kryddning av olja, ättika 

och exotiska kryddor. Cicero 

föråt sig på ett gästabud och 

blev sjuk. I Amerika har man 

upptäckt att äggen får dålig 

smak om hönsen äter malva 

Figur 100-101. Malva kallas ibland för kattost eftersom 

frukten ser ut som en ost. 

(Bolin, 1949). Gemensamt för alla malvor är att de kallats för kattost, vilket man 

förstår när man ser frukternas form. Myskmalva luktar mysk om man gnider den 

mellan fingrarna och kallas därför desmeros ibland. På torpen där blommorna var 

allmänt förekommande kallades de kort och gott för koskiteblomma (Berglund, 2004). 

Linné skriver att blommornas starka doft orsakar svimning hos hysteriska kvinnor 

(Wallenquist, 2007). 

40

Figur 102-104. Akleja korsar sig med sig själv och frösår sig och uppkommer i många färger och 

former, med eller utan sporrar. 

Akleja, Aquilegia vulgaris, kommer ursprungligen från Centraleuropa (Mossberg & 

Stenberg, 2003) och odlades hos oss redan under medeltiden (Lindman, 1974, band 4). 

Den kallas även tyska klockor då den sägs härstamma från Tyskland (Henriksson, 

1996). I den nordiska gudasagan sägs den ha varit alvernas växt och helgad åt 

himlagudinnan. De gamla germanerna kallade den älvahandske och den sades vara 

helgad år Frigga. Efter kristendomens införande överfördes detta till Jungfru Maria 

”vår frus handskar” (Henriksson, 1996). Aklejan sägs vara lejonens favoritföda och 

den som gnuggar aklejan mellan sina fingrar får ett lejons mod (Berglund, 2004). 

Växten innehåller blåsyra och på 1600-talet ansågs den ha 11 dygder: mot gulsot, 

rubbningar i lever och mjälte, njursten, hjärtebäva, skörbjugg, sår, skabb, maktlöshet, 

kräkningar och fallandesjukan (Beyron, 1977). Linné underkände dock dess 

medicinska egenskaper då kloka gummor hade ordinerat så stora doser mot skabb att 

barnen avled (Carlberg, 1988). Den ska även ha använts som afrodisiakum (Olsson, 

1982), men numera pryder den bara våra rabatter. 

Figur 105-107. Trädgårdsnattviol kallas även aftonviol eftersom den doftar starkt i skymningen. 

Trädgårdsnattviol, Hesperis matronalis, finns i allt från vitt till rosa och lila 

färgvarianter, men mest lilarosa. Hesperis kallas även aftonviol eftersom den doftar 

starkt i skymningen och om natten (Berglund, 2004). Den omnämndes redan på 1600- 

talet, kommer ursprungligen från Alperna och Pyreneerna och har använts som 

trädgårdsväxt (Den virtuella floran). 

Vad säger lagen 

Allemansrätten 

Allemansrätten ger oss en unik möjlighet att röra 

oss fritt i naturen. Med rätten följer också krav på 

hänsyn och varsamhet – mot natur och djurliv, 

mot markägare och mot andra människor i 

naturen. Naturvårdsverket sammanfattar allemansrätten 

i orden ”inte störa – inte förstöra”. 

Figur 108. Västmanlands landskapsblomma Misteln, är 

fridlyst i hela landet. 

41

Allemansrätten är inskriven i grundlagen, men den är ingen lag och det finns heller 

ingen lag som exakt definierar allemansrätten. Däremot omges allemansrätten av lagar 

som sätter gränser för vad som är tillåtet. Detta gör att det inte alltid går att ge exakta 

besked om vad som är tillåtet att göra i naturen. Allemansrätten kan tolkas i domstol, 

men rättsfallen som rör allemansrätten är få. Du får fritt plocka blommor, bär och 

svamp i naturen. Men var uppmärksam på att vissa växter är fridlysta och därför inte 

får plockas. I nationalparker och naturreservat och även i fornminnesområden gäller 

särskilda regler. Det kan vara begränsningar i rätten att plocka bär eller växter, men 

också stenar och annat. Vad som gäller framgår av informationsfoldrar och 

anslagstavlor vid områdena. Du kan vända dig till kommunen eller länsstyrelsen för 

besked. 

Regeringen kan fridlysa en växt- eller djurart om det finns risk för att arten försvinner 

eller utsätts för plundring. Det finns 300 växt- och djurarter som är fridlysta i hela 

landet. Dessutom finns det omkring 50 arter som är fridlysta i ett eller flera län. 

Fridlysning innebär oftast att en växt- eller djurart är helt fredad – du får inte plocka, 

fånga, döda eller på annat sätt samla in eller skada exemplar av arten. I vissa fall kan 

fridlysning av en växt innebära att du får plocka en bukett till dig själv, men att det är 

förbjudet att gräva upp eller plocka den för försäljning. Fridlysningsbestämmelserna 

finns i åttonde kapitlet i miljöbalken och i artskyddsförordningen 

(www.naturvardsverket.se). Kontakta Länsstyrelsen för mer information om varför 

vissa växt- och djurarter är fridlysta i ett visst län (www.lst.se). 

På ödetomter utan byggnader kan du plocka förvildade äpplen, körsbär, hallon, 

krusbär och liknande utan att riskera något straff. Observera att detta gäller frukter 

och liknande och inte hela växter. 

Kulturminneslagen 

Fasta fornlämningar är lämningar efter människors verksamhet under forna tider, som har 

tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varaktigt övergivna. Idag betecknas ett torp som 

fornlämning enligt Riksantikvarieämbetets praxis om det är tillkommet under 1700- 

talet eller tidigare (Blomquist, 2007). Denna praxis är emellertid under utredning och 

det är inte omöjligt att den kommer att luckras upp så att själva årtalet inte längre 

kommer att avgöra om lämningen ska betraktas som fornlämning eller ej. 

Fornlämningar skyddas enlig Kulturminneslagen. (Lag 1988:950 om kulturminnen m.m). 

Platsen får då inte påverkas på något sätt utan samråd med länsstyrelsen. Det naturliga 

vore att kulturminneslagens kriterier fick styra så att lämningar efter människors 

verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är 

varaktigt övergivna klassas som fornlämningar. 

Misstänkta nya fornlämningar bör anmälas till länsstyrelsen, länsmuseet eller 

riksantikvarieämbetet. Hör alltid efter med din länsstyrelse om du vill göra åtgärder på 

en fast fornlämning och hos skogsstyrelsen om du vill ta ner skog eller röja på en 

kulturlämning. Var även uppmärksam på att du inte har rätt att ta med dig föremål 

från fasta fornlämningar. 

För växterna vid en torplämning innebär detta att man inte får gräva upp några växter 

utan tillstånd från markägaren. Är torpet klassat som fornlämning får man inte gräva 

utan tillstånd från länsstyrelsen. 

Skogsvårdslagen (1979:429) 

I skogsvårdslagen § 30 den så kallade hänsynsparagrafen, står att läsa om den hänsyn 

markägare bör ta i samband med skogliga åtgärder, till exempel att inte göra för stora 

hyggen och att undvika att skada hänsynskrävande biotoper och värdefulla 

kulturmiljöer. 

42

Hur går man vidare 

Bevarande av växter 

Tillsammans med Vallby friluftsmuseum har insamling av ympris och andra 

kulturväxter skett från flera av torpen i Västmanland. Anledningarna till att insamling 

av ympar sker är flera: Dels är förhoppningen att säkerställa trädens framtid, en ymp 

är ju en del av ett träd som får utvecklas till ett nytt träd och därmed bevaras den 

genetiska informationen, dels är förhoppningen att så småningom, under 

kontrollerade former, kunna sortbestämma träden och få reda på om det är någon 

gammal lokal sort som kanske varit försvunnen. På lång sikt kan man kanske till och 

med tänka sig försäljning av dessa gamla sorter, både frukt och ympar. På Vallby 

bidrar växterna till att stärka museimiljön och ge den rätta tidsandan. Det känns viktigt 

att påpeka att endast delar av bestånden flyttas och alltså inte utrotas på sin 

ursprungliga växtplats. Till följd av detta har en del av växterna inte kunnat flyttas, 

eftersom bestånden är alltför små. Växterna som finns till beskådande vid torpet på 

Vallby är ett exempel på hur man genom samarbete kan trygga kulturväxternas 

framtid. 

Ympar är årsskott (fjolårstillväxt) som tas från 

träden, för att sedan ympas in på ett annat träd. Det 

kan vara ett befintligt träd eller en grundstam. Att 

ympa på grundstam innebär att ympen sätts långt 

ner på stammen av ett cirka två år gammalt träd av 

känd sort, vars grenar klippts bort så att endast 

stammen finns kvar. Detta gör att all energi i 

stammen går till att utveckla ympen som växer fast 

och det framtida trädet kommer därmed att bestå 

av den inympade sorten. När det gäller till exempel 

plommon kan det vara lite knepigt att veta om 

trädet är rotäkta. Vid osäkerhet bör man ta ris både 

från kronan och rotskott för att försöka fastställa 

om det är en rotäkta sort eller om det är en 

inympad variant. 

Figur 109. Ympning pågår. 

Så här beskriver trädgårdsmästare Maria Löfgren 

uppgiften: 

”Vallby Friluftsmuseum i Västerås har till uppdrag att samla in och visa 

västmanländska kulturväxter. Växterna planteras sedan ut i museets skiftande 

miljöer. Till Vallbys genbank samlas det in ett äldre växtmaterial, det vill säga 

växter som kan berätta om tider som gått, om historiska händelser, om platser eller 

om speciella människor och deras förhållande till växter. Växter som av ålder eller 

sticklingsförökning är exakt samma växt som någon höll i, stödde sig på eller 

planterade för kanske 100, 200 eller till och med för 300 år sedan. Detta är en 

del av Västmanlands gröna kulturhistoria”(Löfgren, 2005). 

Extra spännande blir det när man på 100 år gamla fotografier kan se träden som i flera 

fall var gamla redan då! 

Som tidigare diskuterats får man inte gräva upp och samla in växter hur som helst. Ta 

gärna kontakt med POM för att få hjälp att dokumentera och samla in växter som är 

av intresse för deras upprop (www.pom.info). Gräv inte upp och flytta inte växter vid 

torp och liknande om inte hotet mot dem är överhängande. Låt växterna istället få stå 

kvar som ett kompletterande element och minna om forna tiders torpträdgårdar. 

Kanske finns ett friluftsmuseum likt Vallby i din trakt eller en hembygdsförening som 

är aktiv och jobbar med torpväxter. 

43

Röjning av torp 

Många torp som övergivits får ganska snart ett behov av att röjas. Ibland har träd 

medvetet planterats där, men även i andra fall är naturen snabb på att återerövra mark. 

Sly och buskar växer in och gräset frodas. Vad kan man då göra och vad är tillåtet för 

att få fram de gamla grunderna och kulturväxterna Önskvärt är att ta ner träd som 

växer i och på grunderna eftersom dessa kan blåsa omkull och därmed skada 

grunderna. Detta gynnar även eventuella växter som ligger under ytan att ta ny fart 

eller att befintliga växter får längre livstid. Låt gärna lövträd stå kvar runt torptunet för 

att ge en mer genuin känsla av betesmark. Handlar det om att ta ner träd måste man 

anmäla till Skogsstyrelsen om avverkningen blir på större yta än 0,5 ha. Är man inte 

markägare måste man ha markägarens tillstånd för allt som ska göras. Det krävs även 

tillstånd från Länsstyrelsen för att köra på fornlämningar eller inom 

fornlämningsområden. 

Bidrag och stöd 

Olika bidrag finns att söka, från Skogsstyrelsen NOKÅS (stöd till natur- och 

kulturmiljövårdsåtgärder i skogen) som är ett bidrag för åtgärder med syfte att bevara, 

restaurera och återskapa värdefulla natur- och kulturmiljöer. Natur- och kulturvärdena 

är här lika prioriterade. Exempel på åtgärder kan vara att frihugga torp, fäbodar, ruiner 

och äldre träd. Inom Landsbygdsprogrammet 2007-2013 finns pengar att söka för att 

”Bevara och utveckla skogens biologiska mångfald”. Här ersätts merkostnad för 

utförd skötsel av natur- och kulturmiljövärden. Läs mer om de olika stöden på 

www.skogsstyrelen.se. 

Ibland kan pengar sökas från länsstyrelsen för vissa former av skötsel av 

fornlämningar. Dessa pengar är ofta kopplade till objekt som ingår i fornvårdsprogrammet. 

Ibland kan stöd ges för exempelvis stängsling, men då ska detta medföra 

stor kulturmiljönytta. Hör med din länsstyrelse om det finns några pengar för just ditt 

projekt, www.lst.se. 

Fördjupningar 

Det roliga och utmanande med torpforskning är att du kan använda så många olika 

ingångar till torpforskning. Ovan har vi beskrivit några av dem som kan vara bra att 

börja med. Men det finns många fler som släktforskning, konsthistoria, agrarhistoria, 

trädgårdsarkeologi och trädgårdshistoria. 

Vi har under utvecklandet av denna metod dokumenterat och belyst en bråkdel av den 

rika historia som ryms i några av de tusentals torplämningar som finns i vårt land. Vår 

förhoppning är att vårt arbete kommer att inspirerat flera att göra detsamma. Torpen 

är en oändlig forskningsresurs! 

44

Fältarbetet – ett kom-i-håg 

1. Orientera dig i miljön. Hur ser det ut Hur många grunder verkar det finnas 

2. Utgå från bostadshuset. Dokumentera. 

3. Använd kompassen och orientera kartan mot norr. 

4. Vilken längdriktning har lämningen Ange med hjälp av kompassen riktning 

för den längsta sidan, till exempel N-S. 

5. Välj lämplig skala 1:100 1 m i verkligheten blir 1 cm på pappret 

1:200 1 m i verkligheten blir 5 mm på pappret 

1:500 1 m i verkligheten blir 2 mm på pappret 

6. Mät lämningen med måttband och rita in den på ditt papper. Var noggrann 

med det första du ritar, så kan resterande grunder förhålla sig till den. 

7. Fortsätt rita in övriga lämningar. 

8. Beskriv lämningarna med text; höjd, utbredning, byggnadsmaterial, etc. 

Beskriv deras läge i terrängen samt omgivningarna. 

9. Rita in växterna. 

10. Fotografera, för dokumentation och som stöd för minnet. 

11. Renrita. 

Besök platsen flera gånger under året för att få med alla grunder (syns bäst efter 

snösmältningen) och årets alla växter. 

Här kan du läsa mer! 

Hemsidor 

Brandförsäkringsverket: www.brandverket.se 

Den virtuella floran: http://linnaeus.nrm.se/flora/welcome.html 

Krigsarkivet: www.statensarkiv.se 

Landsarkiven: www.statensarkiv.se 

Lantmäteriverkets forskningsarkiv: www.lantmateriet.se 

Länsstyrelsernas hemsida: www.lst.se 

Naturvårdsverkets hemsida med allemansrätten: www.naturvardsverket.se 

Nordiska museets arkiv: www.nordiskamuseet.se 

Programmet för odlad mångfald POM: www.pom.info 

Riksantikvarieämbetet: www.raa.se 

Riksförbundet svensk trädgård: www.tradgard.org 

Språk- och folkminnesinstitutet: SOFI: www.sofi.se 

Svensk arkivinformation: www.svar.ra.se 

45

Släktforskning 

Andersson, K & Anderö, H. 2006. Ordbok för släktforskare. 

Aurelius, T. 1981-84. Även senare utgåvor. Gården och hembygdens historia. Praktisk 

vägledning för självstudier och egen forskning. Uppsala 

Bedoire, F & Stavenow-Hidemark, E. 1985. Arkivguide för byggnadsforskare, Nordiska 

museet 

Bäck, K. 1992. Början till slutet. Laga skifte och torpbebyggelse i Östergötland 1827-65. 

Noteria förlag. 

Blomkvist, N m fl. 1993. Vad berättar en by Om äldre kulturmiljösystem i 

odlingslandskapet. Riksantikvarieämbetet. 

Clemensson, P: 2006. Hembygdsforska steg för steg, Stockholm. 

Clemensson, P & Andersson, K. 2006. Läsebok för släktforskare. Lär dig tyda och läsa 

gammal handstil. 

Clemensson, P & Andersson, K. 2005. Släktforska steg för steg. 

Clemensson, P & Andersson, K. 2003. Släktforska vidare! 

Cserhalmi, N. 1998. Fårad mark – Handbok för tolkning av historiska kartor och landskap. 

Sveriges hembygdsförbund. Lund. 

Larsson, M P, B, Morell, M & Myrdal, J. (Red.) 1997. Agrarhistoria. 

Lundberg-Ehnström, G. 2003. Hur hittar jag mitt torp i arkiven Anteckningar om 

fastighetsforskning. Landsarkivet i Uppsala småskriftserier nr 2. Uppsala. 

Nyström, S. 2003 Smånamn och andra ortnamn. Riksantikvarieämbetet. 

Tollin, C. 1991. Ättebackar och ödegärden. De äldre lantmäterikartorna i kulturmiljövården. 

Riksantikvarieämbetet. 

Welinder, S. 2007. Torpens arkeologi. Riksantikvarieämbetets förlag. Stockholm. 

Tidigare rapporter i projektet 

Sjökvist, H. & Sköld, J. 2007. Kulturväxter i slottets skugga – om 1700-talstäppor på Tidö. 

Kulturmiljövård Mälardalen, Rapport 2007:14. Västerås. 

Sköld, J. & Åman, E. 2004. Krusbär eller måbär – Vem bryr sig. VLM, 

Kulturmiljöavdelningen, rapport A 2004:A61. Västerås. 

Sköld, J. & Åman, E. 2005. Riddarhyttan – En plats för vila och ro. VLM, 


Sköld, J. & Svensson, C. 2008. Syrener i ruiner – Kurser om ett kulturarv i grunden. 

Kulturmiljövård Mälardalen Rapport 2008:35. Västerås. 

Sköld, J. & Svensson, C. 2009. Syrener i ruiner – Tre kurser och en arkeologisk 

forskningsgrävning. Kulturmiljövård Mälardalen Rapport 2008:89. Västerås. 

Växter 

Berglund, K. 2004. Längtans blommor - Om gammaldags trädgårdsväxter. Värnamo. 

Carlberg, B. 1988. Gömda växter i glömda trädgårdar. Stockholm. 

Krok, Th.O.B.N. & Almquist, S. 1994. Svensk flora – fanerogamer och ormbunksväxter. 

28:e upplagan, Falköping. 

Mossberg, B. & Stenberg, L. 2003. Den nya Nordiska floran. Norge. 

Nilsson, A. 1987. Våra äppelsorter. Italien. 

Nilsson, A. 1989. Våra päron-, plommon- och körsbärssorter. Nordiska Genbanken. 

Karlebo Förlag AB. 

Wallenquist, I. 2007. Våra älskade torpväxter och hur vi odlar dem. Italien. 

46

Referenser 

Almgren, G., Jarnemo, L., Rydberg, D., 2003. Våra ädla lövträd. Trelleborg. 

Andersson, K & Anderö, H. 2006. Ordbok för släktforskare. 

Andréasson, A. 2007. Trädgårdshistoria för inventerare., Lund. 

Armfelt-Hansell, Ö. 1969. Bärboken., Stockholm. 

Aronsson, M. & Andersson, R. 2004. Biologiska kulturarvet. Ödeshög. 

Berglund, K. 2004. Längtans blommor - Om gammaldags trädgårdsväxter. Värnamo. 

Betänkande angående torpareklassens tillbakagång. Afgifvet den 6 maj 1911 utaf de af chefen för 

Kungl. Jordbruksdepartementet enligt nådigt bemyndigande tillkallade sakkunnige. Stockholm. 

Beyron, U. 1977. Blommor från mormors tid. Stockholm. 

Blomqvist, M. 2004. Informationssystem för fornminnen – lista med lämningstyper och 

antikvarisk praxis. Version 3.3. Riksantikvarieämbetet, Kunskapsavdelningen. Från 

internet. 

Bolin, L. 1949. Blommorna och människan. Stockholm. 

Bäck, K. 1992. Början till slutet. Laga skifte och torpbebyggelse i Östergötland 1827-65. 

Noteria förlag. 

Carlberg, B. 1988. Gömda växter i glömda trädgårdar. Stockholm. 

Corneliusson, J. 1997. Växternas namn. Stockholm. 

Danielson, J. 1998. Bondeboken. Norstedts. 

Den virtuella floran. http://linnaeus.nrm.se/flora/welcome.html 

Elgeskog, V. 1945. Svensk torpbebyggelse från 1500-talet till laga skiftet. En agrarhistorisk 

studie. Lund. 

Elliot, B. 2005. Trädgårdsväxternas kulturhistoria. Flora. Stockholm. 

Emanuelsson, M. 2003. Skogens biologiska kulturarv Att tillvarata föränderliga 

kulturvärden. Västerås. 

Engström, R. 2007. Att inventera rosor, en handledning. Alnarp. 

Fearnley-Whittingstall, J. 2006. Pioner. Italien. 

Geite, B. 2004. Ljuvliga iris regnbågens blomma i vått och torrt. ICA förlaget AB. Danmark. 

Gunnarsson, L. 1987. Torpträdgårdar i Skåne. Stad och land Nr 56. 

Hamilton, H. 1995. Arvet – Bilder och röster från ett fjärran land. Skogens hus, Täby. 

Hansson, G. A. & Ryd, A-M. 1980. Växtfärga - hundra recept på växtfärgning. 

Stockholm. 

Henriksson. J. 1996. Växterna i de gamlas föreställningar seder och bruk. Stockholm 

Holmberg, P., Eklöf, M-L., Pedersen, A. 1999. Vanliga vilda växter till mat, krydda, 

hälso- och kroppsvård. Svenska turistföreningen. 

Holzhausen, A. 1935. Holzhausens småböcker om trädgårdsodling, 1. Trädgårdens träd och 

buskar. Stockholm. 

Hoppe, E. 1992. Örter – Odling och användning. Spanien. 

Jansson, E. 1948. Stencil om medicinalväxtsamlaren Emil Janssons arbeten. Lokstallet, 

Riddarhyttan. 

Krok, Th. O. B. N. & Almquist, S. 1994. Svensk flora – fanerogamer och ormbunksväxter. 

28:e upplagan, Falköping. 

Kulturminneslagen. Lag 1988:950 om kulturminnen mm 

Larsson, M.P., Morell, M. & Myrdal, J. 1997. Agrarhistoria. Borås. 

Lindman, C.A.M. 1974. Nordens flora, band 3. Wahlström & Widstrand. Stockholm. 



47





Löfgren, M. 2005. Vallbys växter berättar. Utdrag ur hembygdsgården och det gröna 

kulturarvet. Sveriges hembygdsförbund. 

Lindvall, A. & Lindvall, G. 1997. Mat sinnlighet hälsa Örter skönhet dryck inspiration 

väldoft. Bra Böcker AB. 

MacFayden, D. & Westrup, J. P. 1982. Blommor ur örtagården. Bokförlaget Trevi. 

Malmgren, U. 1978. Från timjan till tok – ett bidrag till de i Västmanland odlade ovh 

förvildade växternas invandringshistoria. Västmanlands fornminnesförening årsskrift LVI 

1978. 

Minnhagen-Alvsten, M., Johansson, K., Jönsson, J. 1996. Arvet – trädgårdens glömda 

skatter. Lund. 

Moberg, W. 1970. Utvandrarna. Stockholm. 

Mossberg, B. & Stenberg, L. 2003. Den nya Nordiska floran. Norge. 

Nationalencyklopedin www.ne.se 

Nielsen, H. 1991. Läkeväxter förr och nu. Borås. 

Nilsson, A. 1987. Våra äppelsorter. Italien. 

Nilsson, A. 1989. Våra päron-, plommon- och körsbärssorter. Nordiska Genbanken. 

Karlebo Förlag AB. 

Nyström, S. 2003 Smånamn och andra ortnamn. Riksantikvarieämbetet. 

Olsson, S. (Projektledning). 1982. Örtmedicin och växtmagi. Stockholm. 

Oscarsson, L. 2008. Att inventera perenner. En handledning. Centrum för biologisk 

mångfald. Lund. 

Paulsson, E. 1943. Torp och torpare under 200 år i Vittsjö socken. Svantesson boktryckeri. 

Hässleholm. 

Proposition 1998/99:114. Kulturarv – kulturmiljöer och kulturföremål. 

Riksantikvarieämbetet. 1997. Handlingsprogram för skogens kulturmiljövärden. DNR 519- 

1483-1997. 

Riksantikvarieämbetet. 2007. Fördjupad utvärdering kulturmiljö och kulturhistoriska 

värden, Riksantikvarieämbetet 2007:6. 

Riksförbundet Svensk Trädgård, 1993. Växtatlas. Riksförbundet svensk trädgård. 

www.tradgard.org 

Sjöbeck, M. 1932. Löväng och trädgård. Stockholm. 

Sjökvist, H. & Sköld, J. 2006. Kulturväxter i slottets skugga – om 1700-talstäppor på Tidö. 

Kulturmiljövård Mälardalen, Rapport 2007:14. Västerås. 

Skogsvårdslagen (SFS 1979:429) 

Sköld, J. & Åman, E. 2004. Krusbär eller måbär – Vem bryr sig. VLM, 


Sköld, J. & Åman, E. 2005. Riddarhyttan – En plats för vila och ro. VLM, 


Sköld, J. & Svensson, C. 2007. Syrener i ruiner – Om ett kulturarv i grunden. 

Kulturmiljövård Mälardalen, rapport 2008:35. Västerås. 

Sköld, J. & Svensson, C. 2009. Tre kurser och en arkeologisk forskningsgrävning. 

Kulturmiljövård Mälardalen, rapport 2008:89. Västerås. 

Svedjemyr, O. 1986. Ödetorp och torpväxter i Malexander. Svensk Botanisk tidskrift 80:9- 

15. Stockholm. 

Vetvicka, V. 1980. En handbok i färg om vilda blommor på åker, äng och i skog. Nybloms 

förlag. Tjeckoslovakien. 

48

Walfridson, M. 2002. Stora boken om perenner. Italien. 

Wallenquist, I. 2007. Våra älskade torpväxter och hur vi odlar dem. Italien. 

Weibull, J. www.pom.info Vad är en kulturväxt 

Welinder, S. 2007. Torpens arkeologi. Riksantikvareiämbetets förlag, Stockholm. 

Wohlin, N. 1908. Torpare, backstugu- och inhysesklasserna. Översikt af deras uppkomst, 

tillväxt och aftagande med särskild hänsyn till torparklassens undergräfvande. Bilaga XI, 

Emigrationsutredningen. Stockholm. 

49

Syrener i ruiner 

– En metod att inventera torpen och torparnas växter 

Under 1860-talet var torparna Sveriges näst största befolkningsgrupp. Endast bönderna var fler. Flykten 

från landsbygden till städernas industrier lämnade många av torpstugorna utan boende och 1943 upphörde 

torpinstitutionen. I jakten på ved under krigsåren såldes många torp som bränsle. Torptunen planterades 

igen med gran och doldes för framtiden. I dag är denna skog så gammal att det dags att avverka. 

Skogsnäringen och kulturmiljövården står därför inför en utmaning av okända proportioner. Hur ska 

dessa minnen av våra förfäder hanteras 

Efter hand som dessa grunder kommer fram dyker även många frågor upp om torparna och deras 

levnadshistoria. Hur såg deras vardag ut Hur såg bostaden ut och vilka växter odlades Vi försöker här ge 

svar på några av dessa frågor genom att visa på den forskningsmångfald torplämningarna rymmer. 

Som ett led i Riksantikvarieämbetets satsning på information och kommunikation om skogens 

kulturvärden påbörjades 2004 arbetet med kartläggning av det biologiska kulturarvet i Västmanland. 

Syrener i ruiner som metoden kommit att kallas har därefter spridits till allt fler intresserade ute i landet. 

Denna manual är tänkt som en enkel handledning för Dig som vill lära mer om en intressant del av vårt 

nära förflutna. Torpen är en oändlig forskningsresurs. 

Christina Svensson (till vänster) är arkeolog och jobbar på Stiftelsen Kulturmiljövård Mälardalen. Josefina 

Sköld (till höger) är biolog och jobbar på Skogsstyrelsen i Västmanland. 

Västmanlands 

Hembygdsförbund 

och Fornminnesförening

Syrener i ruiner En metod att inventera torpen och ... - Skogsstyrelsen

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?