1wcEGZ6

60 1960
1960
61
Coltrane själv var dock knappast
att betrakta som någon harmonisk
person på den tiden han skrev låten,
även om han var högst produktiv.
Han hade precis börjat göra sig ett
stort namn i jazzkretsar, hunnit bli
anlitad av Miles Davis och blivit
sparkad några album senare på
grund av sitt svåra alkohol- och
heroinmissbruk – ett missbruk som
skulle förfölja honom resten av livet
– samt släppa några skivor under
eget namn. Han uppfostrades i en
frireligiös familj och var känd för
sina religiösa grubblerier genom
hela sitt liv (senare på 60-talet
skulle han även komma ut som ett
slags mystiker, med dragning åt en
mängd olika filosofier och religioner
såsom zenbuddhism, hinduism och
kabbalah).
1955 träffade han Juanita Naima
Grubbs, en nyligen konverterad
muslim som blev hans första fru.
Låten ”Naima” är naturligtvis komponerad
åt henne, och är ett bra
exempel på hur fritt Coltrane rörde
sig mellan harmonibytena på den
här tiden. Egentligen skulle man
kunna ta vilken komposition som
helst från Giant steps, albumet som
den är med på, som exempel på hur
Coltrane återuppfann jazzen, gav
den helt nya harmonier och möjligheter.
I titellåten återfinns exempelvis
hans numera klassiska Coltrane
changes, en ny typ av ackordföljd
som han upp funnit, som får melodierna
att till synes sväva tyngdlöst
eller studsa omkring och stiga mot
skyarna som bekymmersfria fåglar,
men som i själva verket räknas
som en av de svåraste som finns att
improvisera över för en jazzmusiker.
Det mest intressanta med
Coltrane, enligt mig, är dock inte
hans furiösa tenorspel över vildsint
komp (ej heller hans senare
djup dykning i frijazz och flum),
utan hans rent lyriska och romantiska
ballader från den här tiden. I
”Naima” behöver han liksom inte
bevisa för någon att han är en stor
musiker; han kan ta det lugnt och
luta sig tillbaka, låta komposi tionen
tala för sig själv, låta kärleken till
frun glöda som en lykta i mörkret.
Så skapas episk musik.
Petter Herbertsson
THE FOUR VOICES
Sealed with a kiss
Singel, Columbia, 1960.
Jag har alltid varit svag för de
sentimentala harmonierna i låten
”Sealed with a kiss” som 1962 var
en stor hit med tonårsidolen Brian
Hyland och sedan dess spelats in av
en lång rad artister. Det är nästan
lika lätt att räkna upp vilka popartister
som inte gjorde en cover på den
de följande tio åren som att nämna
vilka som faktiskt gjorde det. Brian
Hylands version är fin och effektiv
på många sätt men också väldigt
snäll och städad. Med munspel, ett
stadigt beat och känslig sång (med
avslutande tonartshöjning) gav han
dock låten en egen nerv. Men trots
låtens framgångsrika framfart så
är den också fånge i sin egen tidsanda.
Med någorlunda nyktra öron
närmar sig Hylands jättehit vilken
tidstypisk (och harmlös) ballad som
helst av exempelvis The Hollies
eller The Searchers.
Den originalversion som gjordes
av vokalkvartetten The Four
Voices ett par år tidigare verkar
dock ha fallit i glömska, i mitt tycke
bara delvis med rätta. I deras tappning
är låten mycket mer kylig och
kontrollerad, ja, snudd på livlös.
Man kan faktiskt förstå att låten inte
slog. Men det är inte säkert att loj
och opassionerad alltid behöver vara
något negativt – jag hör också något
annat, mer svårfångat, som fascinerar
mig när jag lyssnar på låten.
Dels finns här något väldigt högstämt
och sorgesamt, något ömtåligt
som ger låten en extra dimension.
För trots att låten i själva verket
”bara” handlar om livet på high
school och den trista paus i flirtandet
som det annalkande sommarlovet
orsakar så känns det i The
Four Voices tolkning snarare som
att man bevittnar en blytung begravning.
Detta missriktade allvar gör
låten sorgligare än vad den egentligen
är.
Jag gillar också att vokalmusik
från den här tiden ibland känns så
oerhört komprimerad i sin form.
Låten pågår i precis två minuter.
Allting sägs rakt på sak utan hinder,
omskrivningar och longörer. En
kompgitarr och en akustisk gitarr
plockar i bakgrunden men annars är
det sången och framför allt melodin
som har högsta prioritet. Det
blir något rent och oförfalskat över
det hela, en purism som man som
musiklyssnare kan behöva ibland.
Ingenting är dolt, allting är framdraget
i ljuset. Ett noggrant detaljlyssnande
och en sällsam lek med
perspektiven kan alltså berika
musik upplevelsen. Att man inte
riktigt klarade av att para ihop framförandet
med innehållet i texten
betydde en sak när låten släpptes för
drygt femtio år sedan (läs: det blev
ingen hit) men kan alltså betyda en
helt annan sak när vi nu befinner oss
en god bit in på 2000-talet (läs: med
tidens gång och med facit i hand kan
man upptäcka nya förtjänster även
hos ”misslyckade” låtar).
Mattias Jonsson
Les Yeux Sans Visage, Georges Franju (1960)
Sommargästerna, Pär Rådström (1960)