Axel Hagberg - Handelshögskolan i Stockholm

Bankkrishantering
Axel Hagberg
FORSKNING I FICKFORMAT

EFI:s verksamhetsidé
Institutet är en vetenskaplig institution, vid vilken forskning skall bedrivas oberoende av såväl ekonomiska
som politiska intressen. Institutets uppgift är att bedriva teoretisk och empirisk forskning inom
samhällsvetenskapernas, särskilt de ekonomiska vetenskapernas, område samt arbeta med spridning
av forskningens resultat. Vägledande för EFI-forskarnas val av projekt är forskningsområdets behov
av praktisk eller teoretisk vidareutveckling, projektens metodologiska intresse samt forskarnas eget
intresse.
Forskningens organisering
Forskningen vid EFI är organiserad i 20 forskningssektioner.
Ordinarie sektionschefer vid EFI är i regel professorer vid Handelshögskolan i Stockholm.
EFI-sektion:
Företagslednings- och Arbetslivsfrågor (A)
Centrum för Entreprenörskap och Affärsskapande (E)
Offentlig Organisation (F)
Information Management (I)
Programmet Människa och Organisation (PMO)
Management av Innovation och Produktion (T)
Media och Ekonomisk Psykologi (P)
Centrum för Konsumentmarknadsföring (CCM)
Centrum för Informations- och Kommunikationsforskning (CIC)
Marknadsföring, Distributionsekonomi och Industriell Dynamik (D)
Centrum för företagsstrategi och konkurrenskraft (CSC)
Redovisning och Finansiering (B)
Centrum för redovisningsbaserad finansiell analys
och kostnadsintäktsanalys (BFAC)
Finansiell Ekonomi (FI)
Centrum för Hälsoekonomi (CHE)
Internationell Ekonomi och Geografi (IEG)
Samhällsekonomi (S)
Ekonomisk Statistik (ES)
Rättsvetenskap (RV)
Centrum för skatterätt (SR)
Sektionschef:
Sven-Erik Sjöstrand
Carin Holmquist
Nils Brunsson
Mats Lundeberg
Andreas Werr (vik)
Pär Åhlström
Guje Sevón
Magnus Söderlund
Per Andersson (vik)
Björn Axelsson
Örjan Sölvell
Johnny Lind
Kenth Skogsvik
Clas Bergström
Magnus Johannesson
Mats Lundahl
Paul Segerstrom
Anders Westlund
Johnny Herre
Bertil Wiman
Styrelseordförande: Professor Carin Holmquist
Institutets chef: Docent Filip Wijkström
Adress
EFI, Box 6501, SE-113 83 Stockholm, Sverige.
Besöksadress: Sveavägen 65, Stockholm.
Telefon: +46(0)8-736 90 00
Fax: +46(0)8-31 62 70
E-post: efi@hhs.se
Hemsida: www.hhs.se/efi/
2

www.pwc.com/se
Öhrlings PricewaterhouseCoopers är marknadsledande
inom revision, redovisning, skatt och affärsrådgivning
med 3 500 medarbetare och kontor på 125 orter runt
om i landet. Med erfarenhet och unik branschkunskap
utvecklar vi värden för våra 60 000 kunder vilka utgörs
av globala företag, svenska storföretag och organisationer,
mindre och medelstora, främst lokala företag samt den
offentliga sektorn.
Öhrlings PricewaterhouseCoopers drivs som en självständig
och oberoende juridisk enhet. Vi ingår i det globala
nätverket PricewaterhouseCoopers som är världens största
nätverk inom revision, skatte- och affärsrådgivning.
Vi delar våra kunskaper, erfarenheter och lösningar med
155 000 medarbetare i 153 länder för att utveckla nya
perspektiv och praktiska råd.
Ämnesord: Bankkriser, bankväsen Sverige, finanskriser historia
1800- och 1900-talet, Järnvägshypoteksfonden, Kreditkassan
ISSN 1654-8566
ISBN: 978-91-7258-804-2
© EFI och författaren, 2009
Omslag och formgivning: Manifesto, Petra Lundin
Grafisk form, inlaga: Mats Glenngård
Omslagsfoto: Lasse Lychnell
Omslagsfoto, porträtt: Lasse Lychnell
Bilder inlaga: Lasse Lychnell, www.lasselychnell.com
Distribuerad av:
EFI, Ekonomiska Forskningsinstitutet
vid Handelshögskolan i Stockholm
Box 6501, 113 83 Stockholm
www.hhs.se/efi
efi@hhs.se
Tryck: Elanders Sverige AB, Stockholm, 2009
4

Forskning i Fickformat är en vetenskaplig skriftserie i samarbete mellan EFI vid Handelshögskolan
i Stockholm och Öhrlings PricewaterhouseCoopers. Syftet med skriftserien är att sprida aktuell forskning
om ekonomi och samhälle. Författarna är huvudsakligen nydisputerade forskare verksamma vid
Handelshögskolan i Stockholm. Skrifterna presenterar författarnas forskning. Som brukligt är vid EFI har
författarna haft full frihet att självständigt utforma projekt- och resultatredovisning.
Serieredaktörer Ilinca Benson och Filip Wijkström.
2008
Linda Portnoff, Musikbranschens styrningsproblematik.
Kalle Kraus, Sven eller pengarna Styrningsdilemman inom äldrevården.
Pernilla Petrelius Karlberg, Vd under press – om medialiseringen av näringslivets ledare.
Anna Breman, Forskning om filantropi. Varför skänker vi bort pengar
2009
Lars Henriksson, Marknad eller reglering Vägval för europeisk telekommunikation.
Svante Schriber, Att realisera synergier: Ledning av värdeskapande vid företagsköp.
Axel Hagberg, Bankkrishantering.
Beställningar: efi.publications@hhs.se
5

Innehåll
Förord 7
Inledning 11
Institutioner och aktörer i Sverige 19
Ingrepp i marknadssystemet 29
Obligationskrisen och Järnvägshypoteksfonden 1879 43
Deflationskrisen 1922 61
Vägen till AB Kreditkassan 1922 73
Avslutande reflektioner 91
Referenser 99
6

Förord
En krishantering för alla tider
Hösten 2008 sveper en finanskris över världen och i dess spår följer ekonomisk
turbulens och en hotande systemkollaps i bank- och finanssektorn.
Som Axel Hagberg visar i sin aktuella bok är situationen knappast
unik. Tvärtom verkar den följa en dramaturgi som har präglat många
finansiella kriser alltsedan marknadsekonomins och det moderna banksystemets
födelse. I Sverige har det exempelvis handlat om 1800-talets
järnvägs- och obligationskris, 1920-talets bankkris och det tidiga 1990-
talets finans- och fastighetskris. Fram träder bilden av en utveckling som
verkar vara ofrånkomlig och som tycks tvinga nya aktörer att – med nästan
spöklik precision – upprepa många av sina föregångares misstag.
I krisscenariot samspelar ekonomi och politik på ett komplext sätt,
där de så kallade ekonomiska realiteterna färgas in med alla de förväntningar,
förhoppningar och föreställningar som marknadens aktörer ger
uttryck för. Dynamiken är stark och frigör krafter som snabbt ställer gårdagens
kalkyler och prognoser på huvudet – inte minst genom den flockmentalitet
som förekommer bland de olika aktörerna, vilken snabbt kan
förvandla ohöljd framtidsoptimism till nattsvart pessimism.
En svensk modell
I föreliggande arbete analyserar Axel Hagberg två svenska bankkriser –
den som inträffade 1878/1879 och den som utspelade sig 1921/1922.
I bägge fallen görs en genomgång av orsaker och effekter samt av den
krishantering som följde. Särskild kraft läggs på att visa vilken betydelse
olika svenska institutioner och organisationer haft för denna krishantering
– både vad gäller offentliga och privata aktörer. I boken diskuteras
också de bankkrisverktyg som står till buds samt de motiv som styr insatserna
och vilka möjligheter de olika aktörerna har att faktiskt utöva inflytande
över krishanteringen. En av slutsatserna i boken är att de svenska
problemlösningarna genom decennierna har flera likheter. Ett huvudmål
för stödet till bankerna har exempelvis varit att säkra förtroendet
7

för deras soliditet. En annan likhet är att likviditetstillskotten alltid verkar
ha konstruerats på ett sätt där stor hänsyn har tagits till de internationella
finansmarknaderna. Sist men inte minst har också riksbankens
roll varit unik. Riksbanken har i hög grad ställts utanför de krislösningar
som genomförts – allt för att säkra dess integritet och internationella
anseende.
Globala utmaningar
Trots de många historiska likheterna är varje finansiell kris samtidigt en
spegling av sin tid. Det som i mångt och mycket präglar dagens samhälle
är globalisering, vilket innebär att ett land påverkas och är beroende av
omvärlden. Detta ändrar inte krisernas fundamenta, men det leder
förstås till att dagens kriser får en global spridning och blir mer komplexa
till sin karaktär. Hanteringen av kriser bör i första hand skötas av
centralbanker och tillsynsmyndigheter. Staten står i slutänden alltid som
garant för det finansiella systemet. I vissa fall – om och när effekten av
krisen blir kraftig – kan även andra typer av bankkrisverktyg bli aktuella.
Men går det verkligen att dra generella slutsatser utifrån den svenska
krishanteringen och kan man faktiskt tala om en svensk bankkrishanteringsmodell
Det är två frågor som Hagberg ställer i boken.
Den viktigaste och svåraste utmaningen i krishantering är att försöka
förutse möjliga kriser och att testa frågeställningar utifrån olika tänkta
scenarier – inte minst utifrån perspektivet vilka följder och åtgärder som
kan bli aktuella. Det gäller oavsett om det är staten eller enskilda företag
som förväntas agera. Trots utmanande kriser pekar erfarenheten samtidigt
på ett viktigt faktum – genom en aktiv kris- och riskhantering kan
en beredskap byggas upp för att hantera de situationer då det osannolika
inträffar.
Sussanne Sundvall
Financial Services Partner
Öhrlings PricewaterhouseCoopers
André Wallenberg
Banking and Capital Markets Partner
PricewaterhouseCoopers
8

Inledning
Den som följer den finansiella kris som Sverige och resten av världen
befinner sig i sedan hösten 2008, kan lätt få för sig att vi står inför något
nytt och unikt. En analys av vår ekonomiska historia skingrar dock
snabbt sådana tankar.
I denna skrift beskrivs, med hjälp av en institutionell ansats, svensk
bankkrishantering utifrån resultaten av ny ekonomisk historisk forskning.
Det övergripande syftet med den bakomliggande studien är att försöka
förstå bankkriser och bankkrishantering bättre genom att betrakta
dem som historiska fenomen. I anslutning till detta ställs här två frågor:
o Går det att dra några generella slutsatser utifrån hanteringen av de
olika kriserna i Sverige
o Är det möjligt att urskilja ett specifikt mönster för hur bankkriser hanterats
i Sverige och är det tänkbart att tala om en svensk bankkrishanteringsmodell
Det är två frågor som kan besvaras med utgångspunkt i en historisk
studie av de specifika institutionella förutsättningarna vid olika kriser.
Skriften bygger på min doktorsavhandling från 2007, Bankkrishantering;
aktörer, marknad och stat. Den handlar om den politiska processen och de
inblandade aktörerna bakom två svenska finanskriser, obligationskrisen
11

1878/1879 och deflationskrisen 1921/1922. Den förstnämnda krisen hanterades
genom inrättandet av Järnvägshypoteksfonden; den sistnämnda
genom skapandet av Aktiebolaget Kreditkassan. Dessa två kriskreditorganisationer
blev i Sverige de organisatoriska lösningarna för att tillföra
det finansiella systemet nödvändig extra likviditet under respektive kris.
Det finansiella systemets beskaffenhet
Det finansiella systemet har historiskt visat sig ha en enastående förmåga
att skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt. Dess förmåga att länka
samman entreprenörers risk- och investeringsvilja med sparande (inte
minst allmänhetens sparande) är själva kärnan i systemet. Det finansiella
systemet ska dels kunna förmedla kapital till produktiva investeringar,
dels – vilket är av central betydelse – ha förmågan att begränsa kapitaltillförsel
till mindre framgångsrika projekt. I denna funktion återfinns
samtidigt en av systemets svagheter, eftersom det alltid finns ett visst
mått av osäkerhet inbyggt i denna sammankoppling som inbegriper konkurrens
och dynamik.
I en situation där någorlunda balans råder mellan tillgång och efterfrågan
på kapital har det finansiella systemet i regel god förmåga att klara
nämnda uppgift, att styra kapitalflödena till nya räntabla investeringar.
Problemen uppkommer först om det av någon anledning uppstår betydande
obalanser inom systemet – med stora finansiella över- eller underskott.
Kraftiga konjunktursvängningar och förändrade framtidsförväntningar
påverkar alla delar av ekonomin, såväl den finansiella som den
reala, och orsakssambanden går i båda riktningarna. Det är viktigt att förstå
att den finansiella marknaden inte bara återspeglar den reala ekonomin
utan även kan bestämma dennas riktning, ett förhållande vilket blivit
mycket påtagligt efter sommaren 2008.
Kriser uppkommer aldrig enbart av tillfälligheter och missbedömningar
utan de kan också ses som en del i det finansiella systemets inneboende
dynamik. Ekonomins komplexitet medför att de aktörer som deltar
i det ekonomiska spelet ständigt måste fatta beslut utan möjlighet till
fullständigt tillförlitlig kunskap. Det som marknadens aktörer har att utgå
ifrån är ekonomiska kalkyler och framtidsprognoser (formade utifrån
12

matematiska modeller). Dessa inrymmer i sig varierande grad av
osäkerhet och kan i bästa fall liknas vid kvalificerade antaganden eller
gissningar.
Förändrade framtidsförväntningar kan medföra att ekonomiska
beräkningar snabbt blir obsoleta. Inför sådana omständigheter försöker
de flesta aktörer vanligen minimera sina egna risker genom att agera som
alla andra. Det är just detta förhållande som utgör grunden till den flockmentalitet
vi ofta ser på den finansiella marknaden. Denna mentalitet
medför i sin tur att skiften i ekonomiska framtidsförväntningar förstärks
och ofta tenderar att pendla mellan extremer, från närmast ohöljd framtidsoptimism
till nattsvart pessimism. I kombination med att finansiella
tillgångar till sin karaktär dessutom är flyktiga blir marknaden mycket
känslig för skiftande förväntningar. Förhållandet medför att kapital som
är placerat i en specifik tillgång vid förändrade förväntningar hos marknaden
snabbt kan komma att överflyttas till andra former av tillgångar.
Det kan i sin tur resultera i dramatiskt fallande priser på den typ av tillgångar
som för tillfället har hamnat ute i kylan. De aktörer och investerare
som vid ett sådant tillfälle blir sittande med tillgångar som marknaden
undflyr riskerar att få kännbara likviditets- och solvensproblem.
Kriser kommer ofta som överraskningar
Någon lär ha sagt att vi vet att det är kris först när vi ser den. Det ligger
något i detta, särskilt eftersom den inledande starka tillväxten inte alls
betraktas som en kris eller något onaturligt för systemet. Svårigheterna
att förutse en kris kan illustreras med ett i tiden närliggande exempel.
På bankmötet den 24 oktober 1990, bara månaden efter det att finansbolagskrisen
börjat uppmärksammas, anförde chefen för den dåvarande
svenska bankinspektionen att de drabbade finansbolagen Nyckeln,
Gamlestaden, och Independent:
» …är mycket solida. De har betydande kreditportföljer av
god standard.«
Citatet, hämtat ur boken Securum och vägen ut ur bankkrisen (Bergström
med flera, 2002, s. 28) kommer från början av 1990-talskrisen. Med facit
13

i hand vet vi att antagandet inte stämde. Finansbolagens problem visade
sig därtill spridas snabbt till de svenska bankerna, vilkas solvensproblem
sedan förstärktes av den internationella kreditkontraktionen.
Nordbanken och Första Sparbanken behövde nytt kapital hösten 1991
för att klara sin kapitaltäckning. Staten tvingades så under våren 1992 att
utfärda en garanti för ett lån till Första Sparbanken som gjorde det möjligt
för banken att klara kapitaltäckningskraven. Problemen för de
svenska bankerna fortsatte och i samband med Gotabankens betalningsinställelse
den 9 september 1992 befann sig landet i en akut systemkris.
Den svenska staten stod hösten 1992 därmed plötsligt som ägare
till två svenska storbanker, Nordbanken och Gotabank. Dessa två banker
hade före krisen tillsammans svarat för 25 procent av all svensk utlåning.
Bankkrisens fortsättning på 1990-talet är idag välkänd med inrättandet
av flera ”skräpbanker” (med namn som Securum, Dilligentia,
Näckebro och Retriva) och bankstödsnämnden som verktyg att hantera
krisen.
Inte heller under den senaste krisens upptakt, 2007, väcktes några
större farhågor ens vid tydliga varningsklockor, så som Bank of Englands
första likviditetsstöd till den brittiska banken Northern Rock. I september
2007 fick den brittiska centralbanken gå in och stötta landets
fjärde största hypoteksbank och nionde största bank efter en begynnande
uttagsrusning.
Bankkriser i Sverige
Det som i vardagligt tal kallas ekonomisk kris är relativt vagt som teoretiskt
begrepp. Vad som definieras som en ekonomisk kris blir till stora
delar beroende av sammanhang och syfte. Det har i den ekonomiska
litteraturen aldrig funnits någon entydig definition av ordet ekonomisk
kris och det finns inte heller någon allmänt accepterad teori för kriser.
Hur ska då begreppet kris definieras Enligt svenska akademins ordbok
betyder kris:
14
» en brydsam situation (i vilken ett avgörande är att vänta),
kritiskt stadium, ödesdiger rubbning i någots utveckling, fortbestånd.«

Om krisbegreppet snävas in till att endast avse finansiella kriser, och
sådana definieras som de tillfällen då det finansiella systemet och bankerna
på ett påtagligt sätt inte kan fullgöra sina avsedda funktioner utan
extra insatser, har det under Sveriges moderna historia uppträtt finansiella
kriser med en viss regelbundenhet.
Den finanshistoriska forskningen ger oss en bankkriskronologi kring
år då det har förelegat risk för en kollaps av det finansiella systemet
i Sverige. Kända svenska krisår före dagens situation är följande: 1763,
1817/1818, 1857/1858, 1878/1879, 1907/1908, 1921/1922, 1932/1933 och
1991/1992. Från och med tidigt 1870-tal syns de som extremer (nedåtgående
spikar) i grafen nedan, vilken illustrerar den årliga procentuella
BNP-tillväxtsförändringen i den svenska ekonomin för åren 1872-1996.
%
15
10
5
0
– 5
1878 / 1879 års kris
Järnvägshypoteksfonden
Krisen 1907 / 1908
1930-talskrisen
Deflationskrisen
Andra världskriget
Oljekrisen 1974
1990-talskrisen
Securum 1992
1921 / 1922
Kreditkassan 1922
Första världskriget
– 10
1870 1880 1890 1900 1910 1920 1930 1940 1950 1960 1970 1980 1990 2000
Figur 1.1 Årlig procentuell förändring av BNP i Sverige 1872-1996
15

Utan att i detalj analysera utvecklingen fram till dagens världsomspännande
finansiella kris kan det ändå konstateras att situationen har präglats
av kraftiga obalanser i världsekonomin i kombination med en ständig
uppfinningsrikedom vad gäller konstruktionen av finansiella instrument
som försett marknaden med en hög likviditet.
Vägledning till fortsatt läsning
Eftersom det finansiella systemet är sammanvävt med ekonomin i övrigt
skulle en kollaps av systemet innebära enorma samhällskostnader.
Historiskt sett har det därför alltid funnits olika strategier för att häva
samt begränsa konsekvenserna av finansiell turbulens. Detta även i tider
som har präglats av den så kallade icke-interventionsprincipen, det vill
säga att staten inte ska ingripa i marknaden, utan låta dess aktörer
hantera eventuella krissituationer själva.
Den här skriften sätter svensk bankkrishantering i ett historiskt perspektiv.
I nästa kapitel, Institutioner och aktörer i Sverige, ges en kortfattad
beskrivning av studiens teoretiska ramverk, det institutionella perspektivet.
Därefter introduceras huvudaktörerna vid hanteringen av kriserna
1878/1879 och 1921/1922.
I det tredje kapitlet, Ingrepp i marknadssystemet, beskrivs idébakgrunden
till, och utvecklingen av, olika så kallade bankkrisverktyg.
I kapitlet Obligationskrisen och Järnvägshypoteksfonden 1879 beskrivs
och analyseras hanteringen av den aktuella krisen.
Skeendena som omgärdade hanteringen av deflationskrisen
1921/1922 och bildandet av AB Kreditkassan 1922 behandlas i skriftens
femte, respektive sjätte kapitel, Deflationskrisen 1922 och Vägen till
Kreditkassan 1922. Analysen av den tidiga 1920-talskrisen är mer ingående
och uppdelad i två kapitel eftersom förfarandet är av särskilt
intresse med tanke på den pågående finanskrishanteringen från och
med 2008.
I Avslutande reflektioner sammanfattas och diskuteras studiens slutsatser,
bland annat i ljuset av de senaste årens händelseutveckling.
16