PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN - Stockholms universitet

Motivation hos bergsklättrare 

”Klättring är lika meningslöst som allting annat. 

Men det är mycket roligare!” 

Per Calleberg 

Handledare: Ingemar Torbiörn 

PSYKOLOGEXAMENSUPPSATS, PSYKOLOGLINJEN, T10 HT 2003 

STOCKHOLMS UNIVERSITET 

PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN

2 

Motivation hos bergsklättrare – ”Klättring är lika 

meningslöst som allting annat. Men det är mycket 

roligare!” ∗ 

Per Calleberg 

Denna studie har gjorts i syfte att beskriva aktiva klättrares motiv för 

utövande av bergsklättring och att undersöka dessa motivs relation till 

olika motivationsteorier. Nio klättrare i åldrarna 25-61 år och med 2-41 

års erfarenhet som klättrare intervjuades och svaren bearbetades enligt 

grounded theory. Kodningen av intervjusvaren genererade elva 

svarskategorier eller faktorer: kinestetisk, mental, identitets, social, 

lärande- och utvecklings-, estetisk, lek-, monotoniundvikande-, autonomi-, 

spännings- samt integrativ faktor. I rapporten diskuteras hur dessa 

faktorer kan förstås utifrån etablerade motivations- och 

personlighetsteorier. Dessutom diskuteras resultaten i denna studie i 

relation till andra kvalitativa studier av klättrares motivation. Vidare 

föreslås en distinktion mellan initieringsfaktorer och kvarhållandefaktorer 

för att tydliggöra att motivationen kan förändras över tid. I rapporten 

föreslås också en modell för att förstå riskens arousalhöjande roll och 

dess roll som verktyg för att uppnå flowtillstånd. Slutligen understryks 

värdet av en individualiserad och multifaktoriell förklaringsmodell för 

klättrares motivation. 

Nyckelord: bergsklättring, motivation, personlighet, Sensation-Seeking, 

identitet 

Inledning 

Det har gjorts många försök att förstå vad det är som driver klättrare att bestiga berg eller 

klänga som spindlar på vertikala branter. Ofta får man ett intryck av att klättrarna själva har 

lika svårt att förstå sina motiv, som alla de har som inte själva klättrar, de som av somliga 

klättrare lite föraktfullt betecknas som ”flatlanders” efter det folk som i boken Flatland av 

Edwin A. Abbott (1884) befolkar en tvådimensionell värld. Den enda skillnaden är kanske 

∗ Allra först vill jag tacka de nio personer som så generöst ställde upp och lät sig bli intervjuade. Utan era 

personliga och uppriktiga berättelser hade den här undersökningen blivit väldigt ointressant och intetsägande. 

Jag vill också tacka alla er som gärna hade ställt upp och blivit intervjuade, men där olika orsaker gjorde att vi 

inte genomförde någon intervju. 

Ett stort tack också till Fredrik Schlyter för värdefulla diskussioner kring utformandet av intervjuplanen och för 

många användbara tips om potentiella informanter. Per Willén och Andreas Bengtsson på www.klätterkurs.nu, 

även er är jag skyldig ett tack för namn på lämpliga informanter. 

Många tack riktas även till min handledare, Ingemar Torbiörn på Psykologiska Institutionen vid Stockholms 

Universitet, som har varit ett värdefullt bollplank inte minst när det gäller metodik och bearbetning av 

intervjumaterialet. 

Slutligen vill jag också rikta ett jättetack till mina nära och kära för att ni varit så förstående och stått ut med 

mig trots att jag varit så tråkig och suttit så många timmar, dagar och nätter, vid skrivbordet.

att de som inte klättrar har svårt att förstå både varför man klättrar och att det kan bereda 

något nöje. Klättrarna själva förstår nöjet i klättringen genom egna erfarenheter, men inte 

nödvändigtvis varför de är så lockade själva. Samtidigt kan det också vara så, som Bartlett 

(1993) påpekar, att klättrarna själva inte är så ärliga när det gäller att kommunicera sina 

motiv till andra. Härav kan ju följa att de så att säga grumlar förklaringarna även för sig 

själva. Förklaringar som inför andra upprepas tillräckligt ofta kan även för klättraren själv 

bli någon slags sanningar. 

Vid första påseendet kan bergsklättring te sig som ett oerhört komplicerat och 

riskabelt sätt att ta sig absolut ingenstans eftersom man ju måste ta sig ner igen efter att 

toppen har nåtts. Det kan, med andra ord, förefalla både meningslöst och farligt. Icke 

desto mindre kan man, paradoxalt nog, få intrycket att klättring är en universellt mänsklig 

aktivitet. Det räcker med att en stund betrakta barn som leker på en dagisgård för att få 

detta intryck. 

Klättringens utveckling 

En annan faktor som kan indikera att klättring är en universellt mänsklig aktivitet är att det 

är en gammal företeelse. Första gången det finns dokumenterat att ett berg bestegs utan 

annat syfte än att nå toppen var redan 1336, då Francesco Petrarca och hans bror Gerardo 

besteg det 1912 meter höga Mont Ventoux i Provençe (Scott, 1981). Bestigningen var i 

och för sig enkel och involverade inte klättring, men likafullt var syftet enbart att komma 

upp på en topp. Man skulle alltså kunna hävda att bergsbestigningen är närmare 700 år 

gammal. I trakten av Grenoble finns det 2086 meter höga Mont Aiguille, ett till synes 

ointagligt platåberg med branta stup runt om. År 1492 gav den franske kungen, Charles 

VIII, order om att berget skulle bestigas av en grupp under ledning av hans militäre 

rådgivare, Antoine de Ville (Scott, 1981), ett företag som också lyckades. Renodlad 

klättring är alltså en något nyare företeelse, drygt 500 år gammal. 

Bergsbestigning som sport är dock ett ännu yngre fenomen. Sportens födelse 

brukar dateras till 1786, då Balmat och Paccard besteg Europas högsta berg, Mont Blanc 

(4807 meter) (Bernstein, 1989; Shipton, 1967). Under första hälften av 1800-talet, det som 

brukar kallas för ”The Golden Age of Alpinism” (Bonington, 1992), bestegs nästan 

samtliga toppar över 4000 meter i Alperna. Väldigt ofta utfördes dessa bestigningar av 

välbesuttna engelsmän ledda av lokala guider. Delvis med motivationen att minska 

beroendet av lokala guider, började dessa engelska gentlemän att träna klättring på mindre 

klippor hemma i England. Denna träning, klippklättring, kom så småningom att framstå 

som en självständig sport med eget existensberättigande. Sporten klippklättrings födelse 

brukar dateras till år 1886, då advokaten Haskett-Smith, som i princip aldrig klättrade 

utanför sitt hemland, klättrade ”The Wasdale Crack”, en spricka på en framträdande 

klippformation i The Lake District (Scott, 1981; Bonington, 1992). 

Under 1900-talet utvecklades utrustning och tekniker, vilket gjorde sporten avsevärt 

mycket säkrare. Exempelvis lanserades nylonrepen under perioden efter andra 

världskriget, vilka gjorde att man kunde räkna med att överleva ett fall, något som knappast 

gällde så länge rep av naturmaterial användes (Wheelock, 1967). Mot slutet av 1980-talet 

började inomhusklätterväggar, som i och för sig funnits sedan 1960-talet (Meldrum & 

Royle, 1970), bli mer allmänt förekommande. Dessa medförde två nya steg i sportens 

utveckling. För det första blev det möjligt att tävla i klättring eftersom det plötsligt var 

möjligt att kontrollera att ingen av tävlingsdeltagarna hade någon föregående kännedom 

om väggen. För det andra började klättring, genom inomhusväggarnas lättillgänglighet, 

säkra miljö och kontrollerade klimat, bli mer av en allemanssport (British Mountaineering 

Council, 1988). 

3

Som sagts tidigare kan man tänka sig att lusten att klättra är ett mer eller mindre 

universellt mänskligt drag, åtminstone om man ser till barns aktiviteter. Men även vuxna 

tycks fascineras av företeelsen, oavsett om man själv är utövare eller inte. En indikation på 

detta intresse är den rika litteratur som finns om klättring: expeditionsberättelser, 

biografier och äventyrsskildringar (Neate, 1986). Det förefaller för mig rimligt att anta, att 

denna fascination åtminstone till en del har att göra med en nyfikenhet på vad det är som 

driver människor att hålla på med något så till synes irrationellt, men samtidigt lockande 

och spännande. 

Vad är klättring – Definitioner 

De flesta människor kan nog känna igen en klättrare när de ser en. Men om man tänker 

efter inser man lätt att klättring inte är helt lätt att definiera på ett avgränsat sätt. Om man 

exempelvis väljer underlagets lutning som kriterium, är det då så, att det vid 57° lutning 

fortfarande handlar om vandring, men att det vid 58° lutning handlar om klättring 

Klättrarna själva definierar klättring efter olika kriterier (Calleberg, 1994), och 

eftersom en del av dessa termer återkommer i intervjusvaren återges dessa definitioner här. 

Ett kriterium är det medium klättringen bedrivs på: Inomhusklättring, klippklättring, 

isklättring, snöklättring samt mixad klättring, vilket innebär klättring på en blandning av 

klippa, is och snö. Här finns också subkategorier beroende på exempelvis bergart. 

Ett annat klassificeringssystem utgår från storleken på det man klättrar på. Dessa 

beskrivs här efter gradvis ökande storlek: Bouldering innebär klättring nära marken, på 

stenblock och mindre väggar. Klippklättring bedrivs på väggar upp till något hundratal 

meters höjd. Big-wall-klättring bedrivs på stora väggar som tar en eller flera dagar i 

anspråk. Alpinism innebär klättring i större berg, kanske upp till 5 000-6 000 meters höjd. 

Slutligen finner vi expeditionsklättring i riktigt stora berg i Himalaya, Anderna, Alaska och 

liknande. 

Ett tredje sätt att klassificera klättringen är efter hur utrustningen används: 

Soloklättring är all form av ensamklättring, med eller utan utrustning. Fri solo däremot 

innebär att ingen utrustning, förutom klätterskor, används. Friklättring ägnar man sig åt 

om man använder utrustningen enbart för att stoppa ett eventuellt fall, men aldrig belastar 

den för att vila eller förflytta sig uppåt. Artificiell klättring eller aidklättring är all klättring 

där utrustningen belastas med kroppsvikt, oavsett om det är för att vila eller för att förflytta 

sig uppåt. 

Inom klippklättringen skiljer man också mellan två olika typer av klättring beroende 

på vilka säkringsmedel som används: Vid sportklättring kopplar klättraren repet i 

förplacerade bultar, vilka ofta sitter i hål som borrats i berget. Sportklättring kräver med 

andra ord att klätterturerna iordningställts i förväg. Vid trad-klättring säkrar sig klättraren 

själv, med olika typer av kilar som placeras i naturliga sprickor i berget. Trad-klättraren 

kan därför röra sig i jungfrulig terräng och lämnar knappast heller några spår efter sig. 

Vilka kan ha intresse av att förstå klättrares motivation 

Även för de som själva klättrar – och inte minst för deras anhöriga – är det många gånger 

oklart vilka motiven är som driver dem. Många upplever säkert att klättring är kul och 

något som de vill ägna sig åt, utan att för den skull försöka vilja särskilja vilka 

komponenter denna drivkraft består av. Bartlett (1993) har gjort ett sådant försök och 

därvid identifierat en rad komponenter, vilka skildras i skönlitterär form. 

Klättring används också som metafor i olika sammanhang. Inte minst är det ett 

inslag vid olika typer av så kallade ”kick-off”-arrangemang och konferenser. 

4

Parallellerna mellan att bestiga ett berg och att driva ett företag är uppenbara: Det finns ett 

tydligt mål, man är en grupp som måste samarbeta för att nå målet, det finns risker längs 

vägen och man vidtar vissa säkerhetsåtgärder för att försöka hålla riskerna under kontroll. 

I sammanhang där klättring används som metafor på detta vis torde det finnas ett värde i 

att förstå de olika komponenterna i motivationen. Det finns personer, för vilka klättringen 

upplevs som så viktig, att de viger sitt liv åt den (t.ex. Buhl, 1956; Bonington, 1966; 

Heckmair, 1975; Hill, 2002). För arbetsgivare och chefer borde det därför vara värdefullt 

att förstå vilka komponenter som krävs för att en aktivitet ska bli så betydelsefull för en 

person. 

Det finns ytterligare ett sammanhang där en förståelse av klättrares motivation torde 

vara av värde, nämligen turismindustrin. För att en arrangör av äventyrsresor, kurser och 

liknande ska kunna möta kundernas behov och marknadsföra sig på ett framgångsrikt sätt 

är det helt nödvändigt att de förstår vilka typer av upplevelser kunderna är ute efter. De 

behöver även förstå vilken grad av autonomi kunderna eftersträvar, vilka risker kunderna är 

beredda att ta, och så vidare (Weber, 2001). 

Motivationsbegreppet 

Motivation är ett begrepp som inte är helt lätt att ringa in. Det finns för närvarande minst 

32 olika motivationsteorier, vilka var och en innefattar sin egen definition av begreppet 

(Roberts, 2001). Roberts (2001) föreslår själv att motivation definieras som en persons 

läggning, sociala variabler och/eller kognitioner som spelar in när personen ger sig i kast 

med en uppgift i vilken han eller hon utvärderas, tävlar med andra eller försöker uppnå 

någon slags prestationsnivå. Det förutsätts då att individen är ansvarig för uppgiftens 

utförande och att någon slags utmaning är inbyggd i uppgiften. Ryan och Deci (2000), å 

andra sidan, föreslår en betydligt kortare definition: Att vara motiverad betyder att ha motiv 

för att handla. Det är en definition som är så bred att den kan omfatta snart sagt hela 

ämnesområdet psykologi. Detta behöver inte vara någon nackdel i en studie där 

frågeställningen handlar om varför människor klättrar i berg. En sådan definition gör att 

undersökaren kan förhålla sig förutsättningslöst till ämnet. Det är denna breda definition 

av motivation jag har valt som utgångspunkt för den här undersökningen. 

Att begreppet motivation ofta används på ett vagt sätt, och de definitioner som ges 

ofta är breda, är kanske också förklaringen till den flora av motivationsteorier som finns. 

Roberts (2001) menar att en motivationsteori värd namnet bör kunna förklara såväl varför 

en individ känner lust och energi inför något, som riktningen och regleringen av beteendet. 

Här ska inte i detalj redogöras för samtliga motivationsteorier, men en kort genomgång 

kan vara på sin plats. Framför allt bör då de teorier som har använts i tidigare studier av 

klättrares motivation lyftas fram eftersom många av de klassiska motivationsteorierna som 

beskrivs i litteraturen (se till exempel Furnham, 1997) är utvecklade inom arbetslivets 

psykologi. Inom arbetslivet finns, till skillnad från klättringen, formaliserade system för 

makthierarkier och för belöning av prestation och därför är sådana motivationsteorier inte 

tillämpliga för att förstå klättrares motivation. 

Flera av de teorier som kommer att presenteras är inte motivationsteorier i egentlig 

bemärkelse. Exempelvis är varken den biologiska förklaringsmodellen eller teorier om 

personlighetsdrag några motivationsteorier. Trots detta har jag valt att ta med sådana 

teorier ändå, eftersom jag tror att de kan bidra till en både bredare och mer fördjupad 

förståelse för vad som driver en klättrare. 

Inre och yttre motivationsfaktorer 

Motivationsfaktorer kan vara inre eller yttre (Deci & Ryan, 1985). De relativa betydelserna 

av inre och yttre motivationsfaktorer i sportsammanhang diskuteras utförligt av bland 

5

andra Vallerand (2001). Med yttre motivation menas, enkelt uttryckt, att människor 

handlar då det leder till ett synligt resultat eller en belöning (Ryan & Deci, 2000). 

Prestationer inom klippklättring leder sällan till några materiella belöningar, varför yttre 

motivatorer torde vara av mindre vikt i detta sammanhang (Robinson, 1985). 

Inre motivationsfaktorer, å andra sidan, är relaterade till sådant som individen gör för 

sin egen skull, av fri vilja, utan att vara kontrollerad, och utan några synliga belöningar 

(Deci & Ryan, 1985). Bland de motivationsteorier som behandlar inre motivationsfaktorer 

återfinns bland annat behovsteorierna, vilka antar att motivation att handla uppstår ur inre 

behov som vi strävar efter att tillfredsställa. Till denna grupp kan hänföras några för 

många välbekanta teorier som exempelvis Hertzbergs tvåfaktorteori och Maslows 

behovstrappa, vilka dock till stor del saknar empiriskt stöd (Furnham, 1997). 

Biologisk förklaringsmodell 

Både de äldsta och några av de yngsta teorierna i detta sammanhang är de som kan 

betecknas som mekanistiska eller deterministiska teorier. En modern förklaringsmodell, 

som beaktats i flera studier av bland andra klättrare, är den biologiska. Den biologiska 

förklaringsmodellen kan synas helt malplacerad i en kvalitativ studie som denna, där inga 

fysiologiska mätningar görs. Trots detta inkluderar jag en summarisk beskrivning av 

teorin. Jag anser att det är en teori som bör nämnas för helhetsbildens skull eftersom den 

ofta nämns i undersökningar av klättrares motivation (exempelvis i Arnegård, 1996a; Ek & 

Ternander, 1996). 

Den utgör en mekanistisk och i hög grad deterministisk förklaring. I denna modell har 

enzymet MAO, monoaminooxidas, en central roll. MAO är det enzym som bland annat 

metaboliserar neurotransmittorn 5-hydroxy-tryptamin (5-HT), mer känt som serotonin. I 

flera studier har man funnit samband mellan låga halter MAO och impulsivitet och 

risktagande (Fowler, von Knorring & Oreland, 1980; Oreland, 1994), vilket man tolkar 

som att låg MAO-halt orsakar ett högriskbeteende. Även om detta är ett kausalt samband, 

vill jag hävda att det ändå inte räcker som förklaring till att människor klättrar i berg med 

mindre än att man accepterar att de som söker sig till klättringen gör det för just riskens 

skull. Detta är inte alls självklart, tvärtom har det i flera studier demonstrerats att risk inte 

är ett självändamål för de flesta utövare av äventyrsidrotter (Ewert, 1985; 1993; 2001). I 

själva verket spelar risken en ganska liten roll. Visserligen förefaller det vara så, att 

klättrare tenderar att söka svårare utmaningar i takt med att deras färdigheter och förmågor 

utvecklas (Bratton, Kinnear & Koroluk, 1979). Ewert och Hollenhorst (1994) noterar 

dock att fastän utövare av äventyrsidrott söker stegra utmanings- och svårighetsgraden 

söker de paradoxalt nog inte nödvändigtvis öka risknivån. Vad de i själva verket vill är att 

matcha sina förmågor och sin kompetens med risken i situationen. Man skulle alltså 

kunna säga att äventyrsidrotten utgör ett sökande efter kompetens med en värdering av 

risk och fara (Ewert & Hollenhorst, 1989). 

Psykodynamiska förklaringsmodeller 

Till gruppen av deterministiska teorier kan man också räkna de psykoanalytiska teorierna. 

Många moderna motivationsforskare som studerat bland annat klättrare avfärdar närmast 

schablonmässigt detta synsätt. De hänvisar till psykoanalytiska förklaringsmodeller från 

första halvan av 1900-talet. Enligt denna förklaringsmodell klättrar människor, eller 

snarare män, i berg för att söka risken. Detta risktagande, med vilket klättring ofta 

förknippas, kan ses som ett kontrafobiskt beteende, ett uttryck för en dödsdrift eller 

bortträngda känslor av manlig otillräcklighet (Slanger & Rudestam, 1997; Llewellyn, 

2003). En sådan argumentation är, som sagt, gammalmodig och bottnar i ett klassiskt 

Freudianskt synsätt. De psykodynamiska teorierna har utvecklats, och man kan 

6

argumentera för att åtminstone vissa psykodynamiska begrepp kan vara användbara för att 

förstå klättrares motivation. 

Ett sådant begrepp är lek. Vid en ytlig betraktelse kan det vara lätt att få för sig att 

barns lek är ett harmlöst och oviktigt tidsfördriv, inget annat. Winnicott (1995) har dock 

påpekat att det långt ifrån förhåller sig på detta vis. Leken är viktig, menar han. Leken 

befrämjar utvecklingen och därmed hälsan, och leken tränar oss i att relatera till andra och 

leder därmed fram till grupprelationer. Leken är, säger Winnicott vidare, något som inte 

försiggår endast inom en person, lekområdet är inte den inre psykiska verkligheten. Det 

ligger utom personen, men lekområdet är inte heller detsamma som den yttre verkligheten. 

Leken försiggår, menar han, i något slags mellanområde. Winnicott använder uttrycket ett 

potentiellt rum, där vi kan välja om vi vill vara eller ej. Ska man försöka relatera detta till 

klättringen, kan man tänka på en soloklättrare, det vill säga en som klättrar ensam. Om det 

bara handlade om en inre verksamhet skulle ju själva klättringen knappast behövas. 

Klättringen är alltså något som försiggår utanför personen, men samtidigt är upplevelserna 

av den inre. Man kanske alltså skulle kunna hävda att klättringen försiggår i ett sådant 

potentiellt rum. Winnicott säger vidare: ”Det viktigaste med lekandet är alltid svårigheten 

att avväga samspelet mellan den personliga verkligheten och upplevelsen av kontroll över 

yttre objekt.” 

Winnicott, som var psykoanalytiker, ser den vuxnes lekutrymme eller mellanområde 

som det utrymme man rör sig inom under en psykoterapi. Det är ett utrymme för kreativa 

processer, där idéer kan prövas och livsberättelser och tolkningar av livshändelser kan 

formas och omformas. Kreativiteten i klättring handlar inte bara om att lösa 

säkerhetsmässiga problem eller att rent fysiskt förflytta sig uppför en brant bergvägg. Jag 

vill hävda att i lika hög utsträckning handlar den om att finna sätt att hantera rädsla och 

ambivalenta känslor. Jag skulle därför vilja argumentera för att klättring, åtminstone i 

någon mån, kan ses som en lek i Winnicotts termer. 

Winnicott talar om en upplevelse av kontroll, och vad är det klättraren gör om inte 

skapar en illusion av kontroll. Denna illusion håller så länge inget oförutsett inträffar, så 

länge vädret är bra, inga grepp lossnar och klättraren inte faller. Nu är ju detta inte en 

idealisk värld, utan nederbörd förekommer, grepp lossnar och klättrare faller, och då måste 

illusionen realitetsanpassas. Ser man det på detta vis förefaller klättringen för mig ha en 

smått terapeutisk funktion när det gäller realitetsprövning av illusionen av kontroll över 

den yttre verkligheten. Samtidigt kan man se denna illusion av kontroll som en typ av 

omnipotensfantasi, vilket för oss till ett annat begrepp inom det psykodynamiska fältet: 

narcissism. 

Narcissism är ett ord som är något av var mans egendom, men samtidigt är det en 

term som används på ett ganska flytande sätt. Detta gäller nog dessvärre inte bara lekmän, 

för varför skulle annars så mycket vara skrivet om ämnet Efter ord som ”jaget”, ”detet”, 

”överjaget” och termer för olika intrapsykiska försvar är ”narcissism” det vanligaste 

ordet i den psykoanalytiska litteraturen (Bo Sigrell, personlig kommunikation, 2002-03- 

21). Sigrell (1994) är en av dem som bidragit till denna litteratur, och här kan vi hämta en 

del information när det gäller att förstå den narcissistiska problematiken, eller de 

narcissistiska försvarsmönstren om man så vill. 

Mycket kortfattat utgörs de narcissistiska försvaren, liksom vid borderlinetillstånd, 

av förnekande, klyvning (i ont och gott, fiende eller vän, och så vidare) och projicering av 

oönskade sidor av en själv på andra. Dessutom tillkommer för en person med 

narcissistiska drag ett grandiost själv. Syftet för alla intrapsykiska försvar, hur maladaptiva 

de än må vara, är att skydda sig mot psykisk smärta. I narcissistens fall är syftet att skydda 

sig mot skam. En sådan person är helt enkelt livrädd att inte duga, och har därför ett starkt 

behov av att bli beundrad och få uppskattning samtidigt som han är oerhört känslig för 

7

kritik och har mycket svårt att medge egna fel och brister. En narcissist blir därför också 

lätt uttråkad och drabbas av en gnagande tomhetskänsla om inte den förhöjda självkänslan 

får tillräcklig stimulans. En person med narcissistiska karaktärsdrag har innerst inne inte 

alls en så bra självkänsla som han försöker ge intryck av att ha. Detta försöker han 

kompensera bland annat genom att förringa och förakta andra, speciellt sådana som han i 

något avseende uppfattar som svagare eller sämre. Genom att på detta sätt ”trycka ner” 

andra framstår han själv, åtminstone i sina egna ögon, som relativt sett bättre. Han har 

vidare en rädsla för att bli beroende av andra – samtidigt som han egentligen längtar efter 

närhet – och utnyttjar relationer i första hand för egna syften. Han ägnar sig också åt 

fantasier om framgång, makt, styrka, begåvning, skönhet, med mera, och han har en 

grandios känsla av att vara en betydande person som förtjänar särbehandling och bör bli 

beundrad och betraktad som speciell. Varje antydan från andra om att den bild han har av 

sig själv inte stämmer uppfattas som en våldsam kränkning, som kan utlösa såväl raseri 

som känslor av skam och förödmjukelse (Sigrell, 1994; McWilliams, 2001). 

Den bild som här helt kortfattat målats upp av den narcissistiske personen ger 

intrycket av en person som är omöjlig att umgås med. Så behöver dock inte vara fallet. 

Betraktad på lite avstånd kan en sådan här person framstå som både charmerande, 

kompetent och framgångsrik, vilket de i och för sig också kan vara. Det behöver alltså inte 

alls handla om en person som omgivningen uppfattar som ”störd”. Det är stor skillnad 

mellan att lida av en narcissistisk personlighetsstörning och att i större eller mindre 

utsträckning ha narcissistiska försvarsmönster som en del av sin karaktär. (Sigrell, 1994). 

Patologisk narcissism skapar, som beskrivits, problem, medan den normala, sunda 

narcissismen leder till att vi försöker leva våra liv så att vi känner oss nöjda med oss själva 

(McWilliams, 2001). 

Ett annat begrepp, och ett fenomen som studerats ingående, är så kallad attachment, 

eller anknytning på svenska. Detta är sannerligen ingen motivationsteori, och det är i något 

av ett experimentellt syfte – för att se om begreppet kan tillför något – som jag inkluderar 

det här. Ursprungligen är detta en biologisk modell som härstammar från etologin och 

med termen attachment åsyftas den anknytning som för en hälsosam utveckling bör ske 

mellan mor och barn (Crain, 1992; Fonagy, 2001). Fenomenet tycks dock mer universellt, 

och i terapisammanhang talas om den anknytning som sker till terapeuten, något som kan 

uppfattas som en viktig del i det som betecknas ”terapetisk allians” (Gordan, 1996). Om 

nu vårt behov av att känslomässigt knyta an till andra är universellt kan man möjligen 

förstå en del av tjusningen med klättring utifrån det starka band som finns mellan två 

klättrare. Det är ju bokstavligen så att den ene klättraren, den som hanterar repet och 

därigenom säkrar den andre, har den andres liv i sina händer. Detta kräver total tillit 

klättrarna emellan. Repet som förbinder de båda klättrarna är ju också en tydlig metafor 

för detta oerhört starka band som växer fram. 

Ytterligare en grupp av i någon bemärkelse deterministiska – men knappast 

mekanistiska – teorier, som använts för att förstå klättrares motiv, är 

personlighetsteorierna. Dessa kommer att diskuteras lite längre fram. 

Identitetsutveckling 

En annan faktor som möjligen kan bidra till förståelsen av klättrares motivation är behovet 

av att skapa en identitet. Behovet av att skapa en identitet är förmodligen störst under 

adolescensen. Under denna period minskar föräldrarnas inflytande och många ungdomar 

söker här efter förebilder som de tillfälligt eller mera långvarigt försöker efterlikna 

(Erikson, 1971), men under hela livet har människor ett behov av att känna tillhörighet till 

och identifikation med en eller flera grupper (Forsyth, 1999). Robinson (1985) har 

undersökt denna senare möjlighet, men fann att den undersökta gruppen klättrare inte 

skilde sig från kontrollgruppen i detta avseende. Av de undersökta angav 57% att de inte 

8

ursprungligen sökte sig till klättringen för att få känna tillhörighet. Däremot angav 70% att 

de relationer de skapat genom klättringen var en viktig faktor för deras fortsatta 

engagemang i sporten. Groves (1987) menar dock att individens behov av att skapa en 

identitet för sig själv, något som definierar vem man är, mycket väl kan vara en faktor som 

bidrar till att förklara varför personer söker sig till olika typer av risksporter. 

Peak experience och flow 

Ett begrepp, som i många sammanhang används för att beskriva en speciell typ av 

upplevelse, bland annat hos klättrare och andra sportutövare, är flow (Csíkszentmihályi, 

1975; 1992; Weber, 2001; Kimiecik & Jackson, 2002). Flow, som kan sägas utgöra en 

slags optimal upplevelse, och torde därför höra till de inre motivationsfaktorerna. 

Flowbegreppet kan vidare sägas vara en vidareutveckling av begreppet peak experience 

som beskrevs av Maslow redan 1968. Maslow definierade en peak experience som ett 

ögonblick av fullständig lycka och tillfredsställelse. Härigenom kan en peak experience 

sägas vara mycket snarlik en flowupplevelse, även om det kan vara möjligt att uppleva en 

peak experience utan en samtidig flowupplevelse. Cirka 75% av undersökta idrottsmän 

(Kimiecik & Jackson, 2001) menade att en peak experience alltid involverar flow eller vice 

versa. Den starkaste gemensamma nämnaren mellan de båda begreppen förefaller vara 

upplevelsen av glädje (Kimiecik & Jackson, 2001). Som kommer att beskrivas nedan är 

dock flow ett mycket mer sammansatt fenomen. Flow är också mer av ett 

medvetandetillstånd än ett kort ögonblicks upplevelse. 

Csíkszentmihályi (1992) definierar flow som ett förändrat medvetandetillstånd som 

innefattar följande dimensioner: 1) Flow uppträder när en person ägnar sig åt en aktivitet 

som innebär en utmaning, det vill säga uppgiftens svårighetsgrad precis motsvarar 

personens handlingsförmåga. Om uppgiften är för svår kommer personen att känna 

ängslan, medan om uppgiften är för enkel, alltså om utmaningen är för liten, kommer 

personen att känna leda. Om däremot utmaningens nivå är precis rätt, kommer personen 

att befinna sig i ”flowkanalen” (Figur 1). 

9 

∞ 

Hög 

Ängslan 

Flowkanal 

Utmaning 

Låg 

Tristess 

0 

Låg 

Förmåga 

Hög 

∞ 

Figur 1. Flow uppträder vid rätt balans mellan utmaningens 

svårighetsgrad och förmåga. Efter Csikszentmíhályi (1992). 

2) Flow innebär en sammansmältning av handling och medvetande. Med detta menas att 

personen blir så uppslukad av det han eller hon håller på med att personens handlingar blir 

spontana, nästan automatiska. Personen slutar vara medveten om sig själv som skild från 

aktiviteten. 3) Det finns tydliga mål och feedback. Dessa två dimensioner hänger ihop. 

När en person känner till och förstår målen med en aktivitet är det lättare för honom eller 

henne att bli totalt uppslukad och engagerad i aktiviteten. Tydliga mål gör det också lättare

att processa feedback, som då utgör en indikation på i vilken utsträckning handlingarna 

leder mot målet. 4) Total koncentration på uppgiften. Csíkszentmihályi menar att när 

målen är tydliga, feedbacken är relevant och balansen mellan utmaning och förmåga är den 

riktiga kommer personens hela uppmärksamhet att riktas mot uppgiften. 5) En känsla av 

kontroll. Detta avser att ha en upplevelse av kontroll såväl över potentiella risker som över 

utgången av en situation. Samtidigt upplever sig personen paradoxalt nog släppa 

kontrollen, eftersom hans eller hennes handlingar utförs nära nog automatiskt. 6) Förlust 

av självmedvetande. Självets frånvaro i medvetandet hos en person i flow innebär dock inte 

att han eller hon inte är medveten om vad som händer i kropp och psyke, snarast tvärtom. 

Vad det innebär är alltså snarare att självet är fullt fungerande, men är inte medvetet om 

detta. 7) Förändrad tidsupplevelse. Tidsupplevelsen förvrängs i flowtillstånd så, att 

personen i efterhand inte kan avgöra hur lång tid som förflutit. 8) En autotelisk upplevelse. 

Med detta avser Csíkszentmihályi att en flowupplevelse i sig själv är så belönande att den 

blir ett självändamål. 

Den eventuella betydelsen av flow för klättrares motivation diskuteras förhållandevis 

sparsamt i litteraturen. Företrädesvis är det Csíkszentmihályi själv (1975; 1992) som för 

den diskussionen, även om han, liksom Weber (2001) och Arnegård (2002), låter 

diskussionen omfatta en rad olika sporter. I endast ett fåtal studier (Ek & Ternander, 

1996; Slanger & Rudestam, 1997; Della Fave et al., 2003) diskuteras flowupplevelsens 

betydelse som en av en rad motivatorer av betydelse för att förstå specifikt klättrare. 

Arousal, stress och anxiety 

Termerna arousal, stress och anxiety är återkommande begrepp i den idrottspsykologiska 

litteraturen trots att de endast är indirekt kopplade till motivation. Det finns en tydlig sådan 

koppling mellan arousal och den sociala inlärningsteorin om upplevd självförmåga (self 

efficacy), som beskrivs längre fram. Det antas att individens bedömning av den egna 

förmågan påverkas av arousalnivån (Slanger & Rudestam, 1997). Ofta används begreppen 

arousal, stress och anxiety på ett vagt sätt, som om de närmast vore utbytbara begrepp 

(Gould, Greenleaf & Krane, 2002). Därför kan det vara av värde att definiera begreppen 

tydligare. 

Arousal kan närmast översättas till det svenska ordet aktivering, med vilket menas ett 

tillstånd av ökad uppmärksamhet, ökad vakenhet och vaksamhet och/eller känslomässig 

upphetsning (Egidius, 1997). Gould et al., (2002) menar också att det finns en kroppslig 

sida av arousal, en beredskap för fysiskt handlande. Begreppet anxiety motsvaras 

ungefärligen av de svenska orden ångest och ängslan och syftar på den reaktion som 

uppkommer då omgivningens objektiva krav upplevs som hotfulla. Det vill säga när 

individen uppfattar en obalans mellan krav och den egna förmågan att leva upp till kraven 

(Gould et al., 2002; Egidius, 1997). Med andra ord kan en ångestreaktion bli följden av 

den nervositet och de spänningar som är resultatet av aktivering. 

Termen stress används ofta på ett felaktigt sätt, ibland som om den vore synonym 

med ångest (Gould et al., 2002). Begreppsförvirringen beror på att termen stress kan 

definieras på ett flertal olika sätt. Den kan definieras som en stimulusvariabel, den kan 

definieras som en responsvariabel eller som någon mellanliggande variabel, som 

exempelvis har med tolkningen av en situation att göra, och slutligen kan den definieras 

som en process. Processdefinitionen är den som föredras av många idrottspsykologer och 

innebär att stress definieras som en avsevärd obalans mellan (omvärlds-) krav och 

responskapacitet, under omständigheter där ett misslyckande att leva upp till kraven har 

konsekvenser av betydelse (Gould et al., 2002). 

En faktor som ofta uppmärksammas i studier av klättrare är risk (Llewellyn, 2003). 

Att risken lätt kommer i fokus för någon som inte själv klättrar tror jag delvis kan 

10

förklaras av det till synes irrationella i att frivilligt utsätta sig för ett visst mått av risk utan 

synbarliga yttre belöningar. Klättrarna själva anger ju, som tidigare påpekats, sällan risken 

som ett primärt motiv (Ewert, 1985; 1993; 2001). Samtidigt beskriver klättrarna också 

risken som en essentiell del av sporten, utan vilken klättringen skulle vara en platt och 

livlös verksamhet (Bartlett, 1993). Bland forskare tycks dock råda en enighet om att risken 

kan betraktas som ett verktyg för att uppnå olika mål. Däremot går åsikterna isär 

beträffande exakt vilken funktion risken fyller. Några menar att risken fyller en 

arousalhöjande funktion (Ellis, 1973; Gould & Tuffey, 1996), några anser att risken bidrar 

till självdefinition och en känsla av autonomi (Frederick & Ryan, 1995), och ytterligare 

andra hävdar att risken är ett viktigt verktyg för att skapa flowupplevelser (Della Fave et al., 

2003). 

Ofta ses prestation som en funktion av aktivering, liknande ett upp-och-nervänt U 

(Figur 2). Detta innebär att en för låg eller en för hög aktivering leder till sämre prestation 

än en aktiveringsnivå som är “lagom” (Gould, Greenleaf & Krane, 2002). På senare tid 

har dock denna modell kritiserats, då det har observerats att prestationssänkningen bortom 

den optimala aktiveringsnivån inte symmetriskt liknar uppgången i början av kurvan. Det 

som iakttas är en dramatisk, närmast katastrofal nedgång i prestation bortom en viss punkt, 

vilket har tolkats som resultatet av en ångeststegring (Gould et al., 2002). 

11 

Prestation 

Aktivering 

Figur 2. Den upp-och-nervända U-modellen för sambandet mellan 

arousal och prestation. Efter Gould et al., (2002). 

Denna observation, att handlingsförmågan minskar med ökad aktivering, och vice versa, 

har bekräftats även i studier av klättrare (Hardy & Whitehead, 1984). Hardy & Whitehead 

(1984) visade också att en ökning i aktivering inte nödvändigtvis leder till en 

ångeststegring, varför det inte är korrekt att sätta likhetstecken mellan aktivering och 

ångest. 

En annan teori som anknyter till området ångest och dess inverkan på prestationen 

är Smith & Apters så kallade ”reversal”-teori från 1975 (Gould et al., 2002; Howard, 

Tay, Ling & Toh, 2002). Teorin försöker förklara sambandet mellan aktivering och affekt, 

och kan kort beskrivas enligt följande. Sambandet mellan aktivering och affekt kan se 

olika ut beroende på den kognitiva tolkning individen gör av den aktuella aktiveringsnivån. 

En hög aktiveringsnivå kan tolkas som upphetsning (behagligt) eller ångest (obehagligt), 

och på analogt sätt kan en låg aktiveringsnivå tolkas som avspänning (behagligt) eller 

tristess (obehagligt). Tolkningen av affekten som behaglig eller obehaglig kallas för 

hedonisk ton (Figur 3).

12 

Behaglig 

Avspänning 

Upphetsning 

Hedonisk 

ton 

Obehaglig 

Tristess 

Ångest 

Låg 

Aktivering 

Hög 

Figur 3. Sambandet mellan aktivering och affekt i reversal-teorin. 

Efter Gould et al., (2002). 

Varje kurva representerar ett metamotivationstillstånd, med vilket menas det sinnestillstånd 

utifrån vilket en person tolkar sin motivation vid en given tidpunkt (Gould et al., 2002). 

Termen ”reversal” hänför sig till att man noterat att en persons metamotivationstillstånd 

plötsligt kan skifta från den ena kurvan till den andra. Teorin säger vidare att 

metamotivationstillstånd alltid förekommer parvis som motsatser, där bara ett tillstånd i 

varje par är aktivt åt gången. Det teliska tillståndet karakteriseras av allvar och 

målmedvetenhet, medan det parateliska tillståndet karakteriseras av lekfullhet och aktivitet. 

Det parateliska tillståndet tänker man sig även är aktiveringssökande, medan det teliska 

tillståndet är aktiveringsundvikande (Gould et al., 2002). Teorin omfattar ytterligare tre 

sådana par, av vilka paret konformistiskt respektive negativistiskt tillstånd, tillsammans 

med paret telisk-paratelisk, förefaller vara de som bäst karakteriserar klättrare (Howard, et 

al., 2002). Konformistisk innebär en tendens att följa etablerade normer och omvänt 

betyder negativistisk en tendens att reagera på, eller ta avstånd från etablerade normer. 

Howard et al. (2002) fann att klättrare utmärktes av den metamotivationella blandningen 

paratelisk negativism. Dessa fynd stämmer också väl överens med Levensons (1990) 

observation att klippklättrare är mer sociala och mindre strukturbundna än genomsnittet. 

Personlighetsdrag och sinnestillstånd 

Andra forskare har intresserat sig för klättrares personlighetsdrag (traits) och 

sinnestillstånd (states). Traits eller personlighetsdrag ses som något som är bestående över 

tid och är abstrakt i den bemärkelsen att man måste sluta sig till dem från en persons 

beteende. Man kan tänka sig dem som tendenser att reagera på ett visst sätt, en persons 

typiska eller vanliga sätt att agera på. States eller sinnestillstånd ses å andra sidan som 

kortlivade företeelser som manifesterar sig på ett konkret sätt och därför är lätt 

observerbara. Om traits är tendenser att bete sig på ett visst sätt så är states de faktiska 

beteendena som förekommer i specifika situationer (Vealey, 2002). 

Jag tänker mig att det finns en koppling mellan klätterförmåga och motivation. Jag 

föreställer mig följande samband: om klättringen går bra för en person, det vill säga om 

dennes förmåga är hög, blir upplevelsen av klättringen mer belönande. Med andra ord 

ökar motivationen. Man har funnit ett positivt samband mellan vissa personlighetsdrag och 

klippklättringsförmåga. Ett sådant drag är självkänsla (self esteem), som man också 

kunnat se att det ökar efter en lyckad klippklättringsupplevelse (Iso-Ahola et al., 1988). De 

personlighetsdrag för vilka man funnit ett sådant positivt samband med klätterförmåga är, 

förutom självkänsla, tävlingslystnad, perfektionism, livstillfredsställelse och sensation 

seeking (Freischlag & Freischlag, 1993). Man har också sett att individer med en kraftig

tendens till sensation seeking (high sensation seekers) har en uttalad tendens att 

underskatta risker (Bratton et al., 1979; Rossi & Cereatti, 1993). 

I en annan studie har Feher, Meyers & Skelly (1998) jämfört klättrare av hög 

respektive medelhög klättringsförmåga med varandra med avseende på personlighetsdrag 

och sinnestillstånd. De fann inga signifikanta skillnader mellan grupperna, vilket de inte 

heller gjorde i en jämförelse mellan könen. När de jämförde klättrare med andra kategorier 

av idrottsmän kunde man däremot notera vissa skillnader. De fann något större skillnader 

mellan klättrare och lagidrottare än mellan klättrare och idrottsmän från mer individuella 

grenar, men i stort sett liknade de uppmätta profilerna dock varandra. Den mest intressanta 

observationen var dock skillnaden i magnitud mellan svaren. Klättrarnas skattningar på 

självskattningsskalorna var mycket mer extrema än de övriga idrottsmännens, något som 

möjligen speglar klättersportens mer extrema karaktär (Feher et al., 1998). 

Sensation seeking 

Många forskare har intresserat sig för hur olika aspekter av personligheten inverkar på 

såväl val av idrott som utövandet av aktiviteten (Vealey, 2002; Llewellyn, 2003). En av de 

mest välkända personlighetsteorierna i detta sammanhang är Eysencks femfaktormodell, 

den så kallade Big Five teorin. Eysenck identifierade fem personlighetsfaktorer av 

betydelse: neuroticism, extraversion, öppenhet för erfarenhet, vänlighet och 

samvetsgrannhet (Hergenhahn & Olson, 1999; Vealey, 2002; Llewellyn, 2003). Missnöje 

med Eysencks modell föranledde Zuckerman att presentera en alternativ femfaktormodell. 

Denna innehåller faktorerna ”sociability” (ungefär social förmåga, besläktad med 

Eysencks extraversion), neuroticism-ångest, ”impulsive sensation seeking”, aggressionfientlighet 

och aktivitet (Hergenhahn & Olson, 1999; Llewellyn, 2003). 

Det personlighetsdrag som i undersökningar av klättrare rönt mest uppmärksamhet 

är impulsive sensation seeking. Enligt Zuckerman har detta personlighetsdrag fyra 

subtyper: 1) Spänning och äventyrssökande (Thrill and adventure seeking), vilket innebär 

en villighet att utsätta sig för fysiska risker och delta i högrisksporter. 2) 

Upplevelsesökande (Experience seeking), vilket innebär ett behov av nya och spännande 

upplevelser och även det är relaterat till olika typer av risktagande. 3) Avhämning 

(Disinhibition), vilket innebär en benägenhet att ta sociala risker och även att riskera sin 

hälsa genom till exempel ohämmat drickande eller tillfälliga sexuella kontakter. 4) 

Känslighet för tristess (Boredom susceptibility), vilket innebär en låg uttråkningströskel 

och ett monotoniundvikande beteende (Llewellyn, 2003) (Figur 4). 

13 

Sensation seeking 

Spännings- och 

äventyrssökande 

Upplevelsesökande 

Avhämning 

Känslighet för 

tristess 

Figur 4. De olika komponenterna i sensation seeking. 

Efter Llewellyn (2003).

Gomà i Freixanet (1991) bekräftar i en studie att begreppet sensation seeking 

personlighet, mätt med självskattning, är användbart för att förklara vissa personers 

deltagande i högrisksporter, dit även klättring hänförs. I Zuckermans begrepp finns, som 

framgår av begreppet ”impulsive sensation seeking”, en dimension av impulsivitet. Enligt 

Gomà i Freixanet (1991) kan dock personer som ägnar sig åt högriskaktiviteter 

klassificeras efter aktivitetens sociala betydelse: normativa (till exempel klättrare), 

prosociala (till exempel brandmän) och antisociala (till exempel beväpnade rånare). 

Sannolikt skiljer sig inte de normativa och de prosociala grupperna från 

normalbefolkningen vad gäller impulsivitet. Gomà i Freixanet (1991) drar bland annat 

utifrån detta vissa slutsatser om sensation seekers, bland andra de normativa och de 

prosociala. Dessa utmärker sig genom följande karakteristika: de har en hög grad av 

extraversion, de är emotionellt stabila, de uppträder konformt med sociala normer och de 

skaffar sig spänning och upplevelser på socialt accepterade sätt. 

Värdet av begreppet sensation seeking för att förstå klättrare har bekräftats av en rad 

olika forskare (Robinson, 1985; Cronin, 1991; Gomà i Freixanet, 1991; Rossi & Cereatti, 

1993; Jack & Ronan, 1997; Slanger & Rudestam, 1997; Llewellyn, 2003). Vissa forskare 

har dock valt att skapa egna, ganska snarlika begrepp. Exempelvis har Robinson (1985) 

definierat det han kallar för stress seeking, i vilket förutom sensation seeking ingår ”trait 

anxiety” (en över tid relativt stabil individuell benägenhet att känna ångest), ”need for 

achievement” (som styr beteendets riktning, kraft och uthållighet när individen vet att 

dennes prestation kommer att utvärderas) samt ”affiliation” (tendensen att söka upp, 

skapa och bibehålla sociala band med andra). I en undersökning av klättrare fann 

Robinson att de hade en större benägenhet för sensation seeking och en lägre 

ångestbenägenhet än kontrollgruppen. Däremot förelåg inga signifikanta skillnader mot 

kontrollgruppen vad gällde ”need for achievement” eller ”affiliation”. 

Self efficacy 

Begreppet sensation seeking och teorin kring det har, som beskrivits ovan, i många studier 

visat sig vara användbart för att förstå klättrares drivkrafter. Det finns dock en 

iögonfallande begränsning med teorin, nämligen att den inte kan förklara varför människor 

utsätter sig för risker i vissa sammanhang i livet men inte i andra. Den kan inte heller 

förklara den strävan efter att prestera och att uppnå ökad skicklighet som många klättrare 

själva anger som motiv (Slanger & Rudestam, 1997). 

Slanger & Rudestam (1997) föreslår att Banduras sociala inlärningsteori om 

upplevd (perceived) self-efficacy är användbar i för detta ändamål. Self-efficacy kan 

översättas till det svenska självförmåga och innebär tron på den egna förmågan att kunna 

hantera olika slags situationer (Egidius, 1997). Den upplevda självförmågan hänger endast 

delvis samman med den faktiska förmågan och ett optimalt fungerande kräver både 

förmåga och en tro på sin egen förmåga. Utfallet människor förväntar sig beror till stor del 

på deras bedömning av hur de kommer att prestera, och de tenderar att ge sig i kast med, 

och agera självsäkert i aktiviteter som de bedömer att de kan klara av. De kan då anta 

utmaningar som de upplever som intressanta och ge sig in i dem utan att känna oro. 

Istället för att störas av funderingar kring sin egen förmåga, kan de fokusera all energi på 

uppgiften (Slanger & Rudestam, 1997). 

En faktor som påverkar individens bedömning av självförmåga är aktiveringsnivån. 

En mycket hög aktiveringsnivå har en negativ effekt på upplevelsen av självförmåga 

(Slanger & Rudestam, 1997). Sensation seekers förefaller normalt ha en låg 

aktiveringsnivå (Farley, 1986), och om så är fallet synes det rimligt att anta att sensation 

seekers har en hög upplevd självförmåga. En regelbunden exponering för 

aktiveringshöjande situationer, med vilket alltså här förstås klättring, torde innebära dels att 

klättraren ges möjlighet att höja sin upplevda självförmåga genom erfarenheter av optimalt 

14

fungerande under klättring, och dels en möjlighet att habituera till situationen. En sådan 

habituering eller tillvänjning medför rimligen att aktiveringsnivån inte höjs så kraftigt även 

i situationer som skulle innebära en kraftig aktivering för den ovane (Slanger & Rudestam, 

1997). Den här antagna höjningen av upplevd självförmåga genom erfarenhet har 

bekräftats i flera studier (Iso-Ahola, LaVerde & Graefe, 1988; Lefebvre, 1980). 

Kvalitativa studier av klättrares motivation 

Det finns påfallande få helt öppna, förståelseinriktade intervjuundersökningar av klättrares 

motiv. I praktiskt taget samtliga av ovan refererade studier har undersökaren utgått från en 

teori och sedan testat dess användbarhet när det gäller att förstå klättrares motiv. De flesta 

av dessa studier har gjorts med personlighetsinventorier, självskattningsskalor och 

liknande. I något fall (Slanger & Rudestam, 1997) har man kompletterat den kvantitativa 

undersökningen med en mer öppen intervju, varvid man fann att de fem intervjuade 

klättrarna angav tre huvudmotiv. Dessa motiv var en önskan att uppnå större skicklighet, 

spänning och något författarna kategoriserar som en estetisk faktor. 

Breivik (1989) har i en studie av norska forspaddlare, klättrare och 

fallskärmshoppare undersökt motiven för utövande av det han klassificerar som 

risksporter. Han delade in de motiv han fann i tre grupper, där de viktigaste motiven var 

upplevelsen, lek, frihet och kamratskap. De näst viktigaste motiven var naturupplevelser, att 

testa sina gränser och hälsomässiga aspekter. Som mindre viktiga motiv bedömde han 

prestige, popularitet och berömmelse vara. Något som Breivik inte diskuterar är hur 

tolkningen påverkas av en sådan sammanslagning av utövare av så olika sporter. För mig 

känns det rimligt att argumentera för att såväl forspaddling som fallskärmshoppning i flera 

avseenden skiljer sig från klättring. Exempelvis är fallskärmshoppning oerhört mycket 

mer utrustningsberoende än klättring, och i både forspaddling och fallskärmshoppning är 

det sannolikt endast utövaren själv som drabbas av eventuella misstag. I klättring däremot 

är det däremot så, med undantag för soloklättring, att det är klätterpartnern som är ansvarig 

för att stoppa en fallande klättrare. 

Liknande argument kan anföras mot den hittills förmodligen största svenska studien 

inom området. Arnegård (1996a; 1996b) genomförde en enkätstudie av 161 

äventyrsidrottare, varav över 100 var klättrare. Huvudsyftena med studien var att kartlägga 

äventyrsidrottarnas socioekonomiska bakgrund, hur man socialiseras in i äventyrsidrott, 

huruvida äventyrsidrott kan ses som en livsstil och vilka motiv utövarna har. Denna 

enkätundersökning kompletterades sedan med 14 intervjuer, av vilka fem gjordes med 

klättrare. Dessvärre beskrivs mycket otydligt hur begreppskategoribildningen gjorts 

utifrån intervjusvaren. Snarast får läsaren intrycket att författaren endast sorterat in 

intervjusvaren i de begreppskategorier som erhölls vid bearbetningen av enkätsvaren. De 

svarskategorier Arnegård (1996a) beskriver är följande: Naturupplevelse, frihet och känsla, 

spänning och utmaning, mentalt och fysiskt krävande, kamratskap och gemenskap, 

adrenalinkick, självständighet och oberoende samt risker och faror. Enkätundersökningen 

i Arnegårds (1996a; 1996b) studie är ambitiöst utförd. Begränsningen med en enkätstudie 

är dock att man svårligen får svar som ligger utanför de som enkätkonstruktören tänkt sig. 

Därför går det inte att utesluta att en annorlunda bearbetning av intervjumaterialet hade 

genererat annorlunda svarskategorier. 

Snarlika problem finner man i en studie av Bratton et al. (1979). De gjorde en 

enkätstudie av 266 klättrares och bergsvandrares motivation. Enkäten bestod av 22 items, 

för vilka försöksdeltagarna skulle skatta betydelsen av vart och ett för deras motivation. De 

fann att de viktigaste motiven handlade om friluftsliv, avkoppling och träning. Relativt 

viktiga motiv var också spänning, utmaning och prestation. Som mindre viktiga motiv 

angavs bland andra tävling, erkännande och beundran från andra, med flera. De såg dock 

vissa skillnader i motivation mellan olika subgrupper i undersökningsmaterialet. 

15

Exempelvis var utmaningen, spänningen och prestationen viktigare för klättrarna än för 

vandrarna, för vilka träning och avkoppling var viktigast. De fann också en viss 

könsskillnad. För män var motiv som har att göra med utmaning, prestation och att testa 

sig själv viktigare än de var för kvinnor, och de konstaterar att detta sannolikt speglar 

västerländska kulturmönster. Intressant att notera var också att de yngre klättrarna, till 

skillnad från de äldre, med sina svar angav att klättring för dem tillgodoser behovet av 

status och erkännande från andra. Hos de yngre var också prestationen och att genom 

klättringen komma bort från vardagen viktigare motiv än de var för de äldre. 

Ek & Ternander (1996) har gjort en intervjustudie av sju klättrares motiv, i vilken de 

liksom Arnegård (1996a; 1996b) även intresserar sig för utövarnas bakgrund och 

uppväxtförhållanden. Vid kategoriseringen av intervjusvaren anger de att de utgick från 

motiv som beskrivits i annan litteratur, ett förfarande som kan ifrågasättas om syftet inte 

endast är att bekräfta fynd i tidigare undersökningar. De svarskategorier de benämner är 

problemlösning, personlig utveckling, miljön kring klättringen (naturen), möte med det 

okända samt psykologiska faktorer. 

I viss mån i Arnegårds (1996a; 1996b) studie, men framför allt hos Ek & Ternander 

(1996), är de beskrivna svarskategorierna vagt definierade, och de är långt ifrån alltid 

relaterade till några i litteraturen beskrivna motivationsteorier. 

Syfte 

Syftet med denna studie var att beskriva hur aktiva klippklättrares medvetna och 

självupplevda motiv för utövande av bergsklättring ser ut och att undersöka hur dessa 

relaterar till olika psykologiska teorier. Syftet var också att försöka reducera de 

individuella motiven till ett mindre antal faktorer och härigenom se om det är möjligt att 

skapa en mer universell modell för att förklara klättrares motivation. 

16 

Strategi och datainsamlingsmetod 

Metod 

För att belysa den frågeställning som redogjorts för ovan, valdes intervjuer som metod. 

För denna studie valdes en semistrukturerad förståelseinriktad intervjumetodik som 

Thomsson (2002) benämner reflexiva intervjuer och som Patton (1990) beskriver som 

”the general interview guide approach”. Helt kort innebär det att man identifierar ett antal 

teman som ska utforskas tillsammans med varje informant. Man antar att det finns viss 

gemensam information att erhålla från informanterna, men intervjun kan tämligen fritt röra 

sig mellan de olika områdena som ska avhandlas på det sätt som faller sig naturligt med 

varje enskild informant. Sålunda utformades, i samråd med en erfaren klättrare (Fredrik 

Schlyter, personlig kommunikation, februari 2003), en intervjuguide att tjäna som 

utgångspunkt för genomförandet av intervjuerna (Bilaga 1). Intervjuguiden kan förefalla 

vara tämligen strukturerad, men de olika frågorna under respektive tema utgjorde endast 

olika ingångar kring temat och informanten hade full frihet att förhålla sig fritt till ämnet. 

Syftet med förståelseinriktade intervjustudier är inte att kvantifiera olika svarstyper, 

utan snarare att beskriva de åsikter och upplevelser som finns i den undersökta gruppen. 

Det är därför svårt att på förhand bestämma det antal informanter som studien bör omfatta. 

Idealet är en situation där intervjuerna genomförs till dess intervjuaren får en känsla av 

mättnad, d v s att inga nya åsikter eller upplevelser framkommer vid ytterligare intervjuer, 

varvid datainsamlingen kan avslutas (Gustavsson, 1998; Thomsson, 2002; Guvå &

Hylander, 2003). Antagandet är att man på detta vis täckt in huvuddelen av de åsikter och 

upplevelser som finns i gruppen, men hur stor andel man lyckats täcka in kan man 

naturligtvis inte uttala sig om. 

I denna studie fanns inte utrymme för ett sådant tillvägagångssätt, utan här var det 

nödvändigt att i förväg bestämma hur många intervjuer som skulle genomföras. I samråd 

med handledare bestämdes att cirka nio intervjuer var ett lämpligt antal (Ingemar Torbiörn, 

personlig kommunikation, september 2003). 

En annan fråga var hur informanter skulle väljas ut till dessa nio intervjuer. Härvid 

valdes en strategi som Patton (1990) kallar för ”maximum variation sampling”. Syftet är 

att beskriva centrala teman av åsikter eller upplevelser, centrala i den bemärkelsen att de 

skär tvärs över eller återfinns i större delen den grupp man vill undersöka. Av den 

anledningen försöker man göra ett så heterogent urval som möjligt. Tanken är den, att de 

centrala eller gemensamma teman som framkommer ur det varierade 

undersökningsmaterialet fångar in kärnan, nyckelupplevelser och gemensamma 

uppfattningar om intresseområdet för undersökningen. 

För att rekrytera informanter gjordes via e-post en förfrågan bland ett fyrtiotal 

klättrare huvudsakligen inom Stockholmsområdet. Förslag på potentiella informanter 

erhölls från aktiva klättrare och instruktörer vid en kommersiell klätterskola. Bland de 

positiva svaren valdes sedan informanter ut så, att gruppen kom att bli någorlunda 

heterogent sammansatt med avseende på såväl informanternas ålder som kön och antal år 

som klättrare. Hänsyn tog också till huruvida informanterna utövar klättring professionellt, 

semiprofessionellt eller som hobby (Tabell 1). Som professionell eller semiprofessionell 

klättrare definierades de, som helt eller delvis arbetar som instruktörer, guider, 

tävlingsklättrare med sponsorer, äventyrsresearrangörer med aktivt deltagande i resorna, 

etcetera. Renodlade inomhusklättrare togs inte med i studien. Inomhusklättring bedrivs i 

en tillrättalagd miljö där alla säkerhetsarrangemang är iordninggjorda och testade av 

utbildad personal, varför endast minimal instruktion är nödvändig för att i en sådan miljö 

kunna ägna sig åt säker klättring. Inomhusklättring kan därför bedrivas som i princip 

vilken annan träning som helst, analogt med styrketräning, aerobics eller liknande. Det 

föreföll därför vara ett rimligt antagande att sådana klättrare kan ha helt eller delvis andra 

motiv än de som ägnar sig åt klättring utomhus under helt eget ansvar. 

17 

Tabell 1. Informanterna 

Intervju 

nr. 

Kön Ålder Antal 

klätterår 

Professionell 

eller 

semiprofessionell 1) 

1 K 40 15 Nej 

2 K 30 7 Ja 

3 K 34 14 Ja 

4 M 29 11 Nej 

5 M 45 3 Nej 

6 K 33 15 Ja 

7 M 61 41 Nej 

8 M 45 29 Ja 

9 K 25 2 Nej 

Medel 38 15,2 

1) Som professionell eller semiprofessionell har räknats 

instruktörer eller liknande, arrangörer av äventyrsresor, 

tävlingsklättrare med sponsorer, m.fl.

Intervjuerna, som tog mellan 80 och 130 minuter, genomfördes i lokal på 

Psykologiska Institutionen vid Stockholms Universitet, hemma hos informanten, hemma 

hos intervjuaren eller på informantens arbetsplats. Varje intervju genomfördes av samma 

intervjuare och samtliga intervjuer spelades in på band, vilka efteråt skrevs ut i sin helhet. 

Databearbetningsmetod 

För att kunna analysera insamlade data är det nödvändigt att få en överblick över hela 

materialet. För att uppnå detta måste materialet kategoriseras. Detta kan göras på olika sätt 

(Gustavsson, 1998; Thomsson, 2002; Patton, 1990; Eneroth, 1984). Tillvägagångssättet i 

denna studie har varit enligt grounded theory, såsom beskrivits av Gustavsson (1998) och 

Guvå & Hylander (2003). De termer som används här är hämtade från Guvå & Hylander 

(2003). Grounded theory, grundad teori på svenska, är en metod som i likhet med många 

andra kvalitativa ansatser syftar till att utforska komplexa fenomen som till exempel 

sociala handlingar utifrån ett helhetsperspektiv. Undersökaren är här intresserad av hur 

dessa fenomen gestaltar sig i sin naturliga miljö. Vidare är syftet att studera outforskade 

områden eller ge nya perspektiv på redan utforskade områden. Utöver detta vill 

undersökaren som använder sig av grundad teori som metod utforska generella skeenden 

och inte enskilda personer samt i idealfallet nå fram till en teori som kan ge nya 

förklaringar som kan öka förståelsen av komplexa fenomen (Guvå & Hylander, 2003). 

Först kategoriserades intervjusvaren vertikalt, det vill säga inom varje intervju. 

Härvid identifierades uttalanden eller beskrivningar som på något sätt beskrev utövarens 

motivation för klättring. De uttalanden som tolkades så, att de hade med samma motiv att 

göra sammanfördes till så kallade indikatorer (svarskategorier). Därefter gjordes en 

horisontell jämförelse, det vill säga indikatorerna (svarskategorierna) från respektive 

intervju jämfördes med varandra. De indikatorer som var identiska eller som i hög grad 

liknade varandra sammanfördes i överkategorier, här benämnda koder. Dessa koder 

jämfördes sedan sinsemellan, och de koder som kunde bedömas handla om samma sak 

fördes samman till mer övergripande kategorier, här benämnda begrepp. 

18 

Resultat 

Begreppsbildningen från det kategoriserade och kodade intervjumaterialet genererade elva 

begrepp eller övergripande faktorer. Nedan följer en detaljerad redogörelse för dessa 

begrepp och de koder begreppen består av. För att levande- och tydliggöra redogörelsen 

illustreras den med citat från intervjuerna. 

För samtliga informanter spelar klättringen en stor roll i deras liv. För somliga har 

den spelat en ännu större roll tidigare, men just genom detta förhållande kvarstår 

klättringen även idag som en väsentlig del av livet, ett slags referensram. För andra 

framstår klättringen som så viktig, att den just nu närmast kan beskrivas som det nav kring 

vilket resten av livet rör sig. 

”Min pojkvän klättrade inte då, alltså, han jag var tillsammans med då. Det var 

ganska svårt för klättringen tog sån enorm tid. Och jag prioriterade bort honom… 

dessvärre. För att det blev så, för det var en sån otrolig känsla i mig som bara drev 

ut mig. Jag tog första tillfälle i akt. Och man var borta hela dagar. Det är det att det 

tar sån otroligt lång tid, det är ju inte bara som att gå ut och springa eller gå på ett 

aerobicpass som tar en timme och sen kommer man hem igen, utan det tar sån 

enormt lång tid. Så jag tror att… jag skulle nog kunna offra ganska mycket.”

19 

Kinestetisk faktor 

Den kinestetiska faktorn är sammansatt av koderna rörelseglädje, kroppskontroll och 

träning. Gemensamt för informanterna var att de alla i någon form tog upp de rent 

kinestetiska eller kroppsliga upplevelserna av att klättra. De allra flesta beskrev den glädje 

de upplever bara av att utföra själva rörelserna vid klättring: 

”Det ska kännas så bra som möjligt. Att även om jag är jättestark så är det ingen 

skön känsla om jag är stel i kroppen och gör alla rörelserna jättedesperat och stelt 

och… sådär.” 

”Jag gillar att röra mig, jag gillar att hitta liksom… ja, lite av det här att leta efter det 

perfekta rörelsemönstret, där klättring är så oerhört varierat. I gymnastik så är du 

bunden, i dans är du bunden till att göra rörelsen på ett visst sätt, i klättring så kan 

du hitta den rörelsen som passar dig bäst för att ta dig mellan två grepp, som kan 

vara helt annorlunda mot någon annans. Men det är den som känns bäst i min 

kropp” 

Somliga informanter fokuserar istället mer på upplevelsen av att ha kontroll över kroppen, 

något som i sig förefaller vara belönande: 

”Man känner att man har koll på kroppen och att, liksom, foten flög inte och jag 

lyckades faktiskt hålla kvar, jag lyckades vrida in, jag ger allt vad jag har och jag 

lyckas hoppa och faktiskt få tag i nästa grepp. Ehhh, en sån serie är… superhäftig.” 

Många nämner också den allsidiga fysiska träning som klättringen ger. Ingen av dem ser 

dock denna som ett motiv till att utöva klättring, utan snarare som en positiv bieffekt. 

Mental faktor 

I lika stor utsträckning som klättring är en fysisk aktivitet är det också en mental aktivitet. 

Detta framgår tydligt av informanternas svar. Begreppet mental faktor bildades av ett 

flertal olika koder. En av dessa var koncentration och flowupplevelse, som nämndes av alla 

informanter utom en. De upplevelser de beskrev handlade framför allt om två saker. Dels 

handlade det om hur koncentrationen och aktiveringen under klättring förstärker såväl 

perceptioner som emotioner och kognitioner, och dels handlade det om upplevelsen av 

flow: 

”Du är så djävla koncentrerad när du klättrar, du är så singulärt fokuserad, att de 

intryck som du får då, de känslor som kommer, blir så starka att de fastnar så länge. 

[…] Du kommer ihåg grejerna för att du är så oerhört koncentrerad när du 

klättrar. […] Och i klättring, i och med att det är så mycket koncentration, så får 

man så mycket upplevelser som verkligen fastnar. […] Alla system är på, va […] 

För hur ofta är du så koncentrerad i livet som när du klättrar För det finns inget 

alternativ till det, va.” 

”När man har klättrat sådär… så bra så att jag har varit helt och hållet… uppslukad. 

När man bara handlar, när allting annat har försvunnit. Det är liksom bara vilja. Inte 

vilja, för det antar jag är medvetet, men när det bara är… det är ju medvetet innan, 

för jag måste ju bestämma att jag vill klättra, men när det händer, att allt intellekt 

försvinner och man bara klättrar, och allting känns rätt.” 

En annan viktig faktor, som nästan alla informanter tog upp, var den mentala utmaningen. 

Denna förefaller i sin tur bestå av flera komponenter. En sådan komponent beskrivs vara 

utmaningen i att övervinna sin rädsla och sitt initiala motstånd mot att ge sig in i en

situation som riskerar att bli obehaglig eller där utgången är oviss. Lika mycket kan det 

handla om att hålla rädslorna i schack så att det med bibehållen kontroll går att fortsätta 

klättringen: 

”Ibland kan man se på en linjes sträckning, om du är i fjällen, så ser du att den 

känns som en utmaning. Man kan känna ovilja eller sån där skräck inför det. Att 

det bara är så himla stort vid första anblicken. Såna saker.” 

”Det var ju… minst lika mycket mentalt då, va. För att du blir ju… ja, det är ju den 

här rädslan du står inför. Det är svårt att säga om… du ska inte kalla det för rädsla, 

för rädsla är ju så att säga en utvecklad känsla, men den här osäkerheten… 

tillsammans med det här att det är potentiellt farligt. Det är ju inte rädsla, för 

upplever du rädsla, då försöker du undvika det här, och det är inte så va, men… 

en kittlande känsla, en spänning helt enkelt. Ja, det kanske är rätta ordet. En 

spänning som du känner, va. Det är spännande det här, va, för du måste ge dig in i 

situationer där du fysiskt sett ska klara av en situation. Du ska orka hålla dig kvar 

och du ska kunna stå kvar på rätt ställe, samtidigt som du inte får… tas över av den 

här känslan av… ja, det är ju en fråga om kontroll också, du måste kunna 

kontrollera dina känslor. Och att ge sig in i det här och då att… situationer där du 

vet att du måste i stort sett kunna kontrollera dig själv. Både fysiskt och psykiskt. 

[…] du har inte råd att liksom släppa kontrollen.” 

En annan sida av den mentala faktorn är närmast kognitiv till sin karaktär. Denna beskrivs 

av ett flertal av informanterna och handlar om den kreativa processen att lösa olika 

problem man som klättrare ställs inför: 

”Den typen av problemlösning som klättring är… för mig är klättring… en viktig 

del är att man löser problem, oavsett om de är tekniska eller om de är fysiska eller 

om de är… liksom, klättringstekniska, så är det hela tiden… det är lika mycket 

hjärna med i klättring – och mentalt – som det är i golf eller någon så där extremt, 

liksom, mental… [sport]” 

Många beskriver också en avspänning eller avslappning som upplevs som behaglig. Det 

handlar till del om avspänning efter en period av förhöjd uppmärksamhet eller förhöjd 

aktivering. I lika stor utsträckning handlar det dock om att klättring som ligger väl inom 

individens kompetens, där utmaningen inte upplevs som speciellt stor, upplevs som en 

avkopplande aktivitet som har sina egna belöningar: 

”Och på något sätt så kopplade man av från den här spänningen då, va, som man 

ändå hade haft. Den här uppmärksamheten som man hade haft. Du måste hela 

tiden fundera på [att] välja väg och göra det säkert och… allt det här så att säga föll 

av då när vi var tillbaka.” 

”[När jag klättrar lätta turer], då är det bara för att ha det bra, liksom. Men när man 

gör en sån sak, då är det, kan man säga, för att åka ut och vila. Det är ett sånt skönt 

sätt att slappna av på.” 

Slutligen nämnde enstaka informanter ytterligare ett par faktorer som vid 

resultatsammanställningen hänförts till den mentala faktorn. En av informanterna talade en 

hel del om värdet av att sätta upp mål och sträva mot dem. I samband med detta beskrevs 

också det Sisyfosarbete detta innebär, eftersom så snart ett mål är realiserat sätts nya upp 

närmast med automatik. Ett par informanter betonade också de risker som finns inom 

sporten. Dessa såg inte risken som uppmärksamhetshöjande, som en positiv utmaning 

eller som en spännande krydda. Istället betraktade de närmast risken som en av 

20

klättringens baksidor och som något, som i viss mån kan begränsas genom större 

kunskaper eller genom att helt enkelt undvika viss typ av klättring eller vissa turer. 

Identitetsfaktor 

Identitetsfaktorn sattes samman av koderna identitet, livsstil, erkännande från andra och 

känsla av att bli upptagen i klättrarnas gemenskap. Påfallande många av informanterna 

tänker i första hand på sig själva som klättrare. De som har barn förefaller oftast tänka på 

sig själva som förälder och som klättrare, men yrkesidentiteten nämner de först i andra 

hand. Det ser alltså ut som om en viktig faktor för att förklara attraktionen i klättringen är 

den identitet utövaren skapar. Flertalet informanter nämner detta som en viktig 

delförklaring till varför de initialt attraherades av sporten: 

”Du vet, sjutton år, hormonerna sprutar ut, man får liksom… pondus i 

bekantskapskretsen, allt sånt där. Det är liksom… det är liksom inte därför man 

håller på, men det är en ingrediens som finns med, som gör att det blir rätt 

attraktivt då” 

”Jag tror att jag gillar att vara klättrare. För det är liksom väldigt udda. Och det 

finns nog en ball-faktor där… det tror jag… att det är lite ballt att klättra. Det är lite 

kul att bära ut ryggsäcken till bilen, med fyrtiotusen grejer och… sånt där, jag 

menar, det finns nog en komponent i det också.” 

”Du blev ju någon i och med att någon blev intresserad av dig för att du 

klättrade… så man blir ju någon… i den där subkulturen” 

Identiteten som klättrare, eller livsstilen som några informanter också talar om, tycks också 

vara en förklaring till varför klättringen år efter år för de flesta informanterna fortsätter att 

utöva en så stark attraktion: 

”Jag håller ju på med det [klättring] fortfarande, idag… det är för att… jag kan 

liksom inte riktigt separera det från mig själv.” 

”Man får ju liksom en självbild av det här också. Om man har hållit på så länge 

och inte gett upp, det blir ju en viktig beståndsdel av en själv, va.” 

”Jag förstår verkligen inte de som tidigare har varit väldigt duktiga klättrare, och så 

helt plötsligt väljer de att inte klättra. Det är ju helt ofattbart för mig. Man kan ju 

tröttna på grejer, men… jag kommer att klättra, om jag inte skadar mig eller något, 

så kommer jag att klättra tills de, liksom, bär bort mig. Det är min gissning.” 

Flera informanter beskriver dock att det finns en baksida av att så starkt identifiera sig 

själv som klättrare: 

”[Klättring] är jädrigt viktigt, i och med att jag vill ju göra det hela tiden. Men 

samtidigt kanske man sitter fast i något spår, det är ju inte omöjligt, där man inte 

vågar se sitt liv utan klättring. Och mitt liv kanske skulle vara mycket bättre, mitt 

förhållande till min flickvän kanske skulle vara mycket bättre, jag menar det är 

massor med saker som kanske skulle bli mycket bättre… om jag inte klättrade.” 

”Jag har valt att inte skaffa mig fler barn än ett för att jag vill liksom ha tid till att 

klättra, så det har… det har tagit över för mycket, det… det är jag helt överens 

med mig själv om. Men hur jag ska sluta ha det här drivet, det är jag inte överens 

med mig själv om.” 

21

22 

Social faktor 

Den sociala faktorn kom att bestå av sex olika koder: Kamratskap, tillit, delade upplevelser, 

glädjen i att lära andra klättra, familjeaktivitet samt ömsesidig nytta, till exempel att man 

uppmuntrar och stöttar varandra. För samtliga informanter tycks alltså det sociala 

sammanhanget vara en väsentlig del av lockelsen i sporten. Däremot förefaller olika 

sociala aspekter vara olika viktiga för de olika informanterna. Så gott som alla informanter 

beskriver dock att kamratskapen är av stor betydelse: 

”Det är några stycken jag klättrar med nu, som man känner att man börjar 

komma… närmare. Man känner dem lite mer personligen. Då blir det ju roligare, 

på det sättet också” 

”Det finns ingen ensam klättrare någonstans i världen. Det finns ingen som sätter 

igång att klättra på egen hand, utan det gör man alltid tillsammans med andra, i 

någon slags social miljö. Och det var ju det vi upplevde väldigt starkt och det gör 

man väl fortfarande. Väldigt starkt då, det var ju där man hade sina vänner, de man 

umgicks med och det bidrog också till att… till att man uppskattade det här, va.” 

Flera informanter beskriver också kvalitativa skillnader mellan vänskapsband som 

utvecklats genom klättringen och de som utvecklats någon annanstans. De menar att 

vänskapen med en klätterpartner blir djupare och banden blir starkare än i andra relationer. 

En informant anser också att just därför är klättring en utmärkt familjeaktivitet. 

”Just den sociala biten är ju helt enorm om man jämför med sina andra vänner, 

som jag har känt ända sedan jag var liten. Ändå så känner jag ju klättrare, som jag 

kanske bara har känt ett halvår, på något sätt mer än dem för att man är så nära inpå 

varandra när man åker iväg… så att det är ju verkligen ett häftigt socialt umgänge 

på det sättet, man kommer så nära varandra.” 

De vänskapsband som knyts genom klättringen tycks utsträcka sig även till andra 

områden i livet. Flera av informanterna är inne på hur det kan komma sig att 

vänskapsbanden inom klättringen blir så starka. En viktig faktor i detta sammanhang, som 

de flesta informanter berör, är den tillit som krävs till klätterpartnern. Det är ju faktiskt så, 

att klättrarnas rep inte bara är en metaforisk navelsträng, utan även en verklig 

livsuppehållande förbindelse. Repet, och inte minst partnerns hanterande av detta, är ju det 

som stoppar – och därmed även räddar livet på – en fallande klättrare. 

”[Det måste] finnas något hos klättrarna, något som förenar klättrare egenskapsmässigt, 

mer än bara klättringen, va. Och jag tror ju att det här med att man ska 

lämna över sitt liv till någon är en viktig komponent i det. […] det här beroendet 

är unikt. Att du lägger ditt liv i någon annans händer, det kräver liksom ultimat 

tillit. Och det kräver också att den personen kan svara på det, det vill säga att du 

faktiskt litar på den här personen. […] du måste liksom lita på den andre, oavsett 

om det är han som står nere eller om han klättrar först. För beroendet är 

ömsesidigt.” 

”Jag gillar inte att klättra med folk jag inte känner, och jag gillar inte att klättra med 

vissa människor jag känner därför att jag helt enkelt inte kan lita på dem säkerhetsmässigt… 

Därför att det har hänt saker tidigare, eller jag har sett… ehhh, missar i 

säkerheten” 

En annan del av förklaringen till styrkan i vänskapsbanden är enligt några informanter den 

ömsesidiga vetskapen att man har delat starka upplevelser:

”Framför allt det där att när man sitter där uppe så vet man att de som sitter här 

vet hur det är. Inga andra har en susning. […] Och det är ju bara vi som har varit 

där som förstår vad det är som har hänt. Och det räcker jättebra. Jag har inget 

behov av att berätta för någon att jag har varit uppe på de där topparna, för jag vet 

att den där upplevelsen man delar med någon, den är oerhört stark. Och den går 

inte att förmedla till någon som inte var med.” 

Några informanter berättar också om den glädje de finner i att lära ut klättring. En del av 

dem som själva upplever att klättringen har betytt mycket i deras liv tycks också få ett stort 

utbyte av att kunna förmedla detta till andra: 

”Att se andra människor växa [genom att lära dem klättra], du får en djävla 

feedback på det, på din egen… antingen du vill ta åt dig hela äran själv då – vilket 

du inte bör då – men… det är en häftig känsla, du känner att du har någon 

mening med det liv du lever. Du gör en skillnad.” 

En annan sida av det sociala umgänget är snarast det förra exemplets motsats, och då 

handlar det om de fördelar en individ kan dra, eller den nytta han eller hon har av 

umgänget med andra klättrare. 

”[Jag föredrar att klättra med folk som] jag vet ställer upp och peppar också, de vet 

var min förmåga ligger, de känner mer vad jag vill, vad jag kan åstadkomma. Så de 

pressar mig mer än om jag skulle klättra med någon som… om jag säger att jag vill 

ner, någon som bara firar ner mig utan att säga att ’men ge det här en chans till’.” 

Lärande- och utvecklingsfaktor 

En för de allra flesta av informanterna väsentlig faktor är olika former av lärande. Lärandet 

kan ta sig olika uttryck, och denna faktor är sammansatt av koderna lärande, personlig 

utveckling samt feedback och mätbarhet. Många informanter beskriver glädjen i att tillägna 

sig nya kunskaper och färdigheter i början av klätterkarriären, och många beskriver också 

hur det är möjligt att återvända till detta lärande genom att ge sig i kast med någon form av 

klättring de inte tidigare provat: 

”Det var så himla mycket att hålla reda på [vid isklättring] och det är inte bara som 

att falla om man klippklättrar, att där glider man ner en liten bit, utan här var det 

liksom ut med yxorna och se till att inte få dem på sig och stegjärnen… och det 

var så mycket att hålla reda på. Det var så mycket kring isklättringen, det var så 

nytt.” 

”Så länge man utvecklas, och det kan man göra på så många olika sätt, så finns ju 

det, tycker jag i alla fall, så finns ju det livet kvar. Jag menar det är lite det som är 

livet, att bli bättre, på något sätt liksom. I och med att klättring är så himla 

mångfasetterat… det är så många olika aspekter som spelar in också, och som gör 

att du blir en bättre klättrare. Så jag tror att man kan bli bättre hur länge man än 

håller på. Man kan alltid hitta någonting… där man kan vara nybörjare igen också, 

vilket är rätt kul.” 

Många beskriver också ett inre lärande, en personlig utveckling. Olika informanter 

formulerar detta på olika vis. Somliga talar om att de har fått en större självtillit och tro på 

sin egen förmåga, andra talar om att klättringen utvecklat deras omdöme. Ytterligare andra 

självkännedom och förmåga att klara motgångar: 

23

”Jag har blivit bättre på att fokusera på saker. Bättre på att… klara motgångar. Lite 

för att… man vet att, fasen, det är jobbigt, det är många gånger det inte går riktigt 

på första försöket. Man måste ta mycket motgångar för att klara av någonting.” 

” På det sättet så har ju klättringen också… givit en en bättre självkännedom när 

det gäller det här området i alla fall, att veta när du ska… när det här drivet och 

den här önskan att göra en svår tur eller önskan att nå toppen eller att fullfölja 

dina mål, när den drivkraften måste balanseras av det här omdömet att det här inte 

är genomförbart eller innebär för stora risker.” 

För ett effektivt lärande krävs att man får feedback på det man gör. Det är nödvändigt att 

veta om man gör rätt eller fel, liksom det är nödvändigt att få klart för sig vilket ens eget 

bidrag var när utfallet inte blir det önskade. Här är klättringen, menar många informanter, 

oslagbar. Den feedback man får är inte bara tydlig utan i de flesta fall också ögonblicklig: 

”Du har liksom mätverktyg, liksom: Kommer du upp eller inte Kommer du upp 

för den graden eller inte” 

”Du kan mäta din utveckling ganska ordentligt. […] Så det är ju liksom så tydligt, 

va. Det är ju svårt att hitta [någon annan aktivitet] där feedbacken [är så tydlig] och 

det går ju inte att skylla på någonting annat heller, för det är liksom bara du.” 

24 

Estetisk faktor 

För alla informanter är klättringen förknippad med olika former av estetiska upplevelser. 

De olika informanterna beskriver delvis något skilda upplevelser, vilket speglas av de fyra 

koder denna faktor satts samman av: Miljön kring klipporna, friluftsliv, estetiska 

upplevelser samt andliga upplevelser. En informant beskriver klättring som en till viss del 

metafysisk eller andlig aktivitet. En annan informant talar om upplevelsen, själva känslan, 

av kontakten med klippan och någon beskriver den estetiska upplevelsen av att se andra 

klättra: 

”Bara vi sitter här och pratar så blir jag så här… jag vill lägga händerna på klippan. 

Alltså, det är någonting med det… som jag gillar. Att man bara så dära… 

känslan…” 

”Jag tycker det är väldigt vackert att se duktiga klättrare. Jag tycker det är en otroligt 

estetisk upplevelse att se någon med riktigt bra teknik ta sig upp för en vägg.” 

Andra informanter beskriver istället de estetiska upplevelserna av klippans formationer och 

den attraktion som den utgör: 

”[Jag tilltalas av] om leden ser väldigt fin ut […] Dels kan det ju vara en klockren 

linje, en jädrigt snygg formation. Många gånger så kanske man vet att den är lätt, 

men man vill klättra den ändå bara för att det ser så kul ut att klättra där. […] Det 

[kan] vara så att man ser hela vägen hur man ska klättra, liksom, man kan följa den 

där sprickan i kanske flera replängder. Och då bara känner man ju att, fasen, det 

där måste jag ju… Mycket att det bara kan se så roligt ut, men det kan se vilt ut 

också, med såna där kalkstenstak.” 

Eftersom klättring för de flesta informanter är en utomhusaktivitet tycks det också det 

friluftsliv man lever i samband med klättring vara en viktig komponent, även om detta 

beskrivs som något man så att säga får på köpet snarare än att vara syftet med klättringen:

”Jag tycker inte att jag är någon friluftsmänniska… jag tänker inte så… utan det är 

mera det… det blir så, man bara är i naturen för att det… och då är det bra att ha 

ett tält och en sovsäck, men det är inget självändamål. Fast, att vara ute i naturen, att 

det är vackert, det är ju kul, det har ju sin charm, även om man åker iväg på en 

klätterresa och det bara regnar.” 

Även om vistelsen i naturen för många inte tycks ha varit det som var en av de initiala 

skälen till att börja klättra, förefaller det som om de naturupplevelser klättringen ger kan 

bidra till att upprätthålla intresset för sporten. 

”Sedan har det ju alltid i klättringen funnits en… glädje över landskapet. Alltså, jag 

vet många, till exempel sådana här tillfällen på hösten, har jag alltid tyckt att det är 

så vackert ute i [klätterområde i Stockholm]. Du sitter där på en standplats, så ser 

du ut över det här och… det har nog blivit mer och mer utpräglat för mig, att jag 

måste ha höjdskillnader för att få en spännande upplevelse.” 

”De flesta klippor ligger otroligt vackert… Om man åker utomlands så… alltså, du 

kan ju åka till Barcelona, jättestor stad, och så kommer du till klippan och så är det 

liksom landet… Klättrar [du] i [område i centrala Frankrike] och så kommer du 

upp på toppen och då… utav de här kalkstensförkastningarna, och så kommer du 

upp till en sådan här gammal vingård som har en uteservering… med café au lait!” 

Några informanter har också gjort iakttagelsen, att upplevelserna som görs under klättring 

ofta är starkare och ger mer intensiva minnesbilder än upplevelser som görs i andra 

sammanhang. Ett par av dessa har också en teori om att detta kan ha att göra med 

aktiveringen (arousal) klättringen orsakar: 

”Naturupplevelsen förhöjs genom att du kommer, att du så att säga eggar upp dina 

system på en väldigt hög nivå. Då blir intrycken starkare, va. Det är inte alls samma 

sak om jag åker upp en linbana […] och tittar på utsikten. ’Jaha, här är det berg, det 

var väl tjusigt, va’, men skulle du klättra en led i samma omgivning så är jag 

övertygad om att jag skulle ha mycket starkare intryck, mera minnen utav det än 

om jag så att säga var fraktad som turist till toppen, va. Det är väldigt tydligt.” 

Lekfaktor 

Den faktor som i resultatsammanställningen benämnts lekfaktor är komplex och består av 

en rad underkategorier. De koder som tillsammans utgör lekfaktorn är klätterpartnern som 

lekkamrat, jämförelser med andra och tävlingsmoment, lek, upptäckarglädje, här-ochnukänsla 

samt verklighetsflykt. Informanterna ser med andra ord något olika på 

lekaspekten i klättringen. Flera informanter uttalar dock att de betraktar klättring som en 

lek: 

”Det är så lite tid, va. Det är så med familj och med jobb och med… vuxenlivet, 

som jag inte tycker är så kul alla gånger. Och det… det… där är klättringen en 

motvikt, liksom… Det är lek, leken som man vill tillbaka till, eller som jag vill 

tillbaka till på olika sätt, då, och där passar det mig väldigt bra med något fysiskt… 

tror jag.” 

”[Bouldering] är så jädra roligt, liksom… det är ju så jädra simpelt. Ja, alltså, man 

kan hålla det simpelt, det kan ju vara hur komplicerat som helst, om man vill. Men, 

liksom, det är så enkelt, det bara finns där, det är nästan det som är närmast… 

närmast leken, den där… ostyrda…” 

En betydande del av informanterna beskriver också klätterpartnern som en lekkamrat: 

25

”Man kan hålla på och reta varandra, liksom, ’vilken otur att du inte kom upp’ och 

sådär… och det är ju bara en kärlek.” 

En del i den lek som beskrivs, och som för flera informanter förefaller vara tämligen 

betydelsefull, är ett inslag av informell tävling: 

”Det finns ett tävlingsmoment i det här. Mitt tävlingsmoment har varit att kan jag 

hänga med [personnamn] uppför väggen Och det är ju skitkul att göra, ibland när 

man lyckas. För den mesta delen är det ju nedslående, men liksom, jag fixar den 

där, va, jag blir bättre.” 

En annan viktig komponent tycks vara något slags upptäckarglädje. Denna 

upptäckarglädje förefaller dessutom ändra karaktär med tilltagande erfarenhet, och 

möjligen kan det vara så, att denna faktor har störst betydelse initialt under klätterkarriären: 

”När man började så spelade det nästan ingen roll hur mycket man sätter in eller 

hur lite man sätter in, man får alltid någonting tillbaka. För det är så otroligt nytt 

och sen så… man kanske börjar i Häggsta, man börjar med lite bouldering och 

sen så upptäcker man Bohuslän, man åker till Norge, man åker till Yosemite, man 

åker till Himalaya och sen så klättrar man is och sen så börjar man klättra alpint 

och så vidare.” 

”Det finns ju så otroligt många ställen man kan åka till, det finns så många 

upplevelser att göra. Men efter trettio år nu, så kan jag känna att… liksom, allting 

då är ju en slags nyupptäckt… på något sätt. Du upptäcker nya djup i klättringen, 

du upptäcker nya områden… det är resandet, det är möten med människor, med 

bergen… möte med sig själv också.” 

En betydande del av informanterna beskriver också att klättringen tvingar utövaren att vara 

oerhört närvarande i stunden, ett slags här-och-nukänsla uppstår: 

”[Jag tänkte] på det när jag var där på väggen i Chamonix, att Gud vad mycket jag 

gillar att vara precis här och nu! Alltså för mig var det inte så mycket, alltså man vill 

ju komma upp av säkerhetsskäl, att man inte kommer upp för sent, men just den 

här känslan… det verkligen slog mig att jag gillar verkligen att vara…” 

Denna egenskap hos klättringen tycks också göra att den lätt kan fungera som ett slags 

verklighetsflykt, eller snarare en flykt från vardagen. 

”När man är ute och reser så är det nästan bara klättring som spelar roll. Man har 

ju lämnat alla skyldigheter och… krav, de är ju kvar hemma, liksom, det är ju dem 

man har rest bort ifrån.” 

”Jag vill liksom att klättringen ska bli en tillflyktsort, eller vill och vill… men det 

har blivit det.” 

”Du tänker inte på något annat egentligen [när du klättrar]. Du kan inte göra 

någonting annat. Så på det sättet så kan det vara en verklighetsflykt. Eller att du 

befinner dig i en annan verklighet som du har skapat själv.” 

Flera informanter uppmärksammar dock att det kan finnas problem med att använda 

klättringen som en flykt från vardagens rutiner. Ett sådant problem tycks kunna uppstå om 

man som klättrare väljer att arbeta med klättring: 

26

”Faran med att kommersialisera det som är lek, det är att någonstans kanske du inte 

märker övergången till att du… det är ju med vilket jobb som helst, va. Fan, du 

måste gå iväg och det inte är du som har valt det alltså.” 

En annan risk som några informanter pekar på, är att klättringen i sig riskerar att bli vardag 

för den som ägnar sig alltför mycket åt den: 

”Det är en flykt, såklart, från allt annat och… när man håller på med någonting 

mycket så kanske man måste ha mera av det eller det måste vara svårare eller… för 

att det ska fortsätta att vara en flykt, för till slut så blir ju det också vardag.” 

Denna observation handlar ju i någon bemärkelse om tristess eller monotoni, och leder 

därmed över till nästa faktor som handlar om just undvikande av monotoni. 

Monotoniundvikandefaktor 

De allra flesta informanter beskriver sig som personer som har svårt att fördra rutiner, 

monotona verksamheter och förutsägbarhet i tillvaron: 

”Jag har oerhört svårt att sitta still och bara vara… inte göra någonting, det har jag 

oerhört svårt för.” 

”Jag skulle nog inte må så jättebra av att sitta vid ett löpande band, liksom… bo i 

en förort med man och hus och ha fyra veckors semester på hela året. Det skulle 

jag inte… det kan vara lite sådär… mardröm, eller mardröm… men det skulle jag 

nog… att ha samma sak hela, hela tiden.” 

Många beskriver också hur de provat andra sporter eller andra aktiviteter tidigare, men 

tröttnat på dessa då de inte var tillräckligt varierade. Klättring uppfattar de däremot som en 

aktivitet som är tillräckligt omväxlande för att intresset ska upprätthållas: 

”Jag tröttnar, liksom. Jag tycker att jag har lärt mig ganska mycket och så… och sen 

så blir det inte intressant. Så tycker jag det kan vara med allting, liksom […] det är 

ju skitkul i början när man… och man tänker att ’fasen, det här ska jag hålla på 

med […] och sen så lär man sig det och faller in i någon, liksom, och så blir det 

inte intressant att hålla på med det längre. […] [Som yngre] höll jag alltid på med 

sport, liksom. Provade allt. Ja, liksom, alla såna där traditionella sporter, men 

slutade ganska fort för jag inte tyckte att det var så kul. Ehhh… lagsporterna, usch, 

jag vet inte, det tror jag inte… jag bara inte tyckte var så himla skoj sådär. Ehhh… 

men sen så klättringen.” 

”Jag har tröttnat på så många andra aktiviteter. Men här kan man någonstans 

utvecklas hela tiden, och på olika sätt, och det blir inte tråkigt.” 

27 

Autonomifaktor 

Den faktor som här har benämnts autonomifaktor är en faktor som har att göra med 

känslan av att kunna hantera utsattheten vid klättring, känslan av självförsörjande och 

oberoende, klättringens frihet från formella regler samt känslan av att vara bäst. En 

majoritet av informanterna nämnde en eller flera komponenter i denna faktor, och en sak 

som föreföll viktig för flera var känslan av utsatthet: 

”Det kan ju vara att man är högt upp i en blank vägg, och den där leden är så 

otroligt exponerad, det kan ju få en att verkligen vilja klättra där, att vara där. 

Antingen bara ha luft under sig, långt, eller vara helt omgiven av luft och sten. Just

det där att känna att man är lite utsatt… på något vis. Det är som att vara ute på sjön 

i en liten båt, det är också häftigt på något vis, man känner att det här är min lilla 

farkost. Så är det lite om man klättrar en storvägg.” 

”Utmaningen är ju att klättra med ett väldigt lätt rack, och inte ha med sig 

bivackutrustning eller något för att man tror att det här gör vi på de här timmarna, 

liksom, det är ju… åh, det är så underbart! Just för att det finns den där 

osäkerheten, för man inte vet om man kommer att vara tvungen att fira av efter två 

replängder eller vad som kommer att hända.” 

Känslan av att vara självförsörjande och kunna bemästra dessa utsatta situationer tycks 

bereda flera informanter stor tillfredsställelse: 

”Det är ingen du kan tillkalla, utan du måste alltså vara helt självförsörjande. Då är 

det på riktigt, och det är väl alltid det jag har betraktat som den riktiga klättringen, 

så att säga. Det finns ingen som kan kasta ner ett rep eller som kan hämta upp dig i 

helikopter eller… […] det är ju lite av en förhöjd livskänsla, när man förstår att du 

kan faktiskt klara dig genom de här situationerna, va. Du blir ju väldigt… dels 

handlar det om kontroll, men det handlar också om en tillfredsställelse att du 

klarar dig på egen hand. Och du bemästrar den här situationen på något sätt, va.” 

Flera informanter beskriver också hur de uppskattat att klättringen praktiskt taget helt är 

befriad från formella regler och bestämmelser. Det krävs inga licenser eller certifikat för 

att få klättra och inga domare som blåser av klättringen om man bryter mot någon regel. 

Allt som krävs är en klippa, en del utrustning och matchande kunskaper. Klättring sker 

helt på individens eget ansvar: 

”Man var inte förbunden till en… klubb. Jag var ju inte med i någon klubb eller 

någon klätterförening eller någonting, utan man köpte utrustningen och stack 

ut…” 

För några informanter förefaller det också vara väsentligt att känna sig, inte bara 

kompetent och bra, utan bäst: 

”Sen har det ju varit kul att hålla på med klättring för det, jag känner att jag har haft 

chans att bli så bra och nå sån framgång och… det är inte kul att… jag skulle inte 

tycka det är roligt med något där jag känner att antagligen att jag aldrig blir bättre 

eller att… sådär.” 

”Det kommer säkert att vara en period när det är psykologiskt svårt att inte… att gå 

ut på klippan och inte känna att man är bäst” 

28 

Spänningsfaktor 

Spänningsfaktorn sattes samman av koderna spänning på grund av att utgången är oviss, 

risk som nödvändig krydda för spänning och upplevd kontroll över riskerna. Att klättring 

för informanterna innehåller någon form av spänning råder det, om man ser till 

intervjusvaren, ingen tvekan om. Däremot uppfattar informanterna olika orsaker till att 

klättringen upplevs som en spännande aktivitet. Många fokuserar här på riskerna som är 

förknippade med klättring. Vid en närmare granskning visar det sig dock att olika typer av 

risker kan identifieras. En sådan risk, som bara nämns flyktigt av en informant, är risken 

att känna sig misslyckad om man inte framgångsrikt tar sig upp för en tur eller på ett berg. 

En annan komponent som gör klättringen spännande, menar flera informanter, är det 

faktum att det är omöjligt att på förhand veta hur en klättertur kommer att avlöpa.

”En vägg som man inte vet någonting om, jag menar, där finns det ju någon risk 

och det är ju det som är lite spännande, att överlämna sig själv, att lämna sin 

trygghet, att utgången inte är helt viss.” 

”Många utav de turerna man kommer ihåg… det är ju de turerna där man har gjort 

någon slags riskbedömning, va. Där man har så att säga riskerat någonting… ett 

fall… eller någonting… som man egentligen inte vet utgången av.” 

Inbegripet i begreppet oviss utgång finns också en reell risk, låt vara inte alltid så stor, för 

att man själv eller någon annan i replaget ska skadas eller förolyckas. Flera informanter 

uttrycker en tydlig övertygelse om att risken är en väsentlig och integrerad del av sporten, 

utan vilken klättringen blir en ganska ointressant och tråkig aktivitet: 

”[Jag tycker att] risken är en grundläggande… egenskap. Och då menar jag 

verkligen grundläggande, det är en hörnsten som finns där. Tar du bort den så är 

det inte intressant längre.” 

Riskelementet i klättring hanterar informanterna med olika strategier. Ett sätt är att helt 

enkelt välja bort berg eller turer som bedöms som alltför farliga: 

”Men så här allmänt så tror jag inte klättring är, eller det är klart klättring i stora 

berg, det är ju verkligen en risk, för då är det så mycket som är utanför ens egen 

kontroll. Det är som att sätta dig och köra bil och så är alla andra förare rattfulla. 

Medan vanlig klättring, inte bara sportklättring, utan [all klippklättring] är ju oftast 

ganska säker. Det blir ju fler och fler faror ju större berg man rör sig i…” 

Ett annat sätt att hantera riskerna är att med kunskap och erfarenhet skaffa sig en 

medvetenhet om farorna och därigenom även ett visst mått av kontroll över dem. Just 

denna känsla av att kontrollera riskerna beskriver flera informanter som särskilt 

belönande: 

”Klättringen, i alla fall som jag har bedrivit den, den handlar om så fundamentala 

situationer. Jag ska inte säga att det handlar om liv och död, men jag menar, du är i 

sådana situationer där du upplever äkta risk. Och där du liksom då måste leva i 

den, handla i den miljön, va.” 

”Det här att gå in i en risksituation och med hjälp av erfarenheten bedöma läget, 

va. Och genomföra någonting, det är som att hantera… ja, det är ett slags kontroll 

då kan man säga. […] Det är en ganska fantastisk känsla just det här med att hålla sin 

egen rädsla och risken under kontroll.” 

29 

Integrativ faktor 

Alla de faktorer som redogjorts för hittills sammanförs i denna sista, den integrativa 

faktorn. Praktiskt taget alla informanter uttrycker på olika sätt sin syn att det inte finns en 

enda förklaring till varför de klättrar. Det finns för var och en en hel rad motiv som de kan 

räkna upp. I de allra flesta fall tycker de också att de flesta av deras behov skulle kunna 

tillgodoses i andra aktiviteter. Problemet, menar informanterna, är att det knappast finns 

någon annan aktivitet som är så mångdimensionell som klättringen, och som härigenom är 

en aktivitet som kan tillgodose de flesta önskemål på en och samma gång. Man skulle 

alltså kunna säga att en stor del av de faktorer informanterna anger som motiv för 

utövande av olika aktiviteter integreras i klättringen: 

”Jag gillar när det är… både spänning och… ansträngning, både fysiskt och 

mentalt och jag gillar att vara ute. Och ibland gillar jag att vara ensam, och ibland är

jag otroligt social, och det är… allt det här finns i klättringen. […] alltså det finns 

ju ingen aktivitet som ger alla de här ingredienserna… det gör ju inte det.” 

”Jag tror att det är mångdimensionaliteten som är klättringens styrka. […] det är 

hela paketet. Man kan ju testa sig själv genom att fråga ’ta bort någon av de här 

faktorerna’…” 

”Den [klättringen] har liksom alla ingredienserna som gör ett liv spännande på 

något sätt. Det är liksom… klättringen har ju passion, den har naturen, den har… 

intensiteten, livsnärvaron… och sen så har den allt det här andra som… golfarna 

pratar om… Flow och känslan av att vara ett med bollen och sånt där, men sen så 

har den så mycket mer. Därför tycker jag inte det är konstigt, liksom, att… att jag 

blev så tagen som jag blev.” 

Några informanter beskriver hur de under en period av intensiv klättring kommer in i en 

slags positiv feedback-loop. Under sådana perioder tycks klättringen framkalla ett slags 

euforisk känsla som gör att man bara vill klättra mer, och även under perioder av lägre 

aktivitet finns minnet av den känslan kvar som en lockelse: 

”Efter ett tag, när man blivit så entusiastisk som man blev, då kom man liksom in i 

en annan dimension i klättringen, kan man säga. […] Om man verkligen ska förstå, 

komma in i klättring, förstå vad det verkligen handlar om, då ska man ta en period, 

inte en månad, utan man ska ta tre månader där man bara åker iväg och klättrar. 

Man tar det någon gång i sitt liv, va. För att… man kommer in i ett… det är jädrigt 

svårt att förklara, men det blir på något sätt som att man… man gör det utan att 

behöva tänka på det. Ett slags flow, kalla det vad du vill, men det är så att man 

känner en sån otrolig glädje i det. […] det är liksom självdrivande, att när man inne 

i en sån där väldigt intensiv period när man håller på med klättring hela tiden, då 

lever man så där hela tiden… det är ju så underbart, alltså. Där varje dag är 

liksom… man har en extrem närvaro… kan jag tycka… och liksom… väldigt 

mycket här och nu, hela tiden, och samtidigt som det känns genuint, va, det känns 

genuint. […] På något sätt så blir hela tiden, när man kommit in i det så blir resten 

av tiden ett sätt att försöka skapa en tillvaro där man får, så att säga, där man kan 

hantera ett normalt civilt liv, men där man ändå får tid till att kunna ägna sig åt 

klättring med samma intensitet. Över tid så är ju det en omöjlig ekvation, va. 

Liksom, verkligheten hinner ju ifatt en till sist. […] Men har man en gång varit där, 

varit inne i det, så blir det hela tiden en längtan efter att komma tillbaka till det på 

något sätt, va.” 

Några informanter förklarar också hur de tycker att vissa subsporter inom klättringen, så 

kallad sportklättring, alltså svår klättring på oftast ganska korta preparerade leder utomhus, 

och inomhusklättring, saknar tillräcklig variationsrikedom för att vara verkligt intressanta. 

De saknar utomhusklättringens mångdimensionslitet och bereder därigenom inte lika stor 

tillfredsställelse: 

”Sportklättring är ju liksom bara gymnastiskt, det är bara… teknisk, fysisk svårighet. 

Och det är ju också, liksom, en återvändsgränd… Det är ju det.” 

”Inomhusklättringen har ju inte direkt något självändamål… eller det har den väl 

på något vis också, men det är ju inte på riktigt liksom. Det är inte som… men 

man får ju någon form av stimulans av det, helt klart. Och det kan vara otroligt, 

liksom, sådär, upplyftande… att klara någonting inomhus också. Men i långa 

loppet så är det inte… så himla mycket… Det är väl som att onanera, ungefär.” 

30

31 

Diskussion 

Studiens tillförlitlighet 

Som beskrivits i metodavsnittet är det idealiska i denna typ av intervjuundersökning att inte 

på förhand begränsa antalet respondenter. Det är bättre att fortsätta intervjuerna till dess 

intervjuaren upplever en slags mättnadskänsla, det vill säga att inga nya åsikter eller 

upplevelser framkommer vid ytterligare intervjuer. Trots att det här var nödvändigt att på 

förhand begränsa antalet intervjuer kunde tydliga återkommande svarsmönster och 

gemensamma upplevelser och erfarenheter hos informanterna urskiljas. Det finns därför 

skäl att anta, att en utökning av antalet informanter inte skulle ha påverkat studiens resultat 

i någon större omfattning. 

Intervjuaren i denna studie är själv klättrare sedan 25 år, och är härigenom – 

eftersom klättring är en förhållandevis liten sport i Sverige – en mer eller mindre välbekant 

person för informanterna. Därför finns det en uppenbar risk för att informanterna kan 

känna motstånd mot att bli för ärliga eller personligt utlämnande. Härigenom riskerar man 

att svaren blir ytliga och intervjuerna löper risken att förflackas. Detta har dock sannolikt 

inte har varit ett större problem i den här studien, eftersom de svar som erhållits i många 

fall innehållit information och åsikter av mycket personlig karaktär. Intervjuerna har varit 

långa och informationsrika och har av intervjuaren upplevts som alltigenom ärliga och 

uppriktiga. 

En annan fälla en intervjuare i denna typ av studie riskerar att gå i, är att de svar som 

erhålls faller in i de förbestämda frågekategorierna som finns i intervjuplanen. Detta är 

något som riskerar inträffa om inte frågorna ställs på ett tillräckligt öppet sätt. I denna 

studie har sannolikt detta inte inträffat, då jag ur intervjusvaren vid 

resultatsammanställningen kunnat skapa svarskategorier som inte fanns med i 

intervjuplanens frågematerial. Eftersom sådana svarskategorier, som inte fanns i 

intervjuplanen, kunde skapas, finns inte heller skäl att tro att jag under intervjuerna gått i en 

annan uppenbar fälla. Det är annars fullt tänkbart att i en intervjusituation, i vilken både 

intervjuare och respondent har en gemensam förförståelse, allting inte blir uttalat. I denna 

studie skulle man kunna tänka sig, att intervjuerna hade kunnat likna sådana samtal kring 

motivation som klättrare har till vardags. Som redan påpekats, kan skillnaden mellan 

intervjuplanen och de genererade svarskategorierna ses som en intäkt för att så inte varit 

fallet. 

Slutligen några ord om svårigheterna med att kategorisera koder för att skapa 

begrepp. Begreppsbildningen i en sådan här studie är med nödvändighet en mycket 

subjektiv process. Hur begreppen bildas utifrån koderna beror självfallet på den teoretiska 

utgångspunkten hos den som bearbetar materialet. Men även inom en och samma studie 

bereder denna process stora bekymmer eftersom somliga koder mycket väl ryms inom 

flera olika begrepp. Här hänfördes sådana koder till det begrepp där de i någon 

bemärkelse passade bäst. I den följande diskussionen hämtas dock, vilket kommer att 

framgå, koder från andra begrepp där så anses nödvändigt för att öka förståelsen. Det är 

trots allt samma intervjumaterial koderna är hämtade ur. 

Studiens resultat i relation till tidigare kvalitativa studier 

Det är inte helt lätt att jämföra resultaten i denna studie med dem som erhållits i andra 

kvalitativa undersökningar av klättrares motivation. Den kanske viktigaste svårigheten 

härvidlag härrör från undersökarnas olika teoretiska utgångspunkter, det vill säga vilken 

förförståelse undersökaren har. Självfallet är det så, att samma undersökningsmaterial kan 

betraktas ur olika perspektiv, och det undersökaren ser beror till stor del på vilka glasögon

han eller hon har på sig när intervjusvaren ska kategoriseras. Exempelvis har såväl Bratton 

et al. (1979) och Breivik (1989) som Arnegård (1996a; 1996b) en sociologisk 

utgångspunkt. Att de har formulerat sina svarskategorier annorlunda än till exempel 

Slanger & Rudestam (1997), vilka har sitt teoretiska avstamp i personlighetspsykologiska 

teorier, eller Ek & Ternander (1996), vilkas teoretiska förankring är något otydlig, är 

därför knappast förvånande. 

Betraktar vi begreppen i denna studie finner vi, trots beskrivna skillnader i 

förförståelse, en tämligen god överensstämmelse. Den kinestetiska faktorn återfinner vi, 

åtminstone till del, i Brattons et al. (1979) faktorer träning och prestation. Möjligen 

överlappar den också delvis med Arnegårds (1996a; 1996b) begrepp mentalt och fysiskt 

krävande, vilket säkerligen också delvis motsvarar den här beskrivna mentala faktorn. Den 

mentala faktorn svarar också helt eller delvis mot de faktorer Bratton et al. (1979) 

benämner utmaning och avkoppling, Arnegårds (1996a; 1996b) kategori spänning och 

utmaning samt Breiviks (1989) kategori, testa sina gränser. Vidare är det fullt klart att 

denna faktor innefattar Ek & Ternanders (1996) problemlösningsfaktor liksom den 

innefattar delar av deras psykologiska faktorer, främst de flowupplevelser de hänför till 

denna faktor. 

Identitetsfaktorn som beskrivits i denna studie innehåller komponenter av Arnegårds 

(1996a; 1996b) kamratskap och gemenskap. De komponenter som här åsyftas är 

erkännande från andra och känsla av att bli upptagen i klättrarnas gemenskap. 

Erkännandekomponenten återfinner vi även hos Bratton et al. (1979). Arnegårds (1996a; 

1996b) kamratskap och gemenskap överlappar dock kanske till största delen med denna 

studies sociala faktor, vilken sannolikt också till stor del överensstämmer med Breiviks 

(1989) kamratskapsfaktor. 

Lärande- och utvecklingsfaktorn återfinns i den faktor Slanger & Rudestam (1997) 

benämner önskan att uppnå större skicklighet, liksom i Ek & Ternanders (1996) personlig 

utveckling. Det som i denna studie benämnts den estetiska faktorn förefaller vara ett nära 

nog universellt fynd. Denna motsvaras mer eller mindre av Arnegårds (1996a; 1996b) 

kategori naturupplevelse och möjligen också av kategorin frihet och känsla. Vidare 

återfinner vi motsvarande begrepp i Breiviks (1989) kategorier upplevelsen och 

naturupplevelser samt i Ek & Ternanders (1996) kategori miljön och naturen. Slanger & 

Rudstam (1997) använder till och med samma formulering som i denna studie, estetisk 

faktor. Lekfaktorn återfinner vi dock bara hos Breivik (1989). 

Monotoniundvikandefaktorn förefaller vara tämligen unik för denna studie. Det är 

dock inte uteslutet att det inte finns en viss motsvarighet i Arnegårds (1996a) kategori 

adrenalinkick. Möjligen ingår också monotoniundvikandekomponenter i 

spänningskategorin i ett par av de andra här refererade studierna (Bratton et al., 1979; 

Slanger & Rudestam, 1997). Autonomifaktorn tycks inte heller vara ett universellt fynd. 

Endast Arnegård (1996a; 1996b) har formulerat en motsvarighet, självständighet och 

oberoende. Spänningsfaktorn förefaller å andra sidan vara desto mer universell, och den 

återfinns i tämligen likartad skepnad i flera studier (Bratton et al., 1979; Arnegård, 1996a; 

1996b; Slanger & Rudestam, 1997). 

Den integrativa faktorn, slutligen, har inte formulerats av någon tidigare undersökare 

av klättrares motivation, och kan därför betraktas som ett nytillskott. Det tycks som om 

man i de flesta tidigare studier av klättrares motivation brutit ner motivationen i sina 

beståndsdelar så till den grad att denna viktiga faktor näst intill helt förbisetts. Utan den 

integrativa faktorn blir lätt förståelsen av klättrares motivation fragmenterad. Det blir då 

knappast möjligt att förstå varför en person väljer att utöva klättring istället för att ägna sig 

åt en rad olika sysselsättningar, som tillsammans förmår tillgodose personens alla 

önskemål om identitet, socialt umgänge, naturupplevelser, utmaningar, och så vidare. 

32

Det är också viktigt att hålla i minnet att samtliga här beskrivna faktorer inte är lika 

viktiga för alla klättrare. Det är till och med så, att några faktorer helt saknar betydelse för 

vissa av informanterna i denna studie. För andra informanter kan just dessa faktorer vara 

de som väger tyngst, och för dem är det istället andra faktorer som känns oviktiga. 

Ytterligare andra informanter kan ha helt andra kombinationer av faktorer som beskriver 

just deras motivation. Det tycks dock som om den sociala faktorn, tillsammans med 

identitetsfaktorn, den mentala faktorn, lekfaktorn och den estetiska faktorn återfinns i 

samtliga informanters intervjusvar. 

Sammantaget ser det alltså ut som om intervjusvaren i denna studie i många 

väsentliga delar liknar de som erhållits i andra kvalitativa intervjustudier av klättrares 

motivation. De största skillnaderna mellan studierna tycks vara hur begreppen eller 

svarskategorierna bildats, en process som sannolikt styrs mycket av undersökarens 

teoretiska utgångspunkter. 

De teoretiska perspektivens relevans 

Den biologiska förklaringsmodellen som beskrevs i inledningen kan lämnas därhän i detta 

sammanhang, eftersom det i denna studie inte har gjorts några fysiologiska eller kemiska 

bestämningar. Några av de teorier som ryms inom det psykodynamiska teoribygget är det 

dock relevant att betrakta i relation till resultaten i denna studie. 

Det Winnicottska lekbegreppet (Winnicott, 1995) är kanske inte helt tillämpligt på 

klättring, delvis därför att Winnicott i första hand avser barns lek. Ändå ter det sig inte helt 

omöjligt att förstå en del av lockelsen i klättring ur detta perspektiv. Winnicott talar om att 

leken försiggår i ett potentiellt rum, ett mellanområde som inte är liktydigt med den inre, 

psykiska verkligheten, men som inte heller är detsamma som den yttre verkligheten. Flera 

av informanterna beskrev klättringen som en verklighetsflykt eller en flykt från vardagen. 

En informant talade till och med om en annan verklighet som klättraren skapar själv. 

Denna alternativa verklighet kan klättraren välja om han eller hon vill vara i eller inte, precis 

som Winnicotts potentiella rum. Vidare talar Winnicott om avvägningen mellan den 

personliga verkligheten och upplevelsen av kontroll över yttre objekt. Upplevelsen av 

kontroll, liksom värdet av den realitetsanpassning denna upplevelse måste genomgå i 

konfrontationen med väder, lös klippa, dåliga säkringsmöjligheter och så vidare, är något 

som flera informanter för fram som en viktig komponent. Visserligen hänfördes koden 

upplevd kontroll över risker till spänningsfaktorn och koden personlig utveckling till 

lärande- och utvecklingsfaktorn. Detta demonstrerar dock mer svårigheterna att 

kategorisera koderna för att skapa begrepp än det talar för att Winnicotts lekbegrepp inte 

skulle vara användbart för att förstå klättrares motivation. Sammantaget ser det alltså ut 

som om begreppet lek, så som Winnicott använder det, har viss relevans när det gäller att 

förstå klättrares motivation. 

Upplevelsen av kontroll kan alltså ses ur ett lekperspektiv. Samtidigt kan, som 

diskuterades i inledningen, illusionen av kontroll ses som en omnipotensfantasi. Minns 

här att narcissism inte är något en person har eller inte har. Alla är vi mer eller mindre 

narcissistiska. Typiska narcissistiska drag är ett grandiost själv, det vill säga en känsla av 

att vara förmer än andra. I detta ingår också omnipotensfantasier, alltså en fantasi om 

allsmäktighet. Tillämpat på klättrare skulle alltså upplevelsen av att kunna kontrollera 

risker i högre grad än vad som faktiskt är fallet kunna ses som en omnipotensfantasi. 

Likaså är koden att känna sig bäst möjlig att betrakta som ett uttryck för ett behov av att 

känna sig förmer än andra. En annan sak som talar för att narcissism kan vara en relevant 

förklaringsmodell här är också att såväl Bratton et al. (1979) som Breivik (1989) fann att 

prestige och erkännande från andra fanns med som motivationsfaktor hos de undersökta 

klättrarna. De fann dock att det var en förhållandevis oviktig faktor, vilket möjligen styrker 

33

de slutsatser som dragits här, att det inte är troligt att de flesta klättrare drivs av någon 

patologisk narcissism. Snarare handlar det om en normal, självbefrämjande narcissism. 

I inledningen diskuterades möjligheten att betrakta de starka band som ofta finns 

mellan klätterpartners, tilliten och till och med själva repet som en slags anknytning. I 

denna studie framkommer inga tydliga belägg för att det är ett fruktbart synsätt, men det 

finns några indikationer. Dels talar åtskilliga informanter om betydelsen av tillit till sin 

klätterpartner och dels beskriver några styrkan i känslan av att ha delat vissa upplevelser 

med klätterpartnern. Att betrakta detta som mer än indikationer förefaller dock vara 

orimligt. Däremot är det tydligt att vänskapsbanden som skapas inom klättringen ofta är 

starka. De vänner man får genom klättringen tycks man i många fall ha kvar under lång tid 

och umgås med även i andra sammanhang. Möjligen kan detta bidra till att en persons 

fortsatta engagemang i klättringen, i enlighet med Robinsons (1985) fynd. 

Däremot tycks den identitet som klättrare utövaren får vara av stor betydelse, både 

för den initiala attraktionen till sporten och för det fortsatta engagemanget. De flesta 

informanter berättade hur de välkomnades in i sporten av de redan etablerade utövarna, 

vilka beskrevs som antingen personer de såg upp till, som intressanta personer, som kufar 

och udda typer eller som roliga och lättsamma. Detta gav alltså nybörjaren en grupp eller 

enstaka färgstarka individer att identifiera sig med, något som anses oerhört betydelsefullt, 

framför allt i adolescensen, men även senare i livet (Eriksson, 1971; Forsyth, 1999). 

Många informanter använder inte termen identitet, utan talar istället om livsstil. Oavsett 

vilket uttryck man använder beskriver de hur det, efter många års aktivt klättrande praktiskt 

taget är omöjligt att sluta klättra. Även efter långa uppehåll, med kanske flera års bortavaro 

från klättringen, tänker en sådan person på sig själv som en klättrare och klättringen finns 

med i tankarna så gott som dagligen. Betraktat ur ett identitetsperspektiv är det alltså 

möjligt att förstå åtminstone något av vad som kan locka en person att börja klättra och vad 

som kan bidra till att personen inte slutar. 

Flow är ett fenomen som diskuteras i flera studier av klättrares motivation 

(Arnegård, 1996a; 1996b; Ek & Ternander, 1996; Slanger & Rudestam, 1997; Della Fave 

et al., 2003). Därför är det knappast förvånande att finna det även i denna studie. 

Begreppet flow har genom att det beskrivits i populärvetenskaplig litteratur (t.ex. 

Csíkszentmihályi, 1992) blivit något av var mans egendom. Detta märks inte minst i denna 

studie, där flertalet informanter nämner termen flow och beskriver situationer där de har 

upplevt flow. Dessa informanter beskriver också samtliga dimensioner av flow, så som de 

har beskrivits av Csíkszentmihályi (1992). Många understryker att klättring för dem är en 

utmaning. Utmaningen kan för olika personer handla om olika saker. För de flesta handlar 

det om problemlösning, såväl fysisk som teknisk och för många består utmaningen också 

i att hålla sin rädsla i schack. Vidare beskriver några hur det i klättring är möjligt välja en 

utmaning som passar individens förmåga och dagsform. Csíkszentmihályi (1992) 

beskriver vikten av att ha tydliga mål och tydlig feedback för att kunna avgöra om de 

utförda handlingarna leder mot målen. Målen i klättring är, liksom feedbacken, ofta tydliga 

och konkreta. Detta är något som lyfts fram av en stor del av informanterna. Den totala 

koncentrationen på uppgiften är också en av flowdimensionerna. Även detta är något som 

nästan samtliga informanter tar upp, liksom förlusten av självmedvetande och den 

förändrade tidsuppfattning som förknippas med flow. Samma sak är det med känslan av 

kontroll över utgången av en situation som enligt Csíkszentmihályi även det är en viktig 

dimension. Många informanter beskriver känslan av att ha kontroll över riskerna. Några 

beskriver också känslan av att släppa kontrollen och handla helt automatiskt, och 

härigenom paradoxalt nog uppnå en större grad av kontroll. Slutligen, menar 

Csíkszentmihályi, måste en flowupplevelse vara så belönande att den blir ett självändamål. 

Detta är ingenting som någon av informanterna nämner explicit, men nära nog alla är 

mycket tydliga i sina beskrivningar av hur viktig klättring är för dem. Flera av dem 

prioriterar klättring före både arbete och relationer, vilket skulle kunna tas som intäkt för 

34

att de flowupplevelser de får genom klättringen är så kallade autoteliska upplevelser, det 

vill säga att upplevelsen i sig är så belönande att den blir ett självändamål. 

Aktivering (arousal) förefaller ha stor betydelse på olika vis. De flesta informanter 

kan beskriva tillfällen när en hög aktivering känns behaglig, men de flesta av dessa kan 

också beskriva andra tillfällen – exempelvis om de kommit in i ett område med lös klippa 

– när aktiveringen blivit så hög att de istället upplevt ångest. Det är alltså ganska tydligt att 

det för var och en finns en aktiveringsnivå som upplevs som behaglig, där det är möjligt att 

prestera bra. Över denna nivå upplevs istället ångest och prestationerna därmed 

suboptimala. Många informanter menar att det är riskerna i klättringen som verkar 

aktiverande. Det finns för klättraren helt enkelt inget alternativ till att ha en hög 

vakenhetsgrad och en förhöjd uppmärksamhet. Däremot är inte informanternas 

beskrivningar av aktiveringens funktion helt samstämmiga. Flera informanter beskriver 

hur de tror att den förhöjda uppmärksamheten är orsaken till att sinnesintrycken de får 

under klättring, liksom minnesbilderna efteråt, blir så intensiva och starka. Några förefaller 

mena att aktiveringen är en förutsättning för flowupplevelser, medan andra inte gör den 

kopplingen. De menar istället att de under klättring känner sig mer levande än annars, och 

det ter sig sannolikt att aktiveringen är en viktig komponent i denna känsla. Oavsett vilken 

funktion aktiveringen fyller, tycks det rimligt att dra slutsatsen att aktivering är en viktig 

komponent. Det förefaller också rimligt att anta, att riskerna vid klättring fyller en 

aktiveringshöjande funktion. 

I den teori om sensation seeking personlighet som beskrivits i inledningen finns 

fyra komponenter: spännings- och äventyrssökande, upplevelsesökande, avhämning och 

känslighet för tristess. Spännings- och äventyrssökandet tycks även i denna studie vara en 

viktig faktor för flertalet informanter. Hela den spänningsfaktor som bildades utifrån 

kodningen av intervjusvaren beskriver detta. Möjligen kan också koden upptäckarglädje, 

som vid begreppsbildningen hänfördes till lekfaktor, räknas hit i detta sammanhang. 

Analogt beskriver den estetiska faktorn en betydande del av sensation seekerns 

upplevelsesökande. På samma vis förhåller det sig med känsligheten för tristess, som 

beskrivs av denna studies monotoniundvikandefaktor. Det tycks med andra ord som om 

en sensation seeking personlighet kan vara en väsentlig del av förklaringen till varför 

somliga personer klättrar. 

De allra flesta informanter nämner lärande och personlig utveckling som en viktig 

motivationsfaktor. Med lärande menar några att lära sig konkreta färdigheter som 

underlättar eller gör klättringen säkrare. Huvuddelen syftar dock i minst lika hög grad på 

en personlig utveckling av exempelvis omdöme och självtillit. Denna aspekt av lärande 

som många informanter beskrivit tycks vara av samma sort som beskrivits i ett flertal 

studier (Lefebvre, 1980; Iso-Ahola et al., 1988; Slanger & Rudestam, 1997), nämligen en 

höjning av den upplevda självförmågan. 

Sammanfattningsvis tycks det alltså som att vissa av de motivationsteorier som 

tidigare använts för att förklara varför människor klättrar i berg har ett större 

förklaringsvärde än andra. De teorier som förefaller få mest stöd i denna studie är 

flowteorin och aktivering som i huvudsak kan kopplas till den mentala faktorn och i någon 

mån till lekfaktorn, sensation seeking personlighet som framför allt kan kopplas till 

spännings- och monotoniundvikandefaktorerna samt behov av identitet som i denna studie 

identifierats som en separat faktor. 

Slutsatser 

Varför människor klättrar i berg förefaller vara en oerhört komplex fråga att besvara. Det 

tycks inte heller vara så, att det räcker med att beakta traditionella motivationsteorier. 

35

Sådana teorier räcker förvisso långt, men för en fördjupad förståelse bör även utvecklingspsykologiska 

teorier, liksom kognitiva och personlighetsfaktorer tas med i bilden. 

Det är inte heller så, att en enda modell förslår speciellt långt. Intrycket från denna 

studie är att Bratton et al. (1979) har helt rätt när de hävdar: ”Sannolikt är det inte så, att 

motivationen bakom någon aktivitet går att passa in i en enfaktormodell. Förmodligen är 

det inte ens så, att en individs primära och sekundära motiv går att passa in i samma 

modell.” [egen översättning]. Med primära och sekundära motiv menar de helt enkelt en 

persons viktigaste och näst viktigaste anledning att ägna sig åt en aktivitet. 

Det finns alltså inte en förklaring till varför människor klättrar i berg. I denna studie 

har, utifrån intervjusvaren, elva faktorer konstruerats som kan bidra till förståelsen av 

varför man klättrar i berg. Det är dock inte så, att alla elva faktorerna är relevanta för 

samtliga informanter. Vissa faktorer, den mentala faktorn, den sociala faktorn, 

identitetsfaktorn, den estetiska faktorn, lärande- och utvecklingsfaktorn och lekfaktorn, är 

gemensamma för nära nog alla informanter. Den integrativa faktorn finns även den med 

för en stor andel av informanterna. Utöver dessa skiljer sig dock bilderna åt. Exempelvis 

återfinns bara till en mindre del samma informanter i den kinestetiska faktorn och i 

autonomifaktorn. Däremot kan man i en liten studie som denna inte avgöra om dessa 

skilda bilder kan kopplas till kön, ålder, erfarenhet, och så vidare. När man betraktar 

klättrares motivation finns det alltså vissa gemensamma nämnare, men utöver dessa finns 

också en stor interindividuell variation vad gäller motiven. 

Vidare är det sannolikt så, att olika av dessa faktorer är olika starkt verkande under 

olika faser av en klättrares karriär. Det är mycket troligt att vissa faktorer, exempelvis 

lärande- och utvecklingsfaktorn, spelar en större roll för att initialt attrahera den nyblivne 

klättraren än de gör senare under livet som klättrare. På samma vis finns sannolikt andra 

faktorer som ökar i betydelse över tid. För att särskilja dessa typer av faktorer åt, föreslås 

här termerna initieringsfaktorer respektive kvarhållandefaktorer. Rimligen är det dock så, 

att vissa faktorer, till exempel identitetsfaktorn och den sociala faktorn, fyller dubbla 

funktioner genom att vara både initieringsfaktorer och kvarhållandefaktorer. Detsamma 

gäller sannolikt också det komplexa samband mellan bland annat aktivering och flow som 

beskrivs i texten nedan och som sammanfattas i figur 5. 

Många informanter framhåller det paradoxala förhållandet, att risken inte är en orsak 

till att de klättrar, men att den paradoxalt nog är en nödvändig ingrediens i klättringen. 

Möjligen är det så, att risken fungerar som en aktiveringshöjande faktor, vilket kan 

medföra att den underlättar flowupplevelser. Rimligen är det också så, att även utmaningen, 

såväl den fysiska som den mentala verkar aktiveringshöjande. Informanterna beskriver att 

den förhöjda aktiveringen har i huvudsak två effekter: dels ger den mer intensiva 

upplevelser och minnen och dels bidrar den troligen till flowupplevelser. Om denna 

aktivering ses som motivationsfaktor, och risken ses som aktiveringshöjande, kan dessa 

förhållanden beskrivas som i figuren nedan (Figur 5). I figuren antas ytterligare en 

aktiveringshöjande komponent som beskrivits av informanterna. Här benämns denna 

komponent – i brist på ett bättre svenskt ord – med det engelska ordet commitment, vilket i 

klättrares språkbruk syftar på känslan av utsatthet, att tvingas lita helt till sig själv och att 

utgången är oviss. Denna känsla har beskrivits i koder som hänförts både till autonomifaktorn 

och till spänningsfaktorn. Det är uppenbart av informanternas beskrivningar att 

känslan av commitment förhöjs av den upplevda risken i situationen. 

Vid inomhusklättring, där riskerna är små och graden av commitment liten, torde 

därför de i figur 5 beskrivna sambanden vara betydligt svagare, vilket också stämmer med 

den bild informanterna ger. Flera informanter uttrycker också att inomhusklättring inte alls 

utgör samma källa till tillfredsställelse som utomhusklättring, vilket anges bero på att 

36

upplevelserna inomhus aldrig blir lika starka och att flow inte upplevs lika ofta i sådan 

miljö. 

37 

Klipp- och bergsklättring: 

Mental och 

fysisk 

utmaning 

Risk 

Koncentration 

Aktivering 

Commitment 

Flow 

Intensifierade upplevelser: 

• Kinestetiska 

• Estetiska 

• Sociala 

• Etc. 

Figur 5. Föreslaget samband mellan risk, utmaning och aktivering å 

ena sidan och aktivering och flow- respektive intensifierade upplevelser 

å den andra. Diagrammet visar föreslaget samband vid klipp- och 

bergsklättring. 

Begreppet ”commitment” är engelska och syftar, såsom ordet används 

av klättrare, på känslan av utsatthet, att tvingas lita helt till sig själv 

och att utgången är oviss. 

Som framgått av ovanstående diskussion tycks enda möjligheten att skapa en mer 

ingående förståelse för klättrares motivation vara att tillgripa ett multifaktoriellt synsätt. 

Även intraindividuellt torde ett sådant synsätt vara det enda fruktbara, då varje individ 

synes drivas av en rad olika faktorer. Härvid måste värdet av den integrativa faktorn 

framhållas, då denna i någon mån förklarar varför individen väljer att tillgodose de flesta av 

sina önskemål och behov inom en och samma aktivitet istället för att tillgodose varje behov 

med en separat aktivitet.

38 

Referenser 

Abbott, E.A. (1884). Flatland. London : Seeley & Co. 

Arnegård, J. (1996). Äventyrsidrottare – vilka och varför; en studie om äventyrliga eller 

”risksportande” ungdomar och vuxna. C-D-uppsats, Institutionen för pedagogik. 

Stockholm: Lärarhögskolan 

Arnegård, J. (1996). Om motiven för att utöva ”Äventyrsidrott”. I (Patriksson, G. (red.) 

Aktuell beteendevetenskaplig idrottsforskning. (pp. 20-42). Lund: Svebis Årsbok. 

Arnegård, J. (2002). Sportutövning som upplevelse. I Engström & Redelius (red.) 

Pedagogiska perspektiv på idrott. (pp. 106-134). Stockholm: HLS förlag. 

Bartlett, P. (1993). The Undiscovered Country. Llangefni: The Ernest Press. 

Bernstein, J. (1989). Ascent. The Invention of Mountain Climbing and It’s Practice. 

(Revised edition). New York: Touchstone. 

Bonington, C. (1966). I Chose to Climb. London: Gollancz. 

Bonington, C. (1992). The Climbers. A History of Mountaineering. London: Hodder & 

Stoughton. 

Bratton, R.D., Kinnear, G. & Koroluk, G. (1979). Why Man Climbs Mountains. 

International Review of Sport Sociology. 14 (2), pp. 23-36. 

Breivik, G. (1989). Den søte lukt av fare. Samfunnsmessige og psykologiske betingelser 

for risikosport. Samtiden, 1, pp. 22-29. 

British Mountaineering Council (1988). Development, Design and Management of 

Climbing Walls. London: The Sports Council. 

Buhl, H. (1956). Nanga Parbat Pilgrimage. London: Hodder. 

Calleberg, P. (1994). Stora klippklättringsboken. Stockholm: Rabén Prisma. 

Crain, W. (1992). Theories of Development. (3 rd ed.). Englewood Cliffs: Prentice Hall. 

Cronin, C. (1991). Sensation Seeking Among Mountain Climbers. Personality and 

Individual Differences 12 (6), pp. 653-654. 

Csíkszentmihályi, M. (1975). Beyond Boredom and Anxiety. San Fransisco: Jossey-Bass. 

Csíkszentmihályi, M. (1992). Flow – Den optimala upplevelsens psykologi. Stockholm: 

Natur och Kultur. (Ursprungligen publicerad 1990). 

Deci, E.L. & Ryan, R.M. (1985). Intrinsic Motivation and Self-Determination in Human 

Behavior. New York: Plenum Press. 

Delle Fave, A., Bassi, M. & Massimini (2003). Quality of Experience and Risk Perception 

in High-Altitude Rock Climbing. Journal of Applied Sport Psychology, 15 (1), pp. 

82-98. 

Egidius, H. (1997). Psykologilexikon (2:a utgåvan). Stockholm: Natur och Kultur. 

Ek, M. & Ternander, F. (1996). Riskfylld idrott / aktivitet – 7 klättrares motiv till utövande 

av sin idrott / aktivitet. Specialarbete vid Institutionen för idrott och hälsa. Örebro: 

Högskolan i Örebro. 

Ellis, M. (1973). Why People Play. Englewood Cliffs, NJ.: Prentice-Hall. 

Eneroth, B. (1984). Hur mäter man ”vackert” Grundbok i kvalitativ metodik. 

Stockholm: Natur och Kultur. 

Erikson, E.H. (1971). Ungdomens identitetskriser. Stockholm: Natur och Kultur. 

(Ursprungligen publicerad 1968). 

Ewert, A. (1985). Why People Climb: The Relationship of Participant Motives and 

Experience Level to Mountaineering. Journal of Leisure Research. 17, pp. 

241–250. 

Ewert, A. (1993). Differences in the Level of Motive Importance Based on Trip Outcome, 

Experience Level and Group Type. Journal of Leisure Research. 25 (4), pp. 

335–349.

Ewert, A. (2001). Playing the Edge: Motivation and Risk Taking in a High-Altitude 

Wildernesslike Environment. Journal of Human Performance in Extreme 

Environments, 6(1), December, pp. 12-20. 

Ewert, A. & Hollenhorst, S. (1989). Testing the Adventure Model: Empirical Support for 

a Model of Risk Recreation Participation. Journal of Leisure Research, 21 (2), pp. 

124–139. 

Ewert, A. & Hollenhorst, S. (1994). Individual Setting Attributes of the Adventure 

Recreation Experience. Leisure Sciences, 16 (3), pp. 177–191. 

Farley, F. (1986, May). The Big T in Personality. Psychology Today, 20, pp. 44-52. 

Feher, P., Meyers, M.C. & Skelly, W.A. (1998). Psychological Profile of Rock Climbers: 

State and Trait Attributes. Journal of Sport Behavior. 21 (2), pp. 167-181. 

Fonagy, P. (2001). Attachment Theory and Psychoanalysis. New York: Other Press. 

Forsyth, D. R. (1999). Group Dynamics. (3:e uppl., pp. 58-69). Belmont: Wadsworth. 

Fowler, C.J., von Knorring, L. & Oreland, L. (1980). Platelet monoamine oxidase activity 

in Sensation Seekers. Psychiatric Research. 3, pp. 273-279. 

Frederick, C.M. & Ryan, R.M. (1995). Self-Determination in Sport: A Review Using 

Cognitive Evaluation Theory. International Journal of Sport Psychology, 26 (1), pp. 

5-23. 

Freischlag, J. & Freischlag, T. (1993). Selected Psycho-Social, Physical and Technical 

Factors Among Rock Climbers: A Test of the Flow Pardigm. I Simpson, W.K., 

LeUnes, A. & Picou, J.S. (red.). Applied Research in Coaching and Athletics 

Annual (pp. 109-122). Boston, Ma.: American Press. 

Furnham, A. (1997). The Psychology of Behaviour at Work. Hove: Psychology Press. 

Gomà I Freixanet, M. (1991). Personality Profile of Subjects Engaged in High Physical 

Risk Sports. Personality and Individual Differences, 12(10), pp. 1087-1093. 

Gordan, K. (1996). Professionella möten. Stockholm: Natur och Kultur. 

Gould, D. & Tuffey, S. (1996). Zones of Optimal Functioning Research: A Review and 

Critique. Anxiety, Stress, and Coping, 9, pp. 53-68. 

Gould, D., Greenleaf, C. & Krane, V. (2002). Arousal-Anxiety and Sport Behavior. I 

Horn, T.S. (red.) Advances in Sport Psychology (2 nd ed.), (pp. 207-241). 

Champaign, Ill.: Human Kinetics. 

Groves, D. (1987). Why Do Some Athletes Choose High-Risk Sports The Physician 

and Sports Medicine, 15 (3), pp. 186-193. 

Gustavsson, B. (1998). Metod: Grundad teori för ekonomer. Lund: Academia Adacta. 

Guvå, G. & Hylander, I. (2003). Grundad teori – ett teorigenererande 

forskningsperspektiv. Stockholm: Liber. 

Hardy, L. & Whitehead, R. (1984). Specific Modes of Anxiety and Arousal. Current 

Psychological Research and Reviews, 3(3), pp. 14-24. 

Heckmair, A. (1975). My Life As a Mountaineer. London: Gollancz. 

Hergenhahn, B.R. & Olson, M.H. (1999). An Introduction to Theories of Personality (5 th 

ed.). Upper Saddle River, N.J.: Prentice-Hall. 

Hill, L. (2002). Climbing Free. New York: W. W. Norton & Company, Inc. 

Howard, R., Tay, T.S., Ling, L.H. & Toh, S.M. (2002). Risk Taking and Metamotivational 

State. Personality & Individual Differences, 32(1), January, pp. 155-165. 

Iso-Ahola, S.E., LaVerde, D. & Graefe, A. (1988). Perceived Competence as a Mediator 

of the Relationship Between High Risk Sports Participation and Self-Esteem. 

Journal of Leisure Research, 21 (1), pp. 32-39. 

Jack, S.J. & Ronan, K.R. (1998). Sensation-Seeking Among High- and Low Risk Sports 

Participants. Personality and Individual Differences, 25(6), pp. 1063-1083. 

Kimiecik, J.C. & Jackson, S.A. (2001). Optimal Experience in Sport: A Flow Perspective. 

I Horn, T.S. (red.) Advances in Sport Psychology (2 nd ed.), (pp. 501-527). 


Lefebvre, L.M. (1980). Somato-Psychological Experience During Rock Climbing. 

International Journal of Sport Psychology, 11 (3), pp. 153-164. 

39

Levenson, M.R. (1990). Risk Taking and Personality. Journal of Personality and Social 

Psychology, 58 (6), pp. 1073-1080. 

Llewellyn, D.J. (2003). Websida. Besökt 2003-10-24: http://www.risktaking.co.uk 

McWilliams, N. (2001). Psykoanalytisk diagnostik. Stockholm: Wahlström & Widstrand. 

Meldrum, K. & Royle, B. (1970). Artificial Climbing Walls. London: Pelham Books. 

Neate, J. (1986). Mountaineering Literature – A Bibliography. Milnthorpe: Cicerone 

Press. 

Oreland, L. (1994). Defekt på MAO-gener kan ge beteendestörning. Läkartidningen, 91 

(9), pp. 822–827. 

Patton, M.Q. (1990). Qualitative Evaluation and Research Methods. Newbury Park: Sage 

Publications. 

Roberts, G.C. (2001). Understanding the Dynamics of Motivation in Physical Activity. I 

Roberts, G.C. (red.). Advances in Motivation in Sport and Exercise. (pp. 1–50). 


Robinson, D.W. (1985). Stress Seeking: Selected Behavior Characteristics of Elite Rock 

Climbers. Journal of Sport Psychology, 7(4), pp. 400-404. 

Rossi, B. & Cereatti, L. (1993). The Sensation Seeking in Mountain Athletes as Assessed 

by Zuckerman’s Sensation Seeking Scale. International Journal of Sport 

Psychology, Special Issue: Research in Psychology in Selected Open Field Sport 

Situations, 24 (4), pp. 417-431. 

Ryan, R.M. & Deci, E.L. (2000). Intrinsic and extrinsic motivations: Classic definitions 

and new directions. Contemporary Educational Psychology, 25, pp. 54–67. 

Scott, D. (1981). Big Wall Climbing. (3 rd ed.). London: Kaye & Ward. 

Shipton, E. (1967). Bergstopparnas besegrare. Malmö: Allhems förlag. 

Sigrell, B. (1994). Narcissism. Stockholm: Natur och Kultur. 

Slanger, E. & Rudestam, K.-E. (1997). Motivation and Disinhibition in High Risk Sports: 

Sensation Seeking and Self-Efficacy. Journal of Research in Personality, 31(3), 

September, pp. 355-374. 

Thomsson, H. (2002). Reflexiva intervjuer. Lund: Studentlitteratur. 

Vallerand, R.J. (2001). A Hierarchical Model of Intrinsic and Extrinsic Motivation in 

Sport and Exercise. I Roberts, G.C. (red.). Advances in Motivation in Sport and 

Exercise. (pp. 263–319). Champaign, Ill.: Human Kinetics. 

Vealey, R.S. (2002). Personality and Sport Behavior. I Roberts, G.C. (red.). Advances in 

Motivation in Sport and Exercise. (pp. 43–82). Champaign, Ill.: Human Kinetics. 

Weber, K. (2001). Outdoor Adventure Tourism: A Review of Research Approaches. 

Annals of Tourism Research 28(2), April, pp.360-377. 

Wheelock, W. (1967). Ropes, Knots and Slings for Climbers. Glendale: La Siesta Press. 

Winnicott, D.W. (1995). Lek och verklighet. Stockholm: Natur och Kultur. 

(Ursprungligen publicerad 1971). 

40

41 

Bilaga 1 

Intervjuplan 

Bakgrund/Allmänt 

Din ålder idag 

När började du klättra 

Hur gick det till 

Var det någon annan som påverkade dig att börja klättra Vem Hur 

Vilka olika slags klättring har du erfarenhet av 

Vilken är din favorit Varför är den det tror du 

Hur kommer det sig att det blev just klättring och inte något annat 

Vad var det från början som lockade dig till klättringen Vari bestod attraktionen 

Är det något av detta som du nu i efterhand tror var viktigare än det andra 

Är det fortfarande samma saker Om inte, hur har det ändrats 

Hur kommer det sig att du bibehållit samma intresse genom åren 

Om du ska förklara för någon du inte känner varför du klättrar, vad säger du 

I vilka sammanhang har du frågat dig varför du klättrar / Vad du håller på med 

Socialt 

På vilka sätt har det betydelse för dig vem du klättrar med 

Vad är det som får dig att välja en viss klätterpartner 

Hur kan din klätterpartner påverka dig 

På vilka sätt har andra människor betydelse för din klättring 

I vilka avseenden jämför du dig som klättrare med andra 

Vilken betydelse har sådana jämförelser för dig och din klättring 

Hur viktigt är klättring för dig Skulle du offra jobb/nära relationer för klättringen 

Vad tänker du om att klättring blivit allt vanligare och mer socialt accepterat på senare 

år 

Upplevelser 

Vad är din finaste/starkaste/bästa klätterupplevelse 

Vad tror du det är som gör att just den framträder i minnet 

Vad minns du i efterhand av en tur Vad är det som sticker ut 

Hur tänker du när du väljer en tur 

Hur tänker du när du väljer ett resmål 

På vilket sätt har det betydelse för dig var en klippa ligger 

Vad är det du ser fram emot inför en tur 

Vad finns det för andra aktiviteter som kan ge liknande upplevelser 

Vilka är upplevelserna 

Prestation 

Vad består prestationen vid klättring i för dig / Vad är en prestation 

Vad är det som driver dig att bli bättre 

Hur peppar du dig/förbereder dig inför en tur / På vilka sätt blir du peppad 

Vad är det som ger dig störst tillfredsställelse under/efter en tur

Identitet och personlighet 

Om du helt kort ska presentera dig för en person du inte känner, hur säger du då 

På vilket sätt tror du det faktum att du klättrar påverkar hur andra uppfattar dig 

Vad tänker du om det På vilket sätt understödjer du eller försöker korrigera den bild 

du tror att andra har av dig 

Vad har klättringen för betydelse i din vardag 

På vilka sätt har du i vardagen nytta av att vara klättrare 

Vad tror du att du skulle gjort om du inte klättrat 

Vem är du om du inte är klättrare 

Vad tror du skulle hända med dig om du skulle bli tvungen att sluta klättra, t.ex. p.g.a. 

en skada Hur tror du att du skulle reagera 

Vad gör du absolut inte (som alternativ till klättring) 

Vad känner du när du misslyckas i samband med klättring 

Vad händer med dig/hur känns det om du inte kan klättra en viss dag (då du planerat 

att klättra) 

Vilka människor föraktar du mest (Dvs hur vill du inte vara) 

42 

Risker 

Vad är det som gör klättring till en farlig/ofarlig sport 

Hur hanterar du risker/skräck 

På vilka sätt har du respekt för riskerna 

Varför är du villig att utsätta dig för riskerna Varför är det värt det 

Hur rättfärdigar du riskerna inför andra 

Avslutning 

Än en gång, vilka tre är de viktigaste faktorerna för att förklara varför du klättrar

PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN - Stockholms universitet

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?