à M 2011 8456 Olaga hot

SVARSSKRIVELSE Sida 1 (7)
Riksåklagarens kansli Datum Dnr
Rättsavdelningen 2012-04-04 ÅM 2011/8456
Ert datum
Er beteckning
Chefsåklagaren Lars Persson 2011-12-21 B 4463-11 Rotel 34
Högsta domstolen
Box 2066
103 12 STOCKHOLM
T ./. riksåklagaren ang. olaga hot
(Göta hovrätt, avd.3, dom 2011-08-31, mål B 834-11)
Högsta domstolen har förelagt riksåklagaren att avge svarsskrivelse i målet. Jag
vill anföra följande.
Inställning
Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns skäl att
meddela prövningstillstånd i målet.
Bakgrund
Åtalet
Åklagaren yrkade att T skulle dömas för olaga hot enligt följande gärningsbeskrivning.
T har den 27 januari 2011 i Örebro hotat GPM med brottslig gärning, genom att
via en polisassistent på polisstationen i Örebro uppge att han avsåg att dagen efter
söka upp GPM på Stockholms universitet och skada henne allvarligt med en
hammare. T uppgav dessutom att han hade kartlagt henne och på så sätt fått reda
på var hon går i skolan, var hon bor och hur hon ser ut. Han hade även bokat
bussbiljett till Stockholm till dagen efter besöket på polisstationen och han hade
bestämt vilken typ av hammare han skulle köpa när han kom fram till Stockholm
och i vilken butik han skulle köpa den. Den information som T lämnade till polisassistenten
vidarebefordrades av polisassistenten samma dag till GPM. Ts gärning
har varit ägnad att hos GPM framkalla allvarlig fruktan för egen säkerhet
till person.
Tingsrättens dom
Tingsrätten ogillade åtalet.
I domen konstaterar tingsrätten att T år 2003 dömdes för grov mordbrand riktad
mot GPM och hennes familj, sedan GPM:s moster avbrutit en relation med
honom. Efter avtjänat fängelsestraff tog T, år 2008, kontakt med GPM genom
ett SMS. Efter att polisen den 27 januari 2011 tagit upp Ts uppgifter skjutsades
han till en psykiatrisk mottagning för vård men fick lämna denna. Han greps
senare samma dag.
Postadress Gatuadress Telefon E-post
Box 5553
114 85 STOCKHOLM
Östermalmsgatan 87 C, 3 tr. 010 – 562 50 00
registrator@aklagare.se
Telefax
010 – 562 52 99
Webbadress
www.aklagare.se

SVARSSKRIVELSE Sida 2 (7)
Riksåklagarens kansli Datum Dnr
Rättsavdelningen 2012-04-04 ÅM 2011/4463
T uppgav i tingsrätten att han psykiskt mått mycket dåligt, att han får tvångstankar
om att skada GPM och hennes familj när han mår dåligt och att han gick
till polisen för att han hade tvångstankar och ville bli omhändertagen. Hans
avsikt var inte att begå brott, utan att bli stoppad från att följa rösthallucinationerna
han hade om att skada GPM med en hammare. T berättade att han inte
fått hjälp på den psykiatriska mottagning han uppsökt tidigare och att hans medicinering
inte var riktigt inställd men att han kände att han hade kontroll över
rösthallucinationerna. Han var i desperat behov av hjälp och kunde inte bedöma
hur polisen skulle reagera på hans uppgifter.
Tingsrätten gjorde följande bedömning.
.-.-.- Den enda slutsats tingsrätten kan dra av dessa uppgifter är att T i avsikt att
få hjälp redogjort för sina tvångstankar hos polisen. Genom att beskriva sina tankar
har han inte uttryckt något hot mot GPM. Att polisen sedan uppenbarligen
uppfattat att Ts tankar innebar att han faktiskt var farlig för GPM är en annan
sak. Ts uttalande kan alltså inte uppfattas som att han hotat GPM med brottslig
gärning. Åtalet för olaga hot skall således redan av detta skäl ogillas.
Hovrättens dom
Efter att åklagaren överklagat ändrade hovrätten tingsrättens dom i ansvarsdelen.
T dömdes för olaga hot och överlämnades till rättspsykiatrisk vård.
Hovrätten fann styrkt att händelseförloppet varit sådant som tingsrätten beskrivit.
Han hade således vänt sig till polisen och berättat om sina, som han uppgett,
tvångsmässiga tankar att skada GPM och begärt att bli arresterad. Vidare
noterades att T som skäl för sitt agerande angett att han var rädd att han inte
skulle kunna motstå sina tvångstankar samt att den vård han fick inte hjälpte
honom. Åklagaren hade i stället gjort gällande att Ts motiv för att vända sig till
polisen var att han skulle få sina önskemål om viss vård uppfyllda. Enligt åklagaren
hade T visserligen inte haft ett direkt uppsåt att hota målsäganden, men
han hade däremot haft ett indirekt uppsåt eller i vart fall ett likgiltighetsuppsåt
därtill.
Hovrätten gjorde följande bedömning.
Innehållet i vad T har berättat hos polisen har varit ägnat att hos GPM framkalla
allvarlig fruktan för hennes säkerhet till person. Det måste också ha stått klart för
T att uppgifterna skulle föras vidare till henne. Han har därför, i vart fall, haft ett
indirekt uppsåt att hota målsäganden. Såväl de objektiva som de subjektiva rekvisiten
för ett olaga hot är således uppfyllda. Några omständigheter som föranleder
att han likväl ska gå fri från ansvar föreligger inte. Han ska därför dömas till
ansvar i enlighet med åtalet.
En av hovrättens ledamöter var skiljaktig. I likhet med majoriteten fann denne
att såväl de objektiva som de subjektiva rekvisiten för olaga hot var uppfyllda.

SVARSSKRIVELSE Sida 3 (7)
Riksåklagarens kansli Datum Dnr
Rättsavdelningen 2012-04-04 ÅM 2011/4463
Enligt den skiljaktige ledamoten kunde Ts uppgift att han gick till polisen i
syfte att förhindra att han på nytt skulle angripa GPM inte lämnas utan avseende.
Den av honom beskrivna situationen fick anses som en nödsituation. Eftersom
åtgärden att vända sig till polisen inte kunde anses som oförsvarlig ansåg
den skiljaktige ledamoten att T skulle gå fri från ansvar.
Överklagandet till Högsta domstolen
T yrkar att Högsta domstolen, med ändring av hovrättens dom, ska ogilla åtalet.
Enligt T berättade han för polisen att han hade haft för avsikt att skada GPM,
men att han gett upp denna avsikt och i stället bad att få bli omhändertagen på
grund av psykisk insufficiens. Att hans tidigare tankar skulle föras vidare till
GPM föresvävade honom inte och det kan starkt ifrågasättas varför polisen
gjorde så. Enligt T kan det starkt ifrågasättas om ens de objektiva rekvisiten
föreligger. I vart fall får T, som anförs i den skiljaktiga meningen i hovrätten,
anses ha befunnit sig i en nödsituation och hans åtgärd att vända sig till polisen
kan inte anses som oförsvarlig.
T hävdar att en prövning av hans överklagande skulle vara av vikt för ledning
av rättstillämpningen. Det gäller såväl om de objektiva som de subjektiva rekvisiten
är för handen samt frågan om nöd.
Grunder
Kort om olaga hot
Enligt 4 kap. 5 § första stycket brottsbalken döms den som lyfter vapen mot
annan eller eljest hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den
hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person
eller egendom för olaga hot till böter eller fängelse i högst ett år.
För straffbarhet krävs att hotet ska ha kommit till den hotades kännedom. Den
som t.ex. lyfter vapen mot annan utan att denne märker detta kan därför inte
straffas för olaga hot. Hotet behöver emellertid inte framföras direkt av den
hotande utan hotet kan bringas till den hotades kännedom genom förmedling
av en tredje person (se Brottsbalken – En kommentar på Internet, 4 kap. 5 §). I
en sådan situation fullbordas således brottet först när den hotade underrättats
om det hotfulla meddelandet.
När det gäller den subjektiva sidan av brottet måste den tilltalade, när han eller
hon uttalar hotet, handla med uppsåt i förhållande till att den hotade kommer
att få kännedom om hotet. I RH 1983:66 hade en tilltalad vid rådfrågning hos
en advokat flera gånger uttalat att han skulle döda en ej närvarande person, JN.
Efter att polisanmälan gjorts underrättade polisen JN om uttalandena. Eftersom
uttalandena fällts under konsultation hos en advokat ansåg hovrätten att den

SVARSSKRIVELSE Sida 4 (7)
Riksåklagarens kansli Datum Dnr
Rättsavdelningen 2012-04-04 ÅM 2011/4463
tilltalade hade skäl att räkna med att de inte skulle föras vidare till JN. Enligt
hovrätten var det därför inte klarlagt att den tilltalade fällt uttalandena med
uppsåt att hota JN.
Insiktsuppsåt
I NJA 2004 s. 176 uttalar Högsta domstolen att insiktsbegreppet används som
utgångspunkt när det gäller uppsåt till gärningsomständigheter. Den som insett
att en gärningsomständighet förelegat har haft uppsåt till denna. Vidare uttalas
att en sådan form av uppsåt är tillräcklig även när det gäller effekter. Den som
handlat med insikt om att en gärning kommer att leda till en viss effekt har
handlat med uppsåt till effekten. För att en sådan insikt som krävs för uppsåt
ska anses föreligga krävs inte att gärningsmannen uppfattat det som helt uteslutet
att han skulle missta sig om gärningsomständigheten eller som helt ofrånkomligt
att effekten skulle förverkligas. Enligt Högsta domstolen räcker det att
han funnit gärningsomständigheten vara praktiskt taget säker eller effekten
praktiskt taget oundviklig.
Direkt och indirekt uppsåt
I NJA 2004 s. 176 konstaterar Högsta domstolen att s.k. direkt och indirekt
uppsåt i läroböcker brukar framställas som de oproblematiska grundformerna
när det gäller uppsåt till en effekt. Med direkt uppsåt brukar då avses att gärningsmannen
haft avsikt att åstadkomma effekten antingen som ett mål i sig
eller som ett genomgångsled till ett mål och med indirekt uppsåt att gärningsmannen
visserligen inte haft för avsikt att åstadkomma effekten men har uppfattat
den som nödvändigt förbunden med ett eftersträvat mål. Högsta domstolen
uttalade vidare att den som handlar med direkt eller indirekt uppsåt i förhållande
till en viss effekt naturligtvis också kan ha insiktsuppsåt på det sättet att
han uppfattat effekten som praktiskt taget oundviklig.
Nöd
Enligt 24 kap. 4 § första stycket brottsbalken utgör en gärning som någon begår
i nöd brott endast om den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som
åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig. Av samma paragrafs
andra stycke framgår att nöd föreligger när fara hotar liv, hälsa, egendom
eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse.
I brottsbalkskommentaren konstateras att lagtexten inte innefattar någon begränsning
av nödhandlingens karaktär. Nödrätt anges inte vara utesluten därför
att den nödställde förutsett eller själv framkallat faran. I kommentaren konstateras
vidare att det av förarbetsuttalanden framgår att den gärning som företas i
nöd i princip ska vara påkallad av ett intresse av betydligt större vikt än det
som offras och att nödbestämmelsen är avsedd att tillämpas endast i undantagsfall.
Även om det hotade intresset skulle anses vara av betydligt större vikt än
det som offras krävs dessutom att nödhandlingen varit behövlig för att avvärja
den fara som hotar. För att kravet på att handlingen ska vara framtvungen av

SVARSSKRIVELSE Sida 5 (7)
Riksåklagarens kansli Datum Dnr
Rättsavdelningen 2012-04-04 ÅM 2011/4463
nöden ska anses uppfyllt är det tillräckligt att situationen rimligen kan anses
motivera att den nödställde handlar som han gör. De krav som därvid ska ställas
på dennes omdöme måste anpassas efter situationen. Av kommentaren
framgår slutligen att om den handlande trodde att förhållandena var sådana att
gärningen, om han hade uppfattat situationen riktigt, skulle ha varit försvarlig,
går han fri från ansvar för uppsåtligt brott (Brottsbalken – En kommentar på
Internet, 24 kap. 4 §).
Ivar Strahl uttalar att en förutsättning för nödrätt är att gärningen måste anses
försvarlig, en förutsättning som är snävare än den för nödvärnsrätt gällande
förutsättningen att gärningen inte är uppenbart oförsvarlig. Redan i beteckningen
nöd ligger för övrigt en anvisning om att bestämmelsen är avsedd att tillämpas
restriktivt. Enligt Strahl har bestämmelserna om nödvärn och nöd betydelse,
inte endast så, att de medger straffrihet i viss utsträckning, utan även
därigenom att av dem kan böra slutas att lagens mening är att vägra straffrihet i
fall som liknar de med bestämmelserna avsedda men inte ryms under dessa
(Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s. 401 och 407).
Min bedömning
Hovrätten har funnit utrett att innehållet i vad T berättat för polisen har varit
ägnat att hos GPM framkalla allvarlig fruktan för hennes säkerhet till person.
Vidare måste det enligt hovrätten ha stått klart för T att uppgifterna skulle föras
vidare till henne.
Vad hovrätten funnit utrett i nu aktuella avseenden grundas på vad som förevarit
vid huvudförhandlingen i målet. På det material som jag har tillgång till
finns inte anledning att ifrågasätta hovrättens bedömningar. Jag har således
anledning att utgå ifrån dels att de uppgifter T lämnat varit ägnade att hos målsäganden
framkalla allvarlig fruktan för hennes säkerhet till person, dels att T
har handlat med uppsåt i förhållande till att GPM skulle komma att få kännedom
om hotet.
T har enligt vad domstolarna funnit utrett vänt sig till polisen och berättat om
sina, som han uppgett, tvångsmässiga tankar att skada GPM och begärt att bli
arresterad. Tingsrätten har funnit att T i avsikt att få hjälp redogjort för sina
tvångstankar hos polisen. I hovrättens domskäl har noterats att T som skäl för
sitt agerande angett att han var rädd att han inte skulle kunna motstå sina
tvångstankar och att den vård han fick inte hjälpte honom. Vidare noterades att
åklagaren gjort gällande att Ts motiv för att vända sig till polisen var att få sina
önskemål om viss vård uppfyllda. Den skiljaktige ledamoten i hovrätten har
ansett att Ts uppgift att han gick till polisen i syfte att förhindra att han på nytt
skulle angripa GPM inte kunde lämnas utan avseende. I Högsta domstolen
hävdar T att innehållet i vad han berättade för polisen var att han hade haft för
avsikt att skada GPM, men att han då gett upp denna avsikt och i stället bad att
få bli omhändertagen på grund av psykisk insufficiens.

SVARSSKRIVELSE Sida 6 (7)
Riksåklagarens kansli Datum Dnr
Rättsavdelningen 2012-04-04 ÅM 2011/4463
Domskälen är inte helt klara när det gäller frågan om vad hovrätten funnit utrett
om Ts syfte med att vända sig till polisen. Det får dock anses ligga närmast
till hands att hovrätten till grund för sin bedömning lagt att T gått till polisen
för att kunna få sina önskemål om viss vård uppfyllda och att han då inte var
rädd för att han inte skulle kunna motstå sina tvångstankar och därmed angripa
GPM. Inte minst utformningen av den skiljaktiga meningen talar för detta.
Som framgått i det föregående ska nödbestämmelsen tillämpas restriktivt, endast
i undantagsfall. Med hänsyn härtill och utifrån vad som får anses utrett om
Ts avsikter kan det, när han vände sig till polisen, inte anses ha förelegat en
nödsituation. Enligt min mening har det således inte förelegat en sådan fara för
GPM:s liv eller hälsa som krävs för en tillämpning av 24 kap. 4 § brottsbalken.
Inte heller i övrigt kan omständigheterna anses vara sådana att T kan anses vara
fri från straffrättsligt ansvar.
Sammanfattningsvis anser jag att det inte finns skäl att ändra hovrättens dom.
Processfrågor
Frågan om prövningstillstånd
Enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken får prövningstillstånd
meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens). För att bevilja prövning enligt
denna punkt krävs alltså att ett avgörande av Högsta domstolen blir av generell
betydelse för bedömningen av framtida mål som innehåller liknande frågeställningar.
Den enskildes intresse av att få till stånd en prövning i Högsta domstolen
kan alltså inte föranleda prövningstillstånd på denna grund (Fitger, Rättegångsbalken
– En kommentar på Internet, 54 kap. 26 §).
Som framgått i det föregående måste ett hot inte framföras direkt av den hotade
utan hotet kan bringas till den hotades kännedom genom förmedling av en
tredje person. Den person som förmedlar hotet kan enligt min uppfattning vara
vem som helst, även en polis. Om detta kan det inte anses råda någon sådan
osäkerhet som skulle kunna motivera att prejudikatdispens meddelas. En annan
sak är att vem som förmedlat hotet kan vara av betydelse vid bedömningen av
om den hotande när hotet uttalades haft uppsåt till att detta skulle komma till
den hotades kännedom.
Hovrätten har funnit att det måste ha stått klart för T att de uppgifter han lämnade
till polisen skulle föras vidare till målsäganden. Om så har varit fallet utgör
en bevisfråga som torde sakna intresse från prejudikatsynpunkt. För övrigt
anser jag att det, varken när det gäller det indirekta uppsåtet eller insiktsuppsåtet,
finns några principfrågor som det vore värdefullt att få besvarade av Högsta
domstolen.

SVARSSKRIVELSE Sida 7 (7)
Riksåklagarens kansli Datum Dnr
Rättsavdelningen 2012-04-04 ÅM 2011/4463
Som framgått i det föregående anser jag att hovrättens domskäl inte är helt
klara, men att det ligger närmast till hands att hovrätten till grund för sin bedömning
lagt att T gått till polisen för att kunna få sina önskemål om viss vård
uppfyllda och att han när han lämnade uppgifterna inte var rädd för att han inte
skulle kunna motstå sina tvångstankar och därmed angripa GPM. För att
komma fram till att T över huvud taget var i en nödsituation när han lämnade
uppgifterna till polisen, eller att han av något annat skäl ska gå fri från ansvar,
skulle krävas att Högsta domstolen värderade bevisningen på ett annat sätt.
Målet lämpar sig därför inte för en prövning av den nu aktuella frågan om
straffrihet.
Tilläggas bör att för det fall det i stället skulle anses utrett att T vände sig till
polisen för att han var rädd för att han inte skulle kunna motstå sina tvångstankar
och därför angripa GPM, skulle inte bara en tillämpning av nödregeln aktualiseras,
utan även frågan om det över huvud taget är fråga om en otillåten gärning
skulle behöva prövas (se Asp/Ulväng/Jareborg, Kriminalrättens grunder,
2010, s. 193, ang. kravet på gärningsculpa vid uppsåtsbrott). Här bör dock
nämnas att T i sitt överklagande till Högsta domstolen inte gör gällande att det
har förhållit sig på det viset. I stället hävdar T att han, när han lämnade uppgifterna
till polisen, inte hade för avsikt att skada målsäganden utan bad om få bli
omhändertagen på grund av psykisk insufficiens.
Vidare måste konstateras att omständigheterna i målet är mycket egenartade
och ovanliga. Det kan därför enligt min mening befaras att en prövning i
Högsta domstolen skulle komma att utmynna i uttalanden med mycket begränsad
räckvidd utanför det enskilda målet.
Mot bakgrund av det sagda anser jag att en prövning av Ts överklagande inte
skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen. Jag avstyrker prövningstillstånd.
Bevisning
Jag ber att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen skulle
komma att meddela prövningstillstånd i målet.
Anders Perklev
Kopia till:
Åklagarkammaren i Örebro (AM-14217-11)
Utvecklingscentrum Göteborg
Lars Persson