Väsbyjournalen nr 9, 2006

12 – Väsbyjournalen 9/06
Samtal om tro
De flesta samtal som pågår i vardagen
tycks på ett eller annat sätt
handla om relationer; relationer
mellan livspartners, skolkompisar
och arbetskamrater, relationer mellan
barn och föräldrar, mellan politiker
och s k vanligt folk.
Dessa samtal, som ibland kan vara
högst personliga, förs ju numera i
mobiler, datorer och TV-program
som en del av den offentliga torgkulturen.
Nyligen hörde jag en tjej
försöka göra slut med sin kille hela
vägen mellan Rotebro och Karlberg.
Läget växlade på ett intressant sätt
fram och tillbaka och jag vet fortfarande
inte hur det hela avlöpte.
Vid sidan av dessa öppna samtal, av
vilka många verkligen borde äga
rum i mer diskret form, för alla inblandades
bästa, förs trots allt
många samtal inför stängda dörrar
och under moralisk eller juridisk
tystnadsplikt. Även här är huvudämnet
relationer mellan människor.
Som präst handlar många samtal
dessutom om människans relation
till Gud. Intresset för den relationen
är inte så utdött som man kan tro.
Kyrkan som institution står kanske
inte så högt i kurs, men hos förvånansvärt
många finns under ytan en
undangömd tro på en Gud som
trots allt stöder och bär och som förhoppningsvis
fixar till saker och ting
i slutändan.
- Jag går inte i kyrkan precis men
nån slags tro har jag ju ändå.
Det är en ganska vanlig replik jag
möter vid begravningskaffen eller i
dopsamtal.
Man talar om Gud ungefär som en
avlägsen släkting som för länge sen
emigrerat till Amerika, en släkting
som man inte har någon aktiv kontakt
med utom möjligen genom utbyte
av nostalgiska julkort.
Av egen erfarenhet vet jag en sån
gudskontakt kan utvecklas och betyda
så oerhört mycket mer. Precis
som när kontakten med den emigrerade
släktingen kan bli betydligt mer
levande genom personliga besök.
Gudsrelationen kan aktiveras av
många anledningar och se ut på tusen
sätt, precis som när vi lär känna
varandra som människor. Psalmer,
böner och kyrkliga liturgier är bara
en bråkdel av umgängesformerna.
Jag tror att många skulle bli oerhört
berikade av att tillsammans med andra
föra just ett samtal om sin gudsrelation.
Det skulle ta bort en del
fördomar och fördjupa insikten om
livsmening och framtidshopp. Framför
allt skulle det kunna leda fram
till en mer levande relation till den
”emigrerade släktingen”.
Under rubriken ”Vuxenväg till tro”
startar Eds och Fresta församlingar i
samverkan en ny omgång av gruppsamtal
för sökande vuxna, framför
allt med tanke på alla som inte varit
i kontakt med kyrkan på länge.
Samtalen pågår vid ett tiotal tillfällen
totalt under två terminer. För
mer information kontakta församlingarnas
expeditioner eller se separat
annons.
ELISABETH NORDLANDER
kyrkoherde
Väsby Möbelstoppningar
Vi gör: Omklädsel och stoppningar
av antika och moderna möbler.
Båtdynor och hissgardiner.
Vi säljer: Gardin- och möbeltyg
Här hittar ni oss
Anna och Lotta
önskar välkomna
Innehar gesällbrev
Optimusvägen 14 J, Tel 08-590 878 05
Anders Carlberg
På kvällen den 4e september hade
Harry Öhman, grundare av Fadderbyn,
bjudit in Anders Carlberg till
Scandic Upplands Väsby för att tala.
Anders är känd av de flesta, och förknippas
oftast med Fryshuset som
startades av Anders Carlberg tillsammans
med KFUM 1984. Sedan dess
har det varit ett väldigt betydelsefullt
ställe för ungdomar. Här finns replokaler,
idrottsarenor, och en mängd
olika föreningar och kulturorganisationer.
Här startades till exempel
Lugna gatan som bland annat hjälper
unga brottsoffer och går nattvandringar.
Efter Harrys presentation tog Anders
till orda och började med att
läsa ett stycke högt ur sin nya bok
”Förebilder och berättelser för
hopplösare”.
Grundidén för den här boken har
han lånat från filosofin från pedagogikens
grundare; ”Berätta händelser
från Bibeln, litteraturen och historien
så att ungdomarna därigenom
ställs inför de etiska valen innan det
händer i deras egna liv”.
Genom att erbjuda insiktsfulla berättelser
från historien kan man erbjuda
en ny typ av hjältar och idoler.
Och man kan framför allt se att
de som vi håller för några av de starkaste
människorna och ledarna idag,
kanske inte alltid har varit så perfekta.
Anders berättade att han gång på
gång får det bevisat för sig att folk
som är ”födda med en guldsked i
munnen” sällan blir samhällsförändrare
eller viktiga företagsledare.
Kanske behövs det människor som
upplevt förtryck och hopplöshet för
att kunna bli de verkliga eldsjälarna
för förändring. De är personerna
som Anders kallar för hopplösare eller
”revanschister” – de vill visa de
jävlarna!
Anders pratade också mycket om
den ålderssegregering vi ser idag och
vilka förödande konsekvenser det
ger på samhället. Klyftan mellan generationerna
växer och vuxna hänger
inte längre med vad som händer,
delvis på grund av den snabba teknologiska
utvecklingen. Undersökningar
från 60 talet och från idag visar
tydligt att ungdomars värderingar
och idoler har flyttat från hemmet
och skolan till vänner, musik och
Internet.
Men när vuxenvärlden är frånvarande
så tar destruktiva element över
och gängkulturen breder ut sig alltmer
och föräldrar står maktlösa.
Många gånger tillåts gäng att styra
på skolor och gator på grund av
fruktan.
Å andra sidan är Anders snabb på
att kommentera att de här destruktiva
elementen är just de personer
som kan bli revanschister och samhällsförändrare.
Om de får chansen!
Vad han själv kommenterar och vad
jag inser är att det är människor som
Anders och Harry, bland många,
som vågar ge en andra chans till
dem som behöver. Vad vi inte tänker
på att vi antagligen är förebild för
någon i vår omgivning – tar vi verkligen
det ansvaret och hjälper dem
omkring oss? Det gav mig någonting
att fundera på.
Men de förebilder och idoler som
härskar på skolgården idag är ofta
coola rollfigurer, som bland annat Al
Pacinos ”Scarface”. Men är det en så
cool förebild – egentligen? Anders
berättar när han var ute i en skola
och talade om just detta. Istället för
Scarface erbjöd han dem en annan
sorts hjälte. Han berättade historien
om en ung man vars stora idoler var
kungahusen runt om i Europa. En
dag var han på väg till den franske
kungen men stoppas av ett stort
slag. Han går ut till slagfältet och ser
på de krigande männen och kvinnorna
som står sidan av med förnödenheter
och bandage och väntar.
Tillsammans med dem vårdar han
det stora antal lemlästade och skadade.
Hos honom väcks idén att det
borde finnas en organisation som
hjälper utsatta människor i krigstider.
Röda korset var så grundat.
Anders betonar att alla behöver förebilder,
och genom historien har starka,
modiga kvinnor blivit bortrationaliserade.
Här berättar han historien
om Kadidja, som var profeten
Muhammeds andlige ledare. En
kvinna. En kvinna som kanske skulle
ha varit profet om inte det patriarkaliska
samhället krävt en manlig
förebild.
Runt om i skolorna, framför allt de
som har flest muslimska elever väcker
alltid den historien eftertanke hos
killarna och stolthet hos tjejerna.
Kärnan i Anders budskap är att vuxna
behövs! Tillsammans kan vi ändra.
Föräldrar behöver visa sina barn
etiska och moraliska förebilder och
sedan kunna släppa taget och låta
dem gå sin egen väg. Om man får
rätta värderingar från start är chansen
stor att man väljer rätt vägar.
Jag fick stor respekt för Anders enorma
erfarenhet och stora engagemang
– som är blandat med en charmigt
osorterad framtoning och en genuin
vilja att förstå och förändra där det
behövs.
LOTTA LINNROS