Back - Göteborgs Symfoniker

Back to Back
TEXT johan schErwin FoTo jan-olav wEdin
Två generationer. Två sätt att spela. Med Back to Back bjuder två av
Sveriges främsta jazzpianister, Bengt Hallberg och Jan Lundgren, på
ett artisteri som har sina rötter både i den amerikanska sångboken
och den svenska folkmusiken.
Nej, brist på bredd och repertoar är
nog det sista man tänker på när
det gäller Bengt Hallberg och Jan
Lundgren. Bägge är jazz-
pianister men har aldrig varit främmande
för att gå utanför jazzens territorium.
– När vi bestämde oss för att göra något
ihop bollade vi olika idéer och mejlade låt-
förslag till varandra. Vi är båda väldigt
förankrade i den amerikanska sångboken,
så vi tyckte att ett knippe standards kunde
vara en bra, gemensam utgångspunkt. Vi
fastnade för 15-20 stycken och ett tiotal av
dem hamnade på plattan, säger Jan Lund-
gren.
Både Bengt Hallberg och Jan Lundgren
har dessutom bidragit med egna låtar till
den gemensamma repertoaren. Men deras
sätt att skriva skiljer sig åt.
– Mina låtar handlar om enkelhet. Två
pianister, det gäller att inte gå i vägen för
varandra, tycker jag. Så jag skriver hellre något
som man får utveckla i stunden. Bengts kom-
positioner är mer genomkomponerade och
komplexa, men de har ändå fria ytor som man
kan utgå från i sina improvisationer.
Innan de två gick in i studion för att spela in
Back to Back förde de långa diskussioner, de
repeterade mycket och kände av varandra.
– Konceptet är lekfullt med stort utrymme för
improvisationer. Men vi tycker nog båda att man
ska vara väl förberedd när man improviserar. Och
dubbelpiano, det innebär en viss inkörnings-
sträcka.
Gemensam inkörningssträcka kanske man ska
tillägga. De personliga har de bakom sig. Bengt
Hallberg har komponerat musik för film, tv, balett,
opera och kör. Han har skrivit symfoniska verk,
storbandsmusik och musiken till Madicken. Han
har kompat Allan Edwall i rollen som Nalle Puh,
Lill-Babs, Lasse Lönndahl och SweDanes med
Alice Babs, Svend Asmussen och Ulrik Neumann.
Men framför allt har Bengt Hallberg varit en
centralfigur på den svenska jazzscenen sedan
mitten av förra seklet. Bäst kanske man kan be-
skriva honom som ett slags underbarn, en jazzens
Johann Sebastian Bach som till sina generationskamraters
irritation och beundran ledigt spelade
allt i alla tonarter och i ett improviserat flöde
ständigt skapade nya Das wohltemperierte Klavier,
fast för jazz. Det dröjde naturligtvis inte länge
innan denne göteborgare lät tala om sig utanför
stans gränser.
Han skrev sitt första jazzarrangemang vid 13
års ålder. 1948, alltså 16 år gammal, skivdebuterade
han med Thore Jederbys orkester. Året därpå
gjorde han sin första inspelning med Arne
Domnérus orkester. På 1950-talet spelade han in
med många av de amerikanska jazzmusiker som
var på Sverigebesök, till exempel med trumpetaren
Clifford Brown och saxofonisten Stan Getz. Han
har gjort en rad plattor i eget namn; den mest
omtalade är Bengt Hallberg at Gyllene Cirkeln
från 1962.
Under många år var han en självskriven med-
lem av Radiojazzgruppen, och tillsammans med
de lika mångsidiga kollegerna, trumpetaren Jan
Allan och basisten Georg Riedel, formade han ett
personligt kammarmusikaliskt jazzspråk i Trio
con Tromba.
2010 kom Bengt Hallberg tillbaka till scenen
efter ett nio år långt uppehåll för att hösten 2011
ge ut albumet Back to Back tillsammans med Jan
Lundgren.
Jan Lundgren är en av dem som i unga år såg
upp till Bengt Hallberg, senare hade honom som
lärare på Musikhögskolan i Stockholm och nu
har honom som kollega.
Jan Lundgren är också något av en musikernas
musiker, en fantasifull tekniker som ledigt samman-
fogar olika musikaliska influenser till nya helheter.
Bland dem som funnit en både utmärkt solist och
lyhörd ackompanjatör i honom hör Johnny Griffin,
Benny Golson, James Moody och svenska giganter
som Putte Wickman, Arne Domnérus och Georg
Riedel.
Men detta att spela tillsammans med en annan
pianist, dessutom Bengt Hallberg, det är nytt för
honom.
– Vi är bägge utpräglade jazzmusiker, vi verkar
främst i den traditionen. Men vi har också fötterna
i den svenska folkmusiken och den svenska sång-
och visskatten. Jag tror att vi låter svenskt båda
två. Men det är klart att det finns en generationsskillnad.
Bengt bottnar mer i swing och stride än
vad jag gör. Så vi har inte ett helt gemensamt
språk. Men vilka har det?
Snarare möts de två i en bred gränslöshet med
många infallsvinklar på materialet. Frukten av att
de bägge har tvingats sätta sig in i en massa stilar,
menar Lundgren.
– Det har gett oss en bred palett och det gör att vi
kan lägga in referenser som den andre kan snappa
upp. Vi spelar ihop, den ena tar ett solo medan
den andre kompar, och så växlar vi. Ibland är det
bestämt hur vi ska göra, ibland inte. Det är olika
från låt till låt. En blues, tja då vet vi knappt själva
vad som ska hända.
Jan Lundgren beskriver Bengt Hallberg som
förbluffande nyfiken för sin ålder, snarare som en
20-åring är den 80-åring han snart är.
– Bengt besitter ett hantverk och kunnande som
är sanslöst. Och han brinner verkligen för det
han gör. Det är en grym grej att spela med honom!
24 september kl 19.30
16
17