svensk-finland - Urheilumuseo

exempel, genom statens försorg skridit tiliatt leda folkets fysiska utvecklingoch åstadkommit en med våra ögon sett enorm medicinsk organisation,vars uppgift är att tjäna idrotten. Vad som i idrottsmedicinskt hänseendegjorts på många håll ute i världen, får osökt en av dessa frågorintresserad att undra, på vilket sätt läkarkåren hos oss i högre grad skullekunna verka tili fromma för våra idrottsmän.Ifall vi rent medil;:inskt fixerar läkarens uppgifter speciellt som idrottsläkare,finner vi, att problemet i stort sett är ganska enkelt. 1 tävlingsochtoppidrott skall läkaren leverera en fullt frisk person tili tränaren förvidareskolning. Ifråga om motionsidrott är det läkarens uppgift att avgöra,huruvida individen ifråga om sin hälsa överhuvudtaget kan ägnasig åt sport eller, ifall restriktioner föreskrives, vilka idrottsgrenar i såfall kan förordas. Största delen av de informationer, läkarna i detta hänseendeanvänder sig av, erhåller man i den allmänna medicinska utbildningen.Men ifall vi går tili att i vidare bemärkelse granska idrottsläkarensuppgifter, kan till det ovan anförda fogas ett viktigt avsnitt, nämligenidrottsfysiologin. Idrottsfysiologin åstundar att höja kraften, uthållighetenoch koordinationsförmågan hos idrottsmännen, m.a.o. åtgärderför höjande av konditionen. Läkarnas förhållande till idrottsfysiologinhar i olika länder lösts på olika sätt. 1 USA är en stor del av tränarnafysiologer utan att fördenskull vara läkare. Sovjet har för sin del en storskara, kanske 3-5.000 specialister inom idrottsmedicinen, som tili endel har samma uppgifter som fysiologerna i USA. Såsom situationen nuter sig i Finland torde det just inte finnas yrkesfysiologer i idrottens tjänstsåsom önskvärt vore, varför man kan säga, att utvecklingen på detta områdetilis vidare blir beroende av vår läkarkårs intresse för saken.För att på detta område nå bästa möjliga resultat, skulle enligt minmening tre särskilda riktningar utvecklas. Av dessa skulle en gälla denfysiologiskinremedicinska linjen, som skulle hänföra sig till idrottskonditionensförbättrande och de typiska inremedicinska sjukdomarnas våIdanden.Den andra linjen skulle vara den idrottskirurgiska, den fysikaliskavården medräknad. Denna grupp skulle särskilt dröja vid skötselnav idrottsskador, från början till slut. Den tredje hittilis helt oorganiseradegruppen skulle gälla idrottsmedicinens organisation. Det praktiskaidrottsvetenskapliga arbetet i landet har hittills varit rätt famlande ochi hög grad tillfällighetsbetonat varför en smula rationalisering absolutvore av nöden.Emedan tävlingsidrotten oavbrutet blir skarpare och även folkidrottenfått större proportioner har en naturlig följd av detta varit att flera idrottsorganisationervuxit ut till veritabla storföretag. Många funktionärer,som tidigare gjort sin arbetsinsats vid sidan om det egentliga levebrödethar blivit fastanställda arbetare i idrottens tjänst. Det internationella28tävlingsumgänget har småningom lett till detta. Idrottsmännen självahar mycket större favörer av sitt idrottsutövande än vad fallet varittidigare, men kraven p å idrottsmännen har i gengäld blivit mycket hårdare.Sedd ur en läkares synvinkel är situationen förenad med stora faror.Det är möjligt, att den hårda året-runt -träningen överanstränger vekapersoner. Likaså är det möj ligt , att idrottsmän pressas för hårt ofullständigttränade, på grund av viktiga tävlingar, att de stundom även pressasdå de inte är fullt friska eIler skadade. För en utomstående äskådare kandet ofta förefalla, som om deltagandet i olympiska spel skulle vara dikteratuteslutande av önskan att segra och inte bara att vara med. 1 sådanafall är idrottsmännens hälsa allvarligt hotad. 1 masstävlingar kanäven helt otränade medelålders eller äldre personer anstränga sig mer änkrafterna skulle medge. Såvitt jag kan se skulle i nuvarande läge ävenrent medicinska indikationer förorda, att idrottsmännens läkarvård heltskulle inriktas på att i detalj organiseras. Vid sidan av avlönade ombudsmänskulle våra idrottsorganisationer isin tjänst ha läkare, som skullesätta sig in i idrottsmännens medicinska problem, klarlägga en regelbundenläkarundersöknings betydelse, vidare skulle de ansvara för utbildningenoch anskaffningen av fysiologisk-inremedicinska och kirurgiskfysikaliskaterapeuter för idrottsorganisationernas behov, samt se tili attdessa skulle erhålla forskningsobjekt. Vidare skulle de organisera idrottspolikliniker,ansvara för läkarvården vid tävlingar osv. Det torde inte rådanågon tvekan om, att en sådan organisation skulle gagna idrotten och idrottsmännen,men samtidigt skulle den vad jag kan se gagna läkarkåren,genom att läkarna fick tillfälle att effektivt fördjupa sig i idrottsmedicinenssäregna problem, och kanske även genom att bespara en del av läkarkårenfrån att behöva befatta sig med de motbjudande idrottsutövandemeurotikerna,), som idrotten också för med sig.Intresset för idrottsmedicinen har i vårt lands idrottskretsar avsevärtökat under de senaste åren, men frågan i hela sin vidd har tydligen likvälinte riktigt anammats. De läkarundersökningar som idrottsförbundenföranstaltar riktar sig i huvudsak endast tilI en liten skara toppidrottsmänoch även detta har ofta karaktären av tillfällighetsarrangemang.De stora massorna får ännu klara sig helt på egen hand. Särskilt är u11gdomendå i fara eftersom den har en tendens att pressa sig mer än krafternaskulle förslå till.De största möjligheterna till en koncentrerad klinisk såväl som vetenskapligmedicinsk organisation samt till att ekonomiskt understöda ensådan skulle otvivelaktigt det länge önskade och planerade riksidrottsförbundetha. Tiden kommer att utvisa, huruvida våra idrottsorganisationerär mogna att åstadkomma detta förbund och i dess hägn skapa enav behovet påkallad medicinsk organisation.29