fyra generationer - Atlantica

illustration AJA ERIKSSONoch Novgorod Tunnhamn förbi. Påkung Magnus´ tid ankrade man en tunnavid farleden för att markera hamnenoch kapellet. Drottning Blanka avNamur följde ofta med sin make, och gavnamn åt hela den härlighet som omflyterTunnhamn. Dopgåvan var hennes egenguldkrona, som nu glimrar någonstansdärnere och ger sommarfjärdarna ettskimmer av kristall.Dåvarande kungen av TunnhamnSmertz Andersson var en habil fiskaremen inget vidare som jordbrukare. Detgjorde heller inget för det fanns ingenjord att bruka i hans kungadöme. Därförövervintrade hans ko på simpa. Torkadhornsimpa, och blåstång, som förvaradespå det tomma höloftet. Mjölken hade enanstrykning av gammal lutfisk, och höllen fettprocent nära tio.Att överleva på Tunnhamn har alltidtarvat sina knep. Ett sådant var att omvårvintern och särskilt vid annalkandeoväder med kommunikationssvårigheter(menföre på normalt språk) hänga en färskfisk i ett spö som surrades i skorstenen.Så även den påsk jag här berättar om.Väl nere i stugvärmen tänkte jag att detsnart var dags att fråga om den uddasjömärkningen, men beslöt att vänta utberättelsen.Detta var Olympiavintern 1952 – hård,besvärlig och lång. Simporna var nästanslut, kanske måste man offra kon. MenSmertz Andersson hade tänkt att man ändåskulle klara vintern, det hårda vädret tilltrots. Därför hade han förberett sig pådet traditionella sättet, med en nypimpladflygabborre i taknocken – come helland high water.Berättelsen kom redan dagen därpå. Förlänge sen, men långt efter St. Agapantus´tid, berättade Smertz, var det svår vinter.Simporna var slut och bränslet var slutoch snön vräkte ner, drivorna växte övertaknocken. Alldeles som nu. Inne i stuganvar det mörkt dygnet runt, och köldenbörjade tränga genom paltor och skinn.Det skulle vara möjligt att hugga uppdörren och gräva sig ut. Alla i stugangjorde sig klara att utrymma hemmetså snart gryningen gav lite ledljus.Morgonväkten gick i bön och åkallanav St. Agapantus. Det hjälpte, sannerligen,ty i gryningstimmen damp en säl ner ispisen. Kanske hade knubben tagit detsvarta hålet i den översnöade skorstenenför en vak, kanske hade St. Agapantusi nattens sista svarta timmar vallat detvilsegångna havsdjuret upp på taket ochuppmanat det att göra sin plikt förmänsklighetens överlevnad.Nu hade tunnhamnsboarna emellertidmat så de klarade sig en tid framåt, ocheftersom det var rätt tydligt att sälen igrytan var ett tecken från ovan, beslöt deatt ändå försöka stå ut på Tunnhamn.Det gjorde de också. Tunnhamn förblevbebott, och är det alltfort, om än intepermanent.Den pragmatiske sjömannen Smertzansåg sig vara en lika usel bedjare sombonde. I själva verket litade han inte ettgrand på St. Agapantus, och ansåg därföratt det var säkrare att locka säl med betesfiskän att åberopa avsigkomna småhelgon.Därav den färska abborren i skorstenenså snart det drog ihop sig till oväder.En av de sentida hemmansägarna påTunnhamn var poeten Ole Torvalds.Han blev farfar till systemuppfinnarenLinus Torvalds, som den västliga dragningskraftennu sugit till Kalifornien.I öppna datasystem ger sökordet Linuxcirka hundra miljoner träffar. Det är barafemtio år mellan Smertz´ sälbössa ochoperativsystemet linux, vars vitala delarockså konstruerats på Tunnhamn.Livet är kort, konsten lång. Räkna inte utSt. Agapantus, men gardera med abborre.Berättelsen om St Agapantus och sälkuten äringet påhitt av mig, utan en sanningsenligåtergivning av tidiga, pålitliga källor. Dentraderades muntligt i några hundra år – sistav Smertz Andersson och Ole Torvalds. Frånoch med l945 hamnade berättelsen mellanmånga bokpärmar. Den har kommit till nyttahos författare som Dahlström, Landström,Ramsay, Tikkanen och Zilliacus, fungerarfortfarande och blir sannare för varje repris.9