Kyrkpressen 41/2011 (PDF: 2.7MB)

Kyrkpressen torsdag 13.10.2011 • nr 4109-612 615 49, redaktionen@kyrkpressen.fiLIV & TRO 9KOMMENTARSofia TorvaldsBorta bra,hemmabäst?En gammaloch sjukmänniska medminnesproblemär hjälplössom ett litetbarn. Detvet de anhöriga (som ständigthar dåligt samvete).Det vet hemvårdarna (somockså har dåligt samvete)och det vet de läkare ochmyndigheter som har denotacksamma uppgiften attfatta beslut om vem somkan bo hemma och vemsom inte kan göra det.Allt fler åldringar vårdasi dag hemma. Målet är att91–92 procent av de åldringarsom fyllt 75 ska bohemma år 2012. Inget felmed det: de flesta vill ju bohemma så länge de kan.Gun i artikeln här intill villockså bo hemma. Problemetär att hon inte minnsvar hemma är, att hon intehittar sin alarmklocka, atthon inte kommer ihåg attäta eller dricka.Gustaf Molander, docenti tanatologi och gerontologi,skrev för några veckor sedanen uppmärksammad kolumni Hufvudstadsbladet. I denpåpekade han att förslagetom lag för äldreomsorg sägeratt vården ska göras uppi samförstånd med åldringen.Men vad händer om deanhöriga, de som företräderklienten, inte är av sammaåsikt som den som är sjuk?Men snart var det dags igen. Efter baraen månad hemma föll hon och hittadespå rygg bredvid sin säng. Hon åkte tillakuten och fick vård för sin urinvägsinfektion.Hon orkade inte stiga upp,hon orkade inte äta. Hon behövde blimatad för att få något i sig.– Jag ställde till med rabalder när jagmärkte att de planerade att skicka hemhenne igen. De sa att de kan se till atthemvårdaren kommer oftare. Men detgår inte! Hemvårdaren kommer ju redantre gånger per dag, fler gånger änså kan man inte ha hemvård.Samtal till patientombudsmannenAnita Krogell-Lehtinen ringde patientombudsmannen.Hon fick papper attfylla i men det kändes övermäktigt attinleda ett papperskrig för Guns rättigheter.Det hjälpte lite grann att få talamed någon, att någon lyssnade.Läkaren sa att Gun verkade behövamer vård än hon fick därhemma.Överläkaren sa att hon skulle hem.Det skrevs en remiss till Dals sjukhusoch Anita Krogell-Lehtinen suckade avlättnad. Men då ringde sköterskan ochsa att Gun kommer hem om två dagar.– Jag stod utanför butiken och fick ettnervsammanbrott. Jag skrek och grät:Hur kan ni!Hon fick veta att beslutet berodde påatt man först måste få i gång den processsom leder till att myndigheternakan bestämma om någon kan bo kvari sitt hem eller inte.– Men en människa är ju inte ett paketsom man kan ställa på en hylla ochvänta med en månad! Jag frågade: Vembär ansvaret om det går illa? Det gör politikerna,fick jag höra.Förnuft och känsla– Hur länge ska jag vara här? kan Gunfråga när hon ligger i sin egen säng isitt eget rum.Hon är ofta förvirrad, undrar var honär, vart hon ska. Hon blir förvånad närhon hör att hennes föräldrar, alla desom betytt mest för henne, sedan längeligger i graven. Hon hör inte till demsom högljutt klagar och vill ha hjälp.Hon verkar mild, förvirrad, innesluteni en egen värld där man inte behöveräta, få rena kläder eller torr blöja.– Jag kan inte sluta sköta om hennefast jag vet att hon kanske då kundefå hjälp snabbare. Det skulle kännassom att lämna en bebis på gatan.Jag kan bara inte, säger Anita Krogell-Lehtinen.– Förnuftet säger att jag inte behöverbesöka henne så ofta, men känslansäger något annat. Jag vill ge hennelite livskvalitet, att hon ens ska fåse på tv. Jag vill inte att hon ska behövaha ont. Hon har haft tillräckligtont i sitt liv.När jag går sitter Gun och Anita Krogell-Lehtinenframför tv:n och drickerkaffe. Tvättmaskinen snurrar. Snartkommer hemvårdaren och förberederGun för natten: byter till nattlinne, fixarblöjan, ger henne kvällsmat.I kväll blir natten lite kortare än vanligttack vare besöket.Den 18 oktober kommer beskedet omhuruvida Gun har fått en vårdplats pånågon anstalt eller om hon fortsätterbo kvar i sitt eget hem. I verklighetenheter Gun något annat.När Gun får besökav sin kusinAnita Krogell-Lehtinen stårkaffe, tv-tittandeoch nagelklippningpå programmet.Maten blevouppäten denhär dagen. Telefonenringde ochGun glömde bortatt hon skulle ätalunch. Lägenhetenär bekläddmed lappar sompåminner hemvårdarnaom attGun har problemmed synen ochminnet.Alla är överens om att vibehöver en lag om äldreomsorg.De flesta förstår attden inte kommer att göraden finländska äldreomsorgenperfekt. En gammal ochsjuk människa skulle behövasamma vård som ett litetbarn: kärlek och tålamod idet egna hemmet, en ständig,vakande närvaro. Sådanaomständigheter kan ingenerbjuda.Enligt lagförslaget ska arbetstagareförpliktigas attanmäla missförhållanden.Molander påpekar att begreppet”missförhållanden”inte definieras och att ingensäger något om hur anmälarensrättsskydd ska kunnagaranteras.Men tanken är fin. I Gunsfall innebär den att densjukskötare som insåg attGun inte klarar sig ensamhemma kunde anmäla läkarensom skickade hemhenne. Eller att hemvårdarnasom upprepade gångerhittade henne förvirrad,hungrig och blåslagen kundegripa in.Skulle det faktiskt gå så?Jag betvivlar det. Men detkänns viktigt att kunna sägaatt det är någons plikt.